Mörkrets löfte

Författare: Rick Riodan.
OriginaltitelThe dark prophecy.
Serie: Apollon #2.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Apollon börjar tröttna på att ha akne, blodomlopp och en pytteliten mänsklig hjärna. Han lämpar tryggheten i halvblodslägret och tillsammans med Leo, Kalypso och bronsdraken Festus drar han västerut för att leta orakel. Attans otur att en ond romersk kejsare som gillar att tortera undersåtar, djur och före detta gudar står i vägen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina känslor gentemot Mörkrets löfte är kluvna. Ska vi börja med det som jag tyckte om? 
 
Humorn är bokens styrka. Jag älskar humorn. Karaktärerna är så där härligt kaxiga, händelserna underbart absurda och missförstånden som blossar upp till höger och vänster fick mig att le stort. Att sen varje kapitel inleds med en komisk haiku skadar inte heller. Jag gillar också det lättsamma språket och den engagerande berättarrösten, som grep tag redan vid första meningen.
 
Men Mörkrets löfte är inte särskilt originell. Boken började bra, men jag förlorade snabbt mitt intresse. Inte för att boken på något sätt blir sämre. Nej då, den håller en stadig nivå rakt igenom. Men jag har läst alltsammans förut och tillslut blir det väldigt mättat, förutsägbart och tradigt. Just i början var likheterna inte lika påtagliga eftersom det var ett tag sedan jag läste en roman av Riordan. Men för varje kapitel började mönstren lysa igenom allt starkare, vilket tyvärr drar ner helheten mycket. Mörkrets löfte är bra, men har inget som utmärker den i förhållande till Riordans andra böcker.
 
Alltså: i sin helhet är Mörkrets löfte en typisk Riordan-bok. For better and for worse.
 

Kommentarer

Skriv en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras inte)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback