FAKTA

Författare: Charles Dickens.

Svensk titel: En julsaga.

Genre: Magisk realism, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fattigdom.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 141 sidor.
Publiceringsår: 2018 (org. 1843).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

A CHRISTMAS CAROL är en tidlös klassiker som tåls att läsas om och om igen. Den välkända berättelsen finns med all rätt i tusentals olika utgåvor, och har filmatiserats otaliga gånger. Det är en gemytlig och mysig story som försätter läsaren i härlig julstämning. Samtidigt finns ett påtagligt mörker, och jag kan inte undgå att bli något skrämd. Dickens tvingar till reflektion och självrannsakan, och får läsaren att vilja bli en bättre människa genom att oförhindrat måla upp konsekvenserna av ens inrutade handlingar. Det är en kort och kompakt bok, men som verkligen gör intryck.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på, är att Ebenezer Scrooge ändrar attityd lite väl snabbt i boken. I de filmatiseringar som jag har sett har ett litet frö såtts vid varje ande, men förändringen som sådan har inte kommit förrän efter det sista besöket. I boken däremot, ser vi en förändring direkt, vilket gör att de resterande besöken nästan känns överflödiga. För övrigt har Dickens ett stundtals överbeskrivande språk, men överlag gillar jag sättet som boken är skriven på. Texten är vacker och har skickligt invävd humor och pikar. Och så ett bra budskap, förstås. Ja, A CHRISTMAS CAROL är en bra bok som är som klippt och skuren att läsa varje jul. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Scott Speer.

Genre: Drama, romantik.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle, Quinn Shephard, Ken Tremblett, Suleka Mathew, Jen Griffin, Tiera Skovbye.

Releasedatum: 6 augusti 2016.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Om du är i din unga tonår och gillar typiska, romantiska high school-draman kommer du säkerligen att tycka om MIDNIGHT SUN. Jag hade emellertid väldigt svårt för filmen. Inte för att den gör något direkt fel, utan för att den håller sig för mycket innanför ramen och aldrig tar några risker. MIDNIGHT SUN är oerhört förutsägbar, med stereotypiska karaktärer och fler klyschor än vad jag kan räkna till. Filmen har ingenting som vi inte har sett förut och allt är så där sliskigt sirapssött.

 

Premissen för MIDNIGHT SUN är intressant, men tyvärr saknar filmen det komplexa utförandet som behövs för att skapa engagemang. Det fanns verkligen inget med filmen som intresserade mig. Kärlek vid första ögonkastet, låg trovärdighet, mediokra skådespelare ogenomtänkt manus och alldeles för perfekta karaktärer. Allt är så där överdrivet varmt och fluffigt; en felfri idévärld där alla får bra liv bara de vill det tillräckligt mycket. Det blir nästan jobbigt att se på, och filmens ansträngda försök att beröra får snarare motsatt effekt: jag kände ingenting.

 

Överlag är MIDNIGHT SUN ett trivialt drama som inte gör ett bestående intryck. Filmen är småmysig att se någon gång, men kommer aldrig att spelas på min TV igen. 

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Jane Austen.

Svensk titel: Emma.

Genre: Historisk fiktion, romantik.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: 1800-talets kvinnosyn.

Serie: –

Längd: 574 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 1815).

Bokförlag: Vintage Classics.

 

 

 

Herreguuuuuuuuud vad besviken jag är! EMMA är en av mina mest efterlängtade böcker, men jösses vad uttråkad jag blev. Varje sida kändes som ett straff jag inte förtjänade.

 

Premissen låter lovande. En kaxig, ung kvinna som bestämmer sig för att kontrollera sin omgivnings kärleksliv. Sign me up! Men jag fastnade inte alls för det faktiska innehållet. Karaktärerna saknar nyansering, sidantalet är alldeles för högt och dialogerna alldeles för omständliga. Det känns som att Jane Austens mål var att uppnå ett visst antal ord, snarare än att skildra en fängslande berättelse. Nästan allt känns som utfyllnad, och om vi skulle kapa alla sidor med nonsens blir inte mycket kvar.

 

Det här är den första boken som jag läser av Jane Austen, och jag kan inte undgå att undra: är alla hennes verk så här, eller åkte jag på nitlotten direkt? Det tär mig att medge, men EMMA är en av årets sämsta böcker för mig.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Regissör: Sergio Pablos, Carlos Martínez López.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 tim 38 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Jason Schwartzman, J.K. Simmons, Rashida Jones, Will Sasso, Neda Margrethe Labba, Sergio Pablos, Norm MacDonald, Joan Cusack, Evan Agos, Jaeden Bettenbourt.

Releasedatum: 8 november 2019.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

KLAUS är en blivande julklassiker för hela familjen. Med en enkel men välfungerande handling, humor och ett hjärtevärmande narrativ fångar filmen tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga och budskapet värdefullt. Dessutom är filmen oerhört fin.

 

KLAUS är en frisk fläkt som står ut mot bland den moderna tidens plastiga CGI-animerade äventyr. Filmen förlitar sig nämligen på gammal hederlig 2D-animation, och de handritade bilderna är fantastiskt vackra. Karaktärerna och miljöerna får så mycket mer själ än vid CGI, och jag faller pladask för detaljrikedomen. Att alltsammans sen känns nostalgiskt för mig som växte upp med 90-talets 2D-animationer, är förstås också ett plus.

 

Överlag är KLAUS himla fin: både till det yttre och det inre. Jag kan absolut se framför mig en framtida tradition, där filmen likt LOVE ACTUALLY och STIG HELMER spelas om och om igen på TV dagarna runt varje jul.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: Hercule Poirot's Christmas.

Genre: Kriminalare, deckare.

Traumatiskt innehåll: Mord, mordförsök, trakasserier.
Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #20.

Längd: 253 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 1938).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

Trots att jag vid det här laget har läst nästan ett dussin romaner av Agatha Christie, är jag fortfarande lika förvånad över hur mycket jag gillar dem. Deckare är verkligen inte min grej, men det är något med Christies sätt att skriva och disponera sina berättelser som får mig på fall varje gång. POIROTS JUL är inget undantag.

 

POIROTS JUL är en snabbläst puzzeldeckare, som trots fokus på mord och tragedi är himla mysig att läsa. Den brittiska miljön, Christies lite nostalgiska språk och den subtila humorn är tillräckligt för att bidra med en sentimental värme. Mycket beror också på Poirot som karaktär. Hans intelligens kombinerat med en nonchalant egocentrisk gör honom väldigt underhållande att läsa om. Det är bara synd att hans närvaro är något dämpad i denna. Det känns som att han hålls lite mer i bakgrunden än vanligt, vilket jag inte riktigt förstår.

 

För övrigt gillar jag att jag aldrig kan gissa vem den skyldige är. Christie lägger skickligt upp villovägar som gör det omöjligt att förutse hur allt hänger samman. Jag upplever emellertid att just POIROTS JUL innehåller lite väl många sammanträffandet, och klimaxet känns tyvärr något långsökt. Men trots att POIROTS JUL inte är den bästa eller mest komplexa Agatha Christie-boken, är den roande och definitivt värd att läsa.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Patrick Gilmore, Tim Johnson.

Genre: Animerat, familj, äventyr.
Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Brad Pitt, Catherine Zeta-Jones, Michelle Pfeiffer, Joseph Finnies, Dennis Haysbert, Timothy West, Adriano Giannini, Raman Hui.

Releasedatum: 11 februari 2004.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Har du hört talas om SINBAD: LEGEND OF THE SEVEN SEAS? Inte? Det förvånar mig inte. Av någon anledning har denna tecknade pärla glömts bort. Det är himla synd, för ända sedan jag var barn har det varit en av mina favoriter och jag önskar att fler skulle ge den en chans. SINBAD: LEGEND OF THE SEVEN SEAS är en extremt underskattad film, i nivå med SPIRIT: HÄSTEN FRÅN VILDMARKEN och VÄGEN TILL EL DORADO. Om du gillar en av dessa, tycker du sannolikt om alla.

