FAKTA

Regissör: Baltasar Kormákur.

Genre: Drama, äventyr.

Längd:1 hr 32 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Shailene Woodley, Sam Claflin, Jeffrey Thomas, Elizabeth Hawthorne, Grace Palmer.

Releasedatum: 29 oktober 2018.

 

 

 

 

 

 

Adrift baseras på en sann historia som utspelades 1983, där Tami och Richard seglade under en av de värsta orkanerna genom tiderna. Filmen skildrar två paralleller, och växlar frekvent mellan att visa hur paret träffades och lärde känna varandra, samt skildra deras kamp för överlevnad efter orkanens destruktiva framfart.

 

 

I’m a sucka’ for survival stories. När det kommer till dramatiska överlevnadsfilmer är jag som en nattfjäril som lockas till elden. Och Adrift gjorde mig inte besviken. Filmen är lite stillsam, men den lågmälda stilen sätter en behaglig och lite intim ton, som verkligen tilltalade mig. I kombination med det smått skrämmande konceptet blir det en väldigt intagande upplevelse. Därtill är fotot magiskt, effekterna riktigt snygga och skådespelarna gör guld ifrån sig. Shailene Woodley briljerar. Hennes insats är övertygande och griper tag… det är en sådan prestation som man helt enkelt minns. 

 

Det känns dock som att något saknas, och det är svårt att sätta fingret på vad. Eftersom Adrift är verklighetsbaserad känns det oerhört fel att säga att handlingen är uttjatad, men det är lite så jag känner. Adrift innehåller inga chockerande vändningar, utan är en väldigt klassisk ”vår-båt-gick-sönder-så-nu-måste-vi-överleva-mitt-ute-i-havet”-historia. Och det är inget fel med det, men bristen på originalitet tar udden av kraftfullheten.

 

 

Allt som allt är Adrift en bra film. Den är lågmäld och lätt att ta till sig, men icke desto mindre gripande och väldigt spännande att ta del utav. Woodley levererar starkt, och som tittare är det svårt att inte sitta klistrad vid skärmen från början till slut.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Författare: Sarah Crossan.

Originaltitel: One.

Serie: Fristående.

Längd: 448 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är en är bra. Inte fantastisk, men bra.

 

Boken har en riktigt intressant premiss. Siamesiska tvillingar är ett helt outforskat litterärt område för mig, varpå jag fängslades redan vid första sidan. Men längre in i läsningen anade jag ett sting av besvikelse. Just detta ämne är viktigt och oerhört ovanligt i ungdomsböcker, men jag upplevde att Crossan inte utforskade området särskilt mycket. Trots mina låga kunskaper om siamesiska tvillingar, känner jag att jag inte fick lära mig något nytt. Jag hade velat ta del mer om hur Grace och Tippi fick ihop sin vardag, men istället ligger fokus på deras ankomst till en ny skolan. Ibland glömde jag till och med bort deras abnormitet, då sättet de framställdes på var som vem som helst.

 

Därtill är boken skriven i vers. Det innebär att strukturen är som en dikt – med radbrytningar och ord som betonas genom isolering – men med ett mer obundet språk, som varken rimmar eller har en bestämt rytm. Detta var något som gjorde mig kluven. Å ena sidan gjorde det boken väldigt lättläst. Innehållet blev enkelt att ta till sig, och på varje sida fanns bara några få rader, så det gick snabbt att läsa. Nackdelen är emellertid att beskrivningarna är färre och mindre målande. Karaktärerna blir mer distanserade, och innehållet lite mer slätstruket. Jag saknar djup och komplexitet, och på grund av detta berördes jag inte lika mycket som jag borde ha gjort. I sin helhet tycker jag inte att stilen tillför med särskilt mycket.

 

Allt som allt är Vi är en ojämn. Den har riktigt bra stunder, där jag satt som klistrad vid sidorna, helt uppslukad av läsningen. Men den har också tråkiga delar, där mitt bristande engagemang ledde till skumläsning. Det är en bok väl värd att läsa, men som hade potential till att bli så mycket mer.

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Julius Onah.

Genre: Rysare, science fiction.

Längd: 1 hr 42 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chris O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang, Elizabeth Debicki, Roger Davies.

Releasedatum: 18 februari 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

 

The cloverfield paradox är den tredje delen i Cloverfield-franchisen, löst anknuten till tidigare delar. Med skillnad från tidigare filmer, utspelas The cloverfield paradox nästan enbart ute i rymden, vilket tillsammans med mystiska fenomen, stora expositioner och parallella verkligheter ger den en betydligt starkare förbindelse till science fiction-genren.

 

 

The cloverfield paradox är inte helt utan brister. Filmen följer en relativt typisk mall och blir därför inte särskilt originell. Istället tar troper och förutsägbara stereotyper stor plats. Dessutom är filmen lite smårörig, och jag önskar att alla mina frågor hade besvarats innan eftertexterna börjat rulla.

