Upp
Upp är en animerad klassiker från Disney Pixar. Filmen är regisserad av Pete Docter och Bob Peterson och rösterna görs av bland annat Edward Asner, Christopher Plummer, Jordan Nagai, Bob Peterson och Delroy Lindo. Den är 96 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2009.
Handling:
"Carl Fredriksson är en 78-årig, pensionerad ballongförsäljare som bestämmer sig för att äntligen uppfylla sin dröm om ett storslaget äventyr. Med hjälp av tusentals ballonger fastbundna på sitt hus flyger han iväg på sitt livs resa till Sydamerika. För sent upptäcker Carl att hans värsta mardröm, Oskar - en överenergisk 8-årig scout, befinner sig på fel plats vid fel tillfälle - nämligen Carls veranda! Fångad tillsammans med Oskar i djungeln, upptäcker Carl att de största ävnetyren i livet inte alltid är de som du har förväntat dig."
Recension:
Upp är en film som jag har hört väldigt mycket gott om: vilket resulterade i höga förväntningar. Och visst är det en charmig och bra film, man jag hade förväntat mig något mer. Helt ärlig så tycker jag att vissa delar var lite platta.
Carl har funnit sina drömmars tjej.
Kärlekshistorien i början av filmen är vacker och gripande. Jag tycker om att vi får veta mer om Carls bakgrund och som tittare känner man verkligen sympati för honom. Den andra halvan är också bra, men lite mer enformig i utförandet. Som helhet är det en bra och underhållande film, men inte ”ha-ha”-rolig och roande, utan snarare trevlig och trivsam.
Russell går Carl på nerverna.
Filmen har ett gäng excentriska karaktärer som man verkligen fastnar för. Jag gillar att huvudpersonen, Carl, för ovanlighetens skull är en äldre man istället för exempelvis en söt tonårsflicka. Jag tycker också om att karaktärerna är realistiska och har problem och besattheter. Min favoritkaraktär är hunden Dug: jag fängslades direkt av hans bedårande stil och otåliga personlighet. Däremot hade jag mer problem att fastna för smått irriterande Russell och intetsägande Kevin.
Berättelsen om Carls ungdom är värmande och inspirerande.
Upp är visuellt vacker och den färgglada miljön är glädjefylld. Budskapet är dessutom starkt och inspirerande. Jag blev dock besviken på att filmen inte hade mer säregen musik. Inte heller tyckte jag om de övermänskliga hundarna - de kändes bara överdrivna.
Carl påbörjar en lång resa med Russell och sitt hus i släptåg.
Sammanfattningsvis är Upp en bra film, men jag hade förväntat mig mer. Jag gillar karaktärerna, miljön och konceptet, men det som drar ner filmen är att den emellanåt är lite småtråkig.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 5 - 6,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Familj, tecknat;
B. Wahlströms tävlar ut nyskriven Twilight-bok!
Ifall ni skulle ha missat höstens snackis - lagom till 10-årsjubiléet har Stephenie Meyer skrivit om sin klassiska kärlekshistoria. Bella har blivit tonårskillen Beau och Edward har blivit en kvinnlig vampyr vid namn Edythe.
Vill du vinna ett exemplar av jubileumsutgåvan som både innehåller originalberättelsen, Om jag kunde drömma, och den nyskrivna Liv och död?
Gör så här för att tävla:
1. Följ @b.wahlstroms på Instagram
2. Dela bilden ovan på ditt instagramkonto och tagga den med @b.wahlstroms
3. Hashtagga bilden med #twilight10
Tävlingen pågår fram till 8 november. Du kan läsa mer om tävlingen här. Stort lycka till!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori:
Röd som blod
Röd som blod är den första delen i Lumikki Andersson-serien av Salla Simukka. Boken är 236 sidor lång och publiceras av bokförlaget Rabén & Sjögren.
Handling:
"17-åriga Lumikki hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum och blir indragen i en livsfarlig härva av narkotikasmuggling. Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tammerfors är inbäddade i ett gnistrande snötäcke. Och inget är så rött som blod i snö."
Recension:
Röd som blod är den första boken jag läst av en finsk författare och jag är förvånad över Simukkas språk. Texten har ett bra flyt och är lättsamt skriven. Huvudkaraktären, Lumikki, är lätt att tycka om trots att läsaren inte får särskilt mycket bakgrundsinformation om henne. Jag fastnade dock inte för resterande karaktärer då de känns rätt platta och endimensionella.
Boken berättas ur flera perspektiv: Lumikkis och bovarnas. Å ena sidan ger detta en väldigt bra och överskådlig blick över händelserna, och bytena mellan synvinklarna förtydligar det som sker. Men samtidigt gör det händelserna mer förutsägbara, eftersom vi tidigt får veta vad bovarna planerar.
Jag tycker om Röd som blod, men en del av mig tycker ändå att boken är lite matt och vanlig. Den skiljer sig inte särskilt mycket åt från mängden.
Som helhet så är boken helt okej. Språket flyter på fint, läsaren fastnar för huvudkaraktären och trots att Röd som blod inte har nagelbitande spänning så är det intressant att följa äventyret. Jag ser fram emot att läsa vidare och ser vad som händer med Lumikki.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: Kriminalare och thrillers, Sponsrade recensioner;
Nytt i samlingen, #50
Idag har jag två nya saker att visa upp för er.
Den första är filmen Jurassic World på blu-ray, som jag fick av min älskade mamma. Jag såg den igår och recensionen dyker upp inom kort.
Den andra är en första säsongen av tv-serien The 100 på DVD. Jag äger redan den på blu-ray (läs min recension här), men det är nämligen så att de resterande säsongerna inte kommer att släppas på BD i Sverige. Som det kontrollfreak jag är så fick jag bita i det sura äpplet och köpa säsongen igen för att den ska matcha med efterföljande säsonger. Jag tycker att det är förargligt (och underligt) att de släpps på DVD men inte BD. Men, men.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
Nytt i samlingen, #49
Idag kom ett paket från det härliga förlaget Gilla Böcker.
I paketet fanns två böcker.
Komma fram (org. Landline) av Rainbow Rowell: författaren till bland annat Fangirl och Eleanor & Park. Rowell har ett underbart språk och jag vill läsa så mycket som möjligt av henne. Jag hoppas verkligen att Komma fram är minst lika bra som hennes övriga verk.
Stormens öga (org. Siege and storm) av Leigh Bardugo är den andra delen i Grisha-trilogin. Jag tyckte mycket om första delen och ser fram emot att se hur det går för Alina och Skuggmästaren. Eftersom serien fängslar mig så pass mycket så kommer jag också att köpa hem trilogin inbundet på engelska.
Stort tack, Gilla böcker! ♥
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
Footloose
Footloose är ett drama regisserad av Craig Brewer, med bland annat Kenny Wormald, Julianne Hough, Dennis Quaid, Andie MacDowell och Miles Teller i huvudrollerna. Filmen är 113 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2011. Det är en remake av filmen från 1984.
Handling:
"Ren MacCormack flyttar från storstaden Boston till den lilla sydstatsstaden Bomont där han upplever en verklig kulturkrock. För några år sedan skakades samhället av en tragisk olycka som dödade fem tonåringar efter en natt på stan. Bomonts fullmäktige och den älskade pastorn Shav reagerade genom att införa regler och förordningar som förbjuder hög musik och dans. Men Ren är inte den som accepterar status quo, så han utmanar förbudet, väcker nytt liv i staden och blir dessutom förälskad i pastorns problemtyngda dotter Ariel."
Recension:
Footloose är en besvikelse. Jag hade väntat mig en film i stil med Step Up-filmerna, men Footloose saknade all den värmande glädje som finns i dem. Filmen är ärligt talat småtråkig och saknar energi.
Ren faller för pastorns dotter Ariel.
Det är alltid trevligt när filmer har med dansscener, men för att vara en film som promotas av dansen så är det förvånansvärt lite med. Därtill kan jag inte påstå att jag är imponerad av koreografin, och jag blev inte heller medryckt av musiken. Filmens koncept är dessutom grymt löjligt och orealistiskt. Att staden efter en bilolycka har gjort dans och musik olagligt är så skrattretande det kan bli och det förstörde mycket av filmen.
Trots att dans och musik är olagligt festar gänget konstant.
Footloose är även klyschig och förutsägbar. Skådespelarna är okej, men gör inte ett särskilt stort intryck. Detta är en intetsägande film; en i mängden, som lämnar tittaren neutral. Småtrevlig att titta på någon gång, men definitivt inget som lämnar något spår efter sig.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 3 - 4,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Drama;
Two and a Half Men, säsong 5
I den femte säsongen av komediserien Two and a half men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Conchata Ferrell, Holland Taylor, Marin Hinkle och Melanie Lynskey i huvudrollerna. Säsongen är 370 minuter lång, består av 19 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2008.
