I den första säsongen av Sons of Anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Sagal, Mark Boone Junior, Kim Coates, Tommy Flanagan, Johnny Lewis, Maggie Siff, Drea de Matteo, Ron Perlman och Ryan Hurst i huvudrollerna. Säsongen är 600 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2008 och rekommenderas från 15 år.

 

Recension:
Jag fann den första säsongen av Sons of Anarchy helt okej. Det är helt klart en väldigt annorlunda serie som inte liknar någon annan jag sett tidigare och jag har stora förväntningar på framtida säsonger. Dock tycker jag att serien började svagt. De första avsnitten var rätt tråkiga; händelselösa och långsamma. Det var egentligen inte förren kanske tioende avsnittet som mitt intresse började växa.

 

Jag är en sådan person som vill ha en omfattande handling. Det går bra att ha mindre paralleller i varje avsnitt, men det måste finnas en helhet som håller ihop allting. Och jag har väldigt svårt att hitta den stora handlingen - målet - med Sons of Anarchy. Första säsongen fokuserade mycket på karaktärerna, så handlingen kanske kommer gång i nästa säsong, men det var i alla fall någonting som jag saknade från denna.

 

 

Jag har blandade åsikter kring skådespelarna. Hunnam (Pacific rim) är duktig men jag tröttnar lätt på honom. Min favorit är Sagal (Våra värsta år) som passar perfekt som Gemma, och Lewis (The runaways) samt de Matteo (Desperate housewives) är rätt gulliga, medans jag inte alls gillar Perlman (Hellboy) eller Siff (Push). Så både plus och minus när det kommer till startfältet av skådespelare. Dock känner jag mig inte det minsta berörd av karaktärerna; varken de jag gillar eller ogillar, och det oroar mig lite eftersom karaktärerna är en series viktigaste redskap.

 

 

Serien var stundtals rätt spännande och ibland satt jag riktigt fascinerad vid skärmen. Tyvärr påverkar temot mitt omdömde rätt mycket då jag - trots dessa intensiva scener - satt uttråkad ofta. Jag har alltså inte riktigt fastnat för serien ännu, men hoppas verkligen att jag gör det i nästa säsong. För det är en annorlunda serie som verkligen har potential.

 

 

The next three days är regisserad av Paul Haggis och har Russell Crowe, Elizabeth Banks, Olivia Wilde, Liam Neeson, Ty Simpkins, Aisha Hinds, Daniel Stern och Michael Buie i huvudrollerna. Filmen är 127 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010 och är en remake av den franska thrillern Pour Elle (sve: Allt för henne) med Vincent Lindon och Diane Kruger i huvudrollerna. Du kan se trailern här.

 

Recension:
Jag hade rätt höga förhoppningar på The next three days och måste tyvärr skriva att jag blev besviken. Det är definitivt inte en dålig film men den levde helt enkelt inte upp till de förväntningarna jag hade. Det tar en lång stund innan handlingen etableras ordentligt, vilket gör att den första timmen är rätt händelselös och långsam. Det orsakade även att filmen kändes långdragen, och den hade kunnat förkortats rätt mycket utan problem. Dock var filmens sista timme spännande och kompenserade för mycket av den första delen.

 

 

Russell Crowe (Gladiator) och Elizabeth Banks (The Hunger Games) passar perfekt i huvudrollerna och presterar lika bra som väntat. Dock slösas actionhjälten Liam Neesons (Taken) och begåvade Olivia Wildes (House m. d.) talanger bort då de bara är med i ytterst få, korta scener. Deras karaktärer är inte särskilt viktiga för att filmens handling ska komma framåt och speciellt Wildes karaktär känns överflödig.

 

Tyvärr var filmens slut väldigt förutsägbart. Den sista timmen av The next three days gjorde verkligen att den hade potential till att bli riktigt bra, men slutet kändes B och typiskt Hollywood. Som helhet var det en bra film, men ingen stor hit på grund av den sega början och typiska Hollywoodkänslan. Jag skulle också velat ha mycket mer action. Jag vill dock väldigt gärna se originalet - Allt för henne - då den har fått riktigt bra kritik!

 

 

I huvudet på Colin Fischer är en bok skriven av Ashley Miller och Zack Stentz; manusförfattarna till bland annat X-men: first class och Thor. Boken är 224 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.

 

I huvudet på Colin Fischer var inte vad jag hade väntat mig, men det var faktiskt positivt. Själva handlingen i sig är rätt tråkig och bokens mysterie är inte särskilt stort, utan det som driver boken framåt är huvudkaraktären Colin. Han är det som håller kvar läsarens intresse och jag måste skriva att det var otroligt fascinerande att följa hans tankar. Han lider av Asperger-syndrom och förstår sig därför inte riktigt på andra människor. Detta gjorde att läsningen blev smått underhållande, samtidigt som den var psykologiskt intressant. Colin är för övrigt en riktigt stark karaktär som utvecklas väl under bokens gång.

Bokens språk är bra och det märks att Miller och Stentz har tidigare erfarenhet av skrivande. Språket är lättsamt och trovärdigt. Boken är skriven i ett allvetande läsperspektiv, vilket både är positivt och negativt. Jag gillar inte riktigt att man får hoppa in i många olika karaktärers tankar, men samtidigt underlättar det när det kommer att lära känna dem, eftersom Colin själv har problem på den fronten. Dock var det ingen annan karaktär än Colin som jag kände stack ut.

Någonting som jag fann intressant i början men som jag sedan störde mig väldigt mycket på var alla fotnoter i boken. Här och var finns ett ord eller begrepp som beskrivs mer noggrant med hjälp av en fotnot längst ned på sidan. Detta blev rätt jobbigt efter ett tag och ungefär halvvägs igenom slutade jag att läsa fotnoterna för att få ett bättre flyt i texten.

 

Allt som allt så gillade jag I huvudet på Colin Fischer. Handlingen i sig är ingenting stort, men tack vare Colins otroligt intressanta karaktärsuppbyggnad så hölls mitt intresse rakt igenom. Den är välskriven och har med lite humor också. Jag hoppas att det kommer en fortsättning, för jag vill gärna fortsätta följa Colin.

 

  

I den andra säsongen av Homeland får vi se Claire Danes, Mandy Patinkin, Damian Lewis, Morena Baccarin, Jackson Pace och Morgan Saylor i huvudrollerna. Säsongen är 629 minuter lång, består av 12 avsnitt och spelades in 2012. Den rekommenderas från 15 år.

 

Homeland är en hyfsat populär serie och därför hade jag rätt stora förhoppningar på den. Men tyvärr är det ingen höjdare för mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i politiska serier eller filmer, och då jag trott att Homeland skulle vara en actionserie så blev jag besviken när det visade sig vara ett politiskt drama. Jag gav den första säsongen både ris och ros då den ändå hade några höjdpunkter, men tyvärr visade det sig att den andra säsongen inte blev mycket bättre.

 

 

Politik är enligt mig tråkigt och ointressant, och eftersom Homeland har en stor dos politiska element så tappade jag intresset rätt snabbt. Dessutom är serien riktigt långsam och händelselös. Visst kunde den bli spännande ibland, och säsongen hade några imponerande scener, men de lyckas inte bära upp serien på egen hand.

