Förra veckan gjorde jag en order från Adlibris. Beställningen delades upp och idag kom den sista boken.

 

Fakta

Kikis expressbud är en animerad familjefilm regisserad av Hayao Miyazaki. Rösterna görs av bland annat Minami Takayama, Rei Sakuma, Kappei Yamaguchi och Keiko Toda. Filmen är 98 minuter lång, barntillåten och spelades in 1989.

 

 

För dig som söker en film söt som socker passar Kikis expressbud som handen i handsken. Det är en vacker och lättsam familjefilm, som med enkla medel underhåller och förmedlar starka budskap.

 

 

Alla filmer jag sett av Hayao Miyazaki samt Studio Ghibli har varit på gränsen till mästerverk. Kikis expressbud är även den en mycket härlig film: dock ingen favorit.  Där studions filmer har en tendens att vara relativt mörka och metaforiska, är Kikis expressbud istället lättsam och söt. Resultatet blir en mysig, men också stundtals slät film.

 

 

En klyscha i animerade filmer är kampen mellan ont och gott. I Kikis expressbud närvarar dock inte denna och det är otroligt avslappnande att följa givmilda karaktärer utan några fientliga känslor gentemot varandra. Karaktärerna personifieras istället av älskvärda och sympatiska karaktärsdrag. Den mognad och respekt Kiki visar fick mig att omedelbart tycka om henne, och den bedårande katten Jiji underhöll mig under filmens gång.

 

 

Kikis expressbud är en mysig animerad film som passar hela familjen. Med vacker musik, slående animeringar och behagliga karaktärer trollbinder den. Budskapen som förmedlas är viktiga – speciellt för små - och fast filmen inte har mycket till handling blir den aldrig tråkig. 

 

Jag vill inleda med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett par dagar. Påsken har varit rätt händelsefylld och därför har jag helt enkelt inte hunnit med. Men nu ska det bli skärpning!

 

Idag fick jag ett egenbeställt paket från Adlibris, samt ett paket från Universal. ♥

 

Fakta

Hachiko: en vän för livet (org. Hachi: a dog's tale) är regisserad av Lasse Hallström. I huvudrollerna är bland annat Richard Gere, Joan Allen, Sarah Roemer, Erick Avari, Cary-Hiroyuki Tagawa och Jason Alexander. Filmen är 89 minuter lång, barntillåten och spelades in 2009. Den baseras på en sann japansk historia och en bronsstaty har rest till minnet av Hachi vid Shibuya Station.

 

 

Hachiko: en vän för livet är ett värmande drama som skildrar ren kärlek och hållfast lojalitet. Fast jag förväntat mig en större känslomässig inverkan går det inte att neka den vackra filmens beröring. Innan filmen var slut hade mina ögon hunnits fyllas med tårar, frammanade av den hjärtevärmande vänskapen mellan professorn och Hachi.

 

 

Filmens skådespelare presterar mycket bra. Mest engagerande och gripande är dock samspelet mellan Richard Gere (Nights in Rodanthe) och hunden som spelar Hachi. De har en fängslande personkemi som lyser igenom skärmen och träffar tittaren rakt i hjärtat. Via den naturliga interaktionen förmedlas en rörande värme.

 

 

Att filmen är aningen utdragen är dock ogynnsamt. Därtill lämnas en del frågor obesvarade, vilket skapar ett ovälkommet avstånd mellan karaktärerna och tittaren. Genom att inte få tillräckligt mycket information om de fiktiva personernas förgångna uppstår en distanserad relation, där tittaren inte är tillräckligt personligt involverad i karaktärernas liv för att ha full förståelse.

 

 

Hachiko: en vän för livet är alltså en vacker och värmande film om stark vänskap. Lojaliteten mellan parterna berör till tårar och skådespelarprestationerna fängslar. Det som drar ner är just stundtals långsamma sekvenser samt att tittaren inte får svar på allt. 

 

Fakta

Dumb and dumber (sve. Dum och dummare) är en film från 1994, regisserad av Peter Farrelly och Bobby Farrelly. I filmens huvudroller finns Jim Carrey, Jeff Daniels, Lauren Holly, Mike Starr, Karen Duffy, Charles Rocket och Victoria Rowell. Den är 102 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Läs min recension av efterföljaren Dumb and dumber to här.

 

 

Dumb and dumber är en riktigt härlig klassiker. De charmanta karaktärerna bildar en roande duo som gläder tittaren. Trots sina år på nacken är det fortfarande en värmande och underhållande komedi.

 

 

Skådespelarna är enastående. Jeff Daniels (The Martian) och Jim Carrey (The Mask) är båda två exemplariska och få kan mäta sig med deras utomordentliga minspel. Insatserna är hysteriska och energiska: på gränsen till överspel. Tack vare deras utstrålning fungerar det dock.

 

 

Filmens nackdel är att den är stundtals överdriven. De diskreta skämten – så som rappa repliker och missförstånd – är något jag föredrar fram för de mer barnsliga scenerna, exempelvis bajs-och kisskämt. Därtill har filmen en del logiska luckor.

 

 

Allt som allt är Dumb and dumber en skön komedi med repliker som sätter sig i minnet. Skådespelarna är ojämförliga och levererar starkt. Trots sina 22 år på nacken är det fortfarande en av de mest underhållande humorfilmerna.

 

Fakta

I den fjortonde säsongen av Family Guy görs rösterna av bland annat Seth MacFarlane, Alex Borstein, Seth Green, Mila Kunis och Mike Henry. Säsongen är 461 minuter lång, består utav 21 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 21 mars 2016 av 20th Century Fox.

 

 

Efter att ha sett ytterligare en säsong utav Family Guy är det dags att möta verkligheten och inse att tiden att skiljas åt är kommen. Jag klarar helt enkelt inte av mer. Att den är barnslig, enfaldig och överdriven kan jag acceptera: men dess smaklöshet får det att krypa i min hud.

 

 

Som den ointelligenta serie Family Guy är saknar den helt kvickhet och vett. De så kallade ”skämten” upprepas och resulterar i en enformig säsong. Därtill är händelserna ofta osammanhängande och meningslösa då världen helt saknar tydliga fysikaliska lagar. Intresset slocknar på grund av att inget som sker är bestående. 