Handling:
"Charlie toppar hitlistorna med sina barnsånger och hans bror Alan träffar äntligen sin drömkvinna - som naturligtvis råkar dejta Charlie. Jake börjar på Junior High School och får tonvis med 'goda råd' av Alan och Charlie."
Recension:
Two and a half men är en riktig klassiker och en av TV:s bättre komediserier, tillsammans med How I met your mother och The big bang theory. Trots att jag nu är inne på seriens femte säsong så kan jag konstatera att den håller samma höga klass som tidigare. Med rappa repliker, slagfärdiga dialoger och karaktärer tittaren genuint bryr sig om får vi uppleva ytterligare en underhållande säsong.
Jake är inte direkt den mest intelligenta ungen i världen.
Skådespelarna är – till ingens förvåning – lika exemplariska som alltid. Charlie Sheen och Jon Cryer är båda två underbara och kan med endast sina minspel och kroppsspråk få tittaren på fall. Även Angus T. Jones, Holland Taylor och Conchata Ferrell är ovärderliga och bjuder på en hel del oersättlig karisma och humor.
Att söka efter en specifik kroppsvätska i Charlies sovrum visar sig vara tufft.
I Two and a half men finns ingen tydlig, genomgående handling utan nästan alla avsnitt är helt fristående från varandra. Det finns dock en röd tråd genom serien och ibland tas avslutade handlingsparalleller upp igen för att få lite extra krydda på avsnittet. Karaktärerna är som alltid charmiga och jag tycker att det är roligt att få se Jake ”växa upp”. Trots att mycket av hans humor är omogen kan jag inte undgå från att älska den.
Charlie är inte den bästa på att improvisera på blinddejtar.
Sammanfattningsvis så är den femte säsongen av Two and a half men en mycket bra säsong. Den är lättsam och underhållande och trots att jag inte direkt kan påstå att jag satt och asgarvade till säsongen så har den en viss charm som får mig att hela tiden säga ”bara ett avsnitt till”.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Komedi, Tv-seriebetyg 7 - 8,5, Tv-serierecensioner;
Dimensioner
Dimensioner är Sofie Berthets debutroman. Boken är 401 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
Handling:
"Sjuttonåriga Nova elver ett vanligt liv på den skånska sydkusten. Tills hon träffar Alex - då förändras allt. Han är inte som någon annan, och Nova faller handlöst. Men så kommer chocken: Nova får veta att Alex är från framtiden, och att hon själv har en alldeles speciell förmåga. Alex säger att han kommit för att skydda henne. Men varför? Och från vem?"
Recension:
Tidigare erfarenheter har lärt mig att majoriteten av Sveriges författare inte kan mätas med andra länders. Men Dimensioner verkade lovande. Tidsresor som koncept, ett snyggt omslag och publicerat av Modernista? En gnista av hopp tändes.
Men bara efter några sidor slocknade gnistan helt. Klyschorna radar upp sig och jag vet inte hur många gånger jag suckade och himlade med ögonen. Boken har promotats som en spännande dystopi med tidsresor, men håller inte vad den lovar. Istället är Dimensioner ett blaskigt kärleksdrama.
I centrum ligger den ”romantiska relationen” mellan Alex och Nova. Det är kärlek vid första ögonkastet och de kan inte slita sig ifrån varandra. Alex är det första Nova tänker på när hon vaknar och det sista hon tänker på innan hon somnar. Som läsare påminns vi konstant om hennes känslor för Alex och inte mycket annat ligger i fokus. Hela konceptet är uttjatat och jag kände mig grymt uttråkad av läsningen.
Boken är väldigt vardaglig. Man kan tro att en dystopi med tidsresor ska ha mycket action, coola gadgetar och ett minnesvärt upplägg. Istället får vi läsa om när karaktärerna lagar mat, pratar om sex, åker buss och dylikt. Sådant kan fungera bra i början av en bok, som en språngbräda och kontrast till actionen som följer därefter, men att läsa om ett sådant vardagligt liv genom hela boken blir tråkigt. Jag fastnade varken för handlingen, konceptet eller karaktärerna och efter ungefär halva boken började jag skumma igenom sidorna.
Sammanfattningsvis måste jag skriva att jag är besviken. Jag hade hoppats på en spännande dystopisk bok om tidsresor, men fick istället ett klyschigt och platt kärleksdrama. Mitt intresse fångades aldrig upp och allt kärleksblask tröttade ut mig otroligt snabbt.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Bokbetyg 0 - 2,5, Bokrecensioner: Dystopier och sci-fi, Sponsrade recensioner;
Empire, säsong 1
I den första säsongen av Empire får vi se Terrence Howard, Bryshere Y. Gray, Jussie Smollett, Trai Byers, Grace Gealey, Kaitlin Doubleday och Taraji P. Henson i huvudrollerna. Säsongen är 532 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 19 oktober 2015 av 20th Century Fox.
Handling:
"När musikmogulen Lucious Lyon drabbas av en dödlig sjukdom måste han välja vilken av hans tre söner som ska ta över företaget. Men allt förändras när hans ex-fru släpps ut från fängelset."
Recension:
Jag är måttligt imponerad av Empire. Den har en rätt seg och ointressant början, men längre in i säsongen blir serien mycket bättre. Jag tycker om intrigerna och när jag lärde känna karaktärerna bättre fastnade jag för dem också.
När Cookie återvänder till företaget blir det kaos.
Jag är dock inte särskilt förtjust i den känsla serien framhäver. Karaktärerna talar ett ovårdat språk med mycket slang och diskriminerande ord och deras beteenden är allmänt destruktiva. De enskilda karaktärerna tycker jag om, men som grupp känns de alldeles för kaotiska.
Trots de många intrigerna inom familjen så har de en kärlek för varandra.
Seriens skådespelare är av blandad kvalité. Terrence Howard (Wayward Pines) och Taraji P. Henson (Person of Interest) är både två duktiga och jag blev dessutom väldigt förtjust i Jussie Smollett (The skinny). Många andra skådespelare kändes dock ”blah”. Musiken är även den av blandad kvalité. Flera av skådespelarna, speciellt Smollett, sjunger riktigt bra, men ofta hörs det att rösterna har redigerats i datorn, vilket stör mig eftersom det låter fejkat. Musiken i sig är ny och skriven av duktiga Timbaland och trots att många låtar inte är min typ av musik så finns det några guldkorn.
Drama, drama, drama.
Som helhet är första säsongen av Empire helt okej. Det är en underhållande serie och jag blev smått beroende av intrigerna framåt slutet av säsongen: det är mest den ointressanta början som drar ner säsongen. Dessutom känns det som att serien försöker att få tittarens uppmärksamhet för mycket, och jag känner personligen att jag hade velat att Empire tagit ett steg tillbaka från det lite röriga manuset. I det hela taget är Empire en bra serie och jag kommer antagligen att se fortsättningen.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Drama, Serier: Musik, Sponsrade recensioner, Tv-seriebetyg 5 - 6,5, Tv-serierecensioner;
The Truman Show
The Truman Show är en komedi och drama regisserad av Peter Weir. I huvudrollen får vi se bland annat Jim Carrey, Laura Linney, Noah Emmerich, Natascha McElhone, Holland Taylor, Brian Delate och Ed Harris. Filmen är 103 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1998.
Handling:
"Truman har huvudrollen i en spåopera som sänds 24 timmar om dygnet, året om. Truman har ingen aning om att hans underliga hemstad är en jättestudio som styrs med järnhand av en och samma producent. Stadens invändare är betalda Hollywood-skådespelare. Till och med hans sprudlande glada fru är en betald skådespelerska. Men så småningom går sanningen upp för honom."
Recension:
Trots att The Truman Show är en gammal film så är dess koncept fortfarande säreget och innovativt. Handlingen tilltalar mig verkligen och samhällets uppbyggnad är fascinerande. Filmen har lite Wayward Pines-känsla över sig, fast de självfallet skiljer sig mycket åt.
Charmiga Jim Carrey spelar den ovetande Truman.
The Truman Show är annorlunda filmat. Filmen är inspelad ur första person (ofta med vinjett), dvs. att vi som tittare följer med kameran hela tiden. Ofta när filmer är inspelade ur första person så brukar kameran skaka, snurra och göra mig allmänt irriterad, men tack och lov var detta inte fallet i The Truman Show. Däremot ger det upphov till en del annorlunda vinklar, som jag personligen störde mig på i början av filmen. Men när jag som tittare väl blir engagerad i karaktärerna och handlingen så brydde jag mig inte längre om de underliga vinklarna. Om något så tycker jag att det ger filmen en unik känsla.
Den uppenbara produktplaceringen underhåller.
