Från Bonnier Carlsen fick jag Ni kommer sakna mig! av Moa Herngren. Den följer sjuttonåriga My, som bestämmer sig för att rymma hemifrån, vilket tvingar henne att överleva utan vare sig jobb, hem eller pengar. Boken släpps 16 maj 2017 och trycks i flexband.

 

Från Paramount fick jag det romantiska thrillerdramat Allied. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om en underrättelseofficer som måste bevisa att hans fru inte arbetar för nazisterna. I huvudrollenra syns bland annat Brad Pitt och Marion Cotillard. Min recension kan du läsa här.

 

Universal Sony skickade i sin tur två filmer, nämligen American Honey och Sing. American Honey är ett drama med bland annat Shia LaBeouf, som handlar om en grupp ungdomar som stjäl och festar sig igenom USA, medan Sing är en animerad komedi om en koala som håller en musiktävling. Du kan läsa min recension av Sing här.

 

Under veckan köpte dessutom min underbara mamma Fyren mellan haven till mig. Filmen handlar om ett par som bestämmer sig för att behålla ett spädbarn som de hittat i en livbåt, vilket får oanade konsekvenser. Huvudrollerna spelas av bland annat Michael Fassbender och Oscar-belönade Alicia Vikander. Min recension kan du läsa här.

 

 

 

Regissör: Robert Zemeckis.

Genre: Drama, romantik, action.

Längd: 2 hr 5 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Vincent Latorre, Jared Harris.

Releasedatum: 2017-04-03.

The screaming staircase uppslukade mig helt. Det är en förvånansvärt mörk ungdomsbok, fylld med spännande mysterier, otäcka vålnader och blodiga strider. Jonathan Stroud har en fantastisk förmåga att bygga upp en härligt, kuslig stämning och den laddade atmosfären är svår att skaka av sig även efter att boken är slut. 

 

En av bokens styrkor är Strouds gripande språk. Han beskriver allting så väl att det som händer känns nästintill verkligt. Han har dessutom skapat ett oerhört fascinerande koncept, och det är riktigt intressant att ta del av spökproblemet, ”magisystemet” och allt annat som den fiktiva världen innefattar. Stroud fångar läsarens uppmärksamhet redan vid första sidan, och har definitivt inga svårigheter med att hålla kvar intresset ända till slutet.

 

Trots att boken är spännande och lite småkuslig, innehåller den mycket värmande humor. Karaktärerna – som förresten är väldigt lätta att fastna för – har ett underbart sinne för humor, och varvar vitsiga repliker med skojfriska stunts. Och även om jag skulle bortse från karaktärernas skämtsamheter är de helt förtjusande: äventyrliga Lockwood, fyndiga George och sarkastiska Lucy bildar en dynamisk trio som är omöjlig att inte älska. 

 

The screaming staircase är i sin helhet den bästa spökromanen som jag har läst. Trots att vissa sekvenser är rätt förutsägbara är det en fantastisk läsning som bjuder på mycket spänning och underhållning.

 

 

Arrival skiljer sig från många andra science fiction-filmer. De karakteristiska blodiga striderna syns inte till, utan har ersatts av ett avskalat och relativt stillsamt drama med fokus på karaktärer och känsla. Atmosfären är laddad, och det tydliggörs tidigt att filmen tar sig själv på stort allvar. Fotot är nämligen makalöst vackert, skådespelarna mycket professionella, och filmen integrerar på ett riktigt snyggt sätt aktuella samhällsproblem i handlingen.

 

 

Det är minst sagt intressant att följa alltsammans, och jag är förtjust över filmens oväntade djup och komplexitet. Jag gillar att inte alla svar levereras på ett silverfat, och att Arrival uppmanar tittaren att tänka efter och reflektera. Dessvärre blir det ibland för otydligt vad filmen vill säga. Till viss del är den väldigt svår att förstå, och ordentliga svar ges inte på de frågor som väcks under filmens gång. Jag sökte till och med fram information på extern väg för att ordentligt förstå vad som hänt, men fann mest spekulationer snarare än fakta. En bra film behöver inte ge svar på allt, men Arrival hade behövt samla ihop de svårtydliga trådarna bättre för att ge ett mer tillfredsställande avslut.

