Blue Jasmine är regisserad av Woody Allen och rekommenderas från 7 år. Den släpptes 15 januari 2014 och är 94 minuter lång. I huvudrollerna syns Cate Blancette, Alec Bladwin, Sally Hawkins och Andrew Dice Clay. Se trailern här.

 

Blue Jasmine var faktiskt en film jag uppskattade rätt mycket. Jag tycker att den var väldigt modern och nyvarande, och den lyckades skildra angelägna problem så som pengarprogram, psykisk ohälsa, behovet av en materiell värld, och många individers ovilja att möta verkligheten. Att filmen var så aktuell gjorde att den både blev realistisk, äkta och fascinerande, och jag kunde personligen relaterea rätt starkt till den.

 

Filmen är rätt melankolisk och dramatisk, och trots att den kunde bli lite rolig ibland så bjuder Blue Jasmine endast på mörk humor. Det innebär att det finns en hel del vitsiga kommentarer med som får tittaren att le, men de har en väldigt allvarlig och betydelsefull grund i otroligt dystra situationer.

 

Jag gillade både manuset, konceptet och handlingen och trots att filmen i början hoppade lite fram och tillbaka mellan dåtid och nutid utan att indikera på vilken som var vilken, så tycker jag ändå att det var tillräckligt tydligt om vilken tid det var. Men det som bygger upp hela filmen är den storartade prestationen som Cate Blanchett medför. Hon gör karaktären Jasmine otroligt levande och stark, och på ett förstaklassigt sätt lyckas hon skapa en karaktär tittaren blir väldigt sympatisk för. Hon åstadkom en superb skildring om hur stress och starka vändningar i livet kan påverka individen. Hon var helt enkelt makalös, och lyckades verkligen beröra mig som tittare. Blanchett var verkligen den perfekta Jasmine.

 

 

Sammanfattningvis så var Blue Jasmine riktigt bra. Det är ingen film man ser för att bli uppmuntrad, utan den skildrar hur livets dåliga sidor påverkar människan. Jag tycker att filmen är väldigt aktuell i dagens samhälle och tack vare Blanchetts utomordentliga prestation blev filmen både lärorik och medryckande. Jag tycker att Blue Jasmine är en film alla borde se, för att lära sig mer om hur vi själa ser ut och lätt det är att brytas ner.

Idag när jag kom hem från skolan låg ett paket, som jag beställt från Cdon, i brevlådan.

 

Jag köpte även en seriebox av Downton Abbey som innehöll följande...

Säsong 1 av Downton Abbey.

 

Säsong 2 av Downton Abbey.

Säsong 3 av Downton Abbey.

Winter at Downton Abbey, vilket är ett extraavsnitt som utspelar sig mellan säsong 2 och 3.

 

Downton Abbey: A Journey to the Highlands, som är ett extraavsnitt som utspelar sig mellan säsong 3 och 4.

Jag köpte alla Downton Abbey för att jag fick The London season, som är ett extraavsnitt som utspelar sig mellan säsong 4 och 5, av Universal, och för att se och förstå den ville jag ha sett de tidigare avsnitten. Jag har inte sett någonting av serien på TV, så jag håller tummarna för att serien är bra. Jag måste fortfarande skaffa hem säsong 4 innan jag kan se mitt recensionsexemplar.

Jag hoppas verkligen att dessa är bra, speciellt med tanke på att jag endast köpte dem för att jag ska kunna se recensionsexemplaren med så rättvist perspektiv som möjligt. Tillsammans, inklusive frakt, kostade allt mig 277:- från Cdon.

 

The World's End är en film regisserad av Edgar Wright. Den är 104 minuter lång med Simon Pegg, Martin Freeman, David Bradley, Pierce Brosnan, Nick Frost, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike i huvudrollerna. Filmen släpptes 2 april 2014 och rekommenderas från 15 år. Filmen släpps av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB, och du kan se trailern här.

 

Recension:
Suck. Jag gillar inte sådana här filmer. Det här kändes som en blandning mellan Last Vegas och This is the end, varav jag inte var särskilt förtjust i någon av dem. Precis som de båda var The World's End väldigt överdriven, och trots att den kunde bli lite smått humoristisk ibland så var största delen av filmen tråkig.

 

 

Konceptet var rent av skumt och jag tycker att mycket var sjukt orealistsikt och oförklarigt. Låt oss säga att det är hur verklighetstroget som helst att robotar med blått blod och lysande ögon tar över världen, varför skulle gänget fortsätta sin barrunda när robotarna jagar dem? Filmens förklaring är att det fungerar som täckmantel, men det är rent av bullshit. Det finns ingen vetting förklaring alls, och efter ett tag bryr sig tittaren inte längre om karaktärerna eller deras mål.

 

Jag gillar inte karaktärerna särskilt mycket, de känns endimensionella och är svåra att sympatisera med och Gary King är rent av motbjudande, men trots det så tycker jag att skådespelare presterade bra. Jag gillar speciellt Morgan Freeman och David Bradley i sina roller.

 

Sammanfattningsvis så var The World's End ingen film för mig, men gillar du förlöjligade filmer om jordens undergång så borde den passa. Men enligt mig var den för orealistisk och för tråkig.

Walking with Dinosaurs: the movie är regisserad av Neil Nightinga och Barry Cook. Filmen är 83 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Den släpps 7 maj 2014. I rollerna får vi se Karl Urban, Charlie Rowe och Angourie Rice, och rösterna görs av John Leguizamo, Justin Long, Skyler Stone och Tiya Sircar. Filmen släpps av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB. Du kan se trailern här.

 

 

Låt mig säga att Walking with dinosaurs: the movie inte var vad jag hade förväntat mig. Jag såg fram emot att se filmen eftersom jag tyckte att den verkade söt och humoristisk, men jag måste skriva att jag är väldigt besviken. Det här är tyvärr ingen film jag rekommenderar varken vuxna eller barn.

 

Redan vid inledningen kände jag hur besvikelsen föll över mig. Början förstörde redan efter tre minuter filmen med orealistisk magi i vår egna värld. Sedan när handlingen väl kom igång var den såpass brisfällig att den inte grep tag i mig som tittare alls, och sedan satt jag uttråkad genom hela filmen. Karaktärerna var ointressanta och filmen var otroligt barnslig. Jag brukar älska barnfilmer i vanliga fall eftersom de har en oskyldig charm och oftast är roliga, men denna film var varken komisk eller bra - bara fånig.