The Truman Show är underhållande, men jag skulle personligen inte kalla det för en komedi. Trots en hel del humoristiska stunder så tycker jag att filmen är mer ett drama. Jim Carrey (Liar Liar) bevisar dock att han kan charma tittaren oavsett genre, och han lyckades få mig att skratta några gånger, mest tack vare hans kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det är också kul att få se så många andra duktiga skådespelare i filmen. Bland annat Laura Linney (Love Actually), Noah Emmerich (The Walking Dead), Holland Taylor (Two and a Half Men) och Ed Harris (A Beautiful Mind).
Truman får äntligen reda på sanningen om sin värld.
Som helhet tycker jag om The Truman Show. Den har några missar här och var, men tack vare det innovativa konceptet och de duktiga skådespelarna så satt jag fängslad från början till slut. Det är ett underhållande drama som man minns långt efter.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 7 - 8,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Drama, Filmrecensioner: Komedi;
Natt på museet
Natt på museet är en familjekomedi regisserad av Shawn Levy, med bland annat Ben Stiller, Carla Gugino, Dick Van Dyke, Mickey Rooney, Bill Cobbs, Jake Cherry, Ricky Gervais, Robin Williams, Kim Raver, Rami Malek, Mizuo Peck, Steve Coogan, Owen Wilson och Patrick Gallagher i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2006. Du kan läsa min recension av Natt på museet 3: Gravkammarens hemlighet här. Filmen släpps av 20th Century Fox.
Handling:
"En omtänksam drömmare får jobb som nattvakt på ett museum. När han upptäcker att alla utställningar blir levande på nättarna och desstom går total bärsärkagång - måste han vända sig till President Teddy Roosevelt för att få hjälp att ta kontroll över kaoset."
Recension:
Trots att Natt på Museet onekligen är en film riktad mot barn så kan även vuxna underhållas av den. När jag var elva år gammal och såg Natt på Museet för första gången älskade jag den. Den var fartfylld, spännande och ärligt talat lite otäck. Nu, nio år senare, håller filmen fortfarande. Självfallet finner jag inte den lika underhållande som jag gjorde då, men Natt på Museet har fortfarande sina gyllene stunder.
Ensam på museet leker Larry runt... i början.
Filmens största tillgång är skådespelarna: Natt på Museet är stjärnspäckad. I huvudrollen får vi se Ben Stiller (The Secret Life of Walter Mitty): en skådespelare som jag aldrig varit särskilt förtjust i. Jag måste dock medge att han gör ett mycket bra jobb med att porträttera nattvakten Larry. Vid hans sida får vi se bland annat talangfulla Carla Gugino (Wayward Pines), underbara Robin Williams (Mrs. Doubtfire) och karismatiska, skrattframkallande Owen Wilson (Shanghai Knights). Även Ricky Gervais (The Office), Bill Cobbs (Oz the Great and Powerful), Kim Raver (24) med flera, hjälper till att förgylla filmen med sina begåvningar.
Larry får en chock när utställningarna börjar komma till liv.
Humorn i filmen är i det hela taget rätt barnslig men det finns stunder då den träffar mitt i prick och även får vuxna tittare att skratta. Owen Wilson är den som roar mest och han fick mig att skratta åtskilliga gånger. Natt på Museet har en väldigt lättsam ton och även de tillfällen man suckar åt skämten, istället för att underhållas av dem, så går det inte att neka filmens charm. Konceptet är innovativt och fast den har en hel del logiska luckor och ett förutsägbart händelselopp så tycker jag faktiskt om filmen.
Den nya vakten har det inte lätt när han får hela museet emot sig.
Sammanfattningsvis är Natt på Museet en trevlig och roande familjefilm. Den är riktad mot barn runt tio år men kan underhålla även oss äldre tack vare de många välkända ansiktena och fantasifulla konceptet. Trots att den inte bjuder på en konstant skrattsalva är det en film jag rekommenderar till fredagsmyset med familjen.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 5 - 6,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Familj, tecknat, Filmrecensioner: Komedi, Sponsrade recensioner;
Nytt i samlingen, #48
Förra veckan beställde jag ett paket från Adlibris och idag kom det i brevlådan.
Trots att jag nu för tiden sällan har tid att läsa annat än recensionsexemplar så håller jag hoppet uppe genom att köpa fortsättningarna på serier jag vet att jag tycker mycket om. Den här gången blev det bland annat The Heir av Kiera Cass, alltså den fjärde delen i den dystopiska The Selection-serien. Det går inte att skildra bokens handling utan att avslöja vad som händer i de tre resterande delarna, så ni får nöja er med det.
Sedan köpte jag också Fairest, av Marissa Meyer, som är en prequel till The Lunar Chronicles-serien, fast ur drottning Levanas perspektiv. Jag har alltid tyckt att Levana är en fascinerande karaktär så det ska bli spännande att få läsa om hur hon blev till den hon är i resterande serien. Meyer är en grymt begåvad författare och en personlig favorit för mig. Därför ser jag mycket fram emot att läsa Fairest.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
Throne of Glass
Throne of Glass är den första delen i Sarah J. Maas serie med samma namn. Boken är 404 sidor lång och har fem planerade efterföljare, varav tre finns ute nu (Crown of Midnight; Heir of Fire; Queen of Shadows). Serien har också en antologi, kallad The Assassin's Blade, med tillhörande fem noveller (The Assassin and the Pirate Lord; The Assassin and the Healer; The Assassin and the Desert; The Assassin and the Underworld; The Assassin and the Empire).
Handling:
"När magi har försvunnit från världen och den grymma kungen regerar från hans glastron anländer en lönnmördare, Celaena Sardothien, till slottet. Hon har inte kommit dit för att döda, utan för att vinna tillbaka hennes frihet. Om hon kan besegra 23 mördare, tjuvar och krigare i en tävling anordnad för att hitta landets största lönnmördare, blir hon kungens slagskämpe och befriad från fängelset. Men något ont dväljs i slottet - och det är där för att döda. När hennes motståndare blir brutalt mördare en efter en, blir Celaenas kamp för frihet en kamp för överlevnad."
Recension:
Throne of Glass är en imponerande debut och jag måste medge att jag älskar boken. Redan tidigt under läsningen blev jag beroende och kände ett konstant drag efter att få veta mer.
Boken känns exklusiv. Sidorna är tjocka och har en lite gammaldags känsla, rubrikerna är vackert utsnidade med olika grafiska element och omslaget är så tilldragande det kan bli. Bokens välarbetade yttre samverkar med innehållet och förhöjer hela läsupplevelsen.
Sarah J. Maas har ett ovanligt bra språk för att vara en debut. Löptexten flyter på i lagom takt och karaktärerna är enastående. Många erfarna författare kan ha svårt att skapa verklighetstrogna och tilltalande karaktärer, men Maas lyckas onekligen.
Både Dorian, Chaol och Celaena är mycket intressanta att läsa om och för ovanlighetens skull tycker jag till och med att kärlekstriangeln passar in och är medryckande. De bildar en riktigt fängslande triplett och kompletterar varandra med sina skilda karaktärsdrag. Jag gillar att Celaena inte är en dam i nöd, utan istället en smart, kvicktänkt och grym karaktär. Hon underhåller mig som läsare och håller läsningen fräsch och spännande. Celaena utgör en bra antihjälte, helt enkelt.
Tonen i boken är annorlunda än vad jag förväntade mig, på gott och på ont. Det finns en hel del action närvarande, men jag hade trott att action-elementet skulle vara bokens grund och inte bara en deltagande faktor. Boken är lättsammare än väntat och jag hade inte heller föreställt mig att lönnmördaren Celaena skulle vara så flickaktig. Något jag dock störde mig på var mängden övernaturligt framåt slutet. Jag var inte beredd på att Throne of Glass skulle ha en sådan hög dos magi.
Sammanfattningsvis så älskar jag Throne of Glass. Det är en välskriven och spännande fantasy, med flera kickass-karaktärer. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer om Celaena och tycker att Throne of Glass utgör en lovande start för resten av serien.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
Horrible Bosses
I Horrible Bosses, regisserad av Seth Gordon, får har Jason Bateman, Charlie Day, Jason Sudeikis, Jennifer Aniston, Colin Farrell, Kevin Spacey och Jamie Foxx i huvudrollerna. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2011.
Handling:
"För Nick, Kurt och Dale finns det bara en sak som gör deras dagar lite mer uthärdiga: fantasin om att bli av med sina outhärdliga chefer. En blöt kväll bestämmer de sig för att det är dags att gå från fantasi till handling och där och då gör de tre vännerna en plan för att göra sig av med sina respektive arbetsgivare - för gott. Det finns bara ett problem: även de bästa av planer är endast så idiotsäkra som de som sitter bakom spakarna."
Recension:
Jag är missnöjd med Horrible Bosses. Jag hade verkligen inte förväntat mig ett mästerverk, men jag hade hoppats på en mycket charmigare rulle än vad det visade sig vara. Filmen är alldeles för överdriven för att jag ska uppskatta den och karaktärerna är platta. Horrible Bosses är intetsägande och lämnar tittaren oberörd.
