Det är inte ofta som jag läser klassiker, men ibland ger jag genren ett försök. Inte minst för att det får mig att känna mig mer allmänbildad. Just Frankenstein är en psykologiskt intressant berättelse, som jag tyckte om mer än förväntat. Jag tar emellertid avstånd från att den kategoriseras som en skräckroman. Det finns nämligen ingenting läskigt med boken. Jag skulle istället förklara Frankenstein som ett satiriskt sci fi-drama.

 

Frankenstein är en tragisk berättelse. Boken centreras kring ensamhet, delaktighet och vad som egentligen definierar människan. Det är lätt att sympatisera med ”monstret” och jag berördes av Shelleys noggrant utformade moraliska budskap. Sen måste jag också nämna att boken är förvånansvärt spännande för att vara över 200 år gammal. Visst är den lite släpig och torr, och det tar ett tag innan läsningen kommer igång ordentligt. Men jag förlorade aldrig mitt intresse, och ville hela tiden veta hur det skulle sluta för det stackars monstret.

 

Något som jag emellertid stör mig lite på, är att mycket berättas istället för att visas. Jag föredrar när jag som läsare själv får ta del av det som händer, då det ofta blir mer livfullt och dynamiskt. I Frankenstein är det emellertid ofta någon som återger det som har hänt i efterhand. I vissa fall blir det till och med berättelser i berättelser i berättelser, vilket blev lite jobbigt att läsa. Jag tror personligen att jag hade upplevt ett bättre flyt om själva strukturen inte varit så invecklad.

 

Som helhet är Frankenstein en klassiker väl värd sitt namn. Fast det inte blev en wow-upplevelse för min del, tycker jag definitivt att romanen förtjänar att bli läst.

 

På något sätt lyckas Solo: a Star Wars story både vara bättre och sämre än jag förväntade mig. Den är bättre på så sätt att den snabbt fångade upp mitt intresse. Det är lätt att tycka om karaktärerna och Alden Ehrenreich passar otroligt bra i rollen som unga Han Solo. Därtill är de visuella effekterna riktigt snygga, och jag kan inte undgå att överlag underhållas av filmen.

 

Det som jag är besviken på är emellertid handlingen. Den känns inte originell, utan snarare som något vi har sett förut. Därtill upplever jag den som lite utdragen, vilket är underligt med tanke på att tempot är relativt högt. Men det som händer känns för upprepande, för förutsägbart och för oviktigt för att filmen ska få ett bra flyt. Det finns aldrig någon tvekan om att karaktärerna kommer att klara sig ur äventyret helskinnat, och därför satt jag aldrig heller som på nålar för att få reda på hur allt skulle lösa sig.

 

Som helhet är Solo: a Star Wars story en helt okej film. Den hade emellertid tjänat på att ta ut svängarna mer, våga vara originell och inte efterapa en berättelsemall vi har sett dussintals gånger tidigare. Det hela är bra gjort, men blir lite tröttsamt eftersom det inte händer något direkt oväntat.

 

Jag har en förkärlek för dramatik, varpå den här moderna såpoperan passar mig som handen i handsken. Nashville är nämligen en intrigfylld dramaserie som inte tvekar när det kommer till användningen av cliffhangers. Det hela är mycket spännande, och den fjärde säsongen är inget undantag. Fullproppad av konspirationer, komplotter och drama drama drama blir det en mycket lyckad fortsättning på den här underskattade serien.

 

 

Men tolka mig inte fel. Det finns mer med Nashville än bara drama. Serien är rolig. Berörande. Och så där sockersött gullig och romantisk att man bara vill omfamna allt och alla i en gigantisk björnkram. Sen gör skådespelarna också mycket bra ifrån sig, och som tittare uppskattar jag verkligen hur de lever sig in i sina roller. De gör dem lätta att relatera till och sympatisera för, och inte minst inspirerande. Karaktärerna är härligt kaxiga, vågar stå upp för sig själva och klarar alltid av att ta sig tillbaka efter ett hårt fall. Vidare är det också roligt att se så många välkända ansikten gästa säsongen, däribland Elton John, Steven Tyler, Kesha, Robin Roberts, Whoppi Goldberg och Raven-Simoné.