 

 

Skådespelarna är begåvade men tyvärr är jag ändå inte särskilt förtjust i dem. Clarie Danes är fantastisk, men hon har en konstant stirrande blick som jag stör mig på, och Damian Lewis tycker jag är småtråkig. Själva karaktärerna känns inte särskilt välarbetade och de är allmänt platta, och exempelvis Dana känns alldeles för bortskämd för att gillas.

 

När jag läste om handlingen, innan jag börjat se serien, tyckte jag att den lät riktigt spännande. En före detta krigsfånge kommer hem och misstänkt ha blivit omvänd av terrorister; vad kan gå fel med det konceptet? Men tyvärr har handlingen i andra säsongen blivit otroligt överbelastad och utnött. Den känns redan genomarbetad sedan första säsongen, och den har inte drivits framåt tillräckligt.

 

 

Allt som allt är Homeland okej, men ett politiskt intresse för tittaren är ett måste. Det finns inte mycket action och serien är långsam, så det är också ett plus om tittaren inte är lättdistraherad som jag. Jag ska definitivt se den tredje säsongen (smått tvungen till eftersom jag fick den som recex) och jag hoppas innerligt att den är bättre än de tidigare.

 

 

Sova med fienden är en film från 1991, regisserad av Joseph Ruben. I huvudrollerna får vi se Julia Roberts, Patrick Bergin och Kevin Anderson. Den rekommenderas från 15 år och är 99 minuter lång.

 

Recension:
Sova med fienden är enligt mig en helt okej thriller, men tyvärr har den många problem. För det första så fick jag aldrig den där obehagliga känslan jag hade väntat mig skulle komma. Antagligen var det för att filmen inte känns särskilt unik. Den har en sådan handling som jag sett ett dussintals gånger, och därför kändes den lite platt. Filmen var, förutom de första tjugo minuterna, också väldigt förutsägbar och det var lätt att gissa sig till vad som skulle hända härnäst.

 

Tyvärr måste jag också skriva att filmens mittenparti var rätt händelselös och kunde bli småtråkig. Dessutom var många scener dessutom orealistiska. Men filmens stora plus är förstås Julia Roberts i huvudrollen, och hon gör ett precis så bra jobb som man kan vänta sig. Även Patrick Bergin gör bra ifrån sig, trots att jag tycker att han hade kunnat göra sin karaktär lite mer otäck.

 

Filmen var intressant att följa och trots att slutet kändes lite väl abrupt så var det fullt acceptabelt. Filmen i sin helhet är okej och värd att se, men det finns liknande filmer som är mycket bättre.

 

 

Idag kom tre paket till mig. Två stycken var från filmbolaget 20th Century Fox och ett var från bokförlaget Natur & Kultur. Jag är riktigt taggad över allt som trillade ner i dagens låda.

 

Blottad (org. Revealed) är den elfte boken i House of Night-serien, skriven av P. C. Cast och Kristin Cast. Boken är 340 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Det är den näst sista delen i serien.

 

Jag var ett otroligt stort House of Night-fan vid 2007; jag älskade verkligen serien. Och jag tycker fortfarande att de fem första böckerna är riktigt bra och passar perfekt för spänningssökande ungdomar i åldrarna 12 - 16 år. Men efter den femte boken började det sakta men säkert gå utför. Böckerna blev sämre och sämre och här har vi nu den elfte delen i serien; Blottad, och ja den är sämst hittills.

Det tillförs ingenting nytt i Blottad. Det som händer är saker som upprepas från tidigare böcker. Karaktärer, dialoger, beteenden, ja hela bokens innehåll är helt enkelt repetition. Dessutom är boken ändå väldigt händelselös och består mest av tjabbel mellan de numera ointressanta karaktärerna. Zoey och många andra karaktärer jag jag förr gillade har nu blivit sjukt störande. De flesta är hycklare, och deras dialoger och ordval är oftast otroligt barnsliga. Det finns dessutom ett överflöd av karaktärer, och de flesta behövs inte för att föra berättelsen vidare. De få karaktärerna som faktiskt är intressanta har också börjat hamna i bakgrunden och fått mindre roller. Så på karaktärsfronten är Blottad definitivt svag.

Egentligen är den enda anledningen till att jag ändå "gillade" Blottad för att läsningen kändes aningen nostaglisk. Jag läste de bra böckerna i serien när jag var runt omkring 11 eller 12 år och därför tycker jag faktiskt att läsningen av Blottad kunde bli mysig ibland eftersom nostalgi uppstod. Men eftersom jag är äldre nu, med mer vett i huvudet, så kan jag ändå inte dra mig till att uppskatta läsningen. Boken är alldeles för dåligt skriven. Men självklart ska jag läsa den allra sista delen i serien så att jag får ett avslut. För dig som inte har läst House of Night så kan det ändå vara värt att ta dig an de första böckerna, för de är mycket bättre än de senaste.

 

 

Idag låg två stycken paket i brevlådan. Det ena var från filmbolaget SMD och det andra från Micke.

 

The Maze Runner är en film av Wes Ball, med bland annat Dylan O'Brien, Aml Ameen, Ki Hong Lee, Black Cooper, Thomas Brodie-Sangster, Will Poulter och Kaya Scodelario i huvudrollerna. Filmen är 113 minuter lång, rekommenderas från 15 år och hade svensk biopremiär den 19 september 2014. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av James Dashner.

 

 

Recension:
Jag har läst boken The maze runner två gånger och därför kommer jag självfallet att jämföra den med filmen.  Men innan det vill jag bara klargöra att filmen är bra, men har man läst boken innan så är det givet att man blir besviken. Filmskaparna har ändrat nästan allting som gått att ändra på. De har tagit bort en hel del från boken, vilket man förstår att de måste göra, men det som stör mig är att de har ändrat en hel del onödiga saker som de inte hade behövt att förändra över huvud taget. Filmen är inte lika mörk som boken, och bokens mysterier känns betydligt större och djupare än det i filmen. Filmen ger inte en lika bra överblick över vad det är som sker och den kändes rätt platt.

 

Skådespelarinsatserna är helt okej, och några personliga favoriter hos mig är söta Thomas Brodie-Sangster (Game of thrones) och Will Poulter (The voyage of the dawn treader). Men däremot gillar jag inte Kaya Scodelario (The truth about Emanuel) i rollen som Teresa, samt Dylan O'Brien (Teen wolf) som Thomas. Det är något hos dem som känns "off" och tillgjort. Filmen i allmänhet är väldigt välgjord, med bra effekter och en noggrant uppbyggd värld, men den kunde dock bli rätt tråkig i mellanåt. Dessutom känns slutet mycket mer abrupt än bokens avslut som verkligen häpnade mig. I många filmer så gör det mig ingenting när de ändrar innehållet från boken (ett exempel är The Hunger Games) då de ändå är så pass sjukt bra att det inte stör, men tyvärr tillhör The Maze Runner inte dem.

