FAKTA

Regissör: Wash Westmoreland.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Kiera Knightley, Fiona Shaw, Dominic West, Robert Pugh, Sloan Thompson, Arabella Weir.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

 

Colette är en biografi om en av Frankrikes mest berömda kvinnor, som pressades att skriva under sin makes namn innan hon lyckades bryta sig loss och ta författarskapet i egna händer. Det är en intressant premiss för en film, som dessvärre fungerar bättre på pappret än i verkligheten.

 

 

När det kommer till Colette, finns mycket att tycka om. Colette som person är oerhört lätt att fastna för och inspireras av. Rättfram, viljestark och vågad, utan något behov av att stödjas av en man. Hon klarar sig på egen hand och har inga problem med att bryta normer. Det är min typ av kvinna det. Och Kiera Knightley spelar henne riktigt bra. Hon verkar ha fastnat för kostymdraman: det är i princip det enda man ser henne i nu för tiden. Men det är ett genomtänkt val. Colette bevisar att det är Knightleys genre. Hon levererar en minnesvärd prestation och ser ut att trivas som fisken i vattnet.

 

Mitt problem med Colette är emellertid tempot. Filmen är långsam och blir helt enkelt långrandig att se på. Det är riktigt synd, för det som sker är riktigt bra. Det sker bara för lite, vilket gör att Colette inte utmärker sig så mycket som den hade kunnat göra.

 

På grund av det lite utdragna upplägget, kan jag inte se Colette som mer än okej. Det finns oerhört mycket att tycka om, men allt hamnar i skymundan för ett allt mer falnande intresse orsakat av tempot.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: The tale of Despereaux.

Genre: Fabel.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, barnmisshandel.

Serie: Fristående.

Längd: 269 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

År 2004 belönades Sagan om Despereaux med ett Newbery-pris för årets mest framstående amerikanska barnbok. Tre år senare konstaterades det att boken var en av de vanligaste böckerna som lärare valde åt sina elever att läsa. Inte långt därefter filmatiserades romanen, med röster av bland annat Emma Watson och Dustin Hoffman. Och efter att ha varit på allas läppar i flera år, räknas nu Sagan om Despereaux som en av tidernas bästa barnböcker.

 

Trots detta var jag kritiskt inställd till att läsa Sagan om Despereaux. En barnbok är ändå en barnbok, och det finns begränsningar i vad en sådan kan erbjuda vuxna läsare. Trodde jag. Men det här är en av få gånger som jag stolt tillkännager att jag hade fel. Sagan om Despereaux är underbar på alla sätt och vis. Hjärtevärmande, sockersöt och anspråkslös, men ändå brutalt ärlig. Livfullheten och värmen förmedlar äkta magi, samtidigt som ett överhängande, satiriska mörker bidrar med komplexitet. Lycka balanseras med förlust och uppoffring, och romanens stora hjärta ger berättelsen en förvånansvärd emotionell kraft.

 

Kate DiCamillo har skrivit boken med genuin berättarglädje. Språket är vackert och varje ord är laddat med kärlek. Trots att Sagan om Despereaux skrevs så sent som 2003, går det att förnimma en gammaldags ton bakom meningarnas formuleringar, vilket jag gillar skarpt. Därtill förmedlar DiCamillo ett värdefullt budskap om fördomar, moral, drömmar och att våga stå upp för sig själv och andra. Det gör boken tankeväckande och lärdomsfull i den mån att den kan klassas som ”livsförändrande” om den läses som ung.

 

Som du förstår, greps jag verkligen tag av Sagan om Despereaux. Det är den typen av barnbok som passar minst lika bra för vuxna. Och det, min vän, är definitionen för en bra barnbok. Sagan om Despereaux är en given klassiker, en pärla som bör utforskas av fler. Det är definitivt en roman som jag kommer att påtvinga mina framtida barn.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Gerald Rascionato.

Genre: Thriller.

Längd: 1 hr 17 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Josh Hogan, Megan Peta Hill, Pete Valley, Josh Potthoff, Christopher Callen, Chris Bath.

Releasedatum: 5 februari 2018.

 

 

 

 

 

 

Cage dive är den tredje fristående delen i hajserien Open water. Och ugh. Det var ingen höjdare. Generellt är hajfilmer en svag punkt hos mig. Trots att de ofta innehåller klichéer och logiska luckor, brukar de vara underhållande. Men inte Cage dive.

 

För det första ser vi allt som händer genom karaktärernas kamera, alltså så kallad ”found footage”. Det här är något som jag – ursäkta mitt ordval – hatar. Visst förstår jag att det ger en lite mer dokumentärisk känsla, men jag har aldrig förstått hur en skakig kamera och suddig bild kan föredras framför ett vanligt kameraarbete. Personligen finner jag det enbart irriterande.