 

 

Som helhet är Arrival en stillsam men mäktig science fiction-film. Den är oerhört snyggt gjord och utstrålar stor kompetens. Men för mycket är oklart när eftertexterna börjar rulla, och som tittare kände jag mig lite lurad då jag aldrig fick svar på mina frågor. Filmen är dessutom rätt långsam, och under vissa sekvensen förlorade jag intresse. Det som är fascinerande är dock att Arrival verkligen får tittaren att reflektera och häpnas efteråt, men inte särskilt mycket under filmens gång.

Soldaterna är den hittills starkaste delen i Sagan om Talon-serien. Julie Kagawa har en unik talang och en näst intill övernaturlig förmåga att trollbinda läsaren med sina ord. Språket i boken är lättsamt, och texten skapar ett behagligt tempo som gör innehållet oerhört lätt att ta till sig. Kagawa bygger upp stämningen på ett riktigt snyggt sätt och griper lätt tag i läsaren. Allra bäst blir det när hon tar ut svängarna i actionscenerna.

 

Det är härligt att återigen följa karaktärernas liv, och jag gillar att de får större djup i boken. Vi får exempelvis ta del av tillbakablickar från Garrets tid hos Sankt Göran, vilket var fascinerande samtidigt som bakgrundsinformationen gör honom lättare att förstå och relatera till. Dessvärre är kärlekstriangeln i Soldaterna för intensiv i min smak. Det är frustrerande att Ember aldrig tar ett beslut om vem hon vill vara med, och jag kände intresset svalna i scenerna där kärleksdramat står i fokus. Dessutom är boken rätt upprepande, och bortsett från några oväntade vändningar i slutet följer Soldaterna samma mall som tidigare delar i serien.

 

Soldaterna är som helhet en spännande och snabbläst roman. Det är den hittills bästa delen i serien, och cliffhangern i slutet får mig att genast vilja läsa vidare.

 

 

Från TriArt fick jag filmerna Min pappa Toni Erdmann och Jätten, medan Disney skickade den animerade Elena och Avalors hemlighet samt första säsongen av juridikdramat How to get away with murder. Min mamma överraskade dessutom mig med filmen Kvinnan på tåget.

 

Av Bonnier Carlsen fick jag den kompletta En ö i havet-serien av Annika Thor – alltså En ö i havet, Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. HarperCollins skickade Soldaterna av Julie Kagawa, Natur&Kultur Allt som blir kvar av Sandra Beijer, och Rabén&Sjögren De förlorade, personligt signerad till mig av Henrik Fexeus. Sen sände Modernista mig den fjärde boken i min guilty pleasure-serie Pretty Little Liars av Sara Shepard, kallad Otroligt.

 

Utöver recensionsexemplaren har jag också köpt hem lite på egen hand. Jag köpte ett begagnat exemplar av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn för att jag störde mig på att min pocketutgåva inte matchade de andra delarna, som jag har i kartonage. Jag beställde desstuom fantasyromanen Truthwitch, scifi-boken This shattered world samt den omtalade må bra-boken To all the boys I've loved before från Adlibris. 

 

Kvinnan på tåget baseras på boken med samma namn, av Paula Hawkins. Det är en spännande berättelse, med komplexa karaktärer och ett fascinerande mysterium som nystas upp på ett skickligt sätt. Den stjärnspäckade filmens skådespelare presterar dessutom på topp. Huvudrollsinnehavaren Emily Blunt levererar kraftfullt, och gör stort intryck på tittaren.

 

 

Det tar dock Kvinnan på tåget väldigt lång tid att komma igång, och den första halvans långsamma tempo gör att intresset hinner falna. Med tiden tätnar intrigerna och till sist når filmen fram till ett nagelbitande klimax – med laddad atmosfär och oväntade vändningar. Men vägen dit är lång, och under en stor del av filmen satt jag relativt uttråkad.

 

 

Den komplexa Kvinnan på tåget är som helhet en spännande film. Skådespelarna imponerar stort, och de olika karaktärsparallellerna knyts snyggt samman. Dessvärre är tempot långsamt, och det tar alldeles för lång tid för Kvinnan på tåget att anlända till sin slutstation.

 

Jag har väldigt kluvna känslor för Maybe someday. Å ena sidan fångade boken mitt intresse direkt. Språket är väldigt behagligt och texten är oerhört lätt att ta till sig. Som läsare sugs man in i berättelsen redan vid första meningen, och det är svårt att släppa taget om den. Jag gillar dessutom det annorlunda konceptet med en döv musiker, och fascinerades eftersom jag aldrig läst om hörselskadade karaktärer förut.

