Antal lästa böcker: 8 stycken (5 på engelska, 3 på svenska)

Antal nya böcker: 21 (5 recex)

 

1. Gemina av Amie Kaufman & Jay Kristoff (8,5★)

 

Längsta boken: Gemina (659 sidor)

Kortaste boken: Totalt jävla mörker (144 sidor)

 

 

Antal sedda filmer: 11 stycken

Antal nya filmer: 11 (7 recex)

 

1. Green book (8★)

2. If Beale street could talk (6,5★)

3. Goldfinger (6★)

4. From Russia with love (6★)

5. Britt-Marie var här (5★)

6. Glass (5★)

7. Röjar-Ralf krashar internet (5★)

8. Beautiful boy (4,5★)

9. Destroyer (4★)

10. A dog's way home (4★)

11. The favourite (2★)

 

 

Antal sedda tv-serier: 5 stycken

Antal nya tv-serier: 1 stycken (1 recex)

 

1. Chernobyl säsong 1 (9★)

2. Downton Abbey säsong 2 (8★)

3. Downton Abbey säsong 3 (8★)

4. Downton Abbey säsong 1 (8★)

5. Downton Abbey säsong 4 (7,5★)

Dagena fråga: hur många böcker behöver man köpa innan ens köpvanor anses vara ett beroende? Jag vet inte riktigt om jag vill veta.

 

Hur som helst. Ny vecka innebär ny haul. Jag har haft turen att bli skickad JACK RYAN SÄSONG 1, DESTROYER och IF BEALE STREET COULD TALK av Paramount och Universal Sony. Sen överraskade också B. Wahlströms med boken DEN SVARTA BOKEN, av en svensk debutförfattare.

 

Sen fick jag också två presenter av min mamma: BRITT-MARIE VAR HÄR och THE WIFE. Bara för att, liksom. Och så köpte jag förstås lite eget. LASSIE och VI ÄR ALLA HELT UTOM OSS hittade jag för en billig peng på loppis. Det landade på ungefär trettio kronor. För att fira mina fynd klickade jag hem några böcker från Adlibris, nämligen OBSIDIO, SUMMER OF SALT, AURORA RISING och GIRL IN PIECES.

 

Jag ser grymt mycket fram emot alla dessa. Särskilt OBSIDIO och AURORA RISING, eftersom den här författarduon har fångat (och krossat) mitt hjärta förut. Har du läst någon av dem? Är de bra?

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Skuggornas drottning.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, prostitution.

Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #4.

Längd: 648 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.

 

 

 

 

Jag gillar QUEEN OF SHADOWS. Jag gillar den skarpt. Det är knappt jag känner igen mig själv. Jag tyckte att THRONE OF GLASS, CROWN OF MIDNIGHT och till och med THE ASSASSIN’S BLADE var extremt överskattade. De saknade originalitet och tempo. Det var inte förrän jag läste HEIR OF FIRE som jag började förstå tjusningen med serien. Och nu… nu är jag fast.

 

QUEEN OF SHADOWS är väldigt spännande. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under de mest långsamma scenerna. Detta mestadels tack vare karaktärerna. Jag har fullkomligt förälskat mig i dem. Aelin. Rowan. Lysandra. Manon. Arobynn. Deras styrka, deras kämpaglöd och deras smått arroganta attityder tilltalar mig enormt. Jag har emellertid tappat intresse för Chaol, mest på grund av hans abrupta karaktärsändring, som jag inte alls upplevde som realistisk. Jag tycker också att det är synd att relationen mellan Celaena och Rowan blev en romantisk sådan. Deras beskyddande vänskap var god nog, och jag upplevde det inte som behövligt att de skulle börja kladda på varandra.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag vet att de flesta tycker att QUEEN OF SHADOWS upplösning är den bästa, men personligen anser jag att bokens sista hundra sidor är de segaste. Tempot saktas ner rejält, och det känns som att boken avslutas om och om igen. Jag hade föredragit en mer koncist klimax, med cliffhanger i slutet.

 

Allt som allt är QUEEN OF SHADOWS riktigt bra. Förvånansvärt bra. Spännande, underhållande och riktigt gripande. Jag ställer mig bakom de som säger att serien blir bättre och bättre: för det är verkligen sant.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Peter Farrelly.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco, Dimiter D. Marinov, Mike Hatton, P.J. Byrne, Joe Cortese, Maggie Nixon.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Det är inte ofta jag använder ä-ordet, men här är det befogat. Jag älskade Green book. Älskade, älskade, älskade. Jag hade hört nästan enbart bra saker om filmen: ändå levererade den över förväntan. Green book är en biografi som påminner lite om franska En oväntad vänskap. Filmen är på samma sätt karaktärsdriven, och hanterar tuffa ämnen med välintegrerad humor. Den största skillnaden är emellertid att Green book, enligt mig, är lättare att ta till sig.

 

Green book är årets må bra-film. Genom varm humor, lättsam stämning och charmanta karaktärer är det lätt att bli förälskad. Båda protagonisterna har väldigt intressanta utvecklingskurvor, och sättet som deras personligheter kolliderar på är både underhållande och tankeväckande.Skådespelarna är dessutom lysande. Samspelet mellan Mortensen och Ali är felfritt, och deras personkemi är fantastisk. De har en dynamik som verkligen talar till tittaren, och som gör även de mest stillsamma scenerna en fröjd att ta del utav.

 

Som helhet är Green book riktigt bra, kanske till och med årets hittills starkaste drama. Den fick mig att skratta, den gjorde mig berörd och trots en lång speltid blev filmen aldrig tråkig. Om du gillar karaktärsdrivna filmer om vänskap och rasism, är Green book definitivt för dig.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Barry Jenkins.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kiki Layne, Stephan James, Regina King, Teyonah Parris, Colman Domingo, Ebony Obsidian, Michael Beach, Diego Luna.

Releasedatum: 24 juni 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

IF BEALE STREET COULD TALK måste vara årets hittills vackraste film. En drömlik idyll byggs upp av ett utsökt foto, med effektfulla kontraster och rika miljöer som vibrerar av liv. Alltsammans är enkelt och sparsamt, men samtidigt stilfullt och med en outgrundlig mänsklighet inbäddad i scenerna. Det är som att se poesi personifierad. Allt det vackra förstärks dessutom av den varma kärlekshistorien och den ömma dynamiken mellan medlemmarna i Tishs familj, och hamnar i en behaglig kontrast till den mörkare parallellen om främlingsfientlighet och fördomar.

 

Det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i IF BEALE STREET COULD TALK. Filmen börjar rätt intetsägande, och på grund av utfyllnadsscener och ett långsamt tempo gjorde jag snabbt bedömningen att filmen skulle floppa. Tack och lov hade jag fel, för inom kort ryckte den upp sig och började leverera. Berättelsen i sig är kraftfull och berörande, och jag imponerades av skådespelarnas prestationer. Jag gillar hur de lågmält kunde förmedla en känsla och ett budskap genom kroppsspråk och blickar, snarare än att alltid verbalisera det i ord. Det gav filmen mer styrka. En annan sak som jag tyckte om med filmen, var att inte alla svar levereras på silverfat. Till exempel är slutet öppet för egna tolkningar, vilket jag alltid tyckt är ett spännande koncept så länge det utförs väl. Och det gör det här.

 

Jag har emellertid några klagomål. IF BEALE STREET COULD TALK hade kunnat bli oerhört kraftfull, men det känns som att den hålls tillbaka lite. Den vill skildra en historia om rasism och fördomar, men håller sig från att visa det i form av verkningsfulla scener. Utöver detta är filmen stundtals lite väl predikande, speltiden något för lång och karaktärerna hade mått bra av ytterligare komplexitet.

 

 

Som helhet är IF BEALE STREET COULD TALK bra. Jag gillar den lågmälda tonen, och skönheten i det vackra berättandet. Det är synd att känslorna inte når ända fram, för potential fanns för denna film att bli årets pärla.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Karyn Kusama.

Genre: Action, drama.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy, Bradley Whitford, Toby Huss, James Jordan.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

Destroyer är inte min typ av film. Den verkade väldigt lovande: med bra skådespelare och ett spännande koncept. Men det blev lite plattfall, och när eftertexterna började rulla kände jag lättnad snarare än besvikelse. Upplevelsen var för slätstruken, för ”meh”, för att ge ett bestående intryck.

 

Problemet med filmen är främst att den aldrig fångar upp tittarens intresse. Den följer en väldigt typisk mall för kriminalare och blir aldrig riktigt sin egen. Handlingen sträcker sig tunt över alldeles för lång tid, och de många hoppen mellan nu- och dåtid påverkar tempot negativt. Kidman gör sitt bästa för att bidra med kvalité, men även hennes prestation är relativt intetsägande. Det är dessutom något med hennes sminkning som gjorde att jag inte kunde ta henne på allvar.

 

Helhetsintrycket är att Destroyer är väldigt underväldigande. Den har inget ”wow”, ingen oförutsägbarhet. Med det sagt är filmen inte dålig, men jag saknar den där behagliga tillfredsställelsen som bara riktigt bra filmer ger. Nu blev Destroyer istället en i mängden.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Cliff Rathburn, Charlie Adlard.

Originaltitel: The sorrowful life.

Genre: Skräck, dystopi.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, tortyr, mord.

Representativt innehåll: –

Serie: The walking dead #6.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2007).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Totalt jävla mörker är seriens starkaste volym hittills. Med intressanta karaktärer, snygga illustrationer och en förvånansvärd spänning lyckades den engagera mig från början till slut. Och herrejisses vad volymens titel stämmer överens med innehållet. The walking dead har alltid varit mörk – men här tas brutaliteten ett steg längre. Vi får bland annat ta del av en väldigt grafisk tortyrscen mellan Michonne och Guvernören. Personligen gillade jag det. Eller ”gillar” är kanske fel ord, men allt våld bidrog till ett ökat tempo och att jag inte kunde släppa taget om boken.

 

Det finns emellertid några saker som gör att Totalt jävla mörker tappar styrka. För det första har jag generellt svårt att helhjärtat förälska mig i grafiska romaner. Det är förstås inte den här bokens fel, men påverkar min uppfattning av innehållet. För det andra upplever jag många av sidkaraktärerna som tråkiga. Michonne, Rick och Guvernören älskar jag. De är fascinerande. Men resterande karaktärer… not so much. Den tredje och sista anledningen till att Totalt jävla mörker inte blev en fullpoängare, är att scenerna hoppar rätt abrupt mellan varandra, vilket tar udden av varje scen och blir något förvirrande.

 

Allt som allt är Totalt jävla mörker överraskande bra. Jag har inte varit särskilt förtjust i tidigare volymer, men nu är jag riktigt sugen på att läsa vidare.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Guy Hamilton.

Genre: Action.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sean Connery, Gert Gröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee.

Inspelningsår: 1964.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

 

Den ena Bond-filmen som jag ser visar sig vara bättre än den andra. Efter att ha sett såväl The living daylights som From Russia with love såg jag mycket fram emot att ta del utav Goldfinger – och den gjorde mig inte besviken! Snarare tvärt om, tycker jag att den är den starkaste installationen hittills.

