Fakta

Yuko är en fristående skräckbok skriven av Jenny Milewski. Boken är 247 sidor lång och publiceras av Styxx Fantasy förlag.

 

 

Yuko är överraskande bra. Det är ytterst sällan jag tycker om böcker som är skriva av svenska författare, men Yuko har förtjänat sin plats i hyllan. Milewski har ett lättsamt språk med bra flyt och som läsare fastnade jag snabbt.

 

Bokens tempo varierar och den är väldigt klyschig. Vi har den klassiska studentkorridoren som hemsöks av en svarthårig vålnad, klädd i ett genomblött, vitt nattlinne. Inte särskilt originellt, eller hur? Men trots det är boken spännande, och till och med stundtals kuslig. Det är dessutom väldigt intressant att läsa om kulturkrockarna som uppstår när svenska traditioner blandas med japanska.

 

Trots att boken har sina brister; logiska luckor, klyschigt koncept samt stereotypiska karaktärer, så fanns där ändå något som jag gillade med Yuko. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag fastnade för handlingen och gillade den smått obehagliga känslan som den medförde. Yuko är en bra läsning för dig som vill ha en lättsmält men smått otäck läsning i vintermörkret.

 

 

Årets sista paket kom från Sarah Ödman på Upper Room förlag.

 

Fakta

I den första säsongen av tv-serien Hawaii Five-0 får vi se Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka, Taylor Wily, Jean Smart, Claire van der Boom och Larisa Oleynik i huvudrollerna. Säsongen är 990 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010.

 

 

Den första säsongen av Hawaii Five-0 lyckas på ett effektivt sätt blanda humor och action. Tidigt i första avsnittet kastas vi in i handlingen och som tittare fängslas man direkt. Visserligen håller säsongen inte samma nivå genom alla avsnitt, men helheten är minst sagt godtagbar.

 

 

Det är annorlunda att följa en kriminalserie som utspelar sig på en exotisk plats så som Hawaii. Att färdas utmed långa stränder samt genom tropiska skogar gör att serien bryter mot normen, eftersom det är allra vanligast att kriminalare utspelas i storstadsmiljö. De vackra färgerna, slående vyerna och det särpräglade levandesättet är både lugnande och fascinerande.

 

 

Det finns en härlig dynamik mellan skådespelarna, speciellt mellan O’Loughlin (The Back-up Plan) och Caan (Gone in 60 Seconds). Deras oförklarliga kemi underhåller tittaren i varje avsnitt. Jag tycker dessutom mycket om Kim (Lost) och Park (Battlestar Galactica), och även deras samspel är imponerande. Ytterligare en mycket minnesvärd skådespelare är Taylor Wily (Dumpad), som bidrar med mycket av humorn. Säsongen har dessutom ett gäng duktiga gästskådespelare, bland annat Josh Dallas (Once Upon a Time), Masi Oka (Heroes), Jean Smart (24), Andrea Bowen (Desperate Housewives), Mackenzie Foy (Interstellar), Taryn Manning (Orange is the New Black) samt Kelly Hu (The Vampire Diaries).

 

 

Tempot varierar dock: säsongen är som starkast i början och slutet. Sista avsnittet, ”Oia’i’o”, imponerade stort med sin konstanta spänning. Att det slutade i en nervkittlande cliffhanger gör dessutom att jag vill se fortsättningen omedelbart. Dock är säsongen rätt seg i mitten, och det fanns några avsnitt där mitt intresse aldrig fångades upp.

 

 

Som helhet tycker jag mycket om den första säsongen av Hawaii Five-0, och som det är nu ser serien lovande ut. Jag ser fram emot att se mer utav den och hoppas att den håller sig på samma nivå.

 

Idag fick jag en mycket efterlängtad bok från Bonnier Carlsen.

 

Fakta

Good Will Hunting är ett drama från 1997, regisserad av Gus Van Sant. I huvudrollerna får vi se bland annat Matt Damon, Robin Williams, Ben Affleck, Stellan Skarsgård och Minnie Driver. Filmen är 127 minuter lång och rekommeneras från 11 år.

 

 

Good Will Hunting är definitivt inte dålig, men samtidigt kan jag inte hålla med alla som lovordat den. Filmen har en intressant premiss med ett starkt budskap. Därtill är karaktärerna fascinerande att följa och manuset är genomtänkt. Men en aspekt som drar ner den totala upplevelsen för mig…

 

 

… är nämligen tempot. Good Will Hunting är väldigt utdragen och jag kom ofta på mig med att sitta och göra annat istället för att fokusera på filmen. Stundtals förlorades mitt intresse just för att det gick så pass långa partier utan att något viktigt hände.

 

 

Skådespelarna är dock oklanderliga. Matt Damon (The Bourne Identity) är i den intelligenta huvudrollen, och det är en fröjd att se samspelet med fantastiska Robin Williams (Mrs. Doubtfire). Det är också roligt att få se begåvade Stellan Skarsgård (TEXT) i filmen. Jag har däremot aldrig tyckt om Ben Affleck (Argo) men hans närvaro drog inte mer upplevelsen av filmen.

 

 

Som helhet är Good Will Hunting bra, men den hade kunnat vara bättre. Skådespelarinsatserna är starka, premissen genomtänkt och budskapet inspirerande, men tempot gör att även den mest engagerades intresse falnar.

 

För ett tag sedan var jag med i en tävling som anhölls av Fröken TV. Jag slutade som vinnare och fick välja en valfri film eller serie som pris.

 

Fakta

Lola och pojken i huset bredvid (org. Lola and the boy next door) är skriven av Stephanie Perkins. Det är den fristående fortsättningen på Anna och den franska kyssen (org. Anna and the french kiss). Boken är 287 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

Lola och pojken i huset bredvid är en fantastisk berättelse. Trots att jag blev måttligt imponerad av föregångaren Anna och den franska kyssen så är jag minst sagt förälskad i denna bok. Det är en underbart värmande läsning vars största brist är att den tog slut alldeles för tidigt.

 

Stephanie Perkins är ett geni. Hon har en speciell förmåga att fängsla läsaren redan vid första sidan. Därtill visas hennes talang genom ett lättsamt och vackert språk med ett lagom, rytmiskt tempo.

 

Lola och pojken i huset bredvid är så glädjefylld och inspirerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den gav mig fjärilar i magen och fick mig att drömma mig bort. Jag är dessutom fullkomligt och hopplöst betagen av karaktärerna. De är äkta, trovärdiga och bidrar till en genuin berättelse. 

 

Jag älskar Lolas excentriska, färgstarka och okonstlade uttrycksätt. Hennes naturliga och originella livsglädje smittar av sig. Cricket är därtill den perfekta killen. Jag förälskade mig i hans omtänksamhet och äkta medkänsla. Det är dessutom kul att både Anna och St. Clair från Anna och den franska kyssen återvänder i boken, fast som sidkaraktärer. Det skapar en bra koppling mellan de annars fristående böckerna.

