Jag har inte hört talats om Linda-Marie Nilsson tidigare, men efter att ha läst Så lärde jag mig att älska min kropp är jag ett omedelbart fan. Det var en stark läsning. Inspirerande. Lärorik. Välskriven. Och lätt att relatera till. Nilsson skriver också med en humor, som trots det allvarliga ämnet fick mig att dra på smilbanden.

 

Så lärde jag mig att älska min kropp är en självbiografisk bok, varpå den mestadels består av att Nilsson skildrar sina egna erfarenheter av fat-shaming och skeva kroppsideal. Boken innehåller emellertid också konkreta tips till läsaren, till exempel på hur man kan hantera hat från andra. Och från en själv. Det är intressant och väldigt tankeväckande att ta del av. Nackdelen är emellertid att läsningen känns stundtals upprepande och småtjatig, men det är något jag lätt skakar av mig.

 

Allt som allt tyckte jag om Så lärde jag mig att älska min kropp. Som en person som länge balanserat på gränsen till överviktig och som inte förrän nu på senare tid landat på den där ”idealvikten”, kunde jag både relatera och beröras av det Nilsson hade att berätta. Under det senaste året har jag gått ner från 68 kg till 53 kg, vilket är något som jag är oerhört stolt över. Samtidigt kan inte undgå att önska att jag kunde spola tillbaka tiden, och trycka den här boken i handen på mitt tonårs-jag. För det hade behövts. Det har inte varit en lätt resa. Och ärligt talat är resan ännu inte slut: än idag kämpar jag med mina egna hjärnspöken och min självbild. Jag vill dock tro att läsningen av den här boken är ett steg i rätt riktning.