 

För det första upplever jag lite av en tonändring i Goldfinger. De två andra Bond-filmerna som jag har sett har haft någon form av humoristiskt inslag, men Goldfinger tar det snäppet längre. Den känns mer öppenhjärtlig, mer lättsam och fick mig att skratta flera gånger. Stämningen är avslappnad och jag gillar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Sen är det förstås en fråga om filmen ämnar vara rolig eller om den enbart blir rolig med modernt perspektiv, men rolig är den icke desto mindre.

 

Något annat som jag uppskattar med Goldfinger är antagonisten. Filmens skurk känns betydligt mer välutvecklad och intressant än tidigare. Gert Fröbe, som spelar rollen, levererar starkt och som tittare kunde jag inte undgå att lite diskret heja på Bonds fiende. Den enda egentliga bristen som jag ser med Goldfinger är att handlingen är så enkel – i havet med actionfilmer finns i grund och botten inte mycket som skiljer den från sina syskon i genren.

 

Som helhet är Goldfinger ett stabilt tillskott till franchisen. Underhållande, småspännande och välspelad. Helt klart godkänd.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Tuva Novotny.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 hr 37 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Pernilla August, Vera Vitali, Peter Haber, Olle Sarri, Malin Levanon, Mahmut Suvakci, Anders Mossling, Lancelot Ncube.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Britt-Marie var här baseras på boken med samma namn av Fredrick Backman, mer känd för En man som heter Ove och Björnstad. Och det är en gedigen film, så där typiskt behagligt svensk – med lugnt tempo, mysig atmosfär och småcharmiga karaktärer. Pernilla August passar som handen i handsken i rollen som pedantiska Britt-Marie och överlag är det en trevlig tittarupplevelse.

 

Men konceptet hade potential till att bli mer än bara ”trevligt”. Bakom ytan gömmer sig en komplexitet som aldrig riktigt visas, och en emotiv kraft som inte träder fram. Britt-Marie var här går på säkra kort, vilket fungerar men hindrar filmen från att göra riktigt intryck. Det skapar också många fler klyschor och ett mer förutsägbart händelseförlopp än om svängarna hade tagits ut mer.

 

Allt som allt är Britt-Marie var här snäll och lättsmält. Det blir lite plattfall med känslorna som filmen vill frambringa, men i sin helhet är det en hygglig, svensk komedi.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 8 hr 30 min.

Antal avsnitt: 8 stycken + långfilmen The London season.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James- Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McShera, Maggie Smith, Allen Leech, Ed Speelers, Lily James.

Releasedatum: 22 januari 2014.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Den fjärde säsongen av Downton Abbey är nog den som jag tycker minst om. Det är svårt att sätta fingret på varför, men den håller mig inte lika engagerad som de tidigare säsongerna. Med det sagt är serien fortfarande fantastisk, och i jämförelse med andra draman håller serien en väldigt hög nivå.

 

Det finns främst fyra saker som gör att jag tycker om den fjärde säsongen av Downton Abbey. Den första anledningen är att den inger en så oerhört mysig känsla. Stämningen är glädjefylld, miljöerna vackra och jag mår allmänt bra när jag tittar på avsnitten. Den sätter ett bestående leende på mina läppar, och trots att episoderna präglas av drama drama drama kan jag inte undgå att bli lycklig av dem.

 

Den andra anledningen till att den fjärde säsongen fastnar, är alla intriger. Det går inte att förklara mycket närmare inpå utan att spoila händelserna, men jag kan försäkra om att det föregår en hel del lurendrejerier och fiffel. Vidare är den tredje anledningen till säsongens briljans den historiska anknytningen. Jag gillar verkligen att den fiktiva serien anammar verkliga händelser som ägt rum, och att den skildrar de förändringar som skedde i samhället under 1900-talet. Vi får bland annat ta del av moderniseringen och kvinnornas politiska kamp, vilket är oerhört intressant.

 

Den fjärde och främsta anledningen till att den fjärde säsongen – liksom alla tidigare säsonger – ligger mig varmt om hjärtat, är skådespelarna.  De. Är. Lysande. Det finns inte en enda person som inte fullständigt lever sig in i sin roll och gör att alltsammans känns äkta. Seriens drottning är emellertid Maggie Smith, som är så fantastisk att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Hon levererar på högsta nivå och får med enkla medel mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till.

 

För att sammanfatta är alltså den fjärde säsongen av Downton Abbey seriens svagaste säsong hittills. Ändå håller den en skrämmande hög nivå, och det är en självklarhet för mig att titta vidare.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Terence Young.

Genre: Action.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendáriz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson, Walter Gotell.

Inspelningsår: 1963.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

From Russia with love har en gammeldags charm. Filmen har en stark 60-talskarisma, och trots att den såklart ämnar (och lyckas) vara spännande är det främst ordet ”mysig” som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva den. Stämningen är lättsam, och trots att jag i vanliga fall varken uppskattar stereotyper eller överdrivet koreograferade stuntscener så var det just sådant som gjorde From Russia with love rolig att se.

 

Faktum är att jag tyckte mycket om filmen. Jag gillar karaktärerna, jag gillar de häftiga gadgetarna och jag gillar det faktum att det inte är en renodlad actionfilm utan att den har starka inslag av intriger och spioneri. Det är kort och gott en underhållande film. Jag har alltid dragit mig för att se filmerna i Bond-franchisen, men efter att ha sett både The living daylights och nu From Russia with love är jag glatt överraskad. Jag gillar det som jag har sett och vill definitivt se mer.

 

BETYG: 6/10

 

Äntligen är sommaren här - på riktigt! Värme, sol och glass i stora lass. Och böcker förstås, de får vi inte glömma. För vad vore sommaren utan lite härlig sommarläsning?

