Igår när jag kom hem från skolan låg två paket i brevlådan: ett från Styxx Fantasy bokförlag och ett från Sony Pictures Home Entertainment. Självklart innehöll dem en bok och en film.

 

Första säsongen av Dexter är regisserad av Timothy Schlattmann och har Michael Hall, Jennifer Carpenter, Julie Benz och James Remar i huvudrollerna. Den är 650 minuter lång och består av 12 avsnitt. Säsongen rekommenderas från 15 år och spelades in 2006. I serien finns totalt 8 säsonger.

 

Recension:
Jag hade inte några speciella förhoppningar på Dexter och jag måste säga att jag tycker att säsongen var rätt udda och bisarr; men på ett positivt sätt. Jag har inte tidigare sett någon liknande serie och den lyckas verkligen klassificeras som en unik deckare.

 

Jag måste börja med att skriva att Michael Hall utgör en riktigt bra Dexter. Han lyckas verkligen framställe hans annorlunda psyke och trots att han är en seriemördare får tittaren medlidande för honom. På något sätt känns Dexter som en blandning mellan Sylar från Heroes och Sheldon från The big bang theory, vilket både känns unikt och underhållande. Perspektivet är också väldigt annorlunda eftersom man både får följa poliserna när de fångar brottslingar samtidigt som Dexter själv är en brottsling. I de flesta deckare får man bara följa en sida, men jag tycker att Dexter lyckades skildra båda sidorna väldigt bra.

 

 

Serien kunde vara lite seg ibland men den hade också några riktigt intensiva och spännande stunder. Jag uppskattar också de intressanta - och småläskiga - tillbakablickarna som Dexter har genom seriens gång. De förklarade en hel del och bidrog till seriens trovärdighet.

 

Jag måste också säga att serien var underhållande. Trots våld och spänning kändes serien på något sätt lättsam och den kunde bli smårolig. Dock passar Dexter inte dig om du är känslig att se blod, för det måste jag skriva: serien är väldigt blodig.

 

 

Jag gillar att säsongen hade en röd tråd och en långhandling samtidigt som den hade några sidospår. Jag brukar inte gilla när varje avsnitt börjar en ny handling utan jag vill ha en sammanhängande serie, vilket Dexter lyckades med. Dock undrar jag vad fortsättningen kan handla om eftersom det kändes som att handlingen fick ett avslut.

 

 

Sammanfattningsvis så är Dexter kanske ingen ny favoritserie men den var icke desto mindre riktigt bra. Den kunde vara lite småseg men hade samtidigt många intensiva, spännande och blodiga stunder. Det är minst sagt en unik och lite bisarr serie, med en fascinerande huvudkaraktär. Dexter passar dig som söker en annorlunda deckare helt enkelt.

Den skrikande trappan (org. The screaming staircase) är första delen i Lockwood & Co.-duologin av Jonathan Stroud. Boken består av 386 sidor och publiceras av B. Wahlströms. Fortsättningen heter The whispering skull och släpps i september 2014. 

 

Handling:
"Under många år har England plågats svårt av en epidemi - av vålnader. Rasande, illasinnade, ofta rent livsfarliga. Antalet spökagenter ökar ständigt, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Men edast barn har den rätta övernaturliga förmågan som krävs för att hitta dem. När Lucy, en ung Talang med stor ambition, anländer till London, är hon säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agentureerna. Istället hamnar hon hos Lockwood &Co., den minsta firman i hela stan. Efter ett jobb som får ett katastrofalt avslut sinar uppdragen, och Lucy och hennes kollegor har inget annat val än att anta sin farligaste utmaning någonsin. På den mest hemsökta godset i England väntar den Skrikande trappan, det Röda rummet och inte minst en grupp mördade, och väldigt ilskna, kättarmunkar."

Recension:
Innan jag började läsa den här boken var jag beredd på att den skulle vara inriktad mot barn, vilket gjorde att jag inte hade så höga förhoppningar. Men nu efteråt kan jag lätt konstatera att Den skrikande trappan är den bästa boken jag läst hittills i år och jag definitivt hade fel uppfattning av den.

Jag måste börja med att skriva att bokens disposition är rätt annorlunda. Vi kastas direkt in i en spännande prolog på ungefär femtio sidor, för att sedan få ett långt kapitel med bakgrundsinformation om vad som utspelat sig före prologen. Efter det fortsätter handlingen där prologen slutade. Tack vare den här dispositionen skapades ett starkt intresse för boken redan vid prologen. Vi behövde inte genomlida långa utdragna sidor med bakgrundsinformation. Istället började händelserna direkt med ett riktigt bra tempo.

 

Jag tycker att boken lyckades förbli spännande rätt igenom och jag fastnade särskilt för alla häftiga mordmysterier och de onda varelserna. Jonathan Stroud har lyckats skapa en riktigt beundransvärd värld med ett otroligt älskvärt koncept. Det var fascinerande att läsa om Problemen, Talangerna och världen i största allmänhet eftersom allting stod på en stå stark grund. För att vara en ungdomsbok är Den skrikande trappan riktigt mörk och våldsam, vilket både överraskade och gladde mig.

Karaktärerna i boken är rent av fängslande. Vi får följa tre stycken huvudkaraktärer: Lockwood som är äventyrlig, lite vårdslös men utan tvekan modig och lugnande. Härliga George är charmant sarkastisk, försiktig av sig och smart. Och sedan har vi Lucy - vars perspektiv vi får följa - som är begåvad och känslorik. Trots att de allesammans har stora kontraster bildar de tillsammans en otroligt dynamisk grupp som både är rolig och intressant att läsa om,

 

Den skrikande trappan var en bok jag inte kunde släppa taget på. Trots att den var fylld med spänning så fanns det många lättsamma och underhållande scener med otroligt roliga och vitsiga kommentarer som fick mig att le. Den här boken är definitivt den bästa spökboken jag någonsin läst, och det var första gången i en paranormal bok som jag kände att allting var trovärdigt. Och ärligt talat kunde boken bli lite kuslig ibland, och jag kände mig nästan förföljd när jag släckt lamporna i lägenheten. Den skrikande trappan är en sådan bok som helt enkelt får dig att både skratta och gömma dig under täcket.

 

Stroud överraskade mig också med hans skrivande; språket var enkelt och lättförståligt och hade en bra takt rakt igenom, och han lyckas beskriva hela världen och alla karaktärerna noggrant utan att tråka ut läsaren det minsta. Hela bokens uppbyggnad och koncept kändes unikt och Den skrikande trappan visade sig helt enkelt vara en bok jag verkligen uppskattade. Den var både spännande och hade en hel del överraskningar samtidigt som den var vitsig och rolig. 

Genomsnittlig känsla:

The dark knight är den andra delen i Batman-trilogin regisserad av Chistopher Nolan. Christian Bale, Heath Ledger Gary Oldman, Aaron Eckhart, Morgan Freeman, Michael Caine och Maggie Gyllenhaal spelar huvudrollerna huvudrollerna och filmen är 153 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år och släpptes i december 2008.

 

 

Jag gillade den första Batman-filmen men kände ändå som att någonting saknades - dock fick jag allt jag velat ha i The dark knight!

 

Filmen var för det första otroligt häftigt och smart uppbyggd med alla incidenter. Det fanns också med många läckra gadgetar och en fascinerande futuristisk värld vars grund och uppbyggnad var väldigt intressant att få reda på mer om.

 

 

The dark knight är mycket mörkare än dess föregångare men trots det bjuder den på humor och några skratt. Filmen kunde bli stundtals intensiv och den bjöd på många fler känslosamma stunder än första filmen. Självklart fanns väldigt mycket action med och många tvistar och överraskningar. Något jag dock har att klaga lite på var att vissa biljakter kunde bli lite väl långa (och tråkiga) men som tur var fanns det inte så många med. Och filmen slutade i en spännande cliffhanger och gjorde att jag längtar efter fortsättningen. 