 

 

Det finns mycket som jag tycker om med SINBAD: LEGEND OF THE SEVEN SEAS. För det första innehåller filmen en av tidernas bästa skurkar: kaosgudinnan Eris, som förmedlar såväl sensualitet som genuin terror. För det andra är det roligt att för en gångs skull följa en antihjälte. Sinbad är ingen förlorad prins eller hyllad hjälte. Nej. Han är en ökänd pirat som både plundrar och stjäl, och som alltid sätter sig själv i första hand. Men vet du vad det fina är? Han utvecklas under filmens gång. Att följa perfekta karaktärer och deras perfekta liv blir lätt tråkigt, men att se Sinbad kämpa för att bli en bättre person är oerhört givande att ta del utav.

 

SINBAD: LEGEND OF THE SEVEN SEAS har dessutom grymt bra röstskådespelare, välkomponerad musik, sjukt snygga animationer och fantastisk humor. Visst mindes jag från min barndom att filmen är rolig, men jag förvånades ändå av det faktum att jag satt och skrattade var och varannan minut. Överlag är SINBAD: LEGEND OF THE SEVEN SEAS helt enkelt en bra film. Underskattad som tusan, men bra.

 

BETYG: 6,5/10

 

Yay, dags för en nördig julhaul - vilket också är årets sista haul!

 

Jag är faktiskt förvånad över mängden nördigheter som låg under granen i år. Visserligen unnade jag mig lite klappar själv: Elantris, The seven deaths of Evelyn Hardcastle och The unhoneymooners. Men resten är gåvor, och jag är så tacksam!

 

Min mamma gav mig Words of radiance, den senaste säsongen av Grey's anatomy och boxen med Folk of the air-serien av Holly Black. Och tv-spelet Days gone som jag köttar igenom just nu. Mina morföräldrar hade köpt de tre första delarna i Witchlands-serien av Susan Dennard. Och min pojkvän (den bästaste i världen) överraskade med en söt samlingsbox med Bamse-filmerna.

 

Jag har också fått hem några recex under veckan. Fisherman's friends från Scanbox, Toy story 4 från Disney och Crawl från Paramount. 

 

Har du haft en fin jul? Kanske fått några härligt nördiga presenter? ♡

FAKTA

Längd: 17 tim 9 min.
Antal avsnitt: 25 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Kriminalare, action.

Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Taylor Wily, Chi McBride, Jorge Garcia, Ian Anthony Dale, Kimee Balmilero, Meaghan Rath, Beulah Koale.

Releasedatum: 22 oktober 2018.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Kriminalserier är ofta en ”hit eller miss” för mig. Jag brukar uppleva den vanligt förekommande episodiska strukturen som utmattande och oengagerande. HAWAII FIVE-0 hanterar emellertid det hela väldigt bra. Genom att variera fallen och göra karaktärerna personligt involverade i sitt arbete, skapar serien ett genuint intresse för det som händer.

 

Den åttonde säsongen är inget undantag. Avsnitten är fartfyllda och spännande, och karaktärerna charmigare än någonsin. Visst saknar jag Kono och Chin, men kvarstående team håller upp rätt bra utan dem. Personkemin mellan Danny och Steve, humorn från Jerry och Kamekona, och det faktum att vi får återse Adam kompenserar stort för det som vi förlorat. Karaktärerna har en fantastisk dynamik till varandra, vilket bidrar med såväl värme som underhållning. Förövrigt älskar jag fortfarande den exotiska miljön, som blir en härlig kontrast till de brutala brotten och den normativa stadsmiljön.

 

Överlag är jag nöjd över den åttonde säsongen av HAWAII FIVE-0. Jag är något besviken på säsongsavslutningen, vars handling känns rätt dum, men för övrigt är det en stadig säsong. Underhållande och lagom spännande.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Dennie Gordon.

Genre: Komedi.

Längd: 1 tim 40 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Amanda Bynes, Colin Firth, Kelly Preston, Eileen Atkins, Anna Chancellor, Jonathan Pryce.

Releasedatum: 21 januari 2004.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

WHAT A GIRL WANTS är en romantisk komedi i klassisk 2000-talsanda. På gott och ont. Ibland är det helt enkelt härligt att se den här typen av film. Du vet en sån där mysig och charmig chicklit, perfekt att slötitta på? Jag gillar protagonistens attityd och underhålls av kulturkrocken som hon hamnar i. Det är lättsamt och behagligt och trivsamt, helt enkelt.

 

Detta är emellertid långt ifrån en högkvalitativ film. Precis som med de flesta romcoms från den här tiden, är WHAT A GIRL WANTS väldigt, väldigt klyschig. Det är en vandrande stereotyp, med fler förutsägbara ”vändningar” än vad jag kan räkna till. Det är den typen av film som får mig att sucka djupt och himla med ögonen. Så beroende på humör, så kan det här vara helt fel typ film att se.

 

Som helhet är WHAT A GIRL WANTS en bra film. Eller kanske inte bra, men underhållande och angenäm att ta del av.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Jason Reynolds.
Svensk titel: –
Genre: Contemporary, poesi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, psykisk ohälsa, gängkrig.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 306 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2017).

Bokförlag: Antheneum Caitlyn Dlouhy Books.

 

 

 

 

 

LONG WAY DOWN är den typen av bok som blir bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Det är nästan att jag vill läsa om den nu direkt för att försäkra mig om att mina tankar och känslor stämmer, vilket jag aldrig har varit med om tidigare.

 

Den här boken har en oerhört kraftfull premiss. Konceptet kretsar kring samhällets oändliga våldscykel och hela grejen med ”ett öga för ett öga”, och utspelas under så lite som 60 sekunders tid. Under de 60 sekunderna får vi följa karaktären Will som åker hiss. Vid varje våning stannar hissen och släpper in en person som på något sätt är anknuten till hans storebror, som blivit ihjälskjuten. Ingen av personerna som går in i hissen är egentligen där, utan existerar bara i Wills huvud som ett sätt för honom att kommunicera med sig själv reflektera över det han tänker göra. Det hela är tankeväckande och riktigt träffande.

 

Boken är emellertid skriven i diktform, vilket jag gillar i teorin men har desto svårare för i praktiken. Varje gång som jag läser en bok med poetiskt lagd text, har jag svårt att fastna. Det spelar ingen roll att jag älskar premissen, jag får ändå svårt att klicka. Jag önskar därför att LONG WAY DOWN var skriven i traditionellt format, för oh boy vad jag hade älskat den då!

 

Själva slutet är något förvirrande, men jag gillar ändå att allt lämnas öppet för egen tolkning. Överlag är LONG WAY DOWN en annorlunda och gripande bok, om att rättfärdiga mord och ha styrkan att avbryta ett påbörjat vendetta. En snabbläst och stark berättelse som jag tror att de flesta skulle bli berörda av.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Greg McLean.

Genre: Action, thriller.

Längd: 1 tim 29 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: John Gallagher Jr, Tony Goldwyn, Adria Arjona, John C. McGinley, Melonie Diaz, Sean Gunn, Brent Sexton, Michael Rooker, Rusty Schwimmer, Josh Brener.

Releasedatum: 8 augusti 2017.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

Har du någonsin velat se en mash-up av BATTLE ROYAL och OFFICE SPACE? Nåväl, THE BELKO EXPERIMENT är nog det närmsta du kan komma. Det är en rå slasher-film i kontorsmiljö, som är bra för stunden men lätt att glömma bort. Filmen är bra, men hade potential till att bli ännu bättre.

 

Låt oss börja med det positiva. För det första är filmen riktigt spännande. Och nästan absurt brutal. Skallar slås in, hjärnor exploderar och kroppar spetsas. Gillar du inte blod så är det här inte filmen för dig. Det blir emellertid aldrig osmakligt, och integrationen av humor här och där lättar upp. För övrigt är startfältet med skådespelare riktigt starkt, och filmen har en perfekt längd på knappt en och en halv timme.