 

Det underliga är att nästan allt som händer i boken händer i filmen, men av någon anledning har skaparna ändrat hur allting händer, och det är det jag stör mig på. Slutresultatet blir detsamma men vägen dit är helt annorlunda. Självklart förstår jag att The maze runner är en himla svår bok att tolka och filmatrisera, och därför tycker jag ändå att filmen blev fullt acceptabel, men jag hade hoppats på mer. Jag kommer att köpa filmen när den släpps (och skriva en ny recension då eftersom upplevelsen kan vara helt annorlunda) och jag kommer definitivt se fortsättningen; The scorch trials, som har biopremiär den 18 september 2015. Men vill du se den så rekommenderar jag att du läser boken efter att du sett filmen, för att minimera risken att bli besviken.

 

Idag fick jag ett paket från bokförlaget Modernista. Paketet innehöll den tredje delen i serien Nikkis dagbok. Den heter Berättelser om en (inte så) talangfull popstjärna. Jag tyckte att de tidigare delarna var söta och mysiga att läsa så jag ser fram emot att läsa mer om Nikkis äventyr. Självklart är böckerna menade för en yngre publik, men  vi äldre med barnasinnet kvar kan också njuta av dem.

 

I den sjätte säsongen av House m. d. får vi se Hugh Laurie, Lisa Edelstein, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jesse Spencer, Peter Jacobson och Olivia Wilde i huvudrollerna. Säsongen är 930 minuter lång, består av 21 avsnitt och spelades in 2010. Den rekommenderas från 15 år.

 

Efter förra säsongens massiva säsongsfinal så var jag tvungen att fortsätta se serien direkt. Men jag måste skriva att jag är lite besviken på denna säsong av House m. d.. Serien tar en helt ny riktning i den sjätte säsongen, vilket både är positivt och negativt. De första avsnitten har inte ett enda medicinskt fall, utan fokuserar på Houses situation. Detta blev lite tråkigt i längden och jag kom på mig med att längta tillbaka till de spännande fallen. Jag gillar dock att vi fick ta större del av Houses psyke, eftersom det gjorde att tittaren fick lära känna honom bättre.

 

 

Säsongen var allmänt svajande; avsnitten gick lite upp och ner. Vissa var rätt trista och jag tappade snabbt intresset, medan andra, exempelvis "Help me" var mer fascinerande. Det är tydligt genom hela säsongen att serien har bytt spår; känslan är totalförändrad från föregående säsonger och fokusen har lagts på andra saker. Serien är fortfarande underhållande och fick mig att skratta flera gånger, men däremot har den förlorat en del av sin charm. Jag saknade lite personkemi mellan bland annat Cuddy och House.

 

 

Dock blev serien klart bättre framåt mitten, men ändå inte lika bra som exempelvis säsong 5. Skådespelarna är fantastiska, manuset riktigt bra... men någonting saknas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men serien har tappat "det". Men självklart har den fortfarande otroligt hög kvalité och jag kommer garanterat fortsätta att titta på den.

 

 

Jag vill också passa på att nämna att säsongen hade en hel del bra gästskådespelare, bland annat Sarah Wayne Callies från The Walking Dead och Cynthia Watros från Lost. Med det sagt så var säsongen bra, men inte bäst. Den hade några stora missar och avsnitten hade varierande kvalitéer. Men House är ju ändå House och tack vare de duktiga skådespelare och det välskrivna manuset så är det ändå en serie som jag starkt rekommenderar.

 

 

Idag kom det fyra stycken paket till mig. Två stycken var från min underbara kontakt hos 20th Century Fox, ett var från författaren Gabriella Kjeilen och ett var egenbeställt från Cdon.

 

Rasande stjärna (org. Raging star) av Moira Young är den tredje och avslutande delen i Dustlands-trilogin, som publiceras av Rabén&Sjögren. Tidigare delar är Blodröd väg och Rebellhjärta. Boken är 476 sidor lång.

Handling:
"Saba har aldrig tvekat inför att följa sitt öde: att besegra DeMalo och hans tontoner. Men DeMalos charm och förföriska drömmar om Nya Eden har gjort henne förvirrad. Blodmånen är nu bara dagar bort och Saba och hennes Frihökar rustar för den slutgiltiga striden - trots att priset för en seger kan bli högre än hon någonsin kunnat ana."

Recension:

Det svenska omslaget till Rasande stjärna är inte särskillt lockande, men bokens innehåll är desto bättre. Jag läste Blodröd väg och Rebellhjärta - som båda två är fantastiska böcker - för ungefär ett och ett halvt år sedan, vilket resulterade i att jag inte mindes särskilt mycket från dem. Men trots det så kom jag in i Rasande stjärna rätt snabbt.

 

 

I den femte säsongen av House m. d. får vi se Hugh Laurie, Lisa Edelstein, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jennifer Morrison, Jesse Spencer, Peter Jacobson och Olivia Wilde i huvudrollerna. Säsongen är 1016 minuter lång och består av 24 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år.

 

 

Recension:
Wow, den här serien blir verkligen bättre och bättre. Det känns helt otroligt att House m. d. har kunnat gå från medioker till fantastisk. Säsong 5 av serien var utan tvekan den bästa säsongen hittills, och den sätter ribban högt för de tre följande säsongerna.

 

Det här är den första säsongen av House m. d. som inte har något händelsefattigt avsnitt; utan alla avsnitt har väldigt hög kvalité, med välskrivna manus, intressanta karaktärer och unika, fascinerande medicinska fall. Skådespelarna känns mycket mer bekväma i sina roller och det syns att de har roligt och är passionerade för sina karaktärer. De har en fantastisk personkemi som strålar genom skärmen och karaktärernas charm är oifrånkommande. De lyckades få mig att skratta och hoppa upp och ner i soffan, och berörde mig verkligen. De största skådespelarprestationerna i säsongen kom från Laurie, Edelstein och Sean Leonard, men alla presterade storartat.

 

Jag älskar karaktärsutvecklingen som Greg House genomgår i denna säsong, och det var riktigt spännande att få följa den nya vändningen hans liv tar. Säsongen var mästerligt utformad och rent av överväldigande. Den lurar tittaren om verkligheten och vänder sedan alltsammans upp och ned. Helheten vävs ihop perfekt och gör att serien känns realistisk. Avsnitten "Under My Skin" och "Both Sides Now" är de hittills bästa avsnitten i House m. d.s historia; näst intill fulländade. Efter säsongens oväntade cliffhanger vill jag omedelbart se fortsättningen.

 

 

Det känns helt otroligt att House m. d. har kunnat gå från medioker till fantastisk. Från en svag femma, till en stark åtta. Tack vare de varierande medicinska fallen, de begåvade skådespelarna och tvisterna i det välskrivna manuset, så lyckas säsong 5 verkligen leverera.

 

 

 

Harlequin är ett av världens största förlag med utgivning i 110 länder världen över. Enbart i Norden ger dem ut 1500 böcker varje år i genrer som romantik, krim och feelgood. Hittills har Harlequin varit stängt för svenska författare. Men nu har de tänkt om och letar efter feel-good berättelser skrivna av nästa svenska författarstjärna inom genren. Därför lanserar de i dagarna en svensk författartävling där första pris är ett bokkontrakt.