 

Avslutningsvis vill jag betona vilken fantastisk bok Lola och pojken i huset bredvid är. Perkins har en genialisk berättarteknik och hennes språk skapar ett bra flyt i texten. Karaktärerna är älskvärda och boken tillför en hel del glädje till läsaren. Lola och pojken i huset bredvid är en perfekt bok för dig som söker en mysig och romantisk ungdomsbok.

 

God fortsättning, allesammans! Jag hoppas att ni haft en jättebra julafton! Det hade jag. Efter att ha pluggat och städat lite på förmiddagen åt jag julbord och en hel del sötsaker vid lunchtid. Sedan tittade vi på Kalle Anka, spelade Buzz och fikade lite. På kvällen åkte vi ut till min morbror och hans familj och åt julgröt samt öppnade presenter. Här är några av de sakerna jag fick.

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt god jul! 

 

Fakta

Blod & stjärnstoft (org. Days of Blood & Starlight) är den andra delen i Önskemånglarens dotter-serien (org. Daughter of Smoke and Bone) av Laini Taylor. Boken är 462 sidor lång och publiceras av Bazar bokförlag.

 

 

Blod & stjärnstoft levererar helt klart över förväntan och är bättre än första delen i trilogin. Laini Taylors språk är otroligt vackert och det finns ingen tvekan om att boken är genomtänkt och välskriven.

 

Blod & stjärnstoft skiljer sig mycket från alla andra böcker jag läst: det är utan tvekan en av de mest unika romanerna jag haft i mina händer. Världsuppbyggnaden är minst sagt udda men utan tvekan kreativ. Konceptet är komplext och det gäller att ha koll på begrepp och tidigare händelser för att hänga med. Tyvärr hade jag hunnit glömma en hel del från första boken vilket orsakade stor förvirring. Som en följd hade jag rätt svårt att engagera mig i berättelsen.

 

Inte nog med att konceptet är unikt, för en gångs skull är jag förälskad i bokens sidkaraktärer. Zuzana är en av de mest humoristiska och charmiga karaktärerna jag stött på i litteraturen. Karou är i all ära en mycket fascinerande huvudkaraktär, men det är faktiskt Zuzana som fångar mitt hjärta.

 

Boken börjar lite långsamt men framåt slutet är det fullt ös: tempot är högt, actionen intensiv och tvisterna stora. Jag tycker mycket om Blod & stjärnstoft och ser fram emot att läsa den avslutande delen, Gudar & monster, som står och väntar på mig i hyllan.

 

Idag kom tre paket i brevlådan: ett från Modernista, ett från B. Wahlströms och ett egensbeställt.

 

Idag kom ett egenbeställt paket från CDON.

 

Fakta

San Andreas är regisserad av Brad Peyton, och i huvudrollerna får vi se bland annat Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Ioan Gruffudd, Hugo Johnstone-Burt, Paul Giamatti och Art Parkinson. Filmen är 114 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 19 oktober 2015. 

 

 

Fy tusan vad jag är frustrerad! Här har vi en film med grymma effekter, fantastiska skådespelare och välkoreograferad action. San Andreas har potential till att bli en riktigt bra katastroffilm. Men istället för att ta vara på den kraft och förmåga som filmen innerst inne har, så väljer filmskaparna att gå i den största fällan av dem alla: klyschorna.

 

 

Jag irriterade mig konstant över mängden klyschor. Scen efter scen efter scen ödelägger klyschorna vad som hade varit en fantastisk film utan dem. Det är nästan skrattretande. Jag kunde gissa mig till allt långt innan det hände: repliker, karaktärers ologiska handlingar, vilka som skulle överleva… allt. Alla stereotypiska scener får filmen att inte bara bli förutsägbar, utan även överdriven, orealistisk och ofokuserad.

 

 

Dessutom är filmen usel när det kommer till diskreta produktplaceringar. Jag brukar sällan tänka på produktplaceringar i filmer men i San Andreas var det uppenbart. Ett exempel är när bokstavligen varenda elev i en lärosal sitter med varsin MacBook. Troligt.

 

 

Men trots att det finns mycket att störa sig på i filmen så underhölls jag av den. Effekterna är häpnadsväckande  samt trovärdiga, och tempot är högt. Dessutom är skådespelarna mycket duktiga. Dwayne Johnson (Fast & Furious 6) är oklanderlig och både Carla Gugino (Wayward Pines) och Alexandra Daddario (Percy Jackson och kampen om åskviggen) presterar enastående. De har dessutom en ypperlig dynamik sinsemellan. Det enda jag kan klaga på är att jag tycker att Giamatti (Illusionisten) är överflödig och hade kunnat klippas bort helt. Han presenterar inte dåligt, men hans karaktär har ingen som helst koppling till de andra karaktärerna och huvudparallellen.

 

 

Som helhet tycker jag mycket om San Andreas, och det är just därför jag blir så arg när de förstör en riktigt bra film med alla dessa förutsägbara klyschor. Som tur är väger actionen, effekterna och skådespelarna upp filmen och gör San Andreas till en njutbar katastroffilm.

 

Idag anlände ett paket från Gilla bokförlag, innehållande två böcker.

 

Fakta

The Heir är den fjärde delen i den omtalade The Selection-serien av Kiera Cass. Boken är 342 sidor lång och utspelar sig 20 år efter den tredje delen i serien. Den avslutande boken, The Crown, släpps maj 2016.

 

 

Kiera Cass är en mycket begåvad författare som kan komma undan med nästan vad som helst. Det spelar ingen roll att boken inte är det minsta trovärdig: hennes språk och berättelse gör ändå The Heir till en beroendeframkallande bladvändare.

 

Jag älskar Cass sätt att skriva. Boken är lättläst och har ett bra flyt. Hennes ord inger ett slags lugn i läsaren. Läsningen är glädjande, mysig och värmande. Fast boken har svagheter så fängslar språket så pass mycket att bristerna snabbt glöms bort.

 

The Heir skiljer sig mycket från de tidigare böckerna i The Selection-serien och det är intressant att följa den som håller i tävlingen istället för en som tävlar. I tidigare böcker har vi fått uppleva världen ur sympatiska Americas synvinkel. The Heir berättas istället från Eadlyns perspektiv. Hon är bortskämd och otroligt respektlös, och minst sagt svårare att tycka om än America. Men samtidigt ger hennes kontrasterande personlighet en större chans till utveckling. Jag vet att många har haft svårt för boken just på grund av Eadlyn, och fast jag håller med om att hon inte är lika charmig som America så är det tydligt att det är ett medvetet val från författarens håll och därför är det ingenting som jag stör mig på.

 

Precis som jag inledde med så är boken inte trovärdig. Världsuppbyggnaden är inte särskilt genomtänkt och många av händelserna är överdramatiserade och klyschiga. Men trots det kan jag inte undgå att älska boken. Jag tycker om värmen, karaktärerna och det faktum att jag inte kan sluta le när jag läser boken. I vilken annan bok som helst hade samma brister irriterat mig, men ärligt talat påverkar de mig inte alls i The Heir.