 

Men för att göra THE BELKO EXPERIMENT oförglömlig, behövdes mer. För det första saknar jag minnesvärda karaktärer. Att följa åttio personer på samma gång gör det svårt att komma någon nära. När de dessutom är vandrande stereotyper blir det ännu svårare att bilda någon form av emotionell förbindelse till dem. För det andra hade jag velat se mer nyansering och variation. Hela filmen går ut på att de anställda ska döda varandra: första ordern är att döda två personer, andra ordern är att döda trettio personer, tredje ordern är att döda… ja, men ni förstår. Jag hade personligen tyckt att det varit mer spännande om ”uppgiften” varierade. Sist men inte minst saknar jag en tillfredsställande klimax. Vi får i princip inga svar alls på varför det hände och vad som händer härnäst. Det finns alldeles för många obesvarade frågor och det känns nästan lite snopet när eftertexterna börjar rulla. Jag har ändå tittat i 89 minuter för att få reda på hur allt hänger ihop, och sen… inget.

 

 

Överlag underhölls jag av THE BELKO EXPERIMENT. Det är helt klart spännande film. Jag saknar emellertid komplexitet och framförallt svar, och ser en hel del förlorad potential med hur slutet hanterades.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Josh Cooley.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 hr 40 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Tom Hanks, TIm Allen, Annie Potts, Tony Hale, Keegan-Michael Key, Madeleine McGraw, Christina Hendricks, Jordan Peele, Keanu Reeves.

Releasedatum: 27 december 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

TOY STORY 4 är ett varmt äventyr som underhåller tittare i alla åldrar. Oavsett om du är ny till franchisen eller inbitet fan är du garanterad att charmas. Rösterna är bra, animeringarna snygga och det är härligt att återse de älskvärda karaktärerna.

 

 

Visst går det att klanka ner på att handlingen inte är särskilt originell, men TOY STORY 4 utgår från ett fungerande koncept och jag fastnar ändå. Och det går ju inte att se fjärde filmen i en franchise och förvänta sig något helt nytt. Äventyret är lagom spännande, lagom roligt och introducerar en fantastiskt skruvad, ny karaktär med existentiell ångest – Forky, eller Gaffe som han kallas på svenska – och det är tillräckligt för att få mig på fall.

 

Överlag tycker jag mycket om TOY STORY 4. Det är inte den starkaste delen i franchisen, men definitivt värd att se.

 

BETYG: 6,5/10

 

FAKTA

Författare: Alice Oseman.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Psykisk ohälsa, djurmisshandel.
Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 474 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2016).

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

Jag har svårt att placera RADIO SILENCE. Å ena sidan klickade boken inte riktigt med mig, men samtidigt fanns delar som jag verkligen tyckte om. Jag önskar att jag läste den när jag var yngre, för femtonåriga jag hade säkerligen älskat den. Nu känner jag mest ”meh”.

 

En av mina favoritböcker är ELIZA OCH HENNES MONSTER. Det var därför med glädje som jag försjönk i läsningen av RADIO SILENCE, som har ett liknande koncept kring nördighet och fandom. Det ironiska är emellertid att inslagen från podcasten var det som jag ansåg var tråkigast i boken. Till slut hoppade jag till och med över dem, för att jag inte tyckte att de var relevanta för berättelsen. Oh well. Det som jag däremot tyckte väldigt mycket om att läsa om var Frances pluggmani och kamp för att komma in på universitetet. Det fick henne att kännas mänsklig.

 

Det som gjorde att jag hade svårt för boken var dock främst Alice Osemans sätt att skriva. Språket är lite för enkelt och karaktärerna känns platta och orealistiska. Sättet som de reagerar och agerar på saknar trovärdighet, och vänskapsrelationen mellan Frances och Aled växer fram för snabbt. Och det är faktiskt en gemensam nämnare för mycket av innehållet: det rör sig för fort. Trots att tempot är långsamt och att det inte händer särskilt mycket, känns handlingen paradoxalt nog påskyndad. En bidragande faktor till det är det för att berättelsen hoppar runt en del, vilket skapar hinder för läsaren att verkligen bli grundad i det som sker.

 

Överlag förstår jag hajpen över RADIO SILENCE, men jag kan inte påstå att det är en bok för mig. Det fanns delar som jag verkligen tyckte om, men allt som allt känns det som en relativt lättglömd läsning.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 18 tim 34 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama, western.

Skådespelare: Michael Landon, Karen Grassle, Melissa Sue Anderson, Melissa Gilbert, Lindsay Greenbush, Sidney Greenbush, Richard Bull, Katherine MacGregor, Alison Arngrim, Jonathan Gilbert.

Inspelningsår: 1978.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE är en verklighetsbaserad serie från 70-talet, skapad utifrån de delvis självbiografiska böckerna med samma namn av Laura Ingalls Wilder. Det är en underbar serie. Så. Himla. Mysig!

 

Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag tittar på den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE. Det är verkligen en serie som känns hemma. Det rogivande tempot, den gemytliga miljön och de charmiga karaktärerna gör mig genuint lycklig.Jag älskar den varma stämningen, de lojala och hårt arbetande karaktärerna och den allmänna glädjen som invånarna i Walnut Grove uppvisar. De är inte bara grannar, utan en enda stor familj som ger varandra stöd och kärlek. Att se det får mig att må oerhört bra, och det inspirerar till att leva på likvärdigt sätt.

 

Den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE har något för de flesta. Förtjusande humor, dramatiska intriger, varm romantik och spännande katastrofer. Men trots att karaktärerna stöter på många problem och blir involverade i den ena dramatiska händelsen efter den andra, förlorar serien aldrig sin idylliska känsla. Den är rakt igenom vacker, och de värdefulla budskapen som serien levererar gör att jag alltid – även när jag fulgråter till något hemskt som hänt – mår bra ända in i själen.

 

Något som jag tyckte särskilt mycket om med den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE, var att följa Lauras utveckling. Hon mognar en hel del i den här säsongen, och det är oerhört inspirerande att se henne gå från osäker flicka till självständig vuxen.

 

Säsongen har förstås några utfyllnadsavsnitt, och med skillnad från de flesta moderna serier är den inte särskilt bra på att följa upp händelser. Mycket av det som händer glöms snabbt bort igen, och trots att avsnitten följer upp varandra får serien en episodisk förnimmelse. Ett exempel är ett avsnitt där Nels återser sin syster: en syster som vi inte ens visste att han hade. Hela avsnittet fokuserar på deras återförening och allt slutar med att de lycksaligt kramar om varandra och säger att de älskar varandra. Men i avsnittet efter är systern borta och sen nämns hon aldrig mer igen. Saker plockas upp, men försvinner tätt inpå.

 

Överlag är den sjätte säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE magisk. Jag skrattade, jag grät, jag kände genuin frid. Jag får ett slags lugn inom mig när jag ser serien, och för det är jag så tacksam. Jag längtar efter att se fortsättningen, och är himla nyfiken för hur det går för alla karaktärer.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Maria Blom, Christian Ryltenius.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 3 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Dennis Storhøi, Jonas Karlsson, Peter Haber, Christer Fant, Leif Andrée, Shebly Niavarani, Ia Langhammer, Morgan Alling, Ingela Olsson.

Releasedatum: 1 november 2017.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

Precis som sin föregångare, är BAMSE OCH HÄXANS DOTTER en fantastiskt mysig film. Tack vare enkel handling, pedagogiskt manus och utsökta animationer är det lätt att luta sig tillbaka och bara njuta. Speltiden på dryga timmen gör dessutom att hela familjen kan titta på filmen utan att tröttna. Berättelsen är koncis utan irrelevanta sidospår. Ändå hinner filmen ta sin tid på sig, och den känns aldrig påskyndad. Det är helt enkelt en genomtänkt och väl utförd barnfilm.

 

BAMSE OCH HÄXANS DOTTER fick mig att må bra. Kombinationen av gammeldags charm, fina färger och bedårande karaktärer fick mitt hjärta att smälta. Därtill kombinerar filmen spänning med både drama och humor på ett snyggt sätt, och den innehåller såväl ”dramatiska actionscener” som skoldrama. Flera fina budskap lyfts fram, och trots att det för en vuxen ibland blev lite väl predikande tycker jag att det är härligt att BAMSE OCH HÄXANS DOTTER har hjärtat på rätta stället.

 

Det enda negativa som jag har att säga om BAMSE OCH HÄXANS DOTTER är valen av röstskådespelare. En del röster passar inte alls till karaktärernas utseenden och personligheter, och blir lite malplacerat. För övrigt är filmen emellertid mycket bra, och jag ser fram emot fortsättningen: BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Jerry Spinelli.