 

 

Karaktärerna saknar angenäma personlighetsdrag: som bäst är de oförståndiga, gnälliga och omogna. Dessvärre är det inte säsongens värsta aspekt. Det som gör den så bedrövlig är den fullständiga avsaknaden av respekt. Seriens skämt är vulgära, råa och allmänt förolämpande. Spratten går överstyr och att den skojar om självmord, misshandel, rasism och djurplågeri tycker jag är vidrigt. Jag kan hantera grov humor, men här går alldeles för långt och jag förstår inte hur tittare kan finna det underhållande.

 

 

Allt som allt var den fjortonde säsongen av Family Guy droppen. Den är stundtals underhållande, men som helhet är serien alldeles för frånstötande för att jag ska kunna försonas med den. 

 

 

Dagens tillskott består utav en bok och två filmer.

 

Fakta

Eldtronen (org. The Throne of Fire) är den andra delen i Kanekrönikan av Rick Riordan. Boken är 502 sidor lång och publiceras utav Modernista.

 

"Som arvtagare till Livets hus besitter Carter och Sadie magiska förmågor, men nu är deras hittills farligaste fiende på väg att ta över världen. Om de inte lyckas stoppa honom på bara några få dagar kommer det att innebära slutet för jorden och hela mänskligheten. De är tvugna att återuppliva solguden Ra, men först av allt måste de leta upp de tre delarna av Ras bok och uttala den magiska formel som krävs."

 

Den senaste tiden har Rick Riordan utvecklats till att bli en av mina favoritförfattare: hans Olympens hjältar-serie är rent utav fantastisk. Dock är jag inte lika såld på Kanekrönikan. Jag har svårt att komma in i handlingen och måste kämpa för att hålla kvar intresset. Eldtronen är en förbättring från föregångaren men fortfarande inte tillräckligt engagerande.

 

En stor orsak till att jag inte fängslas av boken är karaktärerna. De är aningen påfrestande, och lite väl glättiga. Med tanke på att världen håller på att gå under känns deras avslappnade och glada humör orealistiskt samt överdrivet. De tar sig tid att skämta och gå ut på obehövliga strövtåg, och det gör att romanen känns omständlig. 

 

Fast jag var likgiltig en stor del av läsningen så har boken sina stunder. Rick Riordan är som sagt en begåvad författare och hans språk utmärks som alltid av den lättsamma tonen och humoristiska replikerna. Det är dessutom tydligt att han lagt ner mycket tid på efterforskning och som läsare lär man sig en hel del om grekisk mytologi.

 

Dessvärre kan jag inte påstå att jag tyckte särskilt mycket om Eldtronen. Jag tilltalas av språket, mytologin och konceptet då det ger boken en stadig grund att stå på men de tjatiga händelserna och glättiga karaktärerna blir för mycket. Jag beundrar många av Riordans romaner, men Eldtronen är inte en av dem.

 

Idag kom ett paket från ett förlag som jag precis påbörjat ett samarbete med, nämligen Lind&co.

 

Fakta

I den andra säsongen av Black Sails är Toby Stephens, Zach McGowan, Luke Arnold, Hannah New, Jessica Parker Kennedy, Tom Hopper Toby Schmitz och Clara Paget i huvudrollerna. Säsongen är 570 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 25 januari 2016 av 20th Century Fox.

 

 

Den första säsongen av Black Sails är imponerande, men överträffas här med hästlängder. Handlingen har djupnat, karaktärerna utvecklats och insatserna tagits till en ny nivå. Med intressanta intriger och fängslande action gör den andra säsongen av Black Sails ett stort intryck.

 

 

Seriens andra del är ett riktigt tempofyllt och medryckande tillskott. Genom oförutsägbara händelser och välkoreograferad action tätnar spänningen och tittaren engageras. Därtill ökar trovärdigheten av energin som lagts på detaljer. Kostymerna är tidsenliga, sminkningarna smakfulla och effekterna betagande.

 

Skådespelarna är naturliga i sina roller och lyckas framföra mycket övertygande prestationer. Deras engagemang för serien lyser igenom skärmen och fängslar. I första säsongen fanns vissa tvivelaktiga skådespelarprestationer men här har de verkligen ryckt upp sig. Vidare har karaktärerna växt som individer och genom tillbakablickar lär vi känna bland annat kapten Flint och grunden för hans ambitioner bättre.

 

 

Som tidigare nämnt har säsongen en bra rytm och det blir sällan tråkigt. Dock har säsongen några dippar som sänker det genomsnittliga tempot: vissa scener kör fast och känns oväsentliga för seriens fortskridande. Lyckligtvis är det bara ett par avsnitt som sackar efter, men tyvärr drar det ner helheten.

 

 

Den andra säsongen av Black Sails är allt som allt riktigt bra. Allt som var bra med föregångaren har tagits snäppet längre. Mer action, fler oförutsägbara händelser och bättre skådespelarprestationer gör att den skapar ett starkt drag efter att se fortsättningen.

 

 

 

 

Böcker har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. När jag var liten högläste mina föräldrar med stor inlevelse för mig varje kväll. Tidigt under grundskolan började jag läsa kortare romaner på egen hand parallellt med högläsningen och efter det har det eskalterat.

 

Intresset för film har också funnits sedan barndomen, främst tack vare Disneys och Astrid Lingrens verk. Men en riktigt nörd blev jag inte förren jag för första gången såg Sagan om Ringen. Det var inte förren senare jag började gilla serier. När jag var liten hade jag dåligt tålamod och att följa serier kräver engagemang. Så när pappa slaviskt tittade på Vänner gjorde jag hellre annat. Det var inte förren jag var åtta och såg Lost som en helt ny värld öppnades för mig. Sedan dess har jag nästan tyckt mer om serier än filmer.

 

 

 

 

 

 

Idag fick jag ett paket från Modernista.

 

Fakta

Mockingjay part 2 är regisserad av Francis Lawrence och i huvudrollerna finns Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Julianne Moore, Sam Claflin och Mahershala Ali. FIlmen är 137 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 24 mars av Nordisk film. Filmen baseras på boken av Suzanne Collins. Du kan läsa min recension av bioupplevelsen här.

 

 

Recension 

Det starka krigsdramat Mockingjay part 2 lyckades faktiskt gripa tag i mig mer nu andra gången jag såg filmen. Hänförd av de läckra effekterna och intensiva actionscenerna hade jag svårt att slita mig ifrån skärmen. Filmen har en del brister, men det vägs upp av en spänd atmosfär och medryckande handling.