 

Jag har hållit mitt köpbehov i schack den här veckan, och enbart klickat hem två romaner: THE QUEEN OF ATTOLIA av Megan Whalen Turner och SKYWARD av fantasymästaren Brandon Sanderson. Båda böckerna är väldigt omtalade och jag ser mycket fram emot att läsa dem.

 

Lilla Piratförlaget skickade mig dessutom NÅGON DAG av David Levithan, efterföljaren till JAG, EN. Jag fullkomligt älskar JAG, EN och har läst den flera gånger. Levithans poetiska språk och intelligenta sätt att ifrågasätta normer har gjort honom till en självklar favorit, och jag ser oerhört mycket fram emot att ta del av hans senaste verk!

FAKTA

Författare: Gabi Frödén.

Engelsk titel: –

Genre: Drama, historisk fiktion, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, barnmisshandel, religiöst tvång.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ.

Serie: –

Längd: 203 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

Jag gav mig lite tveksamt in i läsningen av Trädhjärta. Gabi Frödén är, för mig, helt okänd. Och mina erfarenheter med nya författare har inte varit de bästa. Faktum är att få debutanter skriver gripande. Men Frödén lyckas.

 

Trädhjärta är riktigt bra. Den är vackert skriven, med tankeväckande metaforer och behagligt språk. Jag fastnade för den symbolistiska tonen, och blev djupt fascinerad av de paralleller som dras mellan naturen och huvudkaraktärens sinnesstämning. De bildliga uttrycken används så pass flitigt att det nästan ger inslag av magisk realism, trots att boken egentligen passar inom genren historisk fiktion. Detta eftersom liknelserna, särskilt de mellan självskadebeteende och träd, binds samman så pass hårt att det till slut inte längre är tydligt vad som sker i protagonistens huvud och vad som är metaforer för något annat. Och jag gillade denna oklarhet. Jag upplevde att det gav mer komplexitet till berättelsen och att det tvingade mig som läsare att själv reflektera över vad som hände.

 

Jag skulle definiera Trädhjärta som en tragisk kärlekshistoria. På sina två hundra sidor lyckades den beröra mig djupt. Men trots starka teman som psykisk ohälsa och ensamhet, upprätthåller den en avslappnad ton, och inslagen av humor hindrade romanen från att bli för tung. Ena stunden fick boken mig att skratta, andra satt jag tjock i halsen – nära till tårar. Och för mig, är det en perfekt balans.

 

Det är en skam att inte fler har upptäckt Trädhjärta. Med tanke på hur många mediokra böcker som blir hajpade nu för tiden, är det upprörande att den här pärlan gått under de flesta läsares radar. Vill du ta del av något snabbläst, berörande och originellt bör du definitivt plocka upp den.  

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Felix Van Groeningen.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Steve Carell, Maura Tierney, Jack Dylan Grazier, Oakley Bull, Christian Convery, Timothée Chalamet, Amy Aquino, Carlton Wilborn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Beautiful boy baseras på en memoar av David och Nic Sheff. Filmen skildrar en drogmissbrukhistoria, som hade kunnat vara väldigt berörande men som inte når ända fram. Konceptet är fängslande, karaktärerna övertygande och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Ändå tyngs Beuatiful boy av en överhängande känsla av att potential går förlorad.

 

Beautiful boy är en bra film. Det finns ingen tvekan om det. Men det finns fyra saker som neutraliserade upplevelsen för mig. Den första är speltiden. Beautiful boy är två timmar lång, och med tanke på hur lite som händer i filmen hade den kunnat kortas ner åtminstone en halvtimme. Dessutom gjorde kombinationen av det långsamma tempot och valet av musik att det redan efter en timme kändes som att filmen var på väg att avslutas. Med andra ord var speltiden inte behövlig.

 

Den andra anledningen till att Beautiful boy inte tog mig med storm var upplägget. Filmen överanvänder temporala klippningar, och den nutida parallellen avbryts ofta av såväl tillbakablickar som tidshopp in i framtiden. Det gör berättelsen hackig, samtidigt som många scener uteblir eftersom främst nyckelscenerna i karaktärernas liv visas. Det leder mig in på den tredje anledningen: mitt emotionella engagemang. På grund av att karaktärernas liv mellan de ”viktiga scenerna” uteblir, lär vi aldrig känna dem utanför missbrukarsituationen. Sonen är redan beroende när vi först träffar honom, och scenerna som inte kopplar an till hans problem har tagits bort. En konsekvens av detta är att karaktärerna blir ensidiga stereotyper, och hur mycket deras känslor än visas på skärm var det sällan jag delade dem. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket.

 

Den fjärde och sista anledningen till att jag inte blev helt fast, var att alltsammans behandlas relativt ytligt. Visst får vi ta del av drogmissbrukets fula sidor, men det känns som att de verkliga konsekvenserna hålls tillbaka. Jag hade velat ha mer fara, fler konflikter och ännu större djup.

 

Trots att det nu framstår som att Beautiful boy bara består av brister, så kan jag ärligt säga att det är en bra film. Den hade emellertid kunnat vara bättre.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Droger, mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The illuminae files #2.

Längd: 659 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Knopf books for young readers.

 

 

Amie Kaufman och Jay Kristoff är gudar. Det finns ingen annan förklaring till hur Gemina kan vara så här bra. Den är så pass bra, att det känns ärofyllt att ha den i min samling. Jag skojar inte. Efter att ha läst klart den sista sidan känner jag tacksamhet. För att lilla jag har fått tagit del av en så stor bok. Wow.  