Svensk titel: –
Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: –
Representativt innehåll: –
Serie: Stargirl #1.

Längd: 186 sidor.

Publiceringsår: 2002 (org. 2000).

Bokförlag: Knopf.

 

HANDLING 

 

 

Jag ville verkligen tycka om STARGIRL. Jag har hört så mycket gott om boken och hade sett fram emot att läsa den i flera månader. Men det blev lite av ett magplask.

 

Låt mig börja med att skriva att jag tyckte om Stargirl som karaktär. Jag fastnade för hennes genuinitet och frihetskänsla, och inspirerades av hennes glädje. Hon för med sig ett himla fint budskap om att våga bryta normen och vara unik, och fick mig att vilja släppa loss lite mer och sluta bry mig om vad andra tycker. Med det sagt, känns hon inte som en riktig person. Trots en fantastisk personlighet, upplever jag henne som endimensionell och utan djup. Hon har inga som helst brister, är för obrydd när det kommer till andras hat och genomgår ingen direkt utveckling under bokens gång. Och förutom Stargirl, fanns faktiskt inte en enda karaktär som jag tyckte om.

 

Jag fastnade inte heller för handlingen. Finns det ens en ordentlig handling? Tempot är långsamt, det som händer saknar trovärdighet, språket imponerade inte på mig och överlag gjorde läsningen inget intryck. Det låter kanske hårt, men fast jag inte anser att STARGIRL är dålig tog det mindre än en timme för mig att glömma bort det jag läst.

 

Överlag är STARGIRL rätt ”meh”. Jag förstår varför en del personer tycker om boken, men för mig kändes den för innehållslös.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 8 tim 48 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction, drama.

Skådespelare: Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Lindsay Morgan, Richard Harmon, Tasya Tales, Shannon Kook, Luisa d'Oliveira.

Releasedatum: 25 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

Jag är så himla besviken. Jag älskar THE 100, och har under lång tid ansett den vara en av mina favoriter. Men på sistone har serien förfallit. Förra säsongen var medioker och den här… kan vi bara glömma bort att den finns?

 

Det är knappt jag känner igen serien längre. THE 100 har gått från att vara ett annorlunda och relativt trovärdigt sci fi-äventyr, till att klampa in på fantasy-territorium. Människor kommer tillbaka från de döda, går upp i rök och tar över varandras kroppar. Och det blir för mycket. Det övernaturliga tas till omåttliga proportioner och jag saknar trovärdighet och logik.

 

Serien har dessutom blivit mer förutsägbar. Skaparna har lämnat riskzonen och kör numera med säkra kort och upprepande strukturer, vilket blir rätt tråkigt. Jag behöver en känsla av överhängande fara för att engageras av den här typen av serier, så när det är uppenbart att allt kommer att lösa sig blir jag snabbt disträ. Och på tal om något helt orelaterat till detta, så stör jag mig rätt mycket på rekvisitan i den här säsongen, som ser himla billig ut.

 

Överlag är jag väldigt ledsen över hur serien har blivit. Det här är utan tvekan den sämsta säsongen hittills, och med tanke på hur allt slutade har jag föga hopp om en god fortsättning. Så mitt tips till dig är: se de första fyra säsongerna av THE 100 – de är fantastiska – men stanna sen.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: David Leitch.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 16 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Dwayne Johnson, Jason Statham, Idris Elba, Vanessa Kirby, Helen Mirren, Elza Gonzálex, Eddie Marsan, Eliana Sua.

Releasedatum: 9 december 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

När jag ser HOBBS & SHAW frågar jag mig själv: vad har egentligen hänt med FAST AND FURIOUS-franchisen? Det här är inte alls vad jag minns. När jag tänker ”fast and furious”, tänker jag bilar och racing, inte actionrullar med expositioner och mördarrobotar, eller som den här filmen kallar dem: ”cybergenetiskt förädlade skurkar”. Jag kan inte påstå att jag någonsin varit ett FAST AND FURIOUS-fan, men det här är too much.

 

 

Det som jag gillar med filmen är skådespelarna. Dwayne Johnson är mitt spirit animal, och kemin som han har till kollegan Jason Statham är så pass on point att det kompenserar för många av filmens brister. Detta är emellertid det enda som jag kommer på som jag tycker om. För övrigt är HOBBS & SHAW inte alls min stil. Överdriven, omogen och med tröttsamt många gliringar. Det händer egentligen ingenting som engagerar, utan det mesta känns klyschigt, förutsägbart och hjärndött. En bra actionrulle att ha på i bakgrunden, men inget som jag njuter av att titta på med full koncentration.

 

 

Överlag är FAST AND FURIOUS: HOBBS & SHAW rätt ”meh”. Den är inte dålig, men det är inte heller en FAST AND FURIOUS-film. Om du söker efter en modern och hjärndöd actionfilm, så by all means se den. Men vill du ha lite mer djup och komplexitet så rekommenderar jag dig att leta vidare.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –
Genre: Grekisk mytologi, urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.
Representativt innehåll: –
Serie: Covenant #5.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag känner mig väldigt mättad på den här serien, och har nästan förlorat intresset helt. Tack och lov är SENTINEL den avslutande delen, för jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat läsa vidare. Boken är inte dålig, men väldigt trivial.

 

För det första gillar jag inte längre karaktärerna. I de första böckerna var de kick-ass, romantiska och roande. Men vid det här laget är de mest som gnälliga, svartsjuka småbarn. Triangeldramat mellan Alexandria, Aiden och Seth är oerhört tröttsamt, och jag önskar att alla bara kunde ta sig i kragen. För det andra har jag blivit lite less på interaktionen av grekisk mytologi. Jag har inget emot det per se, men att läsa om gudar som slåss vid karaktärernas sida blir i längden rätt fånigt. Sen tycker jag inte heller att det finns tillräckligt höga risker i boken. Eftersom döden byggs upp som ett paradis, reagerar jag med ”kul för dig” snarare än ”åh vad sorgligt” när någon avlider. Och just det faktum att det inte finns en emotionell punchline gör att helheten känns väldigt platt och intetsägande.

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till den här boken, och serien överlag. Jag gillar humorn och actionscenerna för det mesta, men tappade tålamodet med allt annat.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 11 tim 51 min.

Antal avsnitt: 14 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction, äventyr.

Skådespelare: Sonequa Martin-Green, Doug Jones, Anthony Rapp, Mary Wiseman, Emily Coutts, Michelle Yeoh, Anson Mount, Mary Chieffo, Ethan Peck, Alan Van Sprang.

Releasedatum: 25 november 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

Den första säsongen av STAR TREK: DISCOVERY var en av förra årets favoriter. Det var därför med stor förväntan – och en lite gnutta nervositet – som jag satte igång fortsättningen. Och jag hade inte behövt oroa mig. Trots att den andra säsongen inte riktigt är lika klockren som sin föregångare, är den oerhört stark.

 

 

För det första har jag verkligen fastnat för karaktärerna. De är komplexa och har ett fascinerande djup, och skådespelarna som porträtterar dem gör strålande ifrån sig. För det andra är säsongen sjukt snygg. Effekter, kostymer, sminkningar… man kan verkligen se att mycket tid har lagts ner på serien. Allt är oerhört välgjort. Därtill är handlingen spännande, och fast stort fokus ligger på karaktärsutveckling och internt drama lider säsongen inte brist på action. Det är dessutom riktigt roligt att se hur serien knyter an till gamla STAR TREK från 1966, form av referenser men även tillbakablickar och återseende av karaktärer.

 

Som tidigare nämnt gillar jag emellertid den första säsongen av STAR TREK: DISCOVERY mer. Det beror på flera saker, bland annat att fokus har tagits från klingonerna. Jag tyckte att de var sjukt fascinerande att följa, och saknar dem lite i den här säsongen. Vidare är säsongen något utdragen ibland, och avsnitten känns lite mer ”säkra”. Det fanns ett mer övergripande och påtagligt hot i förra säsongen, och trots att många farliga situationer uppstår i denna känns det aldrig som att ens favoritkaraktär kommer att förgås. Därtill uppstår en del logiska luckor på grund av att tidsresor involveras. Det är att förvänta eftersom det är ett ytterst svårt element att integrera friktionslöst, men ändå något värt att notera.

