Fakta

Snobben: The Peanuts Movie är reg- isserad av Steve Martino och rösterna görs av bland annat Noah Schnapp, Rebecca Bloom, Anastasia Bredik- hina, Francesca Capaldi, Kristin Chenoweth, Alexander Garfin och Hadley Belle Miller. Filmen är 88 minuter lång, barntillåten och släpptes 25 april 2016 av 20th Century Fox.

 

 

Snobben: The Peanuts Movie är en av de bättre animerade filmerna jag sett på länge. Genom charm och en inspirerande handling satte filmen ett bestående leende på mina läppar då den fick mig att skratta flera gånger. Skådespelarna lyckas otroligt bra med rösterna och tillsammans med det underhållande manuset skapar de en mycket glädjande familjefilm.

 

 

Filmen är oerhört vackert animerad, med livliga färger och många detaljer. Därtill har den ett unikt uttryckssätt, där modern CGI kombineras med handritade bildelement. Exempelvis så betonas rörelse med linjer och ljudeffekter skrivs ut i serietidningsstil, vilket ger filmen en nostalgisk men samtidigt nyskapande utformning.

 

 

Filmens enda nackdel är Snobbens sidparallell. Som karaktär är Snobben lika älskvärd och bedårande som alltid, men hans handlingsparallell om striden mot Röde Baronen är oväsentlig. Den känns som utfyllnad och jag hade hellre sett Snobben mer integrerad i huvudparallellen.

 

 

Snobben: The Peanuts Movie är alltså en riktigt bra familjefilm. De charmerande karakt- ärerna, inspirerande budskapet och vackra animeringarna fängslar. Det är en film som bjuder små som stora på skratt och värme.

 

Idag kom ett paket från Universal Sony, innehållande en bluray-film. ♥

 

Fakta

I den första säsongen av Comm- unity är bland annat Joel McHale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Alison Brie, Ken Jeong, Yvette Nicole Brown, Chevy Chase, Donald Glover och Jim Rash i huvudrollerna. Säsongen är ca 540 minuter lång, består av 25 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2009 och släpps av Universal Sony.

 

 

Innan jag började titta på Community betvivlade jag att det var en serie i min smak. Serien lyckades dock överraska mig och jag är förvånad över min entusiasm: halvvägs genom säsongen var jag hopplöst förälskad. En intressant handling kombineras med genialiska repliker samt charmanta karaktärer, och ger Community potential till att bli en ny favoritkomedi.

 

 

Community är en förvånansvärt underhållande serie. På grund av de vanligt före- kommande stereotyperna brukar jag ha svårt för komediserier, men det är något speciellt med Community. Serien är rolig, inte trots att den har klyschor och är överdriven, utan tack vare. Jag trodde aldrig att det skulle komma från mig, men i Community fungerar det verkligen: klichéerna blir en del av seriens charm och uttryck och jag njöt av varje minut.

 

 

Den första säsongen av Community börjar lite halvdant men rycker snabbt upp sig. En värmande stämning skapar tillsammans med härligt udda karaktärer (favoriterna är Abed och Chang - har svårare för Britta, Shirley och Pierce) och ett fyndigt manus en lättsam och glädjande säsong. Därtill finns en del minnesvärda gästskådespelare i säsongen, bland annat Lauren Stamile (Grey’s Anatomy), Owen Wilson (Shanghai Knights), Eric Christian Olsen (NCIS: Los Angeles), John Michael Higgins (Pitch Perfect) och Jack Black (Shallow Hal).

 

 

Säsongen bjuder på en del störtsköna avsnitt och för mig är en personlig favorit paint- ballavsnittet ”Modern Warfare”. Därtill är jag förtjust i filmreferenserna och parodierna som Community tar sig an. Det gör att seriens utförande känns modernt och nyskapande.

 

 

Genom ett välskrivet manus, humoristiska karaktärer och duktiga skådespelare skapas en roande och avkopplande säsong. Community går emot strömmen och använder sig utav överdrivna klyschor till sin fördel. Resultatet är en mycket trivsam serie.

 

Fakta

Me and Earl and the dying girl är regisserad av Alfonso Gomez-Rejon och i huvudrollerna är bland annat Thomas Mann, RJ Cyler, Olivia Cooke, Connie Britton, Nick Offerman, Molly Shannon och Jon Bernthal. Filmen är 101 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 24 april 2016 av 20th Century Fox. Den baseras på boken med samma namn, av Jesse Andrews. Se trailern här.

 

 

Trots att filmen tar sig an ett tufft ämne är Me and Earl and the dying girl ett värmande drama med uppfriskande humor. Genom vitsiga repliker och härligt missanpassade karaktärer underhåller filmen, utan att på något sätt förlöjliga sjukdomen. Att Me and Earl and the dying girl bryter sig loss från den klassiska Hollywood-mallen på detta vis gör att filmen känns uppriktig.

 

 

Min favorit i huvudtrion är vackra Olivia Cooke (Bates Motel), då hon förmedlar ett slags inspirerande lugn till tittaren. Därtill är det väldigt roligt att se så många välbekanta ansikten dyka upp i filmens sidroller. Några exempel är förträffliga Connie Britton (Nashville) och suveräna Jon Bernthal (The Walking Dead).

