White House Down är en film regisserad av Roland Emmerich med bland annat Channing Tatum och Jamie Foxx i huvudrollerna. Filmen, som är 126 minuter lång, släpptes på DVD, Blu-ray och VOD den 29 januari 2014 av Sony Pictures Home Entertainment. White House Down är inom genrén action och rekommenderas från 15 år.

 

Recension:
White house down började rätt långsamt och de första 25 minuterna hände ingenting särskilt. Men resten av filmen gick rätt snabbt fram och hade ett bra tempo. Spänningen gick lite upp och ner men allt som allt var det en bra film. Det fanns mycket skjutande och förstörelse med och filmen gav också några överraskningar.

 

Det bästa med filmen är dock Channing Tatum; och inte bara för att han fungerar som ögongodis. Hans karaktär känns äkta med ett viktigt syfte och trots att han var lite väl tålig ibland så utförde Tatum sin roll perfekt. Även Jamie Foxx visade sin begåvning, tillsammans med unga Joey King.

 

 

Filmen hade en rätt stereotypisk handling, rätt lik Olympus has fallen, men var på samma gång säregen. Trots det allvarliga ämnet så finns det vissa humoristiska stunder som lättar upp spänningen, och filmen har ett annat koncept än Olympus has fallen. Det enda jag kände kunde förbättras var just tempot vid vissa delar, samt att filmen slutade lite väl lättsamt. Jag skulle vilja ha lite mer känslor inblandade, men var samtidigt nöjd med att White house down lyckades få in andra aspekter i handlingen än endast att vita huset går under. Och på något sätt kändes White house down som en mer barnvänlig version av Olympus has fallen, för det fanns inte lika mycket synlig våld med.

 

 

Allt som allt var filmen bra, och ligger bara på en lite lägre nivå än Olympus has fallen. Spänningen fanns där i lagom tempo tillsammans med en gnutta humor, och trots att det inte direkt var en nervkittlande slags spänning så var den tillräcklig. Skådespelarna, speciellt Tatum, Foxx och King, gjorde ett himla bra jobb och det är tack vare dem som filmen är bra. Gillar du filmer med mycket skjutande och action så är White house down verkligen den perfekta filmen för dig. Stort tack till Sony Pictures Home Entertainment för denna film, jag kommer definitivt att se den igen!

Idag när jag kom hem låg ett paket i brevlådan. Jag har bara beställt en enda sak och den vet jag att den kommer senare i februari, så jag blev väldigt nyfiken på vem som skickat den: speciellt när jag hörde att det var en film i.

 

Det visade sig att det var ett recensionsexemplar från Sony Pictures Home Entertainment. Det var White house down på DVD, som släpptes 29 januari 2014, d.v.s. igår. Handlingen verkar vara rätt lik Olympus has fallen, men eftersom jag storgillade den så gör det mig absolut ingenting. Jag håller tummarna hårt för att den är bra, men det borde den vara med tanke på att Channing Tatum spelar huvudrollen. <3

Midnight är den avslutande delen i The return-trilogin och den sjunde boken i The vampire diaries serien, skriven av L. J. Smith. Det finns ytterligare två trilogier i serien: The hunter och The salvation med böckerna Phantom, Moonsong, Destiny rising, Unseen, Unspoken och Unmasked. Det finns även en prequel-serie kallad Stefan's diaries som innefattar 6 stycken böcker. Midnight är 458 sidor lång.

 

Handling:
"Elena returns from the Dark Dimension, having freed her vampire boyfriend Stefan Salvatore from imprisonment... but not without consequence. His salvation will demand a high price. Whilst still reeling from this latest shock, they are forced to confront the demons that have taken over Fell's Church. Elena must make a decision that will cost her dear: Damon or Stefan...?"

Recension:

Jag vet knappt var jag ska börja med den här recensionen. Jag avskyr att skriva en massa negativa saker om en serie som baserar en av mina favorit-tv-serier, men för att vara ärlig så finns det inte mycket positivt att säga om denna bok. Den liknar verkligen inte tv-serien det minsta så förvänta dig inte samma kvalité. Det känns för det första konstigt när karaktärerna heter samma som i serien men ser ut/är andra personer. Och jag kan säga det här: jag gillar inte en enda av dem. Blonda Elena är "perfekt" och har allt, inklusive hennes magiska vingar, men det enda hon gör i boken är gnäller. Stefan är dryg sida upp och sida ner, det enda Bonnie tillför är hennes ständiga rädsla och hennes obesvarade kärlek gentemot Damon, Meredith är allmänt irriterande och har en väldigt onödig parallell. Alla är dem endimensionella och tråkiga.

 

Jag gillar inte Smiths sätt att skriva; det känns segt och klumpigt och det känns som att större del av boken består av beskrivningar istället för händelser. Dessutom tar hon med alldeles för många kärlekstrianglar mellan Stefan-Damon-Bonnie-Elena. Jag skumläste genom hela boken för nu är jag trött på den här serien. Tyckte att de första böckerna var okej, men som helhet är böckerna i The vampire diaries bland de värsta jag läst; vilket är trist eftersom tv-serien är så pass bra.

 

Jag har tröttnat väldigt mycket på Shinichi och tycker att hans karaktär är alldeles för uttjatad vid det här laget. Bokens helhet är väldigt tråkig, med endast några få bättre händelser. Dock tyckte jag faktiskt att det slutade okej (men jag hoppas definitivt inte att tv-serien tar med den händelsen) eftersom den situationen tog slut på kärlekstriangeln för gott. En annan sak jag dock ogillar är att allting kändes för simpelt och för mycket berodde på slumpen. Allvarligt talat har jag ingenting mer att säga, förutom att du ska hålla dig borta från böckerna: speciellt om du gillar tv-serien. Jag är ytterst besviken på alla Vampire diaries böcker och tycker att de smutskastar den fantastiska tv-seriens namn.

Genomsnittlig känsla:

Första säsongen av Breaking bad är regisserad av Vince Gilligan med bland annat Bryan Craston och Aaron Paul i huvudrollerna. Säsongen består av 7 avsnitt och är 346 minuter lång. Den spelades in 2008 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag har länge funderat på att börja se Breaking bad så jag köpte hem en box med de första fyra säsongerna till ett ett förmånligt pris. När jag väl får den sätter jag in skivan i DVD:n, sätter mig bekvämt i soffan, och vad är det första jag gör? Skrattar. Det är väldigt sällan en serie lyckas få mig att skratta redan första minuten, men Breaking bad var en av de få. Det ironiska är ju också att det är en dramaserie. Den har spänning och våld, men lyckades ändå upprätthålla humorn, vilket är väldigt begåvat av både regissören och skådespelarna enligt mig.

 

Serien har ett himla bra persongalleri och skådespelarna som spelar karaktärerna är skickliga. I andra filmer/serier om droger brukar man utveckla ett starkt ogillande gentemot de som hanterar och tillverkar drogerna, men både Craston (Walter) och Paul (Jesse) lyckas skapa ett starkt medlidande för deras situationer och det är omöjligt att inte gilla dem. Crastons karaktär, Walter, är dock väldigt udda och ibland förstår jag mig inte riktigt på hans handlingar, men det gör mig faktiskt inte mycket. De enda karaktärerna jag ärligt kan säga att jag starkt ogillar är Skyler, Walters fru, som spelas av Anna Gunn, samt Hank Schrader som spelas av Dean Norris. Jag tycker Skyler kan bli riktigt elak och självisk ibland, men mest av allt är hon helt enkelt sjukt irriterande, och Hank är väldigt respektlös. Men de andra karatkärerna är enkla att gilla, speciellt Jesse och Walter Junior, som är Walters bedårande son.

 

 

Jag gillar hur hela serien utvecklar sig trots att det rör sig om en väldigt kort tid. Man får en bakgrund till hur de vävs in i den illegala droghandeln, misshandel och mord, och avsnitt för avsnitt så förvärras deras situation. Jag är redan nu inne på säsong 2 och måste nämna att jag tycker det är väldigt skickligt sammanvävt, hur de har lyckats få en vanlig kemilärare till att bli landets mest eftersökta drogkartelledare. Det sker också i denna säsong, trots endast sju avsnitt, en stor karaktärsutveckling och den fortsätter även in i nästa säsong. Jag älskar hur de grävs ner djupare och djupare i det de påbörjat; det bidrar till spänningen. Och medan allt kring drogerna sker, så får man även följa hur Walter kämpar mot sin obotliga cancer och samtidigt försöker hjälpa sin CP-skadade son, Walter Junior.

 

Men trots att serien är spännande och unik så måste jag även säga att den kunde bli seg ibland. Tempot i allmänhet är inte det högsta, men det är något jag har tillit på att det förbättras i senare säsonger. Hade incidenterna hänt mer intensivt hade jag definitivt gillat den mycket mer.

