The Amazing Spider-Man är regisserad av Marc Webb och har Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans och Sally Field i huvudrollerna. Filmen spelades in 2012 och rekommenderas från 11 år. Den är 131 minuter lång.

 

Handling:
"Tonårige Peter är en utstött high school-ele som ägnar dagarna åt att försöka reda ut sitt eget gåtfulla förflutna och vinna klasskamraten Gwen Stacys hjärta. Peter övergavs av sin far som barn, men en mystisk portfölj leder honom till faderns gamla kollega, Dr. Connors. Upptäckten av faderns hemlighet kommer att forma Peters öde - att bli Spider-Man och möta Connors ondskefulla alter ego, The Lizard."

Recension:
Jag är ett stort fan av Spider-Man och därför ville jag såklart se The Amazing Spider-Man. Dock levde filmen inte upp till mina förväntningar. Den är verkligen inte dålig, men den klarar inte av att nå upp till den höga standarden som sattes upp av originaltrilogin. The Amazing Spider-Man har några riktigt underhållande scener i början, men framåt mitten känns filmen rätt antiklimatisk. Skådespelarna är bra; men de spelar inte karaktärerna med känsla. Jag brydde mig inte särskilt mycket om dem för att de inte nådde fram till mig som tittare.

 

 

Själva konceptet i The Amazing Spider-Man är självfallet väldigt likt det i Spider-Man, men trots det lyckas denna film kännas mycket mer overklig och löjlig än originalet. Originaltrilogin hade lyckats byggt upp en känsla av att det som skedde inte var helt omöjligt, men med sina oräkneliga klichéer och många ologiska detaljer så klarade inte The Amazing Spider-Man att hålla min fascination länge. Filmen känns inte trovärdig och det romantiska förhållandet mellan Peter och Gwen är otroligt banalt.

 

 

Peter Parker som karaktär känns dessutom som osmart och rätt idiotisk. Jag tycker också att monstret - The Lizard - är dåligt gjord och ser ut som en Teenage Mutant Ninja Turtle; vilket inte är särskilt skrämmande. Det bästa med filmen är förstås skådespelarna som jag kände igen från andra filmer. Exempelvis Sally Field från Mrs Doubtfire och Rhys Ifans från Notting Hill. Det är också rätt kul att få se filmen i en ny tappning; en annorlunda tolkning.

 

Allt som allt är The Amazing Spider-Man en helt okej film, men ett svagt tillägg i Spider-Man-franchisen. OK skådespelare, en ny tolkning och lättare humor gör filmen sevärd, men jämförs den med originaltrilogin så når den botten. Den är inte tillräckligt trovärdig för att den ska få ett högre betyg. Jag ska självfallet fortsätta se filmens efterföljare; och håller tummarna för att de är bättre.

Igår kom två paket till mig; ett från bokförlaget Rabén&Sjögren och ett som jag beställt från Cdon. Jag vet att jag lovade mig själv att inte köpa någonting mer på ett tag eftersom det är mycket pågående kostnader med högskolan, men när jag fick The amazing spider-man 2 som recex av Sony kände jag mig tvungen att köpa och se The amazing spider-man. Dessutom hade jag en 50:- rabattkod vid köp över 100:- hos Cdon, så då beställde jag ytterligare en sak.

 

I den andra säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Laure Leighton, Ian Harding, Janel Parrish, Holly Marie Combs, Keegan Allen och Tyler Blackburn i huvudrollerna. Säsongen är 1050 minuter lång och består av 25 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 11 år.

 

Recension:
Innan jag började med Pretty little liars så hade jag inte höga förhoppningar alls. Jag tyckte den verkade som det typiska, fåniga tonårsdramat som finns överrallt. Men jag gillade verkligen den första säsongen och nu efter den andra så vill jag genast se mer. I den andra säsongen djupnar och mörknar intrigerna och den beroendeframkallande känslan släpper aldrig taget. Visst är vissa avsnitt - exempelvis "The first secret" - lite melankoliska och tråkiga, men de flesta är både spännande och intensiva. 

 

Många saker med serien är väldigt förutsägbara, men det hindrar inte Pretty little liars från att både överraska och chockera. Jag älskar mysteriet kring Alisons död och vem A är, och att det hela tiden dyker upp nya ledtrådar och villospår. Dock kan serien kännas overklig, småfånig och överdriven ibland - speciellt när det kommer till de typiska "tonårsdramaingredienserna". Personligen tycker jag att serien skulle kännas mognare utan vissa upprepande och smått irriterande kärleksintriger.

 

Skådespelarna är riktigt duktiga och jag älskar både dem som spelar kompisgänget plus deras föräldrar. Jag tycker dock att den svagaste skådespelaren i serien är Shay Mitchell; som oftast har samma ansiktsuttryck i de flesta av scenerna. Det jag gillar är att föräldrarna blandas in mer i gängets problem i denna säsong. Det gör att intrigerna känns allvarligare och verkligare än ett vanligt high school drama. Jag älskar relationerna och vänskapsbanden som finns både mellan vännerna och föräldrarna, och jag tycker att skådespelarna porträtterar sina karaktärer perfekt. Även gästskådespelarna, exempelvis Annabeth Gish och Claire Holt, tillför starka och levande karaktärer till serien.

 

 

Allt som allt så är jag riktigt nöjd med den andra säsongen. Den levde upp till och lyckades överträffa mina förväntningar med sin mystik och sina intriger. Jag gillar kärleksrelationerna, men tycker att det kan gå överstyr med alla kärleksproblem. Series starkaste kort är dess skådespelare, karaktärerna som utvecklats enormt och alla hemligheter som sakta börjar avslöjas, en efter en.

Idag kom två paket i brevlådan; en från Sony Pictures och en från bokförlaget Modernista. Jag blev överraskad och överlycklig över dem båda.

 

Just nu är det fullt upp i mitt liv eftersom jag börjar på högskolan i morgon. Jag ska gå en treårig Ekonomutbildning på MDH i Eskilstuna. Just nu är det mycket att fixa med som är rätt förvirrande, och därför har jag inte hunnit förbereda något inlägg till bloggen. Jag ska försöka hinna skriva en recension så snart jag kan, och ber alla underbara bloggläsare att hålla ut under tiden.

 

Echo & Noah (org. Pushing the limits) är skriven av Katie McGarry och publiceras av Harlequin bokförlag. Boken är 373 sidor lång.

 

Handling:
"Ingen vet exakt vad som hände när Echo Emerson över en natt gick från att vara skolans populäraste tjej, med drömpojkvännen, till att vara den som alla pratar bakom ryggen på. Inte ens Echo själv är helt på det klara med vad som hände. Men när Noah Hutchins - killen med attityd, svart mc-jacka och fler avverkade tjejer än någon orkar räkna - oväntat kliver in i hennes liv, skakas Echos värld om på ett sätt hon aldrig kunnat föreställa sig. Trots att de borde ha noll gemensamt. Hur galet det än är, vill de ha varandra. Och Echo måste fråga sig var gränsen egentligen går och hur mycket hon är villig att riskera för den enda killen i världen som kan lära henne att älska igen. Tillsammans blir de tvugna att bryta mot alla regler."