 

 

Filmen är stundtals överdriven och ibland känns den även lite utdragen. Därtill kan jag inte påstå att själva cancerskildringen är realistiskt framförd. Dock kompletteras det av praktfull musik, härligt bortkomna karaktärer och ett berörande koncept. Allt som allt är Me and Earl and the dying girl en bra film.

 

Idag kom ett paket från B. Wahlströms och ett från Bookmark. ♥

 

Fakta

Häxan och lejonet är den första boken som publicerades i Narnia-serien av C. S. Lewis. Boken, som är 183 sidor lång, har nu blivit ompublicerad av Bonnier Carlsen.

 

 

Jag är uppvuxen med Narnia-böckerna, och just Häxan och lejonet har varit en stor del utav min barndom. Faktum är att den har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Fast jag vuxit ur bokens målgrupp njuter jag fortfarande av läsningen. 

 

Karaktärerna är vackert uppbyggda och deras oskuldsfullhet är betagande. Syskonen är renhjärtade och godtrogna: något som är sällsynt i modernare romaner. Deras renhet gör att boken känns ärligare på något sätt… vilket griper tag i mig som läsare. Karaktärernas utmärkande personlighetsdrag kompletterar varandra och gör att det är lätt att relatera till dem.

 

C. S. Lewis språk är sagolikt. Sättet han formulerar sig på är praktfullt och intagande, och rytmen i hans ord skapar ett behagligt tempo. Den nytänkande världen Lewis byggt upp är magisk. Texten kompletteras därtill med dekorativa, svartvita illustrationer som ger extra liv åt meningarna.

 

Häxan och lejonet är en roman som passar läsare i alla åldrar. Det spännande och förtrollande äventyret som barnen får ta del utav, kännetecknas för vuxna som en nostalgisk och mysig läsning. Lewis språk är unikt, och att förlora sig i hans magiska värld är en fantastisk upplevelse.

 

Fakta

The Diary of a Teenage Girl är regisserad av Marielle Heller och i huvudrollerna är bland annat Bel Powley, Kristen Wiig, Abby Wait och Alexander Skarsgård. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 18 april 2016 av Universal Sony.

 

 

The Diary of a Teenage Girl är en underlig film, som dessvärre inte var i min smak: min sinnesställning växlade rätt snabbt från förväntansfull till uttråkad. Handlingen är ointressant, berättelsen utvecklas inte och karaktärerna är osympatiska samt svåra att relatera till. Därtill finns en provocerande blandning av sex och droger, tillsammans med krystade dialoger.

 

 

En biografisk känsla uppstår i filmen genom att berättarrösten kommer från Minnis ljuddagböcker; vilket är ett intressant koncept. Därtill kompletteras filmen med teckningar och illustrationer invävt i inspelningen. Skådespelarna sticker dock inte ut och insatserna från Powley (A Royal Night Out) samt Skarsgård (True Blood) är platta. Imponerar gör dock exceptionella Wiig (The Martian), men hennes bristande skärmtid kan inte kompensera för filmens brister. 

 

 

En trivial handling, påfrestande karaktärer och ett utmanande koncept är filmen i ett nötskal. På grund av detta hade jag svårt att ge mig hän filmen och det slutade med att jag tittade på klockan var och varannan minut. 

 

Idag kom ett paket från härliga 20th Century Fox. ♥

 

Fakta

I den tredje och avslutande säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill, Marg Helgenberger och Kylie Bunbury i huvudrollerna. Säsongen är 523 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 april 2016 av Paramount och baseras på boken med samma namn, av Stephen King.

 

 

Det fascinerande konceptet i Under the Dome har fängslat mig sedan det första avsnittet. Den tredje säsongen är även den mycket intressant att följa, och jag tycker om att se invånarnas överlevnadsstrategier. Dock är det samtidigt seriens sämsta säsong, och den kraftfulla avslutningen jag hoppats på kom inte. 

 

 

Seriens inriktning och handling skiftar helt, och på grund av det känns säsongen inte riktigt ansluten till de tidigare delarna. Handlingen som serien växlar till är i sig intressant, men i Under the Dome blir den malplacerad. Säsongen börjar bra, men det stora avslöjandet känns inte genomtänkt och ju mer av kupolen som förklaras desto fler logiska luckor skapas. Avslutet är öppet, ger få svar och antyder nästan att en fortsättning var planerad: jag hade hoppats på att få fler svar. Personligen hade jag föredragit slutet som presenterades i avsnittet "Ejecta", det hade känts kraftfullare och mer passande.

 

 

Återigen så varierar skådespelarinsatserna rejält. De som fängslar är Lefevre (Twilight), Vogel (Cloverfield) och nykomlingen Helgenberger (Mr. Brooks). Andra lyckas dock inte lika väl, och genom bortkommet framförda repliker och krystade kroppsspråk uppstår en del tillgjorda scener.

 

 

Den tredje säsongen av Under the Dome är alltså okej: inget mästerverk, men inte heller en flopp. Den är lite för omständlig i min smak, och jag hade velat ha trovärdigare skådespelarprestationer, färre klyschor och ett slagkraftigare slut. Men det intressanta konceptet griper ändå tag, och nyfikenheten håller sig vid liv till slutet.

