Det är den tiden på året. Du vet vad jag pratar om. Tiden som varenda svensk bibliofil sett fram emot. Årets bokrea.

 

Som den boknörd jag är, var jag tvungen att beställa åtminstone två böcker från rean. Hade jag ens något val? Jag hittade ORD I DJUPASTE BLÅTT och ALLT FÖR MIN SYSTER till bra priser, och totalt landade ordern knappt på fyrtio kronor. Fyrtio! Det om något är ett fynd.

 

Sen har jag också fått två recex under veckan. SOM STJÄRNOR I NATTEN av Jennifer Niven från GillaBöcker, och VUXNA MÄNNISKOR av Marie Aubert från Wahlströms och Widstrand. Jag ser mycket fram emot båda.

 

Så hur är det med dig? Har du hittat något fynd på rean? Eller är du ståndaktig och håller dig borta från alla bokaffärer i en tid som denna? Berätta, jag är nyfiken!

FAKTA

Författare: Neil Gaiman.

Originaltitel: Coraline.

Genre: Magisk realism, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning.

Nyckelord: Magisk dörr, dubbelgångare, talande djur.

Serie: –

Längd: 137 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2002).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

Jag gillade inte CORALINE lika mycket som jag hade hoppats på. Det sorgliga är att jag vet med säkerhet att jag hade älskat boken om jag hade läst den för tretton år sedan. Men som vuxen… visst, den är mysig, med småkuslig stämning, väldigt fina illustrationer och en intressant premiss. Visst, Coraline är en riktigt härlig protagonist, modig och självständig och initiativtagande, även när hon är rädd. Jag gillade verkligen att läsa ur hennes synvinkel, och hennes tankesätt framstod som väldigt moget för hennes ålder. Men läsningen var bara inte särskilt… underhållande.

 

Jag har generellt svårt för Neil Gaimans sätt att skriva. Den återkommande faktorn för alla böckerna som jag har läst av honom är att de är lite för enkla, lite för konstiga och lite för innehållslösa. Boken har komplexa element som går att analysera till det oändliga, men själva berättelsen kändes allt annat än komplex. Det är tydligt att boken är skriven för en yngre målgrupp, och trots att jag uppskattar en kort och snabbläst barnbok då och då, så är det inget jag njuter helhjärtat av.

 

Överlag är CORALINE en okej läsning. Fantastisk för barn, absolut, men rätt medioker för vuxna.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Kasie West.

Originaltitel: P.S. I like you.

Genre: Romantik, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Nyckelord: Brevvänner, låtskrivare, dikter, gymnasiedrama.

Serie: –

Längd: 340 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2016).

Bokförlag: LavenderLit.

 

 

Det finns mycket som brister med SÅNGER FRÅN HJÄRTAT. Handlingen är enkel och allt annat än originell. Klyschorna hopar sig, och karaktärerna är vandrande stereotyper. Dessutom är händelseförloppet väldigt förutsägbart. Jag visste redan från början vem det var som Lily skrev med, och de olika ”vändningarna” syntes långt i förväg. Därtill fastnade jag aldrig riktigt heller för kärleksintresset. Jag är trött på litterära pojkar med bad boy-stil och har inte tålamod att se bortom den fasaden.

 

Vidare är det även synd att hela boken kretsar kring romansen i fråga. Just den här gången råkade det vara precis vad jag behövde: ett hjärndött rosa fluff. Men vid ett annat tillfälle hade jag sannolikt hatat det. Allt kretsar kring Lily. Hennes bästa vän existerar enbart för att ge henne råd och för att knuffa henne i rätt riktning. Vännen har inte liv för sig själv, och Lily har knappt ett liv utanför relationen. Hon tänker, pratar och andas pojkar. Boken hade fått en helt annan komplexitet om vi fått ta del av annat än bara romansen.

 

Med det sagt, tyckte jag ändå om boken. Mycket. Den är lättsam. Underhållande. Och väldigt söt. Jag fastnade för Lily som karaktär, och älskade att följa hennes familj, med vilka hon har en underbar dynamik till. Dessutom är själva premissen riktigt intressant: jag gillar verkligen idén med att Lily och hennes brevkamrat kommer varandra närmare och närmare utan att vara medvetna om varandras identiteter. Så trots alla brister, kunde jag inte undgå att hela tiden längta efter att läsa mer och mer. SÅNGER FRÅN HJÄRTAT är en mysig bladvändare, helt enkelt!

 

Allt som allt är SÅNGER FRÅN HJÄRTAT en bra bok. Den är inte särskilt komplex, men söker du ett rosa fluff utan särskilt stora konflikter är den perfekt för dig.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Joachim Rønning.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 1 tim 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Angelina Jolie, Elle Fanning, Harris Dickinson, Michelle Pfeiffer, Sam Riley, Chiqetel Ejiofor, Ed Skrein, Robert Lindsay, Jenn Murray, Imelda Staunton, Juno Temple.

Nyckelord: Ont mot gott, magiskt kungarike.

Releasedatum: 2 mars 2020.

Distributör: Disney.

 

 

 

MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL är i min mening överhajpad. Missförstå mig inte: filmen är långt ifrån dålig. Skådespelarna är skitbra och det visuella… wow. Effekterna, miljöerna, sminkningarna och kostymerna är riktigt imponerande, och det var med stor hänfördhet som jag tog in allt ögongodis. Med det sagt, hade jag hoppats på att förälska mig i filmen, och den var på sin höjd medioker.

 

 

Mitt främsta problem med MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL är filmens trivialitet. Ingenting förvånade mig, utan allt utvecklar sig på det mest förutsägbara sättet. Som resultat blev jag inte alls engagerad av det som hände, och mängden klyschor tråkade ut mig. Jag började helt enkelt aldrig bry mig, då ingenting riktigt tog fäste eller grep tag.