 

Det jag störde mig allra mest på var att djurens munnar inte rörde på sig när de pratade, utan det var som om de hörde varandras tankar. Det gjorde både att det såg extra fånigt ut när de pratade med varandra och bara stod där och stirrade, men det bidrog också till att jag som tittare blev väldigt uttråkad. Det kändes som att skaparen var otroligt lat och inte orkade göra så att figurernas munnar rörde på sig, och det förstörde en hel del för filmens känsla. Rösterna är också väldigt likartade och monotona, så det kunde bli svårt att veta vem det var som pratade, eftersom man inte såg någon ansiktsrörelse. Berättarrösten i sig var även den dålig och löjlig.

 

Animeringarna var dock bra, men jag kunde tycka att de förstördes lite på grund av att bakgrunden var naturligt filmad. Det gjorde att de animerade dinosaurerna såg fejkade ut eftersom miljön runt omkring var realistisk.

Ofta i filmen dök det upp faktapauser. Exempelvis när en ny slags dinosaurie dök upp så stannade bilden och en tramsig röst berättade det latinska namnet på varelsen, vad det betydde och vad den gillade att äta. Ibland kunde det även bli en längre uppehåll i filmen där de berättade hur långa varelsens tänder var och så vidare. Inte nog med att det avbröt den redan ofullkomliga handlingen, det gjorde också att det kändes som att filmen var ämnad som ett läroprogram för barn.

 

 

The Secret Life of Walter Mitty är en äventyrskomedi av regissören Ben Stiller, som även har huvudrollen. Vi får också se Sean Penn, Shirley MacLaine, Kristen Wiig och Adam Scott i rollerna. Filmen är 109 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Den släpps 26 maj 2014 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB och är en tolkning av James Thurbers novell. Du kan se trailern här.

 

 

Jag gillade faktiskt The Secret Life och Walter Mitty rätt mycket och kan definitivt tänka mig att se den igen. Dock måste jag också påstå att jag tycker att den är överskattad. Jag hade hört att den skulle vara fantastisk, och rent av livsförändrande, och det håller jag inte med om. Det är helt klart en bra film, men jag har sett betydligt mycket bättre.

 

 

Med det sagt kan jag också skriva att naturbilderna, med alla dess starka färger, är förtrollande. Det fanns många otroligt vackra scener och jag blev häpen över de storslagna vyerna. Effekterna och animeringarna var även dem förvånadsvärt bra.

 

The Secret Life of Walter Mitty kunde bli lite smårolig ibland och filmen har ett bra koncept och budskap; att våga upptäcka nya saker i livet, ta risker och fånga dagen. Den kändes som en mysig feel-good-film helt enkelt. Tempot var lugnt och det hände lagom mycket. Letar du efter något spännande med nya saker som händer konstant, är filmen utan tvekan fel för dig, eftersom den kunde bli lite småseg ibland. Men söker du en vacker, lugn och charmant film så har du funnit rätt. The Secret Life of Walter Mitty är alltså en film som passar perfekt vissa dagar, men inte alls andra.

Boken Uppfylld (org. Dirty) är skriven av Megan Hart. Det är den första delen i Dan and Elle-serien. Uppfylld är 396 sidor lång och släpps av Harlequin bokförlag.

 

Det här var en okej bok. Inte bra, men inte heller dålig. Jag gillar Megan Harts skrivteknik; språket var lättförståligt och texten flöt på fint. Dock fanns det inte mycket till handling boken, utan jag skulle klassificera den som en "typisk erotica", som endast fokuserar på sexscenerna. Tyvärr blir detta rätt tråkigt i längden, samtidigt som boken blir rätt känslolös eftersom allting är så "pang på". Hart hinner inte bygga upp karaktärerna eller handlingen tillräckligt innan allt sex börjar. Och karaktärernas relation till varandra känns väldigt orealistisk. Allt detta tillsammans gjorde att jag inte brydde mig särskilt mycket om karaktärerna eller vad de gjorde.

 

Jag hade hoppats på ännu en Original sinners, Fifty Shades eller Crossfire-serie, men tyvärr vad Uppfylld inte i samma liga. Den passar perfekt för dig som söker en bok som endast fokuserar på sexscenerna, men för oss som vill ha en kraftfullare handling, bättre koncept samt starkare och trovärdiga karaktärer så räcker den inte till.

 

Rekommenderar till: dig som söker en sexbok.

Rekommenderar inte till: dig som vill ha en stark handling och intressanta karaktärer.

Första meningen: "Så här gick det till."

Blackfish är en dokumentär regisserad av Gabriela Cowperthwaite. Den släpptes 9 april 2014 och rekommenderas från 11 år. Filmen är 80 minuter lång. SeaWorld vägrade att bli intervjuade till filmen, men John Hargrove, Samantha Berg, Mark Simmons och många andra tidigare tränare på SeaWorld berättar historien, med hjälp av arkiverade filmer. Se trailern här.

 

 

Detta blir en väldigt kort recension eftersom jag inte har så mycket mer att skriva. Jag tycker definitivt att fler ska se Blackfish för att bli medvetena om hur det har varit och fortfarande ser ut hos djur i fångenskap. Filmen var gripande och berörande, och får tittaren att inse hur långt människan är beredd att gå för underhållning och pengar.

Idag när jag kom hem från skolan låg tre paket till mig i brevlådan; två från 20th century/Fox och ett från Paramount. Och jag blev överlycklig när jag såg vad de innehöll!

 

I fjärde säsongen av Dexter får vi återse Michael C. Hall, Julie Benz, Jennifer Carpenter, David Zayas och James Remar i huvudrollerna, men vi får också se John Lithgow och Courtney Ford som en nya karaktärer. Säsongen rekommenderas från 15 år och är 607 minuter lång (12 avsnitt). Den släpptes 2011.

 

Fjärde säsongen var en rejäl förbättring från förra säsongens misslyckande! Inga mer tråkiga stunder här inte. I fjärde säsongen fick vi tillbaka den härliga mystiken och tempofyllda spänningen, men bäst av allt; vi fick Trinity-mördaren!

 

 

John Lithgow, som spelar Arthur Mitchell, är fantastisk i sin roll. Hans skådespeleri är superb, rent av storslaget, och trots att Mitchell är otroligt ondskefull och avskyvärd så gör Lithgow att tittaren får medlidande för honom. Ingen hade kunnat spelat rollen bättre. Han hade en riktigt bra närvaro och inlevelse.

