Längd: 9 hr 18 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction.

Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.

Releasedatum: 29 juni 2015.

 

 

 

 

 

 

Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.

 

 

Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.

 

 

En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.

 

 

Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.

 

Längd: 5 hr 50 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.

Inspelningsår: 1998.

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Åsa Ringdahl.

Serie: Fristående.

Längd: 318 sidor.

Bokförlag: Hoi förlag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här veckan har fyra böcker landat i brevlådan. Ormen i Essex av Sarah Perry anlände från Albert Bonnier. Jag vet inte vad den handlar om, men om handlingen är i närheten lika fantastisk som omslaget kommer det att bli en ny favorit. Sen kom Allt ska brinna av Sofia Nordin från Rabén&Sjögren, och 14 år till salu av Caroline Engvall från Southside Stories.

 

Sist men inte minst fick jag den efterlängtade Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend från Semic. Boken är författarens debut och handlar om Morrigan, som har en förbannelse som gör att hon anklagas för allt dåligt som händer i staden som hon bor i. Förbannelsen innebär också att hon är dömd att dö på sin elfte födelsedag. Mycket mer än så vet jag inte, men jag har bara hört bra saker om boken och ser väldigt mycket fram emot att läsa den! ♥

Regissör: Julio Soto Gurpide.

Genre: Barn, komedi.

Längd: 1 hr 28 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.

Releasedatum: 8 februari 2018.

Distributör: Scanbox.

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Alexandra Bracken.

Serie: The darkest minds #1.

Längd: 488 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är riktigt beskriven på The darkest minds. Det är inte en dålig bok, men hade hoppats på att få en ny favorit. Denna är på sin höjd okej. 

 

Boken börjar bra. Det intressanta konceptet är på många sätt likt X-men, och det verkade som att jag hade en spännande läsning framför mig. Men när jag hade läst ungefär hundra sidor började jag undra när handlingen skulle komma igång. Det hände inte särskilt mycket, tempot var långsamt och jag började bli uttråkad. Världen kändes underutvecklad, krafterna hade inte förklarats särskilt väl och karaktärerna var fortfarande så där enkelt stereotypiska. Det fanns fortfarande hopp om att allt det skulle ändras, men för varje sida jag läste falnade intresset allt mer. Och när sista sidan väl var läst, var det med stor besvikelse som jag medgav för mig själv att läsningen inte alls hade varit särskilt tillfredsställande.

 

The darkest minds är en väldigt klyschig dystopi, som inte bjuder på något eget. Handlingen – den lilla som finns – är förutsägbar, och som läsare förvånades jag aldrig. Självklart finns också en kärlekstriangel, men bristen på kemi är påtaglig. Det finns egentligen inget som indikerar att karaktärerna är förälskade i varandra, förutom att de stirrar på varandras läppar emellanåt. Och ena killen i dramat är så uppenbart bad guy att det blir löjligt.

 

Som helhet är jag väldigt besviken. Jag hade förväntat mig en actionfylld, nervkittlande dystopi, men fick istället ett klyschigt kärleksdrama med stora tempoproblem. Det händer väldigt lite i förhållande till bokens längd, och ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför The darkest mind har blivit så omtalad. Jag vill läsa resten av trilogin, men det beror på att få en känsla av avslut, snarare än att jag är nyfiken på fortsättningen. 

 

Regissör: Stephen Frears.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.

Releasedatum: 12 mars 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.

 

 

Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 

 

 

Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.

 

Längd: 10 hr 44 min.

Antal avsnitt: 26 stycken.

Åldersgräns: Barntillåten.

Genre: Anime, äventyr.

Skådespelare: Gillian Anderson, Teresa Gallagher, Rasmus Hardiker, Giles New, Rufus Hound, Kelly Adams, Morwenna Banks, Bob Golding.

Releasedatum: 8 juni 2017.

 

 

 

 

 

Tv-serien Ronja Rövardotter baseras på filmen med samma namn från 1984. Bakom serien ligger japanska Studio Ghibli, kända för mästerverk som bland annat Spirited away och Lånaren Arrietty. Men är en nytolkning av den svenska klassikern en flipp eller en flopp?