 

Vill man ha lite extra coaching och råd innan man skickar in sitt bidrag finns det möjlighet att boka tid för konsultation med redaktörer på plats i förlagets monter på bokmässan i Göteborg 25-28 september. "Vi finns där för att bolla idéer och uppslag. Vi diskuterar intrig, vändpunkter, karaktärer och miljö. Vi hoppas kunna peppa, inspirera och ge dig som är tävlingsdeltagare några verktyg att använda på vägen", säger Harlequins redaktionschef Anna Svedbom.

 

 

 

Skicka in ditt bidrag bestående av det första kapitlet (max 5000 ord) och en synopsis på 100 ord, som förmedlar berättelsens detaljer såsom genre, handling, karaktärer, konflikter och miljö. Maila in ditt bidrag till [email protected]. Glöm inte att skriva FÖRFATTARTÄVLING i ämnesraden. Ett bidrag per person!

Harlequins jury väljer ut de 25 bästa bidragen, och dessa författare får sedan skicka in fullständiga manuskript. De hör av sig via e-post och telefon, så glöm inte att lämna korrekt kontaktinformation när du anmäler dig.

 

Harlequins redaktörer kommer att läsa och bedöma de fullständiga manuskripten från topp 25 och välja ut de fem bästa som sedan kommer att publiceras för omröstning på harlequin.se. När det är dags för omrösning behövs allas hjälp att läsa igenom alla fem manusen och rösta på sin favorit.

 

De tillkännager namnet på vinnaren och deras första svenska Harlequinförfattare den 15 december 2014. Andra pris består av en halvdags konsultation med en av Harlequins redaktörer. Tredje pris är ett års prenumeration på valfri serie.

 

 

Tävlingen startar 10 september och första kapitlet ska vara inskickat senast 10 oktober. Överläggningen för första kapitlet börjar den 11 oktober och avslutas den 16 oktober. De författare som har gått vidare till nästa steg, att skriva ett fullständigt manus, blir meddelade senast den 16 oktober. Det fullständiga manuset ska vara inlämnat senast den 17 november och överläggningen på det fullständiga manuset pågår framtill den 30 november. De författare som har gått vidare till nästa steg, omröstning, blir meddelade senast den 30 november. Röstningen mellan de topp fem pågår mellan den 1 december och 10 december, och vinnaren utnämns den 15 december. Författaren som vinner tävlingen meddelas senast den 14 december. Andra och tredjepristagarna meddelas senast den 15 december.

 

För mer information, kontakta Anna Svedbom, redaktionschef tel: 08-505 511 05

Abduction är regisserad av John Singleton och har Taylor Launter, Alfred Molina, Maria Bello, Jason Isaacs, Michael Nyqvist, Lily Collins och Sigourney Weaver i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 8 februari 2012. Du kan se trailern här.

 

Recension:
Jag är riktigt besviken på Abduction. Den kunde bli lite småspännande ibland; men filmen var alldeles för påskyndad och klyschig. Dialogerna var rent av löjliga och manuset kändes både alldagligt och fånigt. Filmen är menad att vara mystisk men den känns inte trovärdig och blir inte intressant nog att undra över.

 

Det bästa med filmen är dock de underbara skådespelarna. Visserligen klarar jag inte av Taylor Launter, som är en usel skådespelare helt utan känsla, och som är alldeles för självbelåten. Han klarar inte av att bära upp filmen på sina axlar och drar med sig den i sitt fall. Men, däremot finns en hel drös med fantastisak skådespelare med, som gör att filmen inte blir helt olidlig att se på. De som lyckas prestera betydligt bättre än Launter, trots att manuset tvingar dem att göra och säga rätt idiotiska saker, är Lily Collins (City of Bones), Sigourney Weaver (Alien, Avatar), Maria Bello (Prisoners), Jason Isaacs (Harry Potter), Alfred Molina (Spider Man 2) och Michael Nyqvist (Män som hatar kvinnor), som alla lyckas dra nytta av sina erfarenheter och skapa intressanta och sympatiska karaktärer.

Abduction är väldigt orealistisk och har många logiska luckor. Och tillsammans med mängden klichéer och det typiska manuset så känns det som en "wanna be"-actionfilm. Filmen har en hel del fantastiska skådespelare som jag älskar, så jag blir riktigt ledsen när filmen inte drar någon större nytta av dem. Och hade någon annan, exempelvis Channing Tatum, Brandon Eaton, Andrew Garfield, Ben Barnes... vem som helst!... spelat huvudrollen istället för Taylor Launter så hade filmen lyckats mycket bättre, trots dess många andra brister.

 

 

Brick Mansions är regisserad av Camille Delamarre, med Paul Walker, David Belle, RZA, Gouchy Boy, Catalina Denis och Ayisha Issa i huvudrollerna. Filmen är 86 mintuer lång och rekommenderas från 15 år.  Den släpptes 3 september 2014 av Scanbox Vision. Den är en remake av Banlieue 13. Du kan se trailern här.

 

Brick mansions är en godkänd actionfilm, men tyvärr har den några uppenbara brister. Jag vill börja med att skriva att den knappt att borde kallas för en dysopi, eftersom samhället känns mer likt det vi lever i nu än en avlägsen, mörk framtid. Dessutom har filmen en hel del skjutande, och slagsmålen är i fokus, medan själva handlingen kommer i skymundan och är desto svagare. Brick Mansions blir helt enkelt en dussinfilm; en alldaglig film som redan finns i mängder.

 

 

Skådespelarprestationerna är inte mer än okej. Paul Walker är förstås bra och smått underhållande som alltid, men för övrigt är det ingenting som står ut eller imponerar. Brick Mansions har också många klychor och känns orealistisk i mellanåt. Jag störde mig även på att allting löstes lite väl lätt - och banalt - i slutet. Filmen känns som en medioker och relativt själlös underhållning.

 

 

Men jag tycker faktiskt inte att Brick Mansions var dålig; den var snarare bättre än vad jag väntat mig. Jag tycker att actionscenerna är bra gjorda och filmen blev bättre halvvägs igenom, när det kom till handlingen. Jag hade velat ha betydligt mycket mer djup och känsla, men allt som allt så är det en bra actionfilm.

 

 

Enough Said, regisserad av Nicole Holofcener, har Julia Louis-Dreyus, Tracey Fairaway, Toni Collette, James Gandolfini och Catherine Keener i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång och är barntillåten. Den släpps 24 september 2014 av 20th Century Fox. Du kan se trailern här.

 

Jag tycker att Enough Said var bra och dålig på samma gång. Jag kunde sitta rätt uttråkad långa perioder av filmen, men det fanns något där som gjorde att jag ändå gillade den. Filmens stora plus är Julia Louis-Dreyus (Seinfield) och utan henne hade filmen fallit pladask. Enough said känns rätt platt, men tack vare Louis-Dreyus fantastiska prestation, med underhållande miner och kroppsspråk som fick mig att småskratta, så blev filmen ändå rätt lyckad.