 

Fakta

Terminator: Genisys är regisserad av Alan Taylor och i huvudrollerna får vi se bland annat Arnold Schwarzenegger, Emilia Clarke, Jason Clarke, Jai Courtney, J. K. Simmons och Matt Smith. Filmen är 126 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 2 november 2015.

 

 

Terminator: Genisys har fått mycket negativ kritik. Och visst håller jag med om att det inte är ett mästerverk, men jag känner ändå att jag underhölls av filmen. Terminator: Genisys har många imponerande effekter och animeringar, samt begåvade skådespelare som förhöjer upplevelsen.

 

 

Arnold Schwarzenegger (Escape Plan) är världsvan i sin roll som terminator och det syns att han är bekväm med sin karaktär. Föga förvånande levererar han starkt. Emilia Clarke är en fantastisk skådespelerska och hon är exemplarisk i tv-serien Game of Thrones. Jag måste dock medge att hon inte är idealisk i rollen som Sarah Connor. Hon gör egentligen ingenting fel, men har ett alldeles för sockersött utseende samtidigt som hon inte känns helt närvarande. Dessutom finns där ingen kemi mellan henne och endimensionella Jai Courtney (Divergent). Jag är också lite besviken över att J. K. Simmons (Whiplash) fick en sådan meningslös roll i filmen. Han bär på en oerhört stor talang och den känns bortslösad.

 

 

Jag både ogillar och gillar manuset på samma gång. Replikerna är ofta väldigt klyschiga, men samtidigt roar många av dem. Konceptet i sig känns ofokuserat och rörigt, men samtidigt hanterar Terminator: Genisys den komplicerade idén väldigt bra. Tidsresor är svåra och görs sällan bra, och fast filmen hade kunnat göra det bättre så är jag ändå nöjd med resultatet.

 

 

Som helhet är Terminator: Genisys ändå lyckad. Med genomtänkta actionscener, välgjorda effekter och duktiga skådespelare klarar filmen av att underhålla och roa. Fast vissa delar är klyschiga och irriterande så tycker jag att den mesta av kritiken som riktats mot filmen har varit alldeles för hård.

 

Fakta

I den första säsongen av Better Call Saul, skapad av Vince Gilligan och Peter Gould, får vi se Bob Odenkirk, Jonathan Banks, Rhea Seehorn, Patrick Fabian, Michael Mando och Micheal McKean i huvudrollerna. Säsongen är 470 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 9 november 2015 och är en prequel-serie till Breaking Bad.

 

"Innan han blev Saul Goodman hette han Jimmy McGill. I denna serie, som utspelar sig innan Breaking Bad, slår sig Jimmy ihop med 'fixaren' Mike för att påbörja förvandlingen till Albuequerques mest ökända advokatlegend."

 

Många undrar om Better Call Saul når upp till samma nivå som Breaking Bad. Nej, det gör den inte. Men den klarar utan tvekan av att stå på egna ben och är du som jag, mycket förtjust i den komiska sidkaraktären Saul, så lär du definitivt uppskatta denna spin-off.

 

 

Better Call Saul är vad jag skulle kalla en ”mörk komedi”. Serien är mycket roande och får tittaren att skratta många gånger, men samtidigt innehåller den mycket drama och flera berörande faktorer. Det är en serie med många lager, helt enkelt. På så sätt är den väldigt lik Breaking Bad. Det som skiljer dem åt är just att Breaking Bad har mer action och spänning medan Better Call Saul fokuserar helhjärtat på karaktärernas komplexitet. 

 

 

Skådespelarna är, som väntat, mycket bra. I centrum står fantastiska Bob Odenkirk (Breaking Bad) i rollen som Jimmy McGill. Allt med Odenkirk är ren perfektion: hans sätt att tala och te sig ger en säregen prägel på karaktären, som tittaren sent lär glömma. Även Jonathan Banks syns åter i sin roll som Mike från Breaking Bad. Även han är en otroligt begåvad skådespelare och Mike är dessutom en av båda seriernas starkaste karaktärer. Vi får även återse Raymond Cruz (The Closer) i sin minnesvärda roll som boven Tuco Salamanca. Avsnittet som fokuserade på honom, ”Mijo” är en av säsongens bästa. Seriens enda kvinnliga huvudkaraktär, Kim som spelas av Rhea Seehorn (The Shaggy Dog), är dock relativt platt och ointressant.

 

 

Det är väldigt intressant att följa Jimmys liv innan han träffade Walter White och Jesse. Jag tycker mycket om honom som karaktär. Han har stora brister, så som girighet och villighet att lura människor på pengar, men samtidigt besitter han genuin godhet, lojalitet och välvilja. Han kämpar hårt för sina drömmar och trots många motgångar vägrar han att ge upp. Hans berättelse både underhåller och berör.

 

 

Som helhet är Better Call Sauls första säsong över förväntan. Den står fortfarande i skuggan av Breaking Bad, men tack vare seriens duktiga skådespelare, välskrivna manus och roande underton underhålls tittaren i varje avsnitt. Kameraarbetet är snyggt, miljön läcker och replikerna vitsiga. Det är intressant att få bakgrundsinformation om hur allt började och det är tydligt att Better Call Saul är en serie med stor potential.

 

Fakta

I den fjärde säsongen av Once upon a time får vi se bland annat Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Josh Dallas, Emilie de Ravin, Ginnifer Goodwin, Colin O'Donoghue, Jared Gilmore, Robert Carlyle, Rebecca Mader, Sean Maguire, Kristin Bauer van Straten, Georgina Haig, Elizabeth Lail och Elizabeth Mitchell i huvudrollerna. Säsongen är 956 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 19 oktober 2015.

 

 

Once upon a time är en kreativ serie med många olika lager. Trots att den baseras på sagor för barn så är berättelsen relativt komplex. I den fjärde säsongen fokuserar serien på tre aspekter: den inleder med en Frozen-parallell, går över till mörkrets drottningar som består av Maleficent, Ursula och Cruella de Vil, för att sedan avsluta med bokens författare. Handlingsparallellerna avbyter varandra på ett snyggt sätt och får tittaren att ständigt vilja se mer.

 

 

Enligt mig är den första halvan av säsongen bäst. Trots att jag minst sagt är trött på Frozen vid det här laget så tycker jag att Once upon a time lyckats mycket väl med den parallellen. De har utforskat den på djupet och får tittaren att bry sig om de temporära karaktärerna på bara några få avsnitt. Dessutom bjuder den första halvan på många begåvade gästskådespelare.

 

 

Elizabeth Mitchell (Lost) visar ännu en gång att hon är en fenomenal skådespelare. Hon äger verkligen sin roll och första halvan av säsongen står nästan enbart på hennes axlar. Även Georgina Haig (Road Train), och speciellt Elizabeth Lail (Model Airplane), imponerar stort. Karismatiska är de båda två och Lail tillför liv och charm till serien.

