Fakta:

I den första säsongen av tv-serien Revenge får vi möta Emily VanCamp, Madeleine Stowe, Gabriel Mann, Nick Wechsler, Josh Bowman, Christa B. Allen, Henry Czerny, Ashley Madekwe och Connor Paolo i huvudrollerna. Säsongen är 902 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011.

 

 

Revenge är en sådan serie som jag inte riktigt får grepp om. Jag irriteras konstant av seriens alla brister men samtidigt så uppskattade jag att titta på säsongen och jag ser fram emot att se mer. Det är lite av en guilty pleasure för min del eftersom jag känner att den är dålig men gillar den ändå.

 

 

Själva känslan och konceptet känns som en mashup av Real Housewives of Beverly Hills, Pretty Little Liars och Gossip Girl. Rikemanslivet, alla kärleksdraman och de typiska hollywood-steretyperna tillför en stark såpopera-känsla till serien. Klyschorna är många och det känns som att de är medveten tillagda för att dra ut på handlingen. Revenge är dessutom väldigt förustägbar och fylld av logiska luckor.

 

 

Dock är musiken inspirerande och många av skådespelarna presterar otroligt bra. Min favorit i Revenge är Victoria Grayson som spelas av Madeleine Stowe (We Were Soldiers). Jag tycker att hon gör ett riktigt bra jobb med sin karaktär och det är oftast scenerna med henne som det händer mest i. Jag gillar även Christa B. Allen (13 Going 30) och Gabriel Mann (The Bourne Identity).

 

 

En skådespelare jag dock har väldigt svårt för är Emily VanCamp (Captain Americ: Return of the First Avenger), som spelar huvudrollen. Det är lite bisarrt att den enda skådespelaren i serien jag egentligen inte gillar är den som har den viktigaste rollen, och självklart är det en rätt stor anledning till att jag inte gillar serien mer än vad jag gör. Enligt mig passar inte VanCamp för rollen. Hennes skådespeleri känns livlöst och tillgjort och när hennes karaktär gör annat än sockersöta scener känns det bara fejk och oseriöst.

 

 

Allt som allt så gillar jag första säsongen av Revenge. Trots att det är en väldigt överdramatiserad serie så har den en intressant premiss och starka skådespelare. Dock behöver serien arbeta med sin trovärdighet och minska antalet klyschor. Jag är väldigt nyfiken på hur serien kommer att utvecklas genom säsongerna och är definitivt sugen på att se mer.

 

 

Fakta:

Fangirl är en fristående bok skriven av Rainbow Rowell. Boken består av 429 sidor och publiceras av Berghs bokförlag.

 

 

Fangirl är en välskriven och mysig bok. Rainbow Rowell har en fantastisk berättarteknik och skriver lättsamt, vilket gör att det är lätt för läsaren att hänga med. Dock uppskattade jag hennes tidigare verk, Eleanor & Park mycket mer än Fangirl och jag tycker att denna bok är rätt överskattad.

Missförstå mig inte. Jag förstår varför Fangirl är populär. Karaktärernas relationerna till varandra är realistiska och söta och boken är lätt att relatera till, speciellt om man själv läser och skriver mycket. Cath påminde väldigt mycket om mig själv och jag gissar att många andra nördar också fann många sidor av sig själva i henne. Men berättelsen rätt riktningslös vilket gör att Fangirl känns monoton. Den bygger inte upp inför någon speciell händelse utan bara är. Dessutom störde jag mig på utdragen från Simon Snow-böckerna och Caths fanfiction. De snarare tråkade ut mig än förhöjde bokens innehåll och det slutade med att jag började hoppa över de delarna för att fortsätta med huvudberättelsen. 

 

Allt som allt är Fangirl bra men överskattad. Det är en söt och mysig läsning men egentligen händer ingenting speciellt. Eftersom jag älskar Rainbow Rowells berättartaktik och hennes tidigare bok Eleanor & Park så kommer jag definitivt att läsa mer av henne iframtiden.

 

 

Fakta:

I den nionde och sista säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Alyson Hannigan, Jason Segel, Cobie Smulders och Neil Patrick Harris i huvudrollerna. Säsongen är 522 minuter lång, består av 24 avsnitt och släpptes 22 oktober 2014 av 20th Century Fox. Serien rekommenderas från 7 år.

 

 

För att undvika eventuella missförstånd vill jag börja min recension med att skriva att säsongen är bra. Recensionen kommer att vara mestadels negativ, men det är viktigt att komma ihåg att How I Met Your Mother trots allt är en mysig och småcharmig serie, oavsett. Så har du inte sett serien så är det defintivt värt det! Problemet är bara...

 

 

... att den avslutande säsongen är en stor besvikelse. För det första känns den lite B för att majoriteten av alla avsnitt utspelar sig med tillbakablickar i tillbakablickar istället för att fortsätta bygga på huvudhandlingen. Sedan är säsongen inte heller särskilt rolig. Visst, Barney och Lily charmar såklart tittaren, men säsongen fick mig inte att le eller uppfyllas av värme.

 

 

Skådespelarna är duktiga som alltid och till min förvåning gillar jag verkligen Cristin Milioti. Jag brukar ha problem med karaktärer som dyker upp sent i serier, men Milioti lyckades verkligen tjusa in sig hos tittaren. Nu kommer dock de saker jag hade mest problem med i säsongen; hela denna säsong laddar upp inför en enda händelse och som tittare ser man mycket fram emot allas lyckliga slut. Och hade de bara kapat bort det allra sista avsnittet hade jag varit nöjd, men på grund av det avsnittet förstördes mycket. Det säsongen laddat upp till, ja till och med det serien laddat upp till, förstördes under loppet av några få minuter.

 

 

I DVD-utgåvan av How I Met Your Mother kan man se sista avsnittet med två slut. Personligen fördrar jag det alternativa slutet mycket mer än originalslutet. Originalet är alldeles för deprimerande och antiklimatiskt för att passa denna serie enligt mig. Det både förstör karaktärerna och får de tidigare säsongerna att kännas meningslösa. Det alternativa slutet är inte heller perfekt, men det fick mig som tittare att känna mig tillfredsställd och tacksam på ett helt annat sätt.

 

 

Allt som allt är den nionde säsongen av How I Met Your Mother ett okej avslut på en bra serie. Tyvärr är detta den sämsta säsongen och serien går inte ut med en skräll. Humorn är torr och krystad och trots skådespelarnas utomordentliga prestationer förvrids karaktärera så att de inte längre liknar sig själva. Själva slutet är väldigt antiklimatiskt och jag hade hoppats på att serien skulle kännas mer oförglömlig efter dess avslut.

 

 

Idag kom ett paket på 1,7 kg från mitt favoritbokförlag, Modernista! Paketet innehöll tre böcker jag ser mycket fram emot att läsa.

 

Fakta:

Mockingjay del 1 är en film regisserad av Francis Lawrence, med bland annat Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman, Julianne Moore, Willow Shields, Elizabeth Banks och Sam Claflin i huvudrollerna. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 23 mars 2015.

 

 

Jag såg Mockingjay del 1 på bio men eftersom upplevelsen hemma ofta är annorlunda så skriver jag en separat recension för den. Du kan läsa min recension av bioupplevelsen här.