 

 

Lite av båda, faktiskt. Att se den klassiska, svenska berättelsen influerad av japansk mytologi är minst sagt intressant. Det är inte en kombination som jag hade väntat mig att se, men som fungerar förvånansvärt bra. Det mesta från originalfilmen finns med, ända ner till den varma berättarrösten, men varelsernas utseenden och beteenden har tolkats efter japansk kultur. Därtill har de ursprungliga låtarna ersatts av nykomponerad musik.

 

 

Men tv-serien är lite för utdragen. Berättelsen som det tar ungefär två timmar för originalfilmen att skildra, sträcks här ut till nästan elva. Ändå har inget lagts till handlingsmässigt. Det händer i princip bara en utmärkande sak i varje avsnitt, vilket ger många långa transportsträckor mellan händelserna. Nu är jag krass, men i ärlighetens namn hade seriens avsnitt kunnat komprimeras från 26 stycken till 10, för att få en betydligt mer koncis och rapp story. Vidare förstörs karaktärerna lite. Exempelvis är Mattis rent utav odrägligt omogen.

 

 

Därtill är jag lite kluven till animeringarna. Miljöerna är fantastiska, med utsökt detaljrikedom och enastående färgåtergivning. Men karaktärerna ser inte lika äkta ut. De har en plastig, modern look som inte riktigt går hem. Därtill känns Ronja Rövardotter aningen fånig ibland. Dubbningen resulterar i klumpigt fördröjda repliker, och den anime-influerade stilen gör karaktärerna så pass uttrycksfulla att det ofta känns överdrivet.

 

 

Som helhet är tv-serieversionen av Ronja Rövardotter okej. Supermysig att se någon gång, men när det väl kommer till kritan föredrar jag originalfilmen. Detta för att den kan åtnjutas av hela familjen, varav tv-serien mer riktar sig mot en yngre generation.

 

Regissör: Marc Meyers.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 47 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Ross Lynch, Alex Wolff, Tommy Nelson, Harrison Holzer, Liam Koeth, Dallas Roberts, Anne Heche.

Releasedatum: 5 mars 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

My friend Dahmer är ett verklighetsbaserat drama som utgår från den grafiska romanen med samma titel, skriven av Derf Backderf. Det är en speciell film. Trots att jag aldrig hade hört talas om Jeffrey Dahmer innan, tyckte jag att det var oerhört intressant att ta del av hans liv. Skådespelarna gör superba insatser, och den spända stämningen gör att jag satt på helspänn hela tiden. Men dessvärre är det inte tillräckligt för att skapa ett helhjärtat engagemang.

 

 

Tempot är långsamt och själva narrativet är faktiskt rätt tråkigt. Berättarelementen upprepas, vilket gör att inte mycket hinner hända trots speltiden. Därtill finns hela tiden känslan av att något kommer hända: men det slutar alltid i antiklimax. Det blir helt enkelt mycket väntan på ingenting, och jag är lite besviken över att vi aldrig fick ta del utav stunden då Jeffrey faktiskt blev mördare. My friend Dahmer hade potential till att bli så mycket mer om filmskaparna bara vågat ta steget längre. Nu blir det istället ett relativt slätstruket drama utan någon riktig konflikt.

 

 

Som helhet tycker jag om My friend Dahmer förvånansvärt mycket. Berättelsen är gripande och jag tyckte att det var intressant att följa Jeff Dahmers liv. Men just eftersom spänningen aldrig ledde någonvart, har jag svårt att sätta ett betyg högre än ”okej”.

 

Författare: Colleen Hoover.

Serie: Fristående.

Originaltitel: Ugly love.

Längd: 380 sidor.

Bokförlag: Lovereads.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regissör: Dean Devlin.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 48 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.

Releasedatum: 5 mars 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.

 

 

Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.

 

 

Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 

 

 

Den här veckan har det anlänt några recex. Samtidigt blev jag attackerad av bokrean...