 

 

Kristin Bauer van Straten (True Blood) är ytterligare ett mycket välkommet tillskott till serien. Men självfallet är det inte bara gästerna som är värda att nämna. Lana Parilla (24) är häpnadsväckande begåvad. Hennes karaktär, Regina, har från början varit en av mina favoriter och det har varit otroligt roligt att få följa hennes resa. Parilla är en extraordinär skådespelerska och hon utstrålar både självsäkerhet och karisma. Många av hennes repliker är dessutom slagkraftiga och minnesvärda. Även Robert Carlyle (28 veckor senare), Emilie de Ravin (Lost), Jennifer Morrison (House m.d.) och Rebecca Mader (Lost) presterar utmärkt. Jag måste dock medge att jag fortfarande hyser stark motvilja mot Ginnifer Goodwin (Walk the Line) och Josh Dallas (Thor).

 

 

Jag avskyr tidshopp i filmer och tv-serier. Dock är tillbakablickarna i Once upon a time faktiskt något jag tycker mycket om. Jag tycker att det är väldigt intressant att få reda på mer om karaktärerna och se deras liv i sagovärlden. Dessutom ger tillbakablickarna många ledtrådar till huvudberättelsen, vilket kopplar samman dem på ett snyggt sätt. Därtill ger de nya perspektiv på karaktärerna vi trodde att vi kände.

 

 

Något som serien förlorar på i denna säsong är dock att många av sidkaraktärerna lägger beslag på stjärnglansen. Huvudkaraktärerna är inte lika centrala som de har varit tidigare och istället för att komplettera serien så tar sidkaraktärerna istället överhanden. Jag tycker att sidkaraktärerna är intressanta att följa, men eftersom fokus har skiftat så förlorar de huvudsakliga karaktärerna lite av djupet de hade i tidigare säsonger.

 

 

Once upon a time är inte en serie man tittar på för specialeffekterna. Jag skriver det en gång för alla: animeringarna är bedrövliga. De är inte det minsta verklighetstrogna och ärligt talat är de många gånger rent utav skrattretande. De mindre animeringarna fungerar ofta helt okej, men när det blir något större som exempelvis en drake eller en CGI-framkallad stad, är det rent utav eländigt. Dock kompletteras mycket av det av snygga, välgjorda och eleganta kostymer.

 

 

Säregna repliker är något som Once upon a time brister på. Den är ibland obehagligt klyschig och ofta faller allt bara på plats. Tråkigt nog har denna säsong också en några ”utfyllnadsavsnitt”, dvs. relativt utdragna avsnitt som finns där bara för sakens skull. Det ger en lite underväldigande känsla.

 

 

Avslutningsvis tycker jag mycket om den fjärde säsongen av Once upon a time. Trots svagheter som klyschor och animeringar så fängslar serien mig. Tack vare en komplex handling, intressanta karaktärer och begåvade skådespelare skapas ett beroende. Styrkan ligger i utforskandet av de klassiska sagorna, vilket ger serien en unik, nostalgisk och allmänt trevlig känsla. Säsongen är inte lika bra som sin föregångare, men tillräckligt för att skapa ett beroende.

 

Fakta

Jag var här (org. I Was Here) är en fristående bok av Gayle Forman. Boken är 235 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

Jag är varken imponerad eller besviken på Jag var här, utan snarare väldigt neutralt inställd. Gayle Forman är en väldigt duktig författare och hennes språk är utmärkt. Texten har ett bra tempo och flyt och det är lätt att hänga med i boken. Romanen är dessutom tankeväckande och fängslande.

 

Jag fastnade personligen endast för karaktären Cody. Jag tycker inte att jag lärde känna sidkaraktärerna tillräckligt mycket för att ha någon åsikt om dem över huvud taget. Cody, å andra sidan, är en realistisk, envis och stark karaktär som jag kan relatera till. Hennes berättarröst är intagande och det är intressant att följa hennes tankegångar och utveckling.

 

Dock är Codys handlingar och bokens händelseförlopp inte särskilt trovärdiga, men det var ingenting som jag noterade förren efter att jag läst klart. Det enda jag egentligen irriterade mig på under läsningen var romansen. Den romantiska relationen är påskyndad och känns onödig. Den tillför ingenting viktigt till handlingen utan är snarare ett irrelevant sidospår.

 

Många av dem som läst Jag var här har sagt att den är så pass sorglig att de grät genom boken. Och visst är det ett tungt ämne som berör, det håller jag med om, men jag blev inte särskilt känslomässigt engagerad, vilket är lite av en besvikelse.

 

Som helhet är Jag var här en tankeväckande och intressant bok som jag kan tänka mig att läsa igen. Huvudkaraktären, Cody, ger boken en stark grund, och mysteriet fängslar läsaren. Formans språk är riktigt bra och trots att jag inte berördes lika mycket som många andra så är det en läsning som jag rekommenderar.

 

Fakta

Seventh Son är regisserad av Sergey Bodov och i huvudrollerna får vi se bland annat Jeff Bridges, Ben Barnes, Julianne Moore, Alicia Vikander, Kit Harington, Djimon Hounsou och Jason Scott Lee. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 20 juli 2015. Filmen baseras på The Spook's Apprentice av Joseph Delaney. Du kan se trailern här.

 

 

Seventh Son underhåller tillräckligt mycket för att hindra tittaren från att ha tråkigt, men roar inte lika mycket som den har potential för. Seventh Son bjuder inte på något nytt utan är den typiska fantasyfilmen. Å ena sidan gör det att filmen inte sticker ut och att den har uppenbara element som tar filmen framåt, men å andra sidan bör den allmänna fantasyälskaren bli belåten.

 

 

Filmen är rätt snyggt gjord. Miljön är vacker och jag fängslades av all grönska. Effekterna är för det mesta välgjorda och trots att några av animeringarna inte är särskilt trovärdiga så fungerar det i allmänhet riktigt bra. Jag tycker dock att filmen har relativt dålig världsuppbyggnad. Fantasygenren medför nya världar och okända magisystem, och jag tycker inte att filmen förklarar dessa tillräckligt bra. Som tittare välkomnas man inte in i den nya världen och därför känns man inte delaktig i det som sker.

 

 

Som helhet är Seventh Son en okej film för genren. För dig som söker en typisk fantasyfilm lär denna passa som handen i handsken, men vill du ha något mer unikt med hjärta och djup så bör du undvika den.

 

Fakta

The Boy Next Door är regisserad av Rob Cohen och i huvudrollerna får vi se bland annat Jennifer Lopez, Ryan Guzman, Ian Nelson, John Corbett, Kristin Chenoweth, Lexi Atkins, Hill Harper och Jack Wallace. Filmen är 91 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 28 september 2015.

 

 

Jag är riktigt besviken på The Boy Next Door. Filmen är så ofattbart klyschig! Den är inte det minsta kreativ eller nyskapande utan återanvänder scener vi har sett hundratals gånger tidigare. Karaktärerna är stereotypiska och varenda scen lyckades på något sätt störa mig.

 

 

Filmen är dessutom riktigt förutsägbar och överdriven. Därtill lyckades den känns utdragen trots att den bara är en och en halv timme. Inte mycket händer och när filmen väl sätter fart känner det skrattretande.

