Författare: Lindsey Kelk.

Originaltitel: We were on a break.

Serie: Fristående.

Längd: 349 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade ju bara en paus är en småmysig rom-com, med behagligt språk och en handling som trots bristen på originalitet håller kvar intresset. Berättelsen innehåller dessutom inslag av humor. Denna humor lyckas inte alltid få komisk effekt, men gör tappra försök.

 

Det är främst två faktorer som gör att jag inte förälskar mig i boken. Dessa är:

• Kommunikationen mellan karaktärerna
• Berättarperspektiven.

För att förtydliga: jag är otålig när det kommer till handlingar som baseras på kommunikativa problem. Jag tycker att det är oerhört frustrerande när karaktärernas situationer hade kunnat lösas om de bara pratat med varandra och varit mer ärliga i sin relation. Kanske är det för att jag själv är inne i en spiral, där lärarna på högskolan inte kan/vill ge ordentliga svar angående examensarbetet, men bristande kommunikation är helt enkelt inte något som jag har tålamod med. I fallet med Vi hade ju bara en paus tycker jag att det mest fick karaktärerna att framstå som barnsliga.

 

Angående berättarperspektivet så var det väldigt svårt att särskilja dem från varandra. Boken berättas ur både Adams och Olivias synvinklar, men läsaren får aldrig någon indikation när perspektiven växlar mellan varandra: ingen rubrik med karaktärens namn eller något. Eftersom karaktärernas tankar och berättarröster dessutom är ”låter” likadant, tog det ibland flera sidor innan jag insåg att jag läste ur ett annat perspektiv. Att behöva gissa vilken karaktär som skildrade händelserna blev rätt påfrestande, och förstörde läsrytmen.

 

Som helhet är Vi hade ju bara en paus okej. Det är en småmysig läsning som inte särskiljer sig särskilt mycket från andra rom-coms.