 

 

Allt som allt var säsongen bra, men inte fantastisk. Det var bra klippt, bra regisserat och skickligt spelat av skådespelarna. Säsongen är dock lite väl kort för min smak, och tillsammans med det lite långsamma tempot kändes den ofullständig. Men med humorn och spänningen och den unika strukturen så måste jag ändå skriva att jag har väldigt höga förhoppningar på fortsättningen.

När jag kom hem från skolan idag låg två paket i brevlådan. Det ena var från B. Wahlströms och det andra var från omtänksamma Micke. Eftersom min mobil är på reparation var jag tvungen att ta kort med datorn, det är därför jag kom med på bilden, om du undrar.

 

Det här är en lista över alla serier jag sett minst en komplett säsong av, rangordnad efter mina favoriter, d.v.s. den med högst nummer är den som är sämst. Denna lista inberäknar även miniserier.

22) Hjälp!
Hjälp! är en svensk komediserie där vi får följa ett gäng psykiskt sjuka karaktärer och deras besök hos deras psykolog där de får tips och råd; som oftast misstolkas. Den här serien är helt okej, men väldigt mycket överdriven, ibland till en sådan nivå att man blir äcklad. Men den bjuder på några skratt i alla fall. Jag rekommenderar den till dig som gillar måttlös humor.

 

21) Xena: warrior princess
Xena: warrior princess handlar om hjälten Xena, som ska rädda landet från gudar och monster. Den är lite inspirerad av grekisk mytologi och är faktiskt helt okej, men eftersom den har så dåliga effekter och animeringar så ser allting väldigt orealistiskt ut. För min del är den inte spännande nog för att kompensera för de stora bristerna. Men jag rekommnederar den till dig som inte stör dig på sämre kvalité på grafiken.

 

20) Torka aldrig tårar utan handskar
Detta är en miniseries om handlar om hur Sverige såg ut på den tiden då hiv kopplades stereotypiskt till homosexuella, och hur det påverkade deras liv. Det är en bra serie; realistisk och känslofylld, och anledningen till att den ändå hamnar långt ner på listan är att jag tyckte att många sträckor blev sega och tråkiga. Men många älskar serien och jag rekommenderar den till dig som vill se en mycket välgjord och realistisk del av Sveriges mörka tid.

 

19) Glee
Glee handlar om några elever på MacKinley High som går i Glee-kören "New directions". Det blir mycket sång och dans och den här serien är ingenting för dig som inte är estetiskt intresserad. Personligen blir jag glad av serien men kan också bli väldigt uttråkad av att se avsnitt efter avsnitt bara fylld med leenden och framträdanden.

 

18) Fame
Fame är en mycket bättre version av Glee, och här får vi följa några elever på The Art School med ett enda mål i livet: att bli berömda för sina talanger. De kämpar hårt varje dag och möter ständigt nya problem, men när man siktar mot stjärnorna finns inget som kan stoppa dem. Fame är en serie man blir väldigt glad och upprymd av, och trots att det kan bli uttragen och seg i mellan åt så är det en serie man inte tröttnar på. Dock kräver även denna att du är estetiskt intresserad, eftersom den till stor del innehåller framträdanden inom sång, dans och teater.

 

17) Nisse Hults historiska snedsteg
Det här är en miniserie som handlar om Nisse Hult, och hur han har påverkat historien. Han har legat i bakgrunden och varit ansvarig för de flesta händelserna i Sveriges historia, men hans berättelse slutar aldrig lyckligt. Vi får reda på mer om Gustav Vasas frisyr, om hur Nobel uppfann dynamiten, och varför Tre Kronor brann. Jag gillar att serien tvistar till Sveriges välkända historia samtidigt som serien bjuder på många skratt. Skådespelarna är riktigt duktiga (Sissela Kyle, Johan Glans, Johan Rheborg, Loa Falkman o.s.v.) och trots att kostymer och effekter inte är de bästa så är det en serie man blir glad av.

 

16) The Simpsons
Denna serie handlar om familjen Simpsons dagliga upptåg. Serien är animerad och kan jämföras med exempelvis Family guy. Det jag gillar med serien är dess humor och de karaktäristiska medlemmarna i familjen. Trots att det kanske inte blir många skratt så är serien underhållande.

 

 

15) Veronica Mars
Serien handlar om Veronica som försöker ta reda på vem som dödade hennes bästa vän. Under tiden löser hon även brott angående stölder, våldtäkter och mobbning. Veronica Mars passar dig som är lite yngre och vill introduceras för kriminalargenrén. Det är en typisk tonårsserie som lyckas ta upp tyngre ämnen utan att göra dem förnedrande eller för allvarliga. En lättare underhållning bjuds på, och trots att den inte är humoristisk så är det en serie man fasnar för.

 

 

14) Solsidan
Detta är en populär svensk serie som bjuder på många skratt. Vi får följa några familjer som försöker handskas med vanliga problem. Serien bjuder på överdrivna stereotypiska drag hos många och är ett säkert kort om du vill uppmuntras. Dock kräver serien en viss typ av humor, så gillar du inte de första avsnitten så lär du inte tycka bättre om resten.

 

13) Grey's anatomy 
Detta är en sjukhusserie med mycket romantik och drama. Vi får följa Meredith Grey och hennes kollegor i deras vardag, fylld med katastrofer och relationsproblem. Jag har personligen stört mig mycket på relationsdramat i serien, men jag älskar charmen och karatkärerna och helheten är riktigt bra.

 

 

12) Once upon a time
Detta är en serie som handlar om Storybrook, en stad där alla invånare egentligen är sagokaraktärer från en annan värld. Vi får följa Emma, dotter till Snövit och Drömprinsen, och hennes resa mot att rädda staden från den Onda Häxan. Det finns två paralleller i serien; en från dåtiden så karaktärerna var sagoväsen, och en nutida där de är normala människor. Jag gillar verkligen den här serien och anser att den är sjukt charmig. Bäst är Robert Carlyle och utan honom skulle serien inte klara sig. Den kan bli lite "cheesy" ibland och har rätt dålig kvalité på effekterna, men helheten är riktigt bra och charmerande. Det är en serie för dig med barnasinnet kvar.

 

11) Lost
Lost handlar om några passangerare på flygplanet Oceanic 815 som krashar på en ö mitt ute i ingenstans. Där måste de lära sig överleva i väntan på hjälp, men det blir snart tydligt att ön gömmer fler hemligheter än vad de någonsin kunnat ana. Och var verkligen krashen en olycka, eller ett ödets nyck? 200 passangerare, 40 överlevande, hur många överlever ön? Serien börjar rätt segt men väl inne så är den väldigt spännande och känslosam. Jag fastnade verkligen för den och strecksåg alla säsonger. Den kan i mellanåt bli lite tråkig, men oftast är den intensiv och riktigt, riktigt mystisk.

 

10) The Big Bang Theory
I den här serien får vi följa en grupp fysiker som bemästrat alla matematiska nivåer, men som inte har ett hum om världen utanför lägenheten. När den nya grannen Penny, som är väldigt street-smart men inte så klyfig rent intellektuellt, flyttar in öppnas en helt ny värld för dem. Den här serien är riktigt rolig, mest tack vare Jim Parsons, och det är underhållande att få de olika sidorna av "smarthet". Den är också lärorik och tar upp många fysikaliska skämt, så det vore inte helt fel om du är lite insatt i fysik. Men humorn passar de flesta och det är definitivt en serie som jag rekommenderar.

 

 

9) Naval Criminal Investigate Service
NCIS är en kriminalserie där vi får följa Gibbs specialteam både på jobbet och i deras personliga liv hemma. Varje avsnitt bjuder på ett nytt brott, men samtidigt sammanlänkas allting på oanade sätt. Serien är både hysteriskt rolig, spännande och romantisk, och bjuder ofta på tvister och överraskningar. Gillar du att lista ut mordgåtor, eller om du uppskattar en charmerande humor, så har du hittat rätt serie.

 

8) Desperate Housewives
Detta är en serie som bjuder på både humor och mysterier. Serien öppnas med att Mary Alice skjuter sig själv och lämnar en hel del obesvarade frågor efter sig, och hennes grannar försöker ta reda på varför. Det här var en serie jag bokstavligen blev beroende av när den gick. Fylld med tvister och överraskningar och intriger blev den både spännande, romantik och väldigt rolig. Den passar både män och kvinnor och kan ses många gånger om och om igen.

 

7) Breaking Bad
Den handlar om Walter White som får diagnosen terminal lungcancer. Han försöker då få ihop pengar för att hans familj ska klara sig utan honom efter hans död, men för att göra det tar han sig in på illegala banor och tillverkar meth. Han härvs snabbt in i drogernas och våldens värld, och ju närmare han kommer sitt mål, desto mer börjar han inse att hans familj kanske inte överlever. Den här serien har inte det snabbaste tempot men lyckas bli både intensiv och spännande ändå. Samtidigt bjuder den på skratt i mellan åt. Den är realistisk och skildrar väldigt bra hur enkelt det är att dras in i kampen om pengar.