 

Fakta

Rosensällskapet är den andra delen i Den unga eliten-trilogin av Marie Lu. Boken är 320 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

Rosensällskapet är en enastående roman och en imponerande efterföljare som slår Den unga eliten med hästlängder. Det är en laddad läsning, som knappt låter läsaren hämta andan. Genom en mörk handling, ett gripande djup samt ett fascinerande koncept med unikt magisystem fängslar Rosensällskapet från dess slagkraftiga början till det häpnadsväckande slutet.

 

Marie Lu är en fenomenal författare och Rosensällskapet är en av hennes bästa böcker hittills. Hennes språk är målande och texten har ett behagligt flyt. Karaktärerna som hon har byggt upp är enastående och otroligt intressanta att följa. Huvudpersonen, Adelina, är engagerande att följa, och hennes hänsynslösa tillvägagångssätt skiljer sig mycket från genrens typiska protagonist. Även sidkaraktärerna är väluppbyggda och exempelvis Magiano hänför i alla scener han är med i.

 

När det kommer till att skapa en trovärdig och fascinerande komplexitet i både karaktärer och världsuppbyggnad är Marie Lu expert. Under läsningens gång upptäcks hela tiden nya lager i berättelsen och karaktärerna utvecklas kontinuerligt och visar nya sidor av sig själva. Det ger berättelsen ett värdefullt djup och som läsare blir man känslomässigt involverad i det som sker.

 

Rosensällskapet är en riktigt spännande roman, med spektakulära actionscener och flera oväntade vändningar. Bokens avslut är kraftfullt och den laddade atmosfären som Lu stämningsfullt byggt upp håller sig kvar långt efter att sista sidan är läst. Allt som allt är det en fantastisk roman som borde läsas av alla fantasyälskare.

 

Fakta

Ratter är regisserad av Branden Kramer, med Ashley Benson, Matt McGorry, Kaili Vernoff, Rebecca Naomi Jones och Alex Cranmer i huvudrollerna. Filmen är 80 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 11 april 2016 av Universal Sony.

 

 

Ratter är en besvikelse. Det jag trott skulle vara ett laddat, psykologiskt drama visade sig istället vara en ointelligent, otrovärdig och händelselös film. Ashley Benson (Pretty Little Liars) har talang, men på grund av det bedrövliga manuset får hon ingenting att arbeta med. 

 

 

Som tittare iakttar vi huvudkaraktären, Emma, genom den elektronik som omger henne, exempelvis hennes dator och mobiltelefon. Filmen är alltså inspelad i tredje person, och vi får se det som hennes förföljare ser. Fast det får tittaren att känna sig mer närvarande, så resulterar de underliga vinklarna även i en del irritation. Därtill är också klippen ryckigt ihopsatta.

 

 

Överflödiga scener bygger upp Ratter. Scener där Emma städar, dansar, rakar benen, målar naglarna, köper pizza och spelar Kinect präglar filmen. Under långa perioder iakttar vi en tom lägenhet, eller när Emma sover. Fast filmen endast är 80 minuter lång upplevs den som ofattbart utdragen. Jag kan inte påstå att jag blev uttråkad, men jag var inte heller särskilt intresserad.

 

 

Jag tycker om öppna slut. Jag gillar att själv analysera filmers scener och räkna ut vad som hänt. Men slutet i Ratter är skrattretande. Som tidigare nämnt händer ingenting under filmens gång; inte förrän ungefär två minuter innan slutet. Under de två minuterna väcks förhoppningar och spänningen tar vid rejält. Men filmen avslutas abrupt utan att ge något svar över huvud taget, och när eftertexterna börjar rulla kan jag inte undgå att känna mig lurad.

 

 

Allt som allt är jag mycket besviken på Ratter. Filmen har ett intressant koncept och ett gäng duktiga skådespelare, men utnyttjar inte sin potential. Genom störande kamera- arbete, obehövliga scener och ett slut som inte besvarar tittarens frågor går hela syftet förlorat. 

 

Idag kom tre paket i brevlådan: ett från Universal Sony, ett egenbeställt och ett från Modernista. ♥

 

Fakta

I den andra säsongen av tv-serien Justified är Timothy Olyphant, Nich Searcy, Joelle Carter, Erica Tazel, Natalie Zea, Walton Goggins, Margo Martindale, Jeremy Davies och James Le Gros i huvudrollerna. Säsongen är 546 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2011 och släpps av Universal Sony.

 

 

Genom sin andra säsong har Justified mognat. De omotiverade skjutningarna har bytts mot en väl- balanserad och genomtänkt handling som driver serien framåt. Därtill har tempot och intresset för karaktärerna ökat, vilket gör säsongen till en klar förbättring från föregångaren.

 

 

Den första säsongen av Justified är episodisk med många sporadiska händelser. I den andra säsongen läggs dock större vikt på innehållet, och handlingen sträcker sig över hela säsongen. Avsnitten blir sammanhängande och de olika händelseförloppen knyts samman. Det resulterade i att jag som tittare blev mer engagerad.

 

 

En hel del starka skådespelare närvarar i säsongen. Min favorit är huvudrolls- innehavaren, Timothy Olyphant (Die Hard 4.0), som har ett attraktivt yttre samt en tilltalande karisma. Även Natalie Zea (The Following), Walton Goggins (The Hateful Eight) och Jeremy Davies (Lost) imponerar. Skådespelarna känns mer bekväma i sina roller än de gjorde i första säsongen, vilket gör insatserna mer gripande.

 

 

Logiska luckor närvarar dock i en del avsnitt. Ibland agerar inte karaktärerna på att sätt som känns naturligt för dem, vilket resulterar i en del förvirrande och otrovärdiga scener. På grund av att det tog lång tid innan jag förstod mig på karaktärernas personligheter blir det rörigt i situationer som de inte håller sig till de karaktärsdrag jag äntligen lärt känna.

 

 

Justifieds andra säsong är i helheten riktigt bra. En spännande handling har växt fram och skådespelarna tar för sig mer. Fast svackor finns är det allt som allt en gripande säsong.

 

Idag fick jag ett paket från underbara Universal Sony. ♥

 

Fakta

Som jag bäddar får jag ligga är en långnovell skriven under pseudo- nymen Ebba Lovin. Boken är 167 sidor lång och är publicerad via Bonnierförlagens självpubliceringstjänst: Type & Tell.

 

 

Precis som vilken genre som helst utmärks bra erotik av en genomtänkt handling och intressanta karaktärer: skillnaden är att personkemin är viktigare än någonsin. Dessvärre saknar Som jag bäddar får jag ligga dessa aspekter, och novellen griper inte tag i mig.

 

Jag har svårt att relatera till och hysa sympati för karaktärerna. På grund av en platt uppbyggnad och ett onaturligt sätt att tala och agera känns de tillgjorda. Passionen brister och sexscenerna känns näst intill mekaniska då de saknar känsla. 

 

Sex är en central del i erotik, men bör inte utgöra den huvudsakliga handlingen. Tyvärr överanvänds konceptet i Som jag bäddar får jag ligga: novellen består nästintill enbart utav explicita sexscener. Karaktärerna har sex, pratar sex och tänker sex. Det blir tröttsamt, odynamiskt och jag som läsare blir inte känslomässigt involverad. I bra erotik används läsarens fantasi, förväntningar och föraningar för att bygga upp spänningen, och detta implicita sätt att skapa laddning är mer värt än sexscenerna i sig. Dock saknas denna essentiella del i novellen.

 

Jag har även synpunkter om språket. Redan på första sidan noterade jag tunga formuleringar, exempelvis ”Kaffebryggaren laddar Sara med…” som hade fått ett bättre flyt om den var skriven Sara laddar kaffebryggaren med… Därtill finns vissa upprepningar, underliga jämförelser och för uttryckliga ordval. Dessutom används ibland förkortningar i replikerna, så som ”20 resp 8” istället för Tjugo respektive åtta, vilket ger novellen en oprofessionell och slarvig känsla.

 

Jag värdesätter dock att Ebba Lovin valt att inte nedvärdera den kvinnliga protagonisten. Underkastelse och kvinnlig förnedring är vanligt i dagens erotiska böcker, men uteblir här. Istället tillåts kvinnan ta kommandot i förhållandet, vilket särskiljer Som jag bäddar får jag ligga. 

 

Allt som allt hade Som jag bäddar får jag ligga kunnat göras bättre och tyvärr är det inte en bok som passade mig. 

 

Fakta

Room är en fristående roman av Emma Donoghue. Boken är 382 sidor lång, publiceras av Lind&co och har även blivit en Oscar-nominerad film.

 

 

Room är en stark roman som griper tag i tittaren redan vid första sidan, och bjuder på en intensiv och spännande läsning. Karaktärerna är lätta att sympatisera med och relationen mellan Jack och hans mamma är värmande och otroligt inspirerande.

 

Händelserna berättas av femåriga Jack. Att läsa ur hans synvinkel är annorlunda från vad jag är van vid. Eftersom han är så oförstående om hur världen ser ut och fungerar sätter han allt i ett fascinerande nytt perspektiv, som gav mig som läsare en rejäl tankeställare. Samtidigt kunde läsningen bli frustrerande, och hans vredesutbrott gjorde mig ibland upprörd.

 

Room är spännande att läsa, och atmosfären är laddad. Tempot sackar lite i bokens sista halva, men som läsare är man aldrig uttråkad. Den trovärdiga och spända läsningen gör Room till en minnesvärd bok, och jag ser mycket fram emot att se filmatiseringen. 

 

Fakta

Spionernas bro är regisserad av Steven Spielberg och huvudrollerna spelas av bland annat Tom Hanks, Mark Rylance, Domenick Loberdozzi, Austin Stowell och Will Rogers. Filmen är 143 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 4 april 2016 av 20th Century Fox.

 

 

Genom att kombinera kalla krigets spända atmosfär med en gnutta humor blir Spionernas bro en intressant och underhållande film. Därtill är effekterna imponerande och skådespelarprestationerna förhöjer upplevelsen. Dock är Spionernas bro för lång för sitt eget bästa och intresset svalnar efter ett tag.

 

 

Tom Hanks (Forrest Gump) klarar det mesta och hans insats i Spionernas bro är som förväntat mycket bra. I stjärnljuset står även charmiga Mark Rylance (The other Boleyn girl), som spelar den sovjetiska spionen Rudolf Abel. Hans porträttering är både gripande och trovärdig. Dock saknar jag djup i filmens manus och karaktärerna framstår som platta då tittaren inte får lära känna dem ordentligt.