Recension:
Jag hade väldigt höga förhoppningar på Echo & Noah eftersom jag nästan bara hört positiva saker om boken, så det stod ju skrivet i stjärnorna att jag skulle bli lite besviken. Jag tyckte att boken var riktigt, riktigt bra, men på något vis hade jag förväntat mig mer. Men med det sagt nu så vill jag skriva att McGarry är en riktigt begåvad författare som lyckas förmedla sina egna livserfarenheter via karaktärerna och bokens koncept. Det gjorde att karaktärerna fick ett ovanligt djup. Deras förflutna var riktigt intressant och fascinerande att läsa om, och deras situationer berörde.

 

Läsaren får dela både Echos och Noahs synvinklar och trots att jag gillade båda perspektiven väldigt mycket så föredrog jag Echos. McGarry har verkligen tänkt igenom berättarrösterna noga och det finns distinkta egenskaper i båda karaktärernas tankesätt.

Jag kan dock inte påstå att själva kärlekshistorian är unik, och det är där som boken faller lite. Men det var en riktigt mysig och berörande läsning. Jag vill definitivt läsa mer av McGarry i framtiden och rekommenderar verkligen Echo & Noah. Stort tack till Harlequin!

 

 

I den tredje säsongen av House m. d. får vi se Hugh Laurie, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jesse Spencer, Lisa Edelstein och Jennifer Morrison i huvudrollerna. Säsongen är 1013 minuter lång och består av 24 avsnitt. Den rekommenderas från 11 år och spelades in 2006.

 

Handling:
"Dr. Gregory House har fortfarande det mest oförlåtliga beteendet någonsin, men hans genialitet när det kommer till att lösa medicinska mysterier andra inte kan har gett honom sitt arbetsteams respekt. I denna säsong påfrestar Houses oförutsägbara fall hans redan svaga relationer med hans kollegor, och sätter hans egna hälsa på spel."

Recension:

House m. d är en riktigt bra serie som lyckas hålla sig stark genom säsongerna. Första säsongen är rätt enformig och tråkig, medan den andra säsongen tar ett stort steg framåt och både är intensiv och humoristisk. Jag gillar verkligen den tredje säsongen, men måste skriva att den är ett mellanting mellan de båda tidigare säsongerna. Den är betydligt mycket bättre än den första säsongen, men inte lika bra som den andra.

 

Seriens charm ligger mestadels hos House och hans unika relationer till alla sina kollegier. Mina favoritscener är fortfarande de rappa verbala fajterna mellan House och dr. Cuddy och dr. Wilson. Jag älskar hur alla de tre karaktärerna alltid har svar på tal och jag hoppas att deras relationer fördjupnas ännu mer i nästa säsong. Dock måste jag skriva att det känns som att de andra karaktärerna; exempelvis Chase, Cameron och  Foreman, tar ett steg tillbaka i karaktärsutvecklingen. Det finns inte samma kemi mellan dem och trots att jag aldrig varit förtjust i exempelvis Foreman, så ogillar jag honom mer än någonsin i denna säsong.

 

Jag tycker att säsongen börjar riktigt starkt och intensivt och jag satt som uppslukad. Det var inte förren strax över halvvägs igenom säsongen som jag började tappa intresset lite. Självklart är de varierande fallen väldigt fascinerande, men förloppet känns förutsägbart. Dessutom gissar läkarna lite för mycket för min smak.

 

Att skådespelarna är fantastiska är det inget tal om, så därför tar jag och avslutar min recension här. Den tredje säsongen är riktigt bra, men når inte riktigt lika högt som sin föregångare. Vissa scener älskade jag och de kunde få mig att studsa upp och ner, medan andra var tråkiga och gjorde mig lättdistraherad. Det jag hoppas på att få se i kommande säsonger är djupare karaktärer, en mer intim relation mellan House, Cuddy och Wilson, samt lite mer oförutsägbarhet.

Evil Dead 2 regisserades av Sam Raimi 1987. I huvudrollerna får vi se Bruce Campbell, Sarah Berry, Dan Hicks, Kassie Wesley DePaiva och Ted Raimi. Filmen är 81 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den är en remake som släpptes 20 augusti 2014.

Handling:
"Ash och Linda åker till en övergiven stuga i skogan. I stugan finner Ash en bandspelare på vilekn stugans ägare har spelat in sin uppläsning av De Dödas Bok. När bandet spelas upp släpps en mörk och skrämmande kraft lös och invaderar Lindas kropp, vilket förvandlar henne till en zombie. Ash är nu ensam och jagas av Evil Dead-kraften..."

Recension:

Evil Dead 2 är ingen film för mig. Jag kan förstå tjusningen med den; den är så pass dålig att den blir komisk, men tyvärr tycker jag inte att sådana filmer är bra. Filmen är alldeles för dåligt gjord; både när det kommer till manus, karaktärer och effekter. Allting ser otroligt fejkat och overkligt ut och animeringarna är under all kritik. Filmen är sjukt överdriven och ettrig och jag tyckte inte att det fanns mycket som var logiskt med filmen. Ofta kändes det som att regissören bara tänkt "Äh, vi tar det som det kommer", istället för att noggrant planera hur filmen skulle bli.

 

 

Jag störde mig väldigt mycket på ljuden i filmen. Det var oväsen hela tiden - som en väldigt utdragen rap blandat med ett motorcykelvrål i bakgrunden. Musiken var otroligt dålig och skränig. Dessutom fanns det nästan alltid någon karaktär vars gälla skrik skar igenom trumhinnorna. Ljudeffekterna är dessutom urusla. En avsågad hand lät som en blandning mellan en rabiessmittad iller och en smurf.

 

 

Det mesta av filmens utförande kändes otroligt löjligt. Till exempel i en scen där en lampa skrattar, eller en annan där en zombie står och tuggar på någons hår, eller när en utmärglad kvinnozombie med löst huvud dansar en blandning mellan ballet och pole-dance. Det känns så meningslöst. Dessutom fanns för många skräck-klichéer med, så som att en osynlig människa spelar piano eller det avlägsna ljudet av ett häxskratt.

 

Nej, Evil Dead 2 var ingenting för mig. Jag är inte ett fan av skräckfilmer i allmänhet men denna är ju rent av fjantig. 

 

 

I den första säsongen av Nashville, som är skapad av Callie Khouri, får vi se Connie Britton, Hayden Panettiere, Clare Bowen, Eric Close, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Maisy Stella och Sylvia Jefferies i huvudrollerna. Säsongen är 960 mintuer lång och består av 21 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 2012. Du kan se trailern för första avsnittet här. Nästa säsong släpps 24 september 2014 (se en promo här).

Handling:
"Karriären har börjat gå utför för den hyllade countrystjärnan Rayna James. Publiken sviker och skivförsäljningen dalar. I ett försök att andas nytt liv i Raynas karriär plockar hennes manager in det unga stjärnskottet Juliette Barnes som turnépartner. Men Rayna ser inte med blida ögon på sin poppiga och manipulativa nya kollega. Och finns det verkligen plats för två countrydivor på en och samma scen?"