Kurt är den enda i gänget som gillar sin chef.
Startfältet av skådespelare är mycket lovande och visst presterar de bra, men inte ens de kan rädda filmen från det alldeles för uttjatade manuset. Handlingen är för svag för att greppa tag i tittaren och händelseförloppet känns påskyndat och förutsägbart.
Dale blir sexuellt trakassererad av sin kvinnliga chef.
Jag måste dock medge att filmen har en underhållande ton och att jag faktiskt skrattade några gånger. Det är bara synd att helheten inte håller en jämn kvalité och att filmen på vissa delar är så överdriven att det blir frustrerande och jobbigt att titta på. Det är inte ofta som jag skrattar till filmer, och därför vill jag ge Horrible Bosses lite beröm för dess ”bedrift” trots att helheten inte håller.
Tillsammans planerar männen att mörda sina chefer.
Sammanfattningsvis klassificerar jag Horrible Bosses som okej. Den är överdriven och platt i utförande, men eftersom den ändå lyckades få mig att skratta så blev resultatet inte totalt misslyckat. Skådespelarna är dessutom duktiga och trots att de inte lyckas rädda filmen helt så förhöjer de definitivt känslan.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 3 - 4,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Komedi;
The Walking Dead, säsong 5
I den femte säsongen av The Walking Dead, baserad på de grafiska böckerna av Robert Kirkman, får vi se Andrew Lincoln, Steven Yeun, Chandler Riggs, Norman Reedus, Melissa McBride, Lauren Cohan, Danai Gurira, Sonequa Martin-Green, Emily Kinney, Alanna Masterson, Michael Cudlitz och Josh McDermitt i huvudrollerna. Säsongen är 705 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 28 september 2015.
Handling:
"Rick och de andra i gruppen är fångade i en tågvagn i avvaktan på ett grymt öde. Historien väver samman människorna i Terminus med hoppet om att finna ett botemedel i Washington D.C., de förlorade medlemmarnas öde och nya omgivningar, nya konflikter och hinder för att hålla ihop gruppen och överleva. Efter allt de sett, gjort, offrat och hållit fast vid oavsett vad det kostat... Vem gör det dem till?"
Recension:
På grund av min besvikelse över seriens fjärde säsong var jag inställd på att bli måttligt imponerad av den femte. Dock kan jag berätta att serien har ryckt upp sig och nu levererar en av de bästa säsongerna hittills. Nästan allt zombie-relaterat jag varit med om har levererats dåligt, men The Walking Dead är en chockerande stark serie som slår undan mina zombie-fördomar med en smäll.
Separerad från gruppen har Beth det tufft.
Den post-apokalyptiska världen i The Walking Dead är otroligt respektingivande. Allt är genomtänkt, noggrant uppbyggt och fascinerande: från samhället till zombierna själva. Trots att serien självfallet har övernaturliga element (duh, zombier) så är serien imponerande realistisk. Jag beundrar hur skaparna har fått varelserna, attackerna och allt annat att se så verkligt ut. Vandrarna ser blir vidrigare och bättre gjorda för varje säsong.
Zombierna känner varken smärta eller fruktan.
The Walking Dead är en mycket överväldigande serie och trots att jag vill rekommendera den till alla så kan det vara bra att ta dig en ordentlig funderarare om du är känslig. För serien är minst sagt brutal. Blod forsar, ögon exploderar, inälvor läcker ut är magen, hjärnsubstans sprutar. Trots att jag ibland rycker till på grund av vissa sceners brutalitet, så kan jag inte låta bli att njuta av att serien vågar ta för sig. Dessutom är The Walking Dead definitivt inte bara en ”hack and slash”-serie, utan har ett sällsynt djup som fängslar tittaren genom äventyret. Men som sagt, är du känslig så tänk dig för.
Utan vatten måste gruppen ta vara på varenda droppe regn.
Skådespelarna är allesammans fantastiska. De känns äkta, trovärdiga och engagerar tittaren känslomässigt. I en scen brast jag till och med ut i gråt: inte på grund av det som hände i scenen utan tack vare skådespelarnas makalösa prestationer som rörde upp en massa känslor. Skådespelarna känns professionella och de lyckas involvera tittaren i serien. Dessutom hjälper de, tillsammans med manuset, till att utveckla karaktärerna för varje säsong.
Om natten gömmer sig de levande döda i mörkret.
Jag måste dock medge att jag tycker att säsongen är lite rörig i mitten. Vi får följa ett par olika paralleller, och dessutom genomförs några tidshopp. Tillsammans blir det aningen ostrukturerat. Exempelvis: ett avsnitt slutar spännande och man vill genast se mer. I nästa avsnitt får vi dock följa en helt annan parallell med andra karaktärer. I avsnittet därefter återgår vi till den förstnämnda parallellen, men några dagar innan händelsen. Det blir lite smått virrigt att orientera sig i tid och plats. Dessutom hade säsongen några små, men noterbara, logiska luckor.
Gruppen måste dagligen kämpa för att behålla sina liv.
Sammanfattningsvis så älskade jag säsongen. The Walking Dead visar verkligen vart skåpet ska stå och imponerar stort. Mycket händer i de actionfyllda och brutala avsnitten och som tittare sitter man fängslad från början till slut. Självklart har säsongen några dippar, men den överklassar ändå allt jag sett den senaste tiden. Denna säsong bevisar att The Walking Dead är en fantastisk, episk serie som förhoppningsvis finns kvar i många säsonger till. Jag är redan desperat efter att se mer.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Fantasy & scifi, Serier: Skräck, Tv-seriebetyg 7 - 8,5, Tv-serierecensioner;
Nytt i samlingen, #47
Idag kom två paket i brevlådan. Ett från Modernista bokförlag och ett från B. Wahlströms.
Av Modernista fick jag den femte delen i Nikkis dagbok-serien skriven av Rachel Renée Russell, nämligen Berättelser om en (inte så smart) fröken besserwisser. Trots att jag är mycket för spänning och unika världsuppbyggnader så tycker jag att Nikkis dagbok-böckerna har en viss charm, och därför ska det bli kul att få fortsätta följa Nikkis problematiska vardag. Stort tack, Modernista!
Av B. Wahlströms fick jag boken Jag och Earl och tjejen som dör, skriven av Jesse Andrews. Trots att jag saknar det engelska omslagets många färger så finner jag det här enkla och stilrena omslaget underligt tilltalande. Jag har hört att det ska vara en känsloladdad bok om cancer. Trots att jag inte vet mycket mer än det verkar boken bra. Stort tack, B. Wahlströms!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
Solsidan, säsong 4
I den fjärde säsongen av den svenska tv-serien Solsidan får vi se Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Henrik Dorsin och Malin Cederblad i huvudrollerna. Säsongen är 220 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2013.
Handling:
"Granngänget tampas som vanligt med både livets små och stora frågor, som om ett schemalagt sexliv verkligen är okej eller hur man ska hantera att ens mamma plötsligt går bort. Alex, Anna, Fredde och Mickan och självklart också Ove är redo att åter ta emot på Saltsjöbadens gräddhylla, Solsidan."
Recension:
Generellt sätt är jag inte särskilt förtjust i svenska filmer och serier, men Solsidan älskar jag. Den är lättsam och glädjefylld och har härlig, satirisk humor som på ett slagfärdigt sätt skildrar kontrasterna i den allmänna svennens liv.
På grund av en stressig vardag schemalägger Anna och Alex sitt sexliv.
Någonting jag gillar är att karaktärerna har så skilda personlighetsdrag. På så sätt bidrar de allesammans till seriens charm. De hamnar i en härlig kontrast till varandra och varenda en känns nödvändig för seriens välbefinnande. Skådespelarna som porträtterar karaktärerna är välkända och mycket begåvade komiker som inte har några problem när det kommer till att få tittaren att skratta.
Mickan upptäcker att Ove inte är den lättaste att bli av med.
Det som gör den fjärde säsongen av Solsidan så lysande är dess förmåga att ta vanliga karaktärsdrag hos svenskar och sedan förstora upp dem så att det både blir humoristiskt och tankeväckande. Resultatet blir en munter och underhållande säsong som man bara vill se mer och mer av.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Komedi, Tv-seriebetyg 7 - 8,5, Tv-serierecensioner;
Nytt i samlingen, #46
Idag kom tre paket i brevlådan, ett från Modernista bokförlag, ett egenbeställt från CDON och ett från 20th Century Fox.
Modernista bokförlag
Av Modernista fick jag Monstrumologen (org. The Monstrumologist) skriven av Rick Yancey. Boken har fått betyget 3,89 på Goodreads och eftersom jag älskar Yanceys Den femte vågen-trilogi så ser jag mycket fram emot att se vad han mer har att bjuda på. Stort tack, Modernista!