 

Jag skulle definiera Gemina som en visuell berättelse. Med det menar jag att den, med skillnad från den normativa romanen, inte består av sida upp och ner fylld med text. Istället berättas historien genom transkriberade ljudfiler, chattmeddelanden, rapporter och med hjälp av illustrationer av Marie Lu. När något betydande händer används inte bara ord. Istället förstärks det grafiskt. Explosioner skrivs hetlevrat ut över hela uppslag. Kaos intensifieras genom ett virrvarr av näst intill obegripliga meningar. Och tystnad markeras med tomma, svarta sidor. Det hela ger en unik dramaturgisk touch, och stärker den emotiva effekten eftersom boken får läsaren att känna såväl genom sina ord som sitt upplägg.

 

Gemina är också visuell på så sätt att språket i sig är väldigt bildligt. Metaforer, jämförelser och liknelser skapar tydliga bilder i läsarens huvud, samtidigt som det ger romanen en vacker jargong. Men tro inte för en sekund att Kaufman och Kristoff använder sitt uttryckssätt för att kompensera för bristande innehåll, för det stämmer verkligen inte. Tempot är högt, actionen ständig och vändningarna många. Gemina har en episk handling och ordentligt med spänning där blodtörstiga utomjordingar, skjutglada ”rymdpirater” och en opålitlig AI kombineras till en perfekt mix. Och mitt i allt våld finns en lagom dos romantik och humor som lättar upp stämningen.

 

En annan av bokens styrkor är karaktärerna. Jag förälskade mig i både Hanna och Nik, som enligt mig var betydligt intressantare att följa än Kady och Ezra från Illuminae. Jag älskar deras intelligens, deras sarkastiska tilltalssätt och deras excentriska trotsighet. Men framför allt fastnade jag för deras härliga dynamik till varandra, och det faktum att de har brister och påverkas av situationen runt om dem.

 

Gemina är alltså riktigt bra. Lite klyschig, och något mödosam att hänga med i ibland, men allt som allt en riktig upplevelse.

 

BETYG: 8,5/10

Längd: 8 hr 27 min.

Antal avsnitt: 8 stycken + långfilmen A journey to the highlands.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James- Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McShera, Maggie Smith, Allen Leech, Dan Stevens, Ed Speelers, Jessica Brown Findlay, Lily James.

Releasedatum: 23 januari 2013.

Distribötur: Universal.

 

 

 

 

Alltför ofta blir tv-serier sämre och sämre ju längre de pågår. Vi har sedan länge lärt oss att kvalitet och kvalité inte går ihop. Men den tredje säsongen av Downton Abbey låter sig inte hållas tillbaka, och motbevisar tesen med råge. Trots att serien börjar få några år på nacken, håller den sig med lätthet uppe. Den klarar dessutom något som de flesta tv-serier aspirerar att göra men ofta misslyckas med: att hålla sig originell. Varje säsong är den andra olik, och jag kan med lätthet peka ut vad som utmärker dem från varandra. Alla fokuserar de på ett särskilt tema, vilket tyder på ett nytänkande produktionsteam samtidigt som det gör att man som tittare aldrig vet vad man har att vänta sig.

 

Den tredje säsongen av Downton Abbey andas kvalité. Professionalism syns i så väl kostymarbetet och produktionsmiljön som skådespelarnas insatser. Alltsammans är så uppenbart välarbetat att det känns sant. Jag tror på det jag ser: att det är en verklig plats, med verkliga personer och verkliga saker som händer. Trots att jag såklart vet att det är fiktion, finns inget i serien som påvisar det. Tillsammans med referenser till verkliga händelser och kända personer under 1900-talet gör seriens genomarbetade yttre Downton Abbey till sanning.

 

Som du säkert vet, är Downton Abbey – trots all drama och alla konflikter – en karaktärsdriven serie. Det är karaktärerna som charmar, som får tittaren att skratta och som berör till tårar. Det är karaktärerna som får tittaren att bry sig. Det som jag tycker särskilt mycket om med den tredje säsongen är emellertid de flertaliga försoningsarken. Bland det bästa jag vet är när en riktigt hemsk och elak karaktär råkar ut för en massa skit och sakta men säkert blir en bättre människa. Och precis det händer här, och det görs riktigt riktigt bra.

 

Som helhet är den tredje säsongen av Downton Abbey föga förvånande underbar.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 5 hr 9 min.

Antal avsnitt: 5 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Biografi, drama.

Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson, Paul Ritter, Jessie Buckley, Adam Nagaitis, Sam Troughton, Robert Emms, Fares Fares.

Releasedatum: 12 juli 2017 i England.

Distributör: Acorn Media.

 

 

 

 

 

Wow. Bara… wow.

 

Chernobyl är en enastående produktion: utan tvekan årets starkaste drama. Om du bara ska se en serie i år, låt det då bli denna. Serien är verklighetsbaserad och skildrar den största katastrofen genom tiderna, men kräver inte att du är insatt i situationen. Tro mig, jag hade inte ens hört talas om Tjernobyls kärnkraftolycka men blev fullständigt hänförd. Så bra är den.

 

Det här är inte en serie för klenmodiga. Bleka vyer, melankolisk musik och en krypande atmosfär sätter tonen snabbt. Därefter följer den ena hemska händelsen efter den andra. Explosioner där människor dör som flugor. Kroppar som förmultnar i strålskador. Djur som skoningslöst avlivas för att inte sprida strålningen vidare. Jag anser mig vara motståndskraftig, men några av bilderna i Chernobyl kommer att hemsöka mig för livet. Trots att det är ett drama, gör det faktum att händelserna ägt rum i verkligheten det hela så mycket mer oroande och skrämmande än alla rysare i världen.

 

Chernobyl är en väldigt välarbetad serie, som ger en autentisk bild av händelsen. Den är dessutom påkostad – med snygga effekter, kompetenta stjärnskådespelare och ett genomarbetat manus. Tack vare att serien är så noggrant planerad byggs stämningen successivt upp avsnitt för avsnitt, och det finns en tydlig dramaturgisk kurva som tillåter händelserna att stegra. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte fick gåshud.