Nashville är definitivt en serie som är överraskande bra. Jag är inte ett fan av country-musik, men jag gillade ändå många av låtarna och tycker att skådespelarna som sjöng var riktigt begåvade; speciellt Bowen. Jag gillar att sångerna inte är dubbade, utan att alla - stora som små - sjunger själva. Det gör att karaktärerna känns mer äkta och får liv.


Jag vill börja med att påpeka att Nashville inte är det minsta lik Glee. Jag vet att det är många som undrar om det är praktiskt taget samma serie, men nu skriver jag en gång för alla att de inte har många likheter alls. Glee är en tonårsmusikal, där karaktärerna brister ut i sång istället för att föra en dialog. Den serien utspelar sig största delen  i skolan och man får följa ett gäng elever. Nashville är däremot en dramaserie. Visst, karaktärerna sjunger, men det gör de professionellt och det är inte sången som bygger upp avsnitten. Vi får följa deras vuxenliv som fullfjädrade kändisar, och den dramatik som uppstår i deras glamourösa liv. Varje avsnitt är bättre än det förra och intresset hålls genom hela serien.

 

Jag gillar att serien har starka kvinnliga huvudroller. Både Juliett (Hayden Panettiere), Rayna (Connie Britton) och Scarlett (Clare Bowen) är djupa och komplicerade kvinnliga karaktärer; och de har allesammans gemensamt att de kämpar för sin sak och vågar stå för det de tycker. Det är riktigt upplyftande att för en gångs skull se någonting annat än serier som kretsar kring kärleksdraman. Trots att det finns en hel del romantik med i Nashville, så fokuserar serien på hur dessa kvinnor med blod, svett och tårar, kämpar sin väg mot toppen. Även de svagare karaktärerna, exempelvis Jolene Barnes (Sylvia Jefferies), har fått en speciell plats i mitt hjärta, just för att de kämpat så hårt. Alla karaktärernas historier är riktigt intressanta att följa, och jag gillar hur det alltid fanns saker på djupet som förvånade och överraskade mig som tittare.

 

Nashville fokuserar såklart på relationer och sång, precis som Glee, men tar även upp viktiga ämnen så som politik, maktspel, droger, missbruk och otrohet. Serien känns realistisk, just för att den inte bara är en musikal, utan faktiskt tar upp tyngre ämnen. Nashville var trevlig och mysig att se på ena stunden, och spännande den andra, just för att den bytte riktning så pass ofta. Jag gillade speciellt de sista avsnitten av säsongen. Inte nog med att de var intensiva; de lyckades också beröra mig så pass mycket att jag satt tårögd genom avsnitten. Nashville kanske inte tar tittaren på vildsinta känslostormar; men serien får en att garanterat både skratta och gråta.

 

Säsongen slutade i en cliffhanger och jag är riktigt taggad att se fortsättningen. Självfallet har serien inte samma spänning som många andra tv-serier; men Nashville fick mig att ständigt vilja se mer. Med kaxiga och självsäkra karaktärer, lysande skådespelare och ett manus som fick tittaren att både underhållas och brytas ner, måste jag skriva att Nashville var över förväntan. Imponerande!

 

 

Easy A är regisserad av Will Gluck, med Emma Stone, Penn Badgley, Amanda Bynes, Dan Byrd, Thomas Haden Church, Lisa Kudrow, Stanley Tucci, Malcolm McDowell och Patricia Clarkson i huvudrollerna. Filmen är 79 minuter lång och är barntillåten. Den spelades in 2010.

Handling:

 

Easy A är en sådan film som är mysig att se någon gång, men som man snabbt glömmer efteråt. Jag hade trott att den skulle vara humoristisk, men jag skrattade aldrig. Den är underhållande, ja, men inte rolig. Emma Stone gör ett underbart jobb med sin karaktär, Olive, och jag gillar att hon porträtteras som självsäker och stark, trots svårigheterna som hon går igenom. Hon är rapp i käften och vågar säga vad hon tycker, vilket jag gillar. Den bästa delen av filmen var scenerna med Olive tillsammans med hennes underbara familj, vars medlemmar alla är lika repliksnabba och slagfärdiga som Olive själv. Stones, Tuccis och Clarksons samspel var fantastiskt och bland det charmigaste jag sett på länge.

 

Filmen visar många riktigt bra sidskådespelare, bland annat Kudrow (Vänner), Bynes (She's the man) och McDowell (Heroes) och de presterar allesammans bra. Dock tycker jag att filmen var rätt orealistisk - för jag tror inte att människor skulle bry sig särskilt mycket om varandras sexliv. Dessutom kunde vissa delar bli lite överdrivna och fåniga ibland.

 

Allt som allt så var Easy A bra, men jag hade trott att den skulle vara bättre. Det blev inga skratt för min del och den jag tittade på filmen med tröttnade rätt snabbt. Mitt eget intresse hölls kvar genom hela filmen, mestadels tack vare Stones oemotståndliga charm, men jag hade hoppats på en film med mer humor, djup och styrka. Det är en klart godkänd chick-flick som jag kan tänka mig se igen.

 

 

Matchad (org: Matched) är den första delen i trilogin med samma namn, skriven av Ally Condie. Boken består av 350 sidor och släpps av Rabén&Sjögren.

 

Jag vill börja med att skriva att jag älskar omslaget. Det är vackert och speglar bokens koncept väldigt bra; både när det kommer till själva bilden och val av färg. Innan jag läste Matchad hade jag läst böcker med liknande koncept och världsuppbyggnad, exempelvis Divergent, Delirium och The Hunger Games. Och trots att Matchad inte är i näriheten lika bra som dessa böcker, så var det ändå en bok som jag uppskattade.

Jag gillar världen som Condie har skapat, och finner hela konceptet intressant. Att regeringen väljer bokstavligen allting åt karaktärerna (vad och hur mycket de ska äta, deras aktiviteter, vad de jobbar med, vem de ska leva med, när de ska dö osv.) känns som en unik och otroligt fascinerande idé. Det enda jag störde mig på där, var att Condie inte förklarade tillräckligt noga varför det var som det var. Man fick ett simpelt klargörande, men det var ingenting som övertygande mig. Det gjorde att boken förlorade djup och snarare kändes platt.

 

Jag gillar huvudkaraktären, Cassia, och tycker att hennes berättarröst är bra. Kärleksintressena, Ky och Xander, känns dock inte lika intressanta eftersom deras karaktärer inte är lika noggrant uppbyggda. Jag måste också skriva att kärleksdramat känns lite påtvingat.

Matchad är en lugn dystopi som inte har den action som finns i bland annat The Hunger Games, Divergent och Delirium, men tack vare Condies begåvade skrivande, hennes uppbyggnad av världen och hennes huvudkaraktär, Cassia, så lyckas läsarens intresse ändå hållas genom hela boken. Jag är nyfiken på vad som kommer att hända härnäst och vill gärna läsa forsättningarna; Korsad och Utvald.

 

 

Idag kom ett paket från Universal i brevlådan. Den innehöll filmen Evil Dead 2, regisserad av Sam Raimi. Filmen spelades in 1987 men släppes idag (20 augusti 2014) igen, med nytt omslag.