 

 

Jag har bytt åsikt en aning när det kommer till Mockingjay del 1. Att se filmen för andra gången gjorde mig mycket mer medveten om dess långsamma tempo. Filmen är väldigt stillsam, till och med på gränsen händelselös och utdragen. Jämfört med de tidigare filmerna har Mockingjay del 1 otroligt lite action och filmen fungerar enbart som en lång inledning till del 2. De har sparat det mesta som händer i boken till avslutningen.

 

 

Filmens effekter är fantastiska, musiken är medryckande och kraftfull och Mockingjay del 1 vet hur man leker med tittarens känslor. Men trots det känner jag att den inte är lika storslagen som dess föregångare. Men jag älskar som sagt världsuppbyggnaden och konceptet och bara det i sig är mycket värt.

 

 

I Mockingjay del 1 får vi möta en hel del nya karaktärer som spelas av otroligt begåvade skådespelare. Bland annat Natalie Dormer (Game of Thrones) har fått en av rollerna och gör ett bra jobb som Cressida. Även underbara Julianne Moore (Still Alice) har en viktig roll och presterar exceptionellt som president Coin. Sedan har vi förstås de fantastiska skådespelarna från filmens föregångare; bland annat Lawrence, Tucci, Harrelson, Claflin och Banks.

 

 

Allt som allt är Mockingjay del 1 utan tvekan riktigt bra, men samtidigt är den också långsam och utdragen. Den har inte alls samma action som i tidigare filmer och just på grund av den stillsamma känslan är Mockingjay del 1 tyvärr den sämsta delen. Men eftersom väldigt mycket från boken kvarstår så har jag hoppet uppe för att del 2 kommer att bli en dundersuccé och jag har tillit på att vi kommer att få se en stark avslutning.

 

 

I förrgår gjorde jag en beställning från Cdon och eftersom två stycken produkter var förbokningar så kom halva beställningen idag.

 

Fakta:

The Good Lie är en film regisserad av Philippe Falardeau, med bland annat Reese Witherspoon, Arnold Oceng, Ger Duany, Emmanuel Jal och Corey Stoll i huvudrollerna. Filmen är 105 mintuer lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 23 mars 2015. Du kan se trailern här.

 

 

The Good Lie är en film som alla borde se. Trots att den är sorglig och tar upp rätt jobbiga saker så får filmen tittaren att både le och skratta. The Good Lie har en lättsam ton och karaktärerna är otroligt glada och omtänksamma. Det är nästan så att man gråtskrattar genom filmen, just för att den underhåller i situationer som egentligen är rätt ledsamma. 

 

 

The Good Lie är otroligt vacker och filmen värmer verkligen tittaren. Den fick mig att begrunda världens alla kontraster och tänka till angående hur bra vi egentligen har det. Det som är unikt för The Good Lie är att den förmedlar sina budskap via humor. Det är väldigt underhållande att se alla kulturkrockar, men samtidigt är man som tittare medveten om att det är en bitterljuv sanning.

 

 

Skådespelarna är väldigt duktiga. Reese Witherspoon (Water for Elephants) är fantastisk som alltid, men de som verkligen charmar och lyckas beröra tittaren är Arnold Oceng, Ger Duany och Emmanuel Jal som spelar de tre bröderna. Jag älskar hur deras karaktärer är så öppenhjärtliga och ärliga och de värmer tittaren rakt in i själen.

 

 

Det enda negativa med filmen är att det finns en väldigt svag uppbyggand för kulmen. Oftast när det kommer till filmer så laddar de upp inför någonting stort i slutet, och det har inte riktigt The Good Lie. Tempot närmare slutet är relativt lågt och jag hade önskat att en stor tvist skulle komma in.

 

 

Men trots det så är The Good Lie utan någon som helst tvekan årets hittills bästa film. Den är otroligt vacker, underhållande och lyckas beröra tittaren. Det är en stark film med bra budskap som får tittaren att tänka till över hur världen ser ut. Jag rekommenderar The Good Lie till alla som vill se en varm feel-good-film, som är så mycket mer än bara underhållning.

 

Fakta:

The White Queen är en serie med bland annat Aneurin Barnad, Rebecca Ferguson, Amanda Hale, Faye Marsay, Max Irons, Ben Lamb, Tom McKay, Juliet Aubrey, Eleanor Tomlinson, Janet McTeer och David Oakes i huvudrollerna. Serien är 585 minuter lång och består av 10 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år, baseras på böckerna av Philippa Gregory och släpptes 9 mars 2015 av 20th Century Fox.

 

 

The White Queen är en serie som gjorde mig glatt förvånad. Jag fastnade redan vid första avsnittet och fascinerades av miljön, alla konspirationer och karaktärernas egenskaper. Serien är spännande och lyckas beröra mig som tittare.

 

 

Skådespelarna är som helhet väldigt duktiga. Rebecca Ferguson och Max Irons presterar bra i huvudrollerna men de som stjäl stjärnglansen är Juliet Aubrey, Eleanor Tomlinson och Janet McTeer som verkligen griper tag i tittaren. Dock finns även två skådespelare vars prestationer jag inte uppskattar alls. Trots att Amanda Hale och Faye Marsay är duktiga så lyckas de inte få mig att känna empati för deras karaktärer, och under deras paralleller var jag aningen uttråkad.

 

 

En sak som jag gillar med serien är att den är väldigt historisk samtidigt som den har några övernaturliga ingredienser, så som visioner och trollformler. Dessa gillar jag skarpt och de blev snabbt mina favoritscener då de ger serien en väldigt intressant prägel. The White Queen utspelas dessutom under en väldigt lång tid vilket gör att mycket hinner hända. Ibland kan det gå många, många år under en enda scenväxling.

 

 

Jag gillade den första halvan av serien mest. Efter det började The White Queen kännas aningen utdragen och monoton. Mycket upprepas och serien tappar lite känsla framåt slutet. Dock är det en medryckande och fascinerande serie med både romantik, krig och drama. Jag rekommenderar The White Queen till alla som är historiskt intresserade samt till er som uppskattar ett bra krigsdrama. Jag kan defintivt tänka mig att se den igen.

 

 

Fakta:

Hotell Transylvanien är en film regisserad av Gendry Tartakovsky, med bland annat Adam Sandler, Selena Gomez, Andy Samberg, Kevin James, Steve Buscemi, Fran Derscher och Ceelo Green i huvudrollerna. Filmen är 91 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2012. Dess efterföljare, Hotell Transylvanien 2, har biopremiär 23 oktober 2015.

 

 

Hotell Transylvanien är en helt okej barnfilm. Skådespelarna gör bra jobb med rösterna och filmen har flera bra budskap till yngre tittare; så som att stå emot fördomar och att våga följa sin vilja och ta för sig. Animeringarna är rätt snygga och filmen känns välgjord.

 

 

För att vara en komedi hade filmen kunnat vara betydligt mycket roligare, men jag förnekar inte att Hotell Transylvanien har en hel del humoristiska inslag för både stora och små. Varje karaktär har sin stund i stjärnljuset och lyckas underhålla tittaren. Min personliga favorit är nog Frankenstein, som är dum som ett spån men ett riktigt charmtroll.