 

 

Christian Bale (The flowers of war) passar riktigt bra som Batman och trots att hans mörka röst låter lite fånig så presterar han riktigt bra. Jag uppskattar att karaktären Batman känns mer verklig än "vanliga hjältar". Jag gillar att han är mänsklig och att han inte har några fåniga superkrafter - det gör att hela filmen känns mer trolig.

 

 

Det finns väldigt många fantastiska skådespelare med i filmen men de två som utmärker sig mest är Gary Oldman (Harry Potter) som är så otroligt gullig i den här filmen, samt Heath Ledger (Brokeback mountain) såklart. Han spelar Jokern utmärkt och Jokern blir tack vare honom störtskön - med tydliga och säregna karaktärsdrag. Och jag älskar Jokern som karaktär också, speciellt med tanke på hur otroligt intelligent han är. Jokern är otroligt skickligt uppbyggd och jag älskar hur annorlunda och komplicerat hans psyke är. Detta är ett stort plus till regissören Nolan.

 

 

The dark knight var en väldigt spännande och överraskande film. Alla skådespelare är fantastiska och mellan den intensiva actionen så finns både humoristiska och känslosamma ögonblick. Filmen fick med både viktiga aspekter som konsekvenserna av anarki, samtidigt som det helt enklet var en riktigt bra actionfilm. The dark knight var mycket bättre än sin föregångare och längtar redan till att se den avslutande delen i trilogin.

Doktor Glas är en fristående klassiker skriven av Hjalmar Söderberg. Den publicerades första gången 1905. Boken är på 181 sidor. Det finns två böcker skrivna av andra författare om samma berättelse men ur andra karaktärers perspektiv. De böckerna heter Gregorius och Helgas offer. Boken har även filmatriserats två gånger.

 

 

Jag läste ut Doktor glas för några dagar sedan, inför en uppsatsskrivning i skolan. Boken är skriven i dagboksform, och Söderbergs språk är förstås gammaldags. Men trots det var det inte svårt att begripa vad han menade, för texten hade inte särskilt många indrag vilket gjorde att den flöt på bättre. Boken började rätt segt, och ansatsen samt fördjupningen var ärligt talat tråkiga. Men ungefär halvvägs igenom boken blev den mycket bättre och handlingen stegrade. Det jag blev besviken på var dock att det långsamma tempot återkom i slutet.

Jag gillade att en viss stämning successivt byggdes upp i boken och trots att Glas var lite för pessimistisk för min smak så var hans berättarperspektiv bra. Han som karaktär var skarpsynt, vilket jag uppskattade. Pastor Gregorius hade egentligen inte särskilt stor moral men samtidigt tyckte jag synd om honom på grund av hans situation. Men en karaktär jag inte gillade var Helga Gregorius, som mestadels bara gnällde.

Boken som helhet var kanske inte direkt den bästa - och jag hade velat haft ett annat slut för att få reda på konsekvenserna - men den lyfter fram flera viktiga filosofiska livsfrågor som får läsaren att fundera. Jag tyckte även om att boken tog upp många aspekter som skildrade tidigt 1900-tal. Några av dessa ämnen rörde moral, våldtäkt, döden, plikt, abort och religion. Dock uppfattade jag sättet Glas ibland pratade om våldtäkt som osmakligt och taktlöst. Han sade bland annat "På landsbygden ha många äktenskap börjat med våldtäkt och inte blivit sämre än andra" vilket jag rent av finner motbjudande. Men tanken med boken var antagligen att provocera så det har Söderberg i alla fall lyckats med.

 

Allt som allt var det en okej bok. Ingenting jag rekommenderar starkt men samtidigt inget som jag föraktar. Tempot var rätt lågt igenom hela boken, men framåt mitten blev det bättre. Karaktärerna var rätt platta allesammans men jag fastnade ändå lite för Glas och pastorn. Doktor Glas tog upp några viktiga filosofiska frågor som är värda att fundera på.

 

About time är en film regisserad av Richard Curtis (författaren bakom Love actually, Notting hill och Fyra bröllop och en begravning) med Rachel McAdams, Domhnall Gleeson, Bill Nighty, Lydia Wilson, Lindsay Duncan, Margot Robbie och Tom Hollander i huvudrollerna. Filmen är 118 minuter lång och släpptes 19 februari 2014 av Universal studios entertainment. Den rekommenderas från 7 år.

 

 

Recension:
Det här var en film jag verkligen gillade att se! Den var otroligt mysig och söt och jag blev glatt förvånad över hur bra den var.

 

Jag gillar väldigt sällan romantiska filmer som försöker blanda in humor i det hela, men jag måste skriva att jag skrattade mycket till About time. Den var väldigt charmig, vitsig och rakt igenom underhållande, samtidigt som den förblev vacker och romantisk. Filmen hade ett oförväntat djup, mycket hjärta och kärlek och det syns att skådespelarna har haft roligt när de spelade in filmen.

 

Genom bara en blick på skådespelarna i filmen blev jag glad. Rachel McAdams (The notebook) är förtjusande och strålar och Domhnall Gleeson (Harry Potter and the deathly hallows) gör sitt bästa framförande hittills. Alla skådespelare gjorde ett fantastiskt och förstaklassigt jobb och de gör att filmen lyser av glädje och kärlek. Castets förträfflighet gjorde alltså About time till en sådan film man blir lycklig av, både när man ser den och när man minns tillbaka.

 

Självklart är filmen dock lite orealistisk eftersom den trots allt har med tidsresor, men jag störde inte mig på det över huvudtaget. Det fanns en unik touch över det övernaturliga och det bidrog till många av skratten, och ärligt talat var det tidsresorna som bidrog till att filmens viktiga budskap kom fram. Dessutom blev det enkelt att relatera till filmens händelser och själv minnas tillbaka över alla situationer du hade velat ändra.

 

 

Jag är helt enkelt väldigt nöjd över filmen, och den var definitivt över förväntan. Det är en rolig och vacker må-bra-film med många fantastiska skådespelare. Gleeson och McAdams glänser båda två och bidrar till en otroligt lycklig känsla över filmen. About time var värmande och skulle lätt muntra upp det mest ursinniga humöret och få en att uppskatta varenda stund av livet. Jag kommer definitivt att se om About time och rekommenderar filmen till dig som gillat Richard Curtis andra fabulösa filmer. About time var den bästa romantiska komedi jag sett på väldigt länge.

Första säsongen av Supernatural har Jared Padalecki och Jensen Ackles i huvudrollerna. Säsongen är 897 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes 2007 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag hade höga förhöppningar när det kom till Supernatural och skaffade därför hem de tre första säsongerna på samma gång. Jag hade hört mestadels bra saker om serien och var riktigt taggad att börja med den. Men nu efteråt ångrar jag att jag köpte tre säsonger av den, för trots att serien inte var ett bottennapp så levde den definitivt inte upp till sitt rykte. Tyvärr är detta en negativ recension så är du ett hard-core fan av Supernatural så bör du sluta läsa nu.

 

Det första jag tänkte på när jag började titta på Supernatural var hur otroligt B allt kändes. Den var väldigt dåligt gjord när det kom till effekter och animeringar och monstrena såg helt enkelt inte troliga ut. Sedan kände jag att serien var alldeles för orealistisk och överdriven. Det har ingenting med de många övernaturliga varelserna att göra - de var ett plus - eftersom jag älskar legender och myter och tyckte det var kul att de kom till liv i serien. Men karaktärerna, handlingen och hur allting var utformat kändes helt enkelt otroligt fejkat.

 

 

Sedan tyckte jag att det inte fanns en tillräckligt tydlig och sammanhängande handling. Många av avsnitten kändes rent av onödiga, som om det inte skulle göra någonting alls om man hoppade över dem. Handlingen var helt enkelt inte kontinuerlig och det var inte svårt att hitta mönstret på uppbyggnaden. Nästan alla avsnitt börjar med att ett övernaturligt mord sker, sedan får Sam och Dean reda på det och börjar diskutera om det verkligen är övernaturligt. När de väl konstaterat att det är något paranormalt tar de åt sig en falsk identitet och räddar till sist dagen. De blir aldrig skadade och spänningen kommer inte igång eftersom varje avsnitt är uppbyggt på samma sätt. Att serien var väldigt förutsägbar gjorde också att den inte väckte några känslor hos mig.