 

Även Courtney Ford, som spelar Christine Hill, gjorde ett förvånadsvärt bra jobb ifrån sig. Jag har sett henne i rätt många filmer och aldrig riktigt gillat henne, men hon växte i mina ögon i Dexter, speciellt framåt slutet där hon fick lite svårare scener att framföra. Dock stör jag mig väldigt mycket på att James Remar fortfarande är med i serien, scenerna med honom känns lite sega och inte ett dugg fascinerande, trots att det är uppbyggt så att Dexter pratar med sig själv.

 

 

För första gången tycker jag att Dexter lyckades beröra. Slutet var sorgligt och jag var väldigt nära att börja gråta vid den sista scenen. Fjärde säsongen var helt enkelt den bästa hittills; den hade en känslomässig inverkan under stor del av säsongens gång, Lithgow gjorde det mest fantastiska framträdandet hittills i serien, och den har äntligen återfått sin charm och mystik. Nu ser jag riktigt mycket fram emot fortsättningen!

För ungeför en vecka sedan tappade jag kontrollen över mitt köpberoende och beställde hem fortsättningar i några av mina favoritserier. Nu är de äntligen här och bara genom att se och hålla dem kan jag konstatera att det utan tvekan var värt pengarna! Jag har längtat sjukt mycket efter att läsa dem allesammans och jag är otroligt taggad för att se hur serierna fortsätter!

 

För dig blottad (org. Bared to you) är den första delen i den populära Crossfire-trilogin av Sylvia Day. Boken är 319 sidor lång och publiceras av Nordstedts bokförlag. 

 

Jag tycker att boken var bra. Lite orealistisk ibland, men allt som allt bra. Sylvia Day är en otrolig författare, och hennes text har ett bra flyt och är lättförstålig. Hon lyckas bygga upp karaktärerna Gideon och Eva med inlevelse och båda har ett intressant förflutet som kommer bli spännande att läsa mer om. För dig blottad kanske inte har en särskilt kraftfull handling eller ett speciellt koncept, men som helhet var den bra, mestadels tack vare Days talangfulla skrivande.

Boken kan ärligt talat bli jämförd med Fifty Shades of Grey, då den liknar Fifty väldigt mycket när det kommer till stil och koncept, men saknar all S&M. Så är du intresserad att få del av den populära genren, men inte är inne i sättet E. L. James för fram den med de rätt våldsamma sexscenerna, så passar För dig blottad dig bra.

Dock har boken såklart sina nackdelar också. Jag kunde bland annat tycka att karaktären Eva kunde bli rätt irriterande och störande, eftersom hon var väldigt impulsiv och aldrig riktigt tänkte sig för innan hon blev sur på folk. Dessutom, kunde boken bli rätt smårolig på ställen som antagligen inte var menade att vara underhållande. För trots att Day är en fantastisk författare kunde hon komma med vissa meningar som förstörde de passionerade scenerna, och ibland kunde jag till och med börja skratta för att beskrivningarna var så komiskt upplagda. Men det kanske är någonting positivt?

 

Allt som allt var boken bra och jag rekommenderar den till dig som vill läsa en erotika utan den allt mer vanliga S&M-ingrediensen. För dig blottad är välskriven och genomtänkt, och karaktärerna var intressanta. Det ska bli roligt att fortsätta läsa trilogin.

Genomsnittlig känsla:
Rekommenderar inte till: dig som söker spänning och äventyr.


Första meningen: "'Jag tycker vi drar ner på stan och firar.'"

Last Vegas är en film regisserad av Jon Turtletaub med Morgan Freeman, Robert De Niro, Michael Douglas och Kevin Kline i huvudrollerna. Den är 101 minuter lång och släpptes 2 april 2014 av Universal Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB. Filmen är barntillåten komedi.

 

Recension:
Jag måste tyvärr skriva att jag är missnöjd med filmen. Den började helt okej och var först lite småcharmig, men gick snabbt utför. Jag hade hoppats på att de fyra toppenskådespelarna skulle bära upp filmen bra, men tyvärr utförde de allesammans mediokra skådespelarprestationer vilket orskade ett dåligt resultat. Själva manuset  kändes gammalt, det var varken unikt eller nyanserat. Det var inte mycket som pågick i filmen och den blev helt enkelt rätt tråkig ibland.

 

Tyvärr var filmen inte rolig, och jag skrattade inte en enda gång. Humorn var inte säregen, utan snarare torr. Visst hade den en lättsam, och ibland uppmuntrande, känsla i sig, men det räckte inte för att filmen skulle bli bra. Filmen var också redan från början både orealistisk och förutsägbar. I slutet försökte filmen även på att bli lite dramatisk, men det kändes mest överdrivet och melankoliskt. 

 

 

Det här var alltså inte en film för mig. Det enda den handlar om är att några snuskgubbar åker till Las Vegas och ska parta-loss, vilket inte är särskilt roligt att titta på. Det är en sådan engångsfilm, som är okej att se en gång men som man helst inte vill se igen. Den var helt enkelt dåligt genomförd och inte det minsta rolig.

A Game of thrones: järntronen volym 1 är den första delen i den grafiska serien, baserad på George R. R. Martins A song of ice and fire-serie. Boken är illustrerad av Tommy Patterson och bearbetad av Daniel Abraham. Den består av 192 sidor och släpps av Apart bokförlag.

 

Jag tyckte att den grafiska boken av Järntronen volym 1 var helt okej. Självklart är den varken lika bra som tv-serien eller A song of ice and fire-serien, men jag tycker att den fungerar som ett bra komplement för dem som gillat HBO:s serie men inte orkar läsa böckerna. Den grafiska boken lyckas få med det väsentliga från berättelsen och även dem som inte följt serien sedan tidigare skulle kunna förstå allt utan problem. Visst följer den grafiska boken inte Martins berättelse till punkt och pricka, men det gör inte så mycket.

 

Illustrationerna var väldigt vackra, välgjorda och detaljerade och det finns bara några få saker med bilderna som jag inte uppskattade. Den första är att vissa karaktärerna såg äldre ut, och andra yngre ut än vad de egentligen är, och det kändes lite som att det var gjort med flit för att karaktärerna skulle se så "heta" ut som möjligt. Catelyn, som är rätt gammal och sliten, ser ut som en pigg trettioåring, medan unga Daenerys som endast är femton år ser ut att vara minst tjugo. Dessutom är allesammans rätt hårt och stramt ritade, vilket får dem att se ständigt arga ut. Eftersom man inte heller får veta vad karaktärerna tänker, så är det också svårt att förstå sig på dem och deras situationer.

