FAKTA

Författare: Brandy Colbert.

Svensk titel: -

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Bipolaritet, depression, hypomani, diskriminering.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ, varierande etnicitet och religiös tillhörighet, styvfamilj.

Serie: Fristående.

Längd: 327 sidor.

Bokförlag: Little Brown.

 

 

 

 

 

 

Kanske hade jag alldeles för höga förväntningar innan läsningen, men Little & Lion är inte lika bra som hajpen föreslår. Jag hade hört så mycket gott om boken, att jag inte förväntade mig något mindre än ett mästerverk. Det jag fick var emellertid snäppet vassare än mediokert.

 

Så vad gillar jag med boken? För det första uppskattar jag syskonrelationen mellan Suzette och Lionel. Jag gillar att de är styvsyskon och grälar emellanåt, men ändå hyser sådan kärlek för varandra. Jag tycker också om att Little & Lion är så inkluderande. Religion, etnicitet, mental ohälsa… karaktärerna representerar en bred mångfald och utgör exempel för många minoriteter. Det blir lätt att relatera till, och ger en mer realistisk skildring av livet.

 

Men ärligt talat tyckte jag att Little & Lion var rätt tråkig. Boken fick mig inte att känna något. Trots alla viktiga teman som den tar upp, blev jag aldrig berörd. Detta främst på grund av två anledningar. För det första har romanen en oklar riktning och handling. Sidparalleller och temata byter av varandra och smälter inte riktigt ihop på ett smidigt sätt. Det blir aldrig särskilt tydligt om Colbert vill skildra en berättelse om mental ohälsa, familj eller att hitta sin identitet, och det känns som att hon har försökt att klämma ihop för mycket på samma gång.

 

Den andra anledningen till att jag blev besviken på Little & Lion var att jag är grymt trött på triangeldraman. Särskilt draman där ingen av relationerna utvecklas. Jag fastnade helt enkelt inte för något av Suzannes kärleksintressen och tyckte att det var rätt stereotypiskt att hon som bisexuell skulle förälska sig i både en tjej och kille på samma gång.

 

Allt som allt är Little & Lion okej, men jag hade hoppats på mer. Berättelsen är lite... platt. Och den vill för mycket. Den är småmysig, men inte

Det är en bok som vill lite för mycket, och som får svårt att hitta fokus. Småmysig, men inte mer än så.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 4 hr 27 min.

Antal avsnitt: 3 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, mystik.

Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Mark Gatiss, Una Stubbs, Rupert Graves, Louise Brealey, Amanda Abbington, Andrew Scott, Sian Brooke.

Releasedatum: 8 januari 2018.

Distributör: Sf Studios.

 

 

 

 

 

 

Precis som tidigare delar av tv-serien, är den fjärde säsongen av Sherlock en modern nytolkning av berättelsen om detektiven Sherlock Holmes, som skrevs av Sir Arthur Conan Doyle under 1880-talet. Och precis som tidigare delar, är säsongen riktigt jävla bra.

 

Jag har verkligen saknat serien. Spänningen som får pulsen att dundra i mina öron. Humorn som får mig att skratta rätt ut. Och den atmosfäriska stämningen som får mig att känna mig som hemma. Jag har saknat de invecklade kriminalfallen och de oförutsägbara vändningarna. Jag har saknat det intelligenta och något pretentiösa manuset. Och inte minst har jag saknat de charmiga karaktärerna. Jag fullkomligt älskar Sherlocks arrogans och excentriska sätt att vara, och det var ljuvligt att återigen få grotta ner sig i hans komplexa sinne. Benedict Cumberbatch briljerar, och tillsammans med resterande skådespelare, utsökt komponerad musik och ett makalöst foto utstrålar varje avsnitt en sällsynt expertis.

 

Hela säsongen är bra. Men eftersom jag är extra svag för intriger och spelliknande utmaningar, blev jag särskilt förtjust i säsongens avslutande avsnitt: ”The Final Problem”. I det avsnittet måste karaktärerna genomgå ett antal dödliga tester för att ta sig till den slutliga kammaren och nå sitt mål. Det hela är väldigt snyggt uppbyggt, och det är omöjligt att gissa hur alltsammans ska sluta. Dessvärre brister trovärdigheten på sina ställen, och själva upplösningen är rätt antiklimatisk då allt löses för enkelt. Men helheten… wow.

 

 

Allt som allt är den fjärde säsongen av Sherlock föga förvånande rent utav skitbra. Jag kommer att gråta blod om vi inte får en fortsättning.

 

BETYG: 8/10

 

FAKTA

Författare: Ransom Riggs.

Originaltitel: A map of days.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: Etnisk variation.

Serie: Miss Peregrines besynnerliga barn #4.

Längd: 536 sidor.

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

 

 

Jag tyckte mycket om Dagarnas karta. Eller, jag tror det i alla fall. Det var en fröjd att återvända till den kreativt uppbyggda världen och återse de charmiga karaktärerna. Jag har verkligen saknat dem. Men handlingsmässigt, känns Dagarnas karta som en brygga mellan den ursprungliga och nya trilogin. Det händer inte mycket alls i förhållande till mängden sidantal.

 

Kanske är den ursprungliga trilogin så pass händelserik och actionfylld att en mer stillsam fortsättning hamnar i för stor kontrast, men jag upplevde Dagarnas karta som fragmenterad och stundtals planlös. Boken introducerar läsaren för USA:s besynnerligheter och känns som en ny början med god potential. Den nya riktningen medför dock en lång uppladdning, många förklaringar och nya karaktärsintroduktioner som gör att tempot saktas ner. Det som händer sker i mindre skala än tidigare, och riskerar inte att få lika allvarliga följder. Det är fortfarande spännande, men inte lika spännande.

 

Ransom Riggs skriver emellertid lika bra som tidigare, och språket är som alltid väldigt lätt att ta till sig. Sidorna flyger förbi och jag upplevde aldrig – ens för en sekund – att jag var uttråkad. Det är emellertid svårt att inte jämföra Dagarnas karta med de andra böckerna i serien, och dessvärre är det inte den starkaste installationen i berättelsen om Miss Peregrines skyddslingar.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Joachim Hedén.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Peter Magnusson, Karin Lithman, Özz Nûjen, Mathilda von Essen.

Releasedatum: 6 augusti 2014.
Distributör: Sf studios.

