I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Transformers: the last knight. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.

 

The last knight är den femte delen i Transformers-franchisen. Den följer Bumblebee och Cade när de måste rädda mänskligheten från deras före detta bundsförvant Optimus Prime. Filmen släpps 6 november, och i huvudrollerna syns bland annat Mark Wahlberg, Anthony Hopkins, Josh Duhamel och Laura Haddock.

 

För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:

Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.

 

Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.

 

Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 

 

 

Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.

 

 

 

Jag har varit sjuk hela veckan. Legat och snorat i sängen hela dagarna, och bokstavligen kännt stressen bygga upp inom mig. Med båda skola, jobb och blogg att sköta är det lätt att få ångest av passivitet, och förkylningen har gjort mig ungefär lika användbar som en rutten grönsak. Men nu ser det tack och lov ut att vända – idag hade jag bara huvudvärk, halsont och hosta.

 

Som tur är har det kommit lite finpost under veckan, som satt guldkant på den annars gråbleka vardagen. Från VoxbyOpal fick jag Allt jag inte sa av Yrsa Walldén. Sen kom även Vakuum av Mia Öström från Gillaböcker, tredje säsongen av Fargo från Fox och nyinspelningen av The mummy från Universal. Tack tack tack! ♥

The Ottoman Lietenant är en snyggt inspelad och stundtals fängslande film. Men den saknar originalitet och visar egentligen inget som vi inte har sett förut. Allt hålls dessutom på en väldigt grund nivå, och inte ens de mest laddade scenerna blir särskilt intensiva.

 

 

Dramats största problem är att den saknar fokus. Det känns som att filmskaparna inte har kommit överens om vilken genre The Ottoman Lietenant är i eller vilken ton den ska ha. Att den hoppar mellan olika stilar blir till slut rörigt, och det spretiga upplägget gör att filmen aldrig hittar sig själv. Filmen hade kunnat bli spännande om den valt ett tydligare spår. Men nu tar den sig ytligt an lite av allt, vilket tär på tittarens intresse.

 

 

Vidare är karaktärerna stereotypiska, och saknar personligheter som gör dem verkliga. Det finns inte heller någon kemi mellan dem, vilket gör det överhängande kärleksdramat tradigt att följa. Och på tal om kärleksdramat så är det den typiska förbjudna romansen. Du vet, där en envis kvinna klagar över sin priviligierade uppväxt men sen förälskar sig i en mäktig (och stilig) man. Självfallet är hennes kärlek otillåten, men efter att ha blivit räddad av honom bryter hon mot reglerna och faller i hans armar medan solen går ner i horisonten bakom dem. Och nej, jag överdrev faktiskt inte: precis så klyschigt är det.

 

 

The Ottoman Lieutenant är alltså inte mer än okej. Den har en del intressanta stunder, men är alldeles för spretig och sötsliskig för att göra något större intryck.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Quidditch genom tiderna är en intressant eller tråkig bok. Det är en snabb läsning som är trevlig att ha i sin Harry Potter-samling, men i sanningens namn är det ett rätt onödigt tillskott till serien. Den besvarar inte direkt några frågor som jag har haft, och är trots allt inte särskilt underhållande då det är en faktabok snarare än roman.

 

Jag tycker att det var fascinerande att ta del utav Quidditchs historia, men det fanns många delar av boken som jag inte alls var intresserad av att läsa. Exempel på sådan är informationen om de olika Quidditch-lagen, som jag skummade förbli. Men trots varierande intresse ska Rowling ha en eloge för den energi som hon har lagt ner på att skapa sporten. Tänk vilken lång tid det måste ha tagit att komma på alla regler!

 

Allt som allt är Quidditch genom tiderna okej. Jag är glad över att jag har den i min samling, men kan samtidigt inte undgå tycka att den inte hade behövt skrivas.

 

Den här boken är så populär att jag känner mig skyldig för att inte gilla den. Men faktum är att Tjänarinnans berättelse inte alls föll mig i smaken. Visserligen tycker jag att konceptet är riktigt intressant, och jag uppskattar att texten är uppdelad i så korta kapitel. Men för övrigt hade jag väldigt svårt för boken.