 

 

Jag tycker om Jennifer Lopez (The back-up plan) men hon passar verkligen inte i thrillers: något som hon bevisar i The Boy Next Door. Hon bör hålla sig till att charma publiken i romantiska komedier, för thrillers är verkligen inte hennes grej. Hon känns tillgjord och obekväm i sin roll. Jag tycker inte heller att resterande skådespelare är särskilt trovärdiga i sina roller.

 

 

Filmen har något som håller intresset uppe, men det är ytterst svårt att sätta fingret på vad. När den dessutom är så pass stereotypisk och förutsägbar som den är, kan jag inte påstå att jag tycker om den. Jag tycker dessutom att slutet är onödigt abrupt. Helheten är en relativt jobbig och tråkig film.

 

Idag hade Eskilstunas största shopping-galleria Tuna Park en stor rea och Media Markt, som hör till den gallerian, sålde ut filmer och tv-serier billigt. Trots att mycket lockade så lyckades jag hålla mig undan de utsökta blu-ray-filmerna som kostade en tia styck... Dock unnade jag mig en egen julklapp.

 

Fakta

Liv och död (org. Life and Death), skriven av Stephenie Meyer, är ett omskapande av Twilight där karaktärerna har bytt kön. Boken är 453 sidor lång och publiceras av B. Wahlströms.

 

 

Det finns mycket hat emot Twilight, men jag är en av dem som gillar böckerna. Inte för att jag tycker att de är mästerverk, utan för att det är en av de serierna som väckte mitt läsintresse. Därför, när den nya boken annonserades, var det en självklarhet att läsa den. Dock måste jag erkänna mig besviken. Liv och död fungerade inte riktigt för mig.

 

För det första: karaktärernas namn. Alla karaktärer, utom Renée och Charlie, har bytt kön och ändrat namn. Istället för Isabella, Edward, Jacob, Alice, James, Esme, Carlisle, Rosalie, Jasper och Billy får vi läsa om Beaufort, Edythe, Julie, Archie, Joss, Earnest, Carine, Royal, Jessamine och Bonnie. Många av namnen är väldigt underliga och de fastnar inte i minnet. Ofta glömde jag bort vem som var vem.

 

Ett av mina stora problem under läsningens gång var att karaktärernas tankar, repliker och handlingar är nästintill identiska med de ursprungliga karaktärerna. Ofta glömde jag helt bort att boken berättas ur Beaus perspektiv. De gamla karaktärerna är så integrerade i mitt minne att jag hade svårt att föreställa dem som motsatta kön.

 

Jag kan inte direkt påstå att Liv och död är ett nödvändigt tillskott till Twilight-franchisen. Boken är som sagt väldigt lik originalet och jag kunde inte ge mig hän på samma sätt. Det ironiska är att de aspekter som faktiskt skilde sig åt från den ursprungliga boken har just förändrats för att Beau är en man. Syftet med boken var att bevisa att könen inte spelade någon roll för bokens händelseförlopp, men ändå utspelar sig händelserna på ett annorlunda sätt just för att huvudpersonen inte längre är en kvinna. Ofta brydde jag inte mig om detta, men i vissa scener blev det problematiskt. Exempelvis Rosalies våldtäkt, och när Bella nästan blev våldtagen i Port Angeles. Män blir faktiskt också våldtagna. Det må vara mindre vanligt och det talas inte lika mycket om, men det sker och det är precis lika allvarligt som med kvinnor. Ändå har Meyer valt att skriva om scenerna så att den passar den manliga stereotypen bättre. Författaren Maggie Stiefvater (Shiver) har uttryckt sig riktigt bra om detta:

 

 

Jag håller verkligen med Stiefvater och tycker att Meyer har misslyckats med att bevisa att ingenting förändras om könen är ombytta. Hon motbevisade just sig själv och skildrar ett visst synsätt där kvinnor och sexualitet hör ihop.

 

Jag tycker också att karaktärernas relationer är mer påskyndade och att denna version är lite larvigare än originalet. Men samtidigt finns ett tillskott av nya, underhållande scener. Meyer skriver visserligen inte lika övertygande ur en mans perspektiv men jag njöt ändå av att läsa ”Twilight” igen. Liv och död är trots allt, precis som Twilight, småmysig och romantisk. Dock är det faktum att boken är så lik Twilight den enda anledningen till att jag gillar boken och därför finner jag Liv och död irrelevant eftersom jag hellre läser om originalet.

 

Den största förändringen från originalet är bokens slut. Det är vad författaren kallar en ”alternativ upplösning”. Den är lite för infopackad i min smak. Bokens slut snabbspolar resten av serien i ett enda kapitel och det blir lite rörigt. Dessutom känns Beaus och Edythes kärlek mer forcerad eftersom den inte byggdes upp genom flera böckers tid, utan sammanfattades i några kapitel.

 

Liv och död en helt okej, men den mäter sig inte med originalet. Det blev en trevlig och nostalgisk läsning, men för att vara ärlig störde jag mig på könsbytena. Det inte bara påverkade händelseförloppet, utan också känslan som karaktärerna och boken som helhet ingav. Men i stort sett: gillar du Twilight så lär du gilla Liv och död.

 

Fakta

Insidan ut (org. Inside out) är regisserad av Pete Docter och Ronnie Del Carmen och rösterna görs av bland annat Amy Poehler, Phyllis Smith, Richard Kind, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Kaitlyn Dais, Diane Lane och Kyle MacLachlan. Filmen är 91 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2015.

 

 

Eftersom många av Pixars filmer enligt mig är överskattade var jag beredd på att även Insidan ut skulle bli en besvikelse. Därför fick jag mig en smärre chock när det visade sig att Insidan ut inte vara är riktigt bra, utan också en av studions bästa filmer. 

 

 

Det må låta klyschigt men Insidan ut är perfekt för hela familjen att titta på. Humorn är riktad till tittare i alla åldrar och filmens budskap passar stora som små. För barnen finns det klassiska ”samarbeta-och-allt-blir-bättre”-budskapet men till oss vuxna förmedlar filmen att det är okej att vara ledsen och att inte vara glad hela tiden.

 

Karaktärerna är riktigt härliga att följa och skådespelarna personifierar dem bra. De fiktiva personerna har allesammans starka personligheter som gör dem charmfulla och intagande. Glädjes uppförstorade och sprudlande munterhet är fulländat porträtterat av karismatiska Amy Poehler (Parks and Recreation), och likaså Rädsla, Vemod, Ilsa och Avsky levandegörs av respektive skådespelare.

 

Insidan ut är, förutom Studio Ghiblis filmer, en av de mest välgjorda och intelligenta animerade filmerna jag sett. Att ge en film ett sådant abstrakt koncept medför många risker, men studion har verkligen lyckats att göra allting begripligt, intressant och fängslande. Filmen är otroligt innovativ och har många genomtänkta, påhittiga detaljer. Några exempel är minnesbanken, personlighetsöarna samt kärnminnena. Insidan ut tar sig an ett koncept som vi inte sett förut och hela idén känns kreativ och fyndig.