 

 

Förutom spänningen är skådespelarna filmens starkaste element. Erfarna och karismatiska stjärnor präglar rollerna och deras begåvning fångar tittarens uppmärksamhet. Donald Sutherland (MASH), Julianne Moore (Carrie), Natalie Dormer (Game of Thrones) och Michelle Forbes (True Blood) presterar utomordentligt och det är kul att även få se Gwendoline Christie (Game of Thrones), Stanley Tucci (Djävulen bär prata) samt Elizabeth Banks (Pitch Perfect) blinka förbi. I filmens hjärta finns dock Jennifer Lawrence (Joy) som alltid levererar klanderfritt.

 

 

Den stora nackdelen med Mockingjay part 2 är tempot. Fördelningen av skärmtiden är skev och många scener känns utdragna. Särskilt omständliga är filmens början och slut, som dras ut alldeles för länge. Det känns nästan som att filmen har flera epiloger. Tyvärr är inte alla sekvenser lika bra och intresset hinner förloras under avslutningens gång.

 

 

Med snygga effekter, häftig rekvisita, trollbindande politiska intriger och begåvade skådespelare resulterar Mockingjay part 2 i ett kraftfullt men stillsamt drama. Den laddade atmosfären griper tag i tittaren, men tyvärr drar tempot ner helheten då alltför många scener blir långrandiga. Allt som allt är Mockingjay part 2 ett värdigt avslut på franchisen.

 

Fakta

Tsatsiki, farsan och olivkriget är regisserad av Lisa James-Larsson och i huvudrollerna är Emrik Ekholm, Adam Gutniak, Johan Hallström, Christine Meltzer, Liv Mjönes, Jonatan Rodriguez och Sara Vilén. Filmen är 95 minuter lång, är barntillåten och släpps 21 mars 2016 av Nordisk film.

 

 

Tsatsiki, farsan och olivkriget är en trivsam och småmysig film, som dock saknar den värme och entusiasm jag hoppats på att få se. Det glättiga manuset tillsammans med den omogna huvudkaraktären resulterar i att filmen inte blir mer än okej.

 

 

Det som utmärker filmen är de bedrövliga skådespelarprestationerna. Emrik Ekholm (Vi är bäst!) och de andra barnen framför sina repliker på ett krystat och onaturligt sätt: helt utan känsla. De är oengagerade, tafatta och uppträder konstlat. Bristande erfarenhet är inget att skylla på, för här saknas något grundläggande: talang.

 

 

Filmens bästa aspekt är miljön och alla dess färger. Nyanserna av blått och grönt får mig att längta till sommaren och värmen. De vackra vyerna över klarblått vatten och gröna fält fängslar och inger en behaglig samt lugnande känsla. Fast filmen har många brister känner jag att den är värd se, just tack vare atmosfären som skapas av omgivningen.

 

 

Tsatsiki, farsan och olivkriget är dock oerhört klyschig. Jag är van vid stereotypiska filmer men detta fick det att krypa i kroppen. Det kändes nästan genant att höra de förlägna replikerna och se scener vi upplevt många gånger tidigare. Filmen är så pass förutsägbar att den känns bortkommen. 

 

 

Som helhet är Tsatsiki, farsan och olivkriget en svag film. Barnskådespelarna presterar inte bra och manuset är tyvärr alldeles för klyschigt i min smak. Det som kompenserar är den fantastiska miljön och det småmysiga konceptet, men tyvärr väger det inte upp bristerna.

 

Idag kom ett paket som jag beställt från CDON, tillsammans med ett paket från 20th Century Fox.

 

Fakta

99 Homes är regisserad av Ramin Bahrani och i huvudrollerna är Michael Shannon, Andrew Garfield, Laura Dern, Randy Austin, Doug Griffin, Noah Lomax och Carl Palmer. Filmen är 108 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 21 mars 2016 av Scanbox.

 

 

99 Homes är ett intressant och fängslande drama om ekonomiska kriser och den girighet som finns i dagens materiella samhälle. Det karaktärerna går igenom väcker stor sympati, samtidigt som oron gnager. Filmen skildrar nämligen en verklighet som många idag går igenom – och dess aktualitet ger en skrämmande känsla av att vem som helst kan bli utsatt. 

 

 

För att känna medkänsla och ha förståelse för fiktiva personer behöver vi ofta bakgrundsinformation. I 99 Homes kastas vi dessvärre rätt in i händelserna och vi hinner inte lära känna karaktärerna och deras vardag tillräckligt bra. Eftersom vi bara fått följa dem efter att problemen uppstått får vi inte ett särskilt bra perspektiv över den förändring de genomgår. Ett starkare känslomässigt band hade knutits an om vi fått följa karaktärerna innan svårigheterna tog vid, vilket hade fått mig att känna mig personligt involverad. 

 

 

Skådespelarna är mycket duktiga i sina roller och jag imponeras av Andrew Garfields (The Amazing Spider-Man) prestation. Han rör sig naturligt och ser ut att trivas i sin roll. Därtill är Laura Dern (Jurassic Park) som alltid utmärkt, och Michael Shannon (Boardwalk Empire) levererar. 

 

 

Något som tyvärr drar ned filmen är tempot. Händelserna utvecklas relativt långsamt och beklagligtvis är 99 Homes stundtals tråkig. Visst är det gripande att se Dennis kämpa med att upprätthålla sin moral, men efter ett tag blir det enformigt och bristen på drama får filmen att kännas händelselös. Därtill slutar filmen abrupt och ger inte 99 Homes det avslut jag hoppats på.

 

 

Allt som allt är 99 Homes en helt okej film. Konceptet är intressant och aktualiteten är gripande och oroande. Skådespelarna presterar därtill mycket bra. Bristen på bakgrundsinformation och tempo drar dock ned filmen och gör den relativt oengagerande.

 

Fakta

Bränd (org. Burnt) är regisserad av John Wells och i huvudrollerna är Bradley Cooper, Sienna Miller, Daniel Brühl, Omar Sy, Emma Thompson, Uma Thurman, Lily James och Alicia Vikander. Filmen är 96 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 7 mars 2016 av Scanbox.

 

 

Gillar du att se på matlagningsprogram är Bränd utmärkt för dig. Det känns nämligen som en filmversion av Hell’s Kitchen. De färgstarka rätterna och ljuvliga uppläggen är filmens bästa aspekt och trollbinder tittaren. Dock saknas hängivelse och glädje i matlagningen och allt för mycket fokus ligger på huvudkaraktärens manier. Bränd skulle behöva mer kött på benen, så att säga.

 

 

Handlingen i sig är väldigt enkel och framstår som aningen intetsägande. Filmen är dessutom förutsägbar och innehåller en del klyschor. Samtidigt är den mycket lättsam, smått underhållande och inger för det mesta en rofylld känsla. Det vill säga, när inte kocken skriker och kastar saker omkring sig.