 

6) Heroes
Denna är en serie där vi får följa ett gäng olika karaktärer som precis upptäckt att de har någonting utöver det vanliga; regenerativ läkning, tankeläsning, flygningsförmågor, teleporteringsförmågor... De försöker hantera deras nyfunna upptäckt, samtidigt som de måste hindra hela världen från att gå under. Den här serien är sjukt välgjord och många hemligheter hålls ut ända till slutet och serien har många överraskningar. Den har mycket av allt och bjuder på många blandade känslor. Om du gillar övernaturliga serier med vetenskaplig grund så är Heroes definitivt en serie för dig. Dock måste jag medge att de första avsnitten inte är de bästa, men orkar man ta sig igenom dem så har man defnitivt en ny favoritserie.

 

5) Friends
I Friends får vi följa sex vänner i deras vardag där de hanterar familjeproblem, jobb och relationer. De finns alltid där för varandra trots deras olika egenskaper. Det är en serie som genast gör dig glad och definitivt får dig att skratta. Har du inte redan sett den så måste du göra det nu.

 

4) The walking dead
Detta är en post-apokalyptisk serie där mänskligheten nästan är helt utrotad och har tagits över av de levande döda. De få överlevande som finns kvar måste hållas samman, men det finns större faror än de döda som väntar. Intriger och hemligheter finns det gott om i serien, tillsammans med våld och död. Den är välgjord och spännande och har mycket action. Trots att den är övernaturlig så känns serien väldigt realistisk och karaktärsutvecklingen är stor.

 

3) The vampire diaries
I flera sekel har övernaturliga väsen levt bland människorna i Mystic Falls. De är vampyrer, varulvar, dubbelgångare, häxar och till och med hybrider. Det finns de som som skyddar dem, och de som vill ha dem döda. De är invånarnas vänner, deras fiender, de dem älskar och dem de har förlorat. Den här serien är rätt känslofylld, samtidigt som den är otroligt unik och spännande. Jag gillar hela konceptet och trots att jag börjar tycka att serien blir sämre nu än vad den var tidigare, så håller den en riktigt hög standard på både romantiken och spänningen.

 

 

2) True Blood
Sookie är en telepatisk halvfé och jobbar hos hamnbytaren Sam som servitris. Hon träffar på en 173-år gammal vampyr men efter en rad mord måste hon ta saken i egna händer. Det visar sig att mer ligger bakom det hela än vad någon tidigare trott, och vi får följa med på en svindlande resa som innefattar en mängd olika övernaturliga väsen, stora satierer och mycket våld och sex. Serien är blodig och intim och passar inte alla, men jag kan garantera att den är väldigt spännande och sevärd.

 

 

1) Game of Thrones
Detta är utan tvekan min favoritserie. Vi får följa olika delar av Västeros och dess sju kungadömen i en kamp om järntronen. Serien är ingenting för de klenmodiga, för trots att den bjuder på mycket humor så är den oerhört rå och våldsam. Den innehåller även sex och nakenscener, men det är just de otroligt obarmhärtiga scenerna tillsammans med den ständiga spänningen som gör den till min favorit. Serien har fått mig att skratta och gråta, den har fått mig illamående och den har fått mig chockerad. Den är väldigt realistisk trots att den bjuder på övernaturliga ingredienser så som drakar och vita vandrare, och mycket som sker eller sägs är införstådd samhällskritik och budskap. Den är båda vacker och häpnadsväckande, tar dig på en känslomässig berg-och-dalbana och lyckas bli bättre och bättre hela tiden.

 

 

Villka är dina favoritserier och varför?

Första säsongen av Veronica Mars är 883 minuter lång (22 avsnitt) och regisseras av Rob Thomas. Bland annat Kristen Bell, Amanda Seyfrield, Erica Gimpel, Jason Dohring, Percy Daggs III, Teddy Dunn och Enrico Colantoni spelar huvudrollerna. Några gästskådespelare är bland annat Paris Hilton och ___. Den spelades in 2004 och rekommenderas från 11 år.

 

 

Recension:
Jag vet att många har gillat Veronica Mars men ärligt talat så blev det ingen ny favoritserie för min del. Säsongen var definitivt inte dålig, men jag kom mig hela tiden att hålla på med annat än att titta på tv:n. För min del bestod den mest av rätt överdrivna tonårsdraman. Dock måste jag skriva att den hade en viss charm, men att den helt enkelt inte var jätteintressant eller speciell. Den passar perfekt om du vill introducera dig för kriminalargenrén, men är du van vid spänning och högt tempo så kommer du antagligen bli uttråkad av denna.

 

 

Jag gillar Kristen Bell och hon gör ett bra jobb som Veronica Mars. Hon framstår som själsäker, smart och stark. Dock måste jag säga att dessa kvalitéer är lite väl överdrivna. Det var inte förren sista avsnittet som Mars egentligen visade sina känslor ordentligt, så det störde mig lite att hon var så pass "modig" och skicklig som hon var. I många situationer hon utsattes för skulle hon inte kunnat agerat som hon gjorde. Men Bell är duktig och jag gillar hennes skådespeleri. Även Enrico Colantoni gör ett bra jobb som Veronicas härliga pappa.

 

 

Jag gillade speciellt mycket sista avsnittet och det kom med en vändning i handlingen. Trots att det inte slutade jättespännande är jag nyfiken på fortsättningen och jag kommer självklart att se hela serien. Det som är ett stort minut är att serien inte väckte några känslor hos mig, och också att slumpen hade en rätt stor roll i mycket. Det kändes som att den för det mesta bara skrapade på ytan och att vi inte fick lära känna någon på djupet. Jag tyckte den var rätt neutral rent igenom; jag skrattade inte, jag grät inte, jag satt inte med ett snabbt bultande hjärta på soffkanten, men samtidigt var jag inte heller totalt ointresserad. Jag fann det intressant att se det liv som många tonåringar lever, som kretsar kring alkohol och droger, och sådana ämnen lyckades Veronica Mars ta upp utan att göra det osmakligt eller för allvarligt.

 

 

Sammanfattningsvis så var första säsongen av Veronica Mars bra, men varken spännande eller rolig, tyvärr. Den väckte inte känslor hos mig, men samtidigt lyckades mitt intresse hålla sig stadigt under serien. Jag gillade sista avsnittet samt de flesta karaktärerna och är nyfiken på vad serien mer kan ge. Förhoppningsvis går andra säsongen in mer på djupet. Detta är en serie som passar dig i åldern 11 - 16 och som vill introduceras till kriminalserier.

Min mobil har fått spunk så jag var tvungen att lämna in den på reparation. Detta tar ungefär två veckor och förhoppningsvis är den här hemma igen den 7 februari. Detta borde inte drabba bloggen mer än att det tar längre tid för mig att upptäcka kommentarer, samt att inlägg så som "Mina Filmer" tills vidare ställs in eftersom jag inte kan ta några foton. Detta innebär förstås också att jag inte kan ta emot samtal eller sms, så vill du mig något lämna en kommentar på bloggen, kontakta mig på facebook eller mejla mig på [email protected]. Ha det bra!

Ett officiellt omslag till The forever song, den sista delen i min absoluta favorittrilogi har kommit ut. Boken släpps i april. Jag tycker inte att omslaget passar seriens innehåll. Jag föredrar förstås den gamla omslagsdesignen, men har ändå tyckt att den nya favorit okej. Men känns lite fånigt att en bok fylld med våld, svek och blod får ett rosa omslag... Men jaja. De tidigare böckerna i den gamla omslagsserien ser ut så här:

 

Blodsväktaren (org. The blood keeper) är den andra delen i The blood journals av Tessa Gratton. Boken publiceras av B. Wahlströms och består av 396 sidor. Det är fortsättningen på Blodsmagi (org. Blood magic). Det finns även en mellanbok kallad Crow memory.

 

 

Jag vill börja med att skriva att jag älskar bokens rygg som är i en härlig och varm ton av vinröd sammet; inte lila som den ser ut att vara på bilden. Jag gillar även framsidan och är riktigt glad över att B. Wahlströms höll samma omslagsdesign.

 

Jag gillade Blodsväktaren men måste samtidigt påpeka att den inte var lika bra som Blodsmagi. Jag kände att den inte riktigt hade samma tempo och samma intresseväckande handling. I Blodsväktaren får vi inte längre läsa ur Sillas perspektiv eftersom detta är en kompanjonbok och inte en efterföljare. Det betyder att den utspelar sig i samma värld, med paralleller dragna till den tidigare handlingen, men kretsar kring andra personer. Jag kan dock meddela att vi får träffa på karaktärerna från dess föregångare. I Blodsväktaren läser vi ur tre perspektiv, ur Josephines dotter Mabs, Wills samt en dåtidsparallell till Evie. För att vara ärlig föredrar jag färre perspektiv och jag tyckte det var lite jobbigt att läsa som Evie, men Mabs synvinkel var riktigt intressant. Jag gillar att hon är uppvuxen med och van vid magi, det gör henne självsäker och lite skräckinjagande för att man vet att hon inte är rädd för magin och dess blodiga konsekvenser.