 

 

 

 

 

 

 

Det här verkar vara en opopulär åsikt, men jag tycker faktiskt att 10 000 timmar är bra. Inte ”wow”, men bra. Visst ser jag anledningarna bakom alla ljumna omdömen: det förutsägbara händelseförloppet, de tillgjorda vändningarna och den lite överdrivet glättiga atmosfären. Men jag underhölls ändå.

 

 

Svensk film faller sällan mig i smaken. I alla fall inte inom de mer allvarliga genrerna. Men svenska komedier har ofta en hemtrevlig touch som jag verkligen uppskattar. Och den hade 10 000 timmar. Jag gillar värmen. Hjärtat. Att den faktiskt får tittaren att må bra. Sen ser jag också att den är långt ifrån perfekt, men den lättsamma stämningen är tillräckligt för att kompensera för det. Det är den typen av film som är enkel att tycka om, om man inte tar den på för stort allvar.

 

Som helhet tycker jag att 10 000 timmar gör vad den ämnar göra: underhålla. Smårolig och med en klassisk, svensk charm är den lätt att ta sig igenom.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Lisa James-Larsson.

Genre: Drama, romantisk komedi.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Sissely Kyle, Peter Andersson, Emil Johnsen.

Releasedatum: 29 maj 2013.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

Det är inte bara huvudkaraktären som är ytlig i Ego, utan även dramat som helhet. Filmen saknar någon som helst nivå av komplexitet och osar medelmåttighet. Handlingen och karaktärernas uppbyggnad är alldeles för simpel för att träffa rätt, och den stora avsaknaden av hjärta gjorde att jag inte greps tag. Det vi ser är förutsägbart, klyschigt och inte särskilt övertygande.

 

Det har gått lite mer än en vecka sedan jag såg Ego. Ändå minns jag nästan ingenting, vilket inte är ett gott tecken. Filmen gjorde inget intryck, utan upplevdes av mig som slätstruken och en i mängden. Den står mest och tuggar, utan något av vikt som händer. ”Medioker” är därmed ett relativt generöst betyg.

 

Som helhet är Ego varken originell eller särskilt minnesvärd. Vill du se en bra, svensk film rekommenderar jag istället Sommaren med Göran eller Små citroner gula.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: James Wan.

Genre: Action, äventyr, fantasy.

Längd: 2 hr 23 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Jason Momoa, Amber Heard, Willem Dafoe, Patrick Wilson, Nicole Kidman, Dolph Lundgren, Yaha Abdul-Mateen II, Temuera Morrison, Ludi Lin.

Releasedatum: 29 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Aquaman är en väldigt typisk superhjältefilm. Det finns inte så mycket mer att säga. Den följer genrens välanvända mall och väljer att integrera alla klyschor snarare än att experimentera med handlingen. Det är förutsägbart och ostigt. Samtidigt går det inte att värdera det i ”bra” eller ”dåligt”. Visst upplever jag det alldagliga upplägget som utmattande. Men om du håller med eller inte baseras på vad du känner gentemot genren som helhet. Får du inte nog av stora expositioner och hjärndöda actionscener? Good for you, då lär du gilla Aquaman. Men söker du originalitet, not so much.

 

Något som jag tycker om med Aquaman är att den kan ses fristående. Med tanke på hur trött jag är på generiska superhjältefilmer, hade det inte varit särskilt lockande att behöva beta av alla filmer i DC-universumet för att kunna förstå denna. Så stort plus för det. Jag tyckte dessutom att filmen började rätt bra. Klyschigt, oja, men ändå tilltalande på ett sätt - med en härlig blandning av humor och spänning. Jag störde mig emellertid på mängden CGI och upplevde både miljöer och karaktärer som plastiga. Dessutom falnade mitt intresse närmare slutet. I takt med att effekterna blev större och slagsmålen längre, förlorade Aquaman det lilla hjärta som funnits – och därmed mitt engagemang.

 

Vad förväntar du dig av Aquaman? Ställ dig den frågan innan du tittar på filmen. Det är en riktigt bra superhjältefilm, som till punkt och pricka tillfredsställer alla behov en riktig superhjältenörd kan ha. Det är däremot en medioker film för dig som vill se något nytänkande.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Längd: 6 hr 54 min.

Antal avsnitt: 20 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Äventyr, historisk fiktion, fantasy.

Skådespelare: Travis Fimmel, Katheryn Winnick, Gustaf Skarsgård, Alexander Ludwig, Alysas Sutherland, John Kavanagh, Alex Høgh Andersen, Maude Hirst, Jasper Pääkkönen, Linus Roache.

Releasedatum: 7 augusti 2017.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Vikings har sedan tv-seriens början gjort mig likgiltig. Det är en helt okej serie, men den saknar det där lilla extra. Den fjärde säsongens avslutande del är inget undantag. Alltsammans hålls på en neutral mellan-nivå: skådespelarna är duktiga men inte överväldigande, avsnitten spännande utan att chockera, händelserna emotionella men inte riktigt berörande. Det är som att känslorna finns där i bakgrunden, men inte når ända vägen fram.

 

I den fjärde säsongens andra volym händer emellertid några saker som får mig att hoppas på seriens fortsättning. Karaktärer som jag aldrig riktigt har gillat försvinner, och ett löfte om ett nytt, fräscht koncept utlovas. Nu finns potential för serien att få nytt liv. Frågan är bara om Vikings tar vara på den chansen.

 

Som helhet är Vikings säsong 4 volym 2 okej. Lite utdragen och innehållslös ibland, men likaså småspännande.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Christopher Nolan.

Genre: Thriller.

Längd: 1 hr 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Guy Pearce, Carrie-Anne Moss, Joe Pantoliano, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Stephen Tobolowsky, Harriet Sansom Harris.

Releasedatum: 9 januari 2002.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Memento är en av de mest unikt berättade thrillers som jag har sett. Filmen skildrar två olika paralleller. Den huvudsakliga parallellen utspelar sig i nutid och går baklänges. Vad jag menar med det är att tiden spolas tillbaka efter varje scen, och vi får ta del av vad som ledde upp till den scenen. Memento börjar alltså i slutet och arbetar sig bakåt till början. Den andra parallellen återger emellertid dåtid i kronologisk ordning.