 

Men filmen underhåller. Jag tycker om skådespelarna och premissen, och trots att The cloverfield paradox inte tillför något nytt till genren förblev jag intresserad av det som hände. Jag ville veta fortsättningen. Det var spännande, småroligt och så där härligt hjärndött. En actionfylld popcornrulle helt enkelt, klart godkänd för fredagsmysigt. Därför kan jag inte racka ner för mycket på den: trots bristerna njöt jag av upplevelsen.

 

 

Allt som allt tycker jag att The cloverfield paradox är bra. Eller rättare sagt: utförandet är i grund och botten mediokert, men eftersom jag underhölls kan jag inte annat än att rekommendera filmen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Nic Stone.

Originaltitel: Odd one out.

Serie: Fristående.

Längd: 338 sidor.

Bokförlag: Lavender lit.

 

 

 

 

 

 

 

 

Letar du efter en varm kärlekshistoria? En sådan där lättsam men ändå tankeväckande pärla, som passar perfekt att ta del av under sommarledigheten? Då ska du läsa Triangel. Att läsa Triangel är som att uppleva nyfunnet ljus, melodiskt fågelkvitter och skarpa färger efter en lång vinter. Det är den typen av roman som man inte vet att man behöver, förrän sista sidan är läst och alla känslor börjat lägga sig. Triangel gör intryck på alla sätt och vis, och förmedlar såväl glädje som sorg.

 

Premissen i Triangel utgår från ett triangeldrama. Jag är personligen allt annat än förtjust i komplicerade kärlekshistorier, men här fungerar det tack vare originaliteten. Även karaktärerna spelar in här. Jag njöt genuint av att läsa om dem, särskilt Coop och Jupiter. Relationen mellan dem är underbar. Så mysig och härlig. Det som de har, är min definition av ”friendship-goals”.

 

En annan av bokens styrkor är den mångfald som representeras. Nic Stone låter karaktärer av olika ursprung ta plats, där deras skilda etnicitet och sexuella läggning inte bara antar rollen som karaktärsbyggnader drag, utan även tillför djup till berättelsen. Triangel blir lätt att relatera och budskapet om att våga hitta sin identitet och acceptera sig själv når oklanderligt fram.

 

Sen ska jag inte säga att Triangel är utan brister. Ibland svajar tempot, och vissa kapitel tillför inte särskilt mycket till berättelsen. Jag tyckte till exempel att det inte var särskilt intressant att läsa ur Raes synvinkel. Men med det sagt är jag glatt överraskad. Triangel leker med de gamla kärleksklyschorna och är riktigt behaglig att ta del av. Lättsam, glädjande och intressant. Ett måste för alla som är sugna på en lite annorlunda kärleksberättelse.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 8 hr 19 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, fantasy.

Skådespelare: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård, Jane Levy, Sissy Spacek, Caleel Harris, Scott Glenn, Adam Rothenberg, Noel Fisher, Ann Cusack, Terry O'Quinn.

Releasedatum: 4 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

De första avsnitten av Castle rock är briljanta. Jag var så himla imponerad, och övertygad om att Castle rock skulle landa på platsen som en av årets bästa serier. Säsongen baseras på ett hopplock av berättelser av skräckboksförfattaren Stephen King, och var precis så brutal och mystisk som jag önskat mig. Den suggestiva stämningen tillsammans med den gåtfulla premissen höll mig bokstavligen klistrad till skärmen. Och alltsammans var så där lagom kusligt: ängsligt utan att bli läskigt.

 

Men trots att säsongen började fantastiskt, märkte jag av att mitt intresse successivt började avta. För varje avsnitt som gick blev serien lite sämre. Och när jag väl var inne på den andra halvan av Castle rock, hade mitt engagemang halverats. Även nu, när jag har tittat klart på säsongen, är det oklart varför det blev så. Jag gillar ju intrigerna, skådespelarna och den allmänna känslan som serien sänder ut. Men något saknas: det lilla extra verkligen griper tag; komplexitet hos karaktärerna; mer tempo. Framåt säsongens slut kändes det lite som att avsnitten gick på tomgång. Det gör mig faktiskt rätt ledsen, för jävlar vad jag älskade serien till en början! Men i slutändan kändes alltsammans mest… meh.

 

Allt som allt är den första säsongen av Castle rock bra. Faktum är att de första avsnitten är enastående. Men trots att de senare avsnitten är ojämna, blir serien aldrig dålig. Jag hade bara förväntat mig mer baserat på den starka inledningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Jason Reisig och Karey Kirkpatrick.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 hr 32 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Channing Tatum, James Corden, Zendaya, Common, LeBron James, Danny DeVito, Gina Rodriguez, Yara Shahidi, Ely Henry, Jimmy Tatro.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Smallfoot visade sig vara betydligt bättre än väntat. Visst är berättelsen förutsägbar och inte särskilt originell, men det tynger inte helheten. Det man minns efteråt är istället värmen, humorn och de gulliga karaktärerna. Smallfoot bjuder nämligen på ett mysigt äventyr som underhåller såväl små som stora tittare.

