I den andra säsongen av
Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Laure Leighton, Ian Harding, Janel Parrish, Holly Marie Combs, Keegan Allen och Tyler Blackburn i huvudrollerna. Säsongen är 1050 minuter lång och består av 25 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 11 år.
Handling:
"Hela Rosewood vill vet vem som dödade Alison, men ingenstans kan man gömma sig från A:s vakande öga. Mysteriet tätnar, dödstalen stiger och texterna från A blir allt mer hotfulla."
Recension:
Innan jag började med Pretty little liars så hade jag inte höga förhoppningar alls. Jag tyckte den verkade som det typiska, fåniga tonårsdramat som finns överrallt. Men jag gillade verkligen den första säsongen och nu efter den andra så vill jag genast se mer. I den andra säsongen djupnar och mörknar intrigerna och den beroendeframkallande känslan släpper aldrig taget. Visst är vissa avsnitt - exempelvis "The first secret" - lite melankoliska och tråkiga, men de flesta är både spännande och intensiva.
Tjejgänget fortsätter att utreda de mystiska omständigheterna kring Alis död.
Många saker med serien är väldigt förutsägbara, men det hindrar inte
Pretty little liars från att både överraska och chockera. Jag älskar mysteriet kring Alisons död och vem A är, och att det hela tiden dyker upp nya ledtrådar och villospår. Dock kan serien kännas overklig, småfånig och överdriven ibland - speciellt när det kommer till de typiska "tonårsdramaingredienserna". Personligen tycker jag att serien skulle kännas mognare utan vissa upprepande och smått irriterande kärleksintriger.
Ett oväntat dödsfall får tjejerna att tvivla på allt.
Skådespelarna är riktigt duktiga och jag älskar både dem som spelar kompisgänget plus deras föräldrar. Jag tycker dock att den svagaste skådespelaren i serien är Shay Mitchell; som oftast har samma ansiktsuttryck i de flesta av scenerna. Det jag gillar är att föräldrarna blandas in mer i gängets problem i denna säsong. Det gör att intrigerna känns allvarligare och verkligare än ett vanligt high school drama. Jag älskar relationerna och vänskapsbanden som finns både mellan vännerna och föräldrarna, och jag tycker att skådespelarna porträtterar sina karaktärer perfekt. Även gästskådespelarna, exempelvis Annabeth Gish och Claire Holt, tillför starka och levande karaktärer till serien.
"Don't get ugly. Get even." - är säsongens motto.
Allt som allt så är jag riktigt nöjd med den andra säsongen. Den levde upp till och lyckades överträffa mina förväntningar med sin mystik och sina intriger. Jag gillar kärleksrelationerna, men tycker att det kan gå överstyr med alla kärleksproblem. Series starkaste kort är dess skådespelare, karaktärerna som utvecklats enormt och alla hemligheter som sakta börjar avslöjas, en efter en.