CDON
Från CDON beställde jag sju stycken filmer på blu-ray. We're the Millers, Footloose, Horrible Bosses, Good Will Hunting, The Truman Show, Escape Plan och Disney Pixars Upp. Beställningen gick på totalt 355 kr, inklusive frakt.
20th Century Fox
Av 20th Century Fox fick jag två DVD-recex. Den ena är den första säsongen av tv-serien Empire, som fått betyget 8,0 på IMDB, och den andra är boxen med samtliga filmer i Natt på Museet-trilogin. Stort tack, 20th Century Fox!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
Extant, säsong 1
Den första säsongen av tv-serien Extant är producerad av Steven Spielberg och i huvudrollerna får vi se bland annat Halle Berry, Pierce Gagnon, Grace Gummer, Tyler Hilton, Goran Visnjic, Hiroyuki Sanada, Michael O'Neill, Camryn Manheim, Maury Sterlig, Charlie Bewley och Sergio Harford. Säsongen är 541 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpps 19 oktober 2015 av Paramount.
Handling:
"Astronauten Molly Woods återvänder gravid från ett 13 månader långt enmansuppdrag, vilket förbryllar hennes läkare. Eftersom Molly inte kunde få barn tillsammand med sin man skapade han sonen Ethan - en android. Snart blir det uppenbart att uppdraget kan påverka hela mänsklighetens historia."
Recension:
Extant utspelar sig mestadels på planeten Jorden: men det är inte Jorden som vi känner till den idag. Serien äger rum i framtiden, med avancerad teknologi och ett förändrat levnadssätt. Världen är fascinerande uppbyggd och som tittare vill jag hela tiden få reda på mer om samhället. Här finns rörliga foton, häftiga gadgetar, androider och cyborgs. Jag gillar att teknologin integreras snyggt i karaktärernas vardag istället för att ståtligt demonstreras för tittaren. Det mer diskreta – men samtidigt kraftfulla – tillvägagångssättet imponerar stort och gör att det inte känns extremt med allt det nya.
Molly har varit ute på ett mystiskt solouppdrag i rymden.
Extant har två olika paralleller och tyvärr tycker jag inte att de sammanlänkas särskilt bra. Jag gillar den parallell som innefattar det dystopiska samhället och familjen. Det är där som man lär känna karaktärerna mer på djupet, och som teknologin känns mest respektingivande. Det är också i den parallellen som jag kände mig känslomässigt involverad. Den andra parallellen tröttnade jag dock på väldigt snabbt. Den fokuserar på utomjordingar med superkrafter och det blir rörigt och överdrivet. Koncepten är för separerade och jag hade föredragit att serien haft ett tydligare fokus. Som det är nu känns det lite osammanhängande, speciellt framåt slutet.
I framtiden väntar en hel del cool teknologi.
Skådespelarna är dock oklanderliga. Halle Berry (X-Men) passar perfekt i rollen som Molly Woods och tillsammans med Pierce Gagnon (Tomorrowland: A World Beyond) och Goran Visnjic (Cityakuten) bildas en intressant och trovärdig familj. Det är även kul att få se Grace Gummer, Tyler Hilton, Annie Wersching, Hiroyuki Sanada och Camryn Manheim i serien. Min favorit är dock Gagnon som spelar Ethan, vilket är rätt ironiskt. I början tyckte jag att Ethan var jobbig och bortskämd men efter några avsnitt upptäckte jag att jag älskade honom. Han är charmig och Gagnon lyckas skapa empati för den lilla androiden.
Det är inte alltid man vet vilken sida sina vänner står på.
Som helhet tycker jag om den första säsongen av Extant, trots dess brister. Samhället är otroligt fascinerande och jag fastnade för karaktärerna och skådespelarna som porträtterade dem. Serien förlorar dock på att den är rörig och tar in för många övernaturliga element. Det är alltså en bra sci-fi som är i behov av bättre fokus.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Fantasy & scifi, Sponsrade recensioner, Tv-seriebetyg 5 - 6,5, Tv-serierecensioner;
Röd Drottning
Röd Drottning (org. Red Queen) är Victoria Aveyards debutroman. Den här dystopin är 379 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Filmrättigheterna har köpts av Universal Pictures.
Handling:
"I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De Silvernblodiga, supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga Röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare. Mare är en av de Röda. Hon hankar sig fram som ficktjuv i en fattig by, tills ödets nyck kastar henne inför Silverdomstolen. Framför kungen, prinsarna och adeln visar det sig plötsligt att även hon har en övernaturlig förmåga, trots sitt röda blod. Något som hotar att underminera hela grunden för de Silverblodigas makt."
Recension:
Röd Drottning är en mycket bra bok och hade jag möjlighet skulle jag vilja läsa fortsättningen direkt. Det tog ett litet tag för mig att komma in i boken men ju mer jag läste desto bättre blev den och halvvägs igenom var jag helt fast.
Trots att världsuppbyggnaden inte är säregen så är den fascinerande. Jag vill veta veta lite mer om samhället och dess invånare just för att det var så välkonstruerat. Konceptet låter väldigt likt Rött Uppror, men jag tycker snarare att The Selection möter X-Men, vilket blev en oväntat bra mix.
Det märks inte att Röd Drottning är Aveyards debut för hon är väldigt professionell i sitt skrivande. Boken är välskriven, genomtänkt och texten flyter på bra. Det är lätt att ta till sig författarens ord och bokens handling. Dessutom är Aveyards karaktärsuppbyggnad ovanligt bra för att komma från en debutförfattare. Karaktärerna är intressanta att följa och för ovanlighetens skull fastnade jag aningen mer för sidkaraktärerna (Cal, Maven och Elara) än för huvudpersonen (Mare): just för att de är så välkonstruerade. Jag älskar deras säregna personlighetsdrag och deras tydliga utveckling genom boken.
Boken har ett lagom tempo och är spännande. Den sista halvan är också väldigt actionfylld och gjorde det svårt att släppa taget om boken. Dessutom avslutas boken med en härlig tvist som ökade dramatiken rejält. Cliffhangern i sista kapitlet gör att jag är ofattbart exalterad efter fortsättningen [Glass Sword].
Boken är dock inte helt perfekt. Trots att jag tycker att den är riktigt bra så känner jag samtidigt att vissa scener var en gnutta överdramatiska. Dessutom är inte världen alltför säregen och Röd Drottning känns som ett hopplock av andra dystopiska böcker. Därtill så har den också några logiska luckor.
Med det sagt så är ändå Röd Drottning en av de bättre böckerna jag läst på länge. Tempot och den intressanta världen välkomnade mig, och de levande karaktärerna fängslade tillsammans med den actionfyllda handlingen. Jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen och releasen kan inte komma snabbt nog.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Dystopier och sci-fi, Sponsrade recensioner;
Vi på Saltkråkan
Vi på Saltkråkan är tv-serien som utspelar sig före de fyra filmerna om Saltkråkans invånare. Serien är 364 minuter lång, består av 13 avsnitt och är barntillåten. Den spelades in 1964 och baseras på böckerna av Astrid Lindgren.
Handling:
"En vacker junidag stiger familjen Melkerson ombord på den båt som ska ta dem till Saltkråkan, ön som ligger där ytterst i havsbandet i Stockholms skärgård. Där bor Tjorven tillsammans med hunden Båtsman, sina föräldrar och sina två storasystrar Teddy och Freddy. Denna sommar lär Tjorven känna familjen Melkerson med den jämnårige pojken Pelle, hans storebröder Niklas och Johan, deras pappa som är änkling och kallas farbror Melker samt dottern Malin, äldsta barnet i familjen."
Recension:
Vi på Saltkråkan må vara en gammal serie, men eftersom jag tittade på den relativt nya bluray-utgåvan vill jag passa på att recensera den här tidlösa tv-serien. Med Vi på Saltkråkan spelandes på skärmen, en filt om mig och en kopp varm choklad i ena handen kan jag konstatera att mysfaktorn var på topp.
Vi på Saltkråkan är en karaktärsdriven serie. Övergången mellan moderna vuxenserier och denna kan göra att Vi på Saltkråkan upplevas händelselös i början. Men efter ett par avsnitt kan inte ens den mest kritiska låta bli att värmas upp av karaktärernas charm. Jag blir rent utav lycklig när jag tittar på serien. Jag får en slags frihetskänsla och gläds enormt av att se den gemenskap som finns. Kanske är jag sentimental, men jag blir helt enkelt salig av att titta på den.
Tjorven, Pelle och Stina är tre underbart charmiga små barn.