Något jag inte hade förväntat mig var de känslostormar som filmen frammanade. Filmen är riktigt underhållande och fick mig att skratta hur mycket som helst. Samtidigt är Insidan ut ovanligtdjup och känslomässigt invecklad. Många scener är berörande och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte grät.

 

 

Filmens animeringar är oklanderliga och de starka färgerna lockar både barn och vuxna. Det enda jag har att klaga på är att Insidan ut har några scener som känns lite omständliga, platta och förutsägbara. Jag reagerade också på att känslorna hos Rileys föräldrar är av ett enda kön, instället för blandat som hos Riley. Dessa aspekter tar dock inte överhanden och i efterhand är det filmens positiva faktorer som man minns.

 

 

Som helhet är Insidan ut en varm film med mycket hjärta. Humorn och budskapen passar tittare i alla åldrar och det är omöjligt att inte charmas av karaktärerna. Skådespelarna presterar på topp och animeringarna är felfria. Det är en djup familjefilm som visar de mänskliga känslorna för det de verkligen är.

 

Idag kom ett paket från Semic bokförlag.

 

Fakta

I den sjätte säsongen av 24 får vi se bland annat Kiefer Sutherland, Mary Lynn Rajskub, D. B. Woodside, James Morrison, Peter MacNicol, Jayne Atkinson, Carlo Rota, Marisol Nicholas, Tzi Ma och Powers Boothe i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 2007.

 

 

24 har hållit en ofattbart hög nivå från första början. Tidigare säsonger har varit makalösa och hela tiden blivit bättre och bättre. Det gör att förväntningarna inför varje säsong är omåttligt höga. Självfallet är det ohållbart att tro att varje ny säsong kommer att överträffa den tidigare, men eftersom serien har hållit en sådan bra kvalité rakt igenom är det omöjligt att låta bli. På grund av det måste jag erkänna mig besviken. Den sjätte säsongen är inte på något sätt dålig, men den håller inte samma kvalité som tidigare. Jag hoppas innerligt att det är en tillfällig svacka och inte början på en gradvis försämring.

 

 

För att undvika missförstånd vill jag klargöra att säsongen är riktigt bra. Den är spännande, har en engagerande handling och intressanta karaktärer. Skådespelarna är fenomenala och det är roligt att få se gäster så som Chad Lowe (Pretty Little Liars), Rena Sofer (Heroes), Kal Penn (House m.d.), Regina King (The Leftovers), James Cromwell (Den gröna milen), John Noble (Lord of the Rings) och Peter MacNicol (Ally McBeal). Dessutom är säsongen fängslande och beroendeframkallande. Problemet är bara, att jämfört med tidigare säsonger, är den svagare och tar inte ut svängarna lika mycket.

 

 

Säsongen är som bäst i början och är som sagt spännande, men samtidigt har jag vid det här laget lärt mig hur serien fungerar, vilket gör tvisterna mindre chockerande och oförutsägbara. Dessutom upprepas många moment som redan använts i säsongerna och igenkänningsfaktorn gör att intresset ibland svackar. Mot slutet av säsongen börjar den dessutom kännas lite utdragen.

 

 

Inte heller är karaktärerna lika hotade som tidigare. I föregående säsonger har man som tittare verkligen känt faran som hängt över karaktärerna och vi har dessutom fått säga adjö till en hel del huvudkaraktärer på minst sagt berörande sätt. Men jag blev inte känslomässigt påverkad av denna säsong. Jag minns hur jag satt och storgrät till förra säsongen, men denna lyckades inte ens framkalla en liten snyftning.

 

 

Den sjätte säsongen av 24 är bra, men neutral i jämförelse med tidigare säsonger. Eftersom det är en sådan stark serie läggs också extra höga krav på den. Jag har dock förtroende för att detta är en tillfällig svacka och jag håller tummarna för att serien återgår till sin forna glans i nästa säsong.

 

En av mina allra bästa bloggvänner är Lina från The Movie Freak. För några dagar sedan råkade hon få hem dubbletter av en film och vänlig som hon är lät hon mig köpa den billigt av henne.

 

Fakta

Eldsandarnas ö är den andra delen i Bronsdolken-serien av Michelle Paver. Boken är 264 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.

 

 

Jag är mycket äldre än bokens tänkta målgrupp och därför kan jag inte heller uppskatta Eldsandarnas ö till fullo. Jag tycker dock att Bronsdolken-serien är perfekt för unga läsare runt tolv år. Den är ovanligt mörk och brutal för en barnbok, och jag kan tänka mig att den är riktigt spännande för yngre. Boken är dessutom lättförståelig och pedagogisk och lär ut historia och mytologi, vilket kan ge ungdomar en bra grund att stå på för skolan.

 

Eldsandarnas ö är en klar förbättring från Den utvalda. Vid första delen i serien tappade jag intresset väldigt snabbt, men denna höll mig engagerad ända till slutet. Mestadels är det tack vare den nya karaktären Amok. Amok är en bedårande liten lejonunge som Hylas räddar. Jag tyckte mycket om att läsa boken ur hennes synvinkel eftersom det ger ett helt annat perspektiv över världen. Hennes berättanderöst livar dessutom upp boken. 

 

Det som gör Eldsandarnas ö till en bra bok är Pavers språk. Hon skriver riktigt bra, och hennes uttryckssätt är målande och konkret. Texten får ett bra flyt och tempo.

 

Som helhet tyckte jag om Eldsandarnas ö. Det är en bra bok för sin genré och en perfekt julklapp till barn runt tolv år.

 

Fakta

Pitch perfect 2 är regisserad av Elizabeth Banks och i huvudrollerna får vi se bland annat Anna Kendrick, Rebel Wilson, Hailee Steinfeld, Brittany Snow, Skylar Astin, Adam DeVine, Katey Sagal, Anna Camp, Hana Mae Lee, Ester Dean, Birgitte Hjort-Sørensen och Flula Borg. Filmen är 115 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 5 oktober 2015. Du kan se trailern här.

 

 

Jag är besviken på Pitch Perfect 2. Den är definitivt inte dålig, men den kan samtidigt inte mätas med sin föregångare. Humorn känns för framtvingad och krystad och många scener är alldeles för överdrivna för att jag ska finna dem underhållande. Dessutom är många av skämten upprepningar från första filmen.

 

 

Filmen vill få med väldigt mycket på kort tid vilket gör att den känns påskyndad. På grund av det förlorar Pitch Perfect 2 också det djup som fanns i föregångaren. Karaktärerna är inte lika intressanta som tidigare och alla de nya tillskotten är försumbara. Utan fängslande bakgrundshistorier väcks aldrig något engagemang för dem.

 

 

Skådespelarna är dock härliga som alltid och de gör filmen sevärd. Elizabeth Banks (The Hunger Games) är höjdpunkten, men även Snow (Hairspray), Camp (True Blood) och Kendrick (50/50) roar. Det är också roligt att få se Katey Sagal (Sons of Anarchy) i filmen och jag skäms lite över att berätta att jag inte hade någon aning om att hon, förutom att hon är skådespelerska, också är artist. Tanken på att ”Gemma” skulle brista ut i sång var skrattretande, så jag fick mig en smärre chock när jag fick reda på att Sagal faktiskt har släppt flera album.