 

 

Karaktärerna har dessvärre vaga bakgrundshistorier, vilket gör att man har svårt att fastna för dem. De är enkelspåriga och många av dem glöms snabbt bort. Skådespelarna är i sin tur mycket duktiga och det är kul att se så många välbekanta ansikten. Många är dock underutnyttjade och bland annat Thurman (Kill Bill), James (Cinderella) och Vikander (The Danish GirI) har bara ett par minuters skärmtid.

 

 

Trots bristande personlighetsark för karaktärerna och en intetsägande handling tycker jag att Bränd är en mycket trevlig film att titta på. Att se maten tillagas, dukas upp och serveras är överraskande rofyllt och intressant. Det är visuellt sett en mycket vacker film och det vattnas i munnen av att se de utsökta skapelserna. Fast filmen saknar passion är det just maten som gör Bränd sevärd.

 

Fakta

Den femte säsongen av Game of Thrones har Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Iain Glen, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau, John Bradley, Alfie Allen, Aidan Gillen, Gwendoline Christie, Liam Cunningham, Natalie Dormer, Carice van Houten, Iwan Rheon och Stephen Dillane i huvudrollerna. Den är 558 minuter lång, består utav 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016.

 

 

En lite seg uppstart utvecklas till en för övrigt fantastisk säsong. Mötet mellan humor, spänning, fantasy och politik gör den mångsidig och intelligent. Därtill imponerar serien med vackra kostymer, förtjusande håruppsättningar, detaljrika stadskonstruktioner och enastående animeringar.

 

 

Den femte säsongen omfattar nio huvudparalleller, med en handfull protagonister närvarande i varje. Varje karaktär har ett rikt personlighetsark och det finns ingen som inte är intressant att följa. Att därtill se några av de tidigare handlingsspåren sammanstråla till en enhet är mycket uppskattat. Men med det stora antalet karaktärer uppstår även bekymmer: vissa får nämligen väldigt lite skärmtid och glöms nästan bort under säsongens gång.

 

 

Skådespelarna gör stort intryck. De äger sina roller och inger stor respekt för deras talanger. Rollerna präglas utav begåvade stjärnor vars erfarenheter får dem att utstråla en naturlig karisma. Samtliga har en fallenhet för yrket och en förmåga att med en enkel skiftning i kroppsspråk och tonfall skapa känslostormar. Storartade Lena Headey (300) är exempel på det.

 

 

Sedan sin första säsong har Game of Thrones utvecklats enormt. De fiktiva personerna har förändrats oerhört mycket och det är engagerande att följa deras framåtskridande. Därtill har handlingen och vad som står på spel växt sig större och världen blir för varje avsnitt allt mer komplex. Samhällets genomtänkta uppbyggnad fängslar och att hela upptäcka nya saker väcker stor entusiasm.

 

 

Manuset är välskrivet och jag älskar att mycket förblir osagt. Karaktärerna talar poetiskt i gåtor och det gäller ofta att läsa mellan raderna. Att det ideligen gömmer sig hotfulla undermeningar bakom de vänligaste dialogerna är otroligt hänförande. Därtill är språket i sig mycket tjusande och omfattar många minnesvärda repliker.

 

 

Seriens musik spelas med storslagen inlevelse. Därtill får vi ta del utav vackra vyer och fantastiska miljöer. Vi får för första gången besöka Dorne, vars starka färger fängslar i kontrast mot nordens kalla kulörer. Dock måste jag medge att jag är aningen besviken på Dorne-upplevelsen. Vi får inte spendera särskilt mycket tid där och då jag förväntat mig en intensiv, farofylld resa med blodtörstiga Sand Snakes föll besöket lite platt.

 

 

I sin helhet är den femte säsongen ett fantastiskt tillskott till Game of Thrones-serien. Det är en fartfylld och överväldigande säsong, som bjuder på både humor och spänning. Karaktärerna växer, handlingen utvecklas och som tittare får vi uppleva mer av vad Westeros har ett erbjuda. 

 

Idag kom ett paket från Natur&kultur och ett från Nordisk film.

 

Fakta

Undret (org. Wonder) är en fristående bok skriven utav R. J. Palacio. Boken är 329 sidor lång och publiceras av Brombergs förlag.

 

 

Tack vare dess viktiga handling och starka budskap passar Undret alla åldrar. Den inger en värmande känsla och inspirerar läsaren till att bli en bättre människa. Samtidigt är boken ibland konstlad och den framkallade lyckokänslan känns orealistisk.

 

August är en karaktär som är väldigt enkel att fastna för. Han är intelligent, omtänksam och ovanligt mogen för sin ålder. Att läsa ur hans perspektiv öppnar upp läsarens egna ögon. Dock finns det ytterligare fem synvinklar att läsa ur och tyvärr känns många onödiga. De flesta återberättar samma händelse, vilket blir aningen enformigt. Jag tror att boken hade känts mer kompakt och händelsefylld om två eller tre perspektiv använts istället för sex.

 

Något jag störde mig på var mängden språkliga fel. I vissa kapitel inleds ingen av meningarna med stora bokstäver. Trots att det är tydligt att det är medvetet gjort så är det mycket störande för läsningen. Då det inte heller bidrar till något känns det som ett meningslöst tillägg.

 

Det starka budskapet ger boken ett högt läsvärde. Dock ordnar sig allting för enkelt och slutet är stereotypiskt samt förutsägbart. Visst är det roligt med ett lyckligt slut, men med en handling som denna känns det inte särskilt trovärdigt. Många barn idag är riktigt elaka och acceptansen i boken ovanlig. Det gör att boken känns skev.

 

Allt som allt är Undret en stark bok. Med härliga karaktärer och en gripande handling hålls intresset från början till slut. Bortsett från mängden klyschor är det en fängslande berättelse.

 

Idag kom ett paket från Rabén&sjögren.

 

Fakta

The Walk är regissterad av Robert Zemeckis och i huvudrollerna är Joseph Gordon-Levitt, Charlotte Le Bon, Guillaume Baillargeon, Ben Kingsley, James Badge Dale, Clément Sibony och César Domboy. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 7 mars 2016 av Universal Sony.

 

 

Hisnande scener, enastående grafik och intressant handling resulterar i en stark film. Skådespelarna gör bra ifrån sig och Gordon-Levitt agerar med en genomskådlig karisma och entusiasm. Som tittare häpnas man av den fascination, underhållning och spänning som blandas.