 

Så vad finns det mer att säga? HBO har gjort det igen. Chernobyl är årets serie: den som med all rätt finns på allas läppar. Den griper tag, den berör och viktigast av allt: den tillåter oss att ta del av mänsklighetens mest katastrofala händelse, så att vi kan undvika att se en liknande situation igen.

 

BETYG: 9/10

 

Mitt bankkonto tyckte att jag skulle införa ett köpförbud på obestämd tid. Jag höll inte med, men vad kan man göra –  man kan inte alltid vara sams. Under veckan har jag fått åtta recensionsexemplar, och då behövde jag förstås köpa minst åtta saker själv. Det är inte mer än rätt, eller hur? ♥

 

Jag fick GLASS och RÖJAR-RALF KRASCHAR INTERNET från Disney, BEAUTIFUL BOY och A DOG'S WAY HOME från Universal Sony, THE FAVOURITE från 20th Century Fox och GREEN BOOK från min fina mamma. Jag skickades också ELDENS HEMLIGHET av Rick Riordan från Bonnier Carlsen samt SIRENEN av Kiera Cass och TRÄDET VID VÄRLDENS SLUT av Daniel Edfeldt från B. Wahlströms.

 

Och så klickade jag förstås hem några böcker ur egen ficka: hela MISTBORN-serien av Brandon Sanderson, THE SIREN av Kiera Cass (är det inte ironiskt att jag fick översättningen som recex när jag precis lagt en order på den engelska? Suck!), LOVE FROM A TO Z av S.K. Ali och sist men inte minst KEEPER OF THE LOST CITIES av Shannon Messenger. Jag är grymt taggad över alla dessa, och ser mycket fram emot att ta del av berättelserna som jag hört så mycket gott om.

 

Vad var det senaste som du unnade dig? ♥

FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Phil Johnston, Rich Moore.

Genre: Animerat, familj, äventyr.

Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: John C. Reilly, Sarah Silverman, Gal Gadot, Taraji P. Hensson, Jack McBrayer, Jane Lynch, Alan Tudyk, Ed O'Neill, Sean Giambrone, Timothy Simons, Flula Borg.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

Jag är väldigt besviken på Röjar-Ralf kraschar internet. Det är inte en dålig film, men jag hade förväntat mycket mer. Och det är synd, för potentialen finns där. Jag gillar verkligen konceptet och tycker att det är roligt att se karaktärerna hoppa mellan olika spel och appar. Dessutom är animeringarna riktigt snygga, och några av karaktärerna rätt charmiga. Men själva utförandet av filmen hade kunnat vara bättre, och som jag ser det blir Röjar-Ralf kraschar internet en missad chans.

 

Jag hade först och främst önskat en starkare handling. Röjar-Ralf kraschar internet har några roliga scener – exempelvis när alla Disneyprinsessorna samlas – men för det mesta är filmen faktiskt rätt trivial och tråkig. Det mesta har vi sett förut. Filmen innehåller dessutom otaliga klyschor, ett förutsägbart händelseförlopp och rätt barnsliga skämt. Att fokus också ligger på produktplacering snarare än handling är en stor miss.

 

Allt som allt är Röjar-Ralf kraschar internet rätt ”meh”. Filmen är småmysig, men inte mycket mer än så. Den har förhållandevis låg kvalité om man jämför med Disneys andra filmer, och ärligt talat uppskattade jag personligen The emoji movie mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The burning maze.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll:
Representativt innehåll:

Serie: Apollon #3.

Längd: 438 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Ska jag berätta en hemlighet? Det är en fruktansvärd hemlighet. Något kontroversiellt. Är du redo? Jag gillar inte längre Rick Riordan. Och innan du bestämmer dig för att leta upp mitt hem och lemlästa mig under natten vill jag förtydliga att jag inte ogillar honom, men jag har helt enkelt slutat uppskatta hans romaner.

 

Det fanns en tid som Rick Riordan var min favoritförfattare. Jag avgudade hans Olympens hjältar-serie och väntade med spänning på varje ny installation. Men ju fler böcker av honom som jag läste, desto mer mättad blev jag. Visst gillar jag fortfarande humorn och de charmiga karaktärerna som Riordan är känd för, men det börjar bli lite väl inrutat vid det här laget. Det är alltid samma humor, samma kaxighet, samma missförstånd. Det lyckade konceptet har upprepats för många gånger, vilket gjorde att jag snabbt tröttnade på Eldens hemlighet. Inte för att det är en dålig bok, utan för att jag har läst det sjutton gånger tidigare.

 

Som helhet är Eldens hemlighet lättsam och varmt öppenhjärtad, men precis som vilken Riordan-bok som helst. Har du ännu inte fått nog av hans sätt att skriva så kommer du att älska denna, och det med all rätt: tempot är högt, dramatiken hög och komiken på topp! Men om du, precis som jag, upplever att varje bok är den andra lik så kommer du inte att njuta av denna.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Yorgos Lanthimos.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Olivia Colman, Rachel Weisz, Emma Stone, Faye Daveney, James Smith, Mark Gatiss, Willem Balby.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

 

Jag instämmer inte med de hyllande omdömena som har kastats mot The favourite. Kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare”, men faktum är att jag överlag har svårt för Lanthimos filmer. De är för pretentiösa och speglar inte alls min smak när det kommer till underhållning.

 

The favourite är ingenstans en dålig film, men det alltför många saker som jag stör mig på. Otydlig handling, skrikiga karaktärer och irriterande musik är bara några av dem. Visst har filmen några bisarrt komiska scener, men i sin helhet präglas The favourite av dödlig tristess. Den är för lång, för långsam och för underlig. Det känns synd att skriva med tanke på de duktiga skådespelarna och det snygga fotot, men ärligt talat är The favourite en av de tråkigaste filmerna som jag sett hittills i år.

 

Allt som allt är The favourite en film för dig som har uppskattat Lanthimos andra verk, exempelvis The killing of a sacred deer. Dessvärre är den typen av drama inte i min smak.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Författare: Kerry Kletter.

Svensk titel: –

Genre: Drama, contemporary..

Traumatiskt innehåll: Självmord, otrohet, sexuellt ofredande, destruktiv moderrelation, misshandel.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa.

Serie: Fristående.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Speak.

 

 

 

 

The first time she drowned är Kerry Kletters debut. Det är en vackert skriven och gripande berättelse om destruktiva förhållanden och andra chanser, som jag å ena sidan tyckte om men å andra sidan anser är lite överskattad.

 

Jag gillar språket, huvudpersonen Cassie och hennes familj. Eller, jag gillar inte hennes familj – hennes föräldrar är fruktansvärda! – men jag gillar deras uppbyggnad, trovärdighet och förmåga att få mig att känna. Relationen mellan familjemedlemmarna är fascinerande, och att läsa om Cassies manipulativa moder var förvånansvärt fängslande.

 

Men. Jag blev inte helt såld. Tempot är lite långsamt, och det är inte alltid helt självklart ur vilken tid man läser. The first time she drowned hoppar mycket mellan nutid och dåtid, vilket både blir något otydligt samtidigt som det försvårade för mig att verkligen grotta mig ner i berättelsen. Sedan anser jag att romanen faller in i lite för många stereotypiska fallgropar. Sidkaraktärerna (bortsett från familjen) är inte särskilt välutvecklade och handlingen följer en väldigt klassisk mall, fylld med typiska kärleksintressen och liknanden. Jag hade önskat att Kletter vågat vara lite mer egen.

 

Som helhet är The first time she drowned relativt medioker. Boken har några riktigt bra stunder, men efter allt som jag har hört hade jag hoppats på mer.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 7 hr 40 min.

Antal avsnitt: 8 avsnitt + långfilmen Winter at Downton Abbey.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McGovern, Sophie McShera, Maggie Smith, Penelope Wilton.

Releasedatum: 25 januari 2012.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

Den andra säsongen av Downton Abbey är till och med bättre än den första. Det finns ingen tvekan om att det är tidernas starkaste kostymdrama: det är ett faktum snarare än en åsikt. Säsongen har mer drama, fler intriger och större konsekvenser än tidigare. Såväl karaktärer som handling utvecklas, och som tittare är det rent utav njutningsfullt av att se alltsammans drivas framåt på ett sådant genomtänkt sätt. Bravo, är allt jag har att säga.

 

 

Fast serien fortfarande har mycket värme, humor och charm skiljer sig tonen väldigt mycket från den första säsongen. Avsnitten är tyngre och dystrare i och med att vi får ta del av såväl scener i skyttegravarna som efterdyningarna av kriget. Explosioner, lemlästade kroppar och sargade ansikten hamnar i stor kontrast till den annars gemytliga serien, vilket gör att det hela känns så mycket verkligare.

 

Det finns inte så mycket mer att skriva. Den andra säsongen av Downton Abbey är briljant. Lugn och harmonisk, men ändå spännande. Vacker och underhållande, men ändå hjärteknipande. Skådespelarna gör utomordentligt bra ifrån sig, och när allt ställs på sin spets visar serien att den utan ansträngning kan ta över både tv-rummet och tittarens liv.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Daniel Handler (pseudonym: Lemony Snicket).

Svensk titel: Den bedrövliga byn.

Genre: Äventyr, barnfiktion.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning, föräldralöshet.

Representativt innehåll: –

Serie: A series of unfortunate events #7.

Längd: 256 sidor.

Publiceringsår: 2001.

Bokförlag: HarperCollins Publishers.

 

 

 

 

De senare böckerna i A series of unfortunate events har varit mycket bättre än de i seriens början. Föregående roman – The ersatz elevator – är min personliga favorit, men The vile village är inte mycket sämre den. Handlingen är förstås inte särskilt annorlunda från resterande böckerna, men miljön och de socioekonomiska förhållandena skiljer sig åt, vilket gör att läsupplevelsen ändå känns annorlunda.

 

Jag tycker om konceptet med att hela V.F.D.-byn ska ta hand om syskonen, snarare än en enstaka familj. Jag tycker också att det blev intressant – och förstås aningen komiskt – att medborgarna är så besatta av lagar och regler. Däremot gör sidkaraktärerna själva inte riktigt lika stort intryck som de i The ersatz elevator. Kanske är det för att de är så många, men jag fick helt enkelt ingen klar bild över personerna i fråga.

 

Allt som allt är The vile village bra. Det är en rätt så typisk A series of unfortunate events-bok: på gott och på ont. Om du har tyckt om tidigare delar lär du gilla denna också.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Charles Martin Smith.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Ashley Judd, Jonah Hauer-King, Edward James Olmos, Alexandra Shipp, Chris Bauer, Berry Watson, Wes Studi, Bryce Dallas Howard, John Cassini.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

A dog’s way home baseras på den fristående boken med samma namn av W. Bruce Cameron, författaren till succén A dog’s purpose. Det är en småmysig må bra-film, men jag kan dessvärre inte påstå att den passar hela familjen. Det känns nämligen som att A dog’s way home riktar sig mot betydligt yngre tittare än mig själv. Kanske är det klyschorna och det förutsägbara händelseförloppet, kanske är det de mediokra skådespelarna som glättigt levererar sina publiker – oavsett vad det beror på så kändes filmen alldeles för omogen för att underhålla mig.

 

Jag ville verkligen tycka om A dog’s way home. Filmer om djur är das shit, och ofta spelar det ingen roll hur väl utförda de är: jag älskar dem ändå. Men A dog’s way home tar inga risker, och den försöker alldeles för mycket med att göra en emotiv påverkan. Det känns som att varje scen är uppbyggd för att väcka sentimentalitet och få tittaren att gråta, vilket fick motsatt effekt hos mig. Det kändes för uppenbart, nästan billigt.

 

Den övergripande känslan som A dog’s way home förmedlar är ”fejk”. Den känns inte äkta.  Den tar billiga genvägar och snöar in på enkelt stereotyper. Animeringarna ser ofta oäkta ut, och hur mycket jag än avgudar Bryce Dallas Howard som skådespelare så passar inte hennes röst till att konkretisera hunden Bellas tankar – den är för överdramatisk, för ständigt uppspelt.

 

 

Som helhet kan jag inte ge A dog’s way home ett bättre betyg än ”okej”. Den var småtrevlig att titta på, men inte mer än så. Jag kan tänka mig att boken som filmen baseras på är desto bättre, främst för att animeringar och skådespelare inte kan dra ner tryckta ord.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Kiera Cass.

Svensk titel: –

Genre: Dystopi, romantik, drama.

Traumatiskt innehåll: Prygling, rebellattacker.

Representativt innehåll: –

Serie: The selection (0/5).

Längd: 387 sidor.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

 

 

 

Happily ever after är en novellsamling som utspelar sig innan, under tiden och efter The selection-serien. Den består av fem noveller som berättas ur fem olika perspektiv: Amberlys, Maxons, Aspens, Marlees och Lucys. Utöver detta innehåller Happily ever after även tilläggsscener ur Celestes synvinkel, en förlängd epilog till The one, några sidor som skildrar var Kriss, Natalie och Elise är idagsamt ett utdrag från Kiera Cass fristående roman The siren.

 

Happily ever after är som förväntat en sockersöt läsning. Mysig, lågmäld och allmänt tillfredsställande. Språket är lätt att ta till sig och de fina illustrationerna bidrar till en överhängande må bra-känsla. Jag hade emellertid svårt att verkligen försjunka i läsningen. Jag vet att det här är en antologi, men jag stördes något av att hoppa mellan olika karaktärers perspektiv och olika tidpunkter. Det blev ryckigt att läsa, och berättelsens flyt blev lidande. Därtill kan jag inte påstå att novellerna bidrog med mycket information. Jag uppskattade den första – ”The Queen” – som följer Maxons mamma Amberly, men för övrigt var det mer den rosaskimrande känslan snarare än bokens bidrag till serien som drev på fortsatt läsning.

 

Som helhet är Happily ever after helt okej. Den är definitivt värd att läsa om du är djupt förälskad i The selection-serien och inte får nog av den gulliga atmosfären. Men om du förväntar dig att få matnyttig information kan du skippa den. Happily ever after berättar sådant vi redan vet, fast ur nya karkatärers synvinklar, så förvänta dig inga "aha"-upplevelser.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 6 hr.

Antal avsnitt: 7 avsnitt.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Jim Carter, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McGovern, Sophie McShera, Maggie Smith, Penelope Wilton, Dan Stevens.

Releasedatum: 8 april 2011.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

 

 

Det var fem år sedan som jag upptäckte magin med Downton Abbey. Fem år sedan jag fick en ny favoritserie. Men fem år är lång tid. Några minnen glöms bort, andra förvrängs till oigenkännlighet. Inför premiären av den kommande Downton Abbey-filmen ville jag därför fräscha upp mina minnen och förnya min kärlek till serien.

 

Och wow. Alltså wow. Trots att jag har fått åtnjuta denna skimrande skatt till tv-serie i många år, överträffade den första säsongen alla förväntningar. Den rädsla som jag känt om en potentiellt förändrad smak eller att upptäcka tidigare dolda brister var obefogad. Allt var så mycket bättre än vad jag mindes.

 

Downton Abbey är en av de mest välskrivna serierna som jag har sett. Kombinationen av varm stämning, lättjefull humor och berörande drama gör det till en tv-serie som passar alla: såväl unga som gamla, män som kvinnor, oavsett vad du tittar på i vanliga fall. Karaktärerna har en fantastisk komplexitet, skådespelarna är exemplariska och kostymerna häpnadsväckande vackra. Faktum är att allt är en fröjd för ögat: från det färgstarka fotot till de detaljrika håruppsättningarna. Därtill är musiken föredömlig, och serien som helhet inger en enastående må bra-känsla som sitter kvar i flera dagar efteråt.

 

 

Den första säsongen av Downton Abbey är alltså mycket bättre än vad jag mindes, och då mindes jag den ändå som underbar. Det är så här ett riktigt bra drama ser ut. Om du inte har tittat på tidernas starkaste kostymdrama, är det dags att göra det nu.

 

BETYG: 8/10

Antal lästa böcker: 10 stycken (6 på engelska, 4 på svenska)

Antal nya böcker: 17 stycken (3 recex)

 

1. Down among the sticks and bones av Seanan McGuire (8★)

2. Night av Elie Wiesel (7,5★)

 

Längsta boken: Krigsstorm (672 sidor)

Kortaste boken: Night (115 sidor)

 

 

Antal sedda filmer: 10 stycken

Antal nya filmer: 5 stycken (5 recex)

 

1. About time (8,5★)

2. The mule (7,5★)

 

 

Antal sedda tv-serier: 5 stycken

Antal nya tv-serier: 0 stycken (0 recex)

 

1. The handmaid's tale säsong 1 (7★)

2. Brooklyn nine nine säsong 1 (5,5★)