 

Mitt största problem med Tjänarinnans berättelse är språket. Det är väldigt tungt. Stor vikt läggs på detaljer och de långa beskrivningarna känns inte alls levande. Vi får inte heller ta del av någon omfattande världsuppbyggnad. Jag hade väldigt svårt att se samhället framför mig och blev frustrerad av alla frågor som aldrig besvarades. Det känns som att boken har ett bra skelett, men helt saknar kött på benen.

 

Jag fastnade inte heller för karaktärerna. Detta för att vi aldrig lär känna dem ordentligt. Vi får ingen direkt bakgrundshistoria, och jag kom på mig själv flera gånger med att inte förstå deras motivationer eller ens bry mig om dem. Därtill blev jag förvånad över att inte citattecken används i tal. Istället smälter dialogerna in med berättarrösten, vilket blir störande otydligt. Jag behövde flera gånger läsa om meningar innan jag uppfattade att det var något som sades rätt ut och inte tänktes.

 

Allt ovanstående resulterade i att jag upplevde boken som oerhört svårsmält, och ärligt talat tråkig. Jag såg väldigt mycket fram emot Tjänarinnans berättelse då den blivit hyllad till skyarna. Men nu efter läsningen kan jag inte säga annat än att jag är besviken.

Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång!

 

De som vann varsitt exemplar av Baywatch är:

Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

Runaway bride är okej, men jag hade förväntat mig mer. Skådespelarna är charmiga och vissa scener underhåller, men som helhet känns filmen rätt platt. Den är ärligt talat inte särskilt fängslande. Handlingen är fånig, klyschorna hopar sig och trovärdigheten ligger i botten. Det är dessutom väldigt lätt att förutse vad som kommer att hända.

 

 

Fast filmen har några minnesvärda scener är den som helhet rätt tråkig. Dramat är utdraget och transportsträckorna mellan de intressanta delarna är långa. Dessutom hade jag svårt för karaktärerna. Ike är omogen och Maggie upplevs som likgiltig inför sina medmänniskor, vilket gör det svårt att sympatisera för dem båda. Därtill känns inte deras relation äkta, då de förälskar sig i varandra för snabbt och helt saknar kemi till varandra. 

 

Allt som allt är Runaway bride… överskattad. Filmen är okej, men inte mer än så.

 

Ursula Poznanski är en Författare, med stort F. Hennes böcker är riktigt, riktigt bra. Hon målar upp allt som händer så väl att det känns verkligt, som att man faktiskt vore där. Hon skapar också väldigt trovärdiga karaktärer, och får till ett fantastiskt driv i sina berättelser. Men främst kännetecknar jag Poznanski med hennes förmåga att lura läsaren. Jag älskar att bli lurad, och jag ger Poznanski stående ovationer för hur hon lyckas få läsaren att tro något som skiljer sig så mycket från verkligheten.

 

Just Layers är en spännande bok, som är bäst att ge sig in i utan att veta särskilt mycket om handlingen. Konceptet är oerhört fascinerande, och lyckas både fängsla och väcka många tankar om vart samhället är på väg. Karaktärerna är lätta att tycka om, texten har ett fint flyt och språket känns naturligt. Boken innehåller dessutom många vändningar; en del som man kan se komma tidigt, andra minst sagt oväntade.

 

Layers är inte Poznanskis starkaste roman, men det är en tempofylld och spännande bok väl värd att läsa. Jag ville hela tiden veta mer av vad som skulle hända, och var genuint engagerad av att nysta upp mysteriet.

King Arthur: Legend of the sword är en helt okej fantasyfilm. Handlingen är enkel och rätt trivial, men det är ändå underhållande att följa Arthurs resa mot kronan. Dessutom är effekterna riktigt bra, och filmen bör ses om så bara för den snygga CGI:s skull.

 

 

Därtill medverkar förstås en hel del duktiga skådespelare, som Hunnam (Sons of anarchy), Law (Sherlock Holmes), Bana (Troy), Gillen (Game of thrones) och Hounsou (Gladiator). De vet alla hur de ska göra för att fånga tittarens uppmärksamhet. Därför är det synd att de undermineras av karaktärernas bleka utformande. De är nämligen väldigt stereotypiska och inte särskilt intressanta att följa. Deras utveckling påverkas också negativt av den väldigt påskyndade berättelsen.