 

 

Musiken i filmen är stark och har bra inlevelse, men jag känner att jag inte engagerades lika mycket av själva framförandena. Jag hade önskat mer kraft och seriösa framföranden, istället för ”cirkusakter” som var ämnade att roa. Det föll lite platt.

 

 

Som helhet är Pitch Perfect 2 en bra film, men som inte når upp till sin föregångares nivå. Den är trevlig och underhållande men utnyttjar inte sin fulla potential. Tyvärr är filmen rätt överdriven, stereotypisk, påskyndad och karaktärerna förlorar en del av sin charm. Men tack vare de duktiga skådespelarna, den glädjefyllda tonen och schyssta musiken så håller filmen ändå måttet.

 

Idag kom två paket: ett som jag beställt från HomeEnter och ett från Cinema Sverige.

 

Fakta

Fantastic 4 är en remake av filmerna med samma namn från 1994 och 2005. Filmen är regisserad av Josh Trank och i huvudrollerna får vi se bland annat Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara, Jamie Bell, Toby Kebbell, Reg E. Cathey och Tim Blake Nelson. Den är 100 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 7 december 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Jag tycker om Fantastic 4-filmen från 2005: den är underhållande och relativt spännande. Dock är remaken inte bra. Trots poänglösheten i det hela så är nästan allt ändrat från originalet. 

 

 

Filmen är långsam, händelselös och har en hel del logiska luckor. Replikerna är otroligt klyschiga och effekterna är som bäst medelmåttliga. Dessutom är mycket av det som sker väldigt överdrivet. Filmen börjar helt okej, vilket fick mig att tro att all negativ kritik var överdrivet, men ju längre jag såg filmen desto mer spårade den ur. Samtidigt svalnade mitt intresse i samma takt.

 

 

Skådespelarna är det egentligen inget fel på, men de passar inte i sina roller. För det första är de alldeles för unga, vilket gör att gänget känns omoget, och för det andra saknas kemi mellan dem. Karaktärerna är platta och ointressanta och det faktum att de är omyndiga ger filmen en oseriös känsla.

 

 

Något annat jag stör mig på är att filmen lägger stor fokus på utvecklandet av en tidsmaskin och på resor mellan olika dimensioner, istället för att komma till saken och fokusera på hur karaktärerna hanterar sina krafter. Det tar över en timme för filmen att komma igång: vilket är en alldeles för lång uppladdning för den svaga avslutningen. Sedan när karaktärerna äntligen får sina krafter, ja då hoppar filmen ett år framåt i tiden och vi missar helt hur de lär sig hantera dem.

 

 

Fantastic 4-filmen från 2005 känns dessutom mer verklighetstrogen eftersom konceptet står på en tydlig vetenskaplig grund. Att i rymden exponeras av kosmisk strålning är mer realistiskt än att bygga en tidsmaskin som tar dig till en alternativ planet där det finns sjöar av underlig energi.

 

 

Som helhet är den nya Fantastic 4-filmen otillräcklig. Jag kan inte påstå att den är hemsk, men på grund av att den är så överdriven förlorade den successivt mitt intresse. Jag förstår att alla ändringar gjordes för att få filmen att kännas ny och fräsch, men det fick snarare motsatt effekt: det känns som ännu en typisk övernaturlig tonårsfilm.

 

Fakta

Ensam på Mars (org. The Martian) är en fristående bok skriven av Andy Weir. Boken är 448 sidor lång och publiceras av Bookmark förlag. Boken vann Goodreads Choice Awards 2014 och har blivit filmatriserad. Du kan se filmens trailer här.

 

 

Vad skulle du göra om du fann dig själv övergiven på en främmande planet? Med proviant för trettio dagar och räddningen över fyra år bort skulle nog de flesta få panik. Men inte Mark Watney. Med huvudet på skaft tar han istället läsaren på ett fantastiskt äventyr där överlevnad står i fokus. Det är en resa man sent kommer att glömma.

 

Innan läsningen hade jag mina tvivel om Ensam på Mars och jag trodde att den var överskattad. Jag hade inte kunnat ha mer fel. Lika säkert som att himlen är blå är också att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. 

 

Ensam på Mars är annorlunda från alla andra science fiction-böcker jag läst: den är ofattbart välgrundad och genomtänkt. Jag är grymt imponerad av författarens kunskap och tanken på hur mycket forskning Weir måste ha gjort för att skriva boken är otroligt respektingivande. Redan på första sidan är det tydligt att han är mycket beläst inom området och som läsare tvivlar man aldrig på bokens realism. Ingenting i romanen lämnas åt slumpen, utan allt har en stark, vetenskaplig grund att stå på. Genom bildade förklaringar samt skickliga beräkningar fascineras och inspireras läsaren. 

 

Ensam på Mars är dessutom en av de roligaste böckerna jag någonsin läst. Trots att det är en överlevnadsberättelse med ett relativt dystert och mörkt koncept är boken fylld med värmande och glädjefylld humor. Karaktären Mark Watney inspirerar läsaren genom att kämpa för sitt liv och samtidigt behålla livsgnistan. Hans ständiga ironiska tankegångar håller inte bara hans egna humör uppe, utan underhåller också läsaren från början till slut. Watney är fyndig och kvicktänkt och en av de starkaste karaktärerna jag läst om på länge. Hans berättarröst är fängslande och ger den för övrigt intensiva och spännande boken en lättsam ton.

 

Romanen berättas först och främst utifrån Watneys logganteckningar, men titt som tätt får man även följa hans kollegor på NASA och arbetsteamet på rymdfarkosten Hermes. Eftersom berättarpersonerna växlar mellan kapitlen får man en överskådlig bild över hur situationen ser ut. 

 
Om jag nu måste skriva något negativt så är det att boken tappar lite tempo i mitten, samt att sidkaraktärerna inte är lika intressanta som Watney. Det är dock bagateller och jag är mycket nöjd över boken som helhet.

 

Avslutningsvis är Ensam på Mars den mest verklighetstrogna och humoristiska bok jag någonsin läst. Författaren är insatt i ämnet och bjuder läsaren på ett minnesvärt äventyr. Vid ointresse för vetenskap och matematik finns en risk att du finner boken tråkig, men själv tycker jag att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. Jag ser mycket fram emot filmen: trots att jag tvivlar på att den kommer i närheten av bokens excellens.

 

Förutom böckerna som jag fick hem igår kom ytterligare ett paket senare under dagen.

 

Fakta

I den första volymen av Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr (org. Ducktales) görs rösterna av Alan Young, Russi Taylor, Chuck McCann, Terence McGovern och Frank Welker. Volymen är 132 minuter lång, består av 6 avsnitt och är barntillåten. Den spelades in 1987.

 

 

Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr var en av mina favoritserier som barn och att se den nu igen gav en stark, värmande känsla av nostalgi. Det är en tidlös klassiker från Disney, som är perfekt för hela familjen att mysa till.