 

Överlag är jag mycket nöjd över den här säsongen av STAR TREK: DISCOVERY. Trots att den inte är felfri, är det en underhållande och väldigt spännande resa att ta del av. Jag ser riktigt mycket fram emot en tredje säsong och spin off-serien med min favoritkaraktär Georgiou!

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: André Øvredal.

Genre: Rysare.

Längd: 1 tim 47 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Abrams, Dean Norris, Gil Bellows, Austin Zajur, Kathleen Pollard.

Releasedatum: 9 december 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

Jag som vanligtvis inte tycker om rysare, blev förvånad över hur mycket jag tyckte om SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK. Det är en lågmäld skräckfilm som lyckas bli både spännande och obehaglig, utan att ta till en massa onödigt våld. Jag tyckte dessutom att själva premissen var himla intressant! Jag gillade att varje karaktär fick sin egen berättelse som infriades, likt spökhistorier som kommer till liv, samtidigt som de allesammans ändå knyts samman till en sammanhängande helhet.

 

Sen tycker jag visserligen att filmen tappar lite mot slutet. Den sista halvan blir lite lat, och faller tillbaka på den klassiska ”åh-nej-vi-jagas-av-ett-ruskigt-monster-och-måste-fly”-mallen, vilket blev lite tradigt att se. Därtill är vissa sekvenser lite överdrivna, slutet antiklimatiskt och animeringarna något ojämna. Vissa monster är himla snygga, andra... not so much.

 

 

Men överlag är jag glatt överraskad av SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK. Jag tycker absolut att filmen sticker ut i skräck-träsket och kan till och med tänka mig att se den igen. Om du vill se en mer vuxen tagning på GOOSEBUMPS utan att behöva hantera en massa slasher-scener, är det filmen för dig.

 

BETYG: 6/10

 

Jag har ingen chill när det kommer till att köpa böcker. Det är är andra delen av min Black Friday-haul, och trots mängden är det fortfarande några böckee som saknas. Heh.

 

Förat och främst utökade jag min Wordsworth Edition-samling med fyra vackra klassikee: WUTHERING HEIGHTS, PRIDE AND PREJUDICE, ANNE OF GREEN GABLES och A CHRISTMAS CAROL. Sen köpte jag även boken EMMA i en söt Vintage Classics-upplaga. Jag vill gärna hinna läsa boken innan den nya filmen kommer ut under 2020.

 

Resterande böcker som jag köpte var STARFISH av Akemi Dawn Bowman, LONG WAY DOWN av Jason Reynolds, WE ARE THE ANTS av Shaun David Hutchinson, DAISY JONES AND THE SIX av Taylor Jenkins Reed och till slut ARCANUM UNBOUND, WARBREAKER och STARSIGHT – allihop av Brandon Sanderson.

 

Har du läst någon av dessa? I så fall, vad tyckte du? ♡

FAKTA

Författare: Cora Carmack.

Svensk titel: –

Genre: Romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Omnämnande om självskada, politiskt inkorrekt språk.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Losing it #1.

Längd: 255 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: William Morrow.

 

 

Jag gillar LOSING IT. Jag gillar den överraskande mycket, faktiskt. Kalla mig trashy, men jag fastnade för den kontroversiella idén med en kvinna som vill bli av med sin oskuld och som attraheras av sin lärare. Boken handlar förstås om mer än så, men den premissen väckte mitt intresse med full glöd.

 

LOSING IT gick väldigt snabbt att läsa. Den har en bra längd och lättsamt skriven, med enkelt språk och en lagom engagerande handling. Den tar inte heller sig själv på för stort allvar, utan blir en frisk fläkt som vågar skämta öppet om tabulagda ämnen. Den sexuella spänningen och kemin mellan karaktärerna sätter dessutom tonen och ger boken ett behagligt tempo.

 

Jag gillar emellertid att romantiken är i fokus. Sexscenerna finns där, men förblir sekundära. Inget beskrivs särskilt explicit, och trots att det finns en del heta sekvenser skulle jag överlag kalla boken för söt snarare än upphetsande.

 

Som förväntat är LOSING IT klyschig och väldigt förutsägbar. Varken karaktärer eller handling är särskilt djupa, och boken innehåller en överflödig kärlekstriangel som mest blir ett billigt knep för att tillföra drama. Men trots detta fastnade jag. Jag gillade karaktärerna, jag gillade språket och jag gillade stämningen. Boken är romantisk utan att bli erotisk, och trots att det finns några uttryck och handlingar som jag inte stöttar finns där en varm ömhet i grunden. Jag kommer definitivt att läsa resterande delar i trilogin.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Robert Budreau.

Genre: Biografi, komedi, drama.

Längd: 1 tim 32 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Bea Santos, Mark Rendall.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

Stockholmssyndromet blev ett begrepp efter Norrmalmstorgs-dramat 1973. Lars plan är att få loss en miljon dollar från Kreditbanken, få ut vännen Gunnar från fängelset och dra iväg i en flyktbil av samma märke som Steve McQueen körde i Bullitt. En av gisslan, den gifta tvåbarnsmamman Bianca, börjar sympatisera med Lars när hon inser att han innerst inne har ett gott hjärta.

 

 

 

STOCKHOLM är en verklighetsbaserad film om hur det första fallet av allmänt kända ”stockholmssyndromet” uppstod. Trots ett kontroversiellt ämne är det en lättsam film, och den fångar snabbt tag i tittarens intresse. Ena halvan av mig älskar verkligen det jag ser. Skådespelarna är fantastiska och trots att en del sekvenser minst sagt är absurda går det inte att neka underhållningsnivån. Att filmen sen utspelas i Sverige under 70-talet, ger den en härligt nostalgisk prägel.

 

Samtidigt känns själva stilen lite oplanerad. Det känns som att STOCKHOLM vill för mycket, och därför har en hand inne i alla kakburkar. Den kan inte riktigt bestämma sig för om den ska vara rolig komedi eller spännande thriller, och som resultat blir den varken eller. Den blir aldrig ”haha”-rolig eller ”shit, jag kissar på mig”-spännande, utan ett mer fisljummet mellanting: en kombination mellan fars, drama och romantisk thriller. Filmen är bra, men hade kunnat bättre om den vetat på vilket ben den skulle stå.

 

Överlag tycker jag om STOCKHOLM. Filmen är välgjord och tveklöst underhållande. Men kommer jag se den igen? Antagligen inte.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Peter Jackson.

Genre: Dokumentär, krigsfilm.

Längd: 1 tim 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: –

Releasedatum: 12 december 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Det vore fel av mig att påstå att THEY SHALL NOT GROW OLD är en dålig film. Det är emellertid fel film för mig. Jag tycker att själva idén med att använda retuscherat arkivmaterial är riktigt läcker. Att se video som faktiskt filmades under första världskriget fast med färg och tillagda ljudeffekter är en häftig och lärorik upplevelse. Men ur ett rent nöjes-perspektiv misslyckas THEY SHALL NOT GROW OLD totalt.

 

Jag saknar ett tydligt narrativ, och för mig blev formatet oerhört tråkigt. Dokumentären består av intervjuer och gammalt filmmaterial, och jag saknar en tydlig riktning. I mina ögon är det bara prat och undervisningsmaterial för skolelever.

 

Jag har faktiskt inte mycket mer att säga. THEY SHALL NOT GROW OLD är påkostad och välgjord, men huh vad uttråkad jag blev!

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Författare: Morgan Rhodes.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Representativt innehåll: HBTQ.
Serie: Falling kingdoms #3.

Längd: 407 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Razorbill.

 

 

 

Jag förstår inte riktigt hajpen kring FALLING KINGDOMS-serien. GATHERING DARKNESS är okej, men inte mycket mer än så. Handlingen är långt ifrån originell och trots att det finns intressanta sekvenser är utfyllnaden mellan dem för långa för att skapa engagemang. Jag saknar dessutom nyanser. Alltsammans känns förenklat, övertydligt och nästan lite barnsligt, som om författaren tror att jag inte kan tänka på egen hand. Gång på gång berättar hon att karaktärerna känner si och är så, istället för att visa det och sen låta mig som läsare uppleva det på egen hand. Det gör ärligt talat upplevelsen tröttsam och rätt utmattande.