 

Mitt största problem är emellertid att filmen som helhet känns väldigt amatörmässigt. Och då syftar jag inte bara till att fotot och effekterna ser billiga ut, utan till allt. Den tunna handlingen. De hysteriska karaktärerna. Och det slarvigt skrivna manuset som aldrig bygger upp något intresse. Cage dive är utdragen och tråkig och fick mig att titta på klockan var och varannan minut. Och för att vara en hajfilm tar det förvånansvärt lång tid innan den första havsbesten syns i bild. Faktum är att det tar mer än 30 minuter, vilket i förhållande till en speltid på totalt 77 minuter är rätt bisarrt.

 

Allt som allt är Cage dive… nej. Bara nej. Om du är sugen på en köttig hajfilm att bita i rekommenderar jag istället The shallows, Deep blue sea eller 47 meters down. Skippa denna.

 

BETYG: 1,5/10

FAKTA

Författare: Meg Haston.

Svensk titel: –

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Anorexi, bulimi, självmord.

Serie: Fristående.

Längd: 288 sidor.

Bokförlag: Harper Teen.

 

 

 

 

 

 

Paperweight är en kraftfull berättelse om psykisk ohälsa. Boken utspelas på ett behandlingshem för personer med ätstörningar, och kombinerar skildringen av protagonistens vistelse där med tillbakablickar. Återblickarna tar bland annat upp hennes tidigare levnadssituation, familj- och vänskapsrelationer samt vad som utlöste hennes bulimi. Berättelsen är tankeväckande och väl värd att ta del utav, men om du lätt efterapar andras handlingssätt kan det vara värt att avstå boken eftersom den kan trigga självsvält, hetsätning och andra självskadebeteenden.

 

Jag fascineras av romaner som på något sett skildrar psykisk ohälsa. Detta inte bara för att jag tycker att det är oerhört intressant att lära mig mer om mänskliga beteenden, utan också för att jag personligen ofta kan relatera till den typen av innehåll. Det är inte ovanligt att karaktärernas sätt att tänka och resonera likställs mitt eget. Paperweight var inget undantag, och det var med en bitterljuv tjusning som jag tog del av alla Stevies behandlingar och möten med sin psykolog. Något som dessutom förbättrade läsupplevelsen markant var Hastons uppenbara kunnighet. Hennes skildring av ätstörningar är inte bara riktigt återgiven, utan så pass noggrant efterforskad att det som hon berättar om ger en ny syn på verkligheten. Det som hon skriver känns sant, och tillåter läsaren att analysera sitt eget liv och personerna i det.

 

Det enda som tar udden av min entusiasm för boken är att jag inte riktigt kände mig förenad med berättelsen. Jag kunde relatera till den och bygga upp förståelse för min omvärld utifrån den, men jag kunde inte riktigt känna med den. Jag upplevde ett slags utifrånperspektiv, där jag som läsare ”såg” allt som hände utan att bli personligt involverad. Jag saknade en rå kemi till boken, och klickade helt enkelt inte emotionellt.

 

Som helhet är Paperweight en intressant och gripande läsning, som gör intryck men saknar det där lilla lilla extra.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 15 hr 5 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hayden Panettiere, Clare Bowen, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Maisy Stella, Connie Britton, Chris Carmack, David Alford.

Releasedatum: 9 oktober 2017.

 

 

 

 

 

 

Den femte säsongen av Nashville är lite av en besvikelse. I början av serien var jag eld och lågor över allt som hände. Alla intriger och allt drama… det passade mig perfekt. Men med tiden har hjärtat i serien successivt gått upp i rök.

 

Innan jag går in på vad som gjorde mig missnöjd med säsongen, vill jag poängtera att den inte var dålig. Skådespelarna är duktiga, musiken bra (särskilt ”Sanctuary”, ”All of me”, "My favorite hurricane" och ”Saved”) och handlingen tillräckligt intressant för att jag ska vilja fortsätta följa serien. Men. Serien känns inte lika nyanserad och komplex längre. Istället upplever jag den som repetitiv, mer rättfram och blekare än tidigare. Nashville har alltid haft klichéer och logiska luckor, men de har varit lätta att bortse ifrån, då det har funnits annat som kompenserat. Men nu framträder de på ett helt annat sätt. Detta eftersom det inte händer lika mycket. Inte heller har jag samma intresse för karaktärerna längre, då det som en gång gjorde dem gripande inte längre finns kvar.