 

Warner bros skickade Justice league, medan Victoria & Abdul anlände från Universal. Sen fick jag också Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan och Dark matter av Blake Crouch från Massolit, Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker från Forum och Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin av Elsa Beskow från Bonnier Carlsen. Jag är uppväxt med Elsa Beskows berättelser om de tre tanterna, och ser riktigt mycket fram emot ett nostalgiskt återseende. ♥

 

Sen köpte jag alltså några böcker från Adlibris bokrea... och några böcker som inte var rabatterade men som ville följa med hem ändå. Jag köpte Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman, The name of the wind av Patrick Rothfuss, Skärvor av minnen av Laurie Halse Anderson, Dumplin' av Julie Murphy, Starcrossed av Josephine Angelini, The call av Peadar O'Guilin samt Mörk ängel och Blod & stjärnstoft av Laini Taylor. De två sistnämnde äger jag redan men i "fel" format, så jag passade på att rätta till det nu när de var prissänkta. ♥

Regissör: Stanley Tucci.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 30 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.

Releasedatum: 5 mars 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.

 

 

Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.

 

 

Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.

 

För några dagar sedan delade jag en länk till en enkät. Jag håller nämligen på med mitt examensarbete, och behöver information om målgruppen. De som tillhör målgruppen är personer som bor i Strängnäs flerbostadshus (hyres- eller bostadsrätt) med tillgång till kärl för matavfall. Jag skulle verkligen behöva få in fler svar, så om du eller någon som du känner passar in på beskrivningen får du jättegärna besvara frågorna i enkäten nedan och dela länken. Varje röst räknas!

 

https://goo.gl/forms/8WJZb01S5JQputMI2

 

Det tar bara några minuter att svara på enkäten, och allt är helt enonymt. Stort tack på förhand!

Författare: Melissa Albert.

Originaltitel: The hazel wood.

Serie: Hasselskogen #1.

Längd: 312 sidor.

Bokförlag: Modernista.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.

 

Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.

 

Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.

 

Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.

 

Längd: 12 hr 5 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Michael C. Hall, Frances Conroy, Peter Krause, Lauren Ambrose, Freddy Rodríguez.

Releasedatum: 11 augusti 2004.

 

 

 

 

 

 

 

Den andra säsongen av Six feet under är både stilmässigt och kvalitetsmässigt lik den första. Precis som sin föregångare är den tillräckligt bra för vilja se fortsättningen, men inte så pass bra att man fastnar och blir beroende. 

 

 

Jag är relativt neutralt inställt gentemot Six feet under hittills. Den andra säsongen är smårolig och trivsam, med charmiga karaktärer och en del minnesvärda scener. Men sammantaget är den rätt stillsam, och det händer inte särskilt mycket. Visst är den småputtrig och trevlig, men inget sticker direkt ut. Därtill känner jag mig inte särskilt känslomässigt investerad. Varför vet jag inte riktigt, men även när serien är som mest känslosam har jag svårt att känna mig berörd. Jag är aldrig rädd för karaktärernas säkerhet och även när serien försöker intala mig att de är i fara kan jag inte förmå mig att tro på det.

 

 

Som helhet är den andra säsongen av Six feet under bra. Men vid det här laget hade jag förväntat mig något mer.

 

Jag håller på med en förundersökning till mitt examensarbete och behöver lite information från studiens målgrupp. Målgruppen är personer som bor i Strängnäs flerbostadshus (hyres- eller bostadsrätt) med tillgång till kärl för matavfall. Passar du eller någon som du känner in på beskrivningen? Då får du jättegärna avsätta några minuter till att besvara frågorna i en enkäten nedan, och dela länken!

 

https://goo.gl/forms/8WJZb01S5JQputMI2

 

Frågorna tar bara 4-7 minuter att besvara, och svaren kommer att vara till stor hjälp i mitt arbete. Du som svarar är helt anonym. Tack på förhand!

Regissör: Steve Rash.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 1 hr 30 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.

Inspelningsår: 1987.

 

 

 

 

 

 

Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.

 

 

Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.

 

 

Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.

 

Författare: Anna Day.

Originaltitel: The fandom.

Serie: Fristående.

Längd: 477 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."

 

 

 

 

 

 

Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 

 

Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 

 

Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.

 

Regissör: Stephen Hillenburg.

Genre: Familj, komedi.