 

Jag har också svårt för karaktärerna. Jag känner ingenting för dem. De är för enkla, för endimensionella. De har inte personligheter som får dem att sticka ut och de saknar det hjärta som behövs för att få mig att fastna. De är helt enkelt väldigt... basic. De finns där, men sporrar mig inte att ta reda på vad som kommer att hända.

 

Överlag är jag väldigt apatiskt inställd gentemot GATHERING DARKNESS. Jag känner ingenting annat än understimulans. Jag kommer att läsa bokens efterföljare, men det beror på att jag redan hunnit köpa hem hela serien snarare än att jag vill.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Michelle Johnston.

Genre: Komedi, romantik.

Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Laura Marano, Gregg Sulkin, Isabella Gomez, Barclay Hope, Garfield Wilson, Johannah Newmarch, Kiera Klassen, Lillian Doucet-Roche.
Releasedatum: 15 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Fast jag vet att jag borde, kan jag inte ogilla A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH. Det är en sån typ av film som är så dålig att den blir rolig att se på. Den fick mig att skratta och känna mig allmänt mysig. Men faktum är att filmen ändå är kass.

 

A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH hör hemma hos Nickelodeon. Den är extremt klyschig, förutsägbar och äckligt glättig. Skådespelarna överspelar, humorn är barnslig och allt ser väldigt billigt ut. Därtill är koreografin stel, dansnumren skrattretande och sången så pass auto-tunad att jag ryser i kroppen av helt fel anledningar. Lägg dessutom till bleka karaktärer, stelt levererade repliker och ett dumt manus, så har du A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH i ett nötskal. Trots att det låter hårt, känns det som att jag inte tar i tillräckligt. Kärleksintresset Nick känner för sjutton gubbar inte igen sin förälskelse på grund av att hon har alvöron och en rosa peruk på sig när de arbetar tillsammans, och om inte det sätter ribban för dumhet vet jag inte vad som gör det.

 

Överlag är A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH extremt dålig, men ändå skrattretande underhållande.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Christian Ryltenius.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 tim 3 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Peter Haber, Morgan Alling, Steve Kratz, Magnus Härenstam, Leif Andrée, Tomas Bolme, Tea Stjärne.

Releasedatum: 10 november 2014.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

 

BAMSE OCH TJUVSTADEN är en himla mysig film. Det är härligt att återse de klassiska karaktärerna, och den lugna berättarrösten ger nostalgiska flashbacks till originalfilmerna. Jag tycker dessutom riktigt mycket om animeringarna. Livfulla färger och mjuka linjer gör filmen behaglig att se på, samtidigt som filmen förblir trogen illustrationerna av Rune Andréasson utan att förlora sin chans till en modern tillputsning. Riktigt snyggt gjort!

 

 

Det enda som jag egentligen har att klaga över, är att karaktärerna är något bleka. Särskilt antagonisten Reinard Räv, som är ond mest för sakens skull. Men det är en petitess, och överlag tyckte jag verkligen om BAMSE OCH TJUVSTADEN. Den är lagom lång, lagom mysig och så där härligt värmande. En fin film, helt enkelt.

 

BETYG: 6/10

 

Trots att det inte fanns några bra erbjudanden under Black Friday, kunde jag inte hålla min entusiasm inne. Här har jag trots allt väntat och längtat och sparat i väntan på Dagen D, och då ska inte avsaknaden av goda rabatter hindra mig från att bli tömma plånboken! Nej, du.

 

Så ajsing bajsing, jag köpte några böcker för hutlöst mycket pengar. Det här är ungefär en tredjedel, för var är spänningen med att få allt på samma gång? Anyho, det som jag köpte  och som har anlänt nu under veckan var SOUL OF THE SWORD, GODSGRAVE, DARKDAWN, ARCHENEMIES, SUPERNOVE, DRESS CODES FOR SMALL TOWNS, THE RITHMATIST, LOSING IT, THE TOLL och STARGIRL. Jag är omåttligt taggad över alla dessa, men ser särskilt mycket fram emot THE RITHMATIST (Brandon Sanderson, hallå?) och DRESS CODES FOR SMALL TOWNS.

 

Sen har jag också fått några godingar från Fox, Warner bros och Universal, nämligen den femte säsongen av FEAR THE WALKING DEAD, den åttonde säsongen av GAME OF THRONES, SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK, THEY SHALL NOT GROW OLD och FAST AND FURIOUS: HOBBS & SHAW. Jag råkade också klicka hem den nionde säsongen av NCIS: LOS ANGELES, för hur kan man låta bli i vetskapen om att ens samling inte är komplett?

 

Har du något nytt att se fram emot? Var du återhållsam under Black Friday eller skriker din plånbok lika högt som min nu? Och förresten, på tal om något helt annat - vad skulle du tycka om att jag skapar en youtube-kanal om böcker och annat tjafs? Jag har gått i sådana tankar ett tag och är nyfiken på om det är något som skulle uppskattas eller om idén får dig att skrika "neeej!" inombords? Lämna gärna en kommentar! ♥️

FAKTA

Författare: Ruta Sepetys.

Svensk titel: Tårar i havet.
Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, våldtäkt, svält.

Representativt innehåll: Andra världskriget, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 379 sidor.
Publiceringsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Penguin Books.

 

 

 

 

Alla verkar älska Ruta Sepetys. Både SALT TO THE SEA och hennes andra romaner har hyllats till skyarna. Min upplevelse av henne som författare har emellertid inte varit densamma som för många andra. Det här är den andra boken som jag läser av henne, och precis som tidigare upplever jag att det är något som inte riktigt klaffar.

 

Missförstå mig inte: jag tycker att SALT TO THE SEA är en bra bok. Den verklighetsbaserade berättelsen är intressant och känns viktig att ta del utav. Det är en mörk och svår läsning, som uppmanar till reflektion och förståelse av det förflutna. Men trots att jag gillar premissen, fastnar jag inte för utförandet. Handlingen är enkel och karaktärerna för bleka för att jag verkligen ska känna. Historien berättas ur onödigt många perspektiv, berättarrösterna skiljer sig för lite åt från varandra och det faktum att kapitlen bara är 1-4 sidor långa gör läsningen ryckig. Och det är himla synd, för det hade kunnat bli himla bra.

 

Överlag är SALT TO THE SEA helt okej, men överhajpad. Jag gillar bokens idé, men mitt intresse föll på grund av karaktärerna och avsaknaden av en förbindelse till dem.  

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 8 tim 49 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction, äventyr.

Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Maria Avgeropoulos, Lindsey Morgan, Paige Turco, Henry Ian Cusick, Richard Harmon, Christopher Larkin, Tasya Teles, Adina Porter, Luisa d'Oliveira, Tati Gabrielle.

Releasedatum: 2 september 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Trots att den femte säsongen av THE 100 är den som jag gillar minst, är det svårt att inte tycka om den. En intressant handling, ett fantastiskt foto och grymma actionsekvenser är bara några anledningar till att den är värd att se. Att sen återse alla karaktärerna efter en lång paus, är som att återvända hem. Jag har saknat dem mer än jag vill erkänna. Särskilt Octavia, som är bad-ass as fuck!

 

Så vad gjorde att jag fastnade mindre för den här säsongen än de tidigare? Mestadels beror det på att den känns som en brygga. Jag upplever att det som händer och de karaktärer som introduceras är medel för att kunna ge serien en nystart. Och det är smart. Serien skapar förutsättningar för en spektakulär fortsättning. Konsekvensen blir emellertid att säsongen som sådan gör mindre intryck. Den är inte riktigt lika spännande, inte riktigt lika ”wow” som sina föregångare.

 

Överlag är den femte säsongen av THE 100 bra. Jag var intresserad rakt igenom, men upplevde inte samma hjärtpumpande intensitet som jag har gjort förut. Jag ser emellertid stor potential i fortsättningen och är riktigt taggad över att se vidare.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Chris Renaud, Yarrow Cheney.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 26 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Patton Oswalt, Kevin Hart, Harrison Ford, Eric Stonestreet, Jenny Slate, Tiffany Haddish, Lake Bell, Dana Carvey, Bobby Moynihan.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

THE SECRET LIFE OF PETS 2 är en lättsam familjefilm i samma anda som sin föregångare. Det är sött, det är fluffigt och det är så där lagom underhållande. Tittaren behöver inte direkt anstränga sig för att hänga med i svängarna, utan det är bara att luta sig tillbaka och slötitta på det som händer, vilket kan vara perfekt efter en lång dag på jobbet.