 

Men. Intresset svalnar efter ett tag. Fast jag engagerades av att läsa om karaktärerna kunde jag inte låta bli att störa mig på dem. Sydney är alldeles för osjälvständig och gråtmild, medan ”drömprinsen” Ridges beteende gjorde mig genuint arg. Båda två är hycklare, och jag frustrerades av deras enträgna kärleksdrama. Flera gånger ville jag bara skrika ”ryck upp er och ta ansvar över era liv!”, och eftersom boken inte skildrar något annat än just deras förhållande blev det efter ett tag riktigt tröttsamt. Det enda vi får läsa om är hur de trånar efter varandra, och jag hade velat ta del av en större del av deras liv. 

 

Som helhet är Maybe someday bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig. Jag fullkomligt älskade bokens början och såg fram emot en extraordinär läsning, men på grund av triangeldraman, idiotiska karaktärer och bristande trovärdighet blev Mayby someday inte mer än ordinär.

 

Jag har velat se New Girl hur länge som helst, och var verkligen inställd på att tycka om serien. Men helt ärligt förstår jag inte riktigt varför den har fått så många lovord. Visst, skådespelarna är helt okej och vissa scener är smått charmiga – men bortsett från det tycker jag faktiskt att den första säsongen av New Girl är rätt tråkig och opersonlig.

 

 

Något som jag har väldigt svårt för är seriens överdrivenhet. Omogna skämt varvas med skrikiga karaktärer, och det blir helt enkelt för mycket för min del. Jag upplever dessutom att serien saknar verklig substans, och förstår inte heller vad som anses vara roligt. Är det mängderna med sexuella stereotyper? De oräkneliga klyschorna? Eller kanske de krystade dialogerna som får håret att resa sig på armarna? Jag underhålls i alla fall inte, och bortsett från ett litet leende här och var så såg jag mest fram emot att säsongen skulle ta slut.

 

 

Den första säsongen av New Girl är alltså ingen större hit. Den lättsamma serien passar visserligen utmärkt till att ha i bakgrunden medan man gör annat, men på grund av ett platt och innehållslöst manus engageras tittaren inte tillräckligt för att behålla ett genuint intresse rakt igenom. Eftersom många serier blir bättre med tiden kommer jag att ge New Girl en ny chans, men håller inte den andra säsongen måttet så kommer jag tveklöst att släppa taget. Livet är för kort för att tvinga sig igenom mediokra serier.

Holly Black är en mycket speciell författare. Hon har väldigt kreativa konceptidéer och ett minst sagt utmärkande språk. Dessutom väver hon samman handlingstrådar från det förflutna med nutiden på ett mycket unikt och snyggt sätt.

 

Världen som Black har skapat i Den mörkaste delen av skogen är oerhört fascinerande, och fast jag inte vanligtvis är särskilt förtjust i féer, tyckte jag att det var intressant att läsa om dem här. Detta för att de magiska fantasyelementen kombineras med ett modernt, nutida samhälle, vilket både känns annorlunda samtidigt som det ger läsningen en nästintill drömlik känsla. Det var också oväntat lätt att fastna för karaktärerna, och jag tyckte mycket om deras mångfald.

 

Ändå var jag inte fullt så engagerad som jag hade velat. Den mörkaste delen av skogen är stundtals långsam, och avbrotten med tillbakablickar distraherar ibland från den huvudsakliga handlingen. Sen händer vissa saker för snabbt, vilket gör att jag inte upplevde dem som särskilt trovärdiga. Dessutom ökar de magiska inslagen ju längre in i boken man kommer, och personligen föredrog jag den mer mystiska, tillbakadragna början mer än slutet där allt är ett virrvarr av monster och övernaturliga händelser.  

 

Som helhet är Den mörkaste delen av skogen en bra bok, men den hade potential till att bli ännu bättre.

 

Någon måste stoppa Ivy Pocket är en riktig pärla. Den lättsamma berättelsen är välskriven och innehåller många, vackra illustrationer. Men bokens styrka är ändå karaktärerna, speciellt Ivy själv. 

 

Det är svårt att förklara med ord hur underbar Ivy Pocket är. Hon har en härligt skev verklighetsuppfattning, och hennes uppförstorade självförtroende gör att hon hamnar i många, underhållande situationer som får läsaren att skratta rakt ut. Det är underbart att läsa om hennes aningslösa, lite naiva förhållningssätt till andra, och det är omöjligt att inte tycka om henne.