 

 

Den del av filmen som jag tycker mest om är inledningen. Där får vi ta del utav Abels spioneri: något som är otroligt fascinerande att se. Sedan skiftar filmens fokus och i centrum står därefter juridik, rättegångar och förhandlingar. Även det är medryckande att följa i början, men det pågår för länge vilket resulterar i ett sjunkande intresse: det långsamma tempot belyser frånvaron av spänning.

 

 

Som helhet är Spionernas bro en bra film med stor potential. Skådespelarna är talangfulla och konceptet fascinerande. Det är synd att filmen är så lång: hade den komprimerats med en timme skulle greppet om tittaren blivit starkare.

 

Fakta

I den andra säsongen av Under the Dome är Mike Vogel, Rachelle Lefevre, Alexander Koch, Colin Ford, Mackenzie Lintz, Dean Norris, Eddie Cahill och Grace Victoria Cox i huvudrollerna. Säsongen är 510 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014 och baseras på boken med samma namn av Stephen King.

 

 

Besvärad av mängden klyschor förväntade jag mig att säsongen skulle vara otillfredsställande. Efter ett par avsnitt vande jag mig dock vid de utnötta stereotyperna, och till min förvåning skapades ett starkt intresse av att se mer. Den överdrivna ”Hollywood-känslan” närvarar genom hela säsongen, och jag kan inte påstå att det som sker är trovärdigt, men säsongen bjuder på tillräckligt mycket spänning för att hålla mig fängslad.

 

 

Konceptet är riktigt fascinerande och det är medryckande att lära sig mer om kupolen. Jag brukar tycka det är påfrestande med oförklarliga händelser, men i Under the Dome är det en av aspekterna jag är förtjust i. Det är gripande att följa de mystiska fenomenen och fast det finns mängder av logiska luckor är det så pass intressant att jag inte bryr mig särskilt mycket.

 

 

Det är dock stor variation på skådespelarnas talanger. Mike Vogel (Cloverfield), Rachelle Lefevre (Twilight) och Dean Norris (Breaking Bad) presterar utmärkt och deras karaktärer är engagerande att följa. Men det finns också de vars prestationer känns tillgjorda. Mackenzie Lintz (The Hunger Games), Colin Ford (Push) och Sherry Stringfield (Cityakuten) är exempel på skådespelare som inte känns naturliga i sina roller och de drar ner seriens helhetskänsla.

 

 

Allt som allt är den andra säsongen av Under the Dome bra. Fast säsongen har många brister kan jag inte låta bli att fascineras av konceptet. Actionen griper tag och mystiken fängslar. Jag är nyfiken på hur serien slutar och ser fram emot att se nästa säsong.

 

Idag kom ett paket från Bonnier Carlsen. ♥

 

Fakta

Oceanen vid vägens slut (org. The ocean at the end of the lane) är en fristående roman skriven av Neil Gaiman. Boken är 219 sidor lång och publiseras av Bonnier Carlsen.

 

 

Oceanen vid vägens slut är en besynnerlig bok, som dansar på den hårfina gränsen mellan att vara ett mästerverk eller bara allmänt underlig. Det är ett skickligt och vackert arbete, som förenar surrealism med ett originellt djup.

 

Boken är behaglig att läsa och Gaimans berättande är ljuvligt framställt. Han har en intagande berättarröst och ett bildligt språk. Romanens metaforiska språkbruk gör boken dekorativ och tilldragande, samtidigt som det får läsaren att begrunda innehållet långt efter att boken är slut. Dock uppkommer många frågor under läsningens gång, och ytterst få av dem besvaras. Resultatet blir en stundtals förvirrande, men samtidigt förundrande, läsning.

 

Oceanen vid vägens slut är en bok som är svår att få grepp om. Det symboliska språket och allt som framställs genom liknelser gör romanen vacker och förbryllande på samma gång. Den abstrakta läsningen konkretiseras genom en fascinerande berättelse och intressanta karaktärer. Fast allt ifrågasätts är det en storslagen resa värd förvirringen.

 

Idag kom paket från 20th Century Fox och Paramount. ♥

 

Fakta

I den första säsongen av Justified är Timothy Olyphant, Joelle Carter, Natalie Zea, Jacob Pitts, Erica Tazel, Nick Searcy och Walton Goggins i huvudrollerna. Säsongen är 560 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010 och släpps av Universal Sony. Den baseras på novellen Fire in the hole av Elmore Leonard.

 

 

Den första säsongen av Justified är bra, men serien har en lång bit kvar att gå. Säsongen charmar tittaren med rappa dialoger, härliga karaktärer och en humoristisk underton. Samtidigt sackar tempot och inte tillräckligt mycket står på spel för att säsongen ska bli spännande.

 

 

Säsongen är tydligt karaktärsdriven. Fokus läggs på att lära känna de fiktiva personerna och deras motivationer. Att ha karaktärerna i säsongens centrum ger serien en stadig uppbyggnad. Extra intressanta är säsongens bovar; som på ett fascinerande sätt fångar tittarens uppmärksamhet. En sidoeffekt blir dock att handlingen ibland hamnar i skymundan: vissa avsnitt leder ingenstans, tillför inget till helheten. Därtill är säsongen stundtals överdriven och har en del omotiverat våld.