 

Jag känner mig relativt neutral gentemot THE SECRET LIFE OF PETS 2. Å ena sidan är den smårolig. De sekvenser som går att relatera till och som känns ”trovärdiga” är förvånansvärt underhållande, och jag kom på mig själv med att fnissa åt Max veterinärskräck, Chloes påverkan av kattmynta och Gidgets besatthet av ett leksaksbi. Filmen har dessutom bra röstskådespelare, fina animeringar och utstrålar en härlig värme. Den är också lagom lång.

 

Samtidigt anser jag inte att THE SECRET LIFE OF PETS 2 bjuder på något utöver det vanliga. Utöver de relaterbara scenerna som kretsar kring djuriskt beteende, känns det som en dussinfilm. THE SECRET LIFE OF PETS 2 håller sig inom ramen för vad vi är vana vid, vilket blir bra men inte särskilt minnesvärt. Äventyret som sådant är rätt tråkigt, och metoderna för att skapa spänning känns billiga. Därtill blir filmens humor ibland lite för larvig, och de svaga sidparallellerna ger ett något spretigt intryck.

 

Överlag är THE SECRET LIFE OF PETS 2 en trevlig och lagom underhållande familjefilm. Det är emellertid inte något som jag som vuxen kommer att titta på om och om igen.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Shannon Messenger.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordbränder, dödsfall.

Representativt innehåll: Adoption.

Serie: Keeper of the lost cities #1.

Längd: 488 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Aladdin.

 

 

 

 

 

Jag inser mitt misstag. Att plocka upp KEEPER OF THE LOST CITIES direkt efter att ha avslutat THE WAY OF KINGS måste vara den dummaste idén någonsin. Jag säger inte att jag hade tyckt om boken annars, men det var knappast fördelaktigt att ställa den i kontrast till en så komplex roman. Det blev svårt att undvika jämförelser i kvalité, och i skuggan av Brandon Sandersons bastanta fantasyroman framstår KEEPER OF THE LOST CITIES som en fruktansvärt simplifierad barnbok.

 

KEEPER OF THE LOST CITIES var inte i min smak. Boken är inte bara enkel, utan rent utav dum. För det första använder den sig utav ”den utvalda”-tropen, vilket jag vanligtvis inte har något problem med. Men här fungerar det inte. Allt är för perfekt. Sophie är sötast på hela skolan, har fotografiskt minne och blir redan som tolvåring accepterad till Yale. Hon är godhjärtad, har en av de mest kraftfulla telepatiska krafterna och alla vill bli hennes vän. När hon får reda på sitt öde tvekar hon i typ två sekunder innan hon accepterar allt och lämnar sin familj för ett nytt liv. Hon är en enda stor vandrande klyscha och kräkreflexen när jag läste om henne var svår att hålla tillbaka.

 

För det andra känns KEEPER OF THE LOST CITIES som en oskicklig rip-off av HARRY POTTER. Likheterna är skrämmande många, både när det kommer till karaktärer, varelser, magisystem och sporter. Recensenten The Book Smugglers gjorde en jämförelse som fick mig att skratta rätt ut för att det stämmer så väl på pricken. Jag har översatt ett utdrag av texten här: Alla trollkarlar alver utövar trolldom har gåvor och Harry Sophie upptäcker att det finns tre oförlåtliga förbannelser gåvor som ogillas: den dödliga förbannelsen, cruciatus-förbannelsen och imperius-förbannelsen dödlig pyrokinetism, lidande och hypnos. Hon lär sig också att spela trollkarlssporten alvsporten Quidditch Fånga, och att det finns personer så som Lucius Cassius som inte gillar henne.

 

Vidare får vi som läsare dumma förklaringar till hur saker och ting fungerar; oftast inget mer utvecklat än ”det är så”. Det saknas logik och en tydlig tanke bakom magisystemet, och alltsammans känns påskyndat och hastigt hoprafsat. Att det sen finns både gnomer, tama T-Rex och enhörningar blev lite för mycket av det goda för min del.

 

Överlag är jag sjukt besviken på KEEPER OF THE LOST CITIES. Jag hade hoppats på något nytt och kreativt, men fick istället ett hopplock av stereotyper. På grund av hajpen kring serien ska jag ge fortsättningen en chans, men om den inte är radikalt bättre kommer jag att ge upp.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Jon Favreau.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, John Oliver, James Earl Jones, John Kani, Afre Woodard, Keegan-Michael Key, Seth Rogen, Beyoncé, Billy Eichner, Donald Glover.

Releasedatum: 2 december 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

Live action-versionen av LEJONKUNGEN är underbar. Alltså på riktigt, jag älskade den!

 

Filmen är näst intill identisk med originalet från 1994 och jag skulle kalla det för en modern tappning av samma klassiska berättelse snarare än en nytolkning. Scen för scen är sig lik. Det är väldigt få nya saker som tillförs, men ärligt talat så föredrar jag det så. Originalet är så pass starkt att det inte behöver revideras. Det finns humor, det finns tragedi och det finns lite av varje däremellan. Det som har ändrats rent innehållsmässigt anser jag faktiskt är åt det bättre. Mestadels är det scener som har förlängts något för att ge förklaringar och skapa en sammanhängande logik som är nödvändig när filmen ska upplevas som mer trovärdig.

 

Det som gör mig mest imponerad med LEJONKUNGEN är emellertid det estetiska. Filmen är sjukt snyggt gjord. Makalöst vackra vyer, fotorealistiska djur, enastående musik… Jag satt hänförd från början till slut och fick bokstavligen gåshud av upplevelsen. Allt är som en enda stor skimrande pärla som trollbinder med sin glans och jag känner mig lycklig över att ha tagit del av den.

 

Tycker jag alltså att live action-versionen av LEJONKUNGEN är perfekt? Bättre än originalet? Nej, det tycker jag inte. Den är fantastiskt vacker och en upplevelse i särklass, men det finns saker att kritisera. För det första tycker jag inte att rösterna till Scar och hyenorna är lika bra som i originalet. De fungerar, men har inte alls samma hotfulla underton i sig. För det andra visar djuren inte lika mycket känsla. Det här är egentligen något som jag inte stör mig på, men som jag känner är värt att nämna. Eftersom alla djur är ämnade att se realistiska ut, blir deras ansiktsuttryck inte lika uttrycksfulla som i det tecknade originalet. Å ena sidan gillade jag det, för det hade onekligen sett lustigt ut annars. Samtidigt måste jag medge att jag inte berördes lika starkt.

 

Överlag är jag väldigt glad över att ha sett live action-versionen av LEJONKUNGEN. Den är spännande, rolig och allmänt känslofylld. Och dessutom sjukt snygg, det får du inte glömma. Det är utan tvekan en av de vackraste filmerna som jag har sett i år.

 

BETYG: 8/10

 

FAKTA

Regissör: Jake Castoerna, Sam Liu.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 46 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jerry O'Connell, Rebecca Romijn, Rainn Wilson, Rosario Dawson, Nathan Fillion, Christopher Gorham, Matt Lanter, Shemar Moore, Jason O'Mara.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en sammanslagning av DC-filmerna THE DEATH OF SUPERMAN (2018) och REIGN OF THE SUPERMEN (2019). Det är alltså två filmer i en, kan man säga.  Eftersom jag var medveten om detta när jag startade filmen kunde jag se var brytpunkten mellan de båda filmerna var någonstans. Men övergången är sömlös och utan tidigare kunskap om att det är två filmer som har satts ihop till en är det inget som man tänker på.

 

 

I mina ögon blir THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN emellertid för lång. För mig, som inte är ett inbitet DC-fan, blir det tradigt att följa karaktärernas upptåg i nästan tre timmar. Inte ens de mest spännande actionscenerna kompenserar för det faktum att nästan halva dagen gick åt att se filmen. Jag tror personligen att mitt intresse hade bibehålls bättre om jag hade sett de separata filmerna vid två olika tillfällen och på så sätt ”spridit ut” det.