 

 

Det enda riktigt positiva jag kan säga om säsongen är att Dean kunde vara lite småcharmig ibland men tyvärr tar de negativa aspekterna överhanden. Sammanfattningsvis så är jag faktiskt besviken och ångrar att jag köpte så pass många säsonger av serien på en gång. Den var inte alls lika bra gjord som jag trott och allting kändes för orealistiskt och överdrivet. Med ett tydligt mönster och förutsägbara händelser väcktes inga känslor alls hos mig. Supernatural kunde bli rent av tråkigt eftersom jag som tittare visste att ingenting skulle hända huvudpersonerna. Jag hoppas verkligen att de följande säsongerna blir mycket bättre, för jag förstår för tillfället inte varför serien är så populär.

 

Pappersstäder (org. Paper towns) är en fristående bok skriven av John Green. Boken består av 363 sidor och publiceras av Bonnier Carlsen. 

 

Handling:
"Quentin Jacobsen har älskat den iögonenfallande och äventyrslystna Margo på avstånd i hela sitt liv. Ända sedan de som grannbarn lekte tillsammans. Så när hon öppnar fönstret i hans pojkrum och klättrar in i hans liv – klädd som en ninja och övertalar honom att följa med på en genialiskt hämndaktion – följer han med. Efter deras natt tillsammans kommer Quentin till skolan för att upptäcka att Margo – som alltid varit något av en gåta – nu har förvandlats till ett mysterium. Hon brukar försvinna ibland. Men aldrig så här länge. Snart förstår Quentin att det finns ledtrådar och att det är meningen att han ska hitta dem. Vägen mot gåtans lösning är vindlande och tvingar Quentin att inse att ju närmare han kommer Margos gömställe desto mindre känner han igen flickan som han trodde var hans vän."

Recension:
Jag har tidigare läst John Greens bok The fault in our stars som jag tyckte var helt okej men aningen överskattad, och här blev det samma sak igen. Kanske är det för att alla säger så positiva saker om boken, men jag kan tyvärr inte säga att boken är mer än okej. Tempot var alldeles för långsamt och mitt intresse hölls inte genom hela och jag kunde bli stundtals uttråkad. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer.

Många gillar Greens humor och jag tycker inte att boken är särskilt underhållande - eller tragisk för den delen heller. Jag hade nog hellre velat läsa ur Margos perspektiv eftersom hon var den enda intressanta karaktären. Jag förstod inte riktigt varför Quentin gillade Margo, dock, jag tycker hon var alldeles för oetisk. Jag kunde förstås inte relatera till någon av karaktärerna så det hade antagligen inte spelat någon roll vilket perspektiv boken var från. Jag fastnade helt enkelt inte för deras karaktäristiska drag.

 

Boken i sig var rätt långsam och ensidig, och den kändes helt enkelt otillräcklig. Den hade vissa intressanta idéer och jag gillar konceptet tillsammans med titeln, men tyvärr lyckas Green inte imponera mig. Det finns alldeles för många obesvarade frågor, tillsammans med att jag inte fastnade för någon karaktär. Allt som allt, en okej bok, men ingen som sticker ut ur mängden.

 

Genomsnittlig känsla:

Den tredje säsongen av Game of Thrones tog hela världen med storm när den för första gången visades. Vi får återse skådespelarna Peter Dinklage, Lena Headey, Maisie Williams, Emilia Clarke, Michelle Fairley, Iain Glen, Sophie Turner, Alfie Allen, Jack Gleeson, Carice van Houten, Richard Madden, Isaac Wright, Nikolaj Coster-Waldau, Kit Harrington och många andra i sina tidigare roller. Säsongen är 555 minuter lång och består av 10 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och släpptes 17 februari 2014. Denna säsong baseras på första halvan av den tredje boken i A song of ice and fire-serien av George R. R. Martin: A storm of swords: steel and snow. För att se trailern, klicka här.

Handling:
"I säsong 3 av HBO®s succéserie Game of Thrones, baserad på George R.R Martins bästsäljande böcker, fortsätter striden om Westeros mellan klanerna Baratheon, Stark, Lannister, Rayder och Targaryen. Band slits, lojaliteter prövas, drakar tämjs, och grymma öden möts när Järntronen står på spel."

I över elva månader har jag nu väntat på att få se den här säsongen av Game of thrones, och trots att jag precis avslutat den så dör jag redan av längtan efter forsättningen. Som ni vet så har jag läst boken som baserar den tredje (och fjärde) säsongen, så därför visste jag förstås vad som skulle hända, men trots det satt jag som förstenad i soffan och stirrade stint på skärmen, och varje avsnitt lyckades chockera mig. Jag såg klart säsongen för några dagar sedan men jag behövde vänta ett tag med att skriva recensionen för att samla mina tankar.

 

 

Jag kan börja med att berätta att den tredje säsongen av serien berättas ur tio olika perspektiv. Det första perspektivet är ur Robb och Catelyn Starks synvinklar, där de befinner sig i norr och ska försöka återförena sin familj. Sedan har vi Daenerys Targaryans perspektiv från söder, där vi får följa hennes växande maktkamp tillsammans med hennes drakar. Ett tredje perspektiv är med Jon Snow, Ygrette och vildingarna, på andra sidan muren. Sedan har vi älskade Jaimes och Briennes synvinklar där vi får lära känna dem båda två mer på djupet. Det största perspektivet utspelar sig i King's Landning med Tyrion, Shae, Sansa, Joffrey, Tywin, Littlefinger, Cersei och familjen Tyrell. Men vi får också följa Arya, The Hound och brödraskapet i sjätte synvinkel, Stannis, Melisandre och Davis i en sjunde, Sam i en åttonde, Bran, Rickon, Hodor, Osha och Reed-syskonen i en nionde och till slut Theon Greyjoy i det tionde perspetivet. Huh - ja det är många huvudkaraktärer att hålla reda på, men väl inne i serien är det inget problem alls att hänga med.

 

 

Jag älskar bokstavligen alla karaktärerna, till och med de mest avskyvärda som Theon och Joffrey, eftersom alla har sina viktiga roller att spela i serien. Min favorit är dock Daenerys som alltid har varit fascinerande och stark. Jag känner att hon är den karaktären som har utvecklats mest sedan den första säsongen och hon har den mest unika historien att berätta. Dock visade Jaime Lannister en helt ny sida för mig som tittare, och jag gick från att tycka att han var elak men charmig, till en av de mest givande karaktärerna. Sedan har vi förstås Catelyn Stark, Tyrion Lannister, Melisandre, Arya Stark, Margaery Tyrell och Cersei Lannister som också är några av mina personliga favoriter: men av helt skilda anledningar.

 

 

Ärligt talat, så har jag aldrig varit med om en serie, eller film för den delen, som haft ett så starkt fält av skådespelare. Jag hittar ingen svaghet hos någon av dem och jag har aldrig sett någon göra ett misstag. De är allesammans fantastiska skådespelare och det är en fröjd att se dem sammarbeta. Alla är så pass begåvade att man glömmer att de spelar sina roller. Det känns som om de föddes som sina karaktärer och deras skådespelari kunde inte ha varit mer äkta.

 

 

Game of thrones är en sådan serie som är enkel att älska, även om du händelsevis inte gillar fantasy. Den är otroligt realistiskt gjord och trots att det är mer onaturligt med i denna säsong än i de tidigare, så tar det inte överhanden över handlingen. Handlingen i sig är fantastisk och har ett underbart koncept. Världens uppbyggnad är minst sagt  intressant och fängslande, och hela tiden upptäcker tittaren någonting nytt.