 

 

Smallfoot baseras på en omvänd version av myten kring Storfot och utspelas i ett yeti-samhälle såväl som i vår egen värld. Som en följd innehåller filmen en hel del kulturkrockar och missförstånd: något som vid vissa tillfällen blev så roligt att jag skrattade rakt ut, kippandes efter luft. För övrigt är karaktärerna lätta att fastna vid, animeringarna snygga och musiken svängig. Min personliga favorit är den medryckande rapplåten ”Let it lie” med Common, som bidrog med ett känslomässigt djup.

 

Det är lite av en norm att animerade familjefilmer kretsar kring en kamp mellan huvudpersonen och en bov som motarbetar protagonistens uppdrag. En av Smallfoots styrkor är emellertid att filmen inte följer den klassiska mallen. Här finns ingen skurk. Inget ont monster eller oövervinnerlig härskare som har som livsmål att förstöra världen. Istället bygger filmen upp sympati och förståelse för båda sidor (både yetis och människor), medan den förmedlar faran med fördomar, hemligheter och en otillräcklig förståelse för den andra partens kultur och sätt att uttrycka sig. Samtidigt kastar Smallfoot en satirisk känga mot segregation och diskriminering, men även sociala medier och vårt konstanta behov av bekräftelse. Det hela skapar ett fint budskap som tittare av alla åldrar kan ta till sig, och ger Smallfoot ett oväntat djup.

 

 

Allt som allt är Smallfoot över förväntan. Det är en varm, underhållande och oerhört gullig familjefilm, med förvånansvärt djup. Väl värd att se.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Neal Shusterman.

Serie: Arc of a scythe #1.

Längd: 435 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Scythe är min typ av bok. Det unika konceptet är inte alltid trovärdigt, men det är kreativt och tillräckligt övertygande för att skapa fascination. Jag tilltalades av mörkret och brutaliteten, och njöt genuint av att lära mig mer om världen: med liemännen, dödsimmuniteter, inträdesprover och liknande. Det är precis up my alley.

 

Boken växlar mellan två berättarstilar: vanlig löptext och dagboksinlägg. Dagsboksinläggen berättas ur en handfull olika liemäns synvinklar och tillför enligt min mening inte särskilt mycket. Löptexten har emellertid två perspektiv: Citras och Rowans. Och de är riktigt intressanta att läsa om. Trots att de ibland är aningen platta, är deras liv gripande. De är intelligenta, modiga och sådär härligt kaxiga som gör att man verkligen fastnar och vill veta vad som väntar dem. Dessutom är deras relation till varandra riktigt härlig, om något lite för romantisk.

 

Scythe har sina upp och sina ner men håller sig på en generellt stark nivå. Boken börjar enastående och fångar upp läsaren redan vid första sidan, och lyckas bibehålla engagemanget ända till slutet. Trots att många karaktärer introduceras och en helt ny värld presenteras, blir det aldrig förvirrande eller svårt att förstå hur saker och ting fungerar. Sen är förstås några scener i mitten lite långsamma, men inte så att läsningen blir lidande. Shusterman är kung på att skriva och drar inte ut på händelserna med irrelevanta beskrivningar. Istället är texten informationstät och lätt att ta till sig, så boken blir aldrig riktigt svårsmält även när Scythe är som segast.

 

Scythe hade kunnat fungera fint som en fristående roman, men jag kan inte neka att jag är glad över att ha fortsättningar att ta del utav (del 2: Thunderhead, del 3: The toll). Jag tycker kanske inte att boken är så enastående som hajpen har blåst upp den till, men det är en spännande och härligt mörk läsning som tilltalar min lite blodtörstiga personlighet.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Marc Forster.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 hr 44 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Ewan McGregor, Hayley Atwell, Bronte Carmichael, Mark Gatiss, Oliver Ford Davis.

Releasedatum: 25 februari 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

Christoffer Robin & Nalle Puh är en oerhört mysig film. Den är så där varm, mjuk och fluffig som bara Disney-filmer kan vara. Vackert filmad och kryddad med en stor dos charm, blir det en upplevelse fylld med nostalgi och kärlek.

 

 

I Christoffer Robin & Nalle Puh får vi återse karaktärerna som vi lärt känna och älska i vår barndom. Det är samma, rara, sockersöta björn på äventyr, men med en lite mer seriös ton än vad vi är vana vid. Istället för att följa ett barns drömska strapatser, får vi ta del av en vuxen mans resa tillbaka till sig själv. Och Ewan McGregor gör det verkligen bra. Han är perfekt i rollen som Christoffer Robin, och lyckas ge sin karaktär en fräsch, ny tolkning parallellt med den nödvändiga sentimentaliteten.

 

Det finns bara några saker som jag har att anmärka på. Den första är utformningen av Puh och hans vänner. Att designa dem som riktiga gosedjur var genialiskt och oerhört charmerande, men det tog ett tag innan jag vande mig vid den annorlunda stilen. Faktum är att jag i början fick skräckfilms-vibbar av dem, då karaktärernas stirrande ögon, toviga pälsar och stela rörelser påminde alltför mycket om dockor som ofta syns i rysare. Men som sagt, jag kom över det och började uppskatta hur de såg ut. Efter ett tag.