 

 

Däremot fanns det andra skådespelare vars prestationer jag inte var lika förtjust över. En av dem är den nyligen avlidne James Gandolfini. Detta är den första filmen jag sett honom i och jag tyckte att han som skådespelare kändes rätt platt och tråkig; alldaglig helt enkelt, ingenting som stod ut. Sedan har vi också Toni Collette (The way way back) och Catherine Keener (40 year old virgin) som jag gillat tidigare, men som inte riktigt höll måttet i denna. Jag fastnade inte för karaktärerna och hade svårt att relatera till dem.

 

Filmen är bra, men jag skulle däremot inte klassificera den som en komedi. Enough said är endast rolig när det kommer till Louis-Dreyus, och det är för att hon är underhållande som person. Enough said är snarare rätt deprimerande. Den är inte direkt dyster, men humorn är torr och karaktärernas situationer är inte särskilt upplyftande.

 

 

Enough said är en riktigt svår film att recensera. Den var trevlig att se på och jag kan tänka mig att se den igen, men samtidigt så var den inte särskilt komisk, utan snarare slö och vemodig. Allt som allt en bra film, bara man är på rätt humor!

 

 

Cosmos: A Spacetime Odyssey är en dokumentärsserie med värden Neil deGrasse Tyson, regisserad av Brannon Braga, Ann Druyan och Bill Pope. Några av rösterna görs av bland annat Kirsten Dunst, Richard Gere, Stoney Emshwiller och Piotr Michael. Serien är 558 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den släpps 24 september 2014 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Serien har vunnit 4 Emmys och 3 andra priser, samt blivit nominerad till ytterligare 10 prisutdelningar.

 

 

Jag blev glatt förvånad över Cosmos: A Spacetime Odyssey. Jag har aldrig någonsin gillat en dokumentär; det längsta jag kan sträcka mig till är att jag fann Blackfish rätt fascinerande och intressent. Men jag storgillade verkligen Cosmos: A Spacetime Odessey. Den kändes nyskapande och fräsch och fick verkligen fram sina budskap.

Det första jag tänkte på när Cosmos första avsnitt startat, var hur begåvad astrofysikern Neil deGrasse Tyson, seriens värd, var. Det märktes direkt att han kunde vad han pratade om, och att han hade roligt medans han gjorde det. Det syns att han brinner för vetenskapen. Han är också väldigt tydlig. Han pratar långsamt och använder ett enkelt språk, vilket gör att även de som inte är särskilt insatta i vetenskapliga ord och termer ändå lätt förstår vad han pratar om. När Tyson skulle berätta om något mer komplicerat eller klarlägga ett avancerat ords betydelse, så stressade han inte upp sig, utan tog ett djupt andetag och förklarade klart och tydligt vad det innebar.

 

Cosmos är verkligen en unik dokumentär. Den berättar inte att "så här är det", utan ger tittaren olika infallsvinklar och perspektiv, samt uppmanar att man själv ska tänka efter. Det blir inte heller enformigt att titta på, eftersom serien ändrar berättartaktik flera gånger. Serien växlar mellan egenfilmat material, foton, animeringar och tecknade filmsnuttar. Dessa tecknade filmer var verkligen någonting jag uppskattade; de kändes nästan som sagor. De illustrerade oftast en historisk händelse eller person som kom att påverka vetenskapen och samhället, och det var faktiskt riktigt intressant att se. Som tittare fastnade man för de tecknade personerna och brydde sig om vad som skedde på skärmen. Även här var Tysons berättarröst väldigt bra; den har ett djup som fångar ens uppmärksamhet och han inflikar med en hel del vitsiga kommentarer.

 

Seriens effekter är exemplariska. Inte nog med att vi som tittare åker runt i ett high-tech rymdskepp tillsammans med Tyson, utan animeringarna i rymden, kosmiska kalendern, de utdöda djuren eller bara allmänt i miljön var slående. De var otroligt vackra och välgjorda; och såg obehagligt äkta ut. Cosmos är en serie som lyckas få tittaren att inse hur liten man egentligen är; men när man sett klart serien känner man ändå att man har världen i sina händer.

 

 

En sak jag verkligen uppskattade med serien var variationen av ämnen som togs upp. Jag tror att jag hade blivit uttråkad om serien endast fokuserat på rymden hela tiden, men som tur var tog Cosmos upp allt från astronomi, biologi, fysik och historia. I varje avsnitt fick jag flashbacks från min gymnasietid i där jag i dessa fyra ämnena lärt mig vad Tyson pratade om; och tänk så mycket roligare det hade varit att se på Cosmos i skolan istället för att stirra ner i en lärobok! Cosmos är verkligen en perfekt serie att använda som studiemedel, speciellt i dessa ämnena jag nämnde, men kan även tillämpas i exempelvis kemi. 

 

 

Jag tycker att Cosmos var väldigt intressant att följa och trots att jag redan lärt mig mycket av det Tyson pratade om på det Naturvetenskapliga gymnasieprogrammet, så lärde jag mig en hel del. Serien var fascinerande att följa från början till slut och Cosmos: A Spacetime Odyssey är en av de få dokumentärerna jag faktiskt gillar och kan tänka mig se igen. Visst kunde det bli lite utpumpande ibland, men jag tror det var på grund av att jag sträcksåg seriens alla avsnitt. Cosmos: A Spacetime Odyssey är en serie jag rekommenderar till nyfikna människor som vill veta mer om varför livet ser ut som det gör.

 

 

Igår fick jag 4 böcker av Bonnier Carlsen.

 

Boken Vassa Föremål är skriven av Gillian Flynn, författaren till Gone Girl och Mörka Platser, och är 279 sidor lång. Den publiceras av bokförlaget Modernista.

 

Jag har hört väldigt mycket gott om Flynn, mestadels tack vare hennes bok Gone Girl som jag ännu inte skaffat hem. Men jag måste skriva att Vassa Föremål var en besvikelse. Den var till största del väldigt tråkig och långsam och trots vissa intressanta detaljer, som exempelvis huvudkaraktärens förflutna, så fastnade jag aldrig vid boken.

Bokens handling är relativt svag och som läsare väntar man ständigt på att boken ska komma igång. Trots att boken handlar om mord och andra hemskheter så tycker jag inte att den var det minsta obehaglig eller läskig. Jag brydde mig inte heller särskilt mycket om karaktärerna eller morden i sig, då de inte påverkade mig känslomässigt. Jag tyckte också att Vassa Föremål var väldigt förutsägbar, och listade ut vem den skyldige var väldigt snabbt.

Nu låter det som att boken var rakt igenom dålig, men så var inte fallet. Gillian Flynns språk är riktigt bra och håller läsarens intresse igenom boken. Det fanns också små detaljer i karaktärernas beteende som var intressanta. Men just för att jag var uttråkad majoriteten av läsningen så var det ingen bok som passade mig. Jag känner dock att det finns potential för utveckling så jag kan tänka mig att läsa mer av Flynn i framtiden.

 

 

I den fjärde säsongen av The Walking Dead, baserad på böckerna av Robert Kirkman, får vi se Andrew Lincoln, Steven Yeun, Changlder Riggs, Norman Reedus, Melissa McBride, Lauren Cohan, Emily Kinney, Danai Gurira och Sonequa Martin-Green i huvudrollerna. Säsongen är 696 minuter lång och består av 16 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år och släpptes 3 september 2014.

