Den femte säsongen av Little house on the prarie är, precis som de tidigare delarna, behaglig att se på. Det är en väldigt mysig serie, med trivsam stämning och lättsam humor. Karaktärerna inspirerar med sin goda moral, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras påhitt, så som när Laura ska sätta dit Mrs. Oleson för att hon förtalat alla i staden genom hennes tidningsspalt. Det är som att varje gång jag ser serien, lyfter den en vikt från mina axlar och får mig att känna mig mer öppen och friare.

 

 

Den här säsongen har dock svårt att leva upp till sin föregångare. Den fjärde säsongen var seriens höjdpunkt och lyckades få mig att både skratta och gråta fler gånger än vad jag kan räkna till. Det är förstås svårt att slå, och den femte säsongen blir snäppet svagare på grund av att:

• den inte utspelar sig i Walnut Grove hela tiden. Västernstaden Winoka må skapa variation, men bidrar inte alls med samma härliga gemenskap som finns i deras hemort.
• skådespelaren Labyorteaux, som spelade unga Charles i tidigare säsong, återanvänds som den nya karaktären Albert. Kunde de inte ha anställt någon ny?
• avsnitten som fokuserar på Mary är väldigt lika varandra. Det som hände henne i den fjärde säsongen berörde mig djupt, men efter att ha sett avsnitt efter avsnitt om händelsens efterverkningar har jag börjat förlorat intresse för henne som karaktär.

 

Allt som allt är den femte säsongen av Little house on the prarie riktigt bra. Den kanske inte håller måttet jämfört med tidigare delar, men är ändå en ljuvlig tittarupplevelse.