 

 

Sen är Nashville förstås inte en serie utan brister. Långt ifrån. Den innehåller många klyschor, är ofta förutsägbar och sällan helt trovärdig. Det är inte en serie som passar alla. Men den betyder mycket för mig. Den får mig att känna och lyckas skapa ett genuint intresse hos mig som tittare. Det är en serie med hjärta och budskap, och därför gör det mig inget att den inte är helt perfekt: den har min fulla uppmärksamhet ändå.

 

 

Det var länge sedan jag skrattade så här mycket. Deadpool 2 är klockren; roligare än sin föregångare. Den cyniska humorn är right up my alley. Jag gillar hur den förlöjligar andra superhjältefilmer och är helt förälskad i Waydes kaxiga kommentarsspår. Jag är också tacksam över att filmen håller sig på en lagom nivå: trots att många av skämten är sexuella, upplevde jag aldrig att den tog det hela för långt och blev förnedrande på något sätt.

 

För övrigt är skådespelarna självklara i sina roller och de utför sitt jobb väl. Det som filmen faller på är att det är just humorn som bär upp filmen. Actionen är okej, men inte spektakulär. Därtill är handlingen inte särskilt utmärkande, vilket gör att intresset stundtals falnar. Ofta återfinns det snabbt igen, men avsaknaden av en egen story är ändå märkbar.

 

Som helhet är Deadpool 2 bra. Riktigt bra. Ryan Renolds är fantastisk som Wayde, och charmar sig med lätthet in i tittarens hjärta. Trots att filmen har sina brister, är det en oförglömlig tittarupplevelse.

 

Författare: Yrsa Walldén.

Serie: Fristående.

Längd: 250 sidor.

Bokförlag: Vox by Opal.

 

 

 

 

 

En stor del av min barndom definieras av Pokémon. Jag följde inte serien slaviskt och lyckades aldrig se avsnitten i rätt ordning, men varje gång jag upptäckte att serien visades på tv blev det automatiskt till dagens höjdpunkt. Men sedan dess har det gått många år. Därför var det ren och skär nostalgi att sträcktitta på den första säsongen av Pokémon: indigo league. Den här recensionen ska emellertid inte handla om nostalgi. Istället ska jag försöka hålla ett objektivt avstånd till serien för att ge dig en rättvis bedömning om dess kvalitét.

 

 

I början kände jag mig besviken på Pokémon: indigo league. De första avsnitten är extremt lika varandra och jag upplevde att i princip ingenting hände. Det kändes rätt snopet, för jag hade sett fram emot en mysig nostalgikick och inte att bli uttråkad. Men avsnitten blev successivt bättre. Allteftersom började det hända saker som stack ut från resten, och avsnitten fick mer karkatär. I slutändan tog det inte lång tid förrän jag var fast, och de där småtråkiga avsnitten i början glömdes snabbt bort.

 

Jag ska inte neka att säsongen ibland blir lite enformig. Det finns trots allt inte mycket till handling, och ofta är vändningarna både förutsägbara och övertydliga. Men ärligt talat bryr jag mig inte. Karaktärerna är söta som socker. Humorn bidrar med en hel del charm. Och serien är helt enkelt allmänt mysig att se på. Dessutom bidrar förstås de färgglada animeringarna också till tjusningen.

 

Allt som allt tycker jag faktiskt att den första säsongen av Pokémon: indigo league är bra. Kanske är det nostalgin som talar, men jag hade svårt att slita mig.

 

 

 

Det finns mycket som jag tycker om med 10x10. Filmen börjar spännande och lyckas fånga upp mitt intresse som tittare. Därefter är det något visst med stämningen som engagerar, och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Det är en thriller som helt enkelt förtjänar mer beröm än vad den har fått.

 

 

Samtidigt förstår jag den hårda kritik som riktats mot 10x10. Filmen följer en förutsägbar och relativt händelselös mall. Därtill känns inte manuset särskilt genomtänkt eller väl sammanhållet. Trovärdigheten är extremt låg, det som händer är minst sagt långsökt och karaktärernas utvecklingar är så orealistiska som det kan bli. Faktum är att karaktärerna i allmänhet beter sig rätt absurt, och deras sätt att agera är långt ifrån logiskt. Det är också synd att en film som denna, med intressant premiss och bra skådespelare, inte allt får den upplösning som krävs för att själva tittarupplevelsen ska kännas ”värt det”.

 

 

Som helhet tycker jag ändå att 10x10 är okej. Bristen på logik drar ner helheten, men stämningen och skådespelarna gör att intresset ändå behålls fram till det antiklimatiska slutet.