 

Jag måste dock skriva att boken tar rätt mycket tid att läsa och kräver en hel del tålamod som jag inte haft. Jag blir väldigt lätt uttråkad och om det då inte händer nya spännande saker hela tiden så tappar jag fort intresset. Det hände upprepande gånger i Blodsväktaren och jag tappade tråden upprepande gånger. Jag fastnade inte riktigt för romantiken men gillar ändå hur den successivt byggdes upp.

 

Sammanfattningsvis så var boken bra, men ingenting speciellt. Gillade du Blodsmagi så kommer du definitivt gilla Blodsväktaren, men annars är det inte mycket du missar. Den är lite mörk och blodig, men jag kände att tempot var för långsamt för min smak. Kanske är jag inte bekväm med Grattons skrivteknik, men jag kände mig helt enkelt rätt uttråkad långa delar av läsningen.

 

Genomsnittlig känsla:

Andra säsongen av Once upon a time bjuder på 908 minuter (22 avsnitt) av nytolkade sagoberättelser. Säsongen rekommenderas från 11 år och släpptes i oktober 2013. I den får vi träffa på bland annt Robert Carlyle, Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Ginnifer Goodwin, Meghan Ory, Emilie de Raivin, Colin O'Donoghue, Josh Dallas, och Jared Gilmore i huvudrollerna.

 

Once upon a time är ingen serie som i längden väcker WOW-känslor, men jag måste samtidigt skriva att jag gillar den. Den har sina brister, definitivt, men den har många älskvärda egenskaper också. Den är väldigt svår att komma in i, och det tog mig ungefär åtta avsnitt innan jag blev van med seriens stil igen. Dock måste jag påpeka att andra säsongen av serien var bättre än den första, och aningen mörkare.

 

 

Jag kan börja med säsongens negativa egenskaper så har vi det överstökat. För det första så ogillar jag många av skådespelarna i serien. Bland annat Ginnifer Goodwin, Jennifer Morrison och Josh Dallas skapar platta, ointressanta, ocharmiga och utan tvekan fejkade och oäkta karatkärer. Det är något hos dem som gör att jag blir uttråkad direkt när en paralllell med Snövit, Emma eller Drömprinsen dyker upp. De är seriens bottennapp, och Once upon a time hade utan tvekan klarat sig bättre utan dem.

 

En annan rätt stor nackdel är att grafiken är väldigt dåligt gjort och känns rätt B. Animeringarna ser väldigt orealistiska ut och monstrena är snarare skrattretande istället för skrämmande. Det är väldigt synd, eftersom serien har väldigt hög potential, men tyvärr blir detta en rätt stor brist. Vid exempelvis svärdsfajter så dör människor hit och dit utan att egentligen bli träffade, och inte en droppe blod syns. Den här serien är i desperat behov att inspireras av Game of thrones eller The walking dead. Att även många händelser är för orealistiska, och magin alldeles för allsmäktig, gör att spänningen förloras lite.

 

 

Nu till de positiva egenskaperna med serien. Och självklart måste jag börja med den aspekten som gör att jag fortsätter att se serien: Robert Carlyle. Allt jag har att säga är att han är fucking fantastisk och kompenserar stort för de andra skådespelarnas brister. Han är egentligen den enda WOW-faktorn och får mig både att gråta och skratta och är utan tvekan den som bygger upp hela serien. Han gör sina roller som Rumplestiltskin och Mr. Gold felfritt och jag hittar absolut ingenting att klandra på när det kommer till honom. Han skapar en otrolig röst och kroppsspråket han använder sig av skriker av talang. Han gör sina karatkärer levande och äkta, och det är just vid de avsnitten som fokuserar på Rumplestiltskin/Mr. Gold som jag älskar serien som mest. Jag kan inte uttrycka mig tillräckligt med ord för att förmedla hur skicklig Carlyle är. Hade alla avsnitten bara fokuserat på honom hade den fått betydligt högre betyg, om jag skriver så.

 

 

En annan begåvad skådespelare, dock inte lika självklar som Carlyle, är Lana Parrilla. Hon lyckas göra sina karaktärer flerfärgade och oförutsägbara, och med skillnad mot många andra skådespelare så känns hon äkta. Man känner kraften i det hon säger och hon lyckas övertyga mig som tittare att hon är där för att stanna. Rumplestiltskin och Regina Mills blir tack vare dessa begåvade skådespelare som gott som perfekta.

 

 

Jag gillar att det finns många nya bra gästskådespelare. Självklart får vi fortsätta följa Belle som som spelas av talangfulla Emilie de Raivin från Lost, men vi får också träffa på karaktärerna Mulan, Reginas mamma Cora, kapten Krok, Törnrosa, Pongo, Frankenstein, Jack  och jätten Anton och många fler, som alla spelas av välkända och duktiga skådespelare.

 

 

Andra säsongen bjuder på mer magi och betydligt fler övernaturliga varelser än i första säsongen, och de intressanta tillbakablickarna fortsätter att sammanlänka allting. De ger en djupare förståelse för de nutida händelserna; över varför nutiden ser ut som den gör och vad som hänt karaktärerna i deras förfluta. Ofta är det tillbakablickarna som skapar medlidande för karatkärerna. Tack vare de många sagorna får serien en mysig atmosfär när de för samman de klassiska berättelserna med en vårt eget samhälle. Säsongen slutade småspännande i en cliffhanger och jag ska definitivt se fortsättningen när den släpps på DVD i augusti.

 

 

Sammanfattningsvis så var andra säsongen bättre och mörkare än den första, men det tog ett bra tag att komma in i själva handlingen. Flera skådespelare är rätt kassa men Carlyle och Parrilla kompenserar stort för det. Serien har en hel del dåliga animationer och fejkade fajter, men samtidigt många spännande tillbakablickar och en väldigt mysig atmosfär med igenkännbara sagokaraktärer. Once upon a time är en serie för dig som har barnasinnet kvar och vill uppleva en nyanserad tolkning av de klassiska sagorna.

Idag när jag kom hem låg boken Stjärnmärkt av Jessica Spotswood i brevlådan. Det är fortsättningen på Farlig förmåga, som jag gillade, och handlar om systrarna Cahill.

 

Batman begins är en film regisserad av Christopher Nolan, med bland annat Christian Bale, Liam Neeson, Morgan Freeman, Michael Caine, Katie Holmes, Gary Oldman, Cillian Murphy och Ken Watanabe i huvudrollerna. Filmen släpptes 2005 och rekommenderas från 15 år. Den är 134 minuter lång och är den första delen i Batman-trilogin.

 

Ärligt talat är jag alltid kritisk mot superhjälte-filmer eftersom de ofta kan vara överdrivna och orealistiska, men Batman begins är enligt mig en riktigt bra actionfilm. Visst kunde det enligt mig bli lit väl långa fajter och biljakter ibland, men det var ingenting som förstörde helheten. Filmen hade en bra och balanserad blandning av action och spänning, tillsammans med lite humor.

 

 

Berättelsen i sig är rätt mörk, men jag skulle gärna velat ha fler känslor inblandade. Dock gillar jag att man fåt gott om bakgrundsinformation till hur och varför Bruce blir Batman. Man får följa han både som barn och tonåring och vuxen. Det ger ett annat djup till filmen än att den skulle börjat precis innan han antog sin nya identitet.

 

 

Jag måste skriva att det är perfekt val skådespelare. De gör allesammans ett bra och nyanserat arbete med sina karatkärer. Den enda jag har lite problem med är Katie Holmes, men det påverkade definitivt inte mitt totala omdöme. Christian Bale (The flowers of war) är oklanderig i rollen som Bruce och spelar båda sina alter-egon väldigt levande. Jag älskar även Liam Neeson (Taken) som även han gör en utomordentlig insats. Förutom hans skådespeleri så storgillar jag hans röst, den är så kännetecknande för just han. Även Morgan Freeman (Red), Gary Oldman (Harry Potter) och Ken Katanabe (Memoairs of an geisha) gör mästerliga prestationer. Gulliga Jack Gleeson (Game of thrones) är också med och trots att jag gillar honom som skådespelare så kunde jag inte låta bli att älsk-hata hans karaktär just för att jag är van att se honom som Joffrey Baratheon.

 

 

Batman begins en en hel del häftiga och väldigt välgjorda scener med bra effekter. Bland annat "the scarecrow" var väldigt bra gjord enligt mig, och ärligt talat lite småskrämmande. De bra effekterna tillsammans med en djupgående bakgrunden gjorde filmen realistisk.

 

 

Sammanfattningsvis så var Batman begins en bra actionfilm med utomordentliga skådespelare. Alla passar i sin roll och tillsammans skapar de en spännande film man gärna ser om. Jag ser fram emot att se The dark knight igen, som efterföljer denna.

