Castra - det blå stoftets magi är Jenny A. Sandgrens debutbok. Boken är 187 sidor lång och publiceras av Idus bokförlag.

Handling:
"Ondskan växer sig starkare. Den utnyttjar människornas svagheter för att förvandla dem till aningslösa marionetter och en gång för alla ta herraväldet över jorden. På Castra rustar Spes för att bekämpa mörkrets makter. Hon väljer noggrant ut de flickor och pojkar hon tror har vad som krävs för att stoppa ondskans framfart. Sara ska gå på klassfest när hon istället hamnar på Castra. Medan hon tränas upp till att bli en Castrakrigare kämpar hon också med att hitta sina egna färdigheter och sin roll i en värld som blir allt kallare. En dödlig kamp tar sin början, en kamp som går via Eurovision Song Contest i Malmö och prinsessbröllopet i Stockholm."

Castra - det blå stoftets magi är inte en bok för mig. Jag håller med vissa andra recesenter om att boken har ett bra budskap och skulle passa att läsa tidigt i skolan, men för äldre ungdomar är det ingen större hit. Den känns lite larvig och den har rätt många klichéer med. Jag gillar de första sidorna och jag måste skriva att det inte är något fel med Sandgrens språk, men alldeles för snabbt blir boken orealistisk. Efter ett tag lärde jag mig dock acceptera att den inte var verklighetstrogen, men det var någonting som nästan konstant störde mig. Konceptet kändes alldeles för overkligt.

 

Boken börjar rätt bra men jag hade velat ha en längre introduktion för karaktärerna och deras livssituationer. Handlingen kommer igång lite väl snabbt vilket gör att man som läsare inte lärde känna huvudkaraktären ordentligt. 

 

Jag tycker också att boken är väldigt mycket indelad i gott och ont, vitt och svart. Det finns inte så mycket gråzoner och det blir lite tröttsamt. Hela tiden snackas det om "ondskan" och "mörkret", men då jag personligen inte tror att någon är helt igenom ond så blev det en rätt fånig läsning. Jag tror att alla har både ljus och mörker inom sig men jag uppfattade Castra - det blå stoftets magi som en väldigt avskärmad bok.

Dock tycker jag om Sandgrens språk. Det är lättsamt och känns avslappnat. Yngre läsare kommer inte ha något problem att förstå texten, och samtidigt är det skönt för vuxna att inte behöva anstränga sig särskilt mycket.

 

Boken är alltså okej och det Sandgren behöver tänka på i framtiden är att göra karaktärerna starkare med mer urskiljbara och unika karaktärsdrag, jobba en hel del på trovärdigheten, samt att strunta i att använda klichéer och i stället tro på sin egen förmåga. Jag tycker att Sandgren skriver bra och med rätt träning och erfarenhet kan hon utvecklas en hel del.