 

 

För övrigt så upplevde jag filmen som aningen ojämn. Vissa scener är underbara. De är fyllda med färg och humor och charmiga repliker. De bokstavligen utstrålar kärlek genom skärmen och fick mig att må fantastiskt. Men andra scener är… knackiga. Att se Christoffer Robin i sitt gråa kontor är nödvändigt för att skapa kontrast, men inte alls särskilt intressant att ta del utav. Därtill hade jag önskat att samtliga mänskliga karaktärer – särskilt Christoffer Robin, hans dotter och fru – hade gjorts lite mer komplexa. Som det är nu stjäl gosedjuren showen, medan de andra upplevs ha mer intetsägande personligheter och därför hamnar bakgrunden.

 

Allt som allt tyckte jag riktigt mycket om Christoffer Robin och Nalle Puh. Det är en väldigt gosig film, perfekt att se tillsammans med hela familjen. Den bjuder på skratt och en ovärderlig må bra-känsla. Helt klart värd att se.

BETYG: 6,5/10

 

FAKTA

Författare: Kelsey Miller

Originaltitel: I'll be there for you: The one about Friends.

Serie: Fristående.

Längd: 281 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ett stort fan av tv-serien Vänner. Det är en av mina favoriter. Det var därför med tindrande ögon och ett hjärta hårt bultande av exaltation som jag påbörjade läsningen. Men min entusiasm dog snabbt ut.

 

Vänner: I’ll be there for you var inte den mysiga och lärorika nostalgitripp som jag förväntat mig. Istället visade det sig att boken var tråkig. Riktigt tråkig. Miller berättar om hur serien blivit till, ger lite information om skådespelarna, några av skaparnas tankar bakom skämten och liknande – men bidrar aldrig med hjärta, själ eller en aha-upplevelse. Det hon skriver om känns inte nytt och fräscht. Faktum är att det inte ens känns särskilt ambitiöst. Vem som helst hade kunnat skriva boken. Min upplevelse är att Miller hittat ett gäng sekundärkällor med information och sammanställt den till en egen bok, istället för att lägga krut på egen efterforskning. Det är inte nödvändigtvis något fel på det, men resultatet blir att hängivna fans redan vet det mesta som informeras om.

 

Utöver detta, var texten jobbig att ta till sig. Språket känns oengagerat och tungt att ta till sig. Och varje ämne som tas upp bearbetas för länge. Sådant som i grund och botten är intressant att läsa om – exempelvis om hur skaparna har tänkt när de skrivit sina manus – ältas alldeles för länge och gjorde att jag förlorade intresset. Till slut kändes läsningen mer som en syssla, snarare än underhållning.

 

Allt som allt är Vänner: I’ll be there for you ett stort ”meh. Det är inte en bok som jag personligen skulle rekommendera. Den är inte dålig, men lyckades inte fånga upp mitt intresse. Sättet som den är skriven på och informationen som tas upp… det är för torrt.

 

BETYG: 3/10.

FAKTA

Regissör: Jon M. Chu.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 2 timmar.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Constance Wu, Michelle Yeoh, Henry Golding, Gemma Chan, Lias Lu, Awkwafina, Nico Santos, Jimmy O, Yang, Ken Jeong, Sonoya Mizuno, arry Shum Jr.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Crazy rich asians är baserad på romanen med samma namn, skriven av Kevin Kwan. Det första intrycket är det är en enkel men underhållande film, med lättsam aura och ett hållfast engagemang. Men med tiden synliggörs fler lager, och komplexitet tillkommer. Crazy rich asians är inte bara mysig och rolig: den är träffande. Med fyllig atmosfär, vibrerande färger och ett rent utav drömskt sceneri gör filmen intryck. Det är vackert, påkostat och så där härligt ostigt att man inte kan undgå att beröras och må bra.

 

 

Något som Crazy rich asians ska ha en eloge för är sin representation av minoriteter. Inte bara får vi en intressant inblick i den asiatiska kulturen. Det är också uppfriskande att höra asiatiska tolkningar av populära låtar och att se en helasiatisk ensemble skådespelare. Och vilka skådespelare sen! De är fantastiska. Särskilt huvudrollsinnehavaren Wu, stödjande skådespelaren Yeoh och den alltid lika charmiga Awkwafina som bidrar med varm humor. De porträtterar sina roller perfekt, och utstrålar sån värme, kämpaglöd och auktoritet att det är svårt att undgå att inspireras. Här behövs ingen prins på en vit springare. Nej. De starka, kvinnliga karaktärerna är intelligenta och drivna och står upp för sig själva: något som är en frisk fläkt inom genren.