American pie är en film regisserad av Paul Weitz med Alyson Hannigan, Chris Klein, Eddie Kaye Thomas, Eugene Levy, Jason Biggs, Mena Suvari och Thomas Ian Nicholas i huvudrollerna. Filmen är 92 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1999 och du kan se trailern här.

 

Handling:
"Jim är inte bara oskuld, han är dessutom desperat att bli av med den. Hans far, som är ovanligt förstående, gör allt för att på bästa pedagogiska vis ge sin son en lektion i ämnet sex. Till sin hjälp tar han förutom diverse porrtidningar även en samling anatomiska uttryck från 50-talet. Jim lyckas till slut få med sig skolans utbytesstudent Nadia till sitt pojkrum där han i ett tafatt försök att förföra henne gör bort sig ganska så ordentligt... och allting sänds ut via internet till hans skolkompisars stora glädje. Men skam den som ger sig tänker Jim och använder sedan sin mors nybakade paj till något helt annat än efterrätt."

Recension:

I julklapp fick jag American pie-boxen med alla filmerna, och vad passar då bättre än att se om dem allesammans och skriva varsin recension? Hittills har jag bara sett om den första filmen, men recensioner för de övriga kommer inom snar framtid. De flesta har trots allt sett filmerna redan, så det är inte bråttom.

 

 

Jag kan börja med att påpeka att American pie definitivt är en film som passar de i tonåren. Humorn är speciellt riktad åt en lite yngre publik och jag vet att många vuxna bara blir äcklade av sexskämten. Själv tycker jag att filmen är smårolig. Jag sitter definitivt inte och skrattar högt, men jag fnissade till några gånger under filmens gång. Det är väl inte direkt min typ av humor. Dock gillar jag karaktären Stifler av någon anledning, trots att han var värst av alla, och jag tycker nog att han var den roligaste karaktären.

 

 

Att se Jims missöden är dock minst lika roligt, speciellt när hans pappa alltid finner honom i de mest pinsamma situationerna. Många scener blir väldigt generande och jag skämdes lite över huvudkaraktären Jims handlingar. Dock måste jag säga att i den värld jag lever i beteer sig inte människor som killarna i filmen, och jag kände att mycket av det som hände var orealistiskt. Kanske hänger jag bara i andra kretsar och att det är därför jag inte är van vid det beteendet, men om det vore så i verkligheten skulle jag inte tycka att det var acceptabelt. I en film som American pie blir det dock humoristiskt, om en så bara för en liten stund.

 

 

American pie är alltså en okej och smårolig film, men definitivt ingenting jag vill se om och om igen. Jag rekommenderar den till äldre tonåringar, men gillar du inte sexskämt så ska du hålla dig borta från den här filmen.

Now you see me är en film regisserad av Louis Leterrier med bland annat Isla Fisher, Morgan Freeman, Jesse Eisenberg, Mark Raffalo, Michael Caine, Woody Harrelson och Dave Franco i huvudrollerna. Filmen släpptes i november 2013 och rekommenderas från 15. Den är 115 minuter lång. Du kan se trailern här.

 

 

Recension:
Jag var ärligt talat rädd att se den här filmen eftersom jag hade så höga förhoppningar och ville inte bli besviken, men allt jag kan skriva nu är att jag älskade den! Det här är definitivt min typ av film och jag blev verkligen häpen av den.

 

Jag måste börja recensionen med att skriva att jag älskar illusioner och de i Now you see me var grymma! jag uppskattar att många av dem också förklaras så att man får reda på hur illusionerna har gått till. Illusionerna i Now you see me gör att denna realistsika film får en liten del av övernaturligt, samtidigt som man vet att det finns mycket logik bakom. Det var otroligt fascinerande att se trolleritricken och jag rycktes verkligen med i handlingen. Jag blev intresserad av filmen redan i första scenen och hölls fängslad genom hela.

 

 

Filmen är fylld med mystik och jag älskar den ovisshet som finns; inte bara om vad som kommer att hända, utan också kring vad som har hänt. Utan att man ritkigt vet om det som hänger allt från första stunden samman och förstår man slutet så får man sig en riktigt aha-upplevelse.

 

 

De begåvade skådespelarna kommer med slående insatser. De som verkligen byggde upp filmen var Woody Harrelson (The hunger games), Isla Fisher (The wedding crushers) och Mark Raffalo (13 going 30), men alla gjorde ett utmärkt arbete och karaktärerna blev härligt levande och flerdimensionära. Det jag gillar med filmens inledning var att alla karaktärer inleds separat innan den centrala handlingen börjar, det blev som att flera paralleller flöt samman.

 

 

Filmen är otroligt skickligt uppbyggd och regissören har verkligen lyckats bra med allting, trots att det måste ha varit förvirrande att hålla ordning på allt. Jag gillar att mitt i fascinationen och spänningen och mystiken så finns där även komik och jag fick skratta flera gånger. Att även hela filmen är noggrant sammanlänkad av detaljer man kanske inte ens tänker på gör att man i slutet får en WOW-känsla. Om man förstår slutet alltså. Jag vet att väldigt många har blivit förvirrade över slutet, och själv behövde jag sitta och fundera ett bra tag innan jag kom på hur allting hängde samman. Frågorna "varför" och "hur" var lite otydligt men efter mycket tänkande kom jag på sammanlänkningen mellan allt. Men jag gillade faktiskt att det var lite vagt, och jag uppskattar att jag som tittare fick räkna ut sammankopplingen själv. Det gjorde att filmen inte var uppenbar, utan mystisk och chockerande.

 

 

Slutet kom med en överraskande tvist som jag definitivt inte hade kunnat förutspå och med det måste jag skriva att Now you see me är den bästa filmen jag sett på mycket länge. Ingenting i filmen är som det ser ut och jag älskade illusionerna tillsammans med mystiken och de gömda motiven. Spänningen och hemligheterna höll ända till slutet och jag som tittare fick själv tänkta ut hur allt hängde samman själv. Tillsammans med vitsiga och rappa karatkärer och några skratt blev Now you see me en förvånadsvärt bra film. 

Jag kunde inte motstå ännu en beställning från Cdon då de hade ett gäng erbjudanden nyligen. Tyvärr gör det mig pank, men den ljusa sidan är att filmerna ser underbara ut i hyllan. Denna gången blev det tre filmer och tre säsonger, så det blev bra balans på det hela. Egentligen gjorde jag beställningen för att förhandsboka en sak som släpps nästa månad (berättar inte vilken!) men jag passade på att skaffa hem dessa också. Den 17:e februari lär jag få hem förhandsbokningen, eftersom releasedatumet är då. Och jag kan säga så här: jag har väntat i 11 månader på denna, så jag är otroligt taggad!

 

Den nionde säsongen av Grey's anatomy bjuder på 1029 minuter (24 avsnitt) av drama. Den rekommenderas från 11 år och släpptes 2013. Vi får återse bland annat Ellen Pompeo, Patrick Dempsey, Sandra Oh och Chandra Wilson.

 

Handling:
"Ett nytt år och större utmaningar än någonsin väntar för läkarna på Seattle Grace – hela sjukhuset chockas av flygkraschen som tog Lexie Greys liv. Alla hanterar sorgen på sitt eget sätt - Meredith blir bättre än någonsin i operationssalen, Dereks skadade hand tvingar honom fokusera på annat, medan Arizonas skada blir en prövning i förhållandet med Callie. Alex faller för en ny tjej, Cristina och Owen vill hitta tillbaka till varandra, samtidigt som Mark kämpar för sitt liv."

Recension:
Jag vet att jag alltid har hackat ner på att det är för lite sjukhusdraman och alldeles för många relationsdraman, och trots att det fortfarande är min åsikt så har jag börjat acceptera att Grey's anatomy är mer av en kärleksdramaserie i sjukhusmiljö istället för en sjukhusserie, och det har faktiskt gjorde det lättare att uppskatta serien. Därför tänker jag inte skriva om det, eftersom jag efter nio säsonger har vant mig på seriens uppbyggnad och nu snarare anser att relationsdramat är sött.

 

 

Dock gillar jag inte att nioende säsongen börjar en hel månad efter åttonde säsongens sluthändelser. Jag var otroligt spänd på fortsättningen och då blev jag såklart besviken när allting redan var över. Jag ville helt enkelt se mer.

 

Serien är väldigt mysig och nionde säsongen fick mig att le stort och skratta flera gånger. Den hade bra tempo, och trots att det inte alltid var högt så blev det aldrig segt. Karaktärerna fortsätter att utvecklas, vilket jag uppskattar stort. Jag har aldrig gillat Arizona dock, och i nioende säsongen sjunker hennes status för mig ännu mer. Jag tycker hon blir otroligt gnällig och egoistisk, och jag känner ingen sympati med henne. Jag saknade mina favoritkaraktärer otroligt mycket (Teddy, Lexie och Mark) och hoppas att Altman kommer tillbaka i någon senare säsong. Och på tal att återkomma, så saknade jag att Addison inte var med i något avsnitt. Hon har alltid varit med i minst ett avsnitt per säsong sedan Kate Walsh bytte tv-serie, men i nionde säsongen fick vi inte se henne över huvud taget.