 

 

Det här upplägget var väldigt förvirrande i början, och det tog ett bra tag innan jag vande mig vid stilen. Men med tiden blev det lättare, och jag kom att uppskatta det annorlunda berättargreppet. Det är det som gör filmen speciell. Handlingen i sig själv är inte särskilt unik, utan det är just den skickliga dramaturgin som ger en känsla av genialitet.

 

Det ovanliga sättet att disponera händelserna på gör att Memento känns nytänkande och intelligent. Det hindrar också filmen från att falla i de många klyschiga fallgroparna som finns inom genren. Det är inte helt självklart hur allt hänger ihop i Memento, och det är just den oförutsägbarheten som jag tycker om. Jag ogillar när allt serveras på silverfat, och föredrar när jag som tittare får tänka själv.

 

Allt som allt är Memento en spännande thriller. Annorlunda, och definitivt sevärd.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: David Yates.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Johnny Depp, Alison Sudol, Zoë Kravitz, Ezra Miller, Carmen Ejogo, Jude Law, Claudia Kim.

Releasedatum: 1 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Det här är andra gången som jag ser Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott. Första gången var på bio, för ungefär fem månader sedan. Då blev jag väldigt besviken, men mina förhoppningar var att uppskatta filmen mer nu när jag visste vad jag hade att vänta mig.

 

 

Och till viss del gjorde jag det. Jag kunde lättare bortse från otillräckligheter, och fick upp ögonen för fler saker som jag tyckte om. Däribland skådespelarna, estetiken och en del guldklimpar till scener som fick mig att skratta högt.

 

Hur mycket jag än försöker kan jag emellertid inte undanskjuta sådant som jag tycker att Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott gjort fel. Jag upplever inte alls samma magiska känsla och hjärta som i franchisens andra delar. Handlingen är tunn och rörig, och verkar inte kunna bestämma sig för en stil och ton. En humoristisk parallell om magiska varelser varvas med en mörk berättelse om förslavelse och död. Därtill finns många sidintriger, vilket ger intrycket av en otydlig riktning.

 

Vidare kan jag inte undgå att uppleva Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott som aningen forcerad. Det känns som att filmen försöker för mycket med att packa in otaliga referenser, grandiosa effekter och oväntade vändningar. Ofta får det dock motsatt effekt, och känns ologiskt i förhållande till de andra filmerna i Harry Potter-världen.

 

För övrigt anser jag att filmen har för lite innehåll i förhållande till speltiden. Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott hade inte behövt vara över två timmar. Men men. Överlag är filmen ändå okej. Om du tycker om de andra verken som baseras på J. K. Rowlings berättelser ska du självfallet ta del av denna. Men sänk dina förväntningar för säkerhets skull, för Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott håller inte samma mått som resten.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Mhairi McFarlane.

Originaltitel: Don't you forget about me.

Genre: Romantik, drama, chicklit.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt.

Serie: Fristående.

Längd: 363 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

Jag fastnade verkligen för Det kommer aldrig vara över för mig. Det är inte bara McFarlanes starkaste roman, utan även en av de bättre inom genren överlag. Rolig. Romantisk. Glädjefylld. Boken förmedlar starka positiva känslor utan att någonsin bli glättig. Varje ord utstrålar värme och jag kunde nästan känna hur mitt hjärta växte under läsningens gång.

 

Det finns något väldigt uppfriskande med den här boken. Trots att den innehåller klyschor, känns Det kommer aldrig vara över för mig som en frisk fläkt i romance-träsket. För det första upplevde jag den som betydligt mindre förutsägbar än många andra chicklits. För det andra uppskattade jag verkligen att romansen finns där och pyr i bakgrunden, utan att ta överhanden. Fokus i boken ligger på Georginas sätt att hantera förlust och förändring, snarare än hennes kärleksliv. Sen är såklart romantik integrerat i berättelsen, men det är inte det centrala.

 

Och på tal om Georgina: vilken härlig protagonist! Jag fullkomligt förälskade mig i henne. Hon är rörig och vimsig och långt ifrån perfekt, men tar sig alltid igenom motgångarna som kastas mot henne. Hon står upp för sig själv och sina värderingar, och vågar se livet från en ljus sida. Hennes personlighet bidrar med en alltigenom lättsam stämning, och jag blev minst sagt inspirerad.

 

Överlag är Det kommer aldrig vara över för mig en utmärkt sommarläsning. Chicklit-romaner brukar vara klyschiga och förutsägbara och följa en uttjatad mall, men Det kommer aldrig vara över för mig höll mig hängiven från början till slut. Värmen och bokens starka hjärta grep tag i mig redan vid första kapitlet, och gjorde att jag inte kunde släppa taget förrän sista sidan var läst.

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Chris Sanders, Kirk De Micco.

Genre: Äventyr, animerat.

Längd: 1 hr 35 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Nicholas Cage, Emma Stone, Ryan Reynolds, Catherine Keener, Cloris Leachman, Clark Duke, Chris Sanders, Randy Thom.

Inspelningsår: 2013.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Jag tycker om Croods. Skarpa färger, charmiga karaktärer, coolt koncept: det finns många intryck att ta del och njuta av. Jag gillar särskilt att se alla häftiga miljöer och underliga varelser, och att lära känna familjens värld. Att Croods dessutom bjuder på en hel del humor, skadar förstås inte heller.

 

Samtidigt kan jag inte undgå att anse att filmen är överskattad, främst för att Croods är extremt förutsägbar. Jag kunde verkligen gissa mig till vad varje scen skulle leda till, vilket kändes rätt B. Därtill innehåller Croods många klyschor, och jag upplevde flera av skämten som barnsliga.

 

Som helhet är Croods helt okej. Mysig, men inget spektakulärt.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Tony Scott.

Genre: Thriller.

Längd: 2 hr 20 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Denzel Washington, Dakota Fanning, Radha Mitchell, Christopher Walken, Marc Anthony, Giancarlo Giannini, Mickey Rourke.

Releasedatum: 6 april 2005.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Jag är ambivalent inställd gentemot Man on fire: jag både gillar och ogillar filmen på samma gång. Det har gått några dagar sedan jag såg den, och det underliga är att jag enbart minns tre saker om filmen. Bara tre. Dessa är skådespelarna, längden och klippningen.