 

 

Den tredje säsongen av Game of thrones lyckades på något sätt överträffa de tidigare säsongerna - trots att det borde vara omöjligt. Den var väldigt brutal, och fylld med våld samt sex, men samtidigt hemskt spännande och rolig. Det är verkligen en serie som har det mesta, och därmed passar alla tycken. Det mest passande ordet att beskriva serien med är att den är episk. Den fick mig både att skratta och gråta, och trots att den är underhållande så kunde den bli rent av smärtsam att titta på ibland.

 

 

De två första avsnitten, "Valar dohaeris" och "Dark wings, dark words" hade inte riktigt samma tempo som resten av serien. Handlingen påbörjar på riktigt i det tredje avsnittet "Walk of punishment" och spänningen tar vid i "And now his watch has ended". Därefter håller serien ett bra tempo med hög spänning ända fram till slutet. Jag älskade avsnittet "The bear and the maiden fair" eftersom Jamie ännu en gång visade sitt rätta jag och även "Second sons" slog mig med häpnad. Men det bästa avsnittet var utan tvekan "The rains of castamere", där vi får vara med om The Red Wedding. Händelsen var hemsk, den var sorglig, den var förkrossande, men den var episk. Jag ska inte säga någonting om händelsen i sig eftersom det kan förstöra för dig som inte sett säsongen ännu, men jag blev minst sagt chockerad: trots att jag läst böckerna. Det sista avsnittet, "Mhysa" avslutade säsongen på ett fantastiskt sätt, och ärligt talat så grät jag för att det var ett så vackert slut.

 

 

Avslutningsvis så var den tredje säsongen av Game of thrones det bästa jag någonsin sett: både bland serier och filmer. Skådespelarna är fantastiska och spelar sina roller på ett äkta och realistiskt sätt. De är som gjutna för karaktärerna. Allt har utvecklats enormt mycket sedan serien började; inte bara skådespelarna och karaktärerna, utan även handlingen i sig. Den är brutal och väldigt spännande, samtidigt som den är underhållande och rolig. Musiken är riktigt bra och karaktäristisk samt utmärkande för varje scen. Vi får träffa några nya karaktärer och duktiga skådespelare, samtidigt som vi förlorar många av de gamla. Med ett fantastiskt koncept, vackra miljöer och slående tvister och överraskningar så blir Game of thrones en storartad, unik och enastående serie som jag rekommenderar till er alla. Har du inte sett den ännu är det dags nu. Köp den, se den, älska den! Jag avslutar denna recension med att citat från serien, som passar perfekt: "valar morghulis".

The Bourne Supremacy är efterföljaren till The Bourne Identity, och är regisserad av Paul Greengrass med bland annat Matt Damon, Brian Cox, Julia Stiles, Joan Allen och Karl Urban i huvudrollerna. Filmens är 108 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 2004.

 

 

Det var inte länge sedan jag för första gången såg den allra första Bourne-filmen, men eftersom det trots allt är en quadrilogi ville jag inte vänta för länge med att se fortsättningen. Och visst var filmen bra, men ärligt talat är det inte särskilt stor skillnad från första filmen förutom vissa nya skådespelare.

 

 

Matt Damon passar verkligen perfekt som Jason Bourne, men de som tog över filmens bästa roller var Joan Allen som spelar Pamela Landy samt Karl Urban som spelar Kirill. Kanske är det för att jag gillar dem båda från så många filmer sedan tidigare, Allen har ju varit med i bland annat Death Race och Urban i The Lord of the Rings, men jag kände att det var de som stal Damons strålkastarljus i The Bourne Supremacy. Damon har inte heller särskilt många repliker i denna film, utan när han dyker upp är det oftast i actionscener eller i alltför långa biljakter. För att vara en actionfilm, så har dock inte The Bourne Supremacy särskilt mycket våld.

 

 

Trots att det är andra delen i quadrilogin så finns fortfarande många obesvarade frågor från första filmen. Förhoppningsvis får vi reda på svaren på dessa innan serien är slut. Jag störde mig också på att kameran skakade rätt mycket i The Bourne Supremacy, men i övrigt var regissören riktigt duktig och filmade alla scener bra.

 

 

Sammafattningsvis så var filmen bra, men ingenting speciellt egentligen. Damon, Allen och Urban är de som bygger upp filmen och trots att det var lite tråkigt med biljakterna så håller sig filmen hyfsat stark rakt igenom. Jag ska definitivt se de resterande delarna i serien, trots att filmen inte var så överlägsen som namnet antyder. Allt som allt var det en hygglig actionfilm. Gillade du första delen så kommer du definitivt att uppskatta den här.

 

Bytet (org. Prey) är den fjärde delen i Rachel Vincents Shifters-serie. Boken är på 445 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag. Serien består av totalt 6 stycken böcker.

 

 

 

Genomsnittlig känsla:

2 Guns är en actionfilm regisserad av Baltasar Kormákur. Den rekommenderas från 15 år och släpptes 12 februari 2014 av Sony pictures home entertainment. Den är 105 minuter lång med Mark Wahlberg, Denzel Washington, Paula Patton och James Marsden i huvudrollerna.

 

 

Recension:
Jag vill börja med att tacka Sony Pictures Home Entertainment för detta recensionsexemplar; jag måste medge att jag gillade filmen! Det är väldigt sällan jag uppskattar actionfilmer som vill få in ingredienser av komik också, men i 2 Guns fungerar det riktigt bra. Humorn kändes genuin och blev inte alltför överdriven och det blev helt enkelt en riktigt underhållande actionfilm fylld med vitsiga repliker.

 

Mark Wahlberg och Denzel Washington är de som bygger upp filmen från grund till botten. Själva handlingen är förstås bra, men har sina brister som dessa två skådespelare lätt kompenserar för. De utför båda två sina roller riktigt bra, och det känns som att de hade riktigt roligt tillsammans när de spelade in filmen. Karaktärerna känns realistiska och deras härliga repliker gör att det inte dröjer länge innan tittaren skrattar. Gillar du Wahlberg eller Washington så kommer du definitivt att älska filmen. Även sidskådespelarna som Paula Patton, James Marsden, Edward James Olmos, Bill Paxon och Robert John Burke visar sina bästa sidor.

 

Filmen i sig är energisk och actionpackad, så tro inte att den förlorar allt våld för att den är humoristisk också. Den var dock lite förvirrande i början, men när man väl kommit in en bit i filmen förstår man hur saker och ting ligger ting. Man ska helt enkelt inte överanalysera början av filmen eftersom allting förklaras i sinom tid.

 

 

Sammanfattningsvis var 2 Guns en dynamisk och underhållande actionfilm. Wahlberg och Washington visar hur begåvade de verkligen är och tillsammans med de duktiga sidskådespelarna skapar de en spännande och rolig föreställning. Filmen var skickligt gjord, och 2 Guns är en film jag rekommenderar till dig som vill ha en lättsammare actionfilm.

Reckless (org. Reckless) är den första boken i Mirroworld-trilogin av Cornelia Funke som skrivit bland annat Bläckhjärta. Reckless är på 272 sidor och publiceras av Opal bokförlag.

 

 

Jag hade rätt höga förhoppningar på den här boken eftersom jag hört att Cornelia Funke är en ängel på att skriva. Men ärligt talat så fann jag inte särskilt mycket positivt med Reckless.

Jag börjar med det värsta med boken så får jag det överstökat. Äventyret börjar bokstavligen direkt utan att Funke förklarar någonting alls om karaktärerna eller världen i sig. Detta gör att boken i sin helhet blir väldigt förvirrande. Det gör också att vi inte får någon bakgrundsinformation om karaktärerna vilket gör att de blir platta och intressanta. De kom helt enkelt aldrig till liv, och trots att Funke skriver att Clara och Jacob är jättekära i varandra så finns det ingen som helst kemi mellan dem och jag som läsare slutade helt enkelt bry mig. Sedan när den första händelsen i boken är att Will försvinner gör att vi inte vet någonting alls om honom och därmed inte bryr oss om han återfinns eller inte. Det kanske låter kallt, men utan att ha någon information om karatkären så blir det inte så spännande att läsa om honom.