 

 

Jag är överraskad över hur pass fängslande filmen visade sig vara. Största delen av filmen handlar om hur planerna för kuppen utvecklas, men vi får också se delar av Philippes barndom: vad som inspirerat honom, hans framgångar och nedgångar, vilket driver filmen framåt på ett mycket effektivt sätt. Något jag däremot inte uppskattar är de scener där Philippe pratar direkt till tittaren.

 

 

Filmens tempo är inte alltid är på topp och vissa delar är utdragna. Därtill är filmens klimax enligt mig inte filmens höjdpunkt. Uppladdningen är så pass engagerande att den stjäl stjärnglansen. Med det sagt så är den slutgiltiga lindansen likväl makalös och det är omöjligt att inte få lite svindel. Vyn från tornen är fenomenal och som tittare får man en oerhörd respekt för Philippe.

 

 

När det kommer till karaktärerna är jag kluven. Jag tycker mycket om Philippe och hans flickvän, men relationen mellan dem känns inte tillräckligt utforskad för att förhållandet ska gripa tag. Därtill tillkommer många karaktärer framåt slutet och resultatet blir en likgiltig reaktion gentemot dem.

 

 

The Walk är allt som allt en riktigt bra film. Huvudkaraktärerna är intressanta, handlingen fascinerande och skådespelarna levererar bra. Filmen fängslar med det medryckande konceptet och sina fantastiska vyer. Genom att blanda underhållning med allvar trollbinder den. Trots vissa brister så är det definitivt en film värd att se.

 

Fakta

Hotell Transylvanien 2 är regisserad av Genndy Tartakovsky och rösterna görs av bland annat Adam Sandler, Selena Gomez, Andy Samberg, Kevin James, Steve Buscemi och Asher Blinkhoff. Filmen är 89 minuter lång, barntillåten och släpptes 22 februari 2016 av Universal Sony.

 

 

Hotell Transylvanien 2 har en lite mer krystad handling än föregångaren. Men trots det är det en mycket trevlig film att se. Den ger en lättsmält och upplyftande upplevelse, som med hjälp av dynamiska karaktärer underhåller.

 

 

Filmens animationer är riktigt snygga och gör sig obeskrivligt bra i hög upplösning. Användningen av färger piggar upp och sättet karaktärerna framställts på gör dem uttrycksfulla. De fiktiva personerna är därtill harmlöst roande och många av filmens humoristiska skämt spelar på deras bisarra egenskaper. 

 

 

Visst är filmen både klyschig och förutsägbar, men den oväntat sorglösa och fromma tonen ger en fängslande oskuldsfullhet som väger upp. Hotell Transylvanien 2 trollbinder genom att vara renhjärtad och det tar ingen energi från tittarens håll att bara luta sig tillbaka och njuta. 

 

 

Hotell Transylvanien 2 är ingenting utöver det vanliga, men bjuder ändå på varm underhållning. Det är en behaglig film som tilltalar genom att roa på ett oskyldigt sätt. Därtill framför filmen det vanliga men viktiga budskapet om att acceptera andra för dem de är. Allt som allt: en trevlig efterföljare.

 

Fakta

Fathers & daughters är regisserad av Gabriele Muccino och i huvudrollerna är Russel Crowe, Amanda Seyfried, Kylie Rogers, Aaron Paul, Diane Kruger, Quvenzhané Wallis, Bruce Greenwood, Jane Fonda, Octavia Spender och Janet McTeer. Filmen är 111 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 15 februari 2016 av Scanbox.

 

 

Fathers & daughters är en gripande film vars starka handling och berörande koncept fängslar tittaren från början till slut. Genom en behaglig miljö, snyggt kameraarbete och minnesvärda repliker blir filmen vacker och får en värmande ton. Samtidigt behandar den en del tuffa ämnen, bland annat psykisk ohälsa, som ger filmen djup och en känslomässig inverkan.

 

 

Rollerna har tilldelats starka stjärnor som verkligen vet var de gör. Storartade Russel Crowes (Gladiator) insats är trovärdig och känslofull. Han har dessutom en underbar kemi med barnskådespelaren Kylie Rogers (The Whispers): som imponerar med sin stora talang. Vidare levererar även Amanda Seyfried (Mamma Mia!) och Aaron Paul (Breaking Bad), och det är roligt att få se Diane Kruger (Inglorious Basterds), Bruce Greenwood (Star Trek), Jane Fonda (The Newsroom), och Janet McTeer (The White Queen) i mindre roller. Allt som allt är skådespelarnas prestationer beundransvärda.

 

 

Fathers & daughters är dock lite smått klyschig och ibland sackar tempot. Därtill är det emellanåt svårt med tidsuppfattningen i filmen. Den växlar mellan dåtid och nutid utan att förvarna tittaren. Ofta förstår man i vilket tempus filmen berättas i, men ibland blir det förvirrande och osammanhängande.

 

 

Avslutningsvis är Fathers & daughters en bra film. Skådespelarna är enastående och konceptet berörande. Den starka handlingen griper tag i tittaren och intresset hålls kvar till slutet. Det är inget mästerverk – men definitivt en film värd att se.

 

Aaaaaaaaaa! Jag har väntat och längtat i 389 dagar och nu är den äntligen här!

 

Fakta

I den fjärde säsongen av The Simpsons görs rösterna av bland annat Dan Castellaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeadley Smith, Hank Azaria och Harry Shearer. Säsongen är 552 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 1992.

 

"Bart förbjuds se den nya Itchy och Scratchy-filmen, Marge hamnar i fängelse. Homer startar en snöplogsfirma, Lisa hanterar ovälkommen romantik, och Maggie säger sitt första ord."

 

Den fjärde säsongen utav tv-serien The Simpsons är utan tvekan den hittills bästa. Med värmande humor och charm bjuder den på glädjande underhållning. Konceptet är lättsamt och handlingen enkel att hänga med i. Men förutom att vara mysig så är den också riktigt intelligent.

 

 

Säsongen innehåller en hel del vågade, subtila satirer och vulgära skämt. Deras diskretion gör att man som tittare känner sig skarpsinnig för att ha upptäckt dem och därmed uppskattas de ännu mer. Ett exempel är när Smither, i avsnittet ”Treehouse of Horror III”, säger I think women and sea men don’t mix. Säsongen omfattar även en del smarta kulturella referenser.

 

 

I animerade serier är det lätt att glömma bort de fantastiska skådespelarna som faktiskt ligger bakom rösterna. I The Simpsons ger de allesammans exemplariska insatser och som tittare tänker man inte alls på att samma skådespelare gör flera röster.