Längd: 1 hr 23 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Tom Kenny, Jeffrey Tambor, Rodger Bumpass, Clancy Brown, Bill Fagerbakke, Mr. Lawrence, Jill Talley, Scarlett Johansson, Alec Baldwin, David Hasselhoff.

Releasedatum: 28 september 2005.

 

 

 

 

 

 

SvampBob Fyrkant: filmen är en härligt fånig familjefilm, med störtskön humor och charmiga karaktärer som är så dumma att det blir bra. Dialogerna är rappa, manuset satiriskt och som tittare får man en avkopplande må bra-känsla av att se filmen. Visst blir den överdriven ibland, men i det stora taget är det en film som passar tittare i alla åldrar.

 

 

Det enda som jag egentligen har svårt för är blandningen av tecknat och otecknat. Filmen är som bäst när den är fullt animerad, och jag hade av någon anledning svårt att engageras av scenerna som utspelar sig uppe på land med verkliga människor. De kändes helt enkelt too much.

 

 

Som helhet är SvampBob Fyrkant: filmen en charmant barnfilm som även vuxna med barnasinnet kvar kan underhållas av.

 

 

Den här veckan har varit tuff. Snart börjar mitt examensarbete, vilket redan nu innebär en hel del stress. Men då känns det förstås lite extra kul att få så här fin post. Jag är så himla tacksam för mina underbara PR-samarbeten, som förgyller min vardag. Den här veckan vet jag knappt vad jag längtar efter att ta del utav mest: allt verkar så himla bra! ♥

 

Vi kan börja med böckerna. LavenderLit skickade Children of blood and bone: Solstenen av Tomi Adeyemi. Jag har inte riktig koll på vad boken handlar om, men den har i princip exploderat på sociala medier och synts överallt. Sen fick jag Dagen du förstörde allt av Linnéa Dahlgren från VoxbyOpal, Gökungen av Frances Hardinge från B. Wahlströms, och Grejen med kärlek av Julie James från Lovereads. Också HarperCollins I ett rosa skimmer av Brianna Wolfson, Norstedts Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan och Natur&kulturs Lyras färd av Philip Pullman dök upp i brevlådan.

 

När det kommer till filmerna så köpte jag en del själv. Marley & jag samt Crocodile Dundee i Los Angeles fanns billigt på ett loppis, medan jag beställde Thor: The dark world, Avengers och Avengers: Age of ultron från CDON för att komma ifatt med att se alla Marvelfilmer. Sen kom dramat My friend Dahmer från Universal Sony, Geostorm från Warner bros och Thor: Ragnarok från Disney. Tusen tack! ♥

Författare: Ulla Nissen.

Serie: Fristående.

Längd: 221 sidor.

Bokförlag: Hoi förlag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.

 

Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.

 

Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.

 

Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 

 

Regissör: Rhett Reese, Paul Wenick.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 50 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Dwayne Johnson, Channing Tatum, Adrianne Palicki, Jonathan Pryce, Byung-hun Lee, Ray Stevenson, Walton Goggins, Arnold Vosloo.

Releasedatum: 15 januari 2018 (nyrelease).

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

 

G. I. Joe: Retaliation är en väldigt typisk actionfilm med science fiction-inslag. Det finns inte mycket till handling, utan filmen drivs enbart framåt av slagsmål och eldstrider. Det är välkoreograferat, spännande och underhållande – och något innehållslöst. Att ha fullt ös hela tiden säkerställer att tittaren inte blir uttråkad, men blir samtidigt förutsägbart, tar fokus från berättelsen och förhindrar att ge den komplexitet. 

 

 

Något som verkligen imponerade mig var filmens grymma visuella effekter. Animeringarna är himla snyggt gjorda och integreras skickligt i de verkliga miljöerna. Därtill presterar skådespelarna mycket bra; särskilt Dwayne Johnson som bär upp filmen på sina kompetenta axlar. Han bidrar dessutom med några humoristiska repliker, som bryter av och lättar upp mot den annars actiontyngda filmen.

 

 

Som helhet tycker jag faktiskt att G. I. Joe: Retaliation fungerar rätt bra. Visst är den klyschig och lite för mycket ibland, men den underhåller icke desto mindre. G. I. Joe: Retaliation passar dig som är sugen på en typisk actionrulle, men vill du ha mer komplexitet och innehåll ska du nog skippa den.