 

 

King Arthur: Legend of the sword är som helhet måttligt tillfredsställande. Filmen är varken bra eller dålig.

 

The oath är inte nödvändigtvis dålig, men den är så pass ”vanlig” att det blir tråkigt att se på. Det finns ingenting som förvånar eller sticker ut, filmen bara är. 

 

 

Konceptet är ungefär detsamma som i Darkland och precis som den mediokra thrillern har The oath platta karaktärer, en otrovärdig handling och många klyschor. Filmen väcker inte några känslor och resultatet blev ett enda stort ”meh”.

 

 

Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. The oath gjorde helt enkelt inte något vidare intryck.

 

Barden Beedles berättelser är en kort och snabbläst samling sagor från Harry Potters värld. Det är en mysig läsning, som samtidigt har förvånansvärt makabra men tankeväckande budskap. Därtill har boken en hel del kvick humor, och texten kompletteras av riktigt snygga illustrationer.

 

Jag tyckte dock personligen att anteckningarna från Dumbledore var rätt tråkiga. Visst är han insiktsfull, men jag upplevde det som tradigt att läsa hans tankar om varje saga. På något sätt drog det också ner på bokens magiska känsla.

 

Allt som allt är Barden Beedles berättelser en bra sagosamling. Mina favoritberättelser är utan tvekan Sagan om de tre bröderna och Lyckans klara källa, som verkligen fick mig att fundera och som alltid kommer finnas med mig. Bardens Beedles berättelser är på inget sätt en revolutionerande bok – men ett måste i varje Harry Potter-nörds bokhylla.

 

Big little lies är galet bra. Det var länge sedan som jag såg en serie med sådant djup och sådan insiktsfullhet. Det är ett väldigt atmosfäriskt drama, med tryckande stämning och mörk humor. Manuset är oerhört intelligent uppbyggt och karaktärernas komplexitet gör dem så verkliga att det känns som att jag skulle kunna ta på dem. Ingenting i deras vardag är enkelt, och att följa deras omskakande liv bakom fasaderna tog verkligen andan ur mig.

 

 

Big little lies börjar försiktigt. Första avsnittet är lite fumligt, och det tar ett litet tag för serien att komma på fötter. Men allteftersom vi lär känna karaktärerna tätnar intrigerna, avsnitten blir allt mer intensiva och det dröjde inte länge innan Big little lies blev hela min värld. En stor anledning till det är den makalösa stjärnensemblen. Dern, Witherspoon, Kidman, Woodley… de imponerar bortom alla förväntningar. Allt som går att säga är: WOW, vilka talanger!

 

 

Det här är en kraftfull serie, som både underhåller och berör. Den berättar ett viktigt – och tyvärr också väldigt aktuellt – budskap, och gör stort intryck med sin starka komplexitet. Allt som allt: enastående.

 

 

 

1. Svara på frågan: vad tycker du är det bästa med sommaren?

2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?

3. Ange din mejladress.

 

Tävlingen avslutas midnatt 22 oktober. Sena bidrag blir ogiltiga.

 

 

 

Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång imorgon!

 

De som vann varsitt exemplar av Wonder woman är:

Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

 

Den femte säsongen av Little house on the prarie är, precis som de tidigare delarna, behaglig att se på. Det är en väldigt mysig serie, med trivsam stämning och lättsam humor. Karaktärerna inspirerar med sin goda moral, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras påhitt, så som när Laura ska sätta dit Mrs. Oleson för att hon förtalat alla i staden genom hennes tidningsspalt. Det är som att varje gång jag ser serien, lyfter den en vikt från mina axlar och får mig att känna mig mer öppen och friare.