 

Något som dock störde mig väldigt mycket – och som egentligen inte har med serien att göra – är DVD:ernas menyer. Varje gång man klickar någonstans spelas en liten animation upp. Den är bara runt 10 sekunder lång, men frustrationen växer när man ska klicka sig in på ”extras-language-svensk text-spela avsnitt” och animationen spelas för varje klick. Aaah!

 

 

Allt som allt är den fjärde säsongen av The Simpsons en mycket trevlig säsong. Det känns som att det är säsongen där serien på riktigt tar fart och får sin klassiker-status.

 

Idag kom ett paket från Bonnier Carlsen och ett från Modernista.

 

Fakta

I solstormens spår (org. The kill order) är en prequel till Maze runner-serien, skriven utav James Dashner. Boken är 345 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.

 

 

Prologen och epilogen är riktigt välskrivna och spännande. Dessvärre är de också bokens bästa aspekter. Det känns som att romanens syfte enbart är sluttvisten och resten uppfattas som oplanerat, slarvigt samt oengagerat. Mittendelen fungerar som utfyllnad och fast jag verkligen gillade bokens klimax så var vägen dit relativt ointressant.

 

Till min besvikelse följer vi inte Thomas och de andra gläntingarna från huvudtrilogin. Istället läser vi om två nya karaktärer: Mark och Trina. De har ingen tydlig koppling till de ursprungliga böckerna och saknar utstickande personlighetsdrag. De genomgår inte heller någon karaktärsutveckling, vilket gör att de bedöms som platta.

 

Jag älskar action, men det är faktiskt möjligt att få med för mycket av det goda. Så är fallet i I solstormens spår. Handlingen försvinner nästan bland alla actionscener, vilket gör att intresset svalnar. Actionen är det enda som driver boken framåt och det gör boken rätt tråkig: en bra roman behöver mer än slagsmål för att bli intressant. 

 

Allt som allt är I solstormens spår en helt okej bok som ger nyttig bakgrundsinformation till huvudtrilogin. Jag är mycket förtjust över sluttvisten, men varken handlingen eller karaktärerna var tillräckligt intressanta för att engagera mig.

 

Idag kom ett paket från Scanbox i brevlådan: innehållande tre DVD-filmer.

 

Fakta

Unfriended är regisserad av Levan Gabriadze och i huvudrollerna syns Heather Sossaman, Matthew Bohrer, Courtney Halverson, Shelley Hennig, Moses Storm, Renee Olstead och Will Peltz. Filmen är 83 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 22 februari 2016 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB.

 

 

Unfriended har ett mycket unikt koncept. Hela filmen utspelar sig nämligen på en datorskärm och består uteslutande av Facebook-meddelanden, Youtube-klipp, Skype-samtal och dylikt. Detta originella tillvägagångssätt gör att filmen känns innovativ och annorlunda. Fast det ibland blir lite enformigt och smått jobbigt att se datorns buffrande skärm så är det en personlig och särpräglad idé som gör filmen gott.

 

 

Den intressanta handlingen gör att man hungrar efter att få svar genom hela filmen. Mysteriet i sig är engagerande och spänningen byggs successivt upp. Atmosfären är laddad och vissa scener intensiva. Unfriended är inte särskilt otäck och jag skulle personligen inte kalla den för en skräckfilm, men den är smått obehaglig och kuslig; något som förstärks av filmens trovärdiga uppbyggnad.

 

 

Karaktärerna är dock rätt påfrestande att följa. De är inte lätta att sympatisera med och trots att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig hade jag svårt att tycka synd om de fiktiva personerna. Deras fientliga och ytliga personlighetsdrag gör dem frånstötande.  De bråkar högljutt om oviktiga saker och det är störande att banala konflikter uppstår i även de mest kritiska situationerna.

 

 

Avslutningsvis är Unfriended en bra film. Tempot, den buffrande skärmen och karaktärerna drar ned filmen men kompenseras av det unika konceptet och engagerande handlingen. Filmen slutar öppet och ger i slutändan inte mycket till svar, men vägen dit är minst sagt intressant. Om du vill se en unik skräckis är Unfriended att rekommendera.

 

Idag kom ett paket från härliga Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB.

 

Fakta

I den fjärde och sista säsongen av The Big C är Laura Linney, Oliver Platt, Gabriel Basso, John Benjamin Hickey, Gabourey Sidibe, Phyllis Somerville, Kathy Najimy och Connie Ray i huvudrollerna. Säsongen är 216 minuter lång, består utav 4 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2013.

 

 

Genom serien har vi lärt känna karaktärerna och vid det här laget känns de nästan som ens egen familj. Den förståelse och affektion man har för dem är genuin och gör tittaren deltagande i händelserna. Det fångar in en vid första avsnittet och håller en engagerad till slutet. I tidigare säsonger har jag inte alls tyckt om sonen Adam, men till min förvåning växer han i denna. Hans tidigare fräcka attityd byts här till ett mer omtänksamt tillvägagångssätt, vilket är betydligt trevligare att se på.

 

 

Föga förvånande kunde jag inte hindra tårarna från att falla. Fast vägen som serien tar är någorlunda förutsägbar hindrar det inte den från att förmedla en intim uppriktighet som träffar rakt i hjärtat. Säsongen är därtill aningen tyngre än tidigare säsonger. Fast den har kvar den värmande och underhållande humorn så handskas den med Cathys försämring, vilket resulterar i en lite mörkare säsong.

 

 

Skådespelarna är verkligen hängivna sina roller och lever ut dem med en stor inlevelse. De är allesammans mästerliga och framförandena är övertygade. Min favorit är John Benjamin Hickey (Flags of our Fathers) som spelar brodern Sean – hans rappa repliker och charmerande humor är rent utav förtjusande.

 

 

Helhetsmässigt är säsongen en bra avrundning på serien. Jag hade dock hoppats på ett lite mer slagkraftigt avslut. Fast det minst sagt var berörande så var det ingenting som slog mig med häpnad och förvånade mig. Personligen hade jag velat se seriens sista minuter ur ett annat perspektiv än det som visades.

 

 

Allt som allt är The Big C en fantastisk serie som jag rekommenderar varmt. Den överflödar tittaren med kärlek, omtanke och lärdomar om livet. Trots att serien tar upp tuffa ämnen förlorar den aldrig glimten i ögat. Söker du en tv-serie som både får dig att skratta och gråta har du funnit rätt.