 

Kärlekens magiska regler är en annorlunda roman. Eller, det kanske den inte är – för det är inte ofta som jag tar del av böcker inom genren ”magisk realism”. Men den var annorlunda för mig, och jag gillar verkligen att den blev som en frisk fläkt.

 

Det bästa med Kärlekens magiska regler är sättet som den är skriven på. Språket är oerhört vackert och stämningen byggs upp på ett fantastiskt sätt. Det är rent utav förtrollande. Jag fastnade också snabbt för konceptet och de första hundra sidorna satt jag som besatt.

 

Intresset behölls emellertid inte rakt igenom. Varför, vet jag inte ens. Men det är något som saknas. Upplägget känns inte helt klockrent, och det fanns partier som jag skummade igenom helt enkelt för att de inte tilltalade mig. Det är synd, för jag älskade verkligen Kärlekens magiska regler i början. Men det höll inte hela vägen.

 

Som helhet är Kärlekens magiska regler en bra bok. Definitivt. Men den hade behövt det där lilla extra för att verkligen engagera från början till slut.

 

You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.

 

 

Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.

 

 

Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.

 

 

Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.

 

Jag tycker om Sovande jättar. Det är inte en bok för alla, men jag fastnade verkligen för premissen och greps tag direkt av berättelsen. Boken följer ett spännande science fiction-mysterium och som läsare ville jag hela tiden veta mer. Det var svårt att lägga ifrån sig romanen, och även fast jag var hur trött som helst intalade jag mig hela tiden ”ett kapitel till”.

 

Sovande jättar har en okonventionell berättarstil. Det narrativa upplägget liknar det i exempelvis Illuminae, och utgörs av intervjutranskriptioner, labbrapporter och dagboksanteckningar istället för vanlig löptext. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det boken annorlunda och speciell. Jag gillar att stilen känns som en fräsch fläkt i förhållande till den standardiserade romanen. Texten blir också lätt att ta till sig. Nackdelen är emellertid att det blir lite begränsande. Som läsare kommer man inte särskilt nära karaktärerna och det är svårt att känna med dem. Deras berättarröster är också väldigt liknande varandra, och det är inte alltid tydligt vem det är som talar. Därtill begränsade narrativet också vilken slags information som var möjlig att förmedla till läsaren, och efter ett tag kändes upplägget lite enformigt.

 

Som helhet tycker jag om Sovande jättar. Det är en annorlunda science fiction-roman, som är spännande på ett lågmält och tillbakadraget sätt. Boken slutar på ett mycket intrigant sätt, och jag ser mycket fram emot att ta del utav resten av Themisfilerna-trilogin: Gudarna vaknar och Bara människa. 

 

Here and now är en tv-serie från skaparna bakom bland annat Six feet under och Dexter, och det här är precis vad jag skulle kalla en dold pärla. Ingen pratar om den här serien. Ingen har ens hört talats om den, men ack så bra den är!

 

 

Jag gillar Here and now skarpt. Det är en väldigt annorlunda dramaserie; djupt atmosfärisk och med en väldigt tilltalande dunkelhet. Den kombinerar skickligt verklighetstroget familjedrama med spännande, supernaturliga inslag. Det hela ger en kreativt och mysteriös uppbyggd serie som på något sätt påminner mig om Heroes: där stämningen utgjorde halva serien.

 

 

Skådespelarna gör verkligen bra ifrån sig i Here and now. De lever sig in i sina roller och bidrar till sina karaktärers komplexitet. Och jag älskar verkligen karaktärerna. Allesammans är konstruerade med sådant djup att mitt intresse fångades direkt. De känns trovärdiga, starka, äkta. Och dynamiken i relationerna som de har till varandra är makalöst övertygande. 

 

 

Allt som allt är Here and now en spännande serie som inte alls fått den uppskattning som den förtjänar. Serien lades ner efter sin första säsong, vilket gör mig genuint upprörd: jag vill ju ha svar! Handlingen har inte fått chans att utvecklas och serien förlorar tyvärr mycket potential på grund av att det inte finns en förklarande fortsättning. Hursomhelst är jag tacksam över att ha fått tagit del av Here and now och kunna rekommendera den till dig. Gillar du mystiska, karaktärsdrivna serier med starka budskap, lär du älska denna.

