Författare: Kim W. Andersson.

Serie: Love hurts #2.

Längd: 132 sidor.

Bokförlag: Kolik/Apart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Josephine Angelini.

Serie: Starcrossed #1.

Längd: 514 sidor.

Jag är väldigt besviken på Starcrossed. Jag hade visserligen inte förväntat mig ett mästerverk, men ändå. Boken är extremt klyschig. Den har i princip ingenting originellt, utan följer bara en mall för typiska ungdomsromanser med övernaturliga inslag. Handlingen grep aldrig tag i mig, och fast det är svårt att sätta fingret på varför så satt jag uttråkad och ointresserad för det mesta.

 

Starcrossed integrerar grekisk mytologi i handlingen. Det är förstås okej, men det gör också att boken indirekt konkurrerar med verk som Percy Jackson. Och den serien är svår att leva upp till. Starcrossedsaknar det där lilla extra som gör den speciell. Jag fastnade inte alls för karaktärerna, utan upplevde dem snarare som slätstrukna och livlösa. De förälskar sig för snabbt och deras dialoger var alldeles för stereotypiska. Det var på gränsen att jag upplevde läsningen som oseriös.

 

Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer sannolikt inte att läsa efterföljaren. Starcrossed är inte en hemsk bok, men det känns som att jag redan har läst berättelsen tjugo gånger tidigare. Jag hade behövt se mer komplexitet och originalitet för att känna ett behov av att läsa vidare.

 

Regissör: Peter Dalle.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 38 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Björn Skifs, Suzanne Reuter, Zara Zetterqvist, Mikael Haack, Lena Nyman, Jan Malmsjö.

Inspelningsår: 1993.

Drömkåken är en småmysig film, men jag måste medge att jag är besviken. Jag har hört mycket gott om den, särskilt i samband med jämförelser med mer moderna, svenska komedier. Men Drömkåken var faktiskt inte särskilt rolig.

 

 

Det här är en trivsam film som passar tittare i alla åldrar. Det är en sån där småputtrig och rätt typisk, svensk komedi: med bra skådespelare och lättsmält handling. Men för mig känns det lite uttjatat. Det är inte eget eller nytt: utan sådant som vi har sett otaliga gånger tidigare. Jag är inte heller särskilt förtjust i det lite överdrivna konceptet, och trots att andra sagt att igenkänningsfaktorn är hög upplevde jag aldrig att jag kunde relatera till innehållet.

 

Som helhet är Drömkåkenokej. Den är lite gosig att titta på någon enstaka gång, men jag hade personligen förväntat mig mer av en så kallad ”klassiker”.

Författare: Johan Theorin.

Serie: Krönikan om Jarmaland #1.

Längd: 351 sidor.

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

Jag visste ingenting om Slaget om Salajak innan jag gav mig in i läsningen. Frågan är om boken höll måttet? Njae… 

 

Innan jag går för hårt mot Slaget om Salajak,vill jag passa på att nämna att jag har varit stressad på sistone. Som ett resultat har jag varit relativt disträ när jag har läst, så mitt omdöme kan ha påverkats av att jag helt enkelt inte kunnat fokusera ordentligt. Med det sagt, upplevde jag inte att Slaget om Salajak grep tag i mig. Jag hade svårt att komma in i romanen, bland annat på grund av mängden namn som introduceras på samma gång. Jag fastnade inte för karaktärerna, och handlingen känns lite osammanhållen, som att Theorin trevar fram lite osäkert. Något jag gillar är däremot att kapitlen är korta: det gör att läsningen upplevs gå snabbare.

 

Som helhet gjorde Slaget om Salajak inget stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men den stack helt enkelt inte ut tillräckligt.

Regissör: John Krasinski.

Genre: Rysare, drama.

Längd: 1 hr 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe, Cade Woodward.

Releasedatum: 20 augusti 2018.

Distributör: Paramount.