 

 

Hotell Transylvanien är dock mycket förutsägbar och även stereotypisk och klyschig, men sådant är givet för barnfilmer. Helheten är söt och mysig och trots att Hotell Transylvanien inte är någonting speciellt som sticker ut ur mängden så tycker jag ändå att den är sevärd; speciellt för barnfamiljer.

 

 

Fakta:

Love, Rosie är en film regisserad av Christian Ditter, med bland annat Lily Collins, Sam Claflin, Christian Cooke, Jaime Winstone och Suki Waterhouse i huvudrollerna. Filmen är 98 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 2 mars 2015. Du kan se trailern här. Filmen baseras på boken av Cecelia Ahern.

 

 

Love, Rosie är den perfekta filmen för dig som söker en vacker romantisk komedi. Filmen är väldigt mysig och lyckas även underhålla. Det är en film som utspelar sig över en lång tid, vilket gör att vi som tittare får ta del av en större del av karaktärernas liv. I början av filmen är Rosie och Alex arton år, medan de är över trettio vid filmens slut. Tidsspannet gör att filmen också känns mer realistisk än de flesta romantiska komedier, som utspelar sig under loppet av några veckor.

 

 

Skådespelarna är duktiga och kemin mellan Lily Collins (The Mortal Instruments: City of Bones) och Sam Claflin (The Hunger Games: Catching Fire) lyser igenom skärmen. De spelar genuina och relativt realistiska karaktärer och som tittare hejar vi på att de ska lyckas i livet. Även sidskådespelarna, som exempelvis Jaime Winstone (Kidulthood) och Christian Cooke (The Promise) presterar bra.

 

 

Musiken i Love, Rosie är välintegrerad och som tittare känner man igen många låtar sedan tidigare då de är gamla klassiker. Några exempel är "Alone Again" av Gilbert O'Sullivan, "I'm Confessin" av Peggy Lee, "Push It" av Salt N' Pepa och "Suddenly I See" av KT Tunstall. Det finns även några lite modernare musik med, så som "High Hopes" med Kodaline, "Fuck You" samt "Littlest Things" med Lily Allen och "Crazy in Love" med Beyonce. Musiken värmer och ger mycket liv till filmen.

 

 

Men nu ska jag inte låtsas som om filmen vore helt perfekt, för det är den inte. Love, Rosie är väldigt förutsägbar och också rätt klyschig. Dessutom tog den mig inte med på en berg-och-dal-bana av känslostormar som jag hoppats på. Jag varken skrattade eller grät, utan fann filmen snarare lätt underhållande, vacker och värmande; vilket fungerar det också förstås. 

 

 

Tempot i filmen är jämt. Det är aldrig så pass långsamt att man som tittare tappar intresset men inte heller så pass högt att man är superengagerad hela tiden. Filmens charm är också att den består av en rad olika samanträffanden som påverkar händelseförloppet. En sak som jag dock störde mig på var den bristande kommunikationen mellan Rosie och Alex. Det känns som att allting hade lösts mycket bättre och snabbare om de hade varit bättre på att berätta om sina liv och känslor för varandra.

 

 

Allt som allt är Love, Rosie en bra romantisk komedi. Den är vackert filmad och har en mysig handling. Karaktärerna känns realistiska och skådespelarna har en kemi mellan sig. Söker du en varm och underhållande romantisk film så bör du se Love, Rosie.

 

Fakta:

I den första säsongen av The Mentalist, skapad av Bruno Heller, får vi se Simon Baker, Robin Tunney, Tim Kang, Owain Yeoman och Amanda Righetti i huvudrollerna. Säsongen är 959 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2009.

 

 

Det tog mig rätt länge för mig att fastna för The Mentalist. Från början tyckte jag att serien var platt och liknade vilken kriminalare som helst. Och visst tycker jag fortfarande att serien saknar lite originalitet när det kommer till de enskilda fallen, men när jag väl sett ett gäng avsnitt gillade jag The Mentalist betydligt mycket mer än vad jag tförväntat mig.

 

Huvudkaraktären, Patrick Jane, är väldigt intressant att följa. Detta är inte bara tack vare hans fängslande tankegångar, snabba slutledningsförmåga och varma humor, utan baseras också på hans mystiska och fascinerande förflutna. Simon Baker (Margin Call) porträtterar honom riktigt bra och lyckas underhålla och charma tittaren. En annan skådespelare jag är oväntat imponerad av är Robin Tunney (See Girl Run) som spelar chefen Teresa Lisbon. Jag växte mig till att verkligen uppskatta hennes karaktär och Tunney ger henne ett värdigt liv. Dock känner jag att jag som tittare inte kom gänget som helhet lika nära som exempelvis teamet i NCIS. The Mentalist bjuder också på en lång rad av begåvade gästskådespelare, exempelvis Leslie Hope, Ashley Crow, Marguerite MacIntyre, Sebastian Roché, Jaime Murray, Scott Lawrence och Michael Trevino.

 

 

Personligen hade jag velat att huvudkaraktärerna blivit mer personligt involverade i fallen. Fristående fall kräver också att de är originella och fascinerande, medan det genast blir mycket spännande om karaktärerna man verkligen bryr sig om befinner sig i fara. Jag gillade avsnitten "Russett potatoes" och "Red John's footsteps" mest i säsongen just för att de involverade huvudkaraktärerna lite mer. Jag skulle också önska, till kommande säsonger, att handlingen blir mer genomträngande istället för fristående avsnitt.

 

 

Allt som allt så gillade jag verkligen första säsongen av The Mentalist. Trots att alla karaktärerna inte är lika fascinerande så har serien några intressanta guldkorn. Konceptet fungerar bra och serien är både fängslande samt underhållande. Jag ser fram emot att se fortsättningen och kommer definitivt att fortsätta att följa serien.

 

 

Fakta:

The Lone Ranger är en film regisserad av Gore Verbinski, med bland annat Johnny Depp, Armie Hammer, William Fichtner, Tom Wilkinson, Ruth Wilson och Helena Bonham-Carter i huvudrollerna. Filmen är 149 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2013. Du kan se trailern här.

 

 

Jag hade förväntat mig stordåd från The Lone Ranger, trots alla negativa recensioner som filmen fått, eftersom den är gjord av teamet bakom Pirates of the Caribbean. Och visst är filmen okej, men jag är besviken. En av anledningarna är att jag ogillar berättartaktiken. Hela filmen utspelar sig i dåtid och berättas av en gammal man i en diorama. Detta skapar en hel del logiska luckor samtidigt som det stör helhetskänslan när handlingen ständigt avbryts. Det hade varit mycket bättre att klippa bort de scenerna helt och hållet och istället fokusera på storyn.

 

 

Skådespelarna är av varierade kvalitéer. Johnny Depp (Pirates of the Caribbean) är som alltid underhållande och Helena Bonham-Carter (Harry Potter) kan omöjligen vara dålig, trots hennes lilla roll i The Lone Ranger. Dock är jag inte särskilt förtjust i Ruth Wilsons (Saving Mr. Banks) och Armie Hammers (Mirror Mirror) prestationer. En annan sak jag stör mig på är att filmen har många onödiga karaktärer. Hur mycket jag än gillar Bonham-Carter så var exempelvis hennes karaktär inte nödvändig.