 

 

The Walking Dead är utan tvekan en av de mest välgjorda serierna jag sett (tillsammans med Game of Thrones och Sherlock). Trots det långsamma tempot så finns ett ständigt djup i serien. Här och var finns subtila meddelanden och ledtrådar, och spänningen släpps aldrig. The Walking Dead är en serie som fokuserar väldigt mycket på karaktärerna och deras utveckling, och trots att zombier (eller så kallade "Vandrare") är en viktig del av serien så skulle jag snarare kalla det för en överlevnadsserie än en zombieserie. Just säsong 4 var enligt mig inte riktigt lika bra som de tidigare säsongerna, då den var mer händelselös, men den var fortfarande otroligt bra.

 

 

The Walking Dead är en serie som verkligen lyckas beröra, just för att tittaren lär känna karaktärerna så pass väl på djupet och verkligen bryr sig om dem. Skådespelarna gör fantastiska prestationer och jag skulle inte kunna tänka mig ett annat cast i The Walking Dead. Några personliga favoriter för mig är Norman Reedus som Daryl, Lauren Cohan som Maggie, Melissa McBride som Carol, Steven Yeun som Glenn och Danai Gurira som Michonne, medan jag inte riktigt har fastnat för Andrew Lincolns karaktär Rick. Men alla skådespelarnas prestationer känns äkta och inte ett dugg konstlat, och oavsett om tittaren gillar karaktärerna eller inte så går det inte att undgå castets talang.

 

Sminkningarna och animeringarna är riktigt bra gjorda, och Vandrarna ser verkligen ut som zombier, och inte som missförstådda människor. Effekterna är även de otroligt välgjorda och kunde få mig som tittare att hoppa högt i soffan. Musiken är diskret och stjäl inte uppmärksamhet från det som händer på skärmen, men lyckas samtidigt påverka tittaren känslomässigt.

 

Trots att jag inte tycker att denna säsong är lika mörk och brutal (duh, få huvudkaraktärer dör) som tidigare säsonger så är den otroligt stark och intensiv. Visserligen går avsnitten lite upp och ned; vissa kunde bli lite småtråkiga medan andra var omöjliga att slita sig bort ifrån, men som helhet håller den definitivt måttet. Mina favoritavsnitt i säsongen är nummer 8 ("Too Far Gone"), 14 ("The Grove") och 16 ("A") medan jag inte var överförtjust i exempelvis avsnitt 6 ("Live Bait"). Säsongen slutar i en stor cliffhanger och jag är väldigt exalterad och taggad över att se fortsättningen.

 

Den fjärde säsongen av The Walking Dead var alltså riktigt bra och spännande och det har varit roligt att få följa karaktärerna igen. Skådespelarna är lika fantastiska som vanligt, handlingen är slående och spänningen oftast på topp. Men på grund av det långsamma tempot och några händelselösa avsnitt så denna den svagaste säsongen hittills.

 

 

Idag kom en bok till mig från förlaget Modernista; Four av Veronica Roth. Detta är alltså en antologi med fyra noveller som tillhör Divergent-trilogin, ur Tobias perspektiv. Novellerna är Falangbytaren, Novisen, Sonen och Förrädaren. Det finns också två andra noveller kallade Free Four (Divergent #1,5) och The Path to Allegiant (Divergent #2,5) men de ingår inte i denna samling.

 

Jag är taggad att läsa dessa noveller eftersom jag älskade Divergent och Insurgent. Jag var inte direkt lika taggad över Allegient så jag håller tummarna att Four är skriven i den gamla Divergent-andan! Novellerna går att ladda ner enskilt som e-bok och har då riktigt vackra, digitala omslag. Tack till Modernista!

The other woman är regisserad av Nick Cassavetes, med bland annat Cameron Diaz, Leslie Mann, Nikolaj Coster-Waldau, Kate Upton, Taylor Kinney och Nicki Minaj i huvudrollerna. Filmen, som släpps 10 september, är 104 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Du kan se trailern här.

 

Jag älskar gemenskapen mellan de nyfunna vännerna och trots att många av skämten är rätt typiska för chick-flick-genrén och lite överdrivna, så var karaktärerna så pass underhållande att jag inte stördes av de mindre klichéerna. The Other Woman känns varm och lättsam och den var avslappnande att se på. Jag kan inte direkt påstå att jag skrattade genom hela filmen, men det blev lite småfnitter här och var.

The Other Woman bjuder också på riktigt bra, modern musik, och vi i soffan satt och nynnade med i låtarna. Men det bästa med filmen är verkligen dess skådespelare. Inte nog med att den har humordrottningen Cameron Diaz (Charlies Angels) i huvudrollen, utan alla andra roller är även de castade med fantastiska skådespelare. Den som står för den mesta humorn är Leslie Mann (17 again) och det är kul att känna igen ansiktena för de mindre rollerna, exempelvis Upton (The three stooges), Minaj (Ice age 4) och Kinney (The Vampire Diaries). En personlig favorit är dock Nikolaj Coster-Waldau; mest känd för sin roll som Jaime Lannister från Game of Thrones. 

The Other Woman var alltså en riktigt bra feel-good film. Lite seg ibland, men en chick-flick över förväntan. Den har humorn och otroligt begåvade skådespelare. Tack vare den varma känslan som filmen ger, så får den ett stort pluspoäng.

 

A little bit of heaven är en film regisserad av Nicole Kassell, med bland annat Kate Hudson, Gael García Bernal, Kathy Bates, Whoopi Goldberg, Peter Dinklage och Lucy Punch i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011. Du kan se trailern här.

 

 

Jag tycker att A little bit of heaven är en helt OK, mysig film. Jag kan till och med klassificera den som en bra romantisk komedi. Men däremot är det en dålig cancerfilm. Väldigt lite stämmer överens med hur verkligheten ser ut och sjukdomen skildras försumligt och slarvigt. Det känns väldigt orealistiskt att se läkarens beteende, cancerpatientens utseende och sjukdomens symptom och påverkan på livet. A little bit of heaven är en bra film, men den minimerar problemen - både psykiska och fysiska - som cancerpatienterna går igenom; vilket gör att filmen får fel ton och känsla. Den känns inte seriös och jag berördes inte särskilt mycket.


Filmen är dock vacker och tänker man på den som en romcom istället för en drama så fungerar den fint. Den är lite förutsägbar, och inte särskilt unik, men skådespelarna presterar riktigt bra. Förutom Hudson (Hur man blir av med en kille på 10 dagar) och Bernal (The science of sleep), som var duktiga men levererade någonlunda platta karaktärer, så gillade jag verkligen framförandena som gjordes av Bates (Titanic) och Dinklage (Game of thrones).

 

 

Filmen är väldigt lättsam och trots att den var smått underhållande och hade en känslomässig inverkan så blev den aldrig rolig eller sorglig. Den känns mer som den typiska romantiska komedin. Den är bra gjord, men klychig. Allt som allt så är A little bit of heaven en riktigt bra film för dem som inte bryr sig om att det medicinska ska vara korrekt. Söker du en dramatisk och lite klychig romcom så är det den perfekta filmen för dig. Vill du däremot ha en välgrundad och genomtänkt snyftare så ska du fortsätta att leta.