Vi på Saltkråkan är inte bara nostalgisk, utan också riktigt söt och underhållande. Karaktärerna har allesammans starka personligheter och gör tittarupplevelsen optimal. Bedårande Tjorven och Pelle bidrar med förtjusande och slagträffande repliker och minspel, fagra Malin påminner om en bättre tid, bröderna Niklas och Johan samt systrarna Teddy och Freddy ger serien en oförglömlig glädje med sina bus, och härliga farbror Melker ger serien en känsla av intagande, hjärtlig och satirisk ironi. Manuset och skådespelarna fungerar riktigt bra ihop och blir både roande och fängslande.
Jag tittade som sagt på bluray-utgåvan. Den är restaurerad, d.v.s. ”moderniserad”. Bilden är fortfarande i ”gammel-tv-format” som jag kallar det – alltså en kvadratisk bildskärm som inte sträcker sig till den rektangulära platt-tv:ns kanter - men färgerna har fyllts på och skärpan förbättrats. Resultatet blir slående vackert. Den redan ljuvliga miljön bestående av skärgårdar och öar blir ännu mer hänförande med starkare färger och djupare kontraster.
Trots att invånarnas enda transportmedel är båt så lever de i en frihet jag avundas.
Som helhet älskar jag verkligen Vi på Saltkråkan och jag ser mycket fram emot att se filmerna som fortsätter serien. Den vackra miljön, charmiga karaktärerna och härliga skådespelarna gör att jag inte vill att det ska ta slut. Jag rekommenderar serien till alla som vill drömma sig bort till en tid med en annan slags frihet och lycka. Jag skulle lätt kunna ge den högre betyg, men känner att skulle bli knasigt om man då börjar jämföra med andra typer av serier.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Feelgood, Serier: Komedi, Tv-seriebetyg 7 - 8,5, Tv-serierecensioner;
Nytt i samlingen, #45
Idag kom några böcker i brevlådan. Och böcker är aldrig fel, eller hur?
Jag tänker inte skriva alls om Studentens skrivhandbok eftersom det är (tråkig) kurslitteratur.
Av bokförlaget Styxx Fantasy fick jag två böcker. Den första är Legend av Richard Matheson. Ni känner säkert igen den, eftersom den baserar filmen I Am Legend med Will Smith. Ni vet dem med zombierna och hunden? Jag ser fram emot att läsa boken, både för att den är postapokalyptisk, plus att jag är nyfiken på hur den skiljer sig från filmen.
Jag fick också den nyare boken Yuko av Jenny Milewski. Ärligt talat vet jag inte vad den handlar om men eftersom jag älskar Kina så lockar titeln mig i alla fall. Men vem vet, den kanske inte har något att göra med Kina alls. Det varkar i alla fall vara en rysare av något slag. Jag ser fram emot att upptäcka vad Milewski har att bjuda på. Tack, Styxx Fantasy!
Sist men inte minst fick jag boken Det är inte jag, det är du, skriven av Mhairi McFarlane. Framsidan lockar inte mig som läsare men handlingen verkar bra och i min stil. Det ser ut att vara någon form av trevlig contemporary. Dessutom är det min allra första bok med guldrygg (woop-woop)! Ser grymt läckert ut i hyllan. Jag hoppas på en mysig och underhållande läsning. Tack, Harper Collins!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
NCIS: New Orleans, säsong 1
I den första säsongen av NCIS: New Orleans får vi se Scott Bakula, Lucas Black, Zoe McLellan, Rob Kerkovich, CCH Pounder och Charles Barber i huvudrollerna. Serien är en spin-off på NCIS och är producerad av Mark Harmon. Säsongen är 921 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 5 oktober 2015 av Paramount.
Handling:
"I staden som överlever det mesta finns ett elitteam som gör allt för att hålla kusten säker. Dwayne Cassius Pride leder gruppen som hanterar brott som hotar USA:s säkerhet. Prides högra hand, Christopher LaSelle, älskar New Orleans passionerat. Nykomlingen Meredith Brody visar sig vara en skicklig förhörsledare, den excentriske rättsmedicinaren Sebastian Lund bearbetar bevisen med högteknologiska medel och obducenten Loretta Wade avslöjar de dödas hemligheter. Tillsammans kan de bemöta alla tänkbara hot."
Recension:
NCIS: New Orleans har fått mycket oförtjänt kritik. Själv är jag glatt förvånad och försöker att undvika att jämföra den här spin-offen med originalet. Om man gör det är det självklart att man blir besviken, eftersom NCIS är en grymt välgjord serie. NCIS: New Orleans har inte riktigt samma känsloladdning som NCIS, varken när det kommer till den humoristiska sidan eller spänningen, men den gör ett gott försök och får mig att vilja fortsätta se mer. Och jag tycker definitivt att NCIS: New Orleans är bättre än NCIS: Los Angeles!
Inledningsvis får vi se många välkända ansikten i serien.
Säsongen börjar svagt och det tog ett tag att komma in i serien. I början var jag väldigt kritisk mot den. Men den blir successivt bättre för varje avsnitt och framåt slutet satt jag trollbunden. Jag gick från att störa mig på karaktärerna, skådespelarna och deras dialekter till att faktiskt uppskatta dem. Genom säsongens gång får vi lära känna dem bättre och det slutade med att jag gillade dem allesammans.
Teamet får ta sig an en hel del intressanta fall.
Jag har aldrig varit ett fan av CCH Pounder men efter ungefär halva säsongen hade jag utvecklat ett obrytbart band till hennes karaktär. Inte heller är jag särskilt förtjust i Lucas Black – mest på grund av hans konstant stirrande blick och skumma accent – men i NCIS: New Orleans fungerar han riktigt bra med sin karaktär. Skådespelarna kanske inte direkt utmärker sig lika mycket som originalgruppen i NCIS, men de får definitivt tittaren att vilja se mer. En favorit för mig är Sebastian, som med sin udda personlighet charmade in sig i mitt hjärta.
Det är Dwayne Pride som leder New Orleans team.
Genom säsongen, speciellt i början, får vi träffa på några av karaktärerna från NCIS. Vi får bland annat se David McCallum, Rocky Carroll, Michael Weatherley, Pauley Perrette, Mark Harmon, Diane Neal och Meredith Eaton. Det gör att övergången mellan serierna blir lättare att hantera och det ökar också intresset för spin-offen. Det gör dessutom att serierna känns som en sammanlänkande enhet istället för två separata serier.
Meredith Brody har en hel del bagage.
Skulle jag få önska hade jag velat ha lite mer varierande brott i serien. Ibland kändes det som att NCIS: New Orleans upprepade vissa upplägg från NCIS och det kändes också som att man redan sett vissa fall. Jag märkte till och med att serien återanvände en skådespelare som varit med i NCIS, men för en helt annan karaktär: vilket jag störde mig på eftersom serierna står varandra så pass nära. Jag vill också påpeka att manuset inte är helt perfekt. Många av dialogerna är klyschiga och jag önskar dessutom att serien kunde stå mer på egna ben istället för att följa samma spår som originalserien.
Tillsammans kompletterar och stärker karaktärerna varandra.
Som helhet så gillade jag NCIS: New Orleans. Jag tycker att den har fått alldeles för hård kritik och trots att den självfallet inte är lika charmig som NCIS så toppar den utan tvekan NCIS: Los Angeles. Efter några avsnitt med hårt kritiserande upptäckte jag att jag gillade både skådespelarna och deras karaktärer, och jag tror att med lite tid och mognad kan NCIS: New Orleans utvecklas till att bli en riktigt bra serie. Jag ser fram emot fortsättningen.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Kriminalare, Sponsrade recensioner, Tv-seriebetyg 5 - 6,5, Tv-serierecensioner;
När vi tvekade
När vi tvekade (org. After we collided) är den andra delen i After-serien, skriven av Anna Todd. Serien började som digital fanfiction av gruppen One Direction, men idag finns bästsäljaren i även fysiska kopior. Boken är 740 sidor lång och publiceras av Norstedts förlag.
Handling:
"Efter en kaotisk början på Tessas och Hardins förhållande verkade saker och ting börja falla på plats. Sedan kom den förkrossande sanningen fram... Tessa visste att Hardin kunde vara elak och hans humörsvängningar plågade henne, men hon trodde ändå att han älskade henne. Så som hon älskar honom. Är Hardin verkligen den djupa och missförstådda kille som Tessa föll så hårt för? Eller var allt bara ett spel?"
Recension:
Ja, du. Jag vet knappt vad jag ska skriva. Att läsa När vi tvekade är som att äta chips. Man är fullt medveten om att det inte är bra för en, men efter att man väl ha smakat en så går det inte längre att hålla sig undan. Precis som Tessa och Hardin i deras relation, så är jag fullt medveten om alla bokens brister; men jag dras ändå till den och kommer utan tvekan att läsa vidare.
Jag kan börja med att skriva att boken är lite väl lång. Jag har inget emot tegelstenar, men det måste finnas kvalité och inte bara kvantitet. När vi tvekade är väldigt upprepande och med skillnad från första boken händer det inte mycket som för handlingen framåt. Majoriteten av boken består av gräl, och att karaktärerna gör slut för att sedan bli tillsammans igen.