 

 

Första säsongen av Justified fungerar som en intresseväckande inledning till serien. Fast säsongen inte riktigt utnyttjar sin fulla förmåga känns det som att den kommer att ge resterande delar en bra grund att stå på. Så länge efterföljande säsonger utnyttjar sin potential kan detta växa till att bli en riktigt bra serie.

 

Kanske är det allt du behöver veta (org. We were liars) är en fristående roman av E. Lockhart. Boken är 259 sidor lång och publiceras av Lavender Lit förlag. 2014 vann denn Goodreads Choice Awards.

 

 

Kanske är det allt du behöver veta är en hemsökande vacker roman. Med ett kraftfullt koncept, intagande mystik och ett häpnadsväckande avslut fängslar boken och får läsaren att ifrågasätta allt. Genom sin säregna skrivteknik och sitt ljuva, metaforiska språk berör Lockhart på djupet. Bokens enda nackdel är att tempot är relativt långsamt.

 

Romanen är intelligent uppbyggd. Subtila ledtrådar ges under läsningens gång och bygger successivt upp den överraskande avslutningen. Eftersom alla mina teorier om hur allt låg till var långt ifrån sanningen blev slutet överväldigande. Stunden där allt föll på plats var enastående och det var länge sedan jag slogs med sådan häpnad.

 

Något jag uppskattar väldigt mycket med Kanske är det allt du behöver veta är att sidkaraktärerna är lika levande och trovärdiga som protagonisten. Sidkaraktärer har en tendens att hamna i skymundan, men här är även de välutvecklade och intressanta att läsa om.

 

Jag brukar irritera mig på när svenska bokförlag ändrar en boks ursprungliga namn. Men för en gångs skull tycker jag att den svenska boktiteln fungerar mycket bättre än direkta översättningen Vi var lögnare. Den engelska titeln är missledande och Kanske är det allt du behöver veta anknyter bättre till bokens innehåll. 

 

Kanske är det allt du behöver veta ären riktigt bra bok. E. Lockhart imponerar mig med hennes kreativitet och jag älskar sättet som avslöjandet successivt byggs upp. Fast det är en sorglig roman slogs jag av en euforisk känsla när jag förstod hur allt hängde samman. Därtill skulle jag hemskt gärna vilja se Kanske är det allt du behöver veta som film.

 

Från Modernista fick jag Rosensällskapet, skriven av Marie Lu. Det är den andra delen i dystopiska Den unga eliten-trilogin, som utspelar sig i ett samhälle där en dödlig sjukdom resulterat i att några av de överlevande barnen utvecklat övernaturliga krafter. Boken har betyget 4,19/5,00 på Goodreads. Stort tack, Modernista!

 

Natur&kultur skickade mig Vattnet drar, en debut av svenska Madeleine Bäck. Det är den första delen i en trilogi och handlar om tjuven Viktor som av misstag väcker gamla krafter till liv. På Goodreads har boken betyget 4,00/5,00. Stort tack, Natur&kultur!

Fakta

I den första säsongen av Mr. Robot är Rami Malek, Carly Chaikin, Portia Doubleday, Martin Wallström, Christ- ian Slater och Stephanie Corneliussen i huvudrollerna. Säsongen är 483 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 mars 2016 av Universal Sony.

 

 

Mr. Robot är minst sagt en egendomlig serie. Som en del av minoriteten kan jag inte påstå att jag hänfördes av den – men samtidigt har serien en hel del intressanta aspekter. Då många av styrkorna och svagheterna hamnar i konflikt med varandra har jag svårt att bestämma mig för vad min slutgiltiga åsikt är.

 

 

Efter noga rannsakning har jag kommit fram till att Mr. Robot är en av de underligaste serierna jag sett. Ofta förstod jag knappt vad jag såg, då serien är kaosartad med sina röriga händelser. Hallucinationer blandas med verklighet och förenas i ett virrvarr. Vart berättelsen är på väg någonstans framgår inte tydligt.

 

 

Därtill har jag en irrationell svårighet för Rami Malek (Until Dawn). Han presterar riktigt bra och har definitivt inte gjort något för att förtjäna att bli ogillad; men trots flera försök kan jag inte tycka om honom. Att hans karaktär sedan är påfrestande och stressande är inte fördelaktigt. Hans utbrott, självmedicinerande och allmänna galenskap blev alltför ansträngande att följa.

 

 

Musiken i Mr. Robot utmärker sig stort – men tyvärr inte på rätt sätt. Ofta hörs högljudda och malplacerade toner som stundtals blir besvärande. Flera gånger var jag tvungen att snabbt rycka åt mig fjärrkontrollen för att temporärt sänka ljudet: det blev ett så pass kraftfullt och jobbigt ljud att jag inte orkade med. 

 

 

Fast serien har många brister griper den tag. Den är fascinerande, psykologiskt intressant och omfattar en hel del riktigt häftiga och oförutsägbara tvister som fängslar. En del utav mig har fått nog av serien, men samtidigt är jag mycket nyfiken på vad som komma skall. Sättet som Mr. Robot är uppbyggd på möjliggör två tänkbara utfall: antingen förfaller serien i kaos, eller så griper den tag i sin potential och blir storartad.