Jag är generellt kluven till Marvelfilmerna, och The Avengers är inte ett undantag. Å ena sidan levererar skådespelarna starkt och effekterna är rent utav grymma. Jag tycker också om humorn och sättet som karaktärerna kivas med varandra. Men jag har svårt att ta till mig helheten, och i slutändan känns The Avengers som en i mängden.

 

 

Jag tycker nämligen att The Avengers inte bjuder på något nytt: vi har sett allt förr. Dessutom består den största delen av filmen av hjärndöd action, och alla långa slag blir i längden väldigt mättat och utmattande. Själva handlingen hamnar i skymundan och mitt intresse försvinner. Jag saknar djup, hjärna och hjärta – här finns inte mycket mer än fart och fläng.

 

 

Som helhet är The Avengers okej. Den är definitivt värd att se om du tycker om actionpackade och fartfyllda science fiction-äventyr. Men om du vill se en film som får dig att tänka och känna, så är det inte rätt val.

 

Författare: Tahereh Mafi.

Svensk titel: Falla sönder.

Serie: Shatter me #1,5.

Längd: 101 sidor.

Regissör: Brad Peyton.

Genre: Action, science-fiction.

Längd: 1 hr 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne.

Releasedatum: 20 augusti 2018.

Distributör: Warner bros.

Jag har svårt att ta Rampage: big meets bigger särskilt seriöst. Jag tycker om Dwayne Johnson och filmen börjar faktiskt helt okej. Men det dröjer inte länge förrän den övergår till det hjärndöda kaos som kännetecknar de flesta, moderna actionfilmerna idag.

 

 

Det finns inget som utmärker Rampage. Handlingen är uttjatad, händelseförloppet förutsägbart och efter att ha sett de stora djuren slåss gång på gång på gång kan jag som tittare inte undgå att gäspa. Filmen är inte direkt dålig, och den har några scener som fängslar, men helheten gör inte särskilt stort intryck. Den är helt enkelt för lik alla andra ”monster”-filmer som finns idag.

 

 

Som helhet är Rampage: big meets bigger inte mycket att hurra över. Om du tycker om hjärndöd action, där stora monster slåss med varandra och där en stor, muskulös man räddar dagen – by all means, se den! Men vill du ha lite mer komplexitet i dina filmer bör du fortsätta leta.

 

 

Författare: Cressida Cowell.

Originaltitel: The wizards of once.

Serie: Magikernas tid #1.

Längd: 391 sidor.

Bokförlag: Natur&kultur.

Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.

 

Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.

 

Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.

 

Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.

Regissör: Steven S. Deknight.

Genre: Action, science-fiction.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny, Burn Gorman, Charlie Day, Tian Jing, Jin Zhang.

Releasedatum: 6 augusti 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

Jag har inte sett originalfilmen från 2013, och efter att ha sett Pacific rim: uprising kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen på att göra det. Det är nämligen inte en särskilt bra film. Inget med den är originellt, utan vi har sett allt förut: hjärndöd action mellan robotar och monster. Utöver det är karaktärerna slätstrukna, och handlingen intetsägande. Pacific rim: uprising saknar helt hjärta och själ. Resultatet? En film som jag kommer att ha glömt imorgon.

 

 

Det enda som jag tyckte om med Pacific rim: uprising var det visuella. Kameraarbetet är snyggt och effekterna fungerar. Men trots det känns filmen överlag väldigt… B. Manuset känns hafsigt hopskrivet och jag upplever att det inte finns någon riktig tanke bakom det som sker. Därtill gör de färgglada miljöerna i kombination med bristen på komplexitet och det faktum att de oerfarna skådespelarna inte känns mogna i sina roller, att Pacific rim: uprising utstrålar en förnimmelse av barnslighet.

 

 

Pacific rim: uprising är alltså inte en film jag kan förmå mig att rekommendera. Det är en rätt dum actionrulle som följer den mest klyschiga av mallar. Den har ingenting nytt att erbjuda, och som tittare satt jag uttråkad under nästan hela speltiden.

Regissör: Jay Roach.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 35 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green.

Releasedatum: 1997.