 

 

Denzel Washington är okej. Han passar bra i rollen som yrkesmördaren John. Samtidigt tycker jag inte att han gör vidare stort intryck. Han sköter sitt jobb, och det är allt. Någon som däremot imponerar är Dakota Fanning. I Man on fire är hon enbart 10 år gammal: ändå stjäl hon strålkastarljuset. Hon är rent utav spektakulär och övertygar med varje replik, min och gest. Ärligt talat är hennes prestation i Man on fire en av de starkaste som jag har sett av ett barn. Beundransvärt.

 

Man on fire har en väldigt intressant och skrämmande premiss, med potential att gripa tag från början till slut. Dessvärre sinkas filmen av ett långsamt tempo och en alldeles för lång speltid. Det känns ärligt talat som att filmen aldrig riktigt kommer igång, och det är inte förrän mer än halva speltiden har gått som handlingen börjar utvecklas. Man on fire hade behövt komprimeras en hel del för att bli riktigt spännande.

 

Det som jag minns mest med Man on fire är emellertid fotot och klippningen. Ugh. Jag gillar det inte alls. Alltsammans är frustrerande hackigt, och korta sekvenser flimrar förbi som ur en berusad persons synvinkel. Jag är fullt medveten om att det är medvetet gjort och ska bidra med ”mer känsla”, men jag stördes bara av det.

 

Jag gillar verkligen grundidén med Man on fire. Det hade verkligen kunna bli en sensationell tittarupplevelse, om filmen bara hade bearbetats mer. Nu får den emellertid nöja sig med det neutrala omdömet ”okej”.

 

BETYG: 5/10

 

Under de senaste veckorna har en hel del gobitar anlänt, bland annat några av årets mest efterlängtade böcker. Att säga att jag är exalterad vore definitivt en underdrift. Jag kan knappt vänta tills jag får möjlighet att gotta ner mig i dessa!

 

Från Lind&co fick jag Låt mig vara av Clare Mackintosh. Det är en deckare, en genre som jag vanligtvis har väldigt svårt. Men Mackintosh har något speciellt. Jag har läst och älskat båda hennes tidigare romaner – Jag lät dig gå och Jag ser dig – och skulle bli mycket förvånad om Låt mig vara inte höll måttet.

 

En annan mycket efterlängtad roman är Dagarnas karta av Ransom Riggs, som anlände från Rabén&Sjögren. Det är den fjärde delen i den spännande Miss Peregrines besynnerliga barn-serien, som utökats från att vara en trilogi till en serie på sex böcker. Jag avgudar de ursprungliga tre böckerna, och jag höga förväntningar på fortsättningen. Från Rabén&Sjögren kom också Skuggan av Helen Ekeroth.

 

Sen fick jag också I Kalifornien skälver jorden av Anna Hörnell från VoxbyOpal samt Crazy rich i Asien av Kevin Kwan från LoveReads. Jag unnade mig också en egenköpt bok, nämligen A curse so dark and lonely av Brigid Kemmerer. Den har fått väldigt bra omdömen, och verkar passa mig som handen i handsken.

 

Sen har förstås lite filmer fyllt ut hyllan också. Jag köpte Memento och Croodarna på loppis, och fick sen The grinch och The girl in the spider's web från Universal Sony, The miseducation of Cameron Post från Njutafilms, Annihilation från Paramount, Widows från 20th Century Fox samt Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott från Warner bros.

 

Har du fått hem något roligt de senaste veckorna? ♥

FAKTA

Författare: Kevin Kwan.

Originaltitel: Crazy Rich Asians.

Genre: Drama, romantik.

Traumatiskt innehåll: Fördomar, rasism, otrogenhet.

Serie: Crazy Rich Asians #1.

Längd: 467 sidor.

Bokförlag: LoveReads.

 

 

 

 

Crazy rich i Asien gjorde mig glatt överraskad och besviken på samma gång. Vissa delar var så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, medan andra föll kort.

 

För det första älskar jag premissen, och det är oerhört lätt att drömma sig bort i den levande miljön, fylld med exklusiva klänningar, yacht-utflykter och dyr mat. Kevin Kwan är kung på att beskriva den asiatiska kulturen, och hans detaljrika beskrivningar transporterar läsaren genom tid och rum. Skildringen av Singapore är intensiv, och bokstavligen vibrerar av färg och hänförande intryck. 

 

Utöver det målande språket, tilltalades jag också mycket av all juicy drama, samt charmen med att Kwan använder kinesiska ord i sina dialoger (termer som tack och lov förklaras i fotnoter). Jag kom emellertid på mig själv med att inte riktigt fastna för karaktärerna. De saknar nämligen djup och komplexitet. Dessutom var deras berättarröster väldigt lika varandra. Crazy rich i Asien berättas ur väldigt många (för många) perspektiv, och ibland är det svårt att märka när synvinkeln byts: något som försvårades av det faktum att bytena är abrupta och ofta utan förvarning. Det resulterade i viss förvirring, samtidigt som det hindrade att verkligen gotta ner i protagonistens tankesätt.

 

Förövrigt hade jag stundtals problem med tempot, då jag upplevde att det hände relativt lite i förhållande till sidantalet. Samtidigt hade jag lägga ifrån mig boken, och dramat i kombination med de rika beskrivningarna skapade ett slags beroende. Min slutsats är att Crazy rich i Asien är lite… ”trashy”, men ändå svår att släppa taget om. Jag vill absolut läsa resten av serien.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 8 hr 20 min.

Antal avsnitt: 20 stycken.

Åldersgräns: Barntillåten.

Genre: Äventyr, komedi, fantasy.

Skådespelare: Jason Ritter, Alex Hirsch, Kristen Schaal, Linda Cardellini, Kevin Michael Richardson.

Inspelningsår: 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första säsongen av Gravity falls är härlig. Det är en animerad äventyrskomedi marknadsförd gentemot barn, men som passar minst lika bra för vuxna. Faktum är att jag – som är 23 år gammal – tyckte att serien var riktigt rolig.

 

Det absolut bästa med serien är karaktärerna. Dipper, Stan, Soos… de är allesammans charmiga och intressanta att följa. Favoriten är emellertid Mabel. Jisses, vilken fantastiskt färgstark personlighet hon har! Hon är så där härligt udda, och jag älskar att hon inte tar sig själv på för stort allvar. Det är oftast hon som bidrar med humor, och ärligt talat en stor dos inspiration.