 

Läsningen gick dock väldigt snabbt och den var väldigt lättläst. Funkes språk är helt okej utan att bli utmärkande, men själva handlingen var underlig. Det fanns inget djup i det hela och det kändes som om Funke inte involverade läsaren, för hon bygger inte upp några känslor för varken världen eller karaktärerna. Det känns mer som om boken är endast för Funke som vet hur allt fungerar, för det finns ingen tydlig röd tråd. Den var helt enkelt udda och rätt konstigt upplagd.

 

Sedan är det förstås ett plus att Funke lyckades ta med några välkända sagor i boken, bland annat Hans och Greta, och hon lyckades även få in en liten cliffhanger i slutet. Men för att vara ärligt har jag inget större intresse av en vidare läsning.

 

Sammanfattningsivs så var boken rätt udda, och varken karaktärerna eller världen beskrevs. Det mesta kändes rätt platt och trots att boken var lättläst och att språket var okej så fanns ingenting utmärkande med. Fler förklaringar till allt behövdes, tillsammans med en rejäl gnutta spänning och kemi mellan karaktärerna. Allt som allt är Reckless en medioker bok utan några slående karaktärsdrag.

 

Genomsnittlig känsla:

Just nu är jag så jävla glad alltså! Efter att ha väntat i mer än 11 månader så är den äntligen här, tre dagar innan release-datumet också! GAME OF THRONES säsong 3 har äntligen anlänt i min brevlåda och jag kunde inte bli lyckligare! Detta är utan tvivel min absoluta favoritserie och jag har dött av längtan efter att få reda på fortsättningen på säsong 2. Och fodralet är över förväntat - riktigt snyggt och praktiskt gjort!

 

Idag är det, som du förhoppningsvis redan vet om, Alla Hjärtans Dag. Visst är det extra roligt att då ha ett svårt prov i skolan? Inte riktigt. Men när jag kom hem fick jag en Alla Hjärtans Dag-present som muntrade upp mig.

 

Det jag fick var filmen Emperor från 2012, med Tommy Lee Jones och Matthew Fox i huvudrollerna. Jag vet inte så mycket om filmen, förutom att den utspelar sig i Japan efter andra världskriget. Den verkar i alla fall rätt bra.

The bourne identity är en film från 2002, regisserad av Doug Liman. Matt Damon och Franka Potente spelar huvudrollerna i denna 119 minuter långa actionfilm. Även Chris Cooper, Clive Owen och Adewale Akinnuoye-Agbaje spelar betydande roller. Filmen rekommenderas från 11 år och har tre stycken efterföljare.

 

Recension:
Jag vet att jag är rätt efter, eftersom detta är första gången jag sett en Bourne-film, men bättre sent än aldrig, eller hur? Jag tyckte filmen var bra, egentligen ingenting speciellt, men helt okej att titta på en gång.

 

 

Jag gillar konceptet med Jasen Bournes förlorade minne och det var intressant att följa hans väg när han försökte få tillbaka sin identitet. Dock var handlingen inte särskilt djup och jag hade velat ha lite fler intriger och mysterier.  Dessutom kände jag igen många scener från andra filmer. Men jag gillar ändå den röda tråden som hela tiden fokuserar på Bourne och hur han hanterar sin situation.

 

 

Matt Damon spelar rollen som Bourne väldigt bra och trovärdigt. Han passar verkligen in i en actionfilm lik denna, och trots att de flesta karaktärerna i filmen är stereotypiska så är det ingenting man stör sig på tack vare Damons och de andra skådespelarnas bra prestationer.

 

 

En sak jag dock ogillar är att romansen kändes väldigt påtvingad. Det kändes helt enkelt som att regissören tagit med den bara för att det "ska vara så", och inte för att det passade filmen i sig. Jag tycker att filmen hade blivit bättre utan den eftersom det kändes som en stor kliché.

 

Filmen är även rätt orealistisk till vissa delar, men återigen är det ingenting tittaren stör sig på eftersom det inte tas till en överdrift som i många andra filmer. Dock stör jag mig på att det finns en hel del obesvarade frågor i filmens slut, så jag hoppas att man får svar på dem i fortsättningen.

 

Avslutningsvis var The bourne identity bra, men ingenting som sticker ut i mängden av alla actionfilmer där ute. Matt Damon gör sin roll bra och actionen är spännande, men romansen var påtvingad och karaktärerna stereotypiska. Tempot var helt okej och konceptet intressant. Allt som allt var det en bra actionfilm, men jag ser hellre en "typisk" spionfilm som exempelvis Mission impossible med häftiga gadgetar. Men självklart ska jag se resten av filmerna i Bourne-quadrilogin.

Gena Showalters The white rabbit chronicles är en väldigt populär boktrilogi, och nu har omslaget till tredje boken: The queen of zombie hearts blivit offentligt. Själv tycker jag inte att det ens är i närheten av lika snyggt som de tidigare böckerna, men jag gillar att de ändå behållt samma omslagsserie.

 

Vad tycker du om det nya omslaget? Ska du skaffa hem boken till din samling?
Tidigare böcker ser ut så här: 

Idag när jag kom hem låg ett paket i brelådan och jag hörde direkt att det var en film i - så självklart blev jag väldigt nyfiken! Det visade sig att det var en DVD från Sony pictures home entertainment; en film jag faktiskt hade tänkt att skaffa hem och som jag blev väldigt glad över. Tack för den överraskningen, Sony!

 

 

Jag fick 2Guns med bland annat Mark Wahlberg och Denzel Washington i huvudrollerna. Det är en actionfilm som släpptes igår (12 februari 2014). På baksidan står det: "Ett försök att infiltera en drogkartell går fel och en DEA-agent och en underrättelseofficer tvingas fly och måste nu klara sig själva." Jag tycker den verkar riktigt bra och ser fram emot att se den! Stort tack att Sony pictures home entertainment!

Message in a bottle är en fristående bok av Nicholas Sparks, som baserar filmen från 1999 med samma titel och har Kevin Cosner och Robin Wright i huvudrollerna. Boken är 370 sidor lång och såldes till Warner Brothers redan när den var halvt färdigskriven. Filmen hade redan börjat spelas in när boken för första gången släpptes.

 

Recension:
Jag har läst rätt många böcker av Nicholas Sparks, nio stycken för att vara exakt, och vissa har varit fantastiska medan andra varit mindre bra. Därför hade jag inte några särskilda förhoppningar på Message in a bottle... men wow! Detta är en bok som ger läsaren hopp och livsuppskattning.

 

Boken var otroligt passionerad och det märks hur skicklig Sparks är på att skriva. Han använder sig alltid av ett otroligt vackert och proffesionellt språk. Tempot är lagom genom hela boken och läsningen gick snabbt. Jag vill påpeka också, hur otroligt modigt, skickligt och sorgligt det är att Sparks alltid tar inspiration från sitt eget liv och egna erfarenhet när han skriver. I Message in a bottle har han fått idén ifrån hans pappas liv och död efter att hans mamma avlidit. Berättelsen blir så mycket mer äkta, inspirerande och känslosam när författaren använder sig av riktiga händelser, och Sparks utför det otroligt bra.

 

Boken var väldigt romantisk och intressant att läsa om, och trots att jag var beredd på det så blev den väldigt sorglig i slutet och jag började till och med gråta. Vid de sista tjugo sidorna kunde jag inte längre hindra tårarna från att falla. Jag känner att berättelsen är otroligt djup och skildrar mycket om hur människan och världen ser ut, och jag får ett enormt medlidande gentemot Nicholas Sparks när jag läser hans böcker.

Karaktärerna är väldigt realistiska och intressanta och har väldigt många härliga repliker. Deras tankegångar är fascinerande att följa och de känns som personer jag väldigt gärna skulle vilja träffa. Nicholas Sparks lyckas även cirkulera slutet till början på ett väldigt skickligt och diskret sätt, och får Message in a bottle att ta upp frågan: är det bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha upplevt kärlek alls?