 

Den grafiska romanversionen av A game of thrones baseras på originalboken av George R. R. Martin. Just den här volymen utgår från den andra fjärdedelen, och består på så sätt i grund och botten av samma berättelse. Skillnaden är just mediet. Den grafiska romanen är förenklad, på gott och ont. Vissa saker är lättare att förstå i den här återgivningen, vilket gör det till ett bra alternativ för personer som inte vill ta sig an de enorma böckerna. Samtidigt sker detta förstås på bekostnad av viss komplexitet, och några relativt viktiga händelser har plockats bort. Så om du gillar den här tolkningen av berättelsen beror helt på i vilket syfte som du läser den.

 

Jag tycker att den andra volymen av grafiska A game of thrones är bra. Illustrationerna är riktigt vackra, och jag gillar färgvalen och detaljrikedomen. Det måste ha tagit en evighet att rita allt detta! Det enda som jag störde mig på var att många ansikten är rätt lika varandra. Därför blandade jag ofta ihop de olika karaktärerna, och det gällde att läsa noggrant för att veta vem som var vem.

 

När det kommer till själva storyn så är den förstås bra. Game of thrones är game of thrones, trots allt. Jag upplevde också att den här volymen hade högre tempo än sin föregångare, vilket förstås är förståeligt eftersom den första delen tar upp bokens början och det inte är förrän nu som berättelsen börjar utvecklas.

 

Något som jag emellertid inte vet om det beror på mig eller boken, är att jag ofta började skumläsa sidorna. Jag upplevde inte alltid texten i pratbubblorna som intressanta, och många gånger framgick ändå vad som hände genom bilderna. Detta kan dock bero på att jag redan är så bekant med berättelsen att jag helt enkelt inte hade något behov av att läsa noggrant.

 

Allt som allt är den andra volymen av grafiska A game of thrones bra. Den passar läsare som vill ha ett enkelt substitut för böckerna, samt er som vill få ett nytt perspektiv på berättelsen. För tro mig, trots att berättelsen i grund och botten är densamma, så skiljer sig mycket åt från originalromanerna och tv-serien.

 

Peter Rabbit är en familjefilm som baseras på Beatrix Potters klassiska berättelse med samma namn. Det är en gullig komedi, söt som socker, som passar dig med barnasinnet kvar. 

 

 

Det här är inte en film utan brister. Men det är en typen av film där bristerna är lätta att förbise. Peter Rabbit är fylld med logiska luckor, överdrivna händelser och har ett stundtals riktigt krystat manus. Men det är sådant man kan förvänta sig. Därför är det lätt att istället fokusera på det som är bra. Som de charmiga kaninerna, deras härliga humor och det förvånansvärda emotionella djupet. Förövrigt gör skådespelarna bra ifrån sig, trots att deras karaktärer är i ytligaste laget.

 

 

Allt som allt är Peter Rabbit helt okej. Det är inget mästerverk direkt, men en solid familjefilm som underhåller tittare i alla åldrar. Och ibland är det fullt tillräckligt.

 

The good fight är en spinoff-serie som tar vid ett år efter finalen av The good wife. Eftersom The good wife är en av mina favoritserier, var jag lite nervös över att se denna. Skulle den verkligen hålla måttet? Svar: ja. Faktum är att det här är en av de bästa pågående dramaserierna just nu. Serien har tydliga anknytningar till The good wife, bland annat genom referenser i dialogerna samt gästskådespelare, men har inga problem med att stå på egna ben. Det är inte en serie som åker snålskjuts på sin föregångares framgång. Åh nej, den här serien bygger upp sin egen välgång från grunden och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

 

 

The good fight är en professionell serie. Det finns inget ord som bättre beskriver det hela. Professionell. Här finns ingen onödig utfyllnad, inget trevande. Alla vet vad de gör. Manuset är intelligent skrivet, musiken kraftfullt komponerad och skådespelarna mer än kompetenta. I täten syns briljanta Christine Baranski (Mamma mia!), som på ett naturligt och okonstlat sätt tagit över huvudrollen efter Julianna Margulies. Med sig har hon bland annat Rose Leslie (Game of thrones) och Cush Jumbo (Remainder), som också imponerar stort och ger serien en riktigt fantastisk girl power! 

 

 

Allt som allt är den första säsongen av The good fight härligt komplex. Redan vid första avsnittet är det svårt att slita sig från skärmen. Tempot är högt, intrigerna många och som tittare har jag både underhållits och berörts. Visst kan jag inte undgå att sakna Alicia Florrick från The good wife, men med det sagt har serien inget som helst problem att hålla sig uppe på egen hand.