 

Något annat som jag tycker om med den första säsongen av Gravity falls, är att den är ”lagom” magisk. Jag gillar att den kretsar kring vardagliga problem, men integrerar en liten dos magi i det hela, snarare än tvärt om. Vi får se karaktärerna handskas med kärleksbekymmer, girighet och att växa upp – fast med inslag av gnomer och andra mytiska fenomen. Det bidrar med viss mystisk eskapism, utan att det någonsin blir för fånigt eller svårt att relatera till.

 

Som helhet är jag glatt överraskad. Gravity falls visade sig vara en lyckad kombination av spänning och humor, och det finns ingen tvekan om att jag kommer att fortsätta följa serien.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Sylvain Neuvel.

Originaltitel: Waking gods.

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Massmord, global förintelse.

Serie: Themisfilerna #2.

Längd: 417 sidor.

Bokförlag: Brombergs.

 

 

 

 

 

Årets bästa bok? Det är mycket möjligt. 

 

Jag läste Sovande jättar, alltså den första delen i Themisfilerna-serien, för lite mer än ett halvår sedan. Jag minns att jag tyckte om den, men att den explosiva hajpen ändå ledde till viss besvikelse. På grund av det, visste jag inte vad jag hade att förvänta mig av Gudarna vaknar, och det var med en relativt restriktiv inställning som jag gav mig in i läsningen.

 

Men wow.

 

Gudarna vaknar är så mycket bättre än sin föregångare. Allt har eskalerat. Sovande jättar fokuserar på att bygga upp situationen och låta läsaren lära känna roboten som har hittats. Det är en nödvändig och fascinerande del av handlingen, men blir i längden något enformigt att läsa om. I Gudarna vaknar skiftar emellertid fokus till mänsklighetens överlevnad, och genast tilltar spänningen och berättelsens komplexitet. Inte nog med att tempot ökar så pass att min puls bokstavligen ekade i mina öron under hela läsningen. Dessutom väcks många moraliska dilemman, som bidrar med djup och får läsaren att reflektera över livets stora frågor.

 

Vidare är Gudarna vaknar riktigt bra skriven. Texten är vackert formulerad: fylld med metaforer, symbolism och satiriska pikar. Det är också tydligt att författaren har tänkt igenom bokens händelseförlopp noggrant. Allt baseras på nutida vetenskap och forskning, och varje gång Neuvel förklarar ett fenomen kan han backa upp det med fakta. Det gör att händelserna och deras ödesdigra konsekvenser känns skrämmande verkliga och nära i tid.

 

En observation som jag gjorde under läsningens gång, var emellertid att jag har svårt att se karaktärerna framför mig. På grund av ”found footage”-formatet som boken är skriven i, glömmer jag lätt bort vem som är vem och vem som gör vad. Förvånansvärt nog så är det inget som jag stör mig på. Gudarna vaknar är trots allt en väldigt handlingsdriven roman. Jag blev mest snopen när jag insåg att jag minns vad som har hänt, men inte vilka som var involverade.

 

I sin helhet är Gudarna vaknar briljant. Det finns inget ord som bättre beskriver boken. Actionpackad, spännande och fantastiskt komplex. En explosiv pärla, mycket svår att släppa taget om. Riktigt jävla bra.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Desiree Akhavan.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Quinn Shepard, Jennifer Ehle, Kerry Butler, Emily Skeggs, Marin Ireland, Steven Hauck.

Releasedatum: 12 december 2018.

Distributör: Njuta films.

 

 

 

The miseducation of Cameron Post baseras på den prisbelönta boken med samma namn av Emily M. Danforth. Det är ett lågmält drama med fokus på den psykologiska manipulering som Cameron och en grupp andra homosexuella får genomlida på lägret God’s Promise.

 

Det här är en film som verkligen hade potential till att bli storslagen. Skådespelarna är duktiga, och jag gillar premissen skarpt. Det är fascinerande att se hur ungdomarna påverkas av konverteringslägret och jag såg hänfört (och förskräckt) hur de successivt började tro på alla lögner. Det är tankeväckande och nästan skrämmande.

 

The miseducation of Cameron Post saknar emellertid emotionell kraft. Filmen hade kunnat göra mer, gå steget längre och få ut mer så mycket mer av sitt budskap än vad den gjorde. Den saknar energi och gjorde mig som tittare aldrig genuint investerad i karaktärerna eller det som de gick igenom. Den är stundtals småtråkig och utnyttjar inte sin fulla kapacitet.

 

 

Som helhet är The miseducation of Cameron Post helt okej, men den hade kunnat vara betydligt bättre. Filmen saknar det där känslomässiga knytnäveslaget i magen, den där bultande klumpen i halsen. Jag såg det som hände, reflekterade över det och ville se mer: men berördes aldrig särskilt djupt.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Scott Mosier, Yarrow Cheney.

Genre: Familj, animerat.

Längd: 1 hr 26 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Cameron Seely, Rashida Jones, Pharrell Williams, Tristan OäHare, Kenan Thompson, Sam Lavagnino.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

The Grinch baseras på barnboken How the Grinch stole Christmas, skriven av Dr. Seuss (pseudonym för Theodor Geisel) år 1957. Boken har tolkats om till både musikaler, pjäser och filmer – varav de mest kända är det animerade äventyret från -66 samt live action-versionen med Jim Carrey från 2000. Och nu har alltså ytterligare en nytolkning gjorts. Frågan är om det är en hit eller en miss?

 

 

Jag måste medge att jag är lite besviken. The Grinch är inte dålig och gör inget direkt fel, men saknar den värme och gosighet som jag hade förväntat mig. Istället upplever jag filmen som relativt platt. Handlingen är tunn, karaktärerna intetsägande och helheten gör inget större intryck. Skämt och lustigheter skjuts titt som tätt iväg mot tittarens håll, men det blir aldrig särskilt roligt. Allt som allt, väldigt mediokert.

 

The Grinch var småtrevlig att titta på, det erkänner jag. Söt. Estetiskt tilltalande. Och lite mysig. Men samtidigt upplever jag den inte som en nödvändig nytolkning. Filmen tillför inget nytt, och personligen underhålls jag mer av de äldre tolkningarna. Jag ville ha mer hjärta, varmare humor och starkare personligheter. Det som jag fick nu var mer… ”meh”.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Alex Garland.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Natalie Portman, Gina Rodriguez, Jennifer Jason Leigh, Tuva Novotny, Tessa Thompson, Oscar Isaac, Benedict Wong, David Gyasi.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Annihilation baseras på första delen i Southern reach-trilogin av Jeff VanderMeer, och överraskade mig stort. Filmen är inte felfri, men lyckades pricka rätt på tillräckligt många punkter för att gripa tag i mig. Bortsett från en originell premiss, är den dessutom både vacker, spännande och fascinerande.