 

Nu låter jag väldigt negativ, vilket kan ge fel bild. Den femte säsongen av Nashville är bra. Jag kan bara inte undgå att bli lite frustrerad, eftersom jag vet att serien har varit så mycket bättre.

 

BETYG: 5,5/10

 

Äntligen är våren här! Som jag har längtat och väntat och trånat. Efter otaliga månader i mörker och kyla är varenda lilla glimt av solen värd min vikt i guld. Trots att jag har legat sjuk till och från, har jag inte kunnat undgå att känna ett slags frid inombords tack vare den begynnande sommaren. Känner du samma lycka? ♥

 

De senaste tre veckorna har jag samlat på mig en hel del nytt, både i form av egna inköp och recensionsexemplar. Låt oss börja med recensionsexemplaren, ey? Från Universal kom slasher-filmen Halloween och barnskräckisen Goosebumps 2, medan Disney skickade The nutcracker and the four realms. Sen anlände Bohemian Rhapsody från 20th Century Fox och Colette från Scanbox. När det kommer till litteratur så fick jag Ditt hjärta är mitt av Shivaun Plozza från GillaBöcker, Kalderan av John Flanagan från B. Wahlstrlms, Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane från HarperCollins Nordic samt Gudarna vaknar av Sylvain Neuvel från Brombergs.

 

Utöver detta har jag emellertid... råkat?... köpa en del. Bland annat hittade jag en del fynd på ICA, för bara fem kronor styck! Dessa var Guerney's litteratur-och potatissällskap, Ego, Cage dive, Mile 22, Euphoria och Veronica Mars. Sen har jag också skaffat hem andra volymen av Knatte, Tjatte och Fnatte på äventyr, andra och tredje volymen av Piff och Puff: Räddningspatrullen samt filmerna The waterboy och Mr. Deeds.

 

Det blev emellertid en del böcker också: One av Sarah Crossan, Letters to the lost av Brigid Kemmerer, You av Caroline Kepnes, Holes av Louis Sachar samt The creeping shadow och The empty grave av Jonathan Stroud. Funderar på att införa ett tillfälligt köpförbud, för hur härligt det än är att se samlingen växa börjar min plånbok ifrågasätta mina livsval. ♥

FAKTA

Författare: Julie Murphy.

Originaltitel: Dumplin'.

Serie: Dumplin' #2.

Längd: 344 sidor.

Bokförlag: Lavenderlit.

 

 

 

 

 

 

 

Dumplin’ publicerades i slutet av 2015. Sedan dess har boken blivit filmatiserad av Netflix, med bland annat Danielle Macdonald och Jennifer Aniston i huvudrollerna. Det har varit mycket snack kring den, och jämförelser med författare som bland annat Rainbow Rowell och Kody Keplinger har dragits. Jag tror emellertid att mina förväntningar var för höga när jag gav mig in i läsningen.

 

Det här är en helt okej bok. Tyvärr är dock premissen och idén bakom boken starkare än själva utförandet. Det som lockade mig att ta del av Dumplin’ var det faktum att jag anser att ätstörningar och mental ohälsa är oerhört viktigt och intressant att läsa om. Här porträtterades det emellertid inte på ett särskilt slagkraftigt sätt. Boken saknar det där råa, bultande hjärtat och fick mig helt enkelt inte att känna. Jag hade velat att den brutit sig loss mer från normen och gjort ordentligt intryck.

 

En annan aspekt till att jag är ljummet inställd till Dumplin’ är att jag aldrig riktigt greps tag. Jag fastnade aldrig för karaktärerna, klyschorna var alldeles för många och tempot sackade. Utöver detta kändes kärlekstriangeln både onödig och osmidigt utförd. Jag är inte mycket för ”kärlek vid första ögonkastet” och blev därför rätt anti när karaktärerna förälskade sig utan att riktigt känna varandra.

 

Dumplin’ är en helt okej bok, med fint budskap och en intressant premiss. Boken i sig själv är emellertid inte särskilt minnesvärd, utan snarare medioker.

 

BETYG: 5/10

I samarbete med Fox tävlar jag ut tre exemplar av filmen Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.

 

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott är fortsättningen på den framgångsrika Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Filmserien utspelar sig innan Harry Potter-franchisen och följer Newt, som anlitas för att bekämpa den onda trollkarlen Grindelwald. David Yates står för regin, och i huvudrollerna syns bland annat Eddie Redmayne, Johnny Depp, Ezra Miller och Jude Law. Filmen släpps 1 april 2019.

