Jag läser sällan thrillers. Särskilt inte psykologiska thrillers. I min värld är det bara ett fint sätt att säga ”långsam spänningsroman som aldrig blir riktigt spännande”. Av den anledningen var mina förväntningar inför Kvinnan i fönstret inte särskilt höga. Samtidigt har lovorden regnat över boken, vilket gjorde att jag på samma gång inte kunde undgå att se fram emot läsningen. Och jag måste erkänna att den var förvånansvärt gripande.

 

Kvinnan i fönstret är inte en särskilt revolutionerande roman. Den har inte några chockerande vändningar, tempot är lite långsamt och det tog mig rätt lång tid att verkligen fastna. Ändå hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Protagonisten är väldigt intressant att läsa om, lätt att sympatisera för och förvånansvärt enkel att relatera till. Hennes ångest och oro är trovärdigt återgivna, och jag gillar verkligen att hennes berättarröst inte är helt pålitlig. Istället får man som läsare själv lista ut vad som stämmer och inte, vilket gör det hela ännu mer spännande. För övrigt tycker jag mycket om att kapitlen är korta, då det bidrog till ett himla bra flyt på texten.

 

Som helhet är Kvinnan i fönstret bra. Riktigt bra, om jag ska jämföra med tidigare psykologiska thrillers som jag har läst. När jag väl hade tagit mig igenom de där första, 100 sega sidorna var det svårt att lägga ifrån mig boken. Jag ville veta mer.