 

 

Själva manuset är helt okej. Karaktärerna är relativt platta och filmen är väldigt utdragen. The Lone Ranger kräver att tittaren är tålmodig och det är lätt att tröttna och tappa intresset efter ett tag då den blir lite småtråkig. Dessutom är filmen förutsägbar och har en hel del logiska luckor; men det är också en del av filmens charm.

 

 

Animeringarna och effekterna är välgjorda och trots att musiken känns lite malplacerad ibland så är den medryckande. Allt som allt är The Lone Ranger en helt okej västern-film. Depp är rätt underhållande och trots att filmen inte står ut i mängden så är den lite småmysig att se på.

 

 

Fakta:

I den första säsongen av The Simpsons, inspelad 1989, gör Dan Castellaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeardley Smith, Harry Shearer, Hank Azaria och Pamela Tayden rösterna till huvudkaraktärerna. Säsongen rekommenderas från 11 år, är ungefär 300 minuter lång och består av 13 avsnitt. Serien är skapad av Matt Groening och hittills finns 27 säsonger av serien.

 

 

Självklart har jag sett The Simpsons många gånger förut. Faktum är att jag äger de första 14 säsongerna på DVD. Men jag har aldrig skrivit en riktig recension för serien. Därför bestämde jag mig för att se om den från början och, ja, recensera den. För trots att nästan alla någon gång i sitt liv har sett The Simpsons, så är det få som faktiskt sett serien från första början.

 

 

Man skulle kunna tro att den populära komediserien alltid varit som den är nu. Men faktum är att de första säsongerna av The Simpsons är helt annorlunda än resten. Animeringarna är slarvigare och kantigare och övergångarna är dåligt gjorda. Animeringarna blir inte bättre förren vid femte säsongen. Dessutom har karaktärerna helt andra personligheter än i de senare säsongerna. Exempelvis pappan Homer är mycket mer ordentlig, och sidkaraktärerna har inte alls en sådan stor del i serien som senare.

 

 

Mycket av humorn i The Simpsons ligger i alla satirer. Serien visar trots allt en vanlig, amerikansk vardag; fast med fler tvister och mer överdrivet. Som tittare kan man känna igen sig i mycket och det är det som är seriens stora charm. The Simpsons är en mysig serie att slötitta på och eftersom alla avsnitt är självständiga så finns det ingen sammanhängande handling att hålla reda på genom säsongerna.

 

 

Personligen tycker jag inte särskilt mycket om de första säsongerna just för att de är dåligt animerade och med torrare humor, men jag tycker ändå att det är värt att se serien från början om man är ett fan av serien. The Simpsons är ju trots allt The Simpsons och det är alltid lätt underhållande att se vad de håller på med.

 

Idag fick jag hem två stycken filmer som jag förbokade för evigheter sedan, och som båda släpps den 23 mars.

 

Fakta:

Stay Cool är en film regisserad av Michael Polish, med bland annat Mark Polish, Winona Ryder, Sean Astin, Hilary Duff, Josh Holloway, Jon Cryer, Chevy Chase och Frances Convoy i huvudrollerna. Filmen är 89 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2009.

 

 

Jag är sjukt trött på dåliga filmer. Stay Cool är en otroligt svag komedi med en väldigt otydlig handling. Skulle någon fråga mig vad den handlar om skulle jag ärligt talat inte kunna ge ett bra svar. Vad är egentligen meningen med denna film? Den har inte ett bra budskap och lyckas inte heller underhålla.

 

 

Stay Cool är omogen, klyschig och har ett otroligt dåligt skrivet manus. Huvudkaraktären är platt och endimensionell. Som tittare bryr man sig inte om honom över huvud taget. Mark Polish som spelar huvudkaraktären är verkligen usel och livlös och det känns som att han inte ens anstränger sig.

 

 

Nu är det ju dock så att filmen har en hel del duktiga skådespelare och jag försöker pussla ihop i mitt huvud hur stora stjärnor som de har lyckats sjunkigt så lågt. De gör allesammans sitt bästa i filmen men på grund av det dåliga manuset faller även deras prestationer platt. Jag älskar sedan tidigare bland annat Sean Astin (Lord of the Rings), Hilary Duff (A Cinderella Story) och Josh Holloway (Lost), men inte ens de lyckas rädda filmen.

 

 

Allt som allt är Stay Cool en dålig film. Tack vare Astin har den några få moments, men manuset är dåligt, skådespelaren Polish som spelar huvudkaraktären är livlös och filmen saknar en handling. Stay Cool är alltså en sådan film man snabbt glömmer.

 

Fakta:

Den Röda Pyramiden (org. The Red Pyramid) är den första delen i Kanekrönikan, skriven av Rick Riordan. Boken publiceras av Modernista bokförlag och består av 579 sidor.

 

 

Jag är besviken på Den Röda Pyramiden. Jag har inte tidigare läst något av Riordan men har nästan bara hört gott om hans Percy Jackson-serie. Därför tänkte jag att även denna måste vara fantastisk. Och visst märks det att Riordan är en erfaren författare, men för mig är berättelsen enformig, platt och tröttsam. Den Röda Pyramiden blev en sådan bok jag snoozade mig igenom.

 

Boken växlar mellan två berättarperspektiv; Sadie och Carter. Jag har inte fastnat för dessa karaktärer då jag finner dem larviga och endimensionella. Dessutom tycker jag att det är störande att de avbryter varandra. Trots att ett tydligt mönster finns fördelat för perspektiven är det också svårt att avgöra ur vems synvinkel man läser, eftersom berättarrösterna liknar varandra mycket.

 

Jag gillar dock konceptet och Riordan är kunnig när det kommer till egyptisk historia. Den Röda Pyramiden är definitivt inte dålig, men eftersom jag inte riktigt fastnade för storyn så är det tveksamt om jag kommer att läsa fortsättningen.

 

Fakta:

Minority Report är en film regisserad av Steven Spielberg. med bland annat Tom Cruise, Max von Sydow, Steve Harris, Neal McDonough, Colin Farrell och Samantha Morton i huvudrollerna. Filmen är 145 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2002. Filmen baseras på boken av Philip K. Dick.

 

"I ett futuristiskt samhälle blir brottslingar arresterade och dömda innan de begått något brott. Under sex år har Washington D. C. varit befriat från mord tack vare en extrem teknologi som identifierar mördarna. När chefen för den brottsförebyggande enheten själv utpekas i ett framtida mord har han bara 36 timmar på sig att upptäcka vem som gillrat fällan eller själv falla offer för det perfekta system han varit med och skapat."

 

Jag är väldigt besviken på Minority Report. Den lyckades inte alls nå upp till mina förväntningar. Konceptet är läckert och filmen är väldigt annorludna, vilket jag uppskattade. Tekniken är fascinerande och filmen har definitivt sina spännande moments. Men den är alldeles för utdragen. Minority Report hade lätt kunnat kortas ner med en timme utan att det påverkat den essenssiella handlingen. Slutresultatet blev att filmen blev långsam, tråkig och upprepande.