Det här var utan tvekan en läsning jag uppskattade. Den var otroligt känslosam och Sparks är en av de få författarna som fått mig att gråta. Söker du en olycklig kärleksberättelse, med passion och viktiga livsfrågor så passar Message in a bottle dig perfekt. Jag vill sjukt gärna se filmen och räknar ner dagarna tills jag har råd att köpa den och håller tummarna för att den är lika bra. Min favoritbok av Sparks är fortfarande Safe haven, men Message in a bottle ligger definitivt bland de bätrre. Sparks är en exceptionell författare som lyckas få läsaren både upprymd och nedstämd på samma gång och trots att jag inte älskat allt jag läst av honom så kommer han för evigt vara en av mina favortiförfattare. Jag har som mål att läsa alla av hans arton böcker och se alla filmer som baseras på dem.

Genomsnittlig känsla:

Favoritkaraktär: Jeb

Rekommenderar till: dig som söker en passionerad och sorglig kärlekshistoria.

 

Rekommenderar inte till: dig som vill ha action eller spänning.

Första meningen: "The bottle was dropped overboard on a warm dummer evening, a few hours before the rain began to fall."

Mest minnesvärda citat: "When I listen to the ocean, it will be your whispers; when I see a dazzling sunset, it will be your image in the sky. You are not gone forever, no matter who comes into my life. You are standing with God, alongside my soul, helping to guide me toward a future that I cannot predict."

Idag när jag kom hem från skolan (som endast bestod av matematik 5 och filosofi 1) låg ett paket från Bonnier Carlsen i brevlådan. Det innehöll en mycket efterlängtad bok: Pappersstäder (org. Paper towns) av John Green, som även skrivit boken Förr eller senare exploderar jag (org. The fault in our stars) som snart kommer som film.

 

Jag gillade The fault in our stars så självklart ser jag fram emot att läsa Pappersstäder. Den är 367 sidor lång och släpptes 29 januari i år på svenska; den engelska boken släpptes 2008. 

 

Vill även påpeka att jag idag fick min telefon tillbaka, så jag är återigen kontaktbar!

Andra säsongen av Veronica Mars bjuder på mer av regissören Rob Thomas och skådespelaren Kristen Bell i huvudrollen. Säsongen är 881 minuter lång och består av 22 avsnitt, samt rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2004.

 

Recension:
Jag är ledsen, alla Veronica Mars fans, men jag gillade inte den här säsongen och det kommer att bli en mestadels negativ recension, så om du är ett stort fan, så ska du nog sluta läsa nu.

 

Jag tyckte inte jättemycket om den första säsongen av serien, men den var ändå helt okej och rätt egen. Men andra säsongen var rakt igenom tråkig. Trots många försök så lyckades den varken bli rolig, spännande, dramatisk, mystisk eller romantisk. Den var helt enkelt platt och jag var nära att somna flera gånger under seriens gång.

 

 

Självklart är Kristen Bell fantastisk som vanligt, men inte ens hon lyckas bära upp säsongen. Hennes karaktär har fortfarade samma härliga kvickhet, men här får hon också dubbelstandard och hyckleri, enligt mig. Jag gillar många av karaktärerna, speciellt Logan, men ingen av dem har något större djup och jag kan inte förmå mig att älska dem som karaktärer från andra serier; det går helt enkelt inte att jämföra. De känns helt enkelt för det mesta som larviga tonåringar man mest irriterar sig på.

 

 

Jag tycker att säsongen hade ett dåligt manus fylld med klichéer och meningslösa kärleksintressen och relationsdraman. Det kändes inte roligt eller intressant att se, snarare jobbigt. Handlingen hade stora brister och tempot var långsamt. Jag fann inga tvister eller överraskningar förren vid allra sista avsnittet och allt som allt var serien rätt oinressant. Lite cheesy, förutsägbar och småfjantig ibland. Händelserna i serien är rätt motsägande och för det mesta väldigt orealistiska.

 

 

Samtidigt tycker jag att det är en riktigt bra serie för yngre tonåringar som vill inledas till kriminalare och se en hjältinna som löser lite mindre brott. Men för dig som är som mig och vill ha något spännande, unikt och mognare så får du helt enkelt fortsätta leta. Trots att jag inte var överförtjust i första säsongen så måste jag skriva att denna var sämre. Tyvärr får andra säsongen av Veronica Mars det lägsta betyget jag gett en tv-serie här på bloggen. Bell gör ett bra jobb, men säsongen har alldeles för många brister som jag inte kan överse.

Idag när jag från skolan så låg ett paket från Harlequin i brevlådan, innehållande fyra böcker.

 

The Night After I Lost You är en novell av Sarah Rees Brennan som utspelars mellan böckerna Unspoken och Untold i The Lynburn Legacy-trilogin. Tidigare har hon skrivit prequel-novellerna The Spring Before I Met You och The Summer Before I Met You. Den sista delen i trilogin, Unmade, kommer ut 23 september 2014. Den här novellen är cirka 25 sidor lång (9 digitalt vid dubbelspalter). Du kan läsa novellen gratis här.

 

 

Recension:
Den här novellen utspelar sig bara någon minut efter att Unspoken avslutades och är ur Ash's synvinkel. Jag gillar Ash och tycker lite småsynd om honom, men han är ärligt talat inte den mest intressanta karaktären att läsa om. Faktum är att alla karaktärer i den här novellen är rätt deprimerande eftersom de alla sammans är så ledsamma. Självklart förstår jag varför, då jag läst Unspoken, men jag tycker helt enkelt att den här novellen var överflödig. Egentligen hände det ingenting nytt i den, och trots att den var okej så saknade den en bra handling. En bra mellannovell ska för mig utveckla den huvudsakliga handlingen eller karaktärerna, göra dem djupare så att förståelsen för böckerna i serien ökar, och för mig gjorde The Night After I Lost You inte det. Jag gillade de tidigare novellerna av Brennan eftersom jag kände att de bidrog med något nytt, men denna var inte lika bra. Okej som novell, men inte bra som utveckling till trilogin.

Rekommenderar till: dig som läst och storgillat Unspoken.

Rekommenderar inte till: dig som inte vill läsa något som inte bidrar till berättelsen.

 

Förra veckan fick jag några e-böcker av olika bokförlag som jag inte visat här på bloggen ännu. Jag är personligen inte förtjust i att läsa böcker på datorn/mobilen eftersom jag blir så trött i ögonen och det är inte samma sak som att ha en fysisk bok. Men allt fler bokförlag går över till att endast skicka ut recex digitalt. Några få har kvar fysiska exemplar, och vissa skickar dem av god vilja för att vi har samarbetat så länge, men många skickar som sagt endast e-böcker nu.

 

  Förra veckan fick jag 5 stycken e-böcker, varav jag redan har läst en av dem för något år sedan. Böckerna jag fick var Eldbunden och Leva älska brinna dö från Mörkersdottir bokförlag, Historien om Leon och Boktjuven av B. Wahlstöms, och Gone girl från Modernista bokförlag. Den jag hade läst tidigare var förstås Boktjuven.

 

 

Jag ska definitivt läsa alla dessa böcker, och de andra e-böckerna jag har, men först tänker jag skaffa hem mig en iPad för att ha dem mer tillgängliga. Det känns ju lite jobbigt att behöva sitta vid min stationära dator och läsa böckerna.

 

Hur känner du inför e-böcker? Gillar du dem för deras tillgänglighet, eller är du som mig och föredrar fysiska exemplar?

Tredje säsongen av Breaking bad bjuder på mer drama. Återigen är Aaron Pual och Bryan Cranston huvudpersoner. Säsongen är 589 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 15 år.

 

Handling:
"Trots att hans cancer är på bättringsvägen har Walter White (Cranston), kemiläraren som sadlat om till metamfetamintillverkare, gott om problem. Hans fru (Anna Gunn) har ansökt om skilsmässa, hans svåger som jobbar för narkotikapolisen (Dean Norris) är ute efter att sätta dit honom, och en mexikansk knarkkartell vill se honom död. Men eftersom hans familjs framtid fortfarande står på spel kokar Walt ihop en deal som ska hjälpa honom att tjäna en förmögenhet – en plan med ett fruktansvärt högt pris."

