Den åttonde säsongen av The Big Bang Theory är överraskande bra. Det borde inte komma som en chock eftersom det trots allt är en riktigt bra serie, men jag har tyckt att de senaste säsongerna hållit sig på en lägre nivå än de första. Därför är jag väldigt nöjd med upptäckten att serien börjat rycka upp sig. Det är sällan komedier får mig att dra på munnen, men den här säsongen av The Big Bang Theory lyckades få mig att skratta många gånger.

 

 

Tittar man tillbaka på de tidigare säsongerna märker man att serien har utvecklats en hel del; på gott och på ont. Karaktärerna har förändrats, mognat på sätt och vis, och det har gjort att även skämten mellan dem blivit annorlunda. Någonting jag tycker är synd med utvecklingen är att en hel del av seriens nördighet har tagits bort. Tidigare i serien låg stor fokus på Leonards och Sheldons nörd-liv: med spel, filmer och actionfigurer. Nu centrerar dock serien på karaktärernas romantiska relationer. Trots att jag tycker att det är gulligt att få följa deras kärleksliv så saknar jag den mer nördiga tiden.

 

 

The Big Bang Theory är en karismatisk, innovativ och underhållande serie som sprakar av färg och liv. Den är lättsam, lättengagerande och otroligt bekväm att se på. Den blandar på ett nyskapande sätt vetenskap, komedi och nördighet till en ljuvlig mix.  Jag tycker dock att den åttonde säsongen tappar några riktigt intressanta handlingstrådar här och var, och fängslande aspekter tittaren vill veta mer om glöms ibland bort. Fokusen blir lite skev och många medryckande händelser uppmärksammas inte tillräckligt. Istället för att utveckla händelsen väljer serien att introducera någonting nytt istället. Det är seriens största nackdel: bristen på påtaglig utveckling och att karaktärerna inte påverkas tillräckligt av händelserna.

 

 

The Big Bang Theory är en karaktärsdriven serie och det är en fröjd att återigen få följa de färgglada och underhållande rollerna. Skådespelarna är exemplariska och allesammans har en härlig utstrålning. Jim Parsons (Home) är en riktig stjärna och jag kan inte tänka mig hur serien skulle fungera utan honom. Personligen har jag lite problem med Galecki, mest för att hans karaktär Leonard känns rätt klängig och gnällig, men Cuoco-Sweeting, Helberg, Rauch och Rayyar gör strålande jobb. Jag är även förvånad över att upptäcka att jag börjat gilla Bialik. För ett långt tag ogillade jag henne starkt men nu har jag svårt att föreställa mig serien utan henne.

 

 

Serien har dessutom många duktiga gästskådespelare. Några favoriter i repris är Kevin Sussman (A. I. Artificiell intelligens) som Stuart, John Ross Bowie (The Heat) som Barry, Laurie Metcalf (Toy Story) som Mary, Christine Baranski (Mamma Mia!) som Beverly samt Nathan Fillion (Firefly) och Wil Wheaton (Star Trek: The Next Generation) som sig själva. Skådespelaren Carol Ann Susi (Min låtsasfru), som spelat Debbie Wolowitz, är dock inte med. Hon dog medan inspelningen pågick och följdaktigen var de tvungna att skriva om en hel del av manuset i sista minuten. Därför har jag full förståelse för att vissa av säsongens avsnitt är mindre bra. Jag tycker dock om att serien drog fördel av tragedin och baserade nya, intressanta handlingsparalleller på det. Men är jag återigen besviken över att det inte påverkade seriens totala förlopp. Den här situationen var perfekt för att motivera stora karaktärsutvecklingar.

 

 

Trots att nördigheten drabbas så tycker jag att det är kul att skaparna lägger lite extra krut på karaktärernas förhållanden. Jag önskar bara att de kunde komma på nya sätt att förändra relationerna på. Det känns som att giftermål är seriens enda sätt att utveckla förhållandena, och det blir lite enformigt. Det skulle vara roligare att få se karaktärerna bli gravida, flytta och liknande, istället för att en efter en gifter sig.

 

 

Säsongens avslut är oväntat starkt. Visserligen kom det plötsligt och jag tycker att det hade kunnat laddas upp mer inför det, men jag tycker ändå att det är en av seriens starkaste och mest oförutsägbara säsongsslut hittills. Det är ovanligt dramatiskt för att vara i The Big Bang Theory och det skapar en stor längtan efter att se fortsättningen.

 

 

Sammanfattningsvis så älskar jag den här säsongen av The Big Bang Theory. Visst, den når inte riktigt samma nivå som de fyra första säsongerna och den har några rejäla missar; men den är charmig, rolig och väldigt egen. Karaktärerna är underbara, skådespelarnas karisma lyser igenom skärmen och det var länge sedan jag skrattade så mycket till en serie. Jag ser grymt mycket fram emot den nionde säsongen.