 

Fakta

I den första säsongen av Black Sails är Toby Stephens, Zach McGowan, Luke Arnold, Hannah New, Jessica Parker Kennedy, Mark Ryan och Louise Barnes i huvudrollerna. Säsongen är 452 minuter lång, består utav 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014 och fungerar som en prequel till Treasure Island.

 

 

Den första säsongen av Black Sails är riktigt bra. Med ett välskrivet manus, en stark historisk koppling samt ett mycket trovärdigt utförande överraskar den. Jag kan inte kalla den för en favorit ännu, men säsongen har lyckats väcka mitt intresse för serien.

 

 

Skådespelarna är superba. De känns bekväma i sina roller och deras utföranden är övertygande. Mina favoriter är Zack McGowan (Dracula Untold) samt Jessica Parker Kennedy (90210), då de båda verkligen lever sig in i sina roller. Karaktärerna är intressanta och har tydlig potential till utveckling. Jag har dock inte nått den punkten i Black Sails där jag genuint bryr mig om seriens karaktärer. På grund av bristande involvering samt att flera relationer saknar dynamik och kemi blir många av de fiktiva personerna triviala.

 

 

Första säsongen av Black Sails är spännande och fascinerande att följa. Jag hade dock velat ha lite mer action och dramatik. Vissa delar känns aningen antiklimatiska, då scenerna bygger upp höga förväntningar och sedan kommer till korta när det är dags att leverera det utlovade. Det är för hårt att säga att dessa scener misslyckats, men de försummade helt enkelt en möjlighet till att göra något storslaget.

 

 

Allt som allt är detta en imponerande första säsong som sätter ribban högt för resten av Black Sails. Vissa scener släpar efter lite, men det slutgiltiga resultatet är ändå mycket bra. Snyggt filmad, med stark handling och duktiga skådespelare skapar säsongen stora förväntningar på efterföljande avsnitt.

 

Fakta

Athena är skriven utav Marta Söderberg. Den är 296 sidor lång och publiceras av Gilla böcker.

 

 

Jag har inte några konkreta anledningar till varför jag inte tycker om Athena. Trots det fastnade jag inte. Jag fängslades inte av den dystopiska världen och karaktärerna var för platta i min smak. Jag fann inte heller något intresse i handlingen, vilket gjorde boken relativt innehållslös. Skrivtekniken är det inget fel på, men samtidigt stod den inte ut. Helhetsintrycket är en intetsägande roman.

 

Med tanke på bokens obesvarade frågor samt det öppna slutet har jag på känn att en efterföljare är på väg. Jag är dock ytterst tveksam till om jag vill läsa vidare. Boken är inte dålig, men det bristande intresset är nästan värre än att starkt ogilla det som sker: då har författaren misslyckats att framkalla någon slags känsla. Läsningen av Athena var alldeles för intetsägande och lämnade mig neutral, vilket minst sagt avskräcker från att läsa vidare.

HomeEnter brukar ha riktigt bra erbjudanden som jag mer än gärna tar del utav. Dock förbinder man sig då till att köpa minst en film för originalpris - vilket ofta innebär att man betalar lite mer för den. För att upprätthålla min del av överenskommelsen lade jag en beställning därifrån förra veckan.

 

Fakta

Vågen (org. Bølgen) är regisserad av Roar Uthaug. I huvudrollerna är Kristoffer Joner, Thomas Bo Larsen, Ane Dahl Torp och Jonas Hoff Oftebro . Filmen är 101 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 18 januari 2016 av Nordisk Film.

 

 

Vågen är en någorlunda odramatisk och förutsägbar katastroffilm. Fast den är långt ifrån dålig saknar den för mycket för att ge något vidare intryck. Filmen är intressant att följa och har vissa spännande scener, men eftersom ens känslor inte involveras lämnas man som tittare likgiltig.

 

 

Det är inte förrän ungefär 45 minuter in i filmen som katastrofen sker. Det är en för lång uppladdning och intresset falnar för ett tag. När vågen slutligen tornar sig upp över staden avslöjar den mindre skicklig CGI. Trots en relativt hög budget ser inte alla effekter trovärdiga ut. Därtill läggs inte mycket fokus på förödelsen efter katastrofen, men det vi ser är dock övertygande.

 

 

Katastrofen i sig är därtill en mycket liten del av filmen. Som tidigare nämnt är uppladdningen lång, men den avgörande vändpunkten är över på bara ett par minuter. Tyvärr har filmen inte mycket att komma med efter att katastrofen avverkats och då tar filmskaparna till sitt wild card: klyschorna.

 

 

Vågen är inte originell och dessvärre används stereotyper flitigt: vilket är frustrerande och irriterande att se på. Lägg dessutom dit logiska luckor och onödiga upprepningar och du har filmens sista halva. Skådespelarna är dock duktiga, och fast jag inte blir känslomässigt engagerad i någon av karaktärerna så är det intressant att se insatserna.

 

 

Allt som allt är Vågen okej. Den är smått spännande och är intressant att följa. Dock innehåller den alldeles för många klyschor och logiska luckor, och som tittare bryr man sig egentligen inte om vad som händer med karaktärerna. Det är som en blek kopia utav The Impossible: mycket bra för att vara norsk, men oförmögen mäta sig med Hollywood.

 

Fakta

I den andra säsongen av Hawaii five-0 är Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka och Taylor Wily och Terry O'Quinn i huvudrollerna. Säsongen är 948 minuter lång, består av 24 avsnitt och spelades in 2011. Den rekommenderas från 15 år.

 

 

Hawaii five-0 sticker ut från andra kriminalare. Serier i den här genren har en tendens att bli rätt enformiga och tråkiga efter ett tag. Fast inte alla avsnitt håller samma kvalité kan jag glatt konstatera att det inte är fallet med Hawaii five-0. Den är väldigt spännande och actionfylld för sin genre och bjuder på en hel del charm.

 

 

En stor del av seriens trollbindande egenskap står miljön för. De långa stränderna, böljande vågorna och tropiska skogarna kontrasterar mot den typiska kriminalarens gråa stadsmiljö. Här livar de starka färgerna upp och ger ett dynamiskt intryck.

 

 

Seriens karaktärer har en härlig personkemi och de förtjusande och rappa dialogerna fångar de tittarens uppmärksamhet. Skådespelarnas prestationer är intagande och det är trevligt att se så många bekanta gästskådespelare i säsongen. Några exempel är Reiko Aylesworth (24), Taryn Manning (Orange is the new black), Terry O’Quinn (Lost), Lauren German (Chicago fire), William Baldwin (Gossip girl), Greg Grunberg (Heroes) och Mark Dacascos (Agents of S.H.I.E.L.D.).