Jag är sjukt kluven när det kommer till Breaking bad. Det finns de ingredienser i serien som jag älskar, och som ibland får mig att tro att detta är en ny favoritserie, men det finns också de aspekter som gör att den ligger i botten.

 

 

Det negativa med serien är att säsongen, precis som föregående säsonger, är väldigt seg och stundtals händelselös. Jag har inget problem med att något avsnitt hit eller dit är segt, men Breaking bad har varit alldeles för tempolöst för min smak. Jag blev ofta väldigt uttråkad och intresset tappas snabbt vid sådana stunder. Ett exempel är avsnittet "Fly" som endast går ut på att Walt är besatt att fånga en fluga. Hela avsnittet handlar om hur han försöker fånga flugan, och det finner inte jag särskilt fascinerande. Tempot är det som drar ner de goda aspekterna, vilket är väldigt synd eftersom den har många sådana. Jag måste också påpeka, som en negativ detalj, att Walters beteende ibland är väldigt underligt och jag förstår mig ibland inte på hans handlingar. Jag kan irritera mig väldigt mycket på honom, och jag hoppas att jag får en förklaring till hans udda stil senare i serien.

 

 

Nu till de positiva aspekterna. För det första har serien en enorm potential. Verkligen gigantisk. Själva handlingen och berättelsen i sig är fantastisk; både intressant och spännande. Att serien även bjuder på starka känslor och action är inte heller det fel. Det är fascinerande att få följa Walters liv och hur han har utvecklats från första avsnittet, och tro mig när jag skriver att han genomgår en gigantisk karaktärsutveckling i denna säsong. Hans fru, Skyler, har också utvecklats och trots att jag definitivt inte kan påstå att jag gillar henne så växer hon definitivt. I den här säsongen får hon en större roll och det känns som att handlingen växer i och med hennes inblandning. Mina favoritkaraktärer är fortfarande Jesse Pinkman och Walter Jr. White, eftersom de båda är så pass känslofyllda och omtänksamma.

 

 

Sammanfattningsvis så får tredje säsongen av Breaking bad både ris och ros från mig. Handlingen är slående och karaktärsutvecklingen fantastisk, och det är ingen tvekan att serien har potential. Ibland lyckas serien verkligen med att fängsla mig som tittare och jag kan bli trollbunden genom ett avsnitt av ren fascination. Men det långsamma genomsnittstempot är under all kritik. Långa perioder kan jag bli väldigt uttråkad och trots att serien har action och spänning så drar den sega känslan ner helheten rejält. Det är en bra serie helt enkelt, men jag kan inte kalla det en favorit.

Mitt perfekta liv (org. The truth about forever) är en fristående bok av Sarah Dessen, publicerad av Rabén&Sjögren bokförlag. Boken består av 444 sidor.

 

Jag hade läst tre böcker av Sarah Dessen innan jag läste denna, och jag måste medge att Mitt perfekta liv är den bästa av dem alla. Den är mysig och småromantisk, samtidigt som den tog upp olika aspekter som jag uppskattade. Den hade helt enkelt olika paralleller i handlingen som tog upp allt från sorgen efter en bortgång till en sommarromans. 

 

Karaktärerna var härliga och intressanta att läsa om och var allesammans trovärdiga. Jag gillar verkligen kemin mellan Wes och Macy, men tyvärr gillar jag dock inte Macy som karaktär eftersom hon hela tiden ljög och gjorde onödigt dumma misstag. Dock är hennes berättarröst bra, och jag kunde relatera rätt mycket till hennes liv och erfarenheter.

 

Jag gillade sanningsleken som Wes och Macy höll på med, eftersom den både var rolig samtidigt som man fick lära känna karaktärerna mer på djupet. Jag gillar även att man får återse karaktärer från Dessens andra fristående böcker - det gör att det känns som om de allesammans hänger samman utan att vara beroende av varandra.

 

Takten var helt okej, tempot kunde bli lite segt ibland men allt som allt var det bra. Boken var rätt förutsägbar och jag gillar inte riktigt att alla Dessen-böcker är så pass lika varandra. Men eftersom det var ett tag sedan jag läste en bok av henne så var det ingenting jag störde mig särskilt mycket på denna gång.

 

Sammanfattningsvis var boken härlig. Lättläst och mysig gav den mig en paus i den rad spännande böcker jag läser vanligtvis. Karaktärerna kändes äkta och realitiska och jag gillade deras förhållande till varandra. Trots att kärleken inte direkt var episk så var den småromantisk, och därför måste jag säga att jag faktiskt gillade boken.

 

 

För två dagar sedan gjorde jag en beställning från Cdon och redan igår fick jag meddelande att paketet hade skickats. Så jag tänkte att jag kanske skulle hinna få det fram till tisdag, så gissa om jag blev chockad när jag såg att det låg i brevlådan idag, endast 2 dagar efter att jag gjorde beställningen. Det måste vara nytt rekord!

 

I alla fall, jag beställde 6 stycken produkter varav 5 av dem kom idag. Den senare kommer i mars, och så har jag ytterligare en beställning som kommer om ett par veckor. Det som kom idag var 5 säsonger av 2 olika, men mycket populära, tv-serier...

 

Idag när jag kom hem låg ett paket från Opal bokförlag i brevlådan, innehållande två böcker. De var första och andra delen i Cornelia Funkes Mirrorworld-serie: Reckless (org. Reckless) och Reckless: levande skuggor (org. Fearless). 

 

 

Idag fick jag hem min älskade telefon och efter att ha spenderat hela dagen med att installera mina appar, fixa till bakgrund och ringsignal och kontakter o.v.s. så upptäcker jag att man inte kan ringa med den.

 

Jag tänkte att det inte är något större problem men gick ändå ner till 3-butiken för att de skulle fixa till det. För att göra en lång historia kort så blev den återigen inlämnad på reparation så jag lär få tillbaka den omkring den 19:de februari.

 

Så vill du mig någonting är det ännu en gång att:
* kommentera här på bloggen
* skicka ett meddelande på Facebook
* skicka ett mejl till [email protected]

 

Detta innebär förstås också att det tar mig längre tid att besvara kommentarer etc. Men har jag klarat mig utan en mobil i tio dagar redan borde jag klara mig i tio dagar till. Det enda jag oroar mig över är att de jobb jag sökt kommer höra av sig, och att mina paket som jag beställt kommer utan att jag vet om det (man får ju sms om det från Posten när man ska hämta ut). 

Redan igår hade jag börjat skriva på denna lista, men så såg jag ett liknande inlägg på Nickesfilmblogg, vilket inspirerade mig till att lägga till några fler kategorier. Detta är alltså en lista över mina favoriter när det kommer till film och serier. Tänk på att denna lista ändras hela tiden för mig. Jag vill också passa på att påpeka att min mobil kommer tillbaka från reparationen idag, så från och med nu kan jag återigen bli nådd!

 

Favoriter inom äventyr:
1. Catching Fire
2. De två tornen
3. Död mans kista
4. Sanctum

 

Favoriter inom romantik:
1. Water for elephants
2. The last song
3. The vow
4. The notebook

Favoriter inom animerat (Disney och Pixar räknas e):
1. Over the hedge
2. Shrek
3. Kung fu panda
4. The Swan Princess & Ice age

Favoriter inom Disney-animerat:
1. The Lion King
2. Tarzan
3. Skönheten och Odjuret
4. Lady och Lufsen

Favoriter inom Pixar-animerat:
1. Monsters inc. 
2. Hitta Nemo
3. The incredibles
4. Monsters university

Favoritfilmtrilogi:
1. Lord of the Rings
2. The Hobbit
3. Taken
4. -

Franchises (fler än tre filmer):
1. The Pirates of the Caribbean
2. The Hunger Games
3. Harry Potter

4. X-men

Manliga favoritkaraktärer (från både serier och filmer):

1. Jack Sparrow från The Pirates of the Caribbean.
2. Niklaus Mikaelson från The Vampire Diaries.
3. Anthony DiNozzo från NCIS.
4. Rumplestiltskin från Once upon a time.