FAKTA

Regissör: Damien Chazelle.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 21 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Corey Stoll, Patrick Fugit, Christopher Abbott, Ciarán Hinds, Olivia Hamilton, Pablo Schreiber.

Releasedatum: 25 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

First man baseras på den levnadsbeskrivningen First man: the life of Neil A. Armstrong av professor James R. Hansen. Det är en film med potential: premissen är intressant och många duktiga skådespelare samverkar. I slutändan blir det emellertid en flopp.

 

 

Det känns hemskt att skriva, men Neil Armstrong levde inte ett särskilt intressant liv. Faktum är att jag var nära att somna flera gånger till filmen. Det händer ingenting. Utöver att Armstrong som person är förvånansvärt intetsägande, är filmen också alldeles för lång. Och som du förstår är kombinationen mellan ett händelselöst manus och en utdragen speltid inte den mest framgångsrika. Scenerna segar sig framåt. Och hur mycket jag än ville tycka om den, kunde jag inte undgå att uppleva First man som riktigt tråkig.

 

Så hur är det med det visuella, som First man har lovordats för? Ärligt talat en besvikelse. Missförstå mig inte: det ser bra ut. Men med tanke på allt beröm som filmen har fått, hade jag förväntat mig mer. First man uppvisar inget spektakulärt: inga vyer som hänför, ingen CGI som imponerar. Istället håller filmen en låg profil och förbigår att göra särskilt stort intryck.

 

Så är First man värd att se? Jag skulle tyvärr inte rekommendera den. Filmen saknar det jag eftertraktar mest: hjärta, själ och något som verkligen griper tag. First man är inte dåligt utförd, men håller sig för slätstruken och neutral. Det kommer inte att dröja många dagar innan jag har glömt bort den helt och hållet.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Regissör: Lasse Hallström, Joe Johnston.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 1 hr 39 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Mackenzie Foy, Kiera Knightley, Helen Mirren, Morgan Freeman, Jayden Fowora-Knight, Jack Whitehall, Misty Copeland.

Releasedatum: 14 mars 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

The nutcracker and the four realms baseras på berättelsen The nutcracker and the mouse king (1816) av E.T.A. Hoffman, mer känd som librettot för den ryska baletten. Det finns emellertid få likheter med originalhistorien, då filmen tar sig friheten att strukturera om, lägga till och ta bort sådant som karakteriserar den klassiska sagan.

 

 

Att The nutcracker and the four realms gör en nytolkning av historien är i sig inte ett problem. Den mötte emellertid inte mina förväntningar, och nu i efterhand kan jag inte undgå att känna en stor antiklimax. Filmen hade alla förutsättningar att lyckas: en fantastisk ensemble skådespelare, lysande regissörer och ett starkt ursprungsmaterial att utgå ifrån. Ändå faller det platt. The nutcracker and the four realms fick mig inte att känna något. Karaktärerna är intetsägande, handlingen utdragen och manuset trevande. Klyschorna hopar sig och filmen blir aldrig särskilt underhållande att ta del av. Jag hade förväntat mig en så där härligt gosig julfilm, fylld med stämning och värme. Resultatet är emellertid en slätstruken, tillgjord massproduktion utan hjärta.

 

Som helhet gjorde The nutcracker and the four realms inte särskilt stort intryck. Handlingen är tunn och filmen så pass förutsägbar att bara de med ytterst begränsad TV-erfarenhet kan undgå att lista ut vad som kommer att hända. Summan av kardemumman är en vacker men oengagerande rulle.

 

BETYG: 4/10

 

FAKTA

Författare: Jonathan Stroud.

Svensk titel: Den viskande dödskallen.

Serie: Lockwood & co. #2.

Längd: 424 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The whispering skull är en fenomenal fortsättning på en av dagens starkaste ungdomsbokserier. Spänning, humor och mystik… boken har något som passar alla. Oavsett om du är novis eller inbiten läsare, kommer The whispering skull att stanna med dig länge efter att sista sidan är utläst.

 

Det här är en stämningsfull roman. Stroud skapar en atmosfär som är så pass påtaglig att bara tonen som sådan håller läsaren i ett hållfast grepp. Varje ord bär en laddning som skapar en magisk och härligt spöklik sinnesstämning. Det är den typen av bok som successivt suddar ut verkligheten och får alltsammans att kännas autentiskt. Därtill är Stroud kung när det kommer till att bygga upp unika världar. Sättet som han målar upp agenter och deras övernaturliga förmågor är andlöst kreativt, och blir allt mer fascinerande att ta del utav ju mer man läser. Samtidigt är innehållet väldigt lätt att ta till sig. Trots att Stroudflitigtanvänder fiktiva termer, blir det aldrig svårt att förstå vad han menar eller hänga med i vad som händer.