Och karaktärerna… var ska jag börja? De är fruktansvärda men jag älskar dem ändå. Det går knappt att beskriva. Jag avskyr dem båda två men kan inte hjälpa att känna empati för dem ändå. Båda två är omogna hycklare. De överreagerar, ljuger och klarar inte av simpel kommunikation. Jag skulle personligen aldrig gå i närheten av Hardin. Han är alldeles för kontrollerande, våldsam och avundsjuk. Tessa är också en frustrerande karaktär: mest för att hon är en push-over. Jag skulle aldrig någonsin förlåta Hardin efter det han gjort, och jag tappade min respekt för Tessa när hon gång på gång återvände till honom. När de väl är sams så är de hur gulliga som helst tillsammans, men för det mesta ser jag deras relation som rent utav giftig.
Språket är det jag fastnat mest för. Todds skrivteknik är riktigt bra och texten har ett bra flyt. Trots att boken är så sjukt frustrerande och irriterande så fastnar jag för läsningen: på något sätt blir den beroendeframkallande. När vi tvekade är inte realistisk, den har mer bråk och sex än något annat och jobbiga karaktärer fyller sidorna: men ändå griper boken tag i mig.
Som helhet måste jag medge att jag gillar När vi tvekade. Den är inte riktigt lika bra som första delen i serien, eftersom den inte för handlingen framåt, men boken griper tag i mig som läsare och trots att den är över sjuhundra sidor så gick den snabbt att läsa. Jag hoppas på att både Hardin och Tessa utvecklas i nästa bok så att jag slipper störa mig på deras konstanta hattande fram och tillbaka.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: , Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: Romance och erotik, Sponsrade recensioner;
Spy
Spy är en actionkomedi regisserad av Paul Feig, med bland annat Melissa McCarthy, Rose Byrne, Jude Law, Miranda Hart, Morena Baccarin, Allison Janney, Björn Gustafsson och Jason Statham i huvudrollerna. Filmen är 130 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 5 oktober 2015 av 20th Century Fox.
Handling:
"När hennes partner mystiskt försvinner och en toppagent avslöjas, erbjuder sig skrivbordsagenten Susan Cooper att gå undercover. Helt oväntat är Susan snart på väg att bli en av CIA:s mest osannolika, hemliga vapen, i sökandet efter sin partner och på jakt efter en hänsynslös vapensmugglare."
Recension:
Jag är generellt sett inte mycket för actionkomedier men efter att ha sett den fenomenala Kingsman: The Secret Service hoppades jag att genren tagit en vändning åt det bättre. Därför såg jag mycket fram emot att se Spy. Och visst är det en bra film, men jag hade förväntat mig så mycket mer.
Agent Fine försvinner efter ett farligt uppdrag.
Det är McCarthy (Gilmore Girls) och Byrne (X-Men: First Class) som gör filmen sevärd. McCarthy är som alltid underhållande och fick mig att skratta några gånger, och Byrne levererar starkt i rollen som Rayna. Däremot har jag sjukt svårt för Jason Statham (The Transporter). Efter att ha sett filmen Crank så upplever jag Statham som både irriterande och äcklig. Jag tycker dessutom att många av scenerna med Statham i Spy var onödiga, upprepande och tråkiga.
Melissa McCarthy är sitt vanliga charmiga jag.
Filmen är som sagt smått roande och charmig, men samtidigt bidrar den inte med något nytt: den är både klyschig och förutsägbar. Den försöker för mycket med humorn vilket blir överdrivet och aningen tröttsamt. Filmen känns väldigt kluven eftersom den ibland får till scenerna med perfekt balans av humor och spänning, medan andra scener fick mig att sucka och himla med ögonen. Själva handlingen är inte mycket att hurra över, utan det är enstaka scenarion som är filmens guldkant.
Kontorsagenten breder ut sina vingar och förvandlas till en hårdhudad spion.
Som helhet är Spy en bra film. Den fick mig att skratta några gånger och jag är imponerad av både McCarthys och Byrnes insatser. Scenerna med dem tillsammans är guld värda. Jag hade bara önskat att filmen tagit ut svängarna mer och inte fallit i den typiska mallen för actionkomedier. Jag är dock glad över att ha sett den och Spy är en film jag kan tänka mig se igen eftersom skådespelarna gav den en hel del charm. Det är en sådan film jag ogillar och tycker mycket om på samma gång. Så se den och avgör själv, vetja!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 5 - 6,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Action, thriller, Filmrecensioner: Komedi, Sponsrade recensioner;
The Vampire Diaries, säsong 6
I den sjätte säsongen av den övernaturliga tv-serien The Vampire Diaries får vi se Nina Dobrev, Paul Wesley, Ian Somerhalder, Kat Graham, Candice Accola, Zach Roerig, Michael Trevino, Matthew Davis, Michael Malarkey, Steven R. McQueen, Penelope Mitchelle, Jodi Lyn O'Keefe, Annie Wersching och Chris Wood i huvudrollerna. Säsongen är 928 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 21 september 2015.
Handling:
"Elena börjar det andra året på college och är fast besluten att trycka undan sorgen efter att ha förlorat sin pojkvän och bästa vän. Men Damon återvänder, fast besluten att få henne att älska honom igen. Med Bonnie fängslad i en magisk fängelsevärld, Stefan i en tvist med Caroline och Mystic Falls under en anti-magi-förtrollning, kommer det att bli möjligt för Elena att finna lyckan?"
Recension:
De tre första säsongerna av The Vampire Diaries är riktigt bra. Därefter blir varje säsong allt sämre och allt mer klyschig. Visst har den här säsongen många härliga stunder, men den är utan tvekan den sämsta säsongen hittills. Den är helt enkelt för mycket.
Damon och Bonnie är fast i en fängelsevärld tillsammans.
Den här säsongen är så klyschig och förutsägbar att jag satt och suckade och himlade med ögonen till varje avsnitt. Den är otroligt tradig. Karaktärerna får ofta chansen att ordna sina problem, men på grund av dumdristiga val dras de ut. Aspekter som hade kunnat ordas upp efter bara några avsnitt genomsyrar istället hela säsongen. Varje gång serien får en chans att utvecklas så tar den ett steg tillbaka och ältar lite till på det gamla. Dessutom faller för mycket bara på plats och som tittare behöver man inte tänka mycket på egen hand vilket gör att det känns som att serien daltar med en.
Alaric förälskar sig i läkaren Jo.
De senaste säsongerna har The Vampire Diaries upprepat samma misstag om och om igen. Det är kärleksdraman hit och dit, karaktärerna gör medelmåttiga försök att stoppa skurken, döda karaktärer återvänder och så vidare. Det mesta av deras bekymmer skulle lätt kunna lösas med kommunikation, och man tycker ju att de borde ha lärt sig det vid det här laget. En annan sak jag stör mig på är att magin växlar mellan att kännas allsmäktig och meningslös: som om kraften förändras för att passa de olika situationerna, vilket både känns klyschigt och löjligt.
Jeremy går från att vara en omtänksam broder till en nonchalant egoist.
Inte nog med att serien upprepar samma misstag: den upprepar också samma händelser. Det märks att skaparna börjar få idébrist, för vi får se näst intill identiska scener som i tidigare säsonger. Det är tråkigt att serien inte längre känns fantasifull, utan bara återanvänder samma saker om och om igen. Det gäller inte alltid samma karaktärer, men problemen och målen verkar ha satts på repeat. Dessutom tar serien upp ett gäng handlingsparalleller som inte leder någon vart.
Killgänget försöker ta sig igenom ett gäng besvärjelser.
Jag berörs inte längre av serien. Jag minns att jag i de första säsongerna grät rätt mycket, men vid det här laget har man lärt sig att de som dör nästan alltid kommer tillbaka. Det gör att seriens försök att påverka tittaren känslomässigt istället faller platt.
Carolines och Stefans relation växlar mellan hat och kärlek.
Skådespelarna är dock duktiga och de gör sina karaktärer otroligt charmiga. Dock kan jag inte riktigt se en ljus framtid för serien: både för att den länge gått utför, men också för att Nina Dobrev beslutat sig för att sluta. Dobrev, som spelat Elena, har varit seriens katalysator och den centrala personen från första början. Visst kunde Elena bli lite frustrerande ibland, men jag ser ändå The Vampire Diaries som hennes serie. Dessutom är Dobrev en fantastisk skådespelerska och serien kommer inte att bli densamma utan henne. Det är som om Jim Parsons skulle sluta från The Big Bang Theory: ibland är det en enda skådespelare som håller upp resten av serien.
Vi får, en gång för alla, säga adjö till Nina Dobrev.