 

Den här filmen har fått både kärlek och hat. Den har blivit hyllad till skyarna och sågad till fotknölarna. Själv står jag lite mittemellan. Jag ser både för- och nackdelar med genomförandet, och har svårt att ta tydlig ställning. Jag gillade filmen, men ändå inte.

 

Låt mig börja med det positiva. Grundidén är fantastisk. Jag gillar att premissen tar en ny, fräsch vändning från den klassiska science fiction-mallen. Att dessutom mycket fokus i början ligger på överlevnad i en främmande miljö fylld med muterade varelser, tilltalade mig enormt. Förövrigt spelas huvudrollerna av en grupp riktigt duktiga kvinnliga skådespelare, och allt ser fruktansvärt bra ut. Miljön i karantänzonen är underlig, hänförande vacker och fridfull. Samtidigt bidrar den med en abstrakt och smått obehaglig känsla, vilket i kontrast till det fagra inger en bitterljuv förnimmelse som jag gillar skarpt.

 

 

Det är främst framåt slutet som jag började förlora intresse. Tempot är långsamt genom hela filmen, men det är inte förrän den sista halvtimmen är nådd som det blir påtagligt. Därtill blir filmen allt tramsigare, och trovärdigheten förloras helt under de otillfredsställande sista minuterna. Med tanke på hur filmen började, hade jag väntat mig en stor klimax. Istället möttes jag av en alltför magisk förklaring som snarare förstörde än stärkte filmen.

 

Som helhet är Annihilation i min mening bra, men inte enastående. Filmen har både styrkor och svagheter, och lämpade mig både imponerad och besviken på samma gång. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Shivaun Plozza.

Originaltitel: Tin heart.

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Serie: Fristående.

Längd: 380 sidor.

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

 

Strålande. Ditt hjärta är mitt är verkligen strålande. Förväntningarna var höga när jag plockade upp boken, men aldrig hade jag väntat mig en så färgsprakande läsning. Varje ord uttrycks med så mycket känsla, så mycket hjärta, att sidorna vibrerar av liv. Att skriva att Plozzas formuleringar är vackra vore en underdrift. Språket är så underbart bekymmerslöst att texten får en lättsam rytm, en karakteristisk personlighet och en oförglömlig värme. Med tanke på att Ditt hjärta är mitt bara är Plozzas andra roman, är jag djupt imponerad av det liv som hon lyckats få in i sin berättelse.

 

Förutom den allmänna känslan som boken utstrålar, finns tre saker som gjorde att jag fastnade för Ditt hjärta är mitt. Den första är humorn. Komiska jämförelser och intelligenta repliker gör boken förvånansvärt rolig, och jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger.

 

Den andra saken är karaktärerna. Huvudpersonen Marlowe är oerhört inspirerande. Beslutsam, smått rebellisk och med en kämpaglöd som heter duga är det lätt att se upp till henne. Hennes relation med sin familj är dessutom fantastisk, och det var mycket tack vare den påtagliga familjedynamiken som jag förälskade mig i Ditt hjärta är mitt.

 

Den tredje och sista saken som gjorde att jag fastnade för Ditt hjärta är mitt, är hur veganism porträtteras. Inte bara var det oerhört fascinerande att ta del utav en vegansk familjs vardag, utan jag uppskattar också att skildringen aldrig blev demoniserande eller stereotypisk. Istället visas både för- och nackdelar, och vi får ta del av Marlowes inre kamp gällande livsstilen.

 

Som helhet var Ditt hjärta är mitt över förväntan. Varm, tankeväckande och med underbara karaktärer. Söker du en roman med mycket hjärta så har du hittat rätt.

 

BETYG: 7/10.

FAKTA

Regissör: Jordan Peele.

Genre: Skräck.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Winston Duke, Elisabeth Moss, Tim Heidecker, Yahya Abdul-Mateen II, Anna Diop, Evan Alex, Shahadi Wright Joseph, Madison Curry.

Biorelease: 22 mars 2019.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan inte undgå att underhållas av Us. Samtidigt som jag hela tiden tänkte ”vad sjutton tittar jag på?”, ville jag veta hur alltsammans skulle sluta. Jag gillar verkligen idén med att en familj jagas av sina dubbelgångare. Det känns kreativt och annorlunda. Däremot känner jag att manuset hade behövt bearbetas mer, för oh boy fanns det brister.

 

 

Handlingen är ärligt talat rätt dum, och förklaringarna till varför saker och ting blev som det blev är ännu dummare. Utöver detta är Us ologisk, klyschig osammanhängande och lite obeslutsam om vilken genre den tillhör. Filmen klassificeras som skräck, men blir aldrig obehaglig. Istället är den rolig, vilket jag ärligt talat inte vet vad jag tycker om. Visst är det kul med humor, men när man är inställd på att se en riktigt ryslig skräckfilm blir det lite antiklimax att mötas av komedi. Vidare var vändningen i filmens slut obehövlig och oerhört förutsägbar. Det påverkade inget som hänt tidigare under filmens gång och tillförde inget av värde.

 

Skådespelarna i Us är riktigt bra. Särskilt Nyong’o, som lever sig in i sina roller till hundra procent. Tyvärr är det inte riktigt tillräckligt för att bestående intryck. Filmen fick mig att småfnissa och den fick mig att vilja veta mer, men den skapade aldrig ett helhjärtat engagemang och när eftertexterna började rulla kunde jag inte undgå att tänka ”vad det här allt?”.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Courtney Summers.

Svensk titel: –

Genre: Mystik, thriller, drama.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, pedofili, mord, droger. 

Serie: Fristående.

Längd: 308 sidor.

Bokförlag: St. Martins Press.