 

Det här är verkligen inte min typ av film. En del av mig kan förstå vad det är som tilltalar så många, men samtidigt kan jag inte undgå att känna en visst avsky. För trots att Austin Powers har några underhållande scener – främst tack vare Dr Evil – upplevde jag helheten som oerhört barnslig, och nästintill förnedrande. Skämt som anspelar på sex, droger och som dras på andras bekostnad (främst kvinnors) har aldrig varit något för mig. Det hela fördummar tittaren, och blir i längden rätt osmakligt.

 

 

Utöver de överdrivna och nedsättande skämten, har filmen inte mycket att komma med. Handlingen är urvattnad: väldigt 90-tal, som faller rätt platt med dagens mått. Nej, Austin Powers var inte en film för mig. Några småskratt, visst, men inte i närheten av tillräckligt för att kompensera för alla tillkortakommanden. 

 

Författare: Tahereh Mafi.

Svensk titel: Rör mig inte.

Serie: Shatter me #1.

Längd: 329 sidor.

Regissör: Ol Parker.

Genre: Komedi, musikal.

Längd: 1 hr 54 min.

Skådespelare: Lily James, Amanda Seyfried, Christine Baranski, Julie Walters, Andy Garcia, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Cher, Meryl Streep.

Biopremiär: 20 juli 2018.

Mamma Mia! Here we go again utspelas fem år efter den första filmen, och växlar mellan handlingsparalleller om Sophie i nutiden och Donna som ung. Det är ett fantastiskt glädjepiller till film, som fick mig att le stort från början till slut. Ända kan jag inte neka att den här musikalfranchisen har fått vidkännas ett ökande antal felsteg. 

 

 

Låt mig börja med det positiva. Mamma Mia! Here we go again är en oerhört inspirerande och underhållande musikal. Vackert filmad, med starka färger och idylliska miljöer förtrollar den tittaren på ett naturligt sätt. Därtill är musiken oerhört medryckande, skådespelarna lika duktiga som alltid och den muntra och öppenhjärtiga stämningen kan få vem som helst på fall. Det är helt enkelt en varm och kärleksfylld komedi: perfekt att se för att fly undan verkligheten ett tag.

 

 

Men trots att jag är upp över öronen förälskad i Mamma Mia! Here we go again, finns tydliga sprickor i den vackra fasaden som jag inte kan ignorera. För det första är handlingen inte alls lika klockren som i Mamma mia!. Faktum är att den är rätt förutsägbar, eftersom vi sedan tidigare vet det mesta som hänt i Donnas förflutna. Många av scenerna känns därför upprepande, och ibland upplever jag att Mamma Mia! Here we go again inte riktigt är sin egen, utan snarare åker räkmacka på förra filmens framgång utan att anstränga sig särskilt att stå på egna ben. Filmen har också en hel del utfyllnadsscener, och känns inte lika väl sammanhållen som sin föregångare.

 

 

Något annat som är till filmens disfavör är att den inte riktigt klaffar med originalfilmen. I Mamma mia! berättades en hel del om Donna och hennes uppväxt, som av olika anledningar har ändrats i Mamma Mia! Here we go again. Exempel på sådant är att Sophies döda mormor plötsligt återuppstår, att Donnas pojkvänner ändrar utseende och att sätten de träffas på inte stämmer överens. Det är inte stora grejer, men avsaknaden av konsekvent tänkande är något som jag blir lite frustrerad av. Utöver det innehåller Mamma Mia! Here we go again också en hel del lösa trådar och klyschiga sammanträffanden, och jag hade gärna velat se en mer trovärdig förankring i verkligheten.

 

 

Summan av kardemumman är att Mamma Mia! Here we go again är en enastående musikal, för en viss typ av människor. Är du den sortens person som irriteras av bristande logik och som är lite kinkig när det kommer till att allt ska upplevas som vettigt? Då är detta inte något för dig. Men har du lätt för att svepas med av sprudlande musik och skådespelarnas genuina glädje, så är Mamma Mia! Here we go again en må bra-film som du inte får missa.

 

Regissör: Cory Finley.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 1 hr 32 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.