Boken slutar lite abrupt eftersom det trots allt bara är volym ett av Järntronen. Jag är lite sugen på att läsa fortsättningen, men samtidigt föredrar jag tv-serien och huvudserien mycket mer. Men som sagt, orkar du inte läsa böckerna i A song of ice and fire-serien så passar denna dig perfekt! Den går snabbt att läsa, samtidigt som du får veta det mest essensiella från handlingen.

Genomsnittlig känsla:

 

Jag var rädd att se den allra sista säsongen av Breaking bad. Både för att jag var medveten om att det skulle vara över efter den, men mestadels för att jag var sjukt rädd för att bli missnöjd. Jag ville helt enkelt att serien skulle gå ut med en skräll, att den skulle bli minnesvärd. Och det kan jag säga till er som haft samma tankar; ni behöver inte vara det minsta oroliga över att sista säsongen ska göra er besvikna! Alla frågor blir besvarade, och det serien har laddat upp för sedan den allra första säsongen når sitt ofrånkomliga och otroligt spännande slut.

 

 

Regissören visade tittarna ingen nåd, utan tog verkligen vara på att det är den allra sista säsongen. Hela tiden spelade han på tittarnas känslor, och genom många chockernade tvistar och överraskningar visade han hur grym och mörk världen i Breaking bad kunde bli. The final season är mycket mer brutal, frustrerande och oförutsägbar än de tidigare säsongerna, och definitivt mycket mer känslofylld. Spänningen hölls konstant, från första till sista avsnittet och tempot saktade inte ner. 

 

I den här sista delen i serien, lägger man verkligen märke till hur mycket alla karaktärerna har utvecklats. Vi fick se några tillbakablickar som utspelade sig jäms med de första säsongerna; det blev en väldigt tydlig kontrast att se hur mycket de har förändrats. Vi som tittare har också vant oss vid alla karaktärer, deras situationer och beteenden, så nu när sista säsongen förändrar allt för alla är det omöjligt att lämna soffan oberörd. Ingen karaktär går säker och det var hjärtekrossande att se hur världen vändes upp- och ner för sina favoriter.

 

Jag kan definitivt skriva att jag älskade Breaking bad: the final season. Serien har haft sina toppar och dalar, men den sista säsongen var stark rakt igenom och ett grymt bra avslut till en fantastisk serie. Den tog mig som tittare på en känslomässig berg- och dalbana och avslutet var tillfredsställande trots att det inte slutade lyckligt. På omslaget står det "Remember my name", och det kan jag lova; jag kommer inte glömma den här serien i första taget.

Skuggan av Anna (org. Sweet damage) är en fristående roman skriven av Rebecca James. Den släpptes i mars 2014 av Alfabeta bokförlag, och är 350 sidor lång.

 

Recension:
Skuggan av Anna var faktiskt betydligt bättre än vad jag trott. Jag gillar Rebecca James sätt att skriva, det är lättförståligt och texten har ett bra flyt genom hela boken. Trots att tempot varierar så blir boken aldrig tråkig.

 

Konceptet är intressant, trots att det inte är helt eget. Jag tyckte att karaktärerna var välgjorda och genomtänkta, speciellt Anna. Hon var en väldigt intressant karaktär och genom henne lärde jag mig en hel del om hur agorafobi fungerar. Dock var jag inte särskilt förtjust i Tim. Visst var han snäll och omtänksam, men jag tycker samtidigt att han var lite klen och svag, särskilt när det kom till hans ex, Lilla. Han kändes inte dum, men definitivt lättlurad, vilket var lite smått irriterande.

Det roliga är att jag hade väntat mig en tempofylld thriller, men Skuggan av Anna är snarare en lite mörkare kärlekshistoria. Jag tycker att boken lyckades hålla sig hyfat stark rakt igenom och trots att slutet var lite förutsägbart fanns det andra element med oväntade tvister. Skuggan av Anna är definitivt en läsvärd bok.

Genomsnittlig känsla:

Idag fick jag tre nya böcker av Apart bokförlag, som endast släpper grafiska romaner.

 

Idag fick jag en otrolig överraskning i brevlådan, som fick mig att hoppa omkring av glädje! Det var ett stort paket från Universal Sony pictures home entertainment nordic AB, vilket bara det gjorde mig förvånad: hittills har jag fått alla filmer från dem en och en. Och i detta paket var det inte mindre än 5 filmer och 1 serie!

 

Just nu håller jag på att experimenterar lite på bloggen för att förbättra designen och layouten. Därför kan vissa saker se konstiga ut ett tag, men bloggen ska ändå fungera som vanligt. Som du säkert märkt så är menyn ovanför inläggen borta, tillsammans med kategorierna längs sidomenyn. De har blivit ersatta av en slide-down meny som ännu inte är helt klar. Vill du komma till menyn är det bara att dra musen till toppen av bloggen så kommer du dit. Jag ska göra så att den blir mer tydlig, men ännu har jag inte riktigt fått kläm på hur allt fungerar. :)

Brott och straff (org. Преступление и наказание) är en bok skriven av Fjodor Dostojevskij. Boken publicerades första gången 1866 och är 647 sidor lång. 

Handling:
"Brott och straff har kallats "världens mest berömda roman" och är en av världens mest lästa böcker. Sedan den kom ut 1866 har hundratals miljoner läsare följt den fattige studenten och mördaren Raskolnikov på hans febervandring genom S:t Petersburg."

Recension:
O' boy, var ska jag börja? En bok brukar för mig ta ca 2 till 5 dagar att läsa, beroende på hur bra den är och vad jag måste göra på sidan om. Brott och straff tog emellertid hela 14 dagar att avsluta! Och det har ingenting med sidantalet att göra, utan bara med att den var så sjukt dålig!

 

Jag har ingenting emot tegelstenar, men jag tycker verkligen att Brott och straff är onödigt tjock, med tanke på hur lite som pågår i boken. Det finns ingen mystik eller spänning, och det var lätt att förutse slutet några hundra sidor innan. Den enda delen av boken som inte var helt värdelös var de första nittio sidorna. Brott och straff hade lätt kunnat vara hälften så tjock och fortfarande ha med för många onödig sidor.