 

 

 

 

 

 

Mina tankar är oeniga. Vad tycker jag egentligen om Sadie? Anser jag att den var bra med sitt annorlunda upplägg och intressanta koncept? Eller är boken överhajpad? Jag vet inte riktigt. Jag hade rätt svårt att komma in i läsningen på grund av det avvikande formatet. Varannatt kapitel berättas ur Sadies synvinkel genom vanlig löptext, medan varannatt är skrivet i form av en transkriberad podcast. Till en början var läsningen väldigt tung, och jag upplevde transkriberingen som hackig och opersonlig eftersom vi inte får följa karaktärernas tankegångar. Med tiden vande jag mig, men jag hade sannolikt fastnat mer om boken hade varit ”normalt” skriven. Formatet resulterade nämligen inte bara i en annan typ av disposition, utan också i en del upprepningar eftersom West återberättade mycket som vi redan sett ur Sadies perspektiv. Det blev lite tröttsamt.

 

Något annat som jag hade lite svårt för var tempot. Uppladdningen är väldigt långsam, och ett tag kändes det som att boken bara trampade vatten och aldrig ledde någonstans. Det förändrades lyckligtvis framåt slutet – som var väldigt spännande – men lämnade ändå sitt märke.

 

En tredje aspekt är karaktärerna. Å ena sidan gillar jag att Sadie byggs upp som mänsklig genom sitt stammande, sina misstag och sitt stundtals odrägliga beteende. Det blir lätt att relatera till och gör henne mer äkta. Samtidigt kan jag inte påstå att jag blev särskilt engagerad av varken henne eller West. Det som karaktärerna berättar om är förstås bedrövligt, men jag kände ändå inte med dem. Det saknades ett väsentligt band och läsningen fick aldrig någon emotionell inverkan.

 

Med det sagt är Sadie inte en dålig roman. Jag förstår varför den har blivit så populär: om inte för handlingen eller karaktärerna så för mystiken. Jag gillade särskilt de avslutande 50 sidorna, och hade under min sista lästimme oerhört svårt att släppa taget om boken. Det faktum att boken slutar öppet och tillåter läsaren att själv reflektera kring Sadies öde, är också något som jag uppskattar stort.

 

Som helhet är Sadie helt okej. Bra, men inte så bra. Läsvärd men inte ett läsmåste. Boken har blivit höjd till skyarna och jag skulle personligen klassificera den som överhajpad, men jag ångrar inte att ha tagit del av den.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Steve McQueen.

Genre: Thriller.

Längd: 2 hr 10 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Viola Davis, Michelle Rodriguez, Elizabeth Debicki, Bailey Rhyse Walters, Liam Neeson, Jon Bernthal, Manuel Garcia-Rulfo, Colin Farrell.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

Med en grym premiss i Oceans-anda och en fantastisk ensemble skådespelare, är det svårt att låta bli att ställa frågan: ”vad kan gå fel?”. I det här fallet är det emellertid en mycket farlig fråga att ställa. Widows är en thriller med potential för att bli riktigt spännande. Men regissören McQueen vill för mycket. Han har försökt få med så många teman och budskap och paralleller att det får långt ifrån avsedd verkan. Istället för en effektfull tittarupplevelse, blir det mest rörigt och krystat. Och det är himla synd, för hade konceptet hanterats med större finess, skulle Widows kunnat bli en riktig pangrulle.

 

 

Utöver avsaknaden av fingertoppskänsla, måste jag också upplysa om att Widows är alldeles för lång. Speltiden i förhållande till mängden substans är inte riktigt hållbar. Det blir utdraget och småtråkigt, vilket tyvärr inte ens de mest spännande scenerna lyckas kompensera för. Bara förberedelserna inför kvinnornas stöt tar hela 107 minuter (alltså 82 % av filmen), medan kuppen som man så länge sett fram emot är förbi på ett ögonblick.

 

Widows är i sin helhet en medioker thriller. Tyvärr. Skådespelarna gör fantastiskt bra ifrån sig och själva grundidén är oerhört intressant. Men utförandet är halvtaskigt. Jag upplevde det som hände varken som sammanhängande eller realistiskt, och hade önskat lite mer elegans. 

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Längd: 5 hr 25 min.

Antal avsnitt: 8 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller.

Skådespelare: Jessica Biel, Bill Pullman, Dohn Norwood, Christopher Abbott, Abby Miller, Jacob Pitts, Enid Graham, Nadia Alexander, Robert Funaro, Eric Todd, Orlagh Cassidy, Susan Pourfar.

Releasedatum: 5 mars 2018.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av The Sinner är början av en antologisk serie där varje säsong följer en ny protagonist och ett nytt brott. Just den här delen baseras på boken med samma namn av tyska författaren Petra Hammesfahr, och är en fantastisk debut. Det är inte ofta jag fastnar vid en series första avsnitt: ofta tar det tid innan jag är bekväm med de nya karaktärerna och den nya handlingen. Men så mycket försiggick redan i första scenen av The Sinner, att jag fångades direkt. Och efter det var jag fast.

 

De flesta kriminaldraman följer en given mall, där ett brott sker och en grupp agenter sedan försöker lista ut vem som är skyldig. Men The Sinner fnyser åt normen och banar egen väg. Istället för att fokusera på ”vem” och ”vad”, inriktar sig serien på att nysta upp varför protagonistenCora begick brottet. Det är annorlunda, nytt och fräscht – och fungerar alldeles utmärkt. Tro mig. Jag kände en viss oro för hur serien skulle klara av att bära upp handlingen på hela åtta avsnitt när vi redan visste vem som var skyldig, men den oron var obefogad. Vi får utforska Coras förflutna och hennes psyke, vilket kort och gott är en känslomässig och intellektuell berg- och dalbana. Alla intriger, all mystik… det får en att sitta som på nålar.

 

Det här är en lågmäld serie där inga specialeffekter eller karate-scener behövs för att skapa spänning. Istället är det interaktionen mellan de olika karaktärerna och hur deras förflutna sammanlänkas som griper tag. Och det må jag säga: skådespelarna briljerar. Särskilt Jessica Biel, som spelar huvudpersonen Cora. Hennes prestation är rent utav skakande.

 

 

Den första säsongen av The Sinner är definitivt värd att se, särskilt om du gillar serier där du som tittare behöver puzzla ihop alla bitar och knyta samman lösa trådar. Serien håller en väldigt stark nivå från den explosiva början, till det tillfredsställande – och aningen förutsägbara – slutet.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Fede Alvarez.