 

 

Crazy rich asians är inte fulländad. Den har klyschor, logiska luckor och ett förutsägbart händelseförlopp. Men filmen gör det som få filmer klarar av: använder sina brister till sin fördel. Den skämtar om sina fel och förlöjligar sina troper. När en scen som är typisk för genren dyker upp, omfamnar Crazy rich asians klyschan och tillför något nytt. Resultatet blir en film som förmedlar sorglöshet och lycka. Mycket bra jobbat, måste jag säga. Jag hoppas att även efterföljarna filmatiseras.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Karina Berg, Jesper TIllberg.

Serie: Fristående.

Längd: 171 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snöstorm och kanelhjärta är en kort julantologi bestående av fyra stycken noveller. Jag ville verkligen tycka om den, och i början gjorde jag det. Stämningen är lättsam, texten flyter på bra och jag kände mig alldeles varm och fluffig av alla sockersöta julkänslor. En mysig läsning helt enkelt.

 

Men ju mer jag läste, desto mer kände jag mig distanserad från boken. Den har alldeles för låg trovärdighet för att passa mig, och det känns nästan som att Snöstorm och kanelhjärta är skriven för äldre barn. Orealistiska händelser, logiska luckor, överdriven sentimentalitet och kärlek vid första ögonkastet… det störde mig alltför mycket. "Det fungerar inte så!", ville jag skrika ut. Jag besvärades också en hel del på de blixtsnabba karaktärsutvecklingarna: helt plötsligt kunde deras personlighet förändras, bara på ett uppslag. Därtill hade jag gärna velat ha en snyggare sammanlänkning mellan de fyra novellerna. Som de är nu känns antologin… oavslutad.

 

Allt som allt är Snöstorm och kanelhjärta helt okej. Småmysig. Gullig. Men inget som får läsaren att känna eller verkligen bry sig. Söker du efter en gosig julläsning, rekommenderar jag istället Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Längd: 9 hr 48 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Brian Cox, Kieran Culkin, Sarah Snook, Alan Ruck, Matthew Macfadyen, Hiam Abbass, Nicholas Braun, Peter Friedman, Jeremy Strong, Rob Yang.
Releasedatum: 12 november 2018.

Distributör: Warner bros.

 

Makt, politik, pengar. Allt finns inom denna dysfunktionella dynasti som leds av en åldrande patriark, vars fyra vuxna barn alla är lika ivriga att efterträda honom.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av Succession fångade min uppmärksamhet direkt. Från första minuten satt jag fängslad, helt säker på att det här skulle bli en ny favoritserie. Det var någon med seriens stämning, som tillsammans med de professionella skådespelarna, snygga fotot och genomtänkta manuset grep tag i mig. Att serien sen visade sig vara proppad till breddarna med maktspel och intriger, var ytterligare plus.

 

 

Men efter några avsnitt började serien bli lite enformig att titta på. Kvalitén förblev hög, men det kändes lite som en transportsträcka: jag inväntade hela tiden att något större skulle hända. Från att ha älskat de första, spännande avsnitten, kände jag plötsligt ett sting av oengagemang. Framåt slutet blev jag mer intresserad igen, men tomgången i mitten hann sätta sitt spår.

 

Som helhet är Succession en proffsig och välgjord serie. Den utstrålar en aura av kraft och ambition. Säsongen innehåller emellertid några utfyllnadsavsnitt som drar ner helheten. Succession hade potential till att bli en ny favorit, men nöjer sig med att vara ”bra”.

 

BETYG: 6/10.

 

Ny vecka, nya saker. ♥

 

Jag. Är. Så. Exalterad! Den senaste tiden har oerhört många efterlängtade böcker publicerats och åtrådda filmer släppts: både för första gången och i form av översättningar. Och som vi redan har fastställt så är min självbehärskning inte den bästa, så självfallet var jag tvungen att klicka hem en del. Jag vet inte varifrån som jag ska få tiden till att ta del av allt, men det lär lösa sig. Intalar jag mig.

 

Det har anlänt elva recex under veckan: två serier, sex filmer och tre böcker. Serierna anlände från Warner bros respektive Paramount: den första säsongen av Castle rock samt den femtonde säsongen av NCIS. NCIS har jag följt sedan seriens start och jag är mer än redo för en fortsättning. Castle rock vet jag däremot inte mycket om, mer än att den baseras på berättelser av Stephen King och att flera grymma skådespelare medverkar. Det räcker för att jag ska bli taggad.

 

Filmerna kom från Warner bros och Universal Sony. Jag fick den romantiska komedin Crazy rich asians, tecknade familjefilmen Smallfoot, äventyrsfilmen Alpha, satiriska actionkomedin BlacKkKlansman, thrillern The equalizer 2 samt scifi-filmen The predator. En blandad skara helt enkelt, och det är omöjligt att säga vilken jag ser mest fram emot.

 

Sen fick jag som sagt tre stycken bokrecex: Triangel av Nic Stone från Lavender lit, Grindelwalds brott av J.K. Rowling från Rabén&Sjögren samt Wundersmeden av Jessica Townsend från Semic. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa alla dessa, men mitt hjärta klappar lite extra för Wundersmeden eftersom jag fullkomligt älskade föregångaren Nevermoor.