Jag vet att den här recensionen har varit negativ, men säsongen är verkligen inte dålig. Jag är bara besviken över att The Vampire Diaries, som började starkt och har så mycket potential, inte tar vara på sina möjligheter. Det har blivit en serie som fokuserar på längd och inkomster, istället för kvalité. Det märks genom att serien utvecklas långsamt, att de mesta problemen ältas och att serien inte vågar ta några risker. Jag kommer att fortsätta följa The Vampire Diaries till dess sista säsong, men hoppas att slutet kommer snart så att minnet av serien förblir positivt.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Serier: Urban fantasy, Tv-seriebetyg 5 - 6,5, Tv-serierecensioner;
Nytt i samlingen, #44
Idag kom ett paket från Norstedts i brevlådan.
Paketet innehöll den kompletta översättningen av Fifty Shades-trilogin av E. J. James. Böckerna är Femtio nyanser av honom, Femtio nyanser av mörker samt Femtio nyanser av frihet. Jag har faktiskt läst de två första böckerna på engelska redan, men eftersom det var några år sedan så ska det bli kul att väcka minnena till liv igen. Dessutom får jag ju äntligen ett avslut på serien! Stort tack till er på Norstedts!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
The Longest Ride
The Longest Ride är ett romantiskt drama regisserad av George Tillman Jr. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Nicholas Sparks. I huvudrollerna får vi se Britt Robertson, Scott Eastwood, Alan Alda, Jack Huston, Oona Chaplin, Melissa Benoist och Lolita Davidovich. Filmen är 128 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 26 oktober 2015.
Handling:
"Rodeomästaren Luke träffar studenten Sophia som precis ska börja sitt drömjobb och de ger sig ut på en resa utöver det vanliga. Deras olika val sätter förhållandet på prov och de gör en ödesdiger bekantskap med Ira, vars minnen lämnar dem djupt berörda och förändrar dem för alltid."
Recension:
Jag är måttligt imponerad av The Longest Ride. Nicholas Sparks är en av mina stora förebilder och hans skrivande är fantastiskt. Dock har jag blivit besviken på de senaste filmerna som baserats på hans böcker. The Longest Ride är en bra film, men den bjuder inte på någonting nytt. Jag har sett allting förut och det gör filmen förutsägbar.
Efter en rodeotävling börjar Luke och Sophia att dejta.
Vi får följa två olika par: Luke och Sophia; Ira och Ruth. Händelserna växlar mellan nutid och dåtid och båda parallellerna är intressanta och trevliga att följa. Jag gillar samtliga karaktärer: att Luke är en gentleman; att Sophia vet vad hon vill; att Ira vågar öppna upp sig för främlingar och att Ruth har en stor drivkraft och passion. Däremot tycker jag att vi inte riktigt får lära känna dem ordentligt. Eftersom filmen vill fokusera på båda paren ungefär lika mycket, resulterar det i att vi inte får fördjupa oss i någon av dem. Jag hade personligen uppskattat filmen mer om den valt ett av paren att fokusera på.
Paret träffar på Ira, som berättar om sitt livs kärlek.
Jag skulle nog kunna påstå att The Longest Ride är lite mer realistisk än de tidigare filmerna, men tyvärr är den också aningen plattare. Jag, som brukar storgrina till både Sparks böcker och filmer, fällde inte en enda tår. Med skillnad från de tidigare Nicholas Sparks-filmerna så händer det inte något särskilt dramatiskt i The Longest Ride. Visst har filmen dramatik, men jag kände mig inte berörd av händelserna eftersom majoriteten av dem utspelas i det förflutna.
Som ung var Ira hopplöst förälskad i den passionerade Ruth.
The Longest Ride är dock en trevlig och mysig film att titta på. Den har samma charm som de flesta romantiska filmer, ett vackert skrivet manus och duktiga skådespelare. Britt Robertson (Under the Dome) och Scott Eastwood (Gran Torino) porträtterar sina karaktärer på ett karismatiskt och charmerande sätt, och det är kul att få se även Alan Alda (What Women Want), Oona Chaplin (Game of Thrones) och Melissa Benoist (Glee) i filmen.
Sophia får uppleva ett helt nytt liv med Luke.
Jag älskar miljön där filmen utspelar sig. The Longest Ride tar till stor del plats ute på landet, med vackra landskap och en befriande närhet till djur. Samtidigt gillar jag inte alls rodeo-inslaget i filmen. Jag tyckte väldigt synd om de plågade tjurarna och jag svor över cowboysens grymhet, vilket definitivt inte var syftet i filmen. Det var inte brutalt på något sätt, men jag tycker att filmen förskönade sporten. De kunde ha framhävt vad rodeo verkligen innebär för djuren.
Vänskapsband knyts mellan paret och Ira.
Sammanfattningsvis så tycker jag om The Longest Ride. Det är inte en film utöver det vanliga, men en passande film när man vill se något småcharmigt, allmänt trevligt och romantiskt. The Longest Ride har väldigt många klyschor och är förutsägbar, men det är något jag hade förväntat mig. The Longest Ride är också lättsam, söt och har en vacker kärleksberättelse med duktiga skådespelare. Som helhet är det en bra film: varken mer eller mindre.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Filmbetyg 5 - 6,5, Filmrecensioner, Filmrecensioner: Drama, Filmrecensioner: Romantik, Sponsrade recensioner;
Nytt i Samlingen, #43
Idag kom ett paket från 20th Century Fox och ett stort paket från Norstedts och Rabén&Sjögren.
Från 20th Century Fox fick jag actionkomedin Spy, med bland annat Melissa McCarthy, Jason Statham, Jude Law och Rose Byrne i huvudrollerna. Jag har hört mycket gott om den och ser mycket fram emot att se om den lever upp till hypen. Den släpps den 5 oktober 2015 och kan förbokas hos CDON för 199 kr. Tack, 20th Century Fox!
Av Norstedts fick jag boken Grey av E. L. James. Som ni antagligen redan vet så är Grey samma berättelse som Fifty Shades of Grey, men hur Christians perspektiv istället för Anastasias. Det ska bli intressant att läsa. Tack, Norstedts!
Av Rabén&Sjögren fick jag fem stycken böcker. Bland annat den kompletta Lumikki Andersson-trilogin av Salla Simukka. Böckerna i trilogin är Röd som blod, Vit som snö och Svart som ebenholts. Jag fick också boken Djupa ro av Lisa Bjärbo, samt Paris, Lola & jag av Moa Eriksson Sandberg. Tack, Rabén&Sjögren!
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Nytt i hyllan
Månadssammanfattning: september 2015
September har varit en riktigt usel filmmånad. Jag har knappt hunnit någon film över huvud taget eftersom högskolan tagit så mycket tid och energi. Men som tur är har jag kompenserat det genom att läsa fler böcker än vanligt, och genom att ha sett några riktigt fantastiska tv-serier.
Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn. Värt att nämna är att jag inte recenserar kurslitteratur.
R = recensionsexemplar.
R = recensionsexemplar.
K = kurslitteratur.
U = uppgradering från befintligt exemplar i hyllan.
U = uppgradering från befintligt exemplar i hyllan.
· Athenas tecken // Rick Riordan – R.
· Svenska skrivregler // Språkrådet – K.
· Texten med extra allt // Lars Melin – K.
· Tydliga texter // Jenny Forsberg – K.
· Cinder // Marissa Meyer – U.
· Scarlet // Marissa Meyer – U.
· Cress // Marissa Meyer – U.
· Bildens tysta budskap // Yvonne Eriksson – K.
· Myter och sanningar om läsning // Jana Holsanova – K.
· Kognitiv psykologi // David Groome m. fl – K.
· Lola och pojken i huset bredvid // Stephanie Perkins – R.
· Röd drottning // Victoria Aveyard – R.
· Herregud & co // Royne Mercurio – R.
· Ja jag har mens, hurså? // Clara Henry – R.
· Änglafall // Susan Ee – R.
· Dimensioner // Sofie Berthet – R.
· Gudar & monser // Laini Taylor – R.
· Stitch! - experiment 626
· Som hund och katt – U.
· Barbie i Svansjön – U.
· Barbie som prinsessan och tiggarflickan – U.
· Barbie i Fairytopia – U.
· The Drop – R.
· The Longest Ride – R.
· Wayward Pines – R.
· Glee säsong 6 – R.
· The Big Bang Theory säsong 8.
· The Vampire Diaries säsong 6.
· Hawaii five-0 säsong 1.
· Solsidan säsong 4.
· Piff & Puff: Räddningspatrullen volym 1.
· Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr volym 1.
· Vi på Saltkråkan.
· NCIS: Los Angeles säsong 2.
· Halvvägs till himlen.
· Two and a Half Men säsong 7.
· Shameless säsong 1.
· The Walking Dead säsong 5.
· NCIS: New Orleans säsong 1 – R.
· Extant säsong 1 – R.
| Kommentera inlägget här |
Permalink / Kategori: Wrap Ups & Book Hauls & Shelf Tours