 

 

Den här säsongen har dock svårt att leva upp till sin föregångare. Den fjärde säsongen var seriens höjdpunkt och lyckades få mig att både skratta och gråta fler gånger än vad jag kan räkna till. Det är förstås svårt att slå, och den femte säsongen blir snäppet svagare på grund av att:

• den inte utspelar sig i Walnut Grove hela tiden. Västernstaden Winoka må skapa variation, men bidrar inte alls med samma härliga gemenskap som finns i deras hemort.
• skådespelaren Labyorteaux, som spelade unga Charles i tidigare säsong, återanvänds som den nya karaktären Albert. Kunde de inte ha anställt någon ny?
• avsnitten som fokuserar på Mary är väldigt lika varandra. Det som hände henne i den fjärde säsongen berörde mig djupt, men efter att ha sett avsnitt efter avsnitt om händelsens efterverkningar har jag börjat förlorat intresse för henne som karaktär.

 

Allt som allt är den femte säsongen av Little house on the prarie riktigt bra. Den kanske inte håller måttet jämfört med tidigare delar, men är ändå en ljuvlig tittarupplevelse.

 

Agatha Christie är en av få deckarförfattare som jag tycker om. Jag gillar exempelvis Och så var de bara en och Mordet på orientexpressen. Par i brott är dock den bok av Christie som jag tycker minst om. 

 

Par i brott är med skillnad från Agatha Christies andra böcker inte en fullskalig roman. Istället är det en samling noveller som allesammans följer Tommy och Tuppence. Dessa fångade inte mitt intresse av flera anledningar. För det första var de nästintill parodiska, och därför väldigt svåra att ta på allvar. Sen finns inte samma känsla i novellerna – det blev helt enkelt inte lika spännande som i Christies längre berättelser, där hon tagit sin tid att utveckla historien inför ett storslaget avslöjande. Nu kändes det mest bara ”blah”.

 

Par i brott var alltså föga imponerande. Den är verkligen inte dålig, men inget för mig.

 

1. Svara på frågan: vem är "wonder woman" i ditt liv?

2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?

3. Ange din mejladress.

 

Tävlingen avslutas midnatt 15 oktober. Sena bidrag blir ogiltiga.

 

 

 

Salazar’s revenge underhåller med högt tempo, grymma effekter och briljanta skådespelare. Johnny Depp är föga förvånande som Sparrow, och hans excentriska minspel lockar som alltid fram skratt. Även andra välbekanta ansikten, som inte syntes till i I främmande farvatten, dyker upp i filmen. Exempel på detta är Will, Elizabeth och Jacks besättning. 

 

 

Men trots denna återförening är Salazar’s revenge nykomlingarnas film. De centrala rollerna är nämligen Henry (Wills son), Carina och Salazar. Skådespelarna som porträtterar dem gör mycket bra ifrån sig alla tre, men jag kunde ändå inte undgå att störa mig på känslan av att Sparrow och de andra ursprungliga karaktärerna degraderats till sidkaraktärer. Henry och Carina framställs nämligen som de nya Will/Elizabeth, och det känns som att de gamla skådespelarna lämnar över facklan till en ny generation.

 

 

Det finns ytterligare några saker som gjorde att jag inte helt och hållet älskade filmen.

• Filmen förklarar inte särskilt tydligt hur magisystemet fungerar och vad som är möjligt. Det hela känns ofta övermäktigt och blir ibland för mycket och för konstlat.
• Några saker som sker i filmen motsäger sådant som har hänt i tidigare delar. Exempel på detta är berättelsen om hur Jack fick kompassen.
• Händelseförloppet är rätt förutsägbart och det finns inga direkt oväntade vändningar.

 Gränsen mellan vän och fiende är tunn. 

 

 

Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång imorgon!

 

De som vann varsitt exemplar av Alien: Covenant är:

Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

Jag brukar sällan gripas tag av svenska författares verk. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning uppfattar jag dem ofta som bleka och intetsägande. Men wow, Emma Johansson får till en komplexitet som sällan syns i svensk litteratur. Papperssjälar fångar snabbt upp läsaren och skapar ett beroende som blir starkare ju mer man läser. Den uppslukande berättelsen fick mig verkligen att omvärdera min teori om att svenskar inte kan skriva.