 

Så vad köpte jag själv? Det blev åtta stycken böcker den här gången: två klassiker, två moderna fantasy, en science fiction, en dystopi och två inom episk fantasy. Klassikerna som jag skaffade hem var The nose av Nikolai Gogol samt A modest proposal av Jonathan Swift. Sen köpte jag den (tydligen) brutala sjöjungruromanen Into the drowning deep av Mira Grant och rymdboken Dare mighty things av Heather Kaczynski. Jag köpte också den fjärde delen i Wayward children-serien av Seanan McGuire, nämligen In an absent dream, samt första delen i Neal Shustermans Scythe-trilogi. Sist men inte minst klickade jag hem Tower of dawn och Kingdom of ash, vilket är de avslutande delarna i Throne of glass-serien av Sarah J. Maas.

 

Vad var det senaste som du klickade hem? ♥

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag förstår inte hajpen kring Genuine fraud. Lovord har kastats åt höger och vänster, men jag förstår verkligen inte grejen. Boken började bra, det medger jag. De första kapitlen fångade mitt intresse och jag var nyfiken på hur alltsammans skulle utvecklas. Men jag hade alldeles för svårt för dispositionen.

 

Kapitlen kommer i motsatt kronologisk ordning, vilket innebär att ju längre du läser desto längre tillbaka i tiden kommer du. Och det störde mig enormt. Varje gång som jag blev intresserad av det som hände, hoppade handlingen tillbaka några veckor i tiden. Det hela blev väldigt antiklimatiskt och min upplevelse blev att berättelsen inte ledde någonstans. Det finns inget spännande mysterium, ingen chockerande klimax. Boken har några ljuspunkter som jag gillade skarpt, men det blev inte tillräckligt för att försona helheten. Bara… nej.

 

Allt som allt var Genuine fraud inget för mig. Den gjorde inte tillräckligt stort intryck, och dispositionen tog kål på mitt engagemang. Jag hade verkligen hoppats på en ny favorit, men det visade sig vara en bok som är svår att hålla kvar i minnet.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Regissör: Albert Hughes.

Genre: Drama, äventyr.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kodi Smit-McPhee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Marcin Kowalczyk, Jens Hultén, Natassia Malthe, Spencer Bogaert, Mercedes de la Zerda, Leonor Varela, Morgan Freeman.

Releasedatum: 28 januari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Alpha är ett äventyrsdrama som inte riktigt når ända fram, trots att filmen gör mycket rätt. Premissen är intressant, speltiden lagom lång och fotot utsökt. Vyerna är gudomligt vackra och den skickliga användningen av solljus, skarpa färger och kontrastrika skuggor är slående. Visserligen ser CGI:n inte alltid trovärdig ut. Det gäller särskilt när animerade djur syns på nära håll, då deras uttryck och kroppshållning upplevs som lite stelare än naturligt. Men i sin helhet är Alpha en av de mest estetiskt tilltalande filmerna som jag har sett på länge.

 

Det som Alpha faller på, är främst känslan av att den riktar sig mot en yngre målgrupp. Det är en harmlös film, som aldrig blir... bestialisk. Därtill är det som sker inte särskilt trovärdigt, skådespelarna har en relativt intetsägande aura och handlingen saknar emotionell kraft och djup. Filmen lunkar framåt i stillsamt tempo och stor fokus ligger på den sockersöta relationen mellan protagonisten Keda och vargen Alpha, utan att vi kommer dem för nära. Alltsammans är helt enkelt väldigt snällt: det blir aldrig alltför våldsamt eller alltför känslofyllt, vilket i min värld ofta karakteriserar filmer för unga tittare. Och det är inget fel med det! Jag skulle bara personligen ha varit mer engagerad om mer komplexitet hade uppvisats.

 

 

Som helhet är Alpha ett mysigt familjeäventyr och ett visuellt stjärnskott. Det är en lättsam film, vars stil påminner lite om Ronja Rövardotter och Djungelboken. Om du planerar att samla ihop en skara äldre barn för en filmkväll, är Alpha en film som kommer att underhålla merparten av gänget.

 

BETYG: 5/10.

FAKTA

Författare: Frances Hardinge.

Originaltitel: Verdigris deep.

Serie: Fristående.

Längd: 365 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

Frances Hardinge är en underskattad författare. Jag har läst både Lögnernas träd och Gökungen, och fastnat för hennes unika stil. Jag måste emellertid medge att Önskebrunnen inte var något för mig. Med skillnad från hennes tidigare verk, kändes läsningen alldeles för ordinär, och obehaget som karakteriserar Hardinge närvarade inte.

 

Mitt största problem med boken är emellertid den distans som jag upplevde fanns till både handling och karaktärer. Jag fastnade verkligen inte, och kände mig inte alls engagerad av berättelsen. Detta mestadels för att den kändes för barnslig. Misstolka mig inte: jag tycker mycket om barnböcker. Men det finns barnböcker för barn, och barnböcker som kan läsas för alla, och Önskebrunnen var helt enkelt för… enkel, för att jag skulle uppskatta den. Jag saknade komplexitet och djup, och tröttnade relativt snabbt på den slätstrukna läsningen.