 

Det räcker med att jag tänker på Någon måste stoppa Ivy Pocket för att jag ska bli alldeles varm inombords. De roande dialogerna och Ivy Pocket som person kompenserar stort för romanens minskning av action och mysterium. Jag önskar verkligen att Ivy Pocket-serien skulle bli längre än en trilogi, för som det är nu vill jag verkligen inte att serien ska ta slut!

Längd: 1 hr 56 min.

Antal avsnitt: 4 stycken. 

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Komedi.

Releasedatum: 2015-12-14.

Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson.

 

 

 

 

Fast den svenska tv-serien Morran och Tobias inte når några spektakulära höjder, är det svårt att inte fastna för den. Vissa av situationerna som de underliga karaktärerna hamnar i går absurt nog att relatera till, och de slagkraftiga skämten väcker många skratt. Trots att serien ofta tar ut svängarna för mycket och blir överdriven, kom jag på mig själv med att ivrigt se fram emot mer.

 

 

DVD-utgåvan av Morran och Tobias skiljer sig lite åt fram versionen som gick på SVT. När serien visades på TV bestod den av 16 avsnitt, på tio minuter vardera. Nu har de sammanförts till fyra stycken längre avsnitt, vilket i sig inte är något märkvärdigt. Avsnitten har dock kortats ner, och de scener som syntes samtidigt som eftertexterna rullade har klippts bort för att ge snyggare övergångar. Tyvärr innebär detta att en del förklaringar och skämt avlägsnats.

 

 

En av seriens styrkor är skådespelarna, som kompetent bär upp Morran och Tobias på sina axlar. Favoriten är briljanta Johan Rheborg, som med sitt härliga minspel och sin unika röstdynamik får tittaren på fall med en enda blick. Att jag föredrar Rheborg framför Gustafsson beror troligen också på hur deras karaktärer är uppbyggda. Den godtrogna och lite dumma Morran är nämligen lättare att fastna för än Tobias, eftersom hans konstanta bekräftelsebehov och oförskämt, ovårdade språk skapar en destruktiv relation och väcker stor avsmak.

 

 

Som helhet är Morran och Tobias bra, och trots en uppskruvad överdrivenhet är det svårt att inte låta sig charmas. 

 

Eftersom den andra säsongen av sjörövardramat Black Sails var en så klar förbättring från den första, befarade jag att serien redan nått sin klimax. Men jag hade fel. Den tredje säsongen visar framfötterna och styr skickligt in serien på ett mer komplext område. Karaktärerna utvecklas och får oerhört intressanta handlingsparalleller, och det briljanta manuset driver fram berättelsen mot en spektakulär avslutning. Allt klickar, och med små men kraftfulla medel klättrar Black Sails upp till att bli en stor favorit.

 

 

Stormar, fängslande intriger, avrättningar och mästerliga vändningar gör den tredje säsongen av actionfyllda Black Sails riktigt spännande. De grymma stridsscenerna är oerhört snyggt koreograferade, och de fotorealistiskt sömlösa effekterna är i en särklass för sig. Skådespelarna lever sig verkligen in i sina roller, och framför sina illistiga repliker med så stort eftertryck att tittaren får gåshud.

 

 

Den tredje säsongen av Black Sails är riktigt bra. Varje karaktär växer och tas på ett gripande äventyr, och det är svårt att inte svepas med av det som händer. Säsongen bygger långsamt upp inför en laddad avslutning, och den explosiva finalen väcker ett omedelbart behov av att se mer.

 

 

Från Rabén&Sjögren fick jag Den mörkaste delen av skogen av Holly Black. Det är en fristående roman, som utspelas i ett samhälle där människor lever sida vid sida med féer, och där skogen gömmer en sovande pojke i en glaskista. Där har han legat i generationer, men en dag vankar han och världen vänds upp och ner.

 

Bookmark skickade mig Mordet på orientexpressen av Agatha Christie. Jag äger redan denna på pocket (läs min recension här), men det underbara förlaget skickade givmilt ett inbundet exemplar också, så att boken skulle matcha mina andra Christie–böcker i hyllan. Guld värt!

 

Sist men inte minst fick jag filmen Christine från Universal. Det är ett biografiskt drama om en reporter som begår självmord i live-TV.