 

Författare: Simona Ahrnstedt.

Serie: Fristående.

Längd: 81 sidor.

Bokförlag: Lovereads.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Längd: 6 hr 18 min.

Antal avsnitt: 9 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Kate Walsh, Tim Daly, Paul Adelstein, KaDee Strickland, AMy Brenneman, Audra McDonald.

Releasedatum: 3 december 2008.

 

 

 

 

 

 

Private practice är en spin-off på Grey’s anatomy, som följer karaktären Addison efter att hon lämnat Grey Sloan Memorial. Serien är småmysig och lätt att ta till sig, men långt ifrån lika bra som sin föregångare.

 

 

Private practice är en lugnare och mindre komplex version av Grey’s. Här är det centrala karaktärernas relationer snarare än medicin. Faktum är att Private practice innehåller väldigt lite läkarkonst: sjukhusmiljön har bytts mot en vårdcentral, läkarrockar mot vanliga kläder, kirurgi mot akupunktur. Det är något som jag inte riktigt hade förväntat mig, och de enkla, medicinska fallen bidrog varken till mycket fascination eller spänning.

 

 

När det kommer till karaktärerna har jag inte mycket att säga. Jag tycker inte illa om dem, men har inte heller fastnat. De flesta har rätt omogna beteenden, och fast de är runt 40 år gamla beter de sig som skvallriga, sexgalna 16-åringar. Addison är fortfarande helt okej, men Private practice förstörde henne lite för mig. Hon ska trots allt föreställa en världsberömd kirurg, och därför var den stagnerade övergången till ”vanlig” barnmorska något som jag inte upplevde som trovärdigt.

 

 

Den första säsongen av Private practice är helt okej, så länge man inte stör sig på de smått krystade dialogerna och barnsliga karaktärerna. Serien passar dig som söker ett läkardrama fokuserat på relationer. 

 

Regissör: Jeff Baena.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 27 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, Molly Shannon, John C. Reilly, Fred Armisen.

Releasedatum: 19 februari 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Författare: Veronica Almer.

Serie: Fristående.

Längd: 308 sidor.

Bokförlag: Visto.

 

 

 

 

 

 

 

Sunt förnuft, vilt hjärta är en relativt typisk romance. Det är en bra bok: småcharmig med behagligt språk. Innehållet är lätt att ta till sig och texten har fint flyt. Men jag fastnade inte helhjärtat. Detta för att den inte sticker ut. Boken gör inga direkta fel, men har inte något som gör den originell och annorlunda. Det som händer är förutsägbart och som läsare blev jag aldrig förvånad.

 

När det kommer till karaktärerna är jag kluven. Jag tycker om Ellas starka personlighet och hade lätt att relatera till hennes behov av kontroll. Däremot kunde jag inte stötta det faktum att hon var otrogen och att det ämnet behandlades lite… lättvändigt. Jag hade också svårt för James, som är en typiskt arrogant bad boy – vilket inte riktigt är min cup of tea. Jag har lättare att fastna för fiktiva killar som är genuina och sockersöta. 

 

Vidare är jag personligen lite trött på böcker där kärleksdramat är den enda drivande faktorn. Att Sunt förnuft, vilt hjärta är en renodlad romance är inte fel någonstans, men på sistone har jag känt mig mättad på sådan litteratur – vilket gjorde det till dålig timing. Jag älskar att ta del av böcker där passionerade romanser dominerar, men vill gärna ha en intressant handling bortom just kärleksdramat.

 

Som helhet är romanen okej. Den passar dig som söker en typisk, het romance. Sunt förnuft, vilt hjärta är helt klart en godkänd debut, och jag ser fram emot att läsa mer av Almer i framtiden. Men om du är inställd på en mer originell läsning, föreslår jag att du letar vidare. 

 

Längd: 8 hr 52 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, Cole Sprouse, Marison Nichols, Mädchen Amick.