 

 

Minority Report är en sådan film som aldrig riktigt kommer igång. Känslan är rätt monoton och trots att det är intressant så är konceptet också förvirrande. Skådespelarna är helt okej men utmärker sig inte, och jag fastnade inte för någon av karaktärerna. På något sätt känns det som att de, precis som resten av filmen, saknade motivation.

 

 

Minority Report är en film jag är kluven till. För å ena sidan är den läcker och annorlunda och häftig, men å andra sidan är den både klyschig, utdragen och tråkig. Tyvärr vinner de negativa aspekterna eftersom jag blev så pass uttråkad.

 

 

Idag fick jag hem två egenbeställda paket från Cdon. Totalt innehöll de fem filmer.

 

Fakta:

Welcome to the Rileys är en film regisserad av Jake Scott, med bland annat James Gandolfini, Kristen Stewart, Melissa Leo, Eisa Davis och Joe Chrest i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010.

 

 

Welcome to the Rileys är en bra film men det är svårt att fastna för den. För det första finns ingen musik vilket gör filmen väldigt tystlåten. Sedan är tempot riktigt långsamt och det händer egentligen inte särskilt mycket. Det gör att filmen blir platt och monoton, eftersom Welcome to the Rileys inte laddar upp inför ett stort klimax.

 

 

Dock är konceptet intressant och man bryr sig om karaktärerna. James Gandolfini (The Sopranos) presterar bra men den som står i centrum är faktiskt Kristen Stewart (Twilight). Hon gör ett av sitt livs bästa prestationer hittills och visar verkligen vad hon går för. Efter Welcome to the Rileys vill jag definitivt se mer av henne i framtiden.

 

 

Eftersom filmen är så pass tystlåten och stillsam så är det dock ingen film som griper tag i tittaren. Welcome to the Rileys är trevlig och värd att se, men då ska man som tittare vara ute efter ett bra budskap snarare än tempo.

 

Idag låg två paket i brevlådan. Det ena var egenbeställd medan det andra var en överraskning från 20th Century Fox.

 

Fakta:

I den första säsongen av Gossip Girl får vi se Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Taylor Momsen, Jessica Szohr och Connor Paolo i huvudrollerna. Säsongen är 721 minuter lång, består av 18 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2007.

 

 

Det tog ovanligt lång tid för mig att komma in i Gossip Girl. Ett tag var jag nära att ge upp, för att jag var så pass uttråkad de första avsnitten. Serien är väldigt ytlig och många av karaktärernas problem är överdramatiserade till bristningsgränsen. Men efter att ha sett några avsnitt lärde jag känna karaktärerna bättre och jag vande mig vid "överklasskänslan", och trots den svaga starten så fastnade jag mer och mer för serien.

 

 

I början kändes karaktärerna väldigt platta och stereotypiska, och jag hade inget intresse av dem alls. Men när jag väl kom in i serien så började jag gilla dem allesammans (till och med Chuck). Skådespelarna är duktiga och de ger serien en stor mysighetsfaktor. Även Kristen Bell (Heroes), som inte syns i bild, utgör en bra Gossip Girl. Första säsongen av Gossip Girl har många brister, men samtidigt kan jag inte undgå att gilla den. Trots alla klyschor och karaktärernas irriterande överklassproblem så är det en härlig och intressant serie att följa, och efter ett tag är det svårt att stänga av. 

 

Fakta:

Final Call (org. Cellular) är regisserad av David R. Ellis, med bland annat Kim Basinger, Jessica Biel, Chris Evans, Jason Statham, William H. Macy, Richard Burgi, Valerie Cruz och Noah Emmerich i huvudrollerna. Filmen är 89 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2004.

 

 

Jag såg fram emot att se Final Call eftersom handlingen lät lite som den fantastiska filmen The Call. Dock blev jag mycket besviken. Filmen är inte särskilt genomtänkt eller välgjord utan fungerar mest som ett okej tidsfördriv. Final Call är väldigt orealistisk, har många logiska luckor och är klyschig. Filmen är dessutom förutsägbar, utdragen och långsökt.

 

 

Det finns otroligt många kändisar med i filmen men väldigt få gör minnesvärda prestationer. I centrum står Chris Evans som lyckas underhålla lite grann, men sämst är utan tvekan Kim Basinger. Hela hennes kroppsspråk, minspel och tonval känns otroligt falskt och det gör att hela situationen känns oäkta. Som tittare fastnar man inte heller för karaktärerna då de allesammans är stereotypiska och ytliga.

 

 

Jag ger filmen 4/10 för att den är smått underhållande och har sina stunder. Men tyvärr har den alltför många missar för att jag ska uppskatta den mer. Det är en platt actionfilm man ser en gång och glömmer snabbt.

 

Fakta:

Stad av Skuggor (org. City of Bones) är den första delen i The Mortal Instruments av Cassandra Clare. Boken är 527 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Till serien finns även en prequelserie, två spin-off serier, en grafisk bokserie och en kompanjonbok. Boken finns också som film och håller just nu på att göras till en tv-serie.

 

 

Stad av Skuggor är en fantasifull och actionpackad urban fantasy-bok. Cassandra Clare är en fantastisk författare och boken är välskriven och har ett genomtänkt språk. Personligen stör jag mig på att karaktärerna är lite stereotypiska och för felfria, men samtidigt fastnar jag för dem, finner dem intressanta och vill veta mer. Det är egentligen boken i ett nötskal; stereotypisk men bra.

 

Vissa delar är lite överdrivna och ibland kan boken känns lite tafatt. Det kan exempelvis bli lite mycket av det goda. Det finns både magiker, varulvar, vampyrer, demoner och annat. Personligen hade jag klarat mig gott och väl med bara skuggjägare och demoner. Det blir mer lättsmält på det viset. Men Clare är som sagt duktig och får det att fungera, trots att det känns lite fånigt ibland.

 

Själva världsuppbyggnaden är inte särskilt unik och boken kan bli stundtals långsam. Dock håller sig Stad av Skuggor uppe och behåller läsarens intresse. Stad av Skuggor-boken är mycket bättre än filmatriseringen och jag ser fram emot att läsa resten av serien. Är du inte en inbiten urban fantasy-läsare så rekommenderar jag boken starkt.

 

Fakta:

I den åttonde säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 516 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2012. Det är den näst sista säsongen.

 

 

How I Met Your Mother är ju ändå How I Met Your Mother och det skulle ta till väldigt mycket om serien någonsin blev dålig. Det finns helt enkelt inte med på världsbilden. Med det sagt så är dock den åttonde säsongen den hittills sämsta, enligt mig. Det känns som att serien tappat något essenssiellt och trots att det är svårt att specificera vad så är det något jag saknar.

 

 

Skådespelarna är som alltid fantastiska så det finns ingen mening med att skriva om det. Även gästskådespelarna är duktiga och det är kul att få se bland annat Ashley Benson (Pretty Little Liars) i serien. Dock har karaktärerna förändrats för mycket enligt mig. Jag tycker att det är bra att serien utvecklas och börjar på nya spår men de förlorar lite av sina karaktärsdrag. Ted är alldeles för desperat och Barneys charmiga stående skämt börjar sina ut i sanden.