 

Yes man är regisserad av Peyton Reed, med Jim Carrey, Sasha Alexander, Zooey Deschanel, Bradley Cooper, John Higgins, Terence Stamp och Rhys Darby i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2008. Du kan se trailern här.

 

Yes man är en bra feel-good-film som muntrar upp tittaren. Den är dock inte lika rolig som jag väntat mig, utan kunde till och med bli lite småtråkig ibland. Yes man hade en bristande handling och var rätt orealistisk, men bortser man från det så var det en riktigt bra film. Jim Carrey (Liar liar) är som vanligt fantastisk, underhållande och älskvärd och trots att Yes man är långt ifrån hans bästa film så är den ändå en av de bättre romantiska komedierna jag sett på länge.

 

Att beskriva hur begåvad och underhållande Jim Carrey är med sitt ansikte och kroppsspråk är bortkastad tid så jag vill istället nämna sidskådespelarna. Vi har bland annat Sasha Alexander (NCIS), Bradley Cooper (The silver linings playbook) och Zooey Deschanel (New girl) som gör beundransvärda prestationer. Självklart når de inte upp till Carrey själv (som vi till och med får höra sjunga i Yes man) men de utgör riktigt bra side-kicks.

 

Yes man är allt som allt en härlig och trevlig komedi. Det fanns några riktigt roliga scener med och Carrey är som alltid underhållande. Filmen var inte lika humoristisk som jag hade väntat mig, utan fokuserar mer på romantiken istället för komiken, men den fungerar perfekt som feel-good-film. Jag säger "JA!" till Yes man.

 

 

Idag fick jag hem den sista delen av min födelsedagsbeställning - vilket bestod av de tre avslutande säsongerna av sjukhusserien House m. d. Dessa är alltså säsong 6, 7 och 8. Hittills har jag bara sett de två första säsongerna av serien men jag är verkligen fast!

 

Noah är regisserad av Darren Aronofsky, med Russel Crowe, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Logan Lerman och Douglas Booth i huvudrollerna. Filmen släpptes 13 augusti 2014 av Paramount, och rekommenderas från 15 år. Den är 132 minuter lång. Du kan se trailern här.

Handling:
"En man blir utvald av hans världs Skapare, till att ta sig an ett betydelsefullt uppdrag innan en apokalyptisk flodvåg  renar världen."

Många av animeringarna är dock bra gjorda och jag tycker att filmen är vacker att se på. Dock är "Väktarna" otroligt fånigt konstruerade och ser ut som stentransformers, och djuren ser inte särskilt verkliga ut eftersom datoranimeringen lyser igenom. Sådana detaljer - speciellt kring Väktarna - fick mig att skratta på helt fel ställen just för att jag tyckte att det blev för fjantigt.

Egentligen händer inte särskilt mycket i filmen och jag tycker att den är stundtals tråkig. Men en sak som ger filmen enorm styrka är de otroliga skådespelarprestationerna. Alla ger egentligen bra insatser men någon som imponerat på mig är Jennifer Connelly. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i henne som skådespelerska men hon lyckas verkligen framföra sin roll med kraft och excellens i Noah. Hon lyckades till och med beröra mig - och det säger en hel del eftersom övriga filmen mestadels är fånig. Så stort plus för Connelly!

Allt som allt är filmen helt okej. Jag delar inte den tron som den skildrar, vilket gör att jag tycker att filmen är rätt löjlig och tråkig med alla "mirakel" som sker, men tack vare miljöerna och skådespelarna så är Noah ändå ingen flopp.

 

 

 

Handling:
"Gregory House är en introvert, asocial läkare som helst undviker att ha någon som helst kontakt med sina patienter. Hans skarpa slutledningsförmåga ursäktar dock hans udda beteende. Med hjälp av sin grupp med läkare och sitt intellekt försöker House bota allt från förkylningar och feber till cancer och skottskador."

Recension:

Äntligen! Det här är vad jag ville ha av första säsongen. Vilken förbättring! Som ni vet vad jag inte överförtjust i första säsongen, just för att den kändes så enformig, men säsong 2 är en klar förbättring. Den monotona känslan är borta och jag kunde lätt sträck-se hela säsongen utan att bli uttråkad. Fallen är intressantare, mer lärorika och varierar mycket mer från förra säsongen.

 

Skådespelarna är fortfarande fantastiska och det känns som att de har blivit mer bekväma i sina roller. De tar ut svängarna vilket gör att karaktärerna djupnar och blir mer levande. Mina personliga favoritskådespelare i serien är Hugh Laurie - som spelar den otroligt charmiga House - och Lisa Edelstein, som spelar dr. Cuddy. De är bra var och en för sig men serien blir som mest fängslande och roande när Laurie och Edelstein samspelar. Jag älskar relationen Cuddy och House har med varandra och håller tummarna hårt för att den blir mer intim i framtiden.

 

Den andra säsongen av House m. d. hade även väldigt många bra gästskådespelare. Några få exempel är Cynthia Nixon (Sex and the city), Jayma Mays (Heroes), Sasha Pieterse (Pretty little liars) och Elle Fanning (Maleficent). Det är alltid roligt att känna igen skådespelare från andra serier och filmer så det är ett stort plus att House m. d. fick med många bra.

 

En annan sak som jag gillar med säsong 2 är att den känns mycket mer personlig. Den första säsongen var lite avlägsen och varje avsnitt följde samma mall, men den här säsongen har fall som påverkar huvudkaraktärerna mer, vilket blir intressantare att följa.

 

 

Allt som allt så gillade jag verkligen den andra säsongen av House m. d. och det var en klar förbättring från förra säsongen. Självklart finns det fortfarande vissa saker som behöver förbättras, så som verklighetstrogenheten och att få in lite fler personliga intriger, men jag är väldigt nöjd med helheten. Detta är en sjukhusserie som jag rekommenderar starkt. Jag längtar efter att se fortsättningen och hoppas att den är minst lika bra.

 

 

Flightplan är regisserad av Robert Schwentke, med Jodie Foster, Peter Sarsgaard, Sean Bean och Kate Beahan i huvudrollerna. Filmen spelades in 2005 och rekommenderas från 11 år. Den är 94 minuter lång. Du kan se trailern här.

 

Recension:
Jag såg Flightplan för nio år sedan, då jag var tio år, men mindes inte särskilt mycket från den och är glatt förvånad hur bra den är. Visserligen mindes jag lite saker som förstörde spänningen (så tänk på att filmen kanske hade varit bättre om jag inte varit spoilad) men förhoppningsvis påverkar det inte mitt omdöme. Trots att den inte är särskilt originell så gillar jag handlingen, och manuset är välgjord. Det känns som att allting är noggrant planerat och skådespelarna utför sina roller galant.

 

 

Jodie Foster (Elysium) är förstås filmens stjärna och är lika fantastisk som vanligt. Hennes roll känns realistisk, levande och lyckas beröra tittaren. Sedan har vi också min personliga favorit; Sean Bean (Lord of the rings), som även han utgör en verklighetstrogen karaktär.