 

Det absolut bästa med The whispering skull är emellertid karaktärerna. De har så färgstarka personligheter och sådan charmerande personkemi att det är omöjligt att inte falla pladask. Deras humor, smågräl och ironiska pikar gör att The whispering skull håller ett väldigt roande och lättsamt tonfall, och aldrig upplevs som tung. Inte ens i de mest spännande scenerna går det att avhålla sig från några små fniss.

 

Kombinationen mellan komik, paranormalt äventyr och mystik gör The whispering skull till en bok som underhåller alla typer av läsare. Oberoende av ålder är den här serien väl värd att ta del utav.

BETYG: 7,5/10

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Ari Sandel.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 hr 30 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Wendi McLendon-Covey, Madison Iseman, Jeremy Ray Taylor, Caleel Harris, Ken Jeong, Chris Parnell, Peutn Wich, Jack Black.

Releasedatum: 11 mars 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Det här är bland det barnsligaste som jag har sett. Och inte på ett bra sätt. Goosebumps 2 baseras på bokserien Kalla kårar av R.L. Stine, men trots ett gediget grundmaterial att utgå från blir filmen en flopp. Faktum är att Goosebumps 2 är tragiskt dålig.

 

Så vad är det som får det att krypa i kroppen av olust när jag tänker tillbaka på Goosebumps 2? För det första är manuset skrattretande. Det är överdrivet, förutsägbart och oerhört klyschigt. Karaktärerna är vandrande stereotyper och saknar personlighet och hjärta. Filmen har inte någon som helst originalitet, och är långt ifrån underhållande för vuxna tittare. Istället känns det nästan som att Goosebumps 2 är ett misslyckat försök till en live action-version av Baby boss.

 

Sen är skådespelarna en riktig besvikelse. Det känns som att de allesammans har lånats från något konstlat program hos Nickelodeon. Både barnskådespelarna och de vuxna har oerhört tillgjorda ansiktsuttryck och känns stela i sina rörelser. Dessutom dryper varenda ord som kommer ut ur deras mun av ansträngd förlägenhet. Det är varken övertygande eller underhållande. Bara dåligt. Det är emellertid inte bara skådespelarnas rolltolkningar som upplevs som fejk. Även effekterna ser väldigt B ut, och sådant som ämnar vara skrämmande får snarare en bisarrt komisk effekt.

 

Studsar du upp och ner av tanken på en film om en ond buktalardocka som vill skapa en familj med hjälp av bland annat mördargummibjörnar? För all del, se Goosebumps 2. Annars är den emellertid inte värd att se. När en film gör mindre bra ifrån sig brukar man ofta säga ”gör om, gör rätt”. Men i det här fallet passar det bättre med ”släng och glöm bort”. Enough said.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Regissör: David Gordon Green.

Genre: Rysare.

Längd: 1 hr 49 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Andi Matichak, James Jude Courtney, Nick Castle, Haluk Bilginer, Will Patton, Rhian Rees, Jefferson Hall.

Releasedatum: 11 mars 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Halloween är en direkt efterföljare till filmen med samma namn från 1978, och förbiser det som hänt i franchisens resterande nio delar. Filmen är emellertid relativt fristående, trots att den följer upp berättelsen från den ursprungliga klassikern. Detta eftersom den repeterar de viktigaste händelserna i form av korta tillbakablickar och utsagor.

 

Jag har personligen inte sett den omtalade rysaren från -78. Jag har inte heller fastnat för genren som helhet, eller för den delen någonsin uppskattat filmer vars huvudsyfte är att förmedla skräck. Med de förutsättningarna, var chansen för att jag skulle tycka om Halloween förhållandevis låga. Men vet du vad? Jag gillade filmen skarpt.

 

Halloween är riktigt spännande. Atmosfärisk, brutal och rå – utan att bli alltför grafisk. Tempot är högt och hjärtat sitter i halsgropen under nästan hela filmen. Därtill är skådespelarna hur bra som helst. Jag älskar verkligen både Jamie Lee Curtis (Freaky Friday) och Judy Greer (13 going 30), och det är en fröjd att se dem samverka i en film som denna. De övertygar, griper tag och framför allt: gör intryck.

 

 

Att se den elfte delen i en slasher-franchise som jag aldrig tidigare tagit del av lät inte alls lockande. Men jag är positivt överraskad av Halloween. Jag var genuint intresserad av vad som skulle hända och hade lätt kunnat se mer.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Nicolas Pesce.

Genre: Rysare, thriller.