Brott och straff var en sådan bok som alla har läst och som, enligt bokens baksida, är världens mest berömda roman. Det är någonting jag finner väldigt besynnerligt, eftersom den är en av de sämsta böckerna jag läst i år. Jag skulle definitivt inte rekommendera den för någon, och jag kommer utan tvekan att aldrig, aldrig läsa den igen.

 

Jag har haft krångel med att få hem fjärde säsongen av Dexter. Jag köpte ett begagnat exemplar för 72:- från Tradera, och tre veckor senare hade paketet fortfarande inte kommit. Jag misstänker att säljaren inte ens skickade det (vilket resulterade i en anmälning på Tradera). Så efter det så tänkte jag bjuda på ett annat exemplar på Tradera, och då fanns såklart inte några fler där. Två veckor efter det kom en auktion upp, och det första jag gjorde var att göra en privat deal med säljaren, och det slutade med att jag betalade 68:- för den. Han skickade den igår, och redan idag så låg den i min brevlåda. Så nu har jag äntligen min Dexter, och trots att jag har betalat mer för den än vad jag egentligen har råd med så är jag glad att den är här.

 

Berättelser om en (inte så) populär partytjej (org. Tales from a not-so-populär party girl) är den andra delen i Nikkis dagbok-serien (org. Dork diaries) av Rachel Renée Russell. Den första bokens filmrättigheter har sålts till Summit Entertainment. Boken är 304 sidor lång och släpps av Modernista bokförlag. Läs min recension för första boken här.

 

Handling:
"Recept på katastrof: Ta 4 fester. Tillsätt 2 kompisar och 1 förälskelse. Dela med 1 elak tjej som vill krossa Nikki. Blanda väl, håll för ögonen och ta skydd! Vi får följa fjortonåriga Nikki Maxwells om i text och teckningar skildrar sitt dagliga liv med alla dess utmaningar. Hon skriver om sina vänner, förälskelser, om sin familj och om att vara populär eller inte i skolan."

Recension:
Jag gillade faktiskt Berättelser om en (inte så) populär partytjej och måste nog skriva att den var bättre än sin föregångare. Boken är otroligt lättläst, och jag läste ut den på en enda sittning, men det var helt enkelt en behaglig och glad bok.

Den är väldigt söt och den har sin charm. Självklart är den inte spännande eller romantisk, men jag måste säga att den har lite humor och kunde underhålla mig. Den kunde bli lite överdramatisk och stereotypisk ibland, men det var definitivt ingenting som störde. Jag tycker helt enkelt att boken skildrar den yngre tonåren bra, och att väldigt många skulle kunna relatera till huvudkaraktären Nikki, som by the way är mycket mer tilltalande att läsa om än i förra boken. Även hennes urgulliga syster, Brianna, tror jag fångar många intresset; hon är rätt rolig.

Boken är, precis som sin föregångare, utformad som en dagbok, och har många illustrationer i form av Nikkis teckningar eller egna serietrippar. Bilderna stödjer texten och kompletterar det Nikki försöker förmedla. Berättelser om en (inte så) populär partytjej passar tjejer i alla åldrar, men speciellt yngre eftersomd en lär ut viktiga lektioner; som att våga vara sig själv.

Sammanfattningsvis så var boken bra och jag kommer antagligen att läsa fortsättningen. Boken var söt och väldigt lättläst, och kommer antagligen stanna i minnet ett bra tag. Det är en bok jag rekommenderar för dig med barnasinnet kvar, eller om du vill ha en lättsam underhållning.

 

Favoritkaraktär: Brianna

Rekommenderar till: dig som söker en lättsam och underhållande bok.

Rekommenderar inte till: dig som vill ha en mer mogen bok.

Mud är en dramafilm regisserad av Jeff Nichols. I huvudrollerna ser vi Matthew McConaughey, Tye Sheridan, Jacob Lofland och Reese Witherspoon. Filmen är 125 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 26 mars 2014.

 

Handling:
"Ellis och hans vän möter den mystiske Mud som gömmer sig på en öde ö. Mud berättar att han tagit livet av en man för att skydda sin flickvän och nu är efterlyst. Nyfikenheten vinner över rädslan och pojkarna enas om att hjälpa Mud förenas med sin älskade Juniper för att fly tillsammans med henne, men de inser snart att sanningen är farligare än de kunnat ana."

Recension:
Jag hade rätt höga förhoppningar på Mud eftersom jag nästan bara läst positiva recensioner om den. Det är kanske därför som jag blev aningen besviken. Jag tycker att större delen av filmen var väldigt långsam och ibland småtråkig, och jag hade helt enkelt trott att det skulle hända mer.

 

Dock hade filmen fantastiska skådespelarprestationer av otroliga McConaughey (Dallas buyers club, The wolf of wall street) och Witherspoon (Water for elephants, Legally blonde). Men den som faktiskt presterade bäst var Tye Sheridan som spelade Ellis. Sheridan fick Ellis att bli en sådan härlig karaktär; omtänksam, charmig och allmänt go. Han blev filmens själ och kärna, och jag fann många charmanta likheter mellan Ellis och karaktären Duncan från The way way back. Ärligt talat kändes Mud som en dramaversion av The way way back; de hade båda samma harmoni och känsla, och de handlar båda om en pojke som växer i mognad och insikt.

 

Jag måste också säga att slutet var lite småspännande. Dock hade filmen mer potential än vad den visade, och den hade blivit mycket bättre om den varit mer kompakt istället för utdragen. I slutet fanns det några obesvarade frågor kvar, och jag kan nog säga att jag både gillade och ogillade avlutningen. Det var lite för uppenbart och vanligt, men samtidigt helt okej.

 

Allt som allt var filmen bra, men väldigt överskattad efter allt jag hört om den. Fantastiska skådespelare, bra handling, men alldeles för långsamt tempo. Jag rekommenderar Mud för dig som vill se en lugn men småspännande dramafilm.

Idag fick jag ett överraskande paket från Modernista bokförlag. Den innehöll den förhoppningsvis bedårande fortsättningen i söta Nikkis dagbok-serien.

 

I Supernatural säsong 3 får vi återse Jared Padalecki och Jensen Ackles. Säsongen är 624 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den hade premiär 2007.