 

Med det sagt så är jag säker på att jag hade förälskat mig i Önskebrunnen om jag hade läst den för tio år sedan. Konceptet är spännande, och idén med vårtor som fungerar som ögon är både läbbig och kreativ. Jag tycker också mycket om att föräldrarna är närvarande genom boken, samt att Hardinge får läsaren att reflektera över känslorna bakom våra innersta önskningar. Jag säger alltså inte att Önskebrunnen är en dålig bok – för det är den definitivt inte! – men den är lite svårare för vuxna att uppskatta, helt enkelt.

 

Allt som allt är Önskebrunnen en bra bok för barn runt 10-14 år, men är du vuxen ska du inte räkna med att bli uppslukad.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Regissör: Spike Lee.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: John David Washington, Jasper Pääkkönen, Isiah Whitlock Jr, Robert John Burke, Brian Tarantina, Adam Driver, Laura Harrier, Alec Baldwin, Ken Garito.

Releasedatum: 28 januari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

BlacKkKlansman baseras på verkliga händelser som ägde rum i 1970-talets Colorado. Det är en ärlig, mörk komedi med tydligt syfte: att göra intryck och få tittaren att tänka efter. Och o’boy, fick den mig att tänka. Den satiriska tonen, tydliga grunden av allvar och det starka budskapet berörde mig starkt. Extra kraftfullt blir det när filmen jämför dagens USA mot 70-talets segregation, och får tittaren att inse att det faktiskt inte är särskilt stor skillnad. Särskilt inte nu med Trump som president. Utöver allt detta var det dessutom oerhört lätt att charmas av protagonisten och förälska sig i musiken. Så varför blev det ingen fullpoängare?

 

 

En del av mig hade svårt för filmen. BlacKkKlansman har en rätt annorlunda ton, som inte riktigt var up my alley. Jag hade personligen velat ha lite mer finess, och upplever det nuvarande upplägget som smått rörigt. Något annat som jag reagerade på var att det finns många spännande konflikter, men att inte någon av dem når ett särskilt tillfredsställande klimax. Varje gång som något går fel, löses det relativt enkelt, vilket till slut blir slätstruket att se på. Därtill är filmen lite för lång, lite för klyschig och lite för predikande för att jag helhjärtat skulle underhållas.

 

 

BlacKkKlansman var i sin helhet över förväntan. Det är en välgjord film. Sevärd. Det är egentligen allt som finns att säga.

 

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Eldens arvtagare.

Serie: Throne of glass #3.

Längd: 562 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var måttligt imponerad av Throne of glass. Jag tyckte inte om Crown of midnight. Och jag blev inte särskilt överväldigad av The assassin’s blade. Tre böcker av Sarah J. Maas, tre besvikelser. Det var därför med viss skepticism som jag gav mig in i Heir of fire.

 

Till en början gjorde Heir of fire inget för att motbevisa min svala inställning. Tempot var långsamt, karaktärerna opåkallat många och språket krystat. Maas berättar vad som händer och hur karaktärerna är, istället för att skapa scener där läsaren själv får bilda en uppfattning om deras personligheter och sätt att vara. Dessutom är meningarna onödigt invecklade: med många inskott, bisatser och ”fina” ord. Det är så uppenbart att Maas vill att hennes text ska låta vacker, men det får motsatt effekt och känns konstlat. Därtill kompliceras läsningen ytterligare av mängden namn som introduceras: ofta på platser och personer som enbart omnämns och som inte utgör någon viktig del av berättelsen. Heir of fire var alltså svår att komma in i, och ett tag var jag nära att avbryta läsningen.

 

Men det vände. Jag vet inte riktigt vad som förändrade situationen, men efter ett par hundra sidor hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Kanske var det tack vare de nya, intressanta karaktärerna. Vi får följa flera perspektiv. Jag kan inte påstå att jag underhölls av att läsa om Dorian, Chaol och Aedion, men jag uppslukades totalt av Manons, Celeanas och Rowans berättelser. Jag hade gärna sett dem ta ännu mer plats.

 

Något annat som jag uppskattade med Heir of fire, är att den för första gången tar serien in på verkligt fantasy-territorium. Tidigare har Maas visat glimtar av oförklarliga fenomen, men det är inte förrän nu som fantastiken släpps lös på fullskalig nivå. Vi får ta del av monster, övernaturliga förmågor och magiska brygder - och det är ljuvligt.

 

Som helhet tyckte jag om Heir of fire. Jag vet, jag vet – det är svårt att tro eftersom jag aldrig haft mycket för överst för Maas. Men Heir of fire är bra. Riktigt bra till och med. Står du ut med den beklagliga början så är det definitivt värt mödan.

 

BETYG: 7★/10.

FAKTA

Regissör: Antoine Fuqua.

Genre: Action.