Längd: 1 hr 21 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Christopher Abbott, Mia Wasikowska, Laia Costa, Olivia Bond, Maria Dizzia.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Piercing är en bisarr sadomasochistisk thriller i retrostil. En av årets hittills mest udda filmer, helt klart. Handlingen är abstrakt, manuset extremt och det är svårt att förstå vilket syfte den har. Filmen saknar tydlig riktning och det är oklart vad den vill förmedla till tittaren.

 

Men det finns något märkligt tilltalande med Piercing. Trots att jag ifrågasatte vad sjutton som jag tittade på, blev filmen aldrig tråkig. Tvärt om. Eftersom den är så pass absurd och konstig, skapades ett irrationellt behov av att se vidare. Det blev omöjligt att se händelserna i förväg och av den anledningen ville jag veta hur alltsammans skulle sluta. Trots obesvarade frågor och det faktum att den ena konstiga händelsen avlöser den andra, blev det inte heller svårt att hänga med. Man förstod alltid vad som hände. Frågan var bara varför.

 

Som helhet är Piercing en mysko thriller. Riktigt mysko. Men trots att filmen i grund och botten är så långt ifrån min stil som det går, kan jag omöjligen såga den. På något vis lyckades den attrahera min uppmärksamhet, och göra mig nyfiken ända till det abrupta slutet.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Louis Sachar.

Svensk titel: Ett hål om dagen.

Serie: Holes #1.

Längd: 233 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läste Holes för första gången för ungefär elva år sedan, som en del av engelskkursen på grundskolan. Då var jag 12 år gammal, och jag fastnade inte alls för boken. Men vilket barn gillar att läsa under tvång? Att återvända till Sachars berömda verk som vuxen visade sig vara en helt annan upplevelse, på både gott och ont.

 

Innan jag gjorde en omläsning av romanen mindes jag Holes som smått skrämmande. Det är inte hur jag skulle beskriva boken idag. Istället upplever jag läsningen som allmänt trivsam. Karaktärerna är charmiga. Speciellt protagonisten Stanley och hans vän Zero. Sen är språket enkelt, kapitlen korta och texten har fint flyt med inslag av mörk humor, vilket gör att sidorna flyger förbi. Att boken är så lätt att ta till sig är förstås en bidragande faktor till att den ofta läses av grundskoleelever, men även som vuxen uppskattade jag detta. Det gjorde att läsningen gick fort och utsände en behagfull, okrystad känsla.

 

Med skillnad från när jag läste Holes som ung, var boken svår att lägga ifrån sig som vuxen. Det fanns dock inslag som jag inte var särskilt förtjust i. Till exempel är handlingen som mest intressant i början, och framåt slutet börjar boken kännas lite utdragen. Holes innehåller dessutom mäktigt många sammanträffanden som påverkar trovärdigheten. Hur sannolikt är det egentligen att flera personer anknutna till samma händelse i det förflutna, befinner sig på samma plats vid samma tidpunkt? Inte jättetroligt. Utöver detta hade jag gärna velat lära känna karaktärerna lite bättre, samt se färre tillbakablickar. Jag förstår hur de är nödvändiga för berättelsens utveckling, men upplevde dem som rätt tråkiga.

 

Allt som allt tycker jag att Holes är en bra bok. Mycket bättre än vad jag tyckte för elva år sedan. Jag tror dock att jag var väldigt partisk på den tiden, och automatiskt avskydde allt som kastades i min väg av lärarna. Nu när jag läste boken av egen fri vilja, förstod jag verkligen varför den har varit så populär – både som personlig tillflykt och som undervisningsmaterial.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Bob Hathcock.

Genre: Familj, tecknat.

Längd: 1 hr 11 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Alan Young, Terence McGovern, Russi Taylor, Richard Libertini, Christopher Lloyd, June Foray, Chuck McCann, Joan Gerber, Rip Taylor.

Inspelning: År 1990.

 

 

 

 

 

 

Jakten på den försvunna lampan är en tecknad långfilm som utspelas parallellt med tv-serien Ducktales, även kallad Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr. Det är en mysig familjefilm, starkt influerad av Indiana Jones. Och det är just de inslagen som blir som roligast: att följa knattarna i Egypten bland fällor, lönndörrar och skatter. När vi däremot återvänder till Ankeborg saktar tempot ner något. Filmen blir aldrig tråkig, men den förlorar den där gnistan som fanns i början.