 

 

Något jag uppskattade väldigt mycket med säsongen var dess crossovers till NCIS: Los Angeles. I tre av de 24 avsnitten syntes gänget från LA, vilket gjorde kopplingen mellan serierns starkare. Dessutom tycker jag alltid att det är underhållande att se teamen från de olika serierna samarbeta: och skådespelarnas interaktion skapar en glädjande känsla.  

 

 

Allt som allt är den andra säsongen av Hawaii five-0 riktigt bra, speciellt om man jämför med andra serier inom samma genre. Tempot är högt och de flesta avsnitten är riktigt intressanta. Karaktärerna underhåller med rappa dialoger och samspelet mellan skådespelarna fängslar.

 

Idag kom ett paket från Bonnier Carlsen.

 

Fakta

Dödens port (org. House of Hades) är den fjärde och näst sista delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan. Boken är 547 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Boken vann Goodreads Choice Awards 2013.

 

 

Olympens hjältar har varit en stark serie från första början, men Dödens port slår ändå de föregående böckerna med hästlängder. Språket är som alltid fantastiskt och romanen hålls lättsam trots en del intensiva scener. Den underhållande undertonen som kännetecknar Riordan finns ständigt närvarande och många dialoger samt tankegångar roar.

 

Trots det starka underhållningsvärdet tar Riordan även upp allvarligare ämnen. Mellan rappa dialoger och actionfyllda strider integrerar han aktuella områden som tar upp en stor del av samhällets diskussioner. Riordans närhet till verkligheten gör boken slagkraftig och skapar ett djup i berättelsen. Därtill är boken både spännande och berörande, vilket tar läsaren på en känslomässig berg- och dalbana där skratt växlas med tårar.

 

Trots att Dödens port berättas ur sju olika synvinklar blir boken varken jobbig eller förvirrande att läsa. Varje karaktär har en distinkt berättarröst och ett tydligt syfte, och sättet Riordan har knutit samman deras synvinklar fungerar riktigt bra. Deras färgglada personligheter gör dem enkla att tycka om och det är en fröjd att läsa de kvicka replikerna. I Dödens port tas därtill samtliga karaktärer på en resa för att upptäcka sig själva, vilket resulterar i att vi kommer dem ännu närmare.

 

Boken innehåller många referenser till Percy Jackson and the Olympians. Trots att jag inte läst den är det uppenbart att Riordan återkopplar till den ursprungliga serien. Med enkla medel får han de två serierna att kännas som sammanhängande enhet.

 

Ytterligare en styrka är mytologin. Riordan är häpnadsväckande kunnig och läsningen om de mytomspunna varelserna och platserna är interssant. Han levandegör de välkända berättelserna och fängslar läsaren med sin kunskap. Exempelvis så ges en mycket fascinerande inblick i dödsriket Tartaros. 

 

Det enda jag reagerade på var att den omvända psykologin används mycket i boken. Det innebär att hjältarna pratar sig ur situationer där de inte har möjlighet att vinna i strid. Ofta är dessa scener mycket underhållande och tillför en hel del charm till berättelsen, men mitt bekymmer är just att ordcharmen fungerar varje gång. Det spelar ingen roll om de står framför en ondskefull jätte eller en illvillig gud: de lyckas alltid lura varelsen med relativt enkla knep.

 

Som helhet är Dödens port fantastisk. Med en härlig blandning av humor och spänning blir läsaren involverad från första sidan. Som en av seriens starkaste delar sätter den ribban högt för den avslutande boken: Olympens blod. Har du inte påbörjat den här serien rekommenderar jag att du gör det omedelbart.

 

Idag kom ett paket från Nordisk film.

 

Crimson Peak är regisserad av Guillermo del Toro. I huvudrollerna är Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Tom Hiddleston, Charlie Hunnam, Jim Beaver, Burn Gorman och Leslie Hope. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 22 februari 2016 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB

 

 

Crimson Peak gör mig kluven och jag har hamnat i en ”älsk-hat”-relation med filmen. Den välgjorda och lite besynnerliga rysaren har en intressant handling och riktigt bra skådespelare, men tyvärr kamouflerar det inte filmens brister. 

 

 

Filmen är häpnadsväckande vacker. Med detaljrika kostymer och eleganta omgivningar skapas en slående atmosfär. Detaljerna ger filmen ett praktfullt djup och den gotiska stämningen fängslar. Förövrigt är filmen riktigt spännande och de brutala scenerna skapar tillsammans med den hemsökande vackra miljön en tilltalande helhetskänsla. 

 

 

Skådespelarna är minst sagt imponerande. Mia Wasikowska (Alice in Wonderland) passar bra i huvudrollen men den som stjäl stjärnglansen är Jessica Chastain (The Martian). Hon lyckas verkligen leva sig in i sin roll och hennes makalösa scenspråk ger karaktären ett fascinerande djup. Hennes insats i Crimson Peak är bland hennes bästa prestationer. Därtill levererar även Tom Hiddleston (Thor), Charlie Hunnam (Sons of Anarchy) och Jim Beaver (Supernatural) utmärkt. 

 

 

Dessvärre besvärades jag av huvudkaraktärens förändring av personlighetsdrag. I början av filmen porträtteras Edith som en stark, självständig och intelligent kvinna, men med tiden förbyts det. Edith blir istället en karaktär som missar uppenbara saker och inte ifrågasätter en minst sagt besynnerlig livsstil. Hennes intelligens är som bortblåst och hon känns istället eftergiven och ouppmärksam.

 

 

Därtill tycker jag att spökena helt hade kunnat tas bort från filmen. De tillför inget till berättelsen och påverkar inte handlingens händelseförlopp. Istället blir de övernaturliga elementen ett malplacerat störningsmoment. Med en lös anknytning till historien känns de överflödiga, vilket tyvärr påverkar upplevelsen negativt. Därutöver tar spökenas utseenden snarare udden av den kusliga atmosfären istället för att förstärka den.

 

 

Sammanfattningsvis är Crimson Peak en särpräglad, vacker och spännande film. Den har en riktigt bra handling, fascinerande karaktärer och lysande skådespelare. Filmens svagheter är dock de irrelevanta övernaturliga elementen, huvudpersonens utveckling samt de förutsägbara aspekterna. Det är inte en film som passar alla men jag tycker att den ska ges en chans.