Fakta:

I den sjätte och avslutande säsongen av Glee får vi se Lea Michele, Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Matthew Morrison, Naya Rivera, Jenny Ushkowitz, Heather Morris, Chord Overstreet och Darren Criss i huvudrollerna. Säsongen är 570 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Glee är en serie som enligt mig har gått väldigt mycket upp och ner. Vissa delar har varit rent utav förfärliga. Därför vågade jag inte ha allt för höga förhoppningar på dess avslutning. Jag måste dock erkänna att den sista säsongen av Glee är otroligt härlig att se på. Det är utan tvekan seriens bästa säsong och varje avsnitt är uppiggande, glädjefyllt och inspirerande.

 

 

Vid den fjärde och femte säsongen av serien kände jag att den tappade fokus på de ursprungliga skådespelarna. Serien lade till ett stort gäng nya karaktärer som jag personligen inte alls fann lika underhållande och intressanta. Det drog ner serien enormt. Därför gladde det mig mycket att upptäcka att vi får återse nästan alla de ursprungliga skådespelarna i denna säsong. De triviala karaktärerna från förra säsongens mittpunkt, exempelvis Marley och Blake, syns till min stora lättnad inte till alls. Istället är Rachel, William, Sue, Kurt, Artie, Santana, Tina, Brittany och de andra återigen i seriens centrum. Via återföreningar och osedda tillbakablickar får vi också åter möta Mercedes, Puck, Mike, Emma, Quinn, Figgins, Becky, Kitty, Terri, Burt, Unique, Sugar, Carole, Jesse med flera. Vi får till och med se ett gammalt uppträdande med Finn. Den enda karaktären jag känner att jag saknar att återse i säsongen är Shelby, som spelades av Idina Menzel.

 

 

En annan anledning till att jag tycker att detta är den bästa säsongen av Glee är att den har mer känsla. Den är underhållande och charmig, men samtidigt mindre överdriven än tidigare säsonger. Den har dessutom ett tydligt mål och syfte, och håller en stark röd tråd genom säsongens alla avsnitt. I tidigare delar har jag tyckt att avsnitten inte alltid hört ihop, att säsongerna varit rörigt uppbyggda och inte särskilt välplanerade. Men här har varje avsnitt, varje minut, sitt strategiska syfte. Istället för att endast fokusera på att vinna som i tidigare säsonger, läggs istället krut på karaktärernas hopp och framtidsutsikter. Jag tycker också om att säsongen tydligt förespråkar tolerans och respekt för sina medmänniskor. 

 

 

Musiken är som alltid bra och det finns låtar för alla smaker. Precis som tidigare blandar serien gamla klassiker med moderna poplåtar och det blir en behaglig och glädjande mix. Skådespelarna har fantastiska röster och som tittare rycks man verkligen med i deras karismatiska scenglädje. Underförstått är Glee en renodlad musikal, med skillnad från exempelvis Nashville som snarare är en musikalisk dramaserie.

 

 

Den sista säsongen av Glee lyckas förvånansvärt bra med att knyta ihop säcken. Den cirkulerar på ett passande sätt tillbaka till första säsongen och får oss att känna att serien nu är en helhet. Tack vare det sista avsnittet får tittaren en lätt nostalgisk och berörande känsla. Via tillbakablickar inser man hur Glee-klubben påverkat karaktärernas liv, och ett antal framtidsblickar gör att serien knyts samman snyggt och känns komplett.

 

Glee har likt en berg- och dalbana gått mycket upp och ner, och därför trodde jag aldrig att jag skulle känna en avsaknad som denna. Serien gick minst sagt ut med en skräll och jag känner mig riktigt nöjd med vad jag bevittnat. Genom den proffsigt gjorda cirkuleringen så känner jag mig tillfredsställd med sättet serien slutade på. Glee är inte den ideala serien för den som söker chockerande och oförutsägbara tvister, men jag skulle ljuga om jag skrev något annat än att den här säsongen förmedlade en oförglömlig glädje till mig. Tack vare den här avslutningen så kommer jag sakna serien mycket.