 

Papperssjälar skildrar en vacker historia som både berör och får läsaren att känna sig alldeles varm inombords. Rent dramaturgiskt är det en mycket genomtänkt bok. Med skillnad från många andra svenska romaner, som livlöst går från en händelse till en annan, berättas allt med en dynamisk genuinitet. Orden känns äkta, och jag känner tillsammans med karaktärerna.

 

På tal om karaktärerna: de är väldigt lätta att tycka om. Jag gillar dessutom relationen mellan Emilia och Viktor, och vill nästan brista ut i glädjetjut över att den växte fram så fint istället för att bara dumpas på läsaren. Scenerna mellan dem är så mysiga och djupt passionerade att det är omöjligt att inte fastna för dem båda.

 

Boken har dock viss förbättringspotential. För det första är den rätt förutsägbar, och jag hade gärna velat se någon oväntad vändning komma runt hörnet. Sen är jag inte heller jätteförtjust i slutet, då jag tyckte att Viktors agerande blev lite för mycket. Men för övrigt är jag mäktigt imponerad. Emma Johansson förtjänar verkligen en eloge.

 

Papperssjälar är en riktigt stark debut, och det kommer från mig som vanligtvis föraktar svenskskrivna romaner. Jag ser med spänning fram emot fler böcker av Johansson.

A monster calls baseras på den enastående boken med samma namn, skriven av Patrick Ness. Om du är nyfiken på mina tankar kring romanen finns min bokrecension att läsa här, för denna recension fokuserar på filmen. Filmen är… bra. Riktigt bra, faktiskt. Men samtidigt når den inte samma höjd som boken. Fast jag inte direkt kan påstå att jag är besviken, hade jag förväntat mig mer. På något sätt känns filmen som en mindre mäktig, hollywoodiserad version.

 

 

Filmen har samma vackra berättelse och starka budskap som boken. Jag tycker verkligen om hur den skildrar livets moraliska gråzoner, och fast saker både lagts till och tagits bort håller sig filmatiseringen förvånansvärt trogen originalberättelsen. Det enda som jag reagerar på är slutscenen, som inte direkt tillför något. Det hade blivit mäktigare om filmen avslutats likadant som boken.

 

 

A monster calls-filmen är – precis som boken – väldigt gripande och lyckades beröra mig till tårar. Det som är annorlunda är förstås de mer filmiska medierna som musik, specialeffekter och skådespelare. Här levererar filmen starkt. Animationerna är ruggigt snygga och skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Särskilt imponerande är barnskådisen MacDougall, som var den som väckte mest känslor hos mig.

 

 

Ändå kan jag inte tycka att A monster calls-filmen är lika bra som boken. Anledningen varför är svår att sätta fingret på, då den trots allt är väl utförd och har allt man kan begära. Men boken är så djupt atmosfärisk och bygger upp karaktärerna så väl att det blir svårt att spegla det hela på skärm. Mestadelen av boken byggs trots allt upp av Conors känslor och tankar, och de kan vi så klart inte ta del av på samma sätt i filmen. Resultatet blir att hans ensamhet och behov av att bestraffas inte framgår lika tydligt, och på något sätt blir han en blek skugga av romanens komplexa protagonist.

 

 

A monster calls är alltså en riktigt bra film, väl värd att titta på. Men boken är betydligt mer kraftfull, så om du står i valet och kvalet mellan att se eller läsa, så rekommenderar jag boken starkt.

 

Come and find me har ett intressant koncept. Filmen saknar dock kött på benen, och den urvattnade berättelsen har inte tillräcklig substans för att gripa tag. Tempot är långsamt, och transportsträckorna mellan de bärande händelserna alldeles för långa. Faktum är att filmen är riktigt tråkig, just för att merparten av den hade kunnat klippas bort.

 

Skådespelarna är egentligen rätt bra – ända sedan jag såg Breaking bad har jag tyckt om Aaron Paul. Dock saknar både han och Annabelle Wallis den scennärvaro som behövs för att göra karaktärerna fängslande. De klarar inte av att bära upp filmen, och bidrar till känslan av att något viktigt saknas.

 

 

Come and find me är alltså en andefattig film som man snabbt glömmer bort.

Sherlock är minst sagt en välgjord serie – med intelligent manus, läckra effekter och storslagen musik. Den kombinerar skickligt det spännande dramat med värmande humor, vilket lättar upp stämningen och får tittaren att skratta högt.