 

3 Days to Kill är regisserad av McG, med bland annat Kevin Costner, Amber Heard, Hailee Steinfeld och Tómas Lemarquis i huvudrollerna. Filmen, som släpps 17 september 2014, rekommenderas från 15 år och är 110 minuter lång. Du kan se trailern här.

 

Jag tycker att 3 Days to Kill är en bra actionfilm. Den är lite långsam och upprepande ibland, men den underhöll mig bra. Inte nog med att den hade många bra fajtingscener, utan den fokuserar väldigt mycket på familjen istället för att endast ha konstant action. Det gör att den får ett viktigare budskap. Dock känns familjen till viss del obetydlig och underutvecklad. Men något jag gillade var att filmen var lite smårolig ibland, och trots många allvarliga scener så muntrade den upp mig.

 

 

Kevin Costner gör rollen som Ethan Renner riktigt bra, och trots det lite förutsägbara och klychiga manuset så känns hans karaktär trovärdig. Jag gillade även Amber Heard, som stod får en stor del av humorn. Utan Costner hade dock filmen fallit sönder rätt snabbt, just på grund av det bristande manuset och det lite långsamma tempot.

 

Allt som allt så tycker jag ändå att 3 Days to Kill är en bra  och underhållande actionfilm. Costner håller filmen uppe och den har en hel del humor. Trots att jag velat ha en mer intensiv och spännande film så håller 3 Days to Kill måttet. Jag skulle kunna tänka mig att se filmen igen någon gång.

 

Idag kom stort paket från 20th Century Fox till mig! Det innehöll 2 serier och 2 filmer.

 

I den fjärde säsongen av House m. d. får vi se Hugh Laurie, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Lisa Edelstein, Peter Jacobson, Olivia Wilde, Anne Dudek och Kal Penn i huvudrollerna. Säsongen är 675 minuter lång och består av 16 avsnitt. Den spelades in 2007 och rekommenderas från 15 år.

 

Precis som de tidigare säsongerna så håller sig säsong 4 av House m. d. stark rakt igenom. Den har några få svackor, men intresset hålls alltid kvar. Skådespelarnas prestationer är som alltid oklanderligt, men jag måste dock skriva att jag är besviken på karaktärernas utveckling. Foreman har den största rollen av Houses gamla team, men han känns väldigt tråkig. De övriga gamla medlemmarna tappade även dem tittarens intresse. Istället kommer ett gäng nya skådespelare och karaktärer in i serien; något jag nästan aldrig gillar. Men detta gjordes på ett så pass humoristiskt sätt att jag faktiskt uppskattade förändringen.

 

Serien kan bli lite enformig, tröttsam och långsam ibland eftersom den fokuserar mycket på det medicinska istället för karaktärerna och deras relationer, men något jag gillade med säsong 4 var de otroligt fascinerande fallen. Ett exempel är avsnittet Frozen, som kändes både unikt och annorlunda. Och som alltid så älskar jag personkemin mellan Dr. Cuddy och Dr. House, och jag önskar verkligen att Cuddy får en mycket större roll i senare säsonger. Det är oftast scenerna där Laurie och Edelstein samspelar som förgyller serien.

 

Jag gillade även att Wilson blev mer involverad i serien. Jag uppskattade speciellt säsongens sista avsnitt, där han stod mycket i fokus. Avsnitten House's head och Wilson's heart var både spännande och berörande, mestadels tack vare Lauries och Leonards skådespeleri.

 

 

Allt som allt var säsong 4 riktigt bra. Den kunde bli lite tråkig i mellanåt, men säsongen har många spännande och fascinerande fall. Serien får här en hel den nya skådespelare och börjar säga adjö till de gamla, men det som en bra nystart att byta ut några av dem. House m. d. hade även i denna säsong en stor dos charm som är omöjlig att stå emot.

 

 

Ink, skriven av Amanda Sun, består av 319 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag. Det är den första delen i Paper Gods-trilogin.

 

Ink började rätt starkt och jag blev omedelbart fascinerad av den annorlunda YA-miljön. Boken utspelar sig i Japan och Suns beskrivningar gör att den vackra miljön etslar sig fast i läsarens huvud, och stannar där långt efteråt läsningen är avslutad. De första hundra sidorna tyckte jag var väldigt intressanta; det kändes annorlunda att läsa om denna typ av övernaturlighet, och jag gillade Sun för hennes unika uppbyggnad av världen. Det kändes äkta. Läsaren har inte bara kunskapen om att karaktärerna befinner sig i Japan, utan man känner det också. Men efter ett tag började jag tröttna. Tempot saktades ner och boken började komma in i den vanliga mallen för typiska YA-kärleksberättelser.

Boken blev helt enkelt alldaglig; inte tillräckligt originell. Fler och fler klichéer kom in i bilden och jag slutade att gilla huvudkaraktären då hon var alldeles för besatt och överdriven. Efter ett tag blev till och med bläckets magi - som jag från början tyckt om och funnit unikt - rätt fånigt. Boken kändes planlös, och ungefär halvvägs igenom var jag uttråkad. 

Jag kommer att vilja läsa fortsättningen; Rain, och jag hoppas verkligen att den är starkare än Ink. Denna började bra och annorlunda, men tyvärr föll den i den vanliga mallen för YA, som jag läst alltför många gånger. Det blev helt enkelt inte intressant att läsa efter ett tag. Men tack vare miljön och Suns skrivande så är Ink endå en helt OK bok.

 

 

Idag fick jag två actionfilmer av bolaget Scanbox Vision. 

 

The Amazing Spider-Man 2 är regisserad av Marc Webb och i huvudrollerna får vi se Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx, Dane DeHaan, Colm Feore, Sally Field och Felicity Jones. Filmen spelades 27 augusti 2014 och rekommenderas från 11 år. Den är 136 minuter lång.

 

Jag har hört väldigt mycket negativt om The Amazing Spider-Man 2, och trots att jag inte direkt hyllar den så tycker jag definitivt inte att den är så dålig. Enligt mig är den rätt likvärdig The Amazing Spider-Man. Dock når den ju inte alls upp till originaltrilogin, men det kanske helt enkelt är fel att jämföra dem åt alls?


Jag brukar gilla Jamie Foxx (White house down) i hans roller men i The Amazing Spider-Man 2 kändes hans karaktär alldeles för ologisk och konstig för att jag skulle gilla hans framförande. Hans dialoger är tråkiga och enformiga och jag tycker rent allmänt att han inte gjorde bra i från sig. Andrew Garfield (The social network) har dock en viss charm och jag tycker att han utgör en underhållande Peter Parker. Sally Field (Mrs. Doubtfire) är duktig som alltid, men precis som många andra av skådespelarna så lämnar hon ingen minnesvärd prestation.

 

 

Det jag gillar med The Amazing Spider-Man 2 är att den är smårolig, men ibland går det lite överstyr. Som karaktär har Peter övermod, vilket gör att han retas och skämtar inför bovarna, och det gör att filmen känns lite B och obalanserad. Men för övrigt gör humorn att filmen blir lättsam och roande.