Releasedatum: 12 februari 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner mig kluvet inställd till den första säsongen av Riverdale. Det är helt klart en småspännande serie. Jag tycker om intrigerna och det finns alltid något som gör att tittaren vill veta mer. Men efter allt som jag har hört om serien, hade jag förväntat mig mer.

 

 

Riverdale är nämligen inte originell. Serien håller sig inom ramarna för vad vi har sett förut, karaktärerna är stereotypiska och den sötsliskigt melodramatiska berättelsen är på gränsen till barnslig. Därtill känns den klyschiga handlingen spretig: fokus hoppar fram och tillbaka mellan paralleller och får aldrig riktigt grepp. Den smått irriterande berättarrösten som integreras mellan scenerna förklarar dessutom situationerna på ett så övertydligt sätt att det nästan dumförklarar tittaren. 

 

 

Som helhet är Riverdale en rätt typisk tonårsserie. Jag förstår inte riktigt hajpen kring den, men trots brister finns en viss nyfikenhet att se vidare.

 

Den här veckan har jag fyndat några filmer på loppis. Jag köpte Focus, Och så kom Polly, 50 first dates, En ung Jane Austen, Philomena, Se upp för dårarna, Jumper och Den gode dinosaurien för bara tio kronor styck! Flera av dem har jag sett förut, men de har inte hittat hem till min hylla förrän nu.

 

Regissör: Tomas Alfredson.

Genre: Thriller, drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, J.K. Simmons.

Releasedatum: 12 februari 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

The Snowman baseras på boken med samma titel av Jo Nesbø. Det är en klassisk men spännande thriller, med snyggt foto och en briljant Fassbender i huvudrollen. Ensemblen skådespelare är för övrigt stjärnspäckad, med förvånansvärt många medverkande svenskar. Det känns lite underligt att se exempelvis Sofia Helin, Peter Dalle och Jonas Karlsson i en film tillsammans med legendariska amerikanska skådespelare som J.K. Simmons, Michael Fassbender och Val Kilmer, men det är en bra slags egendomlighet.

 

 

Dessvärre håller The Snowman inte hela vägen. Den är lite för lång, och känns emellanåt utdragen. Därtill är mysteriet stundtals omständligt och inte helt trovärdigt. Jag fastnade inte heller helhjärtat för karaktärerna, och tror att de hade upplevts som mer levande om tittaren fått ta del av deras bakgrunder personligen, snarare än att få det berättat för sig.

 

 

Som helhet är The Snowman rätt bra, men den hade potential till att bli ännu bättre.

 

Författare: Karl Modig.

Serie: Fristående.

Längd: 217 sidor.

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.

 

Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.

 

Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.

 

 

LÄSTA BÖCKER:

 1. The language of thorns av Leigh Bardugo – 7★

 2. Artemis av Andy Weir – 6½★

 3. Mörkare av E. L. James – 6★

 4. Till alla killar som jag har gillat av Jenny Han – 6★

 5. Half-blood av Jennifer L. Armentrout – 6★

 6. Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting – 6★

 7. The wide window av Lemony Snicket – 5½★

 8. Vi hade ju bara en paus av Lindsey Kelk – 5★

 9. Danny bäst i världen av Roald Dahl – 4★

10. Livbåten av Charlotte Rogan – 3★

 

Nya böcker: 14 stycken (6 recex).

 

 

SEDDA FILMER:

 1. Pretty woman – 7★

 2. What happened to Monday – 7★

 3. Brawl in cell block 99 – 6½★

 4. The dark tower – 5½★

 5. Kingsman: the golden circle – 5½★

 6. It – 5★

 7. Eddie – 5★

 8. The emoji movie – 4½★

 9. The big sick – 4½★

10. November criminals – 4★

11. Eat pray love –  3★

 

Nya filmer: 12 stycken (9 recex).

 

 

SEDDA TV-SERIER:

1. Hawaii five-0 säsong 7 – 8★

2. Black sails säsong 4 – 6½★

3. Six feet under säsong 1 – 6½★

4. Shooter säsong 1 – 5★

5. It miniserie – 4½★

6. Be cool Scooby-Doo säsong 1 volym 3 – 3★

 

Nya tv-serier: 2 stycken (2 recex).