 

 

Något som jag uppskattar med Jakten på den försvunna lampan är animeringstekniken. De gamla, handritade teckningarna som får liv på skärmen har så mycket mer känsla än modern CGI. Färgerna och formerna är behagligare, och bilden sprudlar av liv. Dessvärre är filmen beroende av att du redan är förälskad i Ducktales. Den lever nämligen på nostalgi, och saknar det där lilla extra som gör att tittare som inte vuxit upp med tv-serien kan underhållas. Alla brister kan överskuggas med påståendet: ”… men den är så mysig!”. Frågan är dock om sentimentaliteten är tillräcklig. Mitt ärliga svar är: ”nja”. Å ena sidan känner jag just att filmen är väldigt mysig, vilket – hur mycket jag än vet att det är fel – har stor inverkan. Samtidigt ser jag som vuxen sådant som jag inte tänkte på som ung. Det långsamma tempot. Den bleka handlingen. De stereotypiska karaktärerna. Och det gör att jag inte helhjärtat kan älska Jakten på den försvunna lampan.

 

Som helhet tycker jag att Jakten på den försvunna lampan är helt okej. Om du är uppvuxen med och älskar tv-serien Ducktales, tror jag definitivt att du kommer att tycka om filmen. Om du däremot är Knatte, Fnatte och Tjatte-oskuld, lär du tycka att den är rätt tråkig.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Jessica Townsend.

Originaltitel: Wundersmith: The calling of Morrigan Crow.

Utgivningsdatum: 14 februari 2019.

Serie: Nevermoor #2.

Längd: 377 sidor.

Bokförlag: Semic.

 

 

 

 

 

 

Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse tog världen med storm. Och det med all rätt. Det var en makalös debut. Wundersmeden: Morrigan Crow och den hemliga kraften är emellertid – om möjligt – ännu bättre.

 

Det finns inget ord som bättre beskriver Wundersmeden än ”magisk”. Näst intill allt är förtrollande: det lättsamma språket, den lekfulla stämningen och den fantasifulla handlingen. Världen är kreativt uppbyggd, och trots att serien ofta jämförs med Harry Potter av J. K. Rowling (fast jag tycker att den snarare ger liknande vibbar som Magisterium-serien av Cassandra Clare och Holly Black) anser jag att den är sin egen. Magisystemet och samhällets uppbyggnad liknar inget som jag har läst tidigare, och det är oerhört intressant att utforska världen och lära känna den bättre.

 

För övrigt utstrålar Wundersmeden en glädjefylld må bra-känsla. Trots att handlingen mörknar och inrymmer såväl kidnappningar som dödsfall, är den härligt varm. Humor, kärleksfulla karaktärer med färgstarka personligheter och det fina budskapet om att acceptera sådant som är annorlunda ger boken en positiv, emotiv kraft. Det gör också att läsningen passar såväl unga som äldre läsare.

 

Det här är en bokserie som gärna kan få fortsätta i många år till. Trots att Wundersmeden har några svackor, är romanen överlag påhittigt konstruerad och väldigt fängslande.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Bradley Cooper.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lady Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott, Andrew Dice Clay, Rafi Gavron, Anthony Ramos.

Releasedatum: 4 mars 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

A star is born är den tredje nyinspelningen av originalfilmen med samma namn från 1937. Det är ett drama som hyllats till skyarna och kallats "makalös", "kraftfull", "oöverträffad". Därför kan jag inte undgå att ställa frågan: ”är det något fel på mig?”. Misstolka mig inte. Jag tycker att A star is born är bra. Musiken är trevlig, skådespelarna duktiga och kemin mellan karaktärerna övertygande. Men filmen som helhet är extremt överskattad, och hade inte alls förväntad inverkan på mig.

 

Jag tycker varken att A star is born är särskilt unik eller kärnfull. Det händer inget oväntat och som tittare blir man aldrig överraskad. Istället följer filmen en relativt förutsägbar mall, inte helt olik många andra filmer inom genren. Utöver detta innehåller A star is born en del klyschor, samtidigt som den saknar ett emotivt driv. Nu var jag neutralt inställd till det mesta som hände; jag brydde mig aldrig på ett mer känslomässigt plan.

 

Detta berodde bland annat på att karaktärerna inte tog mig med storm. Det är synd, med tanke på att både Bradley Cooper och Lady Gaga presterar oerhört bra. Problemet är att deras roller inte utvecklas under filmens gång, och att de inte möter tillräckligt med motgångar. Som det är nu adresseras ett flertal konflikter, men ingen av dem utforskas särskilt djupt. Det bidrar till att jag aldrig riktigt berördes. Förövrigt tycker jag att filmen som helhet var för lång och utdragen. Den hade lätt kunnat klippas ner en halvtimme utan att essensen försvunnit.