 

 

Jag störde mig först på att det kom nya AT-läkare, eftersom jag ofta har problem när nya karaktärer kommer in mitt i serie, men för att vara ärlig så vande jag mig rätt snabbt. Jag kan inte påstå att jag direkt gillar någon av dem, men samtidigt ogillar jag dem inte. Jag har dock vant mig vid de "nya" karaktärerna som kom in från Mercy West sjukhuset för några säsonger sedam.

 

 

Nionde säsongen av Grey's anatomy var helt enkelt romantisk och småspännande och slutade bra. Det är en lätt beroendeframkallande serie och jag ser mycket fram emot att skaffa hem säsong 10 när den släpps. Det sista jag vill skriva är att jag tyckte att det var vackert att de bytte sjukhusets namn till GS memorial hospital.

Allt för min syster (org. My sisters keeper) är en 109 minuter lång film regisserad av Nick Cassavetes. Bland annat Cameron Diaz, Abigail Breslin, Alec Baldwin, Sofia Vassilieva och Joan Cusack finns i huvudrollerna. Filmen släpptes 2010 och rekomenderas från 11 år. Filmen baseras på boken med samma namn av Jodi Pucoult.

 

Handling:
"Vad håller ihop en familj? 11-åriga Anna Fitzgerald är född för att vara donator till sin leukemidrabbade äldre syster, men kräver till slut rätten att bestämma över sin egen kropp. Hennes kamp för frihet att välja kanske splittrar familjen eller, är det första steget mot verklig tillgivenhet, värdighet och vad det betyder att vara en familj."

Recension:
Jag har hört sjukt mycket gott om Allt för min syster, så kanske hade jag alldeles för höga förhoppningar, för ärligt talat blev jag lite smått besviken. Självklart är det en bra film, det är ingen snack om saken, men filmen hade många fler brister än vad jag trott från början. Bland annat tyckte jag att tempot var lite väl segt.

 

 

Jag gillade inte mamman utan tyckte att man var en gnällande egoist, men samtidigt sympaterade jag med henne. Cameron Diaz gjorde ett bra jobb att skapa dessa tveeggade känslor, helt enkelt. Jag har aldrig riktigt gillat skådespelaren Joan Cusack, trots att jag inte riktigt vet varför, men i Allt för min syster gjorde hon ett riktigt bra jobb och jag kan skriva att jag gillar henne betydligt mer nu. Skådespelariet var bra från alla parter, både små och stora, och jag måste skriva att barnen bygger upp filmen bra.

 

 

En sak som jag tyckte förstörde för filmen var regissörens klippningar. Det hoppar hit och dit, mellan dåtid och nutid, och det kunde bli lite förvirrand ibland, och det störde helt enkelt mig. Det hade kunnat blivit en otroligt rörande film som fått mig att storgrina, men den hanterades för grovt och utan känsla med klippningen så att filmen snarare blev melodramatisk.

 

 

Jag gillade dock tvisten i slutet, och tillsammans med de begåvade skådespelarnas insatser är Allt för min syster en bra film. Mina ögon tårades till vissa scener, men det gick aldrig så långt att jag grät. Det var helt enkelt en bra film som definitivt är värd att se, trots att den enligt mig är överskattad.

Varma kroppar är den svenska översättningen på boken av Isaac Marion, som baserar den populära filmen från 2013 med samma namn. Boken består av 288 sidor och publiceras av Månpocket bokförlag.

Handling:
" R är en ung man med en livskris - han är en zombie. Han drar sig igenom ett förstört America fyllt av hans ursinnigt hungriga odöda vänner, men han längtar efter någonting mer än blod och hjärnor. Han kan endast säga några stavelser, men hans inre liv är djupt, fyllt av förundran och längtan. Han har inte några minnen, ingen identitet, och ingen puls, men han har drömmar. After att ha upplevt en tonårspojkes minnen medan han konsumerade hans hjärta, gör R ett oväntat val som innefattar en obekväm relation med det mänskliga offrets flickvän. Julie är som en färgklick i Rs annars gråa landskap. Hans beslut kring att skydda henne förändrar inte bara R, utan även de andra odöda, och kanske hela världen."

Recension:

Här var jag glad över att äntligen få läsa en fristående bok och slippa pressen att skaffa hem en fortsättning, så hittar jag på Goodreads att det finns en efterföljare som släpps i år, tillsammans med ett gäng noveller. Suck. Boken i sig var vätt underhållande och hade några komiska inslag, men jag hade uppskattat mer spänning och högre tempo. Jag tycket att boken började bra men den blev segare efter ungefär hundra sidor.

Jag uppskattade verkligen att det var en annorlunda romans som jag blev fascinerad och intresserad av att läsa. Boken var charmig och jag kände att det var mycket ovanligt att läsa ur en zombies perspektiv. Jag gillar verkligen R som karaktär och känner att han är rolig och välutvecklad. Dock finner jag Julie och hennes reaktion gentemot R orealistsik, men ärligt talat stördes jag mig inte på det och jag fann det helt okej att ha lite "cheesy moments" ibland.

 

Boken är definitivt förutsägar och lite väl lättsam ibland, men jag gillade verkligen uppbyggnaden och hur världen såg ut. Marion har verkligen tänkt ut hur allting skulle se ut och jag tycker det var läckert att läsa om att hjärnorna zombierna åt gav dem minnen för ett tag.

Har du sett filmen och gillat den så skulle du definitivt gilla boken. Det är ungefär samma kvalitéer på dem båda, och trots att det såklart finns många skillnader så var det inget essenssiellt som jag saknade i filmen, utan den var boken hyfsat trogen.

 

Sammanfattningsvis var Varma kroppar en annorlunda och småcharmig bok med härliga karaktärer och flera unika ingredienser. Jag hade velat ha ett högre tempo, lite färre "cheesy moments" samt mer spänning, men som helhet var boken bra.

Genomsnittlig känsla:

Jag fick precis reda på att det kommer komma en remake av Cinderella nästa år, 2015. Det vill säga att man tagit den klassiska sagan och gjort den mer modern och vuxen-anpassad Jag blev superglad när jag upptäckte detta eftersom jag älskar retellings, så då kollade jag såklart upp mer information och gissa om jag tjöt till av glädje när det stod att några av mina favoritskådespelare ska spela huvudrollerna.

 

Cate Blanchett ska spela den elaka styvmodern, Helena Bonham-Carter är den goda gudmodern och vår egna svenska Stellan Skarsgård blir den kungliga betjänten.Jag älskar alla dem som skådespelare och jag är sjukt nyfiken på att se dem i denna retelling. I huvudrollen som Askungen finns Lily James från Wrath of the titans och drömprinsen spelas av Richard Madden som jag bäst känner igen från Game of thrones-karaktären Robb Stark. 

 

Den åttonede säsongen av den populära tv-serien Grey's anatomy, skapad av Shonda Rhimes, har bland annat Ellen Pompeo och Patrick Dempsey i huvudrollerna. Säsongen består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 2012.

 

Jag känner att de senaste säsongerna av Grey's anatomy inte skiljer sig särskilt mycket fram varandra. De är bra allesammans, men har egentligen ingenting utmärkande som får mig att älska serien. Det jag saknar från serien är coola fall och fler häftiga sjukhusdraman, men operationerna blir färre och färre medan relationsdraman ökar. Väldigt länge nu har jag stört mig på att serien kretsar kring kärlek istället för själva sjukhuset, och äntligen när jag blev glad över att dramat mellan Derek Shepard och Meredith Grey slutat, så är det ju självklart att det återtas nu i säsong åtta. Jag finner det helt enkelt inte underhållande med att alla ligger med alla, och att alla gör slut för att sedan bli tillsammans igen. Det är förutsägbart och uttjatat.

 

Dock log jag mycket genom säsongen, för trots alla dess brister så är Grey's anatomy lite av en feel-good serie. Sista avsnittet var riktigt bra och till och med spännande och känslofyllt och därför hoppades jag på en sjukt bra fortsättning eftersom slutet var öppet. Dock när jag fortsatte med säsong nio blev jag besviken att man inte fick uppleva fortsättningen på annat sätt förutom tillbakablickar, då första avsnittet utspelade sig en månad senare. Men självklart drabbas inte åttonde säsongens betyg av detta.