 

I dagens brevlåda anlände ett egenbeställt paket från CDON, med den inbundna boken Stars Above som innehåll.

 

Kopparhandsken (org. The Copper Gauntlet) är den andra delen i Magisterium-serien av Holly Black och Cassandra Clare. Boken är 330 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.

 

 

Genom en fantasifull värld, ett fascinerande magisystem och många oväntade vändningar fängslar Kopparhandsken från början till slut. Boken är lättsamt skriven, med ett språk som griper tag. Rappa, humoristiska dialoger blandas med välskrivna actionscener och resulterar i en mångsidig roman.

 

Jag fastnade för karaktärerna redan i Järnprovet, och det är intressant att följa deras utvecklingar i Kopparhandsken. Personlighetsdragen är smått klyschiga, men utmaningarna de uthärdar stärker både dem själva och deras band till läsaren. Till min förvåning började jag även tycka om karaktärer som jag tidigare trodde var omöjliga att gilla. 

 

Därtill är protagonisten – Call – otroligt fascinerande att följa och jag älskar hur serien framåtskrider. Den väg som Black och Clare har valt att ta är relativt outforskad och något jag personligen inte läst om förut. Därför ska det bli mycket spännande att läsa vidare.

 

Kopparhandsken är kort och gott en ungdomsbok som jag varmt rekommenderar. Den lite händelselösa början utvecklas snabbt till att bli ett spännande äventyr.

 

Fakta

Kvinnan i guld är verklighetsbaserad film regisserad av Simon Curtis. I huvudrollerna är bland annat Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl, Katie Holmes, Tatiana Maslany, Charles Dance, Elizabeth McGovern, Jonathan Pryce och Frances Fisher. Filmen är 109 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015.

 

 

Kvinnan i guld är ett starkt drama som uppvisar två paralleller. Den ena följer Maria Altmann i sin ungdom där hon, bosatt i Wein under andra världskriget, fråntogs allt av värde. Det är en gripande handlingsparallell, och atmosfären är spänd. Därtill utgör Tatiana Maslany (Orphan Black) en slående ung Maria.

 

 

Den andra parallellen utspelar sig ett halvt sekel senare och följer Marias desperata försök i att återfå vad som en gång stals från henne. Helen Mirren (Red) är exceptionell i rollen. Hon levererar sina rappa repliker med glimten i ögat och lyckas samtidigt skildra Marias inre känsloliv på ett kraftfullt och berörande sätt. Här får vi även se en del andra begåvade skådespelares prestationer och det är roligt att så många stjärnor dyker upp under filmens gång.

 

 

Mitt problem med filmen är främst tempot. Fast Kvinnan i guld har ett starkt koncept och en del intensiva scener hölls inte mitt intresse slaviskt fast från början till slut. Detta beror på att nutid-scenerna är relativt stillsamma. Ibland känns den som en dussinfilm och en del intetsägande scener hade kunnat komprimeras. Avsaknaden av en kreativ prägel på dramat resulterar därtill i en film som känns medelmåttlig.

 

 

Allt som allt är Kvinnan i guld en bra film. Handlingen är gripande och Helen Mirren strålar. Tillbakablickarna tillför värdefull och berörande bakgrundsinformation som stärker Marias karaktärsuppbyggnad. Filmen har därtill ett starkt budskap och en intressant historisk betoning.

 

Idag anlände tre paket: ett från Semic, ett egenbeställt och ett från Universal Sony. ♥

 

Fakta

Winter är den fjärde och avslutande boken i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Romanen är 824 sidor lång och baseras löst på Snow White av Bröderna Grimm. 

 

 

Att avrunda serier är svårt och jag har alltför ofta blivit besviken på den avslutande boken. Det är dock inte fallet med Winter. Winter är fenomenal. Episk, intensiv och kärnfull, fylld med laddade händelser och intelligenta vändningar. 

 

Marissa Meyer är en mästare på att skriva och hennes enastående sätt att leka med ord golvar läsaren. Genom noggranna beskrivningar och en genomtänkt bärande idé har hon byggt upp en fascinerande och trovärdig värld som fängslar. För utomstående låter konceptet mastigt. Det är förståeligt, då den dystopiska scifi-boken omfattar både cyborgs, genetisk manipulering och månmänniskor, blandat med återberättande av Snövit. Meyer knyter dock samman dessa aspekter på ett extraordinärt vis. Hon uppvisar stor skicklighet och bevisar återigen på vilken nivå hon behärskar skrivandet.

 

Det är en fröjd att följa karaktärerna. Winter berättas ur närmare tio olika synvinklar och det är under alla omständigheter tydligt vilket perspektiv det är. De fiktiva personerna har distinkta berättarröster och säregna karaktäristiska personlighetsdrag som utmärker och levandegör dem. Samtliga är intressanta och lätta att förälska sig i. Dessutom växer deras relationer till varandra genom prövningarna de möter. Favoriterna är androiden Iko och Carswell, som båda två är härligt skämtsamma och kaxiga. 

 

Winter är en vacker och intelligent roman som blandar action, drama och politik. Resultatet blir en kompakt bok där det alltid händer något spännande. Den är dessutom känslofull: växlingen mellan passionerade romantiska scener, hisnande action, skrattframkallande humor och berörande svårigheter lämnade mig helt salig. 

 

Romanen är ett ordentligt avslut på serien och Meyer tar sig tid att grundligt bygga upp bokens klimax. Varje sida är gripande och har något att tillföra. Winter är en av de få böckerna jag läst som faktiskt besvarar alla frågor och snyggt knyter samman de lösa parallellerna. Det enda ogynnsamma är att en av romanens aspekter löstes för enkelt.

 

Winter är oöverträfflig. Med gripande intriger och charmerande karaktärer har Marissa Meyer byggt upp en fantastisk värld. Läsningen av Winter är bitterljuv, då romanen markerar ett slut för The Lunar Chronicles-serien. Som de bästa böckerna jag läst efterlämnar sig serien ett tomrum som redan börjat tära på mig.

 

Fakta

I den sjunde säsongen av 24 är bland annat Kiefer Sutherland, Cherry Jones, Annie Wersching, Mary Lynn Rajskub, Bob Gunton, Jeffrey Nordling, Janeane Garofalo och Carlos Bernard i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2009.

 

 

Seriens sjätte säsong var en stor besvikelse som lämnade mig frustrerad. Med en matt handling och ointressanta sidkaraktärer tillfredsställdes inte de förväntningar serien tidigare tillmötesgått. Bekymrad över seriens fortskridande tvivlade jag på en återhämtning: ofta är det nästintill omöjligt att efter en sådan dipp komma på rätt väg igen. Men i sin sjunde säsong gör 24 en kraftfull återkomst som är en påtaglig förbättring från föregångaren.

 

 

Skådespelarna är enastående. Kiefer Sutherland (The Lost Boys) är tillbaka starkare än någonsin och levererar allt han har. Återkomsten av fan-favoriterna Mary Lynn Rajskub (The Girlfriend Experience), James Morrison (Those Who Kill) och Carlos Bernard (The Inspectors) är mycket välkomnande och deras tid i strålkastarljuset trollbinder. Till och med den tidigare impopulära Elisha Cuthbert (Happy Endings) kommer tillbaka i några avsnitt och hennes försonande återvändande väger upp för hennes tidigare snedsteg. 

 

 

En hel del nya karaktärer introduceras i säsongen. Många har jag svårt för på grund av ett misslyckat försök till att fånga mitt intresse, men en sticker ut: Renee Walker. Hon spelas av den framstående Annie Wersching (The Vampire Diaries). Genom att kombinera karaktärens fascinerande personlighet och stora utveckling med Werschings makalösa prestation sätts en gripande prägel på säsongen. Gästskådespelare värda att nämna är Jon Voight (Mission: Impossible), Mary Page Keller (Chasing Life), Paul Wesley (The Vampire Diaries), Lesley Fera (Pretty Little Liars) och Tommy Flanagan (Sons of Anarchy).

 

 

Fast säsongen följer samma mall som tidigare och återanvänder upplägg förblir den fängslande från början till slut. Politik blandas med nervkittlande action och som tittare får vi ta del utav många oförutsägbara vändningar och cliffhangers. Det är en beroendeframkallande säsong vars handling hela tiden utvecklas. Förutom det lite otympliga slutet är det en imponerande säsong.

 

 

Hisnande action, minnesvärda dialoger, spännande handling och enastående prestationer gör den sjunde säsongen av 24 till en klar förbättring från föregående del. Tvivlet som sjätte säsongen byggde upp har helt blåsts bort och jag är återigen övertygad om att 24 är den bästa actionserien som finns idag. 

 

För ett tag sedan beslutade jag mig för att gå med i CDON+ och sedan dess har jag fått en del rabattkoder. I förrgår valde jag att nyttja en sådan och idag anlände ordern i brevlådan. ♥

 

Paketet innehöll:

 

· Girls, säsong 1: Detta är en serie från 2012, med Lena Dunham i huvudrollen. Serien produceras av HBO och har fått betyget 7,4 på IMDb. Den handlar om en grupp 20-åringar i New York, och har jämförts med bland annat How to make it in America. Jag har hört väldigt mycket blandat om den här serien och försöker att inte ha några höga förväntningar, men bara det faktum att det är en HBO-producerad serie väcker stora förhoppningar...

· Under the dome, säsong 2: Jag minns att jag blev imponerad av de första avsnitten av Under the Dome. Framåt slutet kände jag dock att handlingen förvreds och mycket kändes tillgjort och överdrivet. Fast jag hört att fortsättningen inte lever upp till första säsongen kan jag dock inte låta bli att hoppas på att serien återvänder till dess forna glans. Den har fått betyget 6,8 på IMDb.

· Vikings, säsong 2: Fast mina förväntningar inte riktigt möttes i den första säsongen så har Vikings potential varit tydlig från första början. Det är en serie som lätt kan växa sig storslagen. Därför var det ett självklart köp för mig. Serien har fått betyget 8,6 på IMDb.

Mars har varit en riktigt bra månad och jag har tagit del av en del enastående verk. Därtill har jag börjat läsa Winter av Marissa Meyer, vilket ger starka indikationer till att bli en av årets bästa böcker. Romanens tjocklek (över 800 sidor) har dock bidragit till att jag inte hunnit läsa så många böcker denna månad. Men det är såå värt det. ♥