Magikernas tid
Författare: Cressida Cowell.
Originaltitel: The wizards of once.
Serie: Magikernas tid #1.
Längd: 391 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
Magikerpojken Xar har inte någon magi och skulle göra vad som helst för att få det. Krigarflickan Wish har något förbjudet i sin ägo, som hon gör vad som helst för att behålla. Deras familjer ligger i strid med varandra, men de tvingas samarbeta när de konfronteras med en mäktig varelse som sovit sedan tidernas begynnelse.
Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.
Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.
Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.
Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.