 

Jag älskar Addison och tycker att det är jätteroligt att vi får återse henne trots att hon sedan länge är ute i serien. Dock har hon på senaste tiden alltid varit med i det tråkigaste och sämsta avsnittet. Jag älskar Kate Walsh som spelar Addison, och jag älskar karaktären, därför blir jag väldigt ledsen när uppmärksamheten försvinner på grund av det dåliga avsnittet. Denna gång var det återigen ett specialavsnitt det gällde. Förra gången var det musikalavsnittet, och nu var det ett avsnitt som visade en parallell värld om hur läkarnas liv hade kunnat se ut. Enligt mig är detta totalt ointressant och bortslösad tid, eftersom absolut ingenting påverkade händelseförloppet.

 

 

Jag gillar att det finns många bra gästskådespelare i säsongen. Bland annat Debbie Allen som jag känner igen från Fame, karaktären Lydia Grant. Även Scott Foley, Loretta Devine och Jason George gjorde ett bra arbete. Till huvudskådespelarna hör Kim Raver som spelar Teddy Altman, Eric Dane som spelar Mark Sloan, Chyler Leigh som spelar Lexie Grey samt Sandra Oh som spelar Christina Yang till mina favoriter, men Chandra Wilson som spelar Miranda Bailey börjar växa för mig. Dock har jag aldrig gillat Jessica Capshaw som spelar Arizona Robbins.

 

 

Jag gillade dock att det hände lite mer annorlunda saker i läkarnas liv, bland annat deras prov som skulle avgöra deras framtid. Jag fann det intressant och eftersom det var nytt för serien så blev det inte heller tråkigt. Säsongen som helhet var bra, definitivt bättre än förra säsongen, och trots att serien fortfarande har många brister så gillar jag den och dess kvalitéer. Jag rekommenderar den här serien för dig som är ute efter en lättsam serie med mycket kärlek och relationsdraman. Åttonde säsongen gjorde mig inte besviken och efter dess slut kommer jag sakna många karatkärer.

 

Första säsongen av Hjälp! släpptes 2007 och har bland annat Felix Herngren, Sissela Kyle, Johan Glans, Robert Gustafsson, Morgan Alling, Stina Ekblad Johan Rheborg och Torkel Petersson i huvudrollerna i denna komediserie på 10 avsnitt. Serien rekommenderas inte för yngre (hittade dock inte åldersgränsen). Serien har utgått sedan en tid tillbaka, men finns att finna på internet. Det finns ytterligare två säsonger.

 

Handling:
"I säsong ett får vi för första gången stifta bekantskap med psykologen Jeanette Plaszczyk. Hon har en mottagning i Stockholm där hon vänligt tar emot patienter. Patienterna är olika oss men de är alla lika varandra. De tycker sig leva i en värld som inte förstår dem. Benjamin är konflikträdd och lever motvilligt med sin man Tito. Reine Bok känner att han inte kan kontrollera saker så mycket han vill och bestämmer sig därför att ta livet av sig. Örjan har en väldigt kort stubin och ett tålamod som hela tiden står på en smal klippavsats. LM Ericsson blir upphetsad av allt och har då svårt att röra sig bland folk. Mona vill hämnas på sin fastighetsskötare Alex. Marina är besatt av att slå rekord och efter hur många försök som helst har Mats och Therese fortfarande inte haft sex. Jeanette hjälper gärna allihopa men hennes råd misstolkas ofta och det blir inte bättre av hennes assistent Papa stör henne hela tiden."
- från Wikipedia.

Recension:

Jag är riktigt kluven när det kommer till den här serien. Vi får följa ett gäng olika perspektiv, och vissa får mig att asgarva medan andra både tråkar ut mig och äcklar mig. Hjälp! är dessutom en väldigt överdriven serie som inte passar alla.

Serien i allmänhet är underhållande och har du inte problem med vulgära skämt eller liknande så är detta rätta serien för dig. Men själv stör jag mig på bristen av känslor och empati, samt på många av karatkärerna. Johan Glans (Reine) och Rheborg (Örjan) är sjukt bra i Hjälp! och utför utomordentliga arbeten med sina karaktärer. Det är roligt och allmänt humoristiskt att få följa karaktärernas resor, och det går inte att hejda skratten. Sissela Kyle (Mona) är även hon ytterst begåvad, men hon har fått spela en karatkär som endast äcklar mig. Den är så otroligt överdriven och motbjudande att betyget för serien sänks rätt mycket på grund av henne. Jag känner även att Morgan Allings karaktär, LM, är för överdriven. Felix Herngren (Benjamin) är duktig och har en rätt söt roll, men samtidigt blir jag som tittare rätt frustrerad av honom eftersom han har sådana problem med konflikter. Jag har aldrig riktigt gillat Robert Gustafsson (Papa) men i Hjälp! gör han ett bra jobb. Det enda som är negativt med hans stammande karaktär är att jag som tittare snabbt tröttnar på honom.

 

Detta blir en kort recension eftersom jag inte har särskilt mycket att säga om serien. Den är annorlunda från många andra serier och kan bli väldigt humoristisk ibland, men mycket går till överdrift, vilket blir ett stort problem då allting tas till det yttersta. Detta är inte en serie med karaktärsutvecklingar eller någon handling, utan den fokuserar endast på patienternas besök hos psykologen och deras behandlingar. Men söker du en smårolig, svensk serie så har du nog hittat rätt, om du inte stör dig på det överdrivna förstås. 

The blind side är en film från 2009 regisserad av John Lee Hancock. I huvudrollerna får vi se Sandra Bullock, Quinton Aaron, Kathy Bates, Jae Head och Lily Collins. Filmen är 123 minuter lång och rekommenderas från 7 år.

 

Jag hade rätt höga förhoppningar på den här filmen och hade hoppats på att den skulle vara fylld med känslor, så därför är det kanske inte så konstigt att jag blev besviken. Ha i tanke att personen jag såg filmen med älskade den, så är jag rätt säker på att det är väldigt inviduellt vad man tycker om The blind side.

 

Personligen tycker jag att filmen var rätt seg och tråkig. Vissa scener var underhållande, men många var rätt händelselösa och onödiga. Det fanns bland annat långa American Football-scener med, vilket inte intresserade mig ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte att handlingen rullade på ordentligt.

 

Jag tycker även att filmen var förutsägbar och orealistsik. Det känns inte verkligt att en familj tar en en person de inte känner i sitt hem och gör honom till sin son. Kanske är det jag som är pessimistisk när det kommer till detta, men jag har i alla fall inte varit med om att det skett i den värld jag lever i. Det känns även som att jag sett detta i många andra filmer, och det blir inte nytt. Och till vissa delar känns filmen lätt racistisk, bland annat eftersom det såklart är en vit familj som välkomnar en svart pojke som varit i dåligt sällskap tidigare. Kanske överanalyserar jag detta, men jag vet andra som håller med mig.

 

 

Sandra Bullock gör dock ett riktigt bra framförande och lyckas skapa en stark och målmedveten karaktär. Hon tar till en dialekt som från början låter rätt rolig, men som till slut passar hennes karaktär perfekt.

 

 

Jag vill defintivt inte att du ska missförstå mig. Filmen var absolut en okej feel-good film och har en bra berättelse som garanterat är värd att berättas. Problemet var bara att den här filmen inte gör det tillräckligt bra, och blir rätt svag. Den har sina brister i form av avsaknad av tempo och fokus på hudfärg, men för övrigt är den rätt bra och småsöt. Jag tror att du som uppskattar lite långsammare feel-good filmer skulle gilla The blind side, så nedvärdera definitivt inte den här filmen bara för att jag blev besviken.

A million suns är Beth Revis efterföljare på den populära boken Across the universe. Boken är på 404 sidor. Den sista och avslutande delen i trilogin är Shades of earth.

 

Eftersom första boken i den här trilogin var så pass bra, så var jag rätt skeptisk till att läsa fortsättningen då andra boken nästan alltid blir en besvikelse (det finns vissa undantag, exempelvis The eternity cure). Men för att vara ärlig så var A million suns faktigst ännu bättre än sin föregångare.

 

Det jag uppskattade mest med boken var de många mysterierna. Jag älskade alla ledtrådar och att jag själv försökte att ta reda på sanningen under läsningens gång. Det fanns en slags lockelse med att få reda på Godspeeds alla lögner, och den lockelsen fick mitt hjärta att slå snabbt. Under läsningens gång fick jag uppleva mycket spänning, med många tvister och överraskningar.

Trovärdigheten är inte alltid den bästa, men det var ärligt talat ingenting jag störde mig på. Beth är en fantastisk författare och använder en unik och otroligt bra skrivteknik. Språket är lättförståligt och vackert, samtidigt som den har ett bra tempo, och det märks att Beth användes sig av ett kreativt skrivande och att hon planerat boken långt i förhand. Alla tvister vrider handlingen fram och tillbaka och får mig bara att vilja läsa mer.

 

Jag älskar att läsa ur Amys synvinkel, eftersom hon är den unika personen på Goodspeed och har ett annorlunda sätt att tänka på. Dock gillade jag inte riktigt att läsa ur Elders synvinkel. Efter händelserna från första boken tycker jag att han blivit rätt argsint och inte alls lika säker och modig som Amy. Jag gillar dock att den här boken återkopplas till första boken, och till och med till novellen As they slip away som utspelar sig innan trilogin, eftersom man förstår mycket mer av händelserna och accepterar det man förut trodde var oacceptabelt, samtidigt som jag som läsare fick rätt många "aha"-upplevelser.