Releasedatum: 6 augusti 2018.

Distributör: Universal Sony.

Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.

 

 

Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.

 

Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.

 

 

Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.

 

Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.

Författare: Ayọ̀bámi Adébáyọ̀.

Originaltitel: Stay with me.

Serie: Fristående.

Längd: 340 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

Stanna hos mig är en vackert skriven roman, som jag ville tycka om med hela mitt hjärta. Och visst är det en bra bok, och det var riktigt intressant att läsa om de annorlunda sederna som medföljde i och med att den utspelas i Nigeria. Men trots att jag ser hur bra den är och att jag förstår varför alla är så imponerade, kan jag inte påstå att jag satt särskilt fängslad.

 

Boken har egentligen allt jag brukar tycka om: komplexitet och djup. Men det saknades något, som fick mig att bli väldigt ”meh” över hela upplevelsen. Stilen är lite för poetiskt lagd, och trots att tempot är långsamt upplevde jag romanen som extremt påskyndad då Stanna hos mig bearbetar ett väldigt långt händelseförlopp. Därtill fastnade jag aldrig riktigt med karaktärerna.

 

Summan av kardemumman så är Stanna hos mig egentligen en riktigt bra debut. Jag tror att anledningen till att jag inte fastnade har mer med mig som person att göra, snarare än romanens kvalitet. Så innan du dömer boken efter mina hårda ord, uppmanar jag dig att ge den en ärlig chans.

 

Längd: 6 hr 15 min.

Antal avsnitt: 15 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, komedi.

Skådespelare: Mary-Louise Parker, Kevin Nealon, Elizabeth Perkins, Justin Kirk, Hunter Parrish.

Releasedatum: 5 november 2008.

Weeds är en tv-serie som jag fastnar allt mer för, och jag är oerhört glad över att jag inte gav upp efter den första säsongen. Faktum är att jag numera tycker riktigt mycket om den, och ju mer jag ser desto mer beroende blir jag. Det är något med den härliga må bra-stämningen som helt enkelt griper tag i mig. Weeds är definitionen av mysig serie, och fast den har inslag av intriger och spänning så är det just det som håller mig kvar.

 

 

Något som jag tycker om är att karaktärerna verkligen utvecklas. Jag kan konkret peka på en handfull aspekter hos varje karaktär som har förändrats som en följd av seriens händelser, vilket gör att de känns mer levande och äkta. Dynamiken mellan dem har dessutom förbättrats, och jag älskar att se dem munhuggas med varandra. Jag kan också acceptera att de gör smått absurda och överdrivna saker, då det bidrar till seriens lite komiska helhetskänsla. Utöver det känns också skådespelarna mer bekväma i sina roller vid det här laget. Från början upplevde jag dem som lite stela, men nu tar de ut svängarna mer.

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Weeds bra. Till min stora förvåning har detta utvecklats till att bli en underhållande och minst sagt beroendeframkallande serie.

 

Regissör: Andrey Zvyagintsev.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 6 min.

Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.

Releasedatum: 6 augusti 2018.

Distributör: TriArt/Universal Sony.

Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.

 

 

Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.

 

 

Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 

 

Författare: Cecilia Salamon.

Serie: Fristående.

Längd: 183 sidor.

Bokförlag: Bookmark.

Jag vill inleda med att skriva att den här boken är grymt snygg. Färgsättningen och den stilrena formgivningen behagar verkligen mitt öga. Det är en sådan typ av bok som kommer att ligga framme, och komplettera inredningen. Men innehållet då?

 

Innehållet är okej. Boken går snabbt att läsa och är intressant. Jag tycker också om det lediga språket och den självinsikt som författaren uppvisar, där humor blandas med allvar. Dessutom kompletterar illustrationerna av Louise Winblad textinnehållet väl. Det jag saknar är emellertid djup. Det känns som att ämnena behandlas relativt ytligt, och fast jag kunde relatera till vissa delar kan jag varken påstå att jag lärde mig något nytt eller kände mig särskilt inspirerad. Jag hade helt enkelt velat ha ett mer intimt och närgånget tillvägagångssätt, för att på så sätt bli boostad.

 

Allt som allt är Fuckboy en helt okej bok. Den är inte dålig någonstans, men utseendet överträffar dessvärre innehållet.

 

Regissör: Kjell Sundvall.

Genre: Komedi.

Längd: 57 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Gunnar Lindkvist, Lotta Thomsen, Johan Öhman.

Inspelning: 1980.

Det är kul att äntligen ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret. Äntligen vet jag vad alla pratat om! Och visst är det en bra film. Smårolig, och definitivt underhållande. Det är också skönt att den är så pass kort: mindre än en timme!

 

 

Men Vi hade i alla fall tur med vädret är också aningen enerverande. Vilket säkert är syftet, förstås. Men det blir lite för mycket helt enkelt. Pappan i familjen är definitionen av oförstående och jag kände att jag varken kunde relatera till eller sympatisera med honom. Utöver det är också klippningen lite ryckig, och ibland känns det som att innehåll hoppas över då scenerna växlas. Därtill känns slutet lite abrupt.

 

Som helhet tyckte jag om Vi hade i alla fall tur med vädret. Filmen har inte wow-faktor, men den var lättsam, underhållande och snabbtittad. Perfekt att se en regnig kväll när inte bättre finns på TV.

 

Regissör: Julius Onah.

Genre: Rysare, science fiction.

Längd: 1 hr 43 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chis O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang.

Inspelningsår: 2018.

Jag är besviken på The Cloverfield Paradox. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk, men jag hade i alla fall trott att jag skulle bli någorlunda underhållen. Och visst finns det några rätt intressanta scener, och specialeffekterna och skådespelarna kompenserar för en hel del brister i manuset. Men det finns inte tillräckligt för dem att arbeta med. Karaktärerna är ointressanta, handlingen obefintlig och klippningen känns rörig. Därutöver är trovärdigheten lång, klyschorna många och antalet obesvara frågor irriterande högt.

 

 

Som helhet var inte The Cloverfield Paradox lika bra som jag hade hoppats på. Det är en film med potential, men som slänger bort sina möjligheter genom slarv.

Författare: Helen Hoang.

Originaltitel: The kiss quotient.

Serie: Fristående.

Längd: 380 sidor.

Bokförlag: LoveReads.

Jag har läst nästan alla böcker som bokförlaget LoveReads har släppt, och till min besvikelse har jag varit måttligt imponerad av dem allesammans. Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på Kyssfaktorn. Men wow! Den var mycket bättre än vad jag trodde och jag fastnade för romanen direkt!

 

Kyssfaktorn är alltså förvånansvärt gripande. Trots att handlingen är lite tunn och följer en relativt förutsägbar mall, känns läsningen på något sätt fräsch. Det är dessutom en starkt karaktärsdriven bok, och därför spelar handlingen inte så stor roll. För karaktärerna är underbara! Protagonisten är riktigt intressant och kärleksintresset Michael fick mig nästan att börja dregla över sidorna. För ja, läsningen är het. Riktigt het. Den kopplade ifrån mig totalt från verkligheten och fick mig att fantisera om… allt möjligt.

 

Som helhet är Kyssfaktorn riktigt bra. Mysig, romantisk och drömsk. Visst saknar boken lite djup, men den uppfyller sitt syfte mer än väl: att transportera läsaren till en alldeles underbar plats fylld med passion och hetta. Kyssfaktorn är helt klart min favorit från LoveReads.

 

Regissör: Amanda Kernell.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 47 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin, Julius Fleischanderl.

Releasedatum: 14 juli 2017.

Sameblod är en bra, svensk film. Den ger god inblick i den samiska kulturen, och skildrar på ett trovärdigt och berörande sätt den rasism som samer har tvingats bemöta. Det är intressant och tankeväckande: men också någorlunda slätstruket. 