 

Kvinnliga favoritkaraktärer (från både serier och filmer):
1. Christine Collins från Changeling.
2. Katerina Petrova från The Vampire Diaries.
3. Daenerys Targaryan från Game of Thrones.
4. Katniss Everdeen från The Hunger Games.

 

Favorit tv-serier:
1. Game of thrones
2. The walking dead
3. The vampire diaries
4. True blood

Jag hade tänkt att göra en längre lista, men efter att ha suttit några timmar nu så har jag inte särskilt mycket energi kvar... :) Vilka är dina favoriter? Gör gärna en egen lista!

Andra säsongen av Breaking bad är regisserad av Vince Gillian med bland annat Bryan Cranson och Aaron Paul i huvudrollerna. Säsongen består av 13 avsnitt och är 611 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 2009.

 

Jag vet ärligt talat inte vad jag känner för den här serien. Å ena sidan finns det de aspekter som jag älskar, å andra sidan så kan jag bli väldigt uttråkad. Tempot är inte det högsta vilket gör att jag förlorar intresset ibland, men samtidigt storgillar jag intrigerna, konceptet och manuset. Breaking bad är väldigt annorlunda från andra serier jag sett, det är i alla fall en sak som är säker.

 

 

Jag måste medge att jag gillade första säsongen mer än den andra. Antagligen var det för att allt var nytt, och för att den hade mer humor än andra. Men det jag gillar med säsong 2 är bland annat alla stora karaktärsutvecklingar. Huvudpersonerna, Walter och Jesse, har utveckats väldigt mycket sedan vi såg dem första gången och det är både intressant, spännande och fascinerande att följa deras upptåg. I denna säsong är även fler känslor inblandade, vilket är ett stort plus.

 

De karaktärer jag gillar mest är Walter Junior och Jesse, eftersom båda är känslosamma och starka på samma gång. Walt är jag lite osäker på vad jag känner för; jag gillar att han bryr sig så mycket om sin familj, men jag förstår mig inte på mycket av det han gör eller hans val. Jag tycker helt enkelt att han kan vara lite elak och obrydd ibland. Men den karaktär jag absolut inte gillar över huvudtaget är Skyler. Jag tycker att hon är en oförstående hycklare, helt utan något hänseende gentemot sin man. I min recension av förra säsongen skrev jag även att jag ansåg att Hank är alldeles för respektlös, och trots att det fortfarande finns kvar många spår av det så anser jag att han är på bättringsvägen.

 

 

Avslutningsvis vill jag skriva att jag definitivt ska se hela serien, trots att den inte är av toppkvalite. Det känns som att serien laddar upp för något stort och jag är riktigt nyfiken på vad det kan vara. Jag erkänner mig smått beroende av serien men jag kan inte sätta fingret på varför eftersom den går upp och ner mellan att tråka ut mig och vara fylld med spänning. Säsongen slutade inte särskilt rafflande men jag har stora förhoppningar på fortsättningen och vad den kan ge.

Stjärnmärkt (org. Star cursed) är den andra delen i Systrarna Cahill-trilogin (org. The Cahill Witch Chronicles) av Jessica Spotswood. Det är efterföljaren till Farlig förmåga (org. Born wicked). Den tredje delen är Sisters' fate men har ingen svensk titel ännu då den släpps 14 augusti 2014 i USA. Stjärnmärkt är på 362 sidor och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag.

Handling:
"Cate har gått med i systraskapet, en hemlig sammanslutning av häxor. Där axlar hon motvilligt den tunga bördan av att vara den utvalda, den häxa som en gammal profetia pekat ut som den som ska leda kampen mot brödraskapets tyranni och få till stånd en ny magisk tidsålder. Men även inom systraskapet härskar intrigerna. Lojaliteter och tidigare allianser prövas, svek och faror lurar bakom varje hörn och systrarnas mod, kärlek och vilja att beskydda de man älskar testas till max."

Jag måste inleda min recension med att skriva att jag är överlycklig över att Rabén&Sjögren behöll samma omslagsdesign som första boken, den byttes ju ut i USA till en urtråkig design. Tycker det svenska omslaget är väldigt vackert och beundransvärt.

Jag mindes inte så mycket från första boken när jag började med denna, så därför var jag rädd att jag inte skulle förstå så mycket av händelserna, men det var definitivt inget problem med det. Den här boken var riktigt bra, till och med bättre än Farlig förmåga, så som jag minns det. Jessica Spotswood är en ängel på att skriva. Språket är enkelt och flyter på bra, och tempot är stadigt genom hela boken. Själva berättelsen och konceptet är mörkt och det finns några brutala händelser med, men samtidigt finns många söta och romantiska scener.

 

Huvudkaraktären, Cate, är en stark person med bra karisma, och jag gillar verkligen hennes styrka och tankegångar. Perspektivet är intressant att följa och trots att det endast är henne vi får följa så får vi en bra bild över övriga karaktärerna. Cates lillasyster, Tess, blir mer och mer bedårande för varje kapitel och förutom Cate själv (och Finn) är hon min favoritkaraktär.

 

Stjärnmärkt utspelar sig under en kortare tidsperiod än den första boken i trilogin, men jag tycker ärligt talat att det lyckas hända fler saker. Jag älskar hur Brödraskapet byggdes upp och att man fick följa deras hänsynslösa och onådiga handlingar. Berättelsen var spännande och trots att jag i vanliga fall inte är förtjust i att läsa om häxor så utför Spotswood det galant.

Det jag gillar är de historiska parallellerna när det kommer till mänskliga och kvinnliga rättigheter, samt alla häxjakter. Det känns väldigt realistiskt och Spotswood tar upp många viktiga ämnen, så som loyalitet och tillit. Jag gillar även all dramatik inom själva Systraskapet - samt inom Cahill familjen själv - och alla hemligheter som avslöjas. Boken hade även en härlig, äkta och passionerad kärleksberättelse som både var romantisk och spännande att få följa när de kämpar för framtiden. Jag vill inget mer än att de ska få sitt lyckliga slut, men är väldigt oroad över detta efter den stora tvisten och cliffhangern i slutet.

 

Sammanfattningsvis så var Stjärnmärkt väldigt bra, till och med bättre än den första boken. Jag längtar väldigt mycket till fortsättningen och är väldigt spänd över hur det kommer att sluta. Boken hade allt från satirer och historiska återberättelser, till spänning och romantik. Gillar du mörkare häx-böcker så är detta något jag rekommenderar till dig.

 

Årets första månad har flugit förbi och februari är redan här. Det har varit en sjukt stressig tid i skolan och framtiden ser inte mycket ljusare ut då jag har minst ett prov varje vecka. Eftersom jag går sista gymnasieåret måste jag ge järnet. Detta gör förstås att bloggen drabbas till viss del, men jag försöker hindra det så mycket jag kan. Men att min mobil varit (och fortfarande är) på reparation har ju inte underlättat något.

 

Pälsen är en novell skriven av Hjalmar Söderberg, publicerad av Mix bokförlag. Den består av 6 sidor.

 

Recension:
Den här novellen känns som en mer lättförstålig och enklare skriven version av Kappan av Nikolaj Gogol. Den har med budskapet kring hur viktigt det kan vara med pengar och status, och hur livet kan se ut för dem som inte har tillgång till sådan lyx. Det känns som att den har svag satirisk uppbyggnad, och jag tycker att Söderberg lyckas förmedla det han vill säga bra.

 

Novellen är väldigt kort men har en djupare betydelse som får läsaren att tänka till angående frågan: är det verkligen bättre att få känna falsk lycka och kärlek ett kort tag, eller att inte ha upplevt det alls? Konceptet känns lite småsorligt samtidigt som karaktären får min respekt och omtanke. Jag rekommenderar den här novelletten till dig som vill få dig en liten funderare, samtidigt som du får en kort och bra läsning. Söker du andra bra noveller så rekommendererar jag bland annat Hamnen och Smycket av Guy de Maupassant, som väcker både tankar och känslor.