 

 

The Amazing Spider-Man 2 känns dock väldigt påskyndad; speciellt när det kommer till hur Max blir Electro. Det hela känns väldigt orealistiskt och överdrivet. Filmen har dessutom en hel del klichéer som gör att den blir förutsägbar och utnött. Jag måste dock skriva att jag tycker att effekterna i filmen var rätt läckra, hur överdrivna de än må vara. Och det är kul att få se tre olika bovar i filmen; både Electro, Green Goblin och Rhino.

 

Jag tycker alltså inte att The Amazing Spider-Man 2 är lika dålig som många säger, men det var inte heller en ny favorit. Den är inte alls lika bra som originaltrilogin, men jag tycker att den klarar av att stå på egna ben. Andrew Garfield gör ett bra jobb ifrån sig som Spider-Man och han tillför en hel del humor till filmen. Det negativa är dock att filmen är alldeles för påskyndad, klychig och överdriven.

 

 

Nu är den äntligen här! För ungefär ett halvår sedan förbokade den fjärde säsongen av The Walking Dead och idag kom den i min brevlåda! Jag är så sjukt taggad över att se fortsättning på denna makalöst spännande serie!

 

I den andra säsongen av Sherlock, regisserad av Euros Lyn och Paul McGuigan, får vi se Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Una Stubbs, Rupert Gaves, Mark Gatiss, Andrew Scott och Louise Brealey i huvudrollerna. Säsongen är 266 minuter lång och består av 3 avsnitt kallade A Scandal in Belgavia, The Hounds of Baskerville och The Reichenbach Falls. Den hade premiär 2012 och rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.

Handling:
"Holmes och Watson blir en del i en kamp mot global terrorism, korrupta CIA-agenter och en hemlig sammansvärjning mot den brittiska regeringen. Ett fall kastar en längre skugga över deras liv än de kunnat föreställa sig. Den store mästerdetektiven måste påbörja en lång duell med en motståndare lika kall, hänsynslös och briljant som han själv. Ett bakomliggande, mörkt, syfte framträder med det hela - ett noga iscensatt möte mellan två genier. En slutlig uppgörelse nalkas."

Recension:

Sherlock är en riktigt speciell och annorlunda serie. Trots att konceptet kring Holmes är någonting vi sett förut så blir serien aldrig förutsägbar, opersonlig eller platt. Serien är fylld med känsla och tack vare de fantastiska huvudskådespelarna - Cumberbatch (The Hobbit: The Desolation of Smaug), Freeman (The Hobbit: An Unexpected Journey) och Scott (Saving Private Ryan) - fängslar karaktärerna tittaren genom hela säsongen.

 

Benedict Cumberbatch är verkligen den bästa "Sherlocken" som finns idag. Varken Jonny Lee Miller (Elementary) eller Robert Downey Jr. (Sherlock Holmes) kommer ens i näriheten till att porträttera en lika livfylld och fasinerande Holmes. Och i denna säsong av Sherlock så lyckas till och med Cumberbatch att överträffa sig själv. Han gör sin karaktärs psyke väldigt intressant och drar sig aldrig med att överraska tittaren med någon ny detalj i Holmes. Även Freeman och Scott gör makalösa prestationer och tillsammans bildar de en riktigt stark trio.

 

Serien är väldigt snyggt filmad och ihopklippt. De noggrant planerade och utförda effekterna och animeringarna gör att serien får otroligt snygga övergångar, samtidigt som de gör det lättare för tittaren att följa Sherlocks tankegångar och texter. Dessutom har serien bra musik och jag diggar verkligen introlåten.

 

Jag måste dock skriva att jag är rätt besviken på säsongens tempo. Trots att säsong 2 är bättre än första säsongen så hade jag hoppats på att takten skulle ha ökat lite. Den lite tröga farten gjorde att jag inte alltid satt fängslad vid serien, och tankarna kunde lätt drifta iväg till annat. Men det är egentligen det enda negativa jag kommer på med säsongen.


Säsongens sista avsnitt - "The Reichenbach Falls" - är seriens hittills starkaste avsnitt. Visserligen förstördes det lite av att jag hade blivit spoilad om vad som skulle ske, men trots det så var det riktigt bra och berörande. Självfallet slutar det i en (rätt förutsägbar) cliffhanger som gör att jag längtar efter att se mer.

 

Sherlock är en förstklassig moderniserad version av klassikern Sherlock Holmes, skriven av Sir Arthur Conan Doyle. Serien har superb skådespelare, riktigt bra animeringar och ett noggrant planerat manus, vilket gör att om man ska se en tolkning av Sherlock Holmes, så är Sherlock det bästa sättet att göra det.

 

 

Augusti började bra men närmare mitten började jag få rätt fullt upp, vilket har resulterat i något färre recensioner. I augusti har jag fyllt 19 år och jag har också börjat på högskolan. Något jag är väldigt glad över är att jag inte har läst några dåliga böcker i augusti! Inte heller har jag sett några dåliga serier. Filmerna har däremot varit allt från bra till usla; de mesta medelmåttiga.

 

Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden, och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på länkarna under bilderna för att komma till recensionerna. Länkarna och bilderna står i betygsordning. Och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn.

 

----------

 

Cress av Marissa Meyer (9/10)
I dödens labyrint av James Dashner (8/10)
The little android av Marissa Meyer (6,5/10)
Echo & Noah av Katie McGarry (6,5/10)
Under ägget av Laura Marx Fitzgerald (6/10)
Matchad av Ally Condie (6/10)

 

----------

 

Flightplan (7/10)
Yes man (6,5/10)
The amazing Spider-Man (6/10)
Easy A (6/10)
Kill Bill (5,5/10)
The grand Budapest hotel (5,5/10)
Noah (5/10)
Labor Day (4,5/10)
In a world... (4/10)
Evil dead 2 (2/10)
The zero theorem (1/10)

 

----------

 

 

----------

 

Nya böcker i hyllan (6 stycken):

Matchad av Ally Condie - recex
Echo & Noah av Katie McGarry - recex
Ink av Amanda Sun - recex
De odödligas hunger av Julie Kagawa - recex
Vassa föremål av Gillian Flynn - recex
Rasande stjärna av Moira Young - recex

 

Nya filmer i hyllan (16 stycken):
The zero theorem - recex
In a world... - recex
Kill Bill
Kill Bill 2
The grand Budapest hotel - recex
Noah - recex
Labor day - recex
The next three days
Easy A
A little bit of heaven
Yes man
Flightplan
Gran torino
Evil dead 2 - recex
The amazing Spider-Man 2 - recex
The amazing Spider-Man

 

Nya seriesäsonger i hyllan (9 stycken):
House m. d., säsong 3
House m. d., säsong 4
House m. d., säsong 5
NCIS: Los Angeles, säsong 1
Nashville, säsong 1
House m. d., säsong 6
House m. d., säsong 7
House m. d., säsong 8
Pretty little liars, säsong 3

Allt som allt känns det som att det har varit en helt OK månad - och jag hoppas att ni också haft det bra och fått mycket läsande och filmtittade gjort. Jag håller tummarna för att september blir minst lika bra!