 

 

Karaktärerna är oerhört lätta att tycka om, mycket tack vare de briljanta skådespelarna. Både Benedict Cumberbatch och Martin Freeman glänser i sina roller, och deras mästerliga samspel har en väldigt tilltalande dynamik. Båda bemästrar också karaktärernas kroppsspråk och ansiktsuttryck, och har en fantastisk förmåga att få tittaren att skratta utan att säga ett ord.

 

 

Nu till själva avsnitten. Den tredje säsongen är som förväntat inte särskilt lång, utan består av tre stycken filmlånga avsnitt. Säsongen inleds med ”The empty hearse”, som främst skildrar efterverkningarna av förra säsongsfinalen. Det är ett berörande och underhållande avsnitt, om även något långsamt. Det andra avsnittet, ”The sign of three”, känns mest som utfyllnad och är säsongens svagaste del då upplägget är lite rörigt. Serien rycker dock upp sig, och ”His last vow” markerar ett intensivt säsongsavslut med oväntad cliffhanger.

 

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Sherlock lyckad. Blandningen av spänning och humor är perfekt avvägd, och de utomordentliga skådespelarna lyfter avsnitten till skyarna. Jag ser väldigt mycket fram emot den fjärde säsongen, men först: The abominable bride!

 

Berlin syndrome är en rätt medioker thriller, som saknar det där lilla extra som får filmen att sticka ut. Den gör inget direkt fel, men har så pass många uttjatade troper och förutsägbara vändningar att det helt enkelt blir tråkigt att titta på.

 

 

Filmens urvattnade handling skapade inget helhjärtat intresse hos mig, och det långsamma tempot fick den att kännas mycket längre än två timmar. Jag störde mig dessutom på att karaktärerna ”förälskar sig vid första ögonkastet”, och deras bleka uppbyggnad gjorde att jag aldrig började bry mig om dem – speciellt inte den underutvecklade boven som saknar logiska motiv för sina handlingar.

 

 

Trots karaktärernas färglöshet är skådespelarnas prestationer mer än dugliga. Både Teresa Palmer och Max Reimelt gör bra ifrån sig och känns trovärdiga i sina roller, men det slarvigt utformade manuset ger dem inte mycket att arbeta med. Förövrigt har Berlin syndrome stundtals ryckig klippning och en smått förvirrande början som sätter ribban för resten av filmen lågt.

 

 

Allt som allt är Berline syndrome medioker. Har du inte sett många thrillers förut är den säkerligen spännande, men har du några filmer på nacken blir det uppenbart att originalitet och fingertoppskänsla saknas.

 

Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.

 

Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.

 

På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.

 

Shameless är en väldigt annorlunda serie, som inte direkt liknar något annat som jag har sett. Den är lika delar underhållande som bisarr, och fast den på något sätt känns mer autentisk än många andra tv-serier har jag svårt att avgöra vad jag egentligen tycker om den.

 

 

Å ena sidan älskar jag castingen. Shameless är oerhört välspelad, och skådespelarna imponerar verkligen i varje avsnitt. Men samtidigt har jag svårt för karaktärerna. Visserligen älskar jag Fiona och Sheila, men de andra upplever jag som rätt platta. Det känns inte som att vi kommer dem särskilt nära och jag kommer på mig själv med att aldrig riktigt bry mig om dem. Detta gäller speciellt Frank, som jag har väldigt svårt för. Jag tål verkligen inte hans osympatiska stil och tror att serien skulle bli starkare utan honom.

 

Som helhet tycker jag ändå om den andra säsongen av Shameless. Jag gillar de starka relationsbanden mellan karaktärerna, seriens humor och konceptet med att följa en familj som lever på begränsade tillgångar. Men samtidigt tröttnar jag snabbt när det blir för mycket kaos (exempelvis fester, alkohol, droger etc).

Nedan ser du vad som jag har recenserat under månaden. Klicka på bilderna för att komma till respektive inlägg, som står i betygsordning. ♥

 

Nya filmer: 26 st (17 recex).

Recenserade filmer: