Små Citroner Gula (eng. Love and Lemons) är en svensk film regisserad av Teresa Fabik, med bland annat Rakel Wärmländer, Dan Ekborg, Josephine Bornebusch, Sverrir Gudnason, Tomas von Brömssen, Anki Lidén och Richard Ulfsäter i huvudrollerna. Filmen är 99 mintuer lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2013. Filmen baseras på boken med samma namn av Kajsa Ingemarsson.

 

Små Citroner Gula är en enda stor vandrande klyscha, men trots det kan jag inte motstå att gilla den. Den har en oemotståndlig charm och är väldigt söt och mysig att titta på. En konstant varm känsla följer tittaren genom filmen och jag blev faktiskt glatt förvånad över den.

 

 

Jag är i allmänhet inte särskilt förtjust i svenska filmer då de oftast är överdrivna, dåligt gjorda och inte har särskilt bra skådespelare. Och visst har jag sett bättre filmer, men Små Citroner Gula lyckas faktiskt riktigt bra och skådespelarna passar i sina roller. Jag störde mig lite på Agnes som karaktär men jag gillade stämnningen mellan Wärmländer (Se upp för dårarna) och Gudnason (Monica Z). Även sidskådespelarna var duktiga, och Bornebusch (Solsidan) var underhållande medan Tomas von Brömsson (Mitt liv som hund) och Anki Lidén (I taket lyser stjärnorna) som spelar föräldrarna var otroligt mysiga.

 

 

Allt som allt så uppskattade jag faktiskt Små Citroner Gula. Den är smått underhållande och väldigt mysig, trots alla sina klyschor. Personkemin fungerar bra och jag kan definitivt tänka mig att se den igen.

 

+ Charmig, mysig, bra skådespelare - Klyschig

The Bucket List är en film regisserad av Rob Reiner, med bland annat Jack Nicholson, Morgan Freeman, Sean Hayes, Beverly Todd och Rob Morrow i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång, spelades in 2007 och rekommenderas från 7 år.

 

Jag är rätt kluven när det kommer till The Bucket List. Den är rätt underhållande och fick mig att skratta några gånger, men jag hade hoppats på att den också skulle vara berörande och känslosam. Men filmen fokuserade inte på karaktärernas sjukdommar alls, utan snarare på det hopp de kände när de började leva loppan. Och visst har det ett bra och vackert budskap, men det blev lite småtråkigt i längden och ibland kändes filmen "blah".

 

 

Skådespelarna utför dock sina roller otroligt bra. Jack Nicholson (The Shining) står för humorn och Morgan Freeman (The Shawshank Redemption) är ju trots allt Morgan Freeman. De passar båda två som sina karaktärer och har en bra personkemi mellan sig.

 

 

Filmen är rätt orealistisk och aningen långsam, men samtidigt vacker och hoppfull. Med de duktiga skådespelarna och ett helt okej manus så blir resultatet av The Bucket List ändå bra, och jag kan tänka mig att se filmen igen.

 

 

In Time är regisserad av Andrew Niccol och i huvudrollerna får vi se Justin Timerlake, Amanda Seyfried, Olivia Wilde, Johnny Galecki och Cillian Murphy. Filmen är 109 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2011.

 

Konceptet i In Time är fantastiskt. Filmen har en underbar idé, som skiljer sig från mängden. Den är fräsch, läcker och fascinerande och utspelar sig i en intressant, dystopisk värld. Dock utförs idén rätt dåligt.

 

 

Manuset är svagt och klyschigt och karaktärerna relativt ointressanta. Det finns otroligt många duktiga skådespelare i rollerna, men jag saknar kemi mellan karaktärerna. Timberlake passar inte riktigt i huvudrollen och jag känner ingen attraktion mellan honom och Seyfried. Deras relation känns helt enkelt inte äkta.

 

 

Filmen har också många orealistiska sammanträffanden och världen förklaras inte särskilt utförligt, vilket lämnar många logiska luckor och obesvarade frågor om hur allt fungerar. Allt som allt är In Time en okej science fiction, som hade potential till att bli en stor succé. I grund och botten är idén fantastisk, men tyvärr saknar filmen känsla och realism.

 

  

I Vansinnets Öken (org. The Scorch Trials) är den andra delen i Maze Runner-trilogin av James Dashner. Boken är 368 minuter lång och kommer snart som storfilm av 20th Century Fox. Boken släpps av Semic bokförlag.

 

Sommaren med Göran är en svensk komedi regisserad av Staffan Lindberg och har bland annat Peter Magnusson, David Hellenius, Mirja Turestedt, Moa Gammel, Alexandra Rapaport och Tanja Lorentzon i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2009.

 

 

Jag hade inga förhoppningar på Sommaren med Göran men jag blev faktiskt glatt förvånad. Det är en bra svensk film som lyckades underhålla mig. Filmen kanske inte har det mest välskrivna eller genomtänkta manuset, men den bärs ändå upp på en hyfsat stark grund.

 

 

Det finns några duktiga skådespelare med i filmen. Jag gillar Peter Magnusson och David Hellenius i huvudrollerna, och trots att Sommaren med Göran är otroligt klyschig så lyckas de göra filmen rolig och få mig att skratta. De gör den mysig och varm på något sätt.

 

 

Självklart är inte Sommaren med Göran unik, utan den har rätt barnslig humor som man hört och sett många gånger förut. Men trots det så underhölls jag av den och jag kan tänka mig att se den igen. Det är en bra, svensk sommarfilm som trots sina klyschor lyckas dra in tittaren och hålla intresset kvar. Det finns några delar som jag inte gillar alls då de är rätt förolämpande, men ärligt talat så glöms de snabbt bort.

 

 

Igår på julafton fick jag kläder, flytta-hemifrån-saker, massage, manikyr, teaterbesök; men också två filmer och en seriebox!

 

I den andra säsongen av komediserien How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 480 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2006.

 

Efter att ha blivit glatt överraskad av säsong ett såg jag fram emot att se fortsättningen, och säsong två lämnade mig inte besviken. Den är lättsam och kräver inte mycket från tittaren, vilket gör att det är otroligt enkelt att slappna av till serien.

 

 

Säsong två var precis som sin föregångare väldigt underhållande och fick mig att småskratta. Skådespelarna är riktigt duktiga allesammans. Min favorit är Neil Patrick Harris som spelar den varma och osmidiga Barney. Han gör så att ett leende alltid finns på mina läppar. Även Hannigan, Segen och Smulders är underhållande och bjuder på skratt. Det är dock synd att serien kretsar kring Ted, eftersom jag tycker att han är den minst intressanta karaktären.

 

 

How I Met Your Mother flytar på bra men jag stör mig lite på att hela serien består av tillbakablickar. Det gör att serien blir lite mer förutsägbar än vad den annars skulle ha varit. Allt som allt är säsong två minst lika bra som den första säsongen, och jag ser definitivt fram emot att se mer. How I Met Your Mother har återigen bevisat att den är en varm och underhållande serie.

 

 

Farsan är en svensk film regisserad av Josef Fares, med bland annat Torkel Petersson, Jan Fares, Hamadi Khemiri, Juan Rodríguez, Anita Wall, Nina Zanjani och Jessica Forsberg i huvudrollerna. Filmen är 94 minuter lång, barntillåten och spelades in 2010.

 

För det första: GOD JUL! För det andra, jag brukar inte gilla svenska filmer, men Farsan är faktiskt helt okej. Farsan är inte en av Josef Fares (Kopps, Jalla! Jalla!) bästa filmer, men den är fortfarande riktigt underhållande och får mig att skratta många gånger.

 

 

Farsan har en hel del duktiga skådespelare i huvudrollerna. Några som sticker ut ur mängden är Torkel Petersson som spelar Jörgen, Nina Zanjani som spelar den varma karaktären Amanda, Hamadi Khemiri samt Juan Rodríguez. Självklart är också Jan Fares som spelar Farsan riktigt rolig och duktig, men jag tycker att han passade bättre som sidkaraktär. Han lyckas inte riktigt bära upp filmen på egen hand och filmens höjdpunkter följde oftast de andra parallellerna.

 

 

Jag gillar att filmen lyckas blanda humor med en gnutta allvar och dramatik. Filmen är både pinsam och berörande, samtidigt som den bjuder på många skratt. Allt som allt är det en varm rulle. Kanske inte den bästa, men definitivt värd att se.

 

 

Fakta:

Lönnmördare är den andra delen i Jerker Hulténs serie Drakhjärta & Hamnskiftare. Den är 448 sidor lång och släpps av Idus bokförlag.

 

Hultén är väldigt påhittig och har en vild fantasti. Världen är intressant uppbyggd och drakarna väcker läsarens entusiasm. Dock är drakarna rätt mycket i bakgrunden i Lönnmördare och inte ens bedårande Lill-Flamma lyckas charma mig då hon hamnat i skymundan och lätt glöms bort.

 

 

Flood är regisserad av Tony Mitchell, med Robert Carlyle, Jessalyn Gilsig, Tom Courtenay, Joanne Whalley, David Shuchet och Nigel Planer, i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2007.

 

 

Anledningen till att jag ville se Flood var för att Robert Carlyle (Once upon a time, Stargate universe) är med i den, och visst börjar filmen lovande. Men rätt snabbt in i filmen blir den rörig och dessutom tråkig. Den har många riktigt begåvade skådespelare men deras talanger slösas bort och de får inte en chans att visa vad de går för eftersom manuset är så pass dåligt. Deras karaktärer är inte tilltalande och filmen känns platt.

 

 

Trots att effekterna inte är särskilt imponerande så är detta inte en B-film, vilket ändå var en glad överraskning. Dock kan Flood inte alls mäta sig med fantastiska katastroffilmer så som Day after tomorrow och The impossible. Den har inte tillräckligt med känsla och djup, och inte heller ett genomtänkt manus. Idén är riktigt bra och den har som sagt sina duktiga skådespelare, men jag kände ingenting medans jag tittade på filmen. Jag brydde mig helt enkelt inte.

 

 

Nu är det dock inte så att filmen var jättedålig. Den har sina stunder och började som sagt lovande. Idén är intressant och hade den bara genomförst lite bättre så hade jag gillat den mer. Jag tappade helt enkelt intresset för fort. Värt att nämna är att den jag såg filmen med storgillade den.

 

 

Killers är regisserad av Robert Luketic, och har Ashton Kutcher, Katherine Heigl, Tom Selleck, Catherine O'Hara, Katheryn Winnick och Kevin Sussman i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010. Du kan se trailern här.

 

I den sjunde och sista säsongen av True Blood, baserad på böckerna av Charlaine Harris, får vi se Anna Paquin, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten, Chris Bauer, Nelsan Ellis, Carrie Preston, Alexander Skarsgård, Deborah Ann Woll, Kristin Bauer van Straten, Lauren Bowles och Anna Camp i huvudrollerna. Säsongen är 539 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 10 november 2014.

 

Den sista säsongen av True Blood har fått väldigt många negativa recensioner. Och visst, det är definitivt inte den bästa säsongen, men jag tycker inte alls att den är dålig. Tvärt om, så uppskattade jag den rätt mycket och tycker att det blev ett bra avslut på serien.

 

 

Säsongen har med både humor och spänning. Varje avsnitt är på sitt sätt underhållande och True Blood fick mig att skratta flera gånger. Samtidigt tycker jag också att manuset är mycket mer välskrivet än exempelvis i den sjätte säsongen, där allt togs alldeles för långt. Antalet övernaturliga varelser har tack och lov minskat drastiskt och säsongen fokuserar nästan helt och hållet på vampyrerna och karaktärsutveckling.

 

 

Skådespelarna är fantastiska. Några av mina favoritkaraktärer är Pamela som spelas av Kristin Bauer van Straten, Ginger som spelas av Tara Buck och Sarah som spelas av Anna Camp. De gör allesammans så otroligt bra arbeten och roar verkligen mig som tittare. Jag gillar verkligen att Anna Camp blir en större del av serien och hennes parallel är riktigt intressant att följa.

 

 

Även skådespelarna som står i centrum; som Anna Paquin, Alexander Skarsgård, Stephen Moyer, Ryan Kwanten och Chris Bauer presterar utmärkt och fängslar tittaren från början till slut. Alla karaktärerna utvecklas väldigt mycekt i denna säsong, och det är fascinerande att få följa deras resa.

 

 

Någonting jag dock har att klaga på är alla Bills minnen som dyker upp lite stup i kvarten. Jag finner många av dem irrelevanta till handlingen och störs av att resten av berättelsen avbryts för att se vad Bill gjorde för några hundra år sedan.

 

 

Allt som allt så gillade jag True Bloods avslut. Visst håller säsongen inte samma klass som de första fyra säsongerna, men den är betydligt mycket bättre än föregående säsong och den fängslade mig som tittare samt både underhöll och engagerade mig. Säcken dras ihop på ett snyggt sätt och vi får avslut för de flesta parallellerna. Trots att slutet känns aningen utdraget så är jag faktiskt nöjd med hur allt slutade.

 

 

Idag kom ett paket från Cdon, som jag beställde tack vare deras julerbjudanden. Jag har bestämt mig för att detta är årets sista köp.

 

The Day the Earth Stood Still är regisserad av Scott Derrickson, med bland annat Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Kathy Bates, Jaden Smith, John Cleese, Jon Hamm, Robert Knepper och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen är 104 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008. Det är en remake av filmen från 1951.

 

 

The Day the Earth Stood Still har ett koncept som jag älskar, och som får tittaren att tänka efter. Den har ett bra och genomtänkt budskap om att vi ska ta hand om vår planet och filmen förmedlar det väl. Dock har filmen också många brister, som förstör.

 

 

The Day the Earth Stood Still är intressant och fascinerande att få följa; med många begåvade skådespelare. Keanu Reeves (Matrix) passar oväntat bra som Klaatus, och han backas upp av Jennifer Connelly (Noah), Kathy Bates (Titanic) och bedårande Jaden Smith (After Earth), som allesammans gör bra jobb. Det är också roligt att få se John Cleese (Pang i bygget) och Robert Knepper (Heroes) filmen.

 

 

Dock är animeringarna inte särskilt bra gjorda. CGI-effekterna är riktigt dåliga för att vara från 2008, och den utomjordiska, humanoida roboten GORT ser otroligt fejkad ut. Det var dock någonting jag kunde acceptera om det inte fanns andra fel också. Jag uppskattade verkligen att se den första timmen, men sedan gick det utför. Slutet var otroligt klent och förstörde en stor del av upplevelsen. Det kändes inte genomtänkt, var påskyndat och hade alldeles för många logiska luckor.

 

 

Allt som allt är The Day the Earth Stood Still en bra sci-fi, men på grund av effekterna, lite småfel och filmens slut så blev det ingen större hit. Skådespelarna gör dock ett bra jobb, konceptet är intressant och jag kan definitivt tänka mig att se den igen. Det är riktigt synd att slutet var så dåligt; annars hade filmen fått ett betydligt högre betyg.

 

 

Trots att det är ett tag kvar tills julafton så har jag hunnit få två tidiga julklappar. En är från filmbloggaren Micke och den andra från min nära vän Sanna.

 

Fakta:

Away From Her är regisserad av Sarah Polley, med bland annat Gordon Pinsent, Julie Christie, Stacey LaBerge, Olympia Dukakis, Deanna Dezmari, Kristen Thomson Nina Dobrev och Alberta Watson i rollerna. Filmen är 105 mintuer lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2006. Filmen baseras på boken The Bear Came Over the Mountain av Alice Munro. Du kan se trailern här.

 

Away From Her är ingen snyftarfilm, men det är en film som berör med sin varma och vackra kärlekshistoria. Karaktären Grant är en otroligt empatisk och tålmodig man, som är väldigt lätt att gilla. Som tittare känner man en hel del sympati för honom, och det är intressant att följa hans berättelse.

 

 

Skådespelarna är riktigt duktiga. Gordon Pinsent och Julie Christie som är i huvudrollerna, känns båda två realistiska, vana och äkta. De ger liv i deras relation och bidrar till den stora mysighetsfaktorn. Sedan är det kul att känna igen sidskådespelarna, exempelvis Nina Dobrev från The Vampire Diaries och Michael Murphy från X-Men: The Last Stand.

 

 

Dock har filmen några stora brister. För det första består majoriteten av filmen av tillbakablickar, vilket känns antiklimatiskt. Sedan är den också väldigt långsam och det känns som att filmen förskönar sjukdomen Alzheimers. Det är egentligen inte särskilt mycket som händer under filmens gång, förutom att man får följa hur Grant påverkas av Fionas sjukdom.  

 

 

Sammanfattningsvis är filmen mysig och vacker, men samtidigt långsam och lite småtråkig. Den har karaktärer som väcker sympati, och som spelas av begåvade skådespelare. Allt som allt så är det en bra dramarulle.

 

 

Fakta:

I första säsongen av How I Met Your Mother, regisserad av Carter Bays, får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 480 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2005 och släpps av 20th Century Fox. 

 

 

Jag har av någon anledning undvikit den här serien. Den lät inte särskilt tilltalande. Men nu när jag har sett första säsongen måste jag skriva att jag är fast. Visst är den inte särskilt unik, men den har en stor dos charm, är välgjord och väldigt söt. Serien har en konstant varm och romantisk känsla och är väldigt underhållande. 

 

 

Jag kan inte påstå att jag skrattade till seriens skämt men jag satt definitivt och log genom avsnitten. Jag brukar inte heller uppskatta tillbakablickar, men här fungerar det riktigt bra trots att hela serien är en enda lång tillbakablick.

 

 

Seriens karaktärer är levande och säregna, och lätta att tycka om. Min personliga favorit är charmtrollet Barney, men även de andra karaktärerna föll mig i smaken. De är allesammans så lättsamma och okomplicerade, och trots att det kanske låter lite tråkigt så är det faktiskt skönt att ha en sådan serie som inte kräver alltför mycket av tittaren.

 

 

Allt som allt är första säsongen helt klart över förväntan, och trots att How I Met Your Mother inte är en ny favorit så är jag utan tvekan sugen på att se mer. Det är en behaglig och underhållande serie som ger tittaren en paus från vardagen.

 

 

Big Daddy är regisserad av Dennis Dugan och i huvudrollerna får vi se Adam Sandler, Cole Sprouse, Dylan Sprouse, Joey Lauren Adams, Jon Stewart, Leslie Mann och Rob Schneider. Filmen är 89 minuter lång, spelades in 1999 och rekommenderas från 7 år. Du kan se trailern här.

 

Big Daddy är en småsöt film där man blir arg på huvudkaraktären. Sonny Koufax är oansvarig, elak och omogen, och som tittare blev jag väldigt irriterad på honom. Jag är inte heller ett fan av Adam Sandler, så kombinationen mellan de två blev inte de bästa. Men lyckligtvis fanns där saker i filmen som vägde upp.

 

 

Cole och Dylan Sprouse (The Suit Life of Zack and Cody) är underbara. De är otroligt bedårande och gör ett bra jobb med att charma tittaren. Man märker inte av när Julian byts av att spelas mellan Cole och Dylan, och han är den som gör filmen sevärd. Även Leslie Mann (The Other Woman) och Rob Schneider (The Hot Chick) visar framfötterna i filmen, trots att de inte har särskilt många scener. Schneider har en hel del erfarenhet av komedier och det märks tydligt.

 

 

Filmen är väldigt orealistisk och har ett otroligt klyschigt slut som stör stämningen, men som helhet är den smårolig och bjöd på några skratt. Allt som allt är filmen okej, lite småsöt, och stjärnan är förstås Julian. Den är lättsam och kräver inte att tittaren tänker på egen hand, vilket passar perfekt när man är trött.

 

 

Fakta:

Teenage Mutant Ninja Turtles är regisserad av Jonathan Liebesman, med Megan Fox, Will Arnett, Willian Fichtner, Alan Ritchson, Noel Fisher, Pete Ploszek, Whoopi Goldberg, Minae Noji och Jeremy Howard i huvudrollerna. Filmen är 101 mintuer lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 8 december 2014 av Paramount.

 

Recension:
Jag vill börja med att berätta att jag aldrig sett något av TMNT-franchisen tidigare, så detta är min allra första upplevelse av den. Jag har nästan bara hört negativa saker om filmen, och visst håller jag med om det mesta, men jag tycker inte riktigt att filmen är så dålig. Den har sina stunder helt enkelt, och jag tycker ändå att den är värd att ge en chans.

 

 

Teenage Mutant Ninja Turtles går efter ett typiskt, klyschigt manus för superhjältefilmer; att några goda snubbar med speciella krafter ska stoppa några onda snubbar från att ta över staden. Tyvärr är detta koncept väldigt tröttsamt och svagt, och jag hade hoppats på en mer orginell vändning på det hela.

 

Filmen är rätt tråkig och har ett ryckigt tempo. Bovarna hade kunnat bli intressanta om man fått se fler sidor av dem, men de känns alltför endimensionella för att jag skulle ägna dem en tanke. Däremot är gänget med ninjasköldpaddor rätt söta och charmiga, vilket förhöjer filmen.

 

 

Skådespelarprestationerna är tyvärr inte topp. Den som har mest screen-time är Megan Fox (Jennifer's body) och trots att jag inte har något emot henne som person så tycker jag inte att hon har talang. Hon uttrycker sig inte tillräckligt bra utan framstår som platt och känslolös; vilket även färgar av sig på filmen.

 

 

Många av filmens effekter är rätt bra gjorda men jag tycker att sköldpaddorna, råttan och liknade ser rätt fejk ut. Inte heller fanns det mycket av "ninja"-delen med i filmen enligt mig. De flesta fajtscenerna består av knuffar och slag, det vill säga rå styrka, men de uppvisar inte en ninjas smidighet och snabbhet som jag förväntat mig. Dessutom tycker jag att det är löjligt att behöva väva samman alla karaktärers förflutna som de gör i filmen. Det gör att allt verkar vara ett enda stort sammanträffande.

 

 

Allt som allt är filmen inte särskilt bra, men jag tycker definitivt inte att den är lika dålig som många sagt. Kanske beror det på att jag inte har någon tidigare erfarenhet av TMNT att jämföra med, men jag tycker ändå att filmen är acceptabel. Med det sagt så är den också fånig, med ett svagt manus och dåliga skådespelarprestationer, så den är ju ingen succé heller.

 

 

Shanghai noon är den första delen i Shanghai-duologin, regisserad av Tom Dey. I huvudrollerna får vi se Jackie Chan, Owen Wilson, Lucy Liu, Brandon Merrill, Xander Berkeley och Roger Yuan. Filmen är 110 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2000. Efterföljaren heter Shanghai Knights. Du kan se trailern här.

 

Cdon har som många andra butiker en julkalender med erbjudanden för varje dag. En dag nu under veckan hittade jag ett par bra erbjudanden så det blev en liten beställning, och igår kom paketet.

 

Trubbel i Paradiset (org. Couples retreat) är regisserad av Peter Billingsley. I huvudrollerna får vi se Vince Vaughn, Jason Bateman, Faizon Love, Jon Favreau, Malin Akerman, Kristen Bell och Kristin Davis. Filmen är 109 minuter lång och spelades in 2009. Den är barntillåten och du kan se trailern här.

 

Trubbel i Paradiset verkar vara en charmig och rolig film vid första ögonkastet, men helt ärligt talat så var jag rätt uttråkad under filmens gång. Manuset är otroligt svagt skrivet och filmen är inte underhållande. Den gör många försök med att vara rolig, och visst har den sina stunder, men som helhet är filmen platt och humorlös.

 

 

Miljön är histnande vacker och är filmens mest positiva aspekt. Trubbel i Paradiset har också många duktiga och kända skådespelare, exempelvis Kristen Bell (Veronica Mars, Heroes), Kristin Davis (Sex and the city), Vince Vaughn (The internship), Jason Bateman (Horrible bosses), Jon Favreau (Iron man) och Malin Akerman (The heartbreak kid), men deras karaktärer är så otroligt odrägliga att man som tittare inte alls kan njuta av deras prestationer. Dessutom är deras dialoger både ytliga och klyschiga; helt utan känsla och stil.

 

 

Nej, Trubbel i Paradiset är ingen film för mig. Jag hade hoppats på en glädjefylld och underhållande komedi, men fick istället en svag och humorlös klyscha. Den fick mig att skratta till några få gånger, men eftersom manuset är så dåligt och karaktärerna så irriterande så blev det ingen höjdare.

 

 

I den åttonde och sista säsongen av House m. d. får vi se Hugh Laurie, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jesse Spencer, Peter Jacobson, Odette Annabele och Charlyne Yi i huvudrollerna. Säsongen är 868 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderass från 15 år. Den spelades in 2011.

 

Seriens sista säsong. Det är rätt sorgligt när jag tänker på att det inte kommer finnas något mer av House att se efter detta, men samtidigt så känns det som att serien skulle ha slutat tidigare. Säsongen är bra - såklart; det är ju House! - men jag är helt klart besviken och känner att jag hellre velat att serien tagit slut efter den sjunde säsongen.

 

 

Seriens stjärnor är såklart Robert Sean Leonard och Hugh Laurie. Båda två är fantastiska skådespelare som verkligen är sina karaktärer. Dessutom har de en kemi mellan sig som lyser igenom skärmen och glädjer tittaren. Deras jobb är att underhålla; och det lyckas de verkligen med.

 

 

Min favoritkaraktär genom serien har varit Lisa Cuddy, som spelats av Lisa Edelstein, så jag blev arg, ledsen och allmänt upprörd över att hon inte var med över huvud taget! Efter sjunde säsongens dramatiska slut hade jag väntat mig en hel del drama mellan Cuddy och House; och jag såg riktigt mycket fram emot det! Så gissa om jag blev snopen när Edelstein inte dök upp i ett enda avsnitt. Det blev ett stort minus och Edelstein lämnade ett gigantiskt hålrum efter sig i serien. 

 

 

Sedan får vi också möta ett nytt team. Visst; några team-medlemmar finns kvar, men vi får bland annat träffa på Adams och Park. Det känns fel att ta in nya karaktärer så här sent in i serien, men samtidigt intregrerar de nya karaktärerna riktigt bra med House och de passar faktiskt in i serien. Jag gillar också att de flesta av de gamla team-medlemmarna återkommer för att avsluta sina berättelser.

 

 

De medicinska fallen är fortfarande intressanta att följa och jag känner att jag alltid lär mig något nytt. Dock är säsongen småtråkig i mellanåt, och det känns som att mycket upprepas. Det som håller tittarens humör uppe är just den underhållning som Laurie och Leonard bjuder på.

 

 

Själva slutet föll rätt platt enligt mig. Jag gillade det helt enkelt inte. Som sista säsong tycker jag att det var värre än Dexters slut. För många frågor som finns kvar, och ärligt talat så dödade säsongen lite av tittarens lust att ens veta mer. Jag hade velat ha mer drama, som i de tidigare säsongerna, och hade förväntat mig att serien skulle gå ut med ett "bang". Istället blev det ett relativt lugnt slut, och just därför hade det varit bättre att kapa den åttonde säsongen helt och hållet.

 

 

Allt som allt är säsongen bra, men som avslutning är gör den mig besviken. Skådespelarna är fortfarande fantastiska, och trots att Edelstein saknades mycket så gör de det bästa av situationen. Serien är intressant, underhållande och lärdomsfull; jag hade bara hoppats på ett mer dramatiskt avslut.

 

 

Edge of Tomorrow är regisserad av Doug Liman, med  Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson, Bill Paxton, Jonas Armstrong, Tony Way, Kick Gurry och Franz Drameh i huvudrollerna. Filmen är 113 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 20 oktober 2014. Du kan se trailern här.

 

 

Edge of Tomorrow är alltså en riktigt bra film som jag definitivt rekommenderar till er som vill se hard-core action i en ny, unik tappning. Trots att det finns övernaturliga ingredienser med så känns filmen fortfarande logisk, och tack vare effekterna och skådespelarna så hålls intresset alltid uppe. Edge of Tomorrow är årets bästa sci-fi.

 

 

Idag kom ett paket från Paramount i brevlådan.

 

 

Filmen jag fick var Teenage Mutant Ninja Turtles på blu-ray, med bland annat Megan Fox i huvudrollen. Jag har aldrig tidigare sett TMNT i någon tappning alls, så vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Filmen släpptes 8 december 2014 och finnas att köpa för 199: - hos Cdon. Stort tack till Paramount!

Divergent är en film regisserad av Neil Burger, som baseras på boken med samma namn av Veronica Roth. I huvudrollerna får vi se Shailene Woodley, Theo James, Kate Winslet, Ansel Elgort, Ashley Judd, Jai Courtney, Zoê Kravitz och Maggie Q. Filmen är 139 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 1 september 2014. Du kan se trailern här.

 

Jag älskar boken som baserar filmen Divergent, och trots att filmen inte är i näriheten att vara lika bra som Roths text, så är den ändå över förväntan. Den tar det fantastiska konceptet från boken och lyckas porträttera det helt okej. Visst hoppar den över några viktiga delar och filmtittare kommer inte alls ha samma förståelse som bokläsare, men allt som allt fungerar det och skapar en riktigt bra film.

 

 

Alla skådespelare är grymma i filmen men jag kan ändå dela in dem i tre kategorier. Kategori ett: de som passar perfekt för sina roller. I denna kategori platsar Kate Winslet (Titanic) som Jeanine, och Maggie Q (Nikita) som Tori. Ingen hade kunnat framföra de karaktärerna bättre än vad de gjorde. Prestationerna är starka och känns genuina. De både ser ut som och agerar som karaktärerna. Fantastiskt bra casting där!

 

 

Kategori två: de som inte ser ut att passa rollerna men som gör förvånadsvärda bra prestationer. I denna kategori platsar Shailene Woodley (The fault in our stars), som faktiskt är fenomenal som Tris, trots att jag inte trott att hon skulle prestera bra i den rollen, och Jai Courtney (Jack Reacher). Sedan har vi också den sista kategorin; skådespelarna som inte passar tillräckligt bra i rollen för att bli minnesvärda. Här har vi bland annat Theo James, Zoê Kravitz, Miles Teller och Ashley Judd.

 

 

Tyvärr kom många av de viktiga sidkaraktärerna i skymundan och därför missar tittaren betydelsefulla delar. Caleb, Peter, Al, Will, Tris föräldrar och Marcus har väldigt få synliga scener trots att de allesammans är viktiga karaktärer, och det tycker jag är riktigt synd. De karaktärerna känns platta och de skapar inga känslomässiga stormar som i boken.

 

 

Divergent är inte lika kraftfull eller djup som jag hade hoppats att den skulle vara, men den har spänning och action tillsammans med humor och romantik. Det blev en bra mix och eftersom jag älskar grundkonceptet och skådespelarna så blev också slutresultatet förträffligt. Divergent är perfekt att se när man suktar efter lite lättare action. Jag ser mycket fram emot att se nästa del; Insurgent, och kommer garanterat att se Divergent många gånger igen innan den har biopremiär.

 

För rätt länge sedan gjorde jag två beställningar och nu kom de äntligen i brevlådan.

 

Outtalat (org. Unspoken) är den första boken i Lynburn Legacy-serien, skriven av Sarah Rees Brennan och publicerad av Modernista bokförlag. Boken är 333 sidor lång.

 

Jag har läst den här boken förut, på engelska, och visst tyckte jag den var okej, men jag fann inget speciellt med den. Nu fick jag boken på svenska av Modernista så jag gav den en ny chans och av någon konstig anledning gillade jag den tio gånger mer.

 

Outtalats största tillgång är humorn. Dialogerna är kompiskt uppbyggda och karaktärerna är underbart charmiga och rappa. De känns snabbtänkta, levande och välutvecklade, vilket gör att läsningen blir väldigt smart och underhållande.

 

Brennans skrivteknik är bra och texten flyter på väl. Jag gillar att mysteriets svar inte var uppenbart eller förutsägbart, utan att man som tittare själv är involverad i gåtan och får gissa ända till slutet. Boken har många överraskningar och, trots att jag inte är lika upprymd över den som många andra, så tycker jag att den är riktigt bra.

 

Jag gillar även grundkonceptet med tankeläsning och en "lådsaskompis". Det är en väldigt intressant läsning och idén känns unik. Jag är definitivt sugen på att läsa nästa bok i serien och hoppas på att den är minst lika bra som Outtalat.

 

 

Nu är det så att en av mina föräldrar rensar ut bland sina filmer, vilket resulterar i att jag får dem; en låda i taget. Totalt kommer det bli ungefär fem eller sex stycken flyttkartonger med "nya" filmer. Självklart är en hel del av dem sådana filmer som jag redan har eller som inte uppfyller mina krav, så därför säljs dem. Idag fick jag första lådan med totalt 159 filmer, varav jag ska behålla 92 stycken av dem. I bilderna nedan syns bara filmerna som jag behåller.

 

 

 

Maleficent är regisserad av Robert Stromberg med bland annat Angelina Jolie, Elle Fanning, Sharlto Copley, Lesley Manville, Imelda Staunton, Juno Temple, Sam Riley och Brenton Thwaites i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 13 oktober 2014. Du kan se trailern här.

 

Maleficent har sina brister men jag kan inte undgå från att älska den ändå. Det finns två faktorer som gör att filmen får kraft; och de är skådespelarna och effekterna.

 

 

Maleficent är sjukt vacker. Världen är ljuvligt uppbyggd och fängslar tittaren från början till slut. Miljön är verkligen storslagen. Inget ord beskriver det bättre. Effekterna är grymma och flera gånger satt jag trollbunden och bara stirrade på den förtrollande världen. Maleficent har en av de snyggaste effektanvändningarna jag sett på mycket länge.

 

 

Angelina Jolie (Salt, Changeling) passar perfekt i sin roll som fén Maleficent. Det är en annorlunda roll för henne, men hon lyckas mycket väl med att både underhålla och häpna. Egentligen skulle jag påstå att filmen är för liten för en sådan talang som Jolie, men jag försöker se det som att hon snarare får filmen att växa. Verkligen oklanderliga prestationer från hennes håll. Elle Fanning (Super 8) är också duktig, men hon känns inte riktigt bekväm i sin roll. Jag gillar även Staunton (Harry Potter), Manville (Another year) och Temple (Atonement) som spelar de tre goda féerna, och tycker att de lyckas roa tittaren.

 

 

Sedan har filmen en hel del motsägande aspekter. Den är väldigt söt, men samtidigt aningen småfånig och klyschig. Den är nytänkande men samtidigt väldigt förutsägbar. Maleficent försöker också förklara allt med förnuft, men lämnas med en hel del logiska luckor. Dessutom känns besvärjelsens verkan på Aurora rätt meningslös och platt.

 

 

Allt som allt gillar jag verkligen Maleficent och vill definitivt se den igen. Den är välgjord och riktigt vacker, med många bra skådespelare. Jolie passar som handen i handsken i sin roll och bygger upp nästan hela filmen på egen hand. Maleficent underhåller tittaren och är en mysig familjefilm, och trots sina brister så håller den definitivt måttet.

 

 

Oblivion är regisserad av Joseph Kosinski, med Tom Cruise, Morgan Freeman, Olga Kurylenko, Andrea Riseborough, Nikolaj Coster-Waldau och Melissa Leo i huvudrollerna. Filmen är 120 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 21 augusti 2013.

 

Jag gillar Oblivion riktigt mycket. Manuset är välskrivet och har lagom med överraskningar. Filmen är vacker och riktigt bra gjord med CGI-effekter. Det är dessutom en  spännande sci-fi som man minns ett bra tag efteråt. Men trots det så känns den också aningen platt.

 

 

Skådespelarna är riktigt bra. Cruise (Mission impossible) är den som bygger upp filmen och har mest screen-time och ibland verkar det till och med vara en enmansfilm. Riseborough (Birdman) och Coster-Waldau (Game of Thrones) är även dem duktiga, men man glömmer snabbt deras insatser. Och Freeman... hans andel känns helt bortslösad då han har en sådan liten och oviktig karaktär. De presterar alla bra, men jag hade önskat att få reda på mer om de andra karaktärerna än Jack som spelas av Cruise.

 

Jag gillar den dystopiska känslan filmen har; de tankeväckande och fängslande stunderna. Dock är filmen aningen för lång. Den utvecklas inte mycket och känns lite utdragen ibland, vilket skadar dess rytm. Den är dessutom lite klyschig. Men den har lagom mycket action och är spännande, och har också ett bra slut, vilket kompenserar för mycket.

 

 

Precis som jag inledde med så gillar jag verkligen Oblivion. Den är väldigt intressant och välgjord och jag uppskattar helt enkelt hela konceptet och världen. Filmen är spännande och nyanserad och trots sina brister så kommer jag definitivt att se den igen. Jag fastnade verkligen för den och fascinerades ständigt av det som hände. 

 

 

Nu kom ännu ett paket från min Black Friday-beställning. Denna gång var det boxen med Battlestar Galactica.

 

Jag köpte den på blu-ray. Boxen innehåller alla fyra säsonger, plus filmerna Razor och The Plan. Jag har inte sett något av serien sedan tidigare men har hört mycket gott om den, så ser fram emot att se den. Boxen kostade mig 299: -, och var nedsatt från 599: -.

I den tredje säsongen av Homeland får vi se Claire Danes, Mandy Patinkin, Damian Lewis, Morena Baccarin, och Morgan Saylor i huvudrollerna. Säsongen är 615 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 24 september 2014 av 20th Century Fox.

 

Recension:
Jag har inte varit ett särskilt stort fan av Homeland, trots att andra hyllat den i år. Och trots att det definitivt inte är en ny favoritserie så måste jag skriva att den tredje säsongen är den bästa hittills och sätter ribban för fortsättningen. Serien har blivit mycket mörkare, och tillsammans med en stor karaktärsutveckling för samtliga karaktärer, så blir det en slags nystart.

 

 

Det som varit - och fortfarande är - mitt problem med serien är att den är väldigt långsam och ofta tråkig. Vilket är synd, eftersom jag ser hur stor potential den har och hur bra serien egentligen är. Men de långa dialogerna och actionlösa avsnitten tråkar helt enkelt ut mig, hur snyggt gjord och välgenomtänkta de än är.

 

Jag gillar dock att serien börjat på nytt spår. Vi får se nya sidor av karaktärerna, spänningen ökar ett snäpp och handlingen djupnar och mörknar. Skådespelarna är otroligt begåvade och lever sig verkligen in i sina roller. Jag har svårt att tänka mig Claire Danes i någon annan roll än som Carrie, just för att hon spelar henne så bra. Även Damien Lewis växte hos mig i denna säsong, och jag kom att uppskatta hans skådespeleri mycket mer än tidigare.

 

Allt som allt så är den tredje säsongen av Homeland en stor förbättring från de föregående. Den har blivit mörkare och mer spänningsfylld, och både karaktärerna och skådespelarna har utvecklats en hel del. Trots att det faktum att serien är väldigt långsam och enformig kvarstår, så har den tredje säsongen nu gett mig hopp för framtida säsonger. Den ökade mitt intresse för fortsättningen och jag är smått sugen på att se mer.

 

 

Jag är en av de få som aldrig sett ett enda avsnitt av komediserien How I Met Your Mother, men nu ska det bli ändring på det. Idag kom ett stort paket från 20th Century Fox, innehållande megaboxen med alla nio säsonger av serien.

 

Dawn of the Planet of the Apes, även kallad Uppgörelsen, är regisserad av Matt Reeves. I huvudrollerna får vi se bland annat Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell, Toby Kebbell, Kodi Smit-McPhee och Kirk Acevedo. Filmen är 130 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 24 november 2014 av 20th Century Fox.

 

Dawn of the Planet of the Apes överträffar sin föregångare. Aporna, gjorda med hjälp av Motion Capture och CGI, är förbättrade och ser mer realistiska ut, samtidigt som trilogin har fått en bättre och mörkare handling. Filmen är genomtänkt och välgjord, och fängslar tittaren från början till slut.

 

 

Det finns en hel del duktiga skådespelare med i filmen, och Andy Serkis (Lord of the Rings) gör ett otroligt bra jobb som Caesar. Dock känns Clarke (Zero Dark Thirty) aningen stel och det är väldigt synd att Oldman (Harry Potter) inte får vara med i så många scener; hans talang känns bortslösad. Men de gör allesammans minnesvärda scener och håller filmen stark. Karaktärerna har utvecklats och jag gillar relationerna mellan aporna, speciellt den mellan Caesar och Koba.

 

 

Denna efterföljare har mycket mer action än Rise. Filmen börjar relativt lugnt och vi får lära känna karaktärerna mer på djupet, men ungefär halvvägs igenom tar spänningen vid och håller sig kvar ända till slutet. Jag gillar att det inte är en kamp mellan ont och gott, utan att man som tittare förstår båda sidorna och egentligen hejar på båda. 

 

 

Något annat jag gillar är att Dawn relaterar till den första filmen i trilogjn. Det ger en känsla av att filmerna hör ihop och verkligen är en trilogi, istället för att de bara fortsätter på ett rakt spår och aldrig ser tillbaka. Något negativt med Dawn är dock att den är förutsägbar och ibland klyschig, men eftersom karaktärerna är älskvärda, manuset välskrivet och miljöerna så vackra så är det ingenting som tar överhanden.

 

 

Allt som allt så gillade jag Dawn of the Planet of the Apes mycket mer än dess föregångare. Jag tycker att den är mer välgjord, med duktiga skådespelare, en utvecklad handling och potential till en riktigt bra efterföljare. Jag ser mycket fram emot den sista delen i trilogin, som antagligen kommer att heta War of the Planet of the Apes.

 

 

I fredags gick jag lite bananas då det var Black Friday och jag beställde en hel del (dagens postinnehåll är bara början...) och idag kom första beställningen från Cdon! Jag fick också ett paket från bokförlaget Modernista.

 

Transformers: Age of Extinction är den fjärde delen i Transformers-franchisen regisserad av Michael Bay. I huvudrollerna får vi se bland annat Mark Wahlberg, Stanley Tucci, Nicola Peltz, Jack Reynor, Titus Welliver och Kelsey Grammer. Filmen är 158 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 17 november 2014 av Paramount.

 

Jag har aldrig varit ett särskilt stort fan av Transformers, men jag har ändå funnit dem helt acceptabla. Dock känner jag att handlingen har gått helt förlorad under de senaste två filmerna. Age of Extinction ser läcker ut och har sina stunder, men till stor del är den tråkig.

 

 

Filmen gör några tappra försök i att vara underhållande men oftast faller den platt. Age of Extinction koncentrerar sig alldeles för mycket på slagsmålen, och det gör att karaktärsutvecklingen och handlingen kommer i skymundan. Det enda man som tittare egentligen minns från filmen efteråt är robotar som slåss.

 

 

Jag måste dock säga att jag gillar Wahlberg mer än Shia och jag tycker att han gör ett bra jobb i huvudrollen. Jag bryr mig mer om hans karaktär och han som skådespelare känns mer van. Filmens andra stora positiva aspekt är de grymma animeringarna. Effekterna häpnade mig som tittare och filmen är otroligt välgjord. Rent visuellt är filmen perfekt.

 

 

Dock känns resten av filmen inte lika genomtänkt och det finns stora brister när det kommer till manus och logik. Filmen startar hoppfullt och bra men rätt snabbt tappade jag intresset. Robotorna är enligt mig alldeles för mänskliga; både till utseende och beteende. Allt som allt var filmen inte särskilt bra, men tack vare skådespelarna och de otroligt välgjorda effekterna så blev det inte en katastrof. Men när det väl är dags för mig att se en robotfilm så kommer jag mycket hellre vilja titta på Terminator istället för Transformers.

 

 

Idag kom ett paket i brevlådan från författaren Jerker Hultén. Jag har tidigare läst hans otroligt söta bok Drakhjärta och hamnskiftare och innehållet i dagens paket var då dess efterföljare; Lönnmördare.

 

Jag måste skriva att jag verkligen älskar omslaget och det ser ut som att denna boken kommer att vara aningen mörkare än sin föregångare. Draken på omslaget ser riktigt grym ut och jag ser mycket fram emot läsningen.

Extra roligt är det också att Jerker har citerat mig på bokens baksida, från min recension av förra boken. ♥ 

Jag tror att boken kommer att vara riktigt bra och vill ge ett stort TACK till Jerker Hultén.

Rise of the Planet of the Apes, även kallad Apornas Planet: (R)evolution, är regisserad av Rupert Wyatt. I huvudrollerna får vi se bland annat Andy Serkis, James Franco, Freida Pinto, John Lithgow, Brian Cox och Tom Felton. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2011.

 

Jag såg mycket fram emot att se Rise of the Planet of the Apes eftersom Apornas Planet-filmerna är rätt populära, men jag måste skriva att jag blev aningen besviken. För det första ser aporna väldigt fejkade ut. Det syns tydligt att de inte finns där och CGI-effekterna är helt enkelt för animerade. Det ser onaturligt ut. För det andra var filmen också väldigt orealistisk. Då tänker jag inte på konceptet där aporna tar över världen, för det tycker jag ändå är en läcker grundidé, utan på småsaker som exempelvis säkerheten i staden och labbet. Filmen är också förutsägbar.

 

 

Skådespelarna är dock vädligt duktiga. Andy Serkis (Lord of the Rings) gör ett otroligt bra jobb som Ceasar. Visserligen är det inte lika fantastiskt utmärkande som när han portätterade Gollum i Sagan om Ringen, men han lyckas göra så att tittaren känner stark sympati för den tydligt animerade varelsen. Detta är en stor bragd eftersom tittaren är väl medveten om att apan inte finns där.

 

 

Även James Franco (Spider-Man) är duktig, trots att jag inte tyckte att hans karaktär porträtterades rätt. Karaktären Will framstår som snäll och beskyddande av aporna, trots det faktum att det är han som experimenterar på dem, och för mig blir det motsägande. Det är dock roligt att också se Pinto (Slumdog millionaire), Lithgow (Dexter), Cox (X2) och Felton (Harry Potter) i filmen.

 

 

Filmen som helhet är helt okej. Jag kan inte direkt påstå att den är spännande, men den är småmysig, berörande och rätt bra gjord. Jag är sugen på att se originalfilmerna i Apornas Planet-franchisen och kommer definitivt att se Dawn of the Planet of the Apes. Där hoppas jag på att se en lite kraftfullare och mer realistitsk handling. Detta var en acceptabel början på trilogin.

 

 

 

----------