 

Filmen är rätt spännande och jag gillar att mystiken hålls länge i filmen. Tittaren börjar verkligen undra vad som egentligen försegår. Dock kan vissa delar kännas lite orealistiska och bland annat slutet känns kliché. Allt som allt så är Flightplan en riktigt bra psykologisk thriller som jag varmt rekommenderar.

 

 

Labor Day är regisserad av Jason Reitman med Kate Winslet, Josh Brolin, Gattlin Griffith och Tobey Maguire i huvudrollerna. Filmen är 107 minuter lång och släpps 20 augusti 2015 av Paramount. Den rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.

 

Labor Days startfält med skådespelare är riktigt bra. Winslet och Griffith är filmens stjärnor, och det är tack vare dem som filmen blev sevärd. Sedan har vi förstås Brolin som även han gör ett bra jobb. Men tyvärr är det inte tillräckligt med duktiga skådespelare. Filmen hade några småmissar men det fanns en sak som jag inte kan förbise: trovärdigheten.

 

 

Enligt mig var Labor Day otroligt orealistisk. Allt från karaktärernas beteenden till romansen kändes framtvingat och tafatt; och inte det minsta trovärdigt. Filmens händelser är osannolika och jag blev lite irriterad över hur stor roll slumpen hade. Den deprimerade karaktären Adele vågar knappt gå ut eller prata med människor, men blir kär i en förrymd fånge som kidnappar henne? Det känns inte övertygande.

 

Dessutom uppstår filmens romans alldeles för snabbt, vilket även det bidrar till den bristande trovärdigheten. Handlingen känns också utdragen och när det väl hände någonting som jag fattade intresse för så var det snabbt över. Filmens tempo var även väldigt långsamt och egentligen hände det inte mycket av vikt.

 

Labor Day är vackert inspelad och skådespelarna är otroligt begåvade, men konceptet och karaktärerna känns inte realistiska. På grund av den osannolika handlingen så fastnade jag inte för filmen. Dessutom, med dess långsamma tempo, så blev den för tråkig för min smak. En småmysig film, men ingenting för mig.

 

 

Efter att jag fyllt år - och fått lite pengar - valde jag att göra en liten beställning. Det blev 9 filmer/serier från Cdon och 2 stycken från Tradera.

 

I dödens labyrint är den svenska översättningen av The maze runner, vilket är den första delen i trilogin med samma namn av James Dashner. Boken publiceras av Semic bokförlag och består av 358 sidor. Boken har även blivit filmatriserad och har biopremiär den 19 september 2014.

 

Handling:
"När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting förutom sitt eget namn. Men han är inte ensam. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett område som omges av höga murar. Allt de vet är att de är fångade innanför en enorm labyrint. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas varje natt. Ingen vill bli kvarlämnad där efter mörkrets inbrott. Hur ska de någonsin kunna hitta en väg ut? Livet i labyrinten har följt samma mönster länge. Men när Teresa skickas dit förändras allt. Hon är den första tjejen någonsin som kommit - och det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Kan hon hjälpa Thomas att nå fram till sina förlorade minnen? Kanske finns en chans att återvända till världen utanför - vilken värld som nu väntar dem där ute..."

Recension:

Jag gillade verkligen I dödens labyrint. Konceptet känns otroligt unikt och fascinerande och trots att handlingen är lite upprepande så hålls intresset från första till sista sidan. James Dashner är en fantastisk författare och han har skapat väldigt sympatiska karaktärer som är lätta att gilla. Huvudkaraktärens - Thomas - berättarröst var riktigt bra gjord och jag gillar hur de viktigaste karaktärerna allesammans genomgår stora karaktärsutvecklingar.

I dödens labyrint är en relativt mörk bok som känns lite som en blandning mellan Lord of the flies (av William Golding) och Escape from furnace-serien (av Alexander Smith). Visserligen tyckte jag att den inte var lika creepy som EFF, men den hade liknande jagad-känsla ibland. Bokens tempo var precis lagom. Det var inte såpass långsamt att man blev uttråkad men samtidigt inte såpass snabbt att man inte hann registrera det som hände.

Jag gillar verkligen bokens mysterier och att man som läsare inte riktigt vet vad som föresegår. Trots att man kan lista ut vissa saker så hålls man genom hela boken ovetandes kring mycket och när läsningen är över finns många obesvarade frågor. I dödens labyrint är fylld med tvister och överraskningar men den största är definitivt cliffhangern i slutet; epilogen var ren och skär perfektion.

 

I dödens labyrint var alltså riktigt bra och svår att lägga ifrån sig, och jag vill hemskt gärna läsa fortsättningen. Jag ser riktigt mycket fram emot att se filmen den 19 september och jag håller tummarna för att den är minst lika bra!

 

 

Idag kom tre böcker från Harlquin till mig; varav jag ser väldigt mycket fram emot att läsa dem allesammans.

 

The Grand Butapest Hotel är regisserad av Wes Anderson med bland annat Ralph Fiennes, Adrien Brody, Willen Dafoe, Jeff Goldblum, Jude Law, Bill Murray, Edward Norton, Saoirse Ronan, Tilda Swinton och Owen Wilson i huvudrollerna. Filmen är 99 minuter lång och släpptes 6 augusti 2014 av 20th Century Fox. Den rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.

 

 

Recension:
The Grand Budapest Hotel är inte riktigt min typ av film. Visst har den en hel del charm och många fantastiska skådespelare, men när eftertexterna började rulla kände jag att jag inte blivit särskilt underhållen. Jag hade bara skrattat ett fåtal gånger tack vare den mörka humorn, men ofta var filmen så pass överdriven att humorn helt enkelt inte blev rolig. Den var för excentrisk och bisarr för min smak.

 

 

Handlingen i sig är okej, men jag saknade djup och kraft i den. Dessutom var karaktärerna inte särskilt intressanta att följa, utan det var de begåvade skådespelarna som gjorde att filmen blev värd att fortsätta se. Dock är förstås filmen otroligt vacker att titta på; med starka färger och slåeende miljöer.

 

Men det är synd att de flesta av de skickliga skådisarna fick besynnerligt små roller. Vissa av dem får vi inte se mer än fem minuter. Jag hade hellre velat se ett mindre startfält med skådespelare där alla fick större plats, än att så här många skådisar och karaktärer som kommer i skymundan.

 

 

The Grand Butapest Hotel har som sagt charm och var lite smårolig och lättsam, men den efterlämnade sig en känsla som sade; "är det här allt?". Fantastiska skådespelare, vackra miljöer och ett humoristiskt manus kompenserade tyvärr inte för den bisarra och otillräckliga handlingen och det faktum att ingen av de begåvade skådespelarna fick stå länge i strålkastarljuset. Jag tror dock att den skulle kännas lite bättre andra gången man ser den.

 

 

Idag kom det några paket i brevlådan som innehöll en bok från Rabén&Sjögren, en film från 20th Century Fox och två filmer från Paramount.

 

I den första säsongen av Homeland får vi se Claire Danes, Mandy Patinkin, Damian Lewis, Morena Baccarin och Chris Chalk i huvudrollerna. Säsongen är 637 minuter lång och består av 12 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 15 år.

 

Recension:
Jag är rätt kluven när det kommer till Homeland. Min ena halva vill börja titta på den säsong 2 direkt, medan den andra är medveten om att jag satt uttråkad en stor del av säsongen. Jag gillade serien som mest i början och måste nog skriva att spänningen avtog rätt snabbt. Ju längre tid det gick desto mer tappade jag intresset. Vid sista avsnittet återupptogs spänningen ändå, men krashade lätt då det slutade i kliché.

 

Som du förstår så är serien en berg-och-dalbana när det kommer till kvalité. Ibland var den både berörande och spännande, medans andra scener var sjukt sega och tråkiga. Serien i allmänhet har ett rätt lågt tempo och det finns inte mycket action inblandat.

 

Jag har aldrig gillat Damian Lewis, som spelar Nicholas Brody, som skådespelare och tyvärr ändrar inte hans insats i Homeland min åsikt om honom. Dock var de övriga skådespelarna exemplariska. En extra stor loge måste ges till Claire Danes som en gång för alla visar sin begåvning i sin roll som Carrie Mathison. Enligt mig är Carrie den enda karaktären som blir riktigt levande och äkta.

 

 

Allt som allt var första säsongen av Homeland bra, men lite för seg och händelselös för min smak. Ibland kunde serien bli både väldigt intressant och spännande, men ofta försvann det snabbt. Skådespelarna är bra och serien bjuder på några tvister. Jag ser fram emot att se fortsättningen.

 

 

Kill Bill är en film regisserad av Quentin Tarantino med bland annat Uma Thurman, Lucy Liu och Chiaki Kuriyama i huvudrollerna. Filmen spelades in 2003 och rekommenderas från 15 år. Den är 111 minuter lång och har betyget 8,2 på Imdb.

 

Karaktärerna är lite platta och ointressanta men skådespelarna är toppen. Jag gillar speciellt Lucy Liu. Jag tycker att det är lite udda att blanda in en lång helanimerad sekvens i filmen, och den passar inte riktigt in, men ändå tycker jag att det är den bästa delen i filmen. Jag tycker att animeringen är välgjord och karaktärerna i den delen av filmen lyckades faktiskt beröra mig. Det enda negativa med den animerade sekvensen är förstås överanvändningen av blod där också.

Jag älskar filmer med häftiga fajtscener men tyvärr lyckades mitt intresse inte hållas kvar för slagsmålen i Kill Bill. De kom för ofta och eftersom de var så pass orealistiska och förutsägbara så blev de inte spännande. En annan sak som jag störde mig på i filmen är kapitelinledningen som avbryter lite då och då.

Allt som allt så var Kill Bill en helt okej actionfilm. Den är inte djup, spännande eller känslosam, men den har charm och en orginell känsla. Jag kommer att se fortsättningen.

 

 

I torsdags fyllde jag 19 år och jag har haft rätt fullt upp och inte hunnit förbereda någon recension tills idag.

 

Det ironiska är att jag nästan bara fick kläder på min födelsedag; som om jag skulle vara intresserad av mode! Visst är det kul att få lite nytt i garderoben med några snygga toppar och byxor, men tyckte det var lite skumt att den enda filmen jag fick var från Micke (mickemovies). Men jag fick i alla fall några söta serveringsskålar, ett iPad-fodral i skinn samt EverTouch Capacitive Stylus Touch-pennor med fiberknopp av min mamma! :)

 

Filmen jag fick av Micke var Kill Bill volume 1 / Kill Bill volume 2. Jag är en av de få som faktiskt aldrig sett dessa Tarantino-filmer, trots att de är så populära! Det ska bli himla kul att äntligen se dem.

 

The zero theorem är regisserad av Terry Gilliam, med bland annat Christoph Waltz, Mélanie Thierry, David Thewlis, Lucas Hedges, Matt Damon och Tilda Swinton i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 6 augusti 2014 av Sony pictures.

 

The zero theorem måste vara en av de mest underligaste filmerna jag sett - och också en av de sämsta. Udda, konstig och förvirrande är tre ord som beskriver filmen perfekt. Jag kunde inte ens uppfatta vad filmens handling var och jag förstår verkligen inte vad poängen med filmen är.The zero theorem är definitivt ingen film som jag uppskattade och jag avråder dig att slösa pengar och tid på den.


Filmen är fylld med skumma och osympatiska karaktärer som är omöjliga för tittaren att tycka om. Visst, de spelas av riktigt bra skådespelare, men inte ens de kan göra den här dåliga filmen bättre. Hela tiden sker vad som ser ut som slumpmässiga händelser och jag kunde inte få ihop vad som hände och varför.

 

Filmens miljö är otroligt färggrann vilket ser overkligt och fånigt ut. Effekterna och animeringarna är väldigt B, och det händer inte särskilt mycket. Filmen är tråkig och poänglös och jag som tittare hade otroligt svårt att förstå vad den ville säga.

 

 

Under ägget (org. Under the egg) är en bok skriven av Laura Marx Fitzgerald. Den är 226 sidor lång och släpps av Rabén&Sjögren bokförlag.

 

Jag tycker om Under ägget. Den är välskriven och genomtänkt och passar för både barn och äldre. Jag fann boken väldigt intressant och känner att jag faktiskt har lärt mig en hel del från den. Laura Fitzgerald använder ett enkelt och anpassat språk som flyter på bra. Hon förklarar konstbegrepp och historiska koncept så att det blir okomplicerat för läsaren att förstå allt. Vid några tillfället kom jag att jämföra boken med filmen The monuments men.

Visst fanns det också delar som jag inte gillade. Vissa scener i boken kändes väldigt förutsägbara och klichéeiga, och jag tyckte att det fanns lite väl många sammanträffanden med. Under ägget var också relativt orealistisk. Men som tur är finns mycket som kompenserar för dessa snedsteg. Huvudkaraktärerna - speciellt Bhodi - har en hel del charm och karaktären Theos situation är välskriven med inlevelse.

 

Allt som allt är Under ägget en bra bok som jag rekommenderar till dig som vill lära dig mer om konst och historia.

 

 

In a world... är regisserad av Lake Bell med bland annat hon själv, Rob Corddry, Alexandra Holden, Eva Longoria, Ken Marino, Michaela Watkins och Fred Melamed i huvudrollerna. Filmen är 89 minuter lång och släpptes 6 augusti 2014 av Sony pictures. Den är barntillåten. Du kan se trailern här.

 

 

In a world... är en sådan film som jag inte hade hört talas om när den föll ner i brevlådan och jag måste skriva att jag inte är jätteförtjust. Själva konceptet är riktigt intressant; att få se hur en del av hur filmvärlden fungerar (trots att In a world... inte håller sig strikt till verkligheten), men tyvärr brister den på många andra punkter. Filmen är väldigt händelselös och småtråkig. Det ska vara en komedi men jag tycker inte att den är underhållande. Inte har jag fastnat för karaktärerna heller, utan känner att de är ytliga och platta.


Dock finns många bra skådespelare med i filmen vilket förhöjer upplevelsen. Longoria (Desperate housewives), Rob Corddry (Warm bodies) och Alexandra Holden (Vänner) utför sina prestationer lika bra som förväntat. Men på grund av manusets stora brister klarar inte ens de att bära upp filmen på deras axlar.

 

 

Trots att jag gillar konceptet så måste jag också skriva att jag tycker att handlingen är svag. Jag känner att Bell, som regisserat filmen, inte har gjort det med passion och känsla. In A World... känns snarare "säker" och oambitiös. Allt som allt är filmen okej och intressant, men tyvärr har manuset alldeles för stora brister.

 

 

I den första säsongen av House m. d. får vi se David Shore som regissör och Hugh Laurie, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jesse Spencer, Lisa Edelstein och Jennifer Morrison i huvudrollerna. Säsongen är 900 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den spelades in 2004 och rekommenderas från 11 år. Serien består av 8 säsonger.

Handling:
"Doktor Gregory House är en otrevlig läkare som inte ens vill prata med sina patienter. Medan han försöker hantera sin egna konstanta smärta använder han en käpp som verkar kanalisera hans kärva och brutalt ärliga uppträdande. Medans hans beteende ligger på gränsen till antisocial är House en läkare vars okonventionella tänkande och felfria instinkter har gett honom en hel del respekt. Han är en brilljant diagnostiker som älskar utmaningar när det kommer till det medicinska pussel han måste lösa för att rädda liv."

Recension:

Jag tyckte att första säsongen av House md var helt okej, men tyvärr inte mycket mer än så. Säsongen var lärorik och intressant men jag tyckte att den var väldigt monoton och enformig; med väldigt liknande fall och symptiom. Eftersom jag sträcksåg säsongen så blev det ibland rätt tråkigt att se de liknande fallen istället för att hela tiden få se någonting nytt. Jag skulle önska fler personliga och berörande fall till serien.


Seriens största plus är förstås Hugh Laurie som spelar House perfekt. Han är odräglig och irriterande; men samtidigt charmig och otroligt underhållande. Förutom Laurie tycker jag också om Leonards, Edelsteins och Morrisons karaktärer. De lyckas göra dem levande och intressanta. Däremot tycker jag att Epps och Spencers karaktärer var tråkiga och platta.

 

Serien kunde bli lite orealistisk när det kom till hur sjukhuset fungerade, men jag tycker att de medicinska detaljerna var verklighetstrogna. Dock föredrar jag Grey's anatomy när det kommer till medicinska serier, men med det sagt så ser jag fram emot att se mer av House md. Jag håller tummarna för att den blir bättre längre in i serien.

 

 

Idag kom Posten med ett paket från Sony pictures home entertainment. Paketet innehöll två filmer som jag aldrig hört talas om men som låter rätt intressanta.

 

The Zero Theorem har ett gräsligt omslag och jag hade aldrig slängt den mer än en blick om jag sett den i en affär. Men nu när jag kollat upp den så verkar den faktiskt helt OK. Den har en hel del bra skådespelare, exempelvis Christoph Walts från Water for elephants, David Thewlis från Harry Potter-serien, Tilda Swinton från Narnia-serien och Matt Damon från Bourne-trilogin, och handlingen verkar helt okej. 

 

Filmen handlar om ett datorgeni som försöker finna meningen med den mänskliga existensen, men som ständigt blir avbruten av Management. Den här gången skickar man ut en tonåring och en vacker ung kvinna för att distrahera honom.

 

Jag fick också filmen In a world... som handlar om en hårt kämpande röstcoach som slår igenom som voiceover-artist och plötsligt konkurrerar ned branschens stora kung - hennes egen far. Även den här filmen bjuder på många bra skådespelare, bland annat Eva Longoria från Desperate housewives, Rob Corddry från Warm bodies, Lake Bell från What happens in Vegas, Alexandra Holden från Vänner och Ken Marino från We're the Millers.

Filmerna har fått betygen 6,3 respektive 6,7 på Imdb. Stort tack till SONY PICTURES!

The Little Android är en novell på 35 sidor, som utspelar sig mellan novellen Glitches och boken Cinder i The Lunar Chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. Novellen är en retelling av The little mermaid. Du kan läsa novellen gratis här.

Handling:
"When android Mech6.0 saves the life of a handsome hardware engineer, her body is destroyed and her mechanics discover a glitch in her programing. Androids aren’t not meant to develop unpractical reasoning or near-emotional responses… let alone fall in love."

Självklart kan det vara att komma in i sån kort berättelse som The Little Android, speciellt när den handlar om en helt ny karaktär. Men talangfulla Marissa Meyer lyckades verkligen dra mig in i berättelsen och jag fasnade återigen får hennes väluppbyggda värld.

Novellen ger inte någon information som spoilar böckerna och inte heller berättar den något som ger oss djupare förståelse kring deras handling. Men däremot får vi reda på mycket mer kring Meyers värld. Det var riktigt intressant att få läsa om hur brutaliteten gentemot cyborgerna påverkade fler än endast Cinder och trots att det fanns väldigt få sidor att lära känna Star på så fasnade jag verkligen för hennes karaktär. Jag tycker också att det var en rätt rolig touch att Cinder representerade Sjöhäxan från Den lilla sjöjungfrun; Meyer är verkligen expert när det kommer till moderna retellings! Utöver det så kan jag också skriva att novellen är rätt sorglig, speciellt framåt slutet.

Jag rekommenderar verkligen fans av The lunar chronicles-serien att läsa The Little Android. Inte för att den ger någon viktig information, utan för att den ökar känslan och förståelsen för den värld Meyer har byggt upp. The Little Android är kort, söt och hjärtekrossande, och ett bra komplement till oss som längtar till Winter.

Cress är den tredje delen i The lunar chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. De tidigare delarna är Cinder och Scarlet. Den avslutande delen, Winter, släpps 10 november 2015. Det finns en hel del mellanböcker till serien; de är Glitches, The little android, The queen's army, Carswell's guise to being lucky och Fairest. Cress är 550 sidor lång och är en retelling av Rapunzel. Varje bok i serien är en retelling för en ny saga.

Jag var rädd att bli besviken på Cress eftersom både Cinder och Scarlet var fantastiska. Men Cress lyckades nå upp till mina förväntningar och klassificeras nu som årets bästa bok. Jag måste börja med att skriva att Marissa Meyer är otrolig! Jag förstår inte hur hon lyckas. Inte nog med att hennes språk är väldigt vackert, utan hon lyckas också ta en klassisk saga och skapa en helt egen modern tolkning av den.

 

Innan jag började med serien tyckte jag att den verkade överdriven - en klassisk saga, robotar och utomjordingar, tillsammans i en och samma bok, kändes inte som en bra kombination. Men till er som tänker detsamma skriver jag att The lunar chronicles är den bästa retelling-serien som existerar. Man känner igen ingredienserna från de klassiska sagorna men det finns en majoritet av science fiction och nya tvister, och trots att man känner igen den ursprungliga sagan så blir boken inte det minsta förutsägbar. Cress och resten av serien är definitivt "one of a kind" och utan tvekan värd att läsa.

Jag brukar inte gilla när nya karaktärer kommer in mitt i en serie men jag hade otroligt lätt att fastna för både Cress och Winter. Jag älskar Cress empatiska och oerfarna sida, och trots att läsaren bara fick ett smakprov av karaktären Winter (som kommer vara huvudkaraktären i nästa bok) så blev jag sjukt fascinerad och nyfiken på henne.

Sedan har vi såklart huvudkaraktären, cyborgen Cinder, som fortfarande är lika bad ass som tidigare, och hennes charmiga kamrater. Meyer gör alla bokens karaktärer väldigt levande och de både berör och underhåller. I Cress får vi följa ett gäng olika perspektiv; bland annat Scarlets, Cress, Cinders, Kais och Levanas, och det gör att man får en bra helhetsbild över vad som försegår.

Boken är väldigt spännande och tempot är högt, och jag kan utan tvekan påstå att The lunar chronicles är en av mina favoritserier. Jag älskade Cress och är sjukt taggad att läsa Winter. Har du inte läst The lunar chronicles har du definitivt gått miste om någonting stort.

 

 

I den åttonde och sista säsongen av Dexter får vi se Michael C. Hall, Jennifer Carpenter, David Zayas, James Remar, Charlotte Rampling och Yvonne Strahovski i huvudrollerna. Säsongen är 608 minuter lång och består av 12 avsnitt. Den släpptes 25 juni 2014 och rekommenderas från 15 år.

Handling:
"Det är början på slutet för den charmiga kriminalteknikern Dexter Morgan. Han spenderar sina dagar med att lösa brott och hans nätter med att begå dem själv, men aldrig förr har Dexter behövt hantera en avskyvärdare och galnare fiende än han gör nu: han själv. Sex månader efter det bedövande mordet på Lt. LaGuerta försöker Dexters numera främmande syster Debra att stå ut med sin medverkan i sin brors brott, medan en känslomässigt sårbar Dexter kommer ansikte mot ansikte med en psykopatolog som känner till koden som motiverat alla hans mord."

Recension:
Jag hade läst väldigt många negativa recensioner om den avslutande säsongen av Dexter, och nästan alla påstod att den utan tvekan var den sämsta säsongen. När jag själv var halvvägs igenom serien förstod jag inte varför säsongen fick så mycket kritik, för jag tyckte inte att den var sämre än de tidigare delarna. Men tyvärr måste jag säga att den sista halvan av säsong 8 var under all kritik och jag är väldigt besviken.


Det känns som att många av karaktärerna tar ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag har alltid älskat Deb men i de fem första avsnitten av säsong 8 gillade jag inte henne alls. Även Dexter förändrades en hel del åt det sämre, framåt slutet av säsongen, och det gjorde mig rätt missnöjd och frustrerad.

 

Den här säsongen har aningen sämre manus men jag känner mig ändå rätt tillfreds med den nya vändningen serien tar. Dock hade jag hoppats på att jagad-känslan, intensiviteten och spänningen skulle vara större. Serien är faktiskt rätt långsam och händelselös, och den fascination jag kännt tidigare väcktes inte. Säsongen var dessutom rätt förutsägbar.

 

Många av karaktärerna får inte ett avslut och det finns väldigt många obesvarande frågor kvar efter säsongens slut. Slutet var berörande, men den allra sista scenen förstörde det helt för mig. Inte nog med att min empati försvann och ersattes av ilska, utan den sista scenen gjorde också så att fler frågor väcktes än besvarades.

 

Allt som allt så är jag riktigt besviken på den sista säsongen av Dexter. Hade det varit en mellansäsong istället för den sista så hade jag inte klagat alls, men just som avslut på en sådan fantastisk serie håller den inte måttet. Jag, precis som de flesta tittarna, hade sett fram emot ett dramatisk och nervkittlande slut för Dexter, men iställdes kändes det antiklimatiskt och platt; inte ett dugg rafflande. Säsongen var alltså bra men nådde inte upp till mina förväntningar. Med det sagt så vill jag skriva att Dexter är en sjukt bra serie som är väldigt prisvärd, så bli inte avskräckt att göra den här serien en del av din samling.

 

 

Juli har varit en riktigt dålig läsmånad för mig; både när det kommer till mängden och kvalitén. Den bästa boken var medioker. Däremot har jag precis läst ut en fantastisk bok som kommer med i nästa månadsrapport - så det börjar ljusna! Juli har däremot varit en riktigt bra filmmånad. Jag har inte hittat några nya favoriter, men jag har hunnit se rätt många bra.

Som vanligt gör jag en sammanfattning över mina recensioner och det nya i hyllan under månaden. Det är bara att klicka på länkarna under bilderna för att komma till recensionerna. Länkarna står i betygsordning.

 

--------------------------------------------------------------------------

 

Inte vem som helst av Nina LaCour (5/10)

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs (5/10)
Alvhilda - uppvaknandet av Pernilla Lindgren (4,5/10)

Castra - det blå stoftets magi av Jenny A Sandgren (4/10)
Synda av Sylvia Day (3/10)
Ondskans gäst av Heather Graham (2/10)

 

 

Forrest Gump (8/10)
Babel (7,5/10)
Boktjuven (7/10)
Nyckeln till frihet (7/10)
Cyberbully (6,5/10)
Frost (6,5/10)
Gimme shelter (6/10)
Nebraska (5,5/10)
All is lost (5/10)
Her (5/10)
Austenland (5/10)
The monuments men (5/10)
A daughter's nightmare (4,5/10)
Ride along (4/10)
Delirium (3,5/10)
The American mall (3/10)

En familj (2/10)
The Armstrong lie (1/10)

Dexter säsong 7 (7,5/10)
Dexter säsong 6 (7,5/10)

Pretty little liars säsong 1 (7/10)
Sex and the city säsong 6 (6,5/10)
Sex and the city säsong 5 (6/10)
Sex and the city säsong 4 (6/10)
House of Cards säsong 1 (0,5/10)

 

 

Nya böcker i hyllan (4 stycken):
The maze runner av James Dashner - Recex
Inte vem som helst av Nina LaCour - Recex
Under ägget av Laura Marx Fitzgerald - Recex
The one av Kiera Cass

 

Nya filmer i hyllan (14 stycken):

The Armstrong lie  - Recex
The monuments men - Recex
Legenden om Suriyothai
Bichunmoo
The empress
Frost
Saving private Ryan
Nebraska  - Recex
Austenland - Recex
All is lost - Recex
Gimme shelter - Recex
Her - Recex
Ride along - Recex
Boktjuven - Recex

 

Nya seriesäsonger i hyllan (9 stycken):

Dexter: the complete series - Recex
            * Dexter säsong 1
            * Dexter säsong 2
            * Dexter säsong 3
            * Dexter säsong 4
            * Dexter säsong 5
            * Dexter säsong 6
            * Dexter säsong 7
            * Dexter säsong 8

House M. D. säsong 2

Allt som allt har det varit en bra månad och jag ser fram emot att se vad augusti har att erbjuda. Eftersom jag fyller 19 år den 7:e augusti så håller jag tummarna för lite nya filmer/böcker/serier. Hoppas ni alla har haft en riktigt bra månad och jag önskar er allt gott tiden som kommer.