Genre: Thriller, drama.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Claire Foy, Sverrir Gudnason, LaKeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Beau Gadsdon, Stephen Merchant.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

För femte gången får vi se protagonisten Lisbeth Salander på vita duken. Tidigare har rollen spelats av svenska Noomi Rapace och amerikanska Rooney Mara. Nu är det istället brittiska stjärnan Claire Foy som tilldelats att föra facklan vidare. Men var hon verkligen rätt val för rollen? Jag tycker inte det. All ära till Foy och hennes prestation i First man och The crown, men det här var inte roll för henne. Hon känns inte alls passande. Hon är för mjuk, för fager, för ”snäll”. Nästan lite tafatt. Hon övertygar inte i rollen som en tuff, svensk hacker, utan upplevs mest som en wannabe. Det finns inte heller någon kemi till medspelaren Sverrir Gudnason, som tagit över efter Daniel Craig som Mikael. Sen hjälper det förstås inte att karaktärerna redan från början saknar personlighet och är så intetsägande de kan bli, men jag tycker ändå att skådespelarna hade kunnat leverera bättre.

 

The girl in the spider’s web baseras på romanen Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, vilket är den fjärde delen i Millennium-serien som påbörjades av Stieg Larsson. Det är alltså inte en nytolkning av Flickan som lekte med elden, som jag själv trodde. Och det är synd, för Det som inte dödar oss har inte samma intensitet, vilket gör The girl in the spider’s web rätt tråkig. Handlingen är tunn, intrigerna oengagerande och de logiska luckorna många. Det som händer hänger inte alltid ihop och vissa scener blir rörliga. I sin helhet är filmen intetsägande, och inte i närheten lika bra som den ursprungliga, svenska trilogin. Den saknar hjärta, själ och spänning.

 

Allt som allt är The girl in the spider’s web medioker. Den har inget som sticker ut, utan känns som en väldigt typisk, modern thriller. Jag lär inte titta på denna igen, utan ser mycket hellre om Millennium-trilogin.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: John Flanagan.

Originaltitel: The caldera.

Genre: Fantasy, äventyr, alternativ historia.

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Broderband #7.

Längd: 316 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

Kalderan är den första boken som jag har läst av John Flanagan. Trots att det är den sjunde delen i Broderband-serien, som i sin tur är en spin-off på Spejarens lärling, fungerade det bra att läsa den fristående från resten. Boken som helhet är emellertid rätt ”meh”. Kalderan började riktigt bra och ett tag kände jag ett starkt begär efter att läsa alla delar i serien. Intresset fångades nämligen upp redan på första sidan, och bibehölls ett bra tag tack vare ett par humoristiska tvillingar och en spännande turnering.

 

Men så snart som broderbandet begav sig ut för att rädda tronarvingen, började mitt intresse falna. Handlingen kändes plötsligt repetitiv och någorlunda blek. Därtill saknade jag komplexitet, höga insatser och välutvecklade karaktärer. Min upplevelse är att karaktärerna mest agerade rekvisita i syfte att fylla upp boken. De används egentligen inte, och som läsare började jag aldrig bry mig om dem eller huruvida de vann mot piraterna.

 

I slutändan blev Kalderan enbart en bok med potential. Den är absolut inte dålig, men inte heller särskilt minnesvärd, vilket är synd med tanke på att jag verkligen tyckte om den i början.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Längd: 5 hr 50 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.

Releasedatum: 9 april 2003.

 

 

 

 

Den tredje säsongen av Skärgårdsdoktorn är mysig. Det finns inget bättre ord att beskriva serien med. Vyn av Stockholms gröna skärgård och enkelt plingande musik gör att den vibrerar av sommar och värme. Det är vackert, gemytligt och så där härligt sentimentalt. 

 

Handlingen är enkel och lätt att hänga med i. De medicinska fallen är allvarliga med forna mått, men bär inte alls den stressiga dramatik som vanligtvis syns i moderna serier. Det gör att Skärgårdsdoktorn vidmakthåller en känsla av lugn, även när den är som mest ”rafflande”. Det hela blir emellertid lite långrandigt att strecktitta på. Eftersom tonen är väldigt lågmäld och pluttinuttig, framstår serien i längden som något händelselös. Med alla moderna serier har vi trots allt blivit vana vid fart och fläkt, vilket kontrasterar starkt mot vad Skärgårdsdoktorn står för.

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Skärgårdsdoktorn bra. Jag föredrar emellertid att se avsnitten utspritt under en längre tid, då de liknar varandra och därför riskerar att tröttnas på.

 

BETYG: 5/10

 

Antal lästa böcker: 9 stycken (3 på engelska, 6 på svenska)

Antal nya böcker: 15 stycken (5 recex)

 

Lästa böcker (bäst till sämst):

1. Wundersmeden: Morrigan Crow och den hemliga kraften av Jessica Townsend (7,5★)

2. The whispering skull av Jonathan Stroud (7,5★)

3. Fördelen med olycklig kärlek av Becky Albertalli (7,5★) 

4. Sagan om Despereaux av Kate DiCamillo (7★)

5. Paperweight av Meg Haston (7★)

6. Holes av Louis Sachar (6★)

7. Dumplin' av Julie Murphy (5★)

8. Grindelwalds brott: filmmanuset av J.K. Rowling (4,5★)

9. Ankomsten av Shaun Tan (4★)

 

Längsta boken: The whispering skull - 424 sidor.

Kortaste boken: Ankomsten - 128 sidor.

 

 

Antal sedda filmer: 14 stycken

Antal nya filmer: 22 stycken (10 recex)

 

Sedda filmer (bäst till sämst):

 

1. Bohemian Rhapsody (8★)

2. Bad times at the El Royale (7,5★)

3. Halloween (7★)

4. Venom (6★)

5. A star is born (6★)

6. Jakten på den försvunna lampan (4,5★)

7. Colette (4,5★)

8. The descent (4,5★)

9. The nutcracker and the four realms (4★)

10. Johnny English strikes again (3,5★)

11. Piercing (3,5★)

12. First man (2★)

13. Goosebumps 2 (2★)

14. Cage dive (1,5★)

 

 

Antal sedda tv-serier: 2 stycken

Antal nya tv-serier: 5 stycken (0 recex)

 

Sedda tv-serier (bäst till sämst):

1. NCIS säsong 15 (6★)

2. Nashville säsong 5 (5,5★)