 

 

Den åttonde säsongen är inte alls lika rolig som tidigare delar och fick mig inte att skratta. Dock gillar jag att serien djupnar och romantiken drar ihop sig. Dessutom är det alltid väldigt kul att få följa de fortfarande älskvärda karaktärerna. Jag har svårt att tänka mig att How I Met Your Mother någonsin blir dålig då den alltid har en lättsam och smått underhållande underton, men tyvärr föll säsong 8 inte mig i smaken lika mycket som de tidigare säsongerna.

 

 

Fakta:

Battle Royale är ett japansk actionäventyr regisserad av Kinji Fukasaku. I filmen spelar Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Takeshi Kitano, Chiaki Kuriama och Tarô Yamamoto huvudrollerna. Den är 114 minuter lång, rekommenderas från 15 och spelades in 2000. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Koushun Takami. Du kan se trailern här.

 

 

Jag såg fram emot att se Battle Royale men blev besviken. Den är alldeles för överdriven och rörig för min smak. Konceptet är det som håller filmen uppe och mitt uppe i allt våld så är den också aningen underhållande, men det är det enda positiva. Skådespelarna är inte särskilt bra, musiken passar inte in och man fäster sig inte vid karaktärerna. Deras reaktioner är dessutom väldigt ologiska och orealistiska. Battle Royale känns inte heller särskilt genomtänkt. Att en niondeklassare kan bli träffad tjugo gånger med ett automatvapen och ändå resa sig är inte särskilt verklighetstroget.

 

 

 

Allt som allt så är jag inte särskilt förtjust i Battle Royale. Den börjar helt OK men det blir tråkigt att bara se en massa splatter-scener. Jag bryr mig inte om karaktärerna, filmen är för ointressant och konceptet är egentligen det enda som intresserar mig. Personligen tycker jag att The Hunger Games är tusen gånger bättre.

 

 

Fakta:

A Walk Among the Tombstones är en film regisserad av Scott Frank, med bland annat Liam Neeson, Maurice Compte, Laura Birn, Adam David Thompson, Boyd Holbrook och Dan Stevens i huvudrollerna. FIlmen är 114 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 16 februari 2015. Filmen baseras på boken av Lawrence Block.

 

 

Jag ville se A Walk Among the Tombstones för att actionstjärnan Liam Neeson (Taken) är med. Men tyvärr är han en av de få anledningarna till att filmen inte är helt oduglig. Jag hade förväntat mig en actionpackad och spännande thriller men det visade sig att A Walk Among the Tombstones är ett utdragen och händelselös drama.

 

Filmen segar sig framåt och är allmänt tråkig. Det är väldigt lite action med i filmen och karaktärerna är stereotypiska. Skådespelarna är det som gör filmen sevärd, speciellt Neeson och Sebastian Roché (The Vampire Diaries), men inte ens de lyckas hålla filmen uppe. Konceptet i sig är bra men det otroligt långsamma tempot gör att tittaren snabbt tappar intresset.

 

 

A Walk Among the Tombstones är en film jag blev besviken på. Grundidén är bra men den utförs för dåligt. Den är långsam och utdragen och inte tillräckligt intressant. Tyvärr måste jag skriva att detta är den hittills sämsta filmen jag sett med Liam Neeson.

 

 

Idag kom ett paket som jag beställde förra veckan från Cdon. Det kostade mig totalt 255 kr, inklusive frakt.

 

Fakta:

I den fjärde säsongen av Pretty Little Liars får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Ian Harding, Laura Leighton, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Keegan Allen, Torrey DeVitto och Lesley Fera i huvudrollerna. Säsongen är 1010 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 6 oktober 2014.

 

 

Pretty Little Liars är en serie som jag älskar, men det är otroligt svårt att sätta fingret på varför. Serien har minst sagt många brister men Pretty Little Liars är en av de ytterst få serierna jag sett som bygger upp ett beroende hos tittaren och gör att man inte kan sluta titta. Det är otroligt skickligt gjort att lyckas med det. Inte ens mina favoritserier, som exempelvis Game of Thrones, har lyckats skapa samma hysteri över att se fortsättningen.

 

 

Jag börjar med säsongens negativa aspekter så att jag får det överstökat. Serien är förutsägbar, väldigt klyschig och inte särskilt trovärdig. Många karaktärer är hycklare och deras kärleksdraman känns ofta överdrivna och fjantiga. Dessutom känns serien långsökt och säsongens svenska textning är pinsamt dåligt översatt.

 

 

Grejen med Pretty Little Liars är att jag som tittare även älskar många av dessa negativa aspekter, trots att jag hatar dem. Det är det som gör att det är så svårt att beskriva varför jag uppskattar serien. För säsongen bjuder på även dess motsatser; som överraskningar, spänning och varm romantik. Dessutom kan vi som tittare inte undgå att älska karaktärerna, hur många idiotiska misstag de än gör. De har, speciellt Spencer och Hanna, utvecklats väldigt mycket under säsongernas gång och deras liv är otroligt intressanta att följa.

 

 

Jag älskar hur mystisk serien är. Förutom Lost är nog Pretty Little Liars den mest mystiska serien jag sett. Trots att mycket som händer känns långsökt så är det riktigt spännande att få följa tjejernas strävan efter att hitta A. Dessutom är det väldigt många frågor som besvaras i denna säsong, vilket jag uppskattar enormt. Fjärde säsongen har dessutom riktigt bra musik, många cliffhangers och så klart; duktiga skådespelare.

 

 

Skådespelarna som spelar tjejgänget har växt en hel del enligt mig. Många, exempelvis Shay Mitchell (Immediately Afterlife), känns fortfarande oerfarna, men Troian Bellisario (NCIS), Ashley Benson (Spring Breakers) och Lucy Hale (A Cinderella Story 3) har utvecklats mycket sedan de tidigare säsongerna. Mina favoritskådespelare är dock Ian Harding (Love and Other Drugs), Laura Leighton (Melrose Place), Tyler Blackburn (Ravenswood), Holly Marie Combs (Charmed), Lesley Fera (24), Torrey DeVitto (The Vampire Diaries), Nia Peeples (Lap Dance) och Eric Steinberg (Makt och begär). Mest är det för att dessa skådespelare känns mognare och mer professionella i sitt skådespeleri.

 

 

Den fjärde säsongen är enligt mig den bästa och mörkaste säsongen hittills. Dock hade den med två riktigt usla avsnitt som hade kunnat klippts bort helt. Den ena är "Grave New World" som binder samman Pretty Little Liars med sin spin-off-serie Ravenswood, och den andra är "Shadow Play" som tråkade ut mig till döds. Av någon anledning tyckte skaparna att det var nödvändigt att ha med ett gammaldags, svartvitt avsnitt som inte tillförde något... Men förutom dessa så håller säsongen en hög nivå.

 

 

Allt som allt är den fjärde säsongen riktigt bra. Serien är enormt beroendeframkallande, mystisk och väldigt spännande. Trots att många hemligheter avslöjades i denna så finns det fortfarande många obesvarade frågor. Dessutom slutade sista avsnittet i en stor cliffhangar och jag längtar extremt mycket till fortsättningen.

 

Idag låg två paket i brevlådan när jag kom hem. Det ena var från Modernista och det andra från Harper Collins Nordic (det nya Harlequin).