 

Med det sagt tycker jag ändå att THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en gedigen film. Snyggt animerad, med minnesvärda karaktärer och bra röstskådespelare blev det en kul tittarupplevelse. Om du tycker om de animerade DC-filmerna tycker jag absolut att du ska ge den en chans. För mig blev det bara lite mycket av det goda.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Depression, krig, mord, självmord.

Representativt innehåll: Slaveri, diskriminering, rasism.

Serie: The stormlight archives #1.

Längd: 1001 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

16 dagar. Så lång tid tog det för mig att läsa THE WAY OF KINGS. Jag minns inte den senaste gången som det tog mig så lång tid att avsluta en bok. Och jag har inte bara sidantalet att skylla, fast det helt klart är en bidragande faktor. Sidorna är också stora, texten liten och berättelsen så pass komplex att jag frekvent behövde stanna upp, reflektera över det jag läst och göra anteckningar att återkomma till senare. THE WAY OF KINGS är minst sagt en tung bok – både bokstavligen och bildligt talat.

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Han har en unik förmåga att skapa magisystem som inte liknar något annat du läst. Magisystemet i THE WAY OF KINGS är inget undantag: vilda stormar genererar en slags ljusenergi som förser världen med allt från valuta till monstruösa varelser och individer med övermänskliga krafter. Det hela är genomtänkt och oerhört häftigt. Det tog mig emellertid väldigt lång tid att komma till ro med det. Sanderson förklarar nämligen inte hur magisystemet fungerar eller hur världen ser ut. Istället får vi upptäcka det tillsammans med karaktärerna, vilket är desto mer spännande men tar betydligt längre tid. Det ger också upphov till stor förvirring i bokens första halva. Det är mycket att ta till sig på samma gång. Namn, platser, religioner, historia, nya karaktärer som tillkommer, ekologi. Det kräver extremt tålamod och mycket koncentration. Och jag ska inte ljuga: det kommer att vara tufft. Jag var själv nära att ge upp på grund av att det blev för mycket att hålla reda på. Men jag är riktigt glad över att jag höll ut. För den tid som jag investerade i att läsa boken, är också tid som jag investerade i att lära känna karaktärerna och förälska mig i världen. Och det gjorde alla ansträngningar värt det i slutändan.

 

THE WAY OF KINGS är en karaktärsdriven bok, som skildras ur många olika synvinklar. Den skiftar emellertid främst mellan fyra primära berättarperspektiv: slaven Kaladin, lärlingen Shallan, krigaren Dalinar och lönnmördaren Szeth. Mina favoriter är de två förstnämnda. Kaladin är den som har störst utvecklingskurva i boken, och hans resa från kapitulerad slav till rövsparkande ledare är spännande att följa. Jag älskar dessutom relationen som han har med sitt entourage, och stämningen mellan dem bidrar med såväl värme som humor. Shallan är å andra sidan den som jag anser är mest intressant att följa. Jag fascinerades av hennes interna konflikter och annorlunda krafter, och förälskade mig i hennes komplexa relation med Jasnah.

 

Den karaktär som jag tyckte minst om att följa var emellertid Dalinar. Han har några riktigt spännande scener, men på grund av att han främst används för att belysa politiska och historiska händelser blev hans kapitel relativt långsamma. Det var i samband med att han introducerades som jag var nära att avbryta min läsning. Hans kapitel blir intressantare närmare slutet, men i största delen av boken är de ärligt talat rätt tråkiga.

 

Det som alla karaktärer har gemensamt är emellertid att de känns så verkliga. Sanderson ger dem allesammans trovärdiga bakgrundshistorier som motiverar vilka de är, och tack vare att vi följer dem så pass länge blir det svårt att inte knyta personliga band till dem.

 

Något annat som jag tycker om med THE WAY OF KINGS är Sandersons filosofiska analyser. Genom att skapa moraliska dilemman får han läsaren att reflektera över vad som är ont och gott, rätt och fel, samtidigt som han själv gör skillnaden mellan dem tveklöst tydligt. Vissa sekvenser är så pass tankeväckande att jag satt i flera minuter och bara begrundade över hur vi i dagens samhälle skulle ställa oss till likvärdiga situationer. Går det att motivera ett planerat mord om det hindrar tio andra från att dö? Är det rätt att förslava ett folk för att motverka förintelse av ett annat? Är det värt att offra några om det innebär att striden vinns i det långa loppet – eller ska de räddas i gengäld mot att striden förloras?

 

Överlag är THE WAY OF KINGS en riktigt bra bok. Ja, den är lång och långsam, och stundtals tråkig. Ja, det tar tid att ordentligt komma in i handlingen och förstå hur allt fungerar. Men de fantastiska karaktärerna, den unika världen och de spännande vändningarna kompenserar stort för det. Det fanns stunder när jag var nära att ge upp, men när sista sidan väl var utläst kände jag en tomhet inom mig som bara en fortsättning kan fylla.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Danny Boyle.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Himesh Patel, Lily James, Sophia Di Martino, Ed Sheeran, Kate McKinnon, Ellise Chappell.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

YESTERDAY är en sån där lagom småputtrig romantisk komedi. Med en kreativ premiss, varm humor och ett smått satiriskt budskap är det helt klart en film värd att se. Skådespelarna är duktiga, stämningen mysig och trots att det inte blev några asgarv för min del fick filmen mig att må bra.

 

Det finns emellertid saker som jag stör mig på, och som drar ner YESTERDAY som helhet. För det första är karaktärerna lite för enkla, och jag hade gärna velat se dem utvecklas lite mer för att få publiken att verkligen fastna. För det andra är tempot ibland rätt långsamt, och en del av klyschorna som filmen innehåller är rätt påfrestande. Vissa scener är äckligt glättiga och förutsägbara, vilket tyvärr påverkar upplevelsen negativt. Detta handlar emellertid bara om korta snuttar här och där, och om man tittar på det stora hela så är filmen charmig och härligt annorlunda.

 

Allt som allt är YESTERDAY en harmlös romantisk komedi, med flera sköna hits från The Beatles. Om du behöver en djupsinnig handling och komplexa karaktärer, är det inte en film för dig. Men om du istället är ute efter att se en lättsam och smått komisk hyllning till den klassiska popgruppen, rekommenderar jag YESTERDAY varmt.

 

BETYG: 6/10

BÖCKER

Antal lästa böcker: 12 stycken (10 på engelska, 2 på svenska)

Antal nya böcker: 9 stycken (2 recex)

 

1. Obsidio av Jay Kristoff och Amie Kaufman – 8,5★

2. In an absent dream av Seanan McGuire – 8★

3. Nimona av Noelle Stevenson – 7,5★

4. Pumpkinheads av Rainbow Rowell – 7★

5. Pure av Jennifer L. Armentrout – 6,5★

6. Deity av Jennifer L. Armentrout – 6,5★

7. Två hjärtans karameller av Sofia Fritzson – 6★

8. Bara människa av Sylvain Neuvel – 6★

9. The little prince av Antoine de Saint-Exupéry – 5,5★

10. Apollyon av Jennifer L. Armentrout – 4,5★

12. Alice in Wonderland av Lewis Carroll – 4★

 

 

Antal sedda filmer: 10 stycken

Antal nya filmer: 12 stycken (11 recex)

 

1. Spider-man: far from home – 7★

2. Rambo: last blood – 7★

3. Men in black: international – 6★

4. Wonder woman: bloodlines – 5,5★

5. Tolkien – 5,5★

6. The ritual – 5★

7. Licence to kill – 4★

8. The kissing booth – 3,5★

9. Annabelle comes home – 3,5★

10. Deadwood: the movie – inte betygsatt

 

Antal sedda tv-serier: 7 stycken

Antal nya tv-serier: 3 stycken (3 recex)

 

1. Chernobyl – 9★

2. Orange is the new black säsong 5 – 7,5★

3. Warrior säsong 1 – 7★

4. The hot zone – 7★

5. Ozark säsong 1 – 6,5★

6. The big bang theory säsong 12 – 6★

7. The i-land – 4,5★