Längd: 2 hr 1 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Denzel Washington, Pedro Pascal, Ashton Sanders, Melissa Leo, Orson Bean, Bill Pullman, Sakina Jaffrey, Jonathan Scarfe, Kazy Taughinas, Garrett Golden.

Releasedatum: 21 januari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

The equalizer 2 är den första efterföljaren som Denzel Washington har gjort. Och det med all rätt! Det är en riktigt bra film: betydligt bättre än den genomsnittliga thrillern. Den har ett spännande koncept, högt tempo och brutala actionscener. Men trots nagelbitande slagsmål och många scener med fullt ös, räds filmen inte att sakta ner till en lugnare takt emellanåt. Den vågar ta tid att låta tittaren känna av atmosfären och lära känna karaktärerna på en mer intim nivå. Det – tillsammans med skådespelarnas genuina insatser – gör att man verkligen fastnar för och bryr sig om dem. Särskilt Denzel Washington levererar. Han har tidigare gjort roller som jag snabbt glömt bort efteråt, men här är hans prestation övertygande och minnesvärd.

 

Men trots att jag tycker att The equalizer 2 är grymt bra, är det inte en fullpoängare. För det första är filmen relativt förutsägbar. För det andra känns det som att något saknas. Det är svårt att sätta fingret på varför, men jag kände mig lite distanserad till handlingen. Det kan mycket väl bero på att jag inte har sett föregångaren, utan gav mig in i The equalizer 2 helt ovetandes om vad som väntade. Men jag upplevde att det inte fanns mycket som motiverade McCalls sätt att agera, vilket gjorde hans jakt efter hämnd lite... oberättigad.

 

 

Allt som allt är The equalizer 2 helt klart en sevärd actionfilm. Det är en perfekt popcornrulle, som på något vis både är lättsam och väldigt engagerande på samma gång: lite som Taken. Jag rekommenderar den varmt, oavsett om du har sett föregångaren eller inte.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Hyeonseo Lee och David John.

Originaltitel: The girl with seven names.

Serie: Fristående.

Längd: 348 sidor.

Bokförlag: Lind&co.

 

 

 

 

 

 

 

 

Flickan med sju namn är en självbiografisk roman om Hyeonseos uppväxt i Nordkorea, och om hur hon flydde från landet som tonåring. Boken följer henne från barnsben till vuxen kvinna, och skildrar en skrämmande verklighet. Det känns fel att skriva att Flickan med sju namn är fascinerande. Det antyder att det finns en viss exaltation i det som Hyeonseo varit med om. Men det som hon beskriver är så olik vår egen kultur här i Sverige, att det är svårt att beskriva läsupplevelsen med ett annat ord. Det är intressant att ta del av, men framför allt lärorikt. Nordkoreanernas isolerade sätt att leva, deras tro om att ledarna är gudar samt den fruktansvärt hård hållna diktaturen passar inte in i min världsbild: det är för ofattbart. Därför är just ordet ”fascinerande” det bästa jag kommer på.

 

Jag hade emellertid lite svårt för språket. Av någon anledning kändes det tungt, och jag saknade ett naturligt flyt i texten. Själva innehållet i boken är oerhört viktigt och gripande, men jag fängslades aldrig. Sättet som boken är skriven på, gjorde att Flickan med sju namn kändes lite som en skolbok. Och visst är det kanske en bok man läser för att utbilda sig själv och inte för underhållnings skull, men jag hade velat ha lite mer… känsla i orden.

 

Som helhet är Flickan med sju namn bra. Lärorik. En ögonöppnare. Men det är en bok som kräver att du är genuint intresserad av ämnet för att uppskatta, annars kommer den att upplevas som aningen monoton. Jag personligen tyckte om den, men hade hoppats på en mäktigare upplevelse.

 

BETYG: 4,5/10.

 

Antal böcker lästa: 8 stycken.

Antal nya böcker: 17 stycken (4 recex).

 

Lästa böcker (bäst till sämst):

1. Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins-Reid (7,5★)

2. Every heart a doorway av Seanan McGuire (7★)

3. Det måste gå av Ulla M. Nissen (6,5★)

4. The miserable mill av Lemony Snicket (6,5★)

5. De vandrande städerna av Philip Reeve (5,5★)

6. The austere academy av Lemony Snicket (5,5★)

7. Flickan med sju namn av Hyeonseo Lee (4,5★)

8. To be read at dusk av Charles Dickens (2★)

 

Längsta boken: Evelyn Hugos sju äkta män – 431 sidor.

Kortaste boken: To be read at dusk – 54 sidor.

 

 

Antal filmer sedda: 7 stycken.

Antal nya filmer: 3 stycken (3 recex).

 

Sedda filmer (bäst till sämst):

1. Bohemian rhapsody (8,5★)

2. The predator (5★)

3. The meg (4,5★)

4. Domaren (4★)

5. Solsidan: filmen (4★)

6. Slender man (3,5★)

7. The nun (2★)

 

 

 

1. Westworld säsong 2 (8,5★)

2. Grey's anatomy säsong 14 (6,5★)

3. Fear the walking dead säsong 4 (5,5★)