 

Jag har ärligt talat inte särkskilt mycket mer att säga. A million suns var en riktigt bra bok, fylld med spänning och mysterier. Vi fick återigen följa karaktärerna Elder och Amy, men samtidigt återse några gamla karaktärer vi trodde var förlorade. Trots att trovärdigheten kunde brista så fanns många tvister och överraskningar och med det kan jag  skriva med säkerhet att Across the universe-trilogin definitivt platsar bland mina favoriter. Efter den här bokens slut längtar jag otroligt mycket till den avslutande delen: Shades of earth.

 

Jag har redan hittat otroligt många filmer jag längtar sjukt mycket efter, som antingen har biopremiär eller släpps på DVD/BD nu 2014, och därför har jag tänkt att göra en lista med de jag längtar allra mest till! Berätta gärna vilka filmsläpp och biopremiärer du ser fram emot! Bilderna nedan är i lite olika storlekar, men tyvärr orkar jag inte fixa till det då det skulle ta någon timme att redigera dem, så jag hoppas att det blir bra ändå!

 

   
   

Slumdog millionaire är en film från 2008, regisserad av Danny Boyle. Vi får bland annat se Anil Kapoor, Dev Patel och Freida Pinto i huvudrollerna i denna 120 minuter långa dramafilm. Filmen rekommenderas från 15 år.

 

 

Recension:
Slumdog millionaire är en sådan film man minns långt efter att man sett den. Den ger en inblick i Indien samtidigt som den har en kraftfull och gripande handling med ett tydligt och bra budskap: att aldrig ge upp.

 

Filmen är egentligen rätt hemsk och våldsam, men eftersom den är vacker på samma gång tas udden av det hemska bort och som tittare ser man den inte som en film med fruktansvärda händelser, trots att den egentligen är det. Att man inte fick se allting nära i detalj bidrar även det till att många känner att filmen är mer inom genrén "feel-good" istället för thriller.

 

 

Jag älskar hur handlingen är ihopvävs med programmet "Vem vill bli miljonär". Det blir ett unikt koncept med en annorlunda struktur, och det spännande äventyret blir både lärorikt och fascinerande. De många tillbakablickarna låter oss följa karaktären Jamals liv från och med han var väldigt ung, och just för att vi får vara med i hans uppväxt gör att starka känslor kopplas till hans karaktär.

 

Skådespelarna är riktigt bra och gör starka insatser vilket levandegör karaktärerna. Jag tycker att alla är väl utvalda och utför välplanerade prestationer. Musiken i filmen är väldigt bra och levande, och jag kände personligen igen många låtar som i filmen hade fått en indisk touch.

Filmens tempo var jämnt och den blev aldrig tråkig. Dock var den rätt förutsägbar, men den hade några tvister. Jag gillar inte heller klippningen, den gav ett rätt rörigt intryck. Men allt det positiva väger definitivt upp det negativa, och jag måste medge att mina ögon tårades i slutet.

 

 

Sammanfattningsvis så är Slumdog millionaire en film jag rekommenderar till dig som vill ha ett unikt och fascinerande äventyr som ger en större inblick i Indien samtidigt som filmen bjuder på spänning och romantik. Den bjuder på en annorlunda blandning mellan tv-programmet "Vem vill bli miljonär" och tillbakablickar i huvudkaraktärens liv. Med fantastiska skådespelare, bra musik och jämnt tempo blev Slumdog millionaire en film jag definitivt kommer att se igen.

I år har jag tänkt att utmana mig själv mer än med endast Goodreads challenge, så när jag såg att Boktycke har gjort en läsutmaning som också fungerar som en tävling så måste jag självklart passa på att vara med. För att jag ska slippa förklara hur den här utmaningen går till så länkar jag bara till hennes inlägg här. Detta inlägg kommer fungera som min statussida, där jag efter varje utläst bok som passar in, länkar till rätt påstående. Jag vet redan nu att jag inte kommer att klara alla, men jag ska försöka så gott jag kan! Utmaningen är följande:

Härskarrinnan (org. The mistress) är den fjärde och avslutande delen i The original sinners: the red years quartet av Tiffany Reisz, men serien fortsätter i The original sinners: the white years quartet som utspelar sig innan denna quadrilogi. Boken består av 416 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.

 

 

Jag recenserar alltid böckerna jag läst direkt efter jag läst klart den, men eftersom jag har varit sjuk under hela jullovet (och fortfarande är sjuk, men på bättringsvägen) så har jag inte haft energi till att recensera Härskarinnan förren nu; 11 dagar efter att jag läst ut den. Förhoppningsvis minns jag tillräckligt för att skriva en hyfsad recension.

Tiffany Reisz har verkligen bevisat att hon är en fantastisk författare. Hon är väldigt skicklig när det kommer till språk och ordval och hon hade definitivt inte något problem att fånga mig som läsare. Intresset fanns där redan vid första sidan och den hölls stark genom hela boken.

Själva strukturen i boken är uppbyggd som ett schack-spel, vilket hade en betydande djupare innebörd, och jag uppskattade verkligen tanken bakom det hela. Varje kapitel är döpta efter schack-pjäser som representerar de olika karaktärerna, och händelserna i boken var själva dragen i spelet, och det blev snart tydligt att det endast skulle finnas kvar en överlevande drottning.

 

Boken var riktigt bra, och det enda jag ogillade var att det var så sjukt många tillbakablickar. Egentligen bidrog de inte med någonting till en utvecklad handling, men samtidigt gav det en bakgrundsinformation som jag tidigare saknat. Men med många tillbakablickar sänks tempot lätt ner och spänningen i "nutiden" blir inte densamma.

 

Karaktären Søren växte för mig och vid slutet av boken upptäckte jag att jag faktiskt gillade honom. Jag har alltid hatat honom för att han är så sadistisk, men han visade sitt sanna jag och sin charm i Härskarinnan. Dock måste jag även säga att Wesley förlorade sin charm och blev rätt gnällig, och Kingsley - som jag aldrig gillat - har samma status som förut.

 

Avslutningsvis vill jag säga att Härskarinnan var en mycket bra avslutning på en bra serie. Den var inte riktigt lika bra som Prinsen, men hamnar på en värdig andraplats. Om du gillat tidigare delar i serien och vill ha mer bakgrundsinformation så är detta definitivt boken för dig eftersom den har väldigt många tillbakablickar. Den har även med mycket spänning och BDSM-scener.

 

Jag ber om ursäkt över att jag redan har brutit mitt löfte kring att uppdatera mer, men min tillfrisknad tar längre tid än vad jag trott, och tro det eller ej så det det både mycket tid och energi att recensera. Förhoppningsvis är jag tillbaka på fötter igen nästa vecka, för listan med recensioner börjar bli stressande lång.

 

Den 25:e december använde jag en del av mina julklappspengar till att beställa från Cdon, och idag fick jag sms från Posten att jag kunde hämta ut det. Eftersom jag är sängliggande så hämtade min mamma paketet åt mig. Detta var den största beställningen jag gjort på länge och det kändes väldigt bra att äntligen få hålla i mitt kära paket. Totalt blev det 8 filmer och 6 seriesäsonger.

 

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag uppdaterat dåligt på sistone. Det har inte bara med alla helger och högtider att göra, utan också för att jag nu legat sjuk i över en veckas tid. Men nu mår jag bättre, trots att jag inte är helt frisk ännu, och hoppas på att uppdateringen hädanefter återgår till vad den brukar vara. Jag tror jag har sju recensioner att skriva som jag inte hunnit med, så det blir lite stressigt att hinna med det nu när jag även måste plugga (har slutprov i fysik direkt när lovet är slut). Men jag ska göra mitt allra bästa.

 

Idag kom ett paket från Bonnier Carlsen, vilket var en glad överraskning. Boken jag fick av dem var Blodsväktaren, av Tessa Gratton. Det är efterföljaren av Blodsmagi; en bok jag inte minns mycket av men vet att jag gillade. Första boken hade ett riktigt snyggt omslag och en underbar rygg av röd sammet, och jag var lite orolig att andra boken inte skulle matcha: men den lyckades bli ännu vackrare. Ryggen är i mörklila sammet och med silverbokstäver: ser sjukt fint ut i bokhyllan. Jag ska definitivt börja läsa boken direkt efter jag blir klar med min nuvarande läsning (Varma kroppar av Isaac Marion).

 

Redan i morgon ska jag försöka komma ikapp av recensionerna jag inte hunnit skriva. Det du har att se fram emot att läsa om är Härskarinnan, A million suns, Hjälp! och många fler. Förhopnningsvis minns jag tillräckligt för att kunna skriva en bra recension.