 

 

Jag hade önskat att det hänt mer. Det känns inte som att filmen riktigt är på väg någonstans, och Sameblod saknar ett utmärkande klimax. Utöver det finns också en del utfyllnad: upprepande scener och lite för långdragna sekvenser. Det gör tyvärr att filmen upplevs som långsam, och även lite tråkig vissa stunder. Sen hade jag också velat lära känna Elle-Marja och hennes motivationer bättre: varför vill hon så gärna vara med personerna som hatat henne hela hennes liv?

 

 

Som helhet är Sameblod bra. Förvånansvärt bra för att vara svensk film. Men jag hade förväntat mig något mer, något extra. Filmen håller sig inom ramarna och tar inte riktigt ut svängarna, vilket också gör att den inte lämnar ett särskilt stort avtryck.

 

Regissör: Steven Spielberg.

Genre: Science fiction.

Längd: 2 hr 19 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.

Releasedatum: 6 augusti 2018.

Distributör: Warner bros.

Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.

 

 

Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.

 

 

Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.

 

 

Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt. 

Författare: Gail Honeylman.

Originaltitel: Eleanor Oliphant is completely fine.

 

 

 

 

 

 

 

 

Längd: 12 hr 30 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Taylor Schilling, Kate Mulgrew, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Dascha Polanco, Selenis Leyva.

Releasedatum: 8 juni 2015.

 

Jag är så himla glad över att jag gav Orange is the new black en ny chans. Jag såg den första säsongen för evigheter sedan. Alltså, flera flera år sedan. Det var nära att jag till och med höll på att glömma bort seriens existens. Men så såg jag den stå där i hyllan, och jag vet inte – men jag kände mig skyldig för att inte ha gett den en ordentlig chans. Så jag klickade hem fortsättningen, och ack vad nöjd jag är över det beslutet.

 

 

Den andra säsongen av Orange is the new black är inte perfekt. Tro mig, serien har många brister. Men jag kan inte undgå att falla pladask för den ändå. Stämningen är lättsam, och handlingen kräver inte att du är raketforskare. Den är lätt att ta till sig, men har ändå precis lagom med komplexitet för att det hela ska bli engagerande. Att serien dessutom blandar spännande intriger med humor är något som jag diggar skarpt.

 

 

En annan aspekt värd att ta upp är de minnesvärda karaktärerna. Det här är helt klart en karaktärsdriven serie, vilket gör det särskilt viktigt att karaktärerna har det där lilla extra. Och boy do they. Kvinnorna som vi följer är starka, initiativrika och stora inspirationer trots att de sitter bakom galler. Och det säger en hel del. Deras kämparglöd är omöjlig att inte avundas.

 

 

Allt som allt är den andra säsongen av Orange is the new black bra. Mycket bra faktiskt. Trots att jag ser en hel del brister, och trots att jag ännu inte klassar serien som en favorit, kan jag inte neka att jag känner mig väldigt tillfreds med avsnitten överlag. Jag vill definitivt se mer.

 

Regissör: Paolo Virzí.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 47 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.

Releasedatum: 23 juli 2018.

Distributör: Scanbox.

Författare: Cara Lockwood.

Originaltitel: No strings.

Serie: Dare #1.

Längd: 158 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

Heta möten passar dig som söker en väldigt typisk romance. Den är inte dålig på något sätt, men följer helt enkelt en relativt uttjatad mall. Boken utforskar inte direkt nya terrotorier, utan återberättar sånt som vi har läst förut. Med det sagt gör Lockwood ett helt okej jobb. Heta möten är inte direkt banbrytande, men språket är bra och romanen hamnar inte i facket som klassificerar erotika som billigt.

 

Däremot kan jag tycka att boken är lite väl förutsägbar och klyschig. Till exempel har mr X legat runt med hur många kvinnor som helst, men förälskar sig direkt med Emma efter ett enda engångsligg. Utan att veta något om henne, drar han slutsatsen att hon är "speciell". Jag vet inte... det hela känns lite löjligt.

 

Allt som allt är Heta möten okej. Den är inte på något sätt något utöver det vanliga, men är du sugen på en klassisk, het romance passar den alldeles utmärkt.