 

Vidare tycker jag att alldeles för stort fokus ligger på striden mellan de båda kungarikena. MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL blir nästan en fullskalig krigsfilm i fantasymiljö, och så väl handling som karaktärer går förlorade i den oändliga kampen mellan gott och ont. Det blir helt enkelt för mycket, och jag tröttnade rätt snabbt. Att allt sen vänds abrupt för att sedan upplösas på ett klassiskt Disney-vis där alla blir lyckliga i alla sina dagar som om ingenting hänt, tar bort chansen till en kraftfull klimax.

 

 

I sin helhet är MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL okej. Jag förstår tjusningen med filmen, men tycker själv att det är en relativt omotiverad uppföljare.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: What we become.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Sexuella övergrepp, dödsfall.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #10.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2009).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Jag gillar riktningen som THE WALKING DEAD-serietidningarna har tagit. Jag gillar att den numera utspelar sig bortom tryggheten i fängelset, ute i det fria. Jag gillar att vi får återse Morgan och att Abraham utvecklas som karaktär. Jag gillar att zombierna börjar gruppera sig till horder. Och framför allt gillar jag att serietidningarna har chockerande vändningar som inte inkluderats i tv-serien. Dödsfall, moraliskt tvivelaktiga val och våldsgärningar som den som enbart följer tv-serien aldrig kommer att bli medveten om.

 

Jag har sagt det förut men säger det igen: tidningarna är brutala. Mycket råare än tv-serien. And I like it. Det är oerhört intressant att se hur mycket karaktärerna är villiga att offra av sin mänsklighet för att överleva. Särskilt när det kommer till Rick, och hans instinkt att skydda sin son. Samtidigt uppskattar jag att de senare volymerna saktat ner i tempo. Det är en skön kontrast efter de konstanta striderna med Guvernören, och jag uppskattar att karaktärernas utveckling hamnar lite mer i fokus och att vi får se hur de förändras efter sina trauman.

 

Överlag är den tionde volymen av THE WALKING DEAD minst lika bra som de tidigare. Jag har verkligen fastnat för serien vid det här laget, och ser fram emot fortsättningen. Mycket.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Michael Fimognari.

Genre: Romantisk komedi, ungdomsfilm.

Längd: 1 tim 42 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lana Condor, Noah Centineo, Jordan Fisher, Anna Cathcart, Janel Parrish, Ross Butler, Madeleine Arthur, Emilija Baranac, Holland Taylor, Trezzo Mahoro.

Nyckelord: Relationsproblem, triangeldrama, gymnasiedrama.

Releasedatum: 12 februari 2020.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

TO ALL THE BOYS: P.S. I STILL LOVE YOU är den efterlängtade efterföljaren till TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE, skriven av författaren Jenny Han. Det är en söt och mysig film. Du vet, så där härligt varm och fluffig? Stämningen är lättsam, skådespelarna duktiga och humorn bidrar till att den allmänna upplevelsen blir trevlig och charmerande. Jag gillar den, och kan absolut tänka mig att se den igen.

 

 

Med det sagt, är P.S. I STILL LOVE YOU inte lika klockren som första filmen. Den saknar lite av originaliteten, familjekänslan och kemin, och väljer att ta enkla utvägar istället för att gå in på mer komplext territorium. Jag är dessutom besviken över att John Ambrose hamnar så mycket i bakgrunden. Han får inte alls lika mycket tid i ”strålkastarljuset” som i boken, och framstår aldrig som någon konkurrens till Peter. Det känns snarare underligt att Lara Jean hamnar i ett så förvirrat känsloläge, då det aldrig riktigt blir en seriös romans mellan dem. John känns som ett trivialt sidospår, och jag saknar känslan av ”konflikt”. I boken gillade jag nästan John mer än Peter, och jag älskade hur han fick Lara Jean att växa. Men här minns jag knappt vem han är.

 

 

Överlag är TO ALL THE BOYS: P.S. I STILL LOVE YOU en bra film. Inte lika bra som sin föregångare, och inte lika bra som boken, men helt klart godkänd. Den är småputtrig att se, och precis det jag behöver efter en hård arbetsdag. Jag önskar bara att den hade fått mig att känna lite mer.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Alice Oseman.

Svensk titel: –

Genre: Romantik, drama.

Traumatiskt innehåll: Homofobi, mobbning, självskadebeteende, ätstörning, psykisk ohälsa, alkoholkonsumtion.

Nyckelord: Paris, klassresa, HBTQ-romans, grafisk roman.

Serie: Hearstopper #3.

Längd: 384 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Hodder Children's Books.

 

 

 

 

 

Den tredje volymen av HEARTSTOPPER är allt jag önskat mig, och lite till. Om du mätte mitt hjärta, skulle du se att det växt tio gånger sin storlek under min läsning av boken. Den är så mysig, så kärleksfull, så värmande. Boken känns ärlig i sitt berättande och fick mig att skratta rätt ut. Högt. Framför människor. Men jag brydde mig inte, för den fick mig att må så bra. Stämningen är öm och karaktärerna underbara. Om du frågar mig vilket mitt fiktiva favoritpar är, svarar jag Nick och Charlie utan att tveka. De är bedårande!

 

Men fast vi får ta del av en hel del fluff, introduceras även en del tuffa ämnen i boken. Tidigare romaner har inbegripit homofobi och mobbning, men i HEARTSTOPPER VOLUME 3 omnämns även självskadebeteende och självsvält. Och Alice Oseman porträtterar det hela väldigt snyggt, och lyckas såväl beröra som väcka tankar. Jag är väldigt nyfiken på vart det hela kommer att leda.

 

HEARTSTOPPER är en bokserie som började väldigt starkt, men som hela tiden blir bättre och bättre. Den tredje delen är utan tvekan också den som gjorde störst intryck på mig. Den fick mitt hjärta att slå ett extra slag, samtidigt som den spelade mina känslotrådar likt gitarrsträngar. I samma sekund som jag läste klart sista sidan kände jag ett maniskt begär efter att läsa vidare, och jag förutspår en plågsam väntan på fortsättningen.

 

BETYG: 9/10

Den här veckan har två böcker och två filmer landat i brevlådan. Mest exalterad är jag av det Albert Bonnier skickade, nämligen en grafisk utgåva av ANNE FRANKS DAGBOK. Jag visste inte ens att det fanns en grafiak version av den! Gjorde du? Jag har velat läsa ANNE FRANKS DAGBOK länge men varit rädd att uppleva den som tråkig, men nu är jag supertaggad över att ta tag i läsningen!

 

Jag fick också boken LYCKA ÄR FÖR LOSERS från Natur&kultur. Jag har aldrig hört talas om den och har ingen koll på vad den handlar om, men ibland är det för det bästa.

 

Sen fick jag också två filmer i utbyte mot ärliga recensioner: MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL från Disney och GEMINI MAN med Will Smith från Paramount. Har du sett någon av dem? ♡

FAKTA

Författare: Karen M. McManus.

Svensk titel: En av oss ljuger.

Genre: Thriller.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, självskadebeteende, droger.

Nyckelord: Mordutredning, gymnasiedrama, anonym mobbare.
Serie: One of us is lying #1.

Längd: 358 sidor.

Publiceringsår: 2017.

Bokförlag: Delacorte Press.

 

 

ONE OF US IS LYING är en stadig ungdomsthriller. Inget spektakulärt som jag kan höja till skyarna, men definitivt underhållande.

 

Jag börjar med det negativa. Karaktärerna är vandrande stereotyper. Handlingen är förutsägbar. Och jag såg slutets avslöjande komma en mil i förväg. ONE OF US IS LYING är dessutom något för lång, och har för lite fokus på mysteriet. Majoriteten av romanen består av high school-drama, och jag hade personligen uppskattat mer av det gamla hederliga detektivarbetet. Vidare tror jag att den hade tjänat på att enbart berättas ur en synvinkel. Nu skildras den ur fyra olika berättarperspektiv, och alla rösterna är så pass lika varandra att det ibland blev svårt att komma ihåg vem man läste som.

 

Samtidigt kan jag inte påstå att jag ogillade boken. Den underhöll mig. Mordmysteriet känns inspirerat av GOSSIP GIRL eller PRETTY LITTLE LIARS, vilket jag gillar. Boken är dessutom skriven med en humoristisk ton, och det lättsamma stuket gjorde den till en riktig bladvändare. ONE OF US IS LYING blir aldrig riktigt spännande eller thrill-ig, men jag skulle rekommendera den utan att tveka om du söker efter enkel avkoppling. Överlag: en klart godkänd bok.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 5 tim 25 min.

Antal avsnitt: 7 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Meryl Streep, Shailene Woodley, Zoë Kravitz, Laura Dern, Adam Scott, James Tupper, Alexander Skarsgård, Jeffrey Nordling, Iain Armitage, Kathryn Newton.

Nyckelord: Våld i hemmet, rättegång, mordutredning, våldtäkt.

Releasedatum: 3 februari 2020.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

När jag fick reda på att BIG LITTLE LIES skulle få en andra säsong, skrek jag ”nej!” rätt ut i ren frustration. Inte för att jag ogillade den första säsongen. Tvärt om: jag älskade den och placerade den med lätthet på listan med favoriter. Men serien var ämnad att bli en miniserie, och fick ett tillfredsställande avslut. Att fortsätta innebar risker. Skulle min nya favorit förstöras av produktionens pengakåthet?

 

Det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Den andra säsongen av BIG LITTLE LIES är riktigt jävla bra, ursäkta mitt språk. Jag visste inte att jag behövde en fortsättning förrän jag hade sett den, och nu efteråt känner jag sån tacksamhet över att filmbolaget valde att gå vidare med serien.

 

Så varför ska du se den andra säsongen av BIG LITTLE LIES? För det första: representationen, alla viktiga teman och den psykologiska fascinationen av att se efterdyningarna av händelserna från förra säsongen. Säsong 2 kretsar kring svåra ämnen som sexuella övergrepp, psykisk ohälsa, tvångsbeteenden, misshandel, mobbning, ekonomisk utsatthet och dråp, men likväl teman som vänskap och styrkan i att hålla ihop. Det är ett atmosfäriskt drama med tryckande stämning som träffar rakt i hjärtat. Avsnitten är komplexa och har ett sällsynt djup som får karaktärerna och deras sätt att tänka och agera att kännas äkta. Även när de beter sig irrationellt eller dumt förstår jag dem och hyser stor sympati. De berör, ifrågasätter normer och skakar om tittaren. De fick mig att känna varenda känsla på känslospektrumet, och det var med stolthet som jag delade såväl tårar som skratt med dem.

 

För det andra: kvalitén. Fotot är utsökt. Musiken är grymt komponerad. Och skådespelarna… herrejisses. Den redan stjärnspäckade ensemblen från första säsongen – bestående av bland annat Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern och Zoë Kravitz – har gjorts sällskap av ingen mindre än legendariska Meryl Streep. Och hon presterar makalöst. Verkligen makalöst. Allihopa lever sig in i sina roller som om serien vore verklighet, och bevisar en gång för alla vilka talanger de är. Det finns inte mycket mer att säga om det. Bara… wow.

 

I grund och botten har jag bara en sak att säga: känn inga tvivel. Om du, som jag, tänker att en andra säsong av BIG LITTLE LIES är onödig, tänk igen. Den andra säsongen är en intensiv, känslomässig berg- och dalbana, som för evigt gjort avtryck i min själ. Möjligen inte lika bra som sin föregångare, men tillräckligt enastående för att jag aldrig kommer att sluta prata om den. Stående ovationer.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Cancer, blixtnedslag, drunkning, tvångsbeteenden, kroppsliga experiment.

Nyckelord: Vampyrer, undervattensfolk, uppdrag i annan värd.

Serie: Wayward children #5.

Längd: 206 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Tor.

 

 

 

 

Jag älskar Seanan McGuire. Hennes kreativitet, hennes sagolika förmåga att bygga upp unika världar. Hon är en av mina favoritförfattare. COME TUMBLING DOWN gjorde mig emellertid något besviken. Misstolka mig inte: det är en riktigt bra bok som har alla de ingredienser som jag älskar med McGuire. De härliga karaktärerna. Det vackra språket. Och den satiriska tonen med all representation. Praise, liksom! Men något saknas.

 

Jag skulle säga att COME TUMBLING DOWN – hur bra den än är – är den svagaste delen hittills i serien. För det första känns det inte särskilt nödvändigt med ytterligare en berättelse om Jack och Jill. Deras senaste bok – DOWN AMONG THE STICKS AND BONES – var briljant, och det räckte gott och väl med den. Jag hade hellre velat se andra karaktärer få en röst.

 

För det andra känns boken något påskyndad. Den har inte samma djup, inte samma emotionella inverkan och inte samma ”wow”-innehåll. Den är spännande, javisst, men höll mig inte gripen på samma sätt som sina föregångare.

 

Överlag är COME TUMBLING DOWN bra. Riktigt bra, till och med. Men inte lika bra som seriens andra delar.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Todd Philips.

Genre: Thriller.

Längd: 2 tim 2 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Zazie Beetz, Frances Conroy, Brett Cullen, Shea Whigham, Bill Camp, Glenn Fleshler.

Nyckelord: Psykisk ohälsa, revolution, utanförskap, galenskap.

Releasedatum: 10 februari 2020.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

JOKER är riktigt bra. Överraskande bra. ”Sluta-med-det-du-gör-och-se-den-nu”-bra. Originellt uppbyggd, med en mörk ton och ett artistiskt utförande tar den tittaren med storm. Den sticker ut bland BATMAN-filmerna och gör det lilla extra för att bli helt egen.

 

Det finns många element som gör att JOKER imponerar. Låt oss börja med skådespelarna, för herrejisses vad de glänser. Särskilt Joaquin Phoenix, som med sin sanslösa insats kan klassas som den bästa Jokern hittills. Hans excentriska kroppsspråk och kusliga tonfall ger karaktären det den behöver för att framstå som sådär härligt manisk och sociopatisk. Hans skildring känns skrämmande trovärdig och gör filmen ruggigt intressant att följa. Även Robert De Niro gör intryck, och trots en relativt liten roll är det svårt att glömma hans insats.

 

JOKER är mer en laddad psykologisk thriller än actionrulle, något som jag personligen gillar. Jag gillar tonen, det lugna lunket och att filmen är rå utan att någonsin gå överstyr. Det finns en fin balans, där mörkret ligger och lurar i bakgrunden och ger en obehaglig förnimmelse, utan att det trycks upp i tittarens ansikte. Tillsammans med det utsökta fotot och den välkomponerade musiken ger det filmen en stilfull och elegant känsla.

 

I sin helhet är JOKER en riktigt bra thriller. Spännande, utan att behöva ta till en massa action. Definitivt värd att se för att få alternativ bakgrundsinformation till den välkända Jokern.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: The walking dead vol. 9: Here we remain.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, hemlöshet.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #9.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

 

DET SOM INTE DÖDAR är början på ett nytt ark inom THE WALKING DEAD. Tiden i fängelset är förbi, guvernörens rea är över och karaktärerna tvingas leta efter en ny plats att kalla hem. Volymen agerar alltså brygga mellan händelserna, men ärligt talat gillar jag det. Efter allt som hände i förra volymen, är ett tempobyte välkommet. Istället för långa eldstrider, ligger fokus nu istället på överlevnad och utforskning. Det är befriande att karaktärerna äntligen rör sig bortom fängelsets väggar, och det ska bli kul att utforska världen vidare.

 

En viktig komponent i DET SOM INTE DÖDAR är relationen mellan Carl och Rick. Under stor del av volymen befinner de sig ensamma, och vi får ta del av värdefull far- och son-tid som ger djup åt dem båda. Senare i volymen återvänder såväl Glenn och Maggie som Michonne, som är lika bad-ass som vanligt. Dessutom introduceras tre nya karaktärer – Abraham, Rosita och Eugine – vilket omedelbart ändrar gruppdynamiken. Jag har ju sett tv-serien och vet därför vilka roller de har att spela, men det ska ändå bli intressant att se vilken plats de tar i gruppen.

 

Överlag är DET SOM INTE DÖDAR en lugn volym. Men det är behövligt, och jag uppskattar verkligen att Kirkman vågar ta ett steg tillbaka från all våld emellanåt. Jag ser fram emot att läsa vidare.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Rune Andréasson.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 tim 37 min.
Åldersgräns: –

Skådespelare: Rolf Lundgren.

Nyckelord: Vänskap, hjältemod.

Inspelningsår: 1966.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

Alltså. SÅ HIMLA SÖT. Det här är första gången jag ser BAMSE: DE FÖRSTA ÄVENTYREN, och jag är förälskad. Allt från filmernas intro till animeringsstilen är så bedårande!

 

 

BAMSE: DE FÖRSTA ÄVENTYREN består av sex stycken kortfilmer i svartvitt, med en speltid på ungefär 16 minuter vardera. Vi följer precis samma karaktärer som i de mer välbekanta äventyren – Bamse, Lille Skutt, Skalman, Vargen, Farmor – men får här en tydligare introduktion till alla.

 

Förutom avsaknaden av färg skiljer illustrationerna inte särskilt mycket från de ”nyare”, gamla BAMSE-filmerna. Det är möjligtvis att animeringen inte är riktigt lika responsiv, och något mer upprepande. Därtill är ljudeffekterna något gällare, och Rolf Lundgren gör berättarrösten istället för den mer kända Olof Thunberg. Men trots att det från början kändes lite underligt att inte höra Thunbergs dova stämma, tycker jag att Lundgren gjorde ett väldigt bra jobb.

 

Själva filmerna är hur mysiga som helst. Inte alltid helt logiska, men icke desto-mindre fyllda med hjärta och värme. Så om dina barn – eller du själv, för den delen! – gillar BAMSE från 80- och 90-talet, rekommenderar jag starkt att du kollar in DE FÖRSTA ÄVENTYREN.

 

BETYG: 6/10

Den här veckans post får mig att vilja hoppa upp och ner av glädje. Jag har fått hem ett gäng böcker som jag längtat efter hur länge som helst, och som nu äntligen är i mina händer! 

 

För det första använde jag ett presentkort som jag fick i julas, för att köpa sex böcker: TO KILL A MOCKINGBIRD, THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES, EDUCATED, COME TUMBLING DOWN, HEARTSTOPPER VOLYM 3 och A MAN CALLED OVE. Och jag vet, jag vet. A MAN CALLED OVE är skriven av en svensk författare och svenska är mitt modersmål, så jag borde kanske ha köpt boken på svenska. Men det amerikanska omslaget är sååå snyggt! Och jag kunde helt enkelt inte rättfärdiga att köpa en annan utgåva.

 

Sen har två recex landat i brevlådan under veckan: DET SEXTONDE ÅRET av Kim Liggett och MELLAN OSS av Sandra Beijer. Omslagen till dessa är fantastiska, och jag älskar dem båda redan!

 

Sen har jag också fått några gamla filmer från min pappa under veckan: THE NET och LOVE POTION NUMBER 9 med Sandra Bullock, samt hela SEINFIELD-serien på DVD. Jag tog emellertid inte med dem på fotot av estetiska skäl. ♡

 

Har du fått hem något roligt på sistone?

FAKTA

Författare: Elizabeth Wein.

Svensk titel: Kodnamn Verity.

Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Nyckelord: Spion, flygvapen.

Serie: Code Name Verity #1.

Längd: 332 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Disney Hyperion.

 

 

 

Ugh. Jag trodde att CODE NAME VERITY skulle bli en ny favorit. Hallå, premissen låter ju galet bra! Men istället blev det årets första DNF (did not finish), och 180 sidor in i läsningen kände jag att livet är för kort för att slösa bort på tråkig litteratur.

 

CODE NAME VERITY är extremt långsam. För det första känns det som att boken aldrig kommer igång. Den har den en bruten kronologi, vilket innebär att den börjar när allt är som mest spännande för att sedan spola tillbaka tiden och rabbla om saker som jag inte alls brydde mig om. Vi får läsa om flygningar, redogörelser av flygplansmodeller och… oj, förlåt – somnade jag? Det händer ingenting och varje sida känns tung som bly, och tillsammans med mängden tekniska termer, slang och dialektala uttryck blev CODE NAME VERITY en riktig snooze-fest.

 

Kanske gav jag upp alldeles för lätt. Kanske blir boken bättre längre fram. Men jag ångrar inte att jag lade ifrån mig CODE NAME VERITY. Jag fastnade inte för karaktärerna. Jag fastnade inte för handlingen. Tempot dödade mig. Jag saknade hjärta. Jag bokstavligen kände energin lämna mig när jag läste. Så… nej. Vi får se om jag ger CODE NAME VERITY en ny chans om ett par år, men i dagsläget känner jag inget behov av att läsa vidare.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 12 tim 4 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Dylan Minnette, Katherine Langford, Christian Navarro, Alisha Boe, Brandon Flynn, Justin Prentice, Miles Heizer, Ross Butler, Kate Walsh, Michele Selene Ang, Ajiona Alexus, Amy Hargreaves

Nyckelord: Självmord, våldtäkt, skoldrama, rättsfall.

Releasedatum: 31 mars 2017.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

Den första säsongen av 13 REASONS WHY baseras på boken med samma namn av Jay Asher, och är riktigt jävla bra.

 

Serien börjar tveksamt. Tempot är långsamt och avsnitten växlar konstant fram och tillbaka mellan nutid och dåtid: något som jag personligen sällan blir särskilt förtjust i. Min känsla överlag var i början… ”meh”. Men 13 REASONS WHY blir bättre och bättre, och för varje avsnitt fastnade jag mer och mer. Och till slut satt jag där, svullen om ögonen och helt uppslukad av serien.

 

Det här är en stundtals riktigt tuff serie, som berör svåra ämnen som självmord, mobbning, våldtäkt och misshandel. Ämnen som är tabubelagda, men som samtidigt är i stort behov av att framhävas mer i så väl media som i vardagliga konversationer. Alldeles för många kan relatera till seriens innehåll, vilket gör den så viktig. Att höra en tonårstjej berätta om anledningarna bakom sitt självmord är inte bara hjärtekrossande: det är extremt kraftfullt och tankeväckande.

 

13 REASONS WHY är välgjord även när man bortser från själva innehållet. Fotot är snyggt, musiken bra och dispositionen nytänkande. Jag gillar hela grejen med att vi som tittare i avsnittens början får reda på vem som är medskyldig, för att sedan successivt få reda på vad personen i fråga har gjort. Därtill är skådespelarna riktigt bra. Särskilt Dylan Minnette och Katherine Langford som spelar Clay och Hannah. De har en förvånansvärd inlevelse som bidrar med en härlig komplexitet, och jag kan inte annat än att säga att jag är imponerad.

 

Det enda som jag inte är särskilt förtjust i – förutom den lite sega början – är hur alltsammans slutet. Det känns för ouppklarat. 13 REASONS WHY hade kunnat vara en enda, stark säsong: den behöver inte efterföljande säsonger. Ändå slutar säsongen i cliffhanger, och nu känner jag mig smått tvungen att se vidare, trots att jag har hört att fortsättningarna inte är i närheten lika bra.

 

Överlag är 13 REASONS WHY… Ja, jag vet inte vad jag ska skriva. Den träffade mig rakt i hjärtat. Den gjorde mig arg: fick mig att vilja skrika och kasta saker omkring mig. Den berörde mig djupt, och fick mig att snyfta högt med ett dussin pappersnäsdukar tryckta mot ansiktet. Samtidigt gjorde den mig glad. Genom karaktären Clays trofasthet och oförsonlighet, förmedlades hopp och styrka. Att det finns gott i världen. Så vad tycker jag om 13 REASONS WHY? Jag tycker att du ska se den, men att du ska vara beredd på att inte vara densamma efteråt.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Marisha Pessl.

Svensk titel: Neverworld.

Genre: Thriller, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Psykisk ohälsa, självmord, drog- och alkoholanvändning, dödsfall, mord.

Nyckelord: Limbo, tidsresor, mysterium.

Serie: –

Längd: 324 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Delacorte.

 

 

 

Att läsa NEVERWORLD WAKE är lite som att åka berg- och dal-bana. Ibland är resan rätt händelselös: en lång raksträcka, ett nödvändigt ont för att komma dit man vill. Andra delar har världens fart och får det att suga till i magen ordentligt, ungefär som när man är på kanten till ett riktigt stort fall.

 

Det som jag gillar mest med NEVERWORLD WAKE är bokens premiss. Så himla unik och intressant! Jag älskade att läsa om det limbo-liknande tillståndet och tycker att hela grejen med tidsresor byggdes upp på ett riktigt snyggt sätt. Det är atmosfäriskt, tankeväckande och minst sagt intelligent. Jag fastnade också för mysteriet, och gillade känslan av att vara ovetandes om vilka som var så kallade ”good guys” och inte.

 

Jag vet att många har stört sig på att boken är upprepande, men det var faktiskt inget som irriterande mig. Snarare tvärtom, så tyckte jag att det var väldigt fascinerande att läsa om hur karaktärerna försöker åstadkomma sak om och om igen på nya sätt tills de lyckas. Det som jag däremot blev lite frustrerad av, var det stundtals dippande tempot, den ibland bristande trovärdigheten och relativt stereotypiska karaktärerna. Jag gillade Martas logik och Beatrices empati, men överlag hade jag gärna sett dem få något mer komplexitet.

 

Allt som allt är NEVERWORLD WAKE bra. Något skakig, men överlag en underhållande läsupplevelse.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: James Bobin.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 42 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Isabela Merced, Eva Longoria, Michael Pena, Joey Vieira, Pia Miller, Jeff Wahöberg, Eugenio Derbez.

Nyckelord: Skattjakt, djungelliv, skoldrama.

Releasedatum: 10 februari 2020.

Distributör: Paramount.

 

 

 

DORA AND THE LOST CITY OF GOLD är en filmatisering av den populära barnserien DORA THE EXPLORER. Och ärligt talat, så är filmen inte så kass som jag hade förväntat mig. Visst, den är förutsägbar. Den har extremt många klyschor, och karaktärerna är vandrande stereotyper. Ja, den håller på med samma skämt alldeles för länge och saknar helt känsla för när något slutar vara roligt. Men ändå. Jag skrattade. Jag hade roligt. Och det som hade kunnat bli en flopp, visade sig istället vara en rätt mysig familjeupplevelse.

 

Bäst av allt är Dora själv, som är så där överdrivet excentrisk som bara Dora kan vara. Och trots att den överdrivna glättigheten ibland får det att krypa i kroppen, är det överlag rätt upplyftande. Hennes optimism, att hon alltid är sig själv och att hon inte alls bryr sig om vad andra tycker är ärligt talat både underhållande och inspirerande.

 

Något annat som jag gillar är att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Dora pratar fortfarande direkt till tittaren så som i originalserien, och i en sekvens ändras stilen så att allt blir animerat. Det är kul, det är lättsamt. Sen får man också tänka på vilka som tillhör målgruppen. Trots att DORA AND THE LOST CITY OF GOLD inte är en höjdare för vuxna, går det inte att neka att filmen är väldigt bra för den avsedda målgruppen.

 

Överlag hade DORA AND THE LOST CITY OF GOLD kunnat vara mycket värre. Det är en underhållande film, lite som INDIANA JONES för barn, rätt lagom att slötitta på tillsammans med familjen efter en hård arbetsdag.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, cancer.

Nyckelord: Poesi, förbjuden kärlek.

Serie: Slammed #1.

Längd: 317 sidor.

Publiceringsår: 2012.

Bokförlag: Simon & Schuster.

 

 

 

 

 

Åh, vad jag är besviken! Misstolka mig inte: SLAMMED ör en bra bok, men med tanke på den repertoar som Colleen Hoover har bakom sig hade jag förväntat mig så mycket mer. För tusan, IT ENDS WITH US är trots allt en av mina favoritböcker, och jag såg fram emot att addera SLAMMED till den listan.

 

SLAMMED är Colleen Hoovers debutroman, och det märks. Boken är trevlig och lättsam att ta del utav, men har inte direkt något som sticker ut. Handlingen är trivial, händelseförloppet förutsägbart och klyschorna många. Det som händer saknar trovärdighet, och om man bortser från den charmiga vännen Eddie som är härligt rak på sak så fastnade jag inte för karaktärerna. Layken är för omogen, och Will… Will är en douche. Och tyvärr saknar de kemi. Jag kände ingen gnista, det hoppade aldrig till i bröstet av glädje. De var bara väldigt ”meh” tillsammans.

 

Överlag är SLAMMED okej. En bra bok, men långt ifrån Hoovers bästa. Romanen hade potential till ett emotionellt djup, men kastade bort det på stereotyper och en romans som följer mallen till punkt och pricka. Om jag hade läst den för fem år sedan hade jag säkert älskat den, men i nuläget kan jag inte ge den mer än godkänt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Claire Denis.

Genre: Science fiction.

Längd: 1 tim 53 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Robert Pattinson, Juliette Binoche, André Benjamin, Mia Goth, Agata Buzek.

Nyckelord: Rymden, sexuella experiment.

Releasedatum: 20 januari 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Nope. Nepp. Nej. Nix. Det här var inte en film för mig. Jag vet knappt vad jag tittade på. På riktigt. Allt är bara… udda. Bortsett från det faktum att HIGH LIFE är snyggt filmad och har bra skådespelare, fanns inte mycket som gjorde mig intresserad.

 

Och vet du något sjukt? HIGH LIFE har ett så pass abstrakt berättande att bokstavligen det enda som jag minns från filmen är en (minst sagt) absurd sexscen. För övrigt kan jag bara säga att tempot var extremt långsamt och att jag inte brydde mig tillräckligt för att ens försöka hänga med i handlingen.

 

 

Överlag är HIGH LIFE bara väldigt… egendomlig, och tyvärr inte en film som jag skulle rekommendera.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Michael Engler.

Genre: Drama, periodstycke.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Joanne Froggatt, Allen Leech, Maggie Smith, Laura Carmichael, Imelda Stauntpn, Sophie McShera, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Jim Carter, Penelope Wilton, Lesley Nicol.

Releasedatum: 3 februari 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Det här är andra gången som jag ser filmatiseringen av DOWNTON ABBEY, och jag kan fortfarande konstatera att det är årets sensation. En välpolerad pärla som glänser i förhållande till genrens resterande nykomlingar. Filmen andas professionalitet och elegans redan vid ridåns öppning, och det tar inte mer än någon minut innan tittaren är förvissad om att den kommer att hålla hög kvalité. De vackra vyerna och de välkomponerade tonerna i musiken kittlar sinnena, och det är med varm sentimentalitet som handlingen tar vid.

 

 

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Karin Smirnoff.

Engelsk titel: –

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Adoption, misshandel, sexuella övergrepp, våldtäkt, aga, djurmisshandel, dödsfall, alkohol- och drogmissbruk.

Nyckelord: Livsberättelse, en människas vardag, socialrealism.

Serie: Jana Kippo #1.

Längd: 319 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Polaris.

Läs mer och jämför priser: Omnible

FAKTA

Längd: 16 tim 20 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Kriminalare, polisserie.

Skådespelare: Mark Harmon, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Emily Wickersham, Maria Bello, Brian Dietzen, Diona Reasonover, Rocky Carroll, David McCallum.

Nyckelord: Mordgåtor, skjutningar, hemliga agenter.

Releasedatum: 17 januari 2020.

Distributör: Paramount.

 

 

Den sextonde säsongen av NCIS är bra. Det är roligt att återse karaktärerna, och det var med tung sentimentalitet som jag under första avsnittet insåg att jag har saknat dem. Med det sagt, tror jag inte att serien någonsin kommer att återgå till sin forna glans. Säsongen har en del riktigt spännande avsnitt och blir aldrig tråkig att titta på, men sticker överlag inte heller ut. Det är samma mönster och liknande fall som vi får se, om och om igen. Och att sträcktitta på det ger en ofrånkomlig känsla av ”meh”.

 

Vidare tycker jag att de ”nya” skådespelarna (vid det här laget kan de kanske inte räknas som nya längre) är duktiga, men de känns fortfarande som skådespelare. Det ordinarie startfältet utgjorde seriens hjärta och själ. De hade sina egna färgstarka personligheter och gjorde intryck. De kändes som verkliga individer. Och hur bra de ”nya” än är, så känns de fortfarande som människor som intar en roll.

 

I sin helhet tycker jag att den sextonde säsongen av NCIS är bra. Jag underhölls av de flesta avsnitten och ser fram emot att se vidare. Samtidigt kan jag inte undgå att känna att det är dags att lägga ner.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: James Gray.

Genre: Science fiction, drama.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga, Donald Sutherland, Kimberly Elise, Liv Tyler, Loren Dean, Donnie Keshawarz, Sean Blakemore, Bobby Nish.

Nyckelord: Rymdäventyr, ensamhet.

Releasedatum: 3 februari 2020.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

Med en spännande premiss, duktiga skådespelare och utsökt kameraarbete hade AD ASTRA all potential till att bli en minnesvärd film. Det är därför det känns extra tungt att medge att jag inte alls gillade den. Jag hatar att använda ordet ”tråkig”, men det är precis vad AD ASTRA är. Riktigt tråkig.

 

 

För det första är tempot väldigt långsamt. Handlingen segar sig framåt utan tydlig riktning, och det tog inte lång tid förrän jag tröttnade på att se Roy flyta omkring planlöst i rymden. Ibland rycker filmen upp sig med några actionsekvenser, men de dör snabbt ut och saknar ordentlig uppföljning, vilket ger en rätt rörig upplevelse. Därtill är karaktärerna extremt underutvecklade, och jag fastnade varken för protagonisten eller hans relation med sin far. Jag kände verkligen ingenting annat än tristess.

 

Överlag är AD ASTRA rätt… ointressant. Filmen lät bra på pappret men när det kom till kritan hade den inte mycket att erbjuda.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Margaret Rogerson.

Svensk titel: –
Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Ångest, mental ohälsa, dödsfall.

Nyckelord: Bibliotek, magiböcker, onda trollkarlar, demoner.

Serie: –

Längd: 453 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Margaret K. McElderry Books.

 

 

SORCERY OF THORNS börjar riktigt bra, och jag var riktigt investerad i berättelsen de första tvåhundra sidorna. Biblioteksmiljön och hela konceptet med levande böcker fascinerade mig. Det var intressant att se hur de olika trollböckerna hade egna personligheter och interagerade med vår huvudperson, som by the way, visade sig vara lika intressant hon. Jag älskar hennes sass och impulsivitet, liksom hennes initiativtagande och kick-ass stil. Att SORCERY OF THORNS sen är en fristående fantasyroman är i sig väldigt uppfriskande, eftersom vi får ett avslut direkt utan att behöva jaga rätt på en massa fortsättningar.

 

Mitt intresse hölls emellertid inte intakt hela vägen. Efter ett tag kändes boken bara… endimensionell. Handlingen går runt i cirklar och alla upprepningar gjorde att jag tröttnade. Dessutom gör den enkla världsuppbyggnaden, mängden klyschor och sammanträffanden, den irrelevanta romansen och det relativt förutsägbara händelseförloppet det tydligt att det är en bok för ungdomar, då SORCERY OF THORNS saknar den komplexitet som är vanligare i romaner för äldre målgrupper. Utöver det irriterade jag mig något på att den skyldige avslöjas så pass tidigt. All mystik och en stor del av spänningen försvinner på grund av att vi halvvägs igenom boken vet vem som ligger bakom allt. Det gjorde också att tankar som ”borde inte boken vara slut snart” frekvent dök upp, även när det var långt kvar.

 

Överlag är SORCERY OF THORNS en bra bok, särskilt om du är ny för fantasygenren. Om du däremot är inbiten fantasyläsare, finns en risk att du tycker att den är enkel och för lång i förhållande till sitt innehåll.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Thurop Van Orman.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Jason Sudeikis, Josh Gad, Leslie Jones, Bill Hader, Rachel Bloom, Awkwafina, Sterling K. Brown, Eugenio Derbez, Danny McBride, Tiffany Haddish, Peter Dinklage.

Nyckelord: galet geni, spioner, samarbete.

Releasedatum: 27 januari 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Jag var en av få som faktiskt tyckte riktigt mycket om THE ANGRY BIRDS MOVIE. Jag såg därför fram emot efterföljaren, och hade kanske… lite för höga förväntningar.

 

 

Jag är väldigt besviken på THE ANGRY BIRDS MOVIE 2. Det är inte direkt en dålig film. Den är mysig att se på och lagom roande för att underhålla för stunden. Men… den är långt ifrån så rolig som den tror sig vara. Skämt efter skämt förväntar sig filmen att jag ska brista ut i skratt. Istället sitter jag och smågäspar. Allt är för krystat, för förutsägbart, för klyschigt. Jag saknar den varma och rappa humorn från första filmen, och tycker att det är tråkigt att THE ANGRY BIRDS MOVIE 2 väljer att följa den ”typiska” ramen för familjefilm. Inget sticker ut.

 

Något andra som jag störde mig på är musiken. Eller missförstå mig inte: musiken är bra, men känns väldigt opassande i förhållande till det som händer. Det känns lite som att filmskaparna har scrollat igenom Spotifys mest spelade låtar och valt ut några slumpmässigt. Varenda låt har spelats på radio minst hundra gånger, och jag upplever att fokus har legat mer på att välja sådant som tittaren känner igen snarare än vad som passar rent handlingsmässigt.

 

Överlag är THE ANGRY BIRDS MOVIE 2 okej, men långt ifrån lika bra från första filmen. Det är en underhållande familjefilm som jag gärna ser tillsammans med mina småkusiner. Men jag kommer aldrig att se den igen i syfte att roa mig själv.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Andy Muschietti.

Genre: Rysare.

Längd: 2 tim 49 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader, Isaiah Mustafa, Jay Ryan, James Ransone, Andy Bean, Bill Skarsgård, Jaeden Martell, Wyatt Oleff.

Nyckelord: Mördarclown, hallucinationer, mord.

Releasedatum: 20 januari 2020.

Distributör: Warner bros.

 

 

IT CHAPTER TWO förvånade mig. På ett negativt sätt. Jag gillar själva premissen som grundar filmen och tycker att den del scener är riktigt jäkla bra. Men överlag är filmen en stor besvikelse.

 

 

Min kritik kan delas upp i tre delar. Den första – och mitt främsta problem – är filmens speltid. IT CHAPTER TWO är alldeles, alldeles för lång, och det finns inte i närheten tillräckligt med innehåll för att rättfärdiga längden. Handlingen blir extremt utdragen och jag satt ärligt talat uttråkad långa perioder av filmen. Att IT CHAPTER TWO sen till stor del består av tillbakablickar, ger en något ostrukturerad upplevelse och en känsla av att filmen aldrig riktigt kommer till skott.

 

Mitt andra problem med IT CHAPTER TWO är överanvändningen av jumpscares och (plastiga) effekter. De används så pass frekvent att jag som tittare bemötte dem med gäspningar snarare än kiss i brallan. Det kommer inget nytt, utan bara samma gamla material om och om igen. Mitt tredje problem är dock skådespelarna. Eller, jag gillar skådespelarna men saknar rättare sagt kemi mellan dem. Gnistorna som flög mellan barnen i första filmen är ett minne blott, och har istället bytts ut mot stel gruppdynamik och triviala personligheter.

 

Överlag är IT CHAPTER TWO okej, men inget att hänga i julgranen. Filmen har bra stunder och är inte direkt dålig… men när det känns befriande att se eftertexterna börja rulla så är något fel.

 

BETYG: 5/10

Januari 2020 var en av de bästa läsmånaderna i mitt liv. Inte mängdmässigt, men ur en kvalitativ synvinkel. På den här månaden har jag inte bara fått en ny favoritbok, utan fem! Aldrig varit med om maken! På filmfronten har det däremot gått sämre, och det faktum att Bamse är den bästa filmen som jag sett under månaden säger en hel del. ♡

 

Antal lästa böcker: 8 stycken (5 på engelska, 3 på svenska)

Antal lästa sidor: 2789 stycken (genomsnittlig längd: 349 sidor/bok, genomsnittlig läsmängd: 90 sidor/dag)

Antal nya böcker: 7 stycken (7 recex)

 

1. Elantris av Brandon Sanderson – 9★

2. Starsight av Brandon Sanderson – 9★

3. Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite – 8★

4. Daisy Jones and the six av Taylor Jenkins Reid – 8★

5. The unhoneymooners av Christina Lauren – 8★

6. The turn of the key av Ruth Ware – 6,5★

7. The walking dead vol. 8: made to suffer av Robert Kirkman – 6★

8. Evvie Drake börjar om av Linda Holmes – 4★

 

 

Antal sedda filmer: 9 stycken

Antal nya filmer: 6 stycken (6 recex)

 

1. Bamse och den lilla åsnan – 6★

2. Bamse i trollskogen – 6★

3. Ready or not – 6★

4. Murder mystery – 5,5★

5. Bamse och den flygande mattan – 5,5★

6. Fisherman's friends – 5,5★

7. Once upon a time in Hollywood – 5★

8. Crawl – 4★

9. Let it snow – 3,5★

 

 

Antal sedda tv-serier: 7 stycken

Antal nya tv-serier: 1 stycken (1 recex)

 

1. Grey's anatomy säsong 15 – 8,5★

2. Sex education säsong 2 – 7,5★

3. Solsidan säsong 6 – 7★

4. The witcher säsong 1 – 6,5★

5. Game of thrones säsong 8 – 6★

6. Fear the walking dead säsong 5 – 6★

7. Ack Värmland säsong 2 – 5★