 

Fakta:

I Tryggt Förvar är den tredje volymen i den grafiska The Walking Dead-serien av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn. Boken publiceras av Apart förlag och är 144 sidor lång.

 

 

Det är inte ofta jag skriver så, men jag föredrar tv-serien framför böckerna. I Tryggt Förvar har fortfarande det fantastiska och spännande konceptet men jag tröttnar väldigt lätt på grafiska böcker i allmänhet och denna är inget undantag.

 

Illustrationerna är välgjorda men jag stör mig på att de inte är i färg. Dessutom tycker jag att det är svårt att skilja de olika karaktärerna åt då de är väldigt lika illustrerade. De är inte heller lika intressanta i grafisk form utan känns endimensionella. Konversationerna görs genom pratbubblor och det gör att inte mycket känsla eller djup kommer fram bakom karaktärerna. De "låter" likadant helt enkelt.

 

I Tryggt Förvar är, precis som föregående böcker, verkligen inte dålig men jag känner att det inte kommer någonting nytt. Alla volymerna liknar varandra i stil och handling och eftersom jag tröttnar snabbt på grafiska böcker så blir det ännu värre. Är du ett jättestort fan av The Walking Dead-serien tycker jag att du borde ta en titt på första volymen just för att se hur originalberättelsen ser ut, men personligen kommer jag att ge upp om böckerna och endast hålla mig till tv-serien.

 

Fakta:

Dracula Untold är en film regisserad av Gary Shore, med bland annat Luke Evans, Sarah Gadon, Dominic Cooper, Art Parkinson, Charles Dance, Paul Kaye och Diarmaid Murtagh i huvudrollerna. Filmen är 88 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 2 mars 2015.

 

 

Jag är besviken på Dracula Untold. Jag gillar att det är en nytolkning av den ursprungliga berättelsen om Dracula och bryr mig inte om att det inte är korrekt kopplat till historien. Men däremot har filmen många missar som förstörde upplevelsen för mig. Inte nog med att den känns utdragen trots att den inte ens är en och en halv timme, utan den är också klyschig och förutsägbar.

 

 

Filmen har dessutom många logiska luckor och är väldigt orealistisk. Och då syftar jag såklart inte på fantasy-elementen, utan mer fysiken i det hela. Ett exempel är att om en vanlig människa skulle falla några tusen meter från en klippa så skulle det minst sagt säga *splash* vid landningen. Men i filmen blir det en duns, människan hinner säga hej då till sin familj och har inte ett märke på kroppen när hen dör. Det förstör hela filmens känsla med sådana felsteg och det känns alldeles för oorginellt.

 

 

Animeringarna och effekterna är dock välgjorda och miljön är inspirerande. Skådespelarna är dessutom riktigt duktiga och jag tycker att det är kul att tre skådespelare från Game of Thrones är med! Dessa är Art Parkinson, Paul Kaye och underbara Charles Dance. Sedan har vi också Luke Evans (The Hobbit) som gör ett acceptabelt jobb och Dominic Cooper (Mamma Mia!). Dock tycker jag att Cooper känns rätt obekväm i sin roll.

 

 

En sak jag inte uppskattar med filmen är att vi som tittare inte får lära känna karaktärerna särskilt bra, vilket i sin tur gör att vi inte heller bryr oss om dem. Karaktärsutvecklingen är dessutom väldigt påskyndad. En annan sak är att världsuppbyggnaden är osäker. Vi vet inte riktigt reglerna kring vampyrerna och deras krafter och deras makt känns allt för allsmäktig just för att vi inte vet gränserna. Dracula Untold lyckas också motsäga sig en hel del just för att det inte finns några tydliga regler kring världen.

 

 

Allt som allt är Dracula Untold okej, men den har allt för många logiska luckor. Skådespelarna och effekterna är bra och det är kul att få se en nytolkning av originalberättelsen. Dock är filmen orealistisk, klyschig och allmänt störande. Karaktärerna känns underutvecklade och världen är oklar. Dracula Untold är en film som passar den som vill ha en specialeffektdriven actionfilm, men söker du mer känsla och förklaringar är det fel film för dig.

 

 

Fakta:

The Normal Heart är en film regisserad av Ryan Murphy, med bland annat Mark Ruffalo, Jonathan Groff, Frank De Julio, Taylor Kitsch, Julia Roberts, Jim Parsons, Matt Bomer och Joe Mantello i huvudrollerna. Filmen släpptes 5 januari 2015, är 127 minuter lång och rekommenderas från 15 år.

 

 

Ur en historisk vinkel är The Normal Heart riktigt bra. Den skildrar verkligheten realistiskt och trovärdigt. Men som film är den inte lika bra. Filmen har ett väldigt långsamt tempo och känns väldigt utdragen. Dessutom har filmen ungefär samma känsla från början till slut vilket gör att den känns otroligt monoton. Händelserna, dramat och karaktärerna känns enformiga och varken jag eller den jag såg filmen med var särskilt exalterade över det som hände. Det kändes för underminerat.

 

 

Filmen har dock ett underbart startfält med skådespelare och de flesta huvudpersonerna spelas av stora stjärnor. Det är faktiskt första gången jag ser en film med Jim Parsons (The Big Bang Theory)! Han gör, tillsammans med Julia Roberts (Notting Hill), Taylor Kitsch (X-Men Origins: Wolverine) och Matt Bomer (In Time) riktigt bra ifrån sig. Jag brukar i vanliga fall gilla Mark Ruffalo (Now You See Me) men jag störde mig allt för mycket på hans karaktär för att uppskatta hans prestation.

 

 

Konceptet är intressant och lärorikt och precis som jag inledde med så är filmen riktigt bra ur en historisk vinkel. Dock består filmen av bråk efter bråk och efter ett tag tröttnade jag som tittare. Den fick mig inte att känna smärtan som karaktärerna gick igenom, vilket blev platt.

 

 

 

Fakta:

Det Oändliga Havet (org. The Infinate Sea) är fortsättningen på Den Femte Vågen av Rick Yancey. Boken är 329 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren. Första boken i trilogin har blivit filmatriserad, med bland annat Chloë Grace Moretz i huvudrollen.

 

"Hur förgör man hela Jordens befolkning? Man berövar människorna deras mänsklighet. Man gör de allra minsta barnen till massförstörelsevapen av kött och blod. Efter den femte vågen kvarstår regeln: lita inte på någon. Minst av allt din instink. Cassie har återfunnit sin lillebror, men har samtidigt förlorat sin kärlek. Och striden mot De andra är långt ifrån över. Cassie och hennes vänner måste fortsätta kämpa mot en osynlig fiende. Men en sak är säker: De andra kommer inte att ge upp förrän hela mänskligheten är utrotad."

 

Rick Yancey är en riktigt begåvad författare. Trots att det inte händer jättemycket i Det Oändliga Havet så lyckas han dra in läsaren från första början. Jag kände ett konstant drag till boken och ville hela tiden få reda på mer. Jag älskar den mörka tonen som den har och gillar verkligen Yanceys skrivteknik. Han skriver otroligt vackert; nästan som lyrik.