 

Handling:
"Den gulödga demonen är besegrad och det har kostat Sam hans liv. Men Dean har ingått ett avtal - hans själ i utbyte mot Sams återuppståndelse. Nu har Dean bara ett år på sig för att bekämpa de oheliga. Och Sam har ett år för att komma på ett sätt att rädda sin bror. Ett ofattbart äventyr väntar under tredje säsongen, när bröderna Winchester fortsätter sin otroliga resa in i det övernaturliga... och närmare sitt öde."

Recension:

Tredje säsongen av Supernatural var en tydlig förbättring från de tidigare säsongerna, som enligt mig var sjukt dåliga. Säsongen hade en lite mer intressant handling, och bättre effekter och animeringar, trots att de fortfarande enligt mig är under all kritik. Dock är säsong 3 väldigt förutsägbar och orealistisk; inte för att den är övernaturlig, utan på grund av fortfarande dåliga effekter samt karaktärsbeteendena som inte är det minsta verklighetstrogna.

 

Vi får fortsätta följa Sam och Dean, men får också träffa på vissa nya "huvudkaraktärer", Bela och Ruby. Bela spelas av den begåvade Lauren Cohan (Vampire diaries, The walking dead) som jag storgillar, men tyvärr känner jag att hennes karaktär inte utvecklades tillräckligt, och hon kändes rätt poänglös och betydelselös för seriens händelseförlopp. Ruby, som spelas av Katie Cassidy, är däremot en viktigare karaktär, men i detta fall så gillar jag inte Cassidys skådespeleri. Hon får inte hennes karaktär att kännas äkta.

 

Vissa av avsnitten i säsong 3, exempelvis det tredje avsnittet; "Bad Day at Black Rock", var riktigt charmiga och småsöta, medan vissa andra, exempelvis det trettonde avsnittet; "Ghostfacers", var extremt långtråkiga och dåligt gjorda. Sedan fanns det förstås de avsnitt som låg någonstans mittimellan. 

 

 

Allt som allt var den tredje säsongen helt OK, vilket är en klar förbättring från tidigare säsonger, men definitivt inte gör den till en ny favorit. Jag är lite sugen på att se fortsättningen, eftersom serien trots allt slutade i en (väldigt förutsägbar) cliffhanger, men samtidigt finns så många andra bättre därute jag hellre ser.

Hobbit: Smagus ödemark är efterföljaren till Hobbit: En oväntad resa. Filmen är regisserad av Peter Jackson, och huvudrollerna spelas av Ian McKellen, Orlando Bloom, Martin Freeman, Richard Armitage, Aidan Turner, Evangeline Lilly, Lee Pace och Benedict Cumberbatch. Den rekommenderas från 11 år och släpptes 8 april 2014. Filmen är 154 minuter lång. Efterföljaren, The battle of the five armies (svenska: Bort och hem igen), kommer ut 10 december 2014.

Handling:

För det första måste jag skriva att alla Tolkien-fans ska hålla sig borta från alla Hobbit-filmer.  Tyckte du att En oväntad resa skiljde sig för mycket från boken så ska du definitivt inte se Smaugs ödemark. Jag skulle inte ens kunna säga att det baseras på boken; den har snarare inspirerats av konceptet. Förutom det så är ingenting sig likt över huvud taget. Filmen är inte det minsta trogen boken och avviker ständigt från både handlingen och karaktärerna. Till exempel karaktären Tauriel existerar inte ens i någon av Tolkiens böcker, utan är helt påhittad av Jackson, och ingen av karaktärerna från huvudtrilogin som vi får återse (förutom Gandalf och Bilbo) finns med i berättelsen. 

 

 

Dock är jag faktiskt glad över att få återse Legolas och hans alvtalanger. Trots att det tas till det extrema och Legolas lyckas bryta mot alldeles för många fysikaliska lagar så är det fortfarande roligt att se när alven strider. Och han lyckas ändå sammankoppla trilogierna med varandra, trots att det inte är menat av Tolkien.

 

Rollbesättningen är fantastisk och de flesta gör ett riktigt bra jobb. Att säga någonting om McKellen (X-men), Blancett (Blue Jasmine), Freeman (Love actually) och Bloom (Pirates of the Caribbean) är helt onödigt eftersom alla redan vet hur otroliga de är i sina roller. Men jag tänker skriva lite om Cumberbatch (Sherlock) som gör en strålande prestation i sina två roller (draken Smaug och Necromancer). Hans röst har ett särskilt djup i sig vilket gör att båda karaktärerna känns mer levande. Lee Pace (Guardians of the Galaxy) utgjorde även han en perfekt roll av Thranduril. Jag vill också passa på att nämna Evangeline Lilly (Lost). Hon är otroligt begåvad och jag har gillat henne i alla filmer jag sett med henne, men jag är fortfarande missnöjd över Tauriel eftersom hon trots allt inte existerar i böckerna. Kärlekshistorien mellan henne och dvärgen Kili (Aidan Turner) känns också otroligt fejkad och påtvingad, speciellt eftersom alver avskyr dvärgar. Det kändes helt enkelt väldigt opassande.

 

Filmen var full att rätt malplacerade och meningslösa scener vilket inte bara gjorde filmen långsam, utan också väldigt utdragen. Till och med bokens mest fantastiska scener, exempelvis Smaug, var omständig och tröttsam. Dessutom finns många upprepningar från huvudtrilogin som jag stör mig på, exempelvis att en av spindlarna i Hobbit: Smaugs ödemark lät otroligt lik Gollum, både med uttal och ordval, och dvärgarna sade vissa meningar som nästan var direkt tagna från Lord of the Rings.

 

En sak som jag starkt ogillar med filmen var hur de gav fel uppfattning om alla varelser. Draken Smaug framstod som trög och seg istället för besynneligt skärpt, charmig och stark. Alverna (som till och med sover utan att vakna när gänget klumpiga och pratglada dvärgar går förbi) framstår inte alls som lika ståtliga, brillierande och skarpsynta, utan är snarare rätt osmarta. Vi vet sedan huvudtrilogin att alver inte blir fulla; trots det beter sig alverna i Hobbit: Smaugs ödemark galet efter att de druckit. Det enda alverna egentligen har kvar från trilogin är sin lite överdrivna stridsförmåga. Spindlarna var inte alls så skräckinjagande och hotfulla som i boken eller som Honmonstret i huvudtrilogin. Många varelser tappade alltså många viktiga karaktärsdrag, vilket var synd, och just att de ändrade så mycket med dem gjorde att många obesvarade frågor dök upp. Jag tänkte också på många andra misstag; angående Morgol-klingans effekt som ändrades från huvudtrilogin, geografin, orchernas hastighet, och allmänt kring karaktärernas logik.