 

 

Som barn tyckte jag att Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr både var spännande och rolig, och även stundtals otäck. Som vuxen engageras jag självfallet inte lika mycket av serien, men finner den fortfarande underhållande och charmig. Karaktärerna är härliga och introlåten är otroligt medryckande. Med skillnad från många moderna tecknade serier så är rösterna trovärdiga och passar karaktärerna. Dessutom är animeringarna riktigt snyggt handritade istället för dagens CGI.

 

 

Av de 100 avsnitt som dubbats av serien finns dock endast två volymer att köpa i Sverige, med sex avsnitt fördelade i varje. Inte heller visas avsnitten efter tv-sändningens numrering. Istället har avsnitt från olika säsonger valts ut och tryckts ihop till en volym, vilket jag tycker är riktigt dåligt.

 

 

Avslutningsvis vill jag skriva att Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr är en otroligt charmerande och härlig serie som jag rekommenderar till alla barnfamiljer. Det är en Disney-klassiker som alla unga borde växa upp med. De vackra animeringarna, naturliga rösterna och den medryckande musiken bidrar till att serien får liv och nästlar sig fast i minnet. Självfallet är den förutsägbar och ostimulerande för vuxna, men är det en mysig stund man är ute efter passar serien perfekt.

 

Idag kom min Black Friday-beställning från Adlibris.

 

Fakta

Far from the Madding Crowd är ett romantiskt drama regisserad av Thomas Vinterberg. I huvudrollerna får vi se bland annat Carey Mulligan, Matthias Schoenaerts, Sam Phillips, Tom Sturridge, Juno Temple och Michael Sheen. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 30 november 2015 av 20th Century Fox. Den baseras på boken av Thomas Hardy, och är en remake av filmen från 1967. Du kan se trailern här.

 

 

Far from the Madding Crowd kan sammanfattas som ett vackert men utdraget kostymdrama. Carey Mulligan (Never Let Me Go) presterar starkt i huvudrollen och hennes självständiga karaktär inspirerar. Jag saknar dock djup i filmen och tycker att den centrerar lite väl mycket kring kärleksdramat.

 

 

Det går dock inte att neka hur välgjord filmen är. Kostymerna är utsökta och miljön trollbindande. Naturen är hisnande vacker och jag älskar att ljuset utnyttjas för att hänföra. Fast filmen hade kunnat komprimeras och bli betydligt kortare så kompenserar omgivningens skönhet för det. Att man som tittare förloras i vyernas ljuvlighet skapar en värmande frihetskänsla.

 

 

Jag tycker även om filmens budskap: att inte allt går att kontrollera och att små händelser kan påverka flera människors liv på oväntade sätt. Som helhet anser jag att Far from the Madding Crowd är  bra, om något långsam och utdragen. Skådespelarna är duktiga, karaktärerna inspirerande och miljön hisnande vacker. Filmen har några scener som kommer att vara för evigt fast i minnet.

 

Fakta

I den sjätte säsongen av komediserien Two and a Half Men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Conchata Ferrell, Marin Hinkle, Holland Taylor, Ryan Stiles, Kelly Stables och Jennifer Taylor i huvudrollerna. Säsongen är 492 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2009.

 

 

Precis som föregående säsonger är säsong 6 lättsam och underhållande. Säsongen har dock en aspekt som drar ner helhetskänslan: nämligen Chelsea. Jag är personligen inte särskilt förtjust i skådespelaren Jennifer Taylor (The Waterboy) och jag tycker att Chelsea som karaktär är ointressant och platt. Eftersom hon är med i majoriteten av avsnitten känns säsongen inte riktigt lika roande som resten av serien.

 

 

Med det sagt är Two and a Half Men självfallet fortfarande bra. Resten av skådespelarna är oklanderliga. Jag älskar både huvudskådespelarna: Sheen, Cryer och Jones, men är också mycket entusiastisk över Holland Taylor, Ryan Stiles, Kelly Stables, Marin Hinkle och Conchata Ferrell. Dessutom har säsongen som väntat en hel del duktiga gästskådespelare som livar upp. 

 

 

Något jag uppskattar väldigt mycket är att Jones, som spelar Jake, var väldigt ung vid seriens start. Det har gjort att han, både till utseende och beteende, har förändrats under seriens gång, vilket ger skaparna en utmärkt chans att utveckla Jake och grunda många av skämten på honom. Det är roligt att få följa framåtskridandet av karaktären och se hur han förändras säsong för säsong.

 

 

Som helhet är den sjätte säsongen av Two and a Half Men bra. Den når inte riktigt upp till tidigare säsongers höga kvalité (mest på grund av Chelsea) men lyckas ändå underhålla. Skådespelarna presterar exemplariskt och det är roligt att följa de fiktiva personernas utveckling.

 

Idag kom min order som jag beställde hos CDON på Black Friday.

 

Fakta

Mission: Impossible - Rogue Nation är den femte delen i franchisen. Filmen är regisserad av Christopher McQuarrie och i huvudrollerna får vi se bland annat Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg, Rebecca Ferguson, Ving Rhames, Simon McBurney, Alec Baldwin och Sean Harris. Den är 132 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 30 november 2015 av Paramount Pictures.

 

 

Mission: Impossible – Rogue Nation är en stadig actionfilm. Med häftig teknologi, läckra stuntscener och välkoreograferad action finns alltid något som håller tittarens intresse. Filmen har dessutom en humoristisk underton som skapar en lättsam känsla.

 

 

Svenska Rebecca Ferguson (The White Queen) är en mycket begåvad skådespelare: något hon bevisar en gång för alla i Rogue Nation. Hon spelar Ilsa, som är en av filmens starkaste karaktärer. Ferguson imponerar med sin färdighetsuppsättning och är den man som tittare minns mest efteråt. Knappast förvånande glänser även Tom Cruise (Edge of Tomorrow) i huvudrollen och hans excellenta stuntscener överväldigar tittaren. Ytterligare en av filmens minnesvärda skådespelare är Simon Pegg (Hopplös och hatad av alla) som självfallet är den som står för underhållningen.

 

 

Mission: Impossible – Rogue Nation har dock en stor brist: skurkarna. Denna gång är det en organisation kallad ”Syndikatet” som är rivalen. Nackdelen är att allt vi vet om den berättas istället för visas, vilket ger en alltför trygg och underväldigande känsla. Vi vet att de är ondskefulla, men har inte själva fått se det. Det känns inte tillräckligt.

 

 

Som helhet tycker jag om Mission: Impossible – Rogue Nation. Skådespelarna är exemplariska, filmen har många häftiga och minnesvärda scener och actionen är välkoreograferad. Trots att filmen är aningen förutsägbar och underväldigande så är den både läcker, underhållande och spännande att se på.

 

 

 

Inledningsvis vill jag tacka er läsare. I november blev jag till min stora förvåning nominerad till MovieZines tävling om årets filmblogg. Jag är rörd över alla som har röstat utan min vetskap och vill att ni ska veta att ni är guld värda. Min blogg är ingenting utan er, så stort tack för ert stöd! ♥

 

Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn. Värt att nämna är att jag inte recenserar kurslitteratur.