 

Jag gillade verkligen Den Femte Vågen, som mestadels är ur Cassies synvinkel, men uppskattade faktiskt att läsa hur Ringers perspektiv i denna. Ringer var ingen karaktär som intresserade mig i föregående bok, men det visade sig att hon döljde ett väldigt intressant tankesätt och hon utvecklades till att bli min nya favoritkaraktär.

 

Det Oändliga Havet har inte ett superhögt tempo men det är en del av bokens charm. Just för att Yancey skriver så vackert samtidigt som boken är spännande, gör att den får en väldigt unik känsla. Det enda egentligen negativa jag kommer på just nu är utrotningsmetodenra. För hur fascinerande de än är att läsa om så känns de väldigt långsökta och ologiska. Men förhoppningsvis avsöjar den sista boken hur allt egentligen står till.

 

Allt som allt gillade jag verkligen Det Oändliga Havet och jag ser väldigt mycket fram emot trilogins avlsutning. Yancey är en otroligt duktig författare och får till rätt känsla i boken. Detta är inte en bok för dig som måste ha tempo och spänning hela tiden men gillar du komplexa karaktärer och en fascinerande världsuppbyggnad så har du funnit rätt.

 

 

Fakta:

I den tredje säsongen av Solsidan får vi se Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Joesphine Bornebusch, Malin Cederblad och Henrik Dorsin i huvudrollerna. Säsongen är 218 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2012.

 

För att vara en svensk serie är Solsidan riktigt bra, men den saknar det där lilla extra som får mig att dras till att se serien. Skådespelarna är riktigt duktiga men deras karaktärer är inga man blir förälskad i. Bornebusch, Dorsin och Rheborg lyckas roa tittaren men det blir inte många skratt. På något sätt känns det som att allt tas med måtta och att seriens skapare är rädd för att gå ända vägen ut.

 

 

Seriens styrka är den satiriska känslan som återkommer i alla avsnitt. Vi får följa några typiska svenska familjer och karaktärerna skildrar hur många egentligen tänker fast man kanske inte visar det lika tydligt. Jag kände igen mig i väldigt mycket och just den igenkännelsen är ett stort plus. Jag storgillar att se hur karaktärerna visar hur den generalla svensken beter sig och det är väldigt lustigt att se hur mycket som faktiskt stämmer överens med verkligheten.

 

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Solsidan bra. Den är underhållande och småcharmig. Dock klickar det inte riktigt mellan karaktärerna och tittaren och personligen skapades det inget behov för mig att se fortsättningen. Det är någonting jag kommer att ta mig an om jag inte har något bättre för mig, men det är inte som med exempelvis Game of Thrones där jag räknar dagarna utan serien.

 

 

Fakta:

I den sjunde säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen spelades in 2011, är 495 minuter lång och består av 24 avsnitt. Serien rekommenderas från 7 år.

 

Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle älska How I Met Your Mother. Jag vet inte riktigt varför, men innan jag började med serien hade jag uppfattningen att det skulle vara en tråkig serie med torr humor. Men nu kan jag lätt konstatera att det är en väldigt varm och underhållande serie. 

 

 

I den sjunde säsongen kommer Becki Newton (Ugly Betty) in som den nya karaktären Quinn. Från början ogillade jag henne men hon växte genom säsongens gång och jag lärde mig att älska henne. Newton presterar riktigt bra och kändes snabbt nästan som en i gänget. Resten av skådespelarna är som vanligt riktigt underhållande och bäst är förstås Neil Patrick Harris. Han är verkligen legendarisk och jag avgudar hans påhittiga karaktär.

 

 

Någonting jag verkligen älskar med en sjunde säsongen var känslan för detaljer. Bara det faktum att Barney i avsnittet "The Broath" spelar musik där de sjunger "Brooo" är hysteriskt roligt. För min del är det oftast Barney som får mig att skratta och det är ofattbart hur begåvad Harris är när det kommer till kroppsspråk och minspel.

 

 

De andra karaktärerna har förstås också sin charm men ingen ligger riktigt på samma nivå som Barney. Lily är roande på sitt egna, udda sätt och jag tycker att Marshall är rätt nöjsam och amusant. Det jag gillar med Robin ligger mest i hennes förflutna men jag finner inte henne särskilt underhållande i nutiden. Och karaktären Ted tycker jag inte är rolig alls, utan snarare störande.

 

 

How I Met Your Mother är en perfekt serie att slötitta på, och man kan alltid räkna med att bli uppmuntrad. Jag älskar vännernas relationer till varandra och tack vare de mycket begåvade skådespelarna bjuder serien på många skratt. Jag hade aldrig trott att jag skulle gilla How I Met Your Mother men nu vill jag inte att det ska ta slut.

 

 

Idag låg två paket i brevlådan när jag kom hem. Ett var egenbeställt från Cdon och det andra var från bokförlaget Berghs.

 

Fakta:

Wild Target är en actionkomedi regisserad av Jonathan Lynn, med bland annat Bill Nighy, Emily Blunt, Rupert Grint och Martin Freeman i huvudrollerna. Filmen är 94 mintuer lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010.

 

Jag blev glatt förvånad av Wild Target. För att vara en actionkomedi så lyckas den bra. Filmen är underhållande och fick mig att skratta och trots att den är orealistisk, klyschig och överdriven så håller den sig relativt stark.

 

 

Skådespelarna är det som bygger upp filmens grund. Emily Blunt (Edge of Tomorrow), Bill Nighy (Pirates of the Caribbean) och Rupert Grint (Harry Potter) bildar en ovanligt roande trio. De samarbetar väldigt bra och samspelet mellan deras olika karaktärer är väldigt glädjande att se. Jag gillar att karaktärerna har så skilda personligheter och tjuven Rose, pedantiska lönnmördaren Jack och aningslösa Tony lyckas tillsammans göra filmen sevärd. Även Morgan Freeman (The Hobbit) gör en missvärd prestation trots att han inte är en lika inbiten del i teamet.

 

 

Handlingen i sig är kanske ingenting att hurra över men just tack vare skådespelarna och deras levande karaktärer blir filmen ändå riktigt bra. Det är en trevlig och underhållande komedi som jag kan tänka mig att se igen.

 

 

Idag fick jag en film som jag beställd från HomeEnter.

 

Fakta:

Den Lille Prinsen (org. Le Petit Prince) är en barnboksklassiker skriven av Antoine de Saint-Exupéry. Boken är 94 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

En stor del av bokens charm är att den är ologisk, oskyldig och nyckfull. Prinsen är en av de renaste karaktärerna jag läst om och bokens koncept är väldigt intressant och annorlunda. Dock var läsningen inte särskilt underhållande eller spännande för mig som vuxen och jag kan inte direkt påstå att det är en bladvändare.

 

Allt som allt så är Den Lille Prinsen bra och jag rekommenderar den till föräldrar som brukar läsa för sina barn. För äldre kan boken dock kännas händelselös och trots att det är en klassiker så är det en bok man läser en gång och sedan har dammandes på hyllan.

 

 

Jag blev chockad när jag märkte att igår var sista dagen i februari! Hade månaden varit några dagar längre skulle jag hunnit med att skriva både en till serierecension och två till bokrecensioner, men de blir framflyttade till mars månadsrapport i stället.