 

Och nu till det viktigaste med Hobbit: Smaugs ödemark: grafiken. Animeringarna är väldigt välgjorda och vackra, det finns många fantastiska vyer och tittaren blir hänförd över filmens skönhet. Men för mig ser allting så otroligt fejkat ut. I huvudtrilogin var ytterst lite datoranimerat; det mesta var gjort noggrant för hand, vilket syndes i bild. Det såg levande och verkligt ut. Men i Hobbit-trilogin ser det inte särskilt verklighetstroget ut; varken karaktärerna, ljuset eller miljön. Orcherna ser rent av fåniga ut. Det är för att Jackson valt att arbeta med CGI, som står för computer generated imagery, vilket ger bilderna en effekt att se mer skinande och blanka ut, men för mig ser det bara konstgjort ut.

 

Filmen var icke desto mindre spännande och den var som sagt väldigt välgjord. Min favoritscen var den där Gandalf var i Dol Guldur tillsammans med Necromancer; den visade både hur episk Mithrandir är samt Jacksons begåvning. Jag hoppas verkligen att ingen tror att jag avskydde filmen, för det gjorde jag verkligen inte. Jag tycker att den var riktigt bra, men eftersom jag har läst boken och är ett stort fan av huvudtrilogin så fanns det mycket att reflektera kring helt enkelt. Som en självständig film är den otroligt bra, men börjar man jämföra med Lord of the Rings blir den närmare ett fiasko.

 

 

Jag tycker trots allt att Smaugs ödemark var betydligt mycket bättre och mer spännande än En oväntad resa. Vi får återse många fantastiska skådespelare och träffa på några nya karaktärer. Trots att filmen är rätt långsam och utdragen får vi samtidigt se mycket alvaction och vackra scener över Midgård. Är du ett stort fan av Tolkien eller Lord of the Rings ska du nog ta Hobbit-trilogin med en nypa salt, men annars rekommenderar jag den här filmen starkt. Vill du se briljerande optiska effekter och charmiga dvärgscener så är det definitivt rätt film för dig. Trots min relativa negativa recension så var Smaugs ödemark en film jag gillade. Det är underbart att få återvända till Midgård igen!

Idag fick jag tre nya böcker av Harlequin. De är allesammans av författaren Megan Hart, men är i olika serier.

 

Igår hade min mamma fått hem sex stycken nya filmer inspelade 2013 till mig. Hon hade tydligen fått ett bra erbjudande från Home Enter, att köpa dem för 33:- styck, (istället för 149:-/st) och slog till. Jag är väldigt glad över mina nya filmer och ser sjukt mycket fram emot dem allesammans!

 

Första säsongen av Under the dome regisserades av Brian Vaughan. Huvudrollerna spelas av bland annat Mike Vogel, Natalie Martinez, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Rachelle Laferte, Dean Norris och Britt Robertson. Säsongen är 519 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den publiceras av Paramount filmbolag och kommer ut på DVD, Blu-ray och VOD den 9 april 2014. Serien baseras på boken med samma namn, skriven av Stephen King och rekommenderas från 15 år.

 

 

Recension:
Jag började se Under the dome utan några större förväntningar. Jag hade inte sett något av serien på teve, och inte heller hört så mycket om den från andra. Den enda anledningen till att jag ville se den var för att jag tyckte den verkade bra utifrån trailern. Men nu när jag sett första säsongen måste jag skriva att jag skulle ha missat någonting stort om jag inte sett Under the dome.

 

Jag fastnade vid serien direkt. Pilotavsnittet var det bästa introduktionsavsnittet jag sett. Konceptet kändes direkt unikt och nytänkande och jag blev snabbt fascinerad av allt som hände. Redan i första avsnittet får man möta på många urtjusiga, ja rent av grymma, effekter och animeringar och jag kan minst sagt säga att serien är välplanerad och välgjord. Under the dome bjuder på både övernaturligt, spänning, action och en gnutta romantik vilket gör den till en otroligt bra mix av thriller, drama och sci-fi. Den är en stundtals brutal serie som blandar koncepten från Gone-serien av Michael Grant, Lost och Lord of the flies av William Golding.

 

Trots att serien ibland kunde bli lite förutsägbar så bjuder den ändå på tvistar och överraskningar så att det räcker och bli över. Under the dome är en väldigt mystisk serie, fylld med utåt sett oförklarliga händelser och kryptiska gåtor, vilket gör den otroligt intressant att följa. Ledtrådar dyker successivt upp i serien och som tittare försöker man lista till hur allt ligger till, trots att det oftast är omöjligt att förutspå de framtida händelserna.

 

Karaktärerna är väldigt lätta att tycka om och genomgår allesammans stor utveckling. De är allesammans flerdimensionella och direkt när jag trodde jag visste allt om en karaktär dök det upp någonting nytt. Att karaktärerna är så levande är helt och hållet skådespelarnas förtjänst. De gör allesammans, både vuxna och barn, klanderfria prestationer. Bäst är ändå Dean Norris (Breaking bad) och Rachelle Laferte (Twilight) som båda två visar hur storartade de är. Men även  Natalie Martinez (Death race), Alexander Koch (Underemployed), Aisha Hinds (True Blood), Make Vogel (Pan am) och övriga skådespelare har gett makalösa insatser. Dock spelade de allesammans sina karaktärer, de tog inte steget ända ut och blev karaktärerna, som i exempelvis Game of thrones där man som tittare glömmer bort att det som händer inte är på riktigt.

 

Jag tyckte dock att den första halvan av säsongen var bäst, de senare avsnitten kunde kännas lite utdragna ibland. Det kunde helt enkelt kännas som att de försökte dra ut på bokens handling, och de blev mer orealistsika än avsnitten tidigare. Men hela Under the dome har en väldigt hög standard med ett starkt startfält av skådespelare och en bra handling, vilket gör att det fortfarande var riktigt kul att följa serien.

 

En rolig sak som jag har lyckats missa är att The Simpsons movie baseras på Under the dome, så hela tiden under seriens gång drog jag paralleller mellan den animerade filmen och serien och skrattade åt likheterna. Så kort sagt kan jag säga att om du vill se en otecknad och brutalare version av The Simpsons movie, så ska du definitivt se Under the dome!

