Jag och Earl och tjejen som dör (org.
Me and Earl and the Dying Girl) är en fristående bok skriven av Jesse Andrews. Boken är 280 sidor lång och publiceras av B. Wahlströms. Den här recensionen är en del av en bloggstafett som anhålls av bokförlaget. Föregående bloggare i stafetten var
Anna från Sagan om Sagorna, och nästkommande bloggare i stafetten är
Sebastian från Bokentusiasten: så vill du läsa mer om boken kan du kolla in deras bidrag till stafetten!
Jag och Earl och tjejen som dör har även gjorts till film, med bland annat Olivia Cooke, Connie Britton, Jon Bernthal och Thomas Mann i huvudrollerna.
Handling:
"Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan 'göra skillnad i hennes liv' genom att 'muntra upp henne'. Och trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka."
Recension:
Jag brukar ha svårt för böcker som klassificeras som ”roliga”. Ofta delar jag inte samma humor som författaren och då faller boken platt. Men Jag och Earl och tjejen som dör är annorlunda. Boken är underhållande och jag tycker om att Andrews har en helt egen stil på texten.
Språket är väldigt särskilt från böckerna jag brukar läsa. I Jag och Earl och tjejen som dör är texten uppbyggd som att det är huvudpersonen Greg som skrivit boken. Greg skriver i första person (jag-form) och tilltalar läsaren personligt, vilket förtydligar att det är han som berättar historien och inte en allvetande berättarröst.
Även strukturen är unik. Boken håller sig inte till en enda texttyp, utan varierar mellan användning av vanlig löptext, punktlistor, faktakapitel med radrubriker, manus och dylikt. Det gör att boken får en säregen ton och att jag som läsare kommer ihåg den långt efteråt. En nackdel med denna berättarteknik är dock att berättelsen förlorar flyt.
Det tog inte lång tid förrän jag fastnat för huvudkaraktären, Greg. Han känns ärlig och äkta. Jag tycker om att han inte är perfekt, utan att han har okonventionella tankar och helt enkelt är sig själv. Ett exempel är att han inte är ledsen över Rachels leukemi. Jag förstår att sådana aspekter kan vara provocerande för vissa: normen är ju trots allt att döden ska göra en ledsen. Men jag vill istället ge Andrews en eloge för att han vågat skapa en sådan ärlig karaktär. Samtidigt vill jag också betona att Greg inte alltid är inspirerande och charmig i boken – utan ibland blev jag som läsare aningen irriterad på hans omogna agerande.
På bokens baksida står det:
”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa."
Och visst är boken underhållande, men jag kan inte riktigt påstå att den är rolig. Trots många leenden blev det inga skratt för min del. Inte heller berördes jag lika mycket som jag trott att jag skulle göra. När boken var slut hade jag en djup förståelse för karaktärerna och en tillfredsställd känsla av boken som helhet, men samtidigt fanns där en avsaknad efter de förväntade skratten och tårarna.
Handlingen i sig är inte mycket att hurra över. Det händer inte särskilt mycket och konceptet med en tjej som får cancer har använts många gånger. Det som gör Jag och Earl och tjejen som dör värd att läsa är just den realistiska framställningen, den underhållande tonen och de ärliga karaktärerna. Trots bristande känslostormar tycker jag att Jag och Earl och tjejen som dör är en bra bok, mycket värd att läsa.