 

Sammanfattningsvis så var Under the dome en serie jag uppskattade. Den hade fantastiskt koncept, otroliga skådespelare och spännande mystik. Det som drog ner den var att den kunde bli utdragen och lite förutsägbar ibland. Under the dome är en serie jag rekommenderar till dig som söker en välgjord sci-fi-serie där djungels lag råder. Jag kommer definitivt att fortsätta att se Under the dome eftersom första säsongen slutade med en stor cliffhanger och lämnade många obesvarade frågor efter sig. 

Idag hämtade jag ut ett paket från posten, som kom från Bookmark förlag. Paketet innehöll tre böcker av Sylvia Day. De är Drama (org. Ask for it) som är första boken i Georgian serien, Synda (org. Seven years to sin) och Älska (org. The stranger I married) som är första och andra böckerna i Historical-serien. Alla böckerna fungerar dock som fristående.

Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa böckerna, men det kan komma att ta ett tag. Jag har många andra olästa recex här hemma, samtidigt som jag för tillfället läser tegelstenen Brott och straff. Men förhoppningsvis hinner jag läsa någon av dessa i april. Tack, Bookmark!

The indigo spell är den tredje delen i Richelle Meads Bloodlines-serie, som är en spin-off på den populära Vampire academy-serien. Boken är 401 sidor lång.

 

Jag älskade Vampire academy-serien och trots att Bloodlines-serien inte är lika bra så håller den definitivt håttet. Det som kännetecknar just The indigo spell är det alla fans har väntat på: Sydrian. I den här boken klickar det verkligen till mellan Sydney och Adrian och alla Sydrian-fans kommer definitivt få allt vad de vill ha och så att det blir över. Adrians charm bevisar återigen att han är allas drömkille.

För övrigt måste jag skriva att boken är rätt händelselös och jag hade velat ha mer action. Men eftersom Mead är en så pass fantastisk författare med underbar skrivteknik så kompenseras det. Det finns en text i boken som gör att det aldrig blir tråkigt, och Mead lyckas väva in flera handlingsparalleller vilket gör boken intressantare att följa. Boken är lite småmystisk och trots att tempot kanske inte var det högsta, så fanns det en fin blandning mellan vardagliga situationer, fascinerande övernaturliga scener fyllda med magi och spänning. Jag gillar också att karaktärerna - speciellt Sydney, som jag börjar gilla mer och mer - har utvecklats enormt från de förra böckerna. Jag kommer definitivt att plocka upp fortsättningen, The fiery heart.

 

 

Idag fick jag hem efterföljaren till den populära boken Legend av Marie Lu. Den heter Prodigy och publiceras av Modernista. Jag älskade den första boken i trilogin så jag har riktigt höga förhoppningar på den här!

 

Bokens recensionsdag är den 18 april, vilket är bra, då jag inte kommer hinna läsa mycket den här månaden. Högskoleprovet är imorgon och sedan har jag mycket annat att göra - som att bland annat ta mig igenom Brott och straff till svenskkursen. Men jag hoppas att jag hinner med att läsa Prodigy den här månaden! 

Den sista och avslutande delen i trilogin släpps på svenska i oktober 2014. Längtar!

Idag låg ett paket i brevlådan som jag blev överlycklig över! Det är mitt första paket från min nya sponsorkontakt från Paramount pictures, och jag kunde inte vara lyckligare! Paketet innehöll en populär tv-serie, och jag väldigt länge har velat se. Den släpps på blu-ray och DVD 9 april 2014.

 

Förutom den häftiga handlingen och att den baseras på Kings bok, så är det ett stort plus att så många bra skådespelare är med. Bland annat Dean Norris (Breaking bad), Mike Vogel (Pan am), Natalie Martinez (Death race) och många fler! Jag är otroligt uppspelt över att äntligen få se serien!

 

Om du är intresserad av att skaffa hem ett exemplar av serien kan du köpa den här. Trailern kan du se nedanför. 

 

The Bourne Ultimatum är den tredje delen i Bourne-quadrilogin med Matt Damon i huvudrollen. Några andra skådespelare som bidrar till filmen är Joan Allen, Julia Stiles, David Strathairn, och Scott Glenn. Regissören är Paul Greengrass. Filmen är 110 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2007.

 

Jag har aldrig varit ett jättestort fan av Bourne-filmerna. De har allesammans varit OK, men aldrig väckt någon större spänning eller känslor hos mig som tittare. Tyvärr var inte heller The Bourne Ultimatum något undantag. För den första är den väldigt lik de tidigare filmerna; det är knappt jag kan skilja dem åt för enligt mig är det bara gästskådespelarna som skiljs åt. Och precis som tidigare upprepas de långa biljakterna och slagsmålen. Vi har sett allt det där förut, ändå visar Bourne-regissörerna oss det gång på gång, vilket blir förutsägbart och enformigt.

 

 

Jag gillar Joan Allen och Matt Damon, och tycker att de passar bra i sina roller. Damons roll - Bourne - är dock alldeles för osårbar för min del. Filmen är i det stora hela rätt orealistisk men just Bournes skicklighet och tur tycker jag är smått irriterande. Ingen spänning växer fram för att tittaren redan vet att Bourne kommer gå därifrån som vinnaren.

 

 

Jag störde mig också på att kameran skakade mycket genom filmen. Jag tyckte till och med att det var jobbigt att se ibland för att vinklarna var udda och vinkeländringarna skedde snabbt. Men The Bourne Ultimatum visade sig helt enkelt vara en okej actionfilm, precis som de tidigare delarna. Har du gillat The Bourne Identity och The Bourne Supremacy kommer du definitivt att älska den här, men enligt mig medför filmen inte några större förändringar vilket gör den alldeles för monoton.

Idag när jag kom hem från skola låg ett paket i brevlådan; innehållande tre böcker. De var från Nordstedts boförlag. Böckerna var den kompletta Crossfire-trilogin av Sylvia Day, det vill säga böckerna För dig blottad, för dig sedd och för dig nära. 

Den här månaden har varit en hektisk blandning mellan att ta det lugnt och stressa inför proven, men allt som allt tycker jag det har varit en OK månad. Jag har inte läst eller sett något utomordentligt, men de mesta filmerna/böckerna har hållt sig hyfsade. Här är i alla fall min månadssammanfattning, och som vanligt står de recenserade böckerna/filmerna/serierna i poängordning: bäst först, sämst sist.