 

Som helhet anser jag att A star is born är en bra och sevärd film. Den förtjänar emellertid inte all hajp. Jag ser inte det mästerverk som andra verkar se, och hade förväntat mig att känna betydligt mer.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 16 hr 25 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Kriminalare, action.

Skådespelare: Mark Harmon, Pauley Perrette, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Maria Bello, Emily Wickersham, Brian Dietzen, Duane Henry, Rocky Carroll, David McCallum.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Jag är ambivalent inställd gentemot den femtonde säsongen av NCIS. Säsongen är helt okej att slötitta på, men jag kan inte undgå att jämföra med hur serien en gång var. På ”den gamla goda tiden”, så att säga.

 

 

Mitt största problem med säsongen är att den inte sticker ut. Faktum är att avsnitten är ganska intetsägande, och få av dem gör intryck. Det blir aldrig tråkigt att se på, men alltsammans känns överlag ”meh”. Det känns lite som att serien följer en given mall, vilket gör att kriminalfallen aldrig blir riktigt rafflande. Och i de få fall där avsnitten faktiskt fångar upp tittarens engagemang (exempelvis i säsongens början och slut), känns det som att alltsammans löses för enkelt. Spänningen tilltar, men tonar sedan ut i en antiklimax då det sällan blir några efterföljande konsekvenser. Jag vill att händelserna ska få påtagliga följder, inte att de snabbt glöms bort.

 

En annan aspekt är karaktärerna. Det är egentligen inget fel på dem, men även här kan jag inte undgå att jämföra med seriens början. Kate, Ziva, Tony, Abby… de var allesammans härligt färgstarka karaktärer. De bidrog med humor och charm och hade en unik förmåga att verkligen få tittaren att känna. Men med dem borta har också seriens hjärta och själ försvunnit. Flera nya skådespelare har tillkommit sedan dess, men de känns bleka i jämförelse. Maria Bello, Emily Wickersham, Brian Dietzen och Duane Henry är inte dåliga skådisar, men de har en tendens att spela över och leverera sina repliker krystat. De känns helt enkelt inte lika äkta som de gamla favoriterna, och som en följd blir deras karaktärer slätstrukna.

 

 

Allt som allt är den femtonde säsongen av NCIS bra, det ska jag inte skjuta under stolen. Problemet är emellertid att serien behöver kämpa för att hålla sig uppe. Det okreativa manuset och de uttryckslösa karaktärerna är tecken på att den har några år på nacken och börjar få slut på idéer. Som jag känner nu, behöver serien studsa tillbaka snabbt som attan för att behålla mig som engagerad tittare. Annars är det bästa att den läggs ner, så att det positiva minnet av NCIS bevaras.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Shaun Tan.

Originaltitel: The arrival.

Serie: Fristående.

Längd: 128 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

Inga ord. Inga symboler. Inga utskrivna ljudeffekter. Ankomsten är en unik grafisk roman, enbart bestående av bilder. Illustrationerna är utsökta, ritade med hjärta och en känsla för detaljer. Jag har aldrig tidigare varit med om den här typen av roman, där budskapet framkommer klart och tydligt utan att ett enda ord yttras. Det är nytt och häftigt, och förvånansvärt kraftfullt.

 

Jag kan emellertid inte neka att jag föredrar grafiska romaner där text och bild samverkar. Det tydliggör handlingen och lämnar inte lika mycket öppet för tolkning. Nu upplever jag Ankomsten stundtals svår att förstå, just för att det är upp till läsaren att själv avläsa bilderna rätt. På grund av detta fastnade jag inte lika mycket för boken som andra verkar ha gjort. Jag tycker fortfarande att den är fin, men inte mycket mer än så.

 

Ankomsten är en helgrafisk roman om invandring och gemenskap. Boken har unik struktur och passar dig som instämmer med ordspråket ”en bild säger mer än tusen ord”. Jag personligen tyckte att boken var vacker, och den hade viss emotiv inverkan. Men den gjorde inte jättestort intryck.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Drew Goddard.

Genre: Thriller.

Längd: 2 hr 22 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cailee Spaeny, Lewis Pullman, Chris Hemsworth, Nick Offerman.

Releasedatum: 11 mars 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av Bad times at the El Royale. Inte nog med att kritiker har varit oeniga: några har sågat filmen vid fotknölarna medan andra hyllat den till skyarna. Filmen har dessutom en relativt dunkel handling. Det enda jag visste, var att omslaget fick den att framstå som bisarr och överdriven. Vilket vanligtvis inte skulle falla mig i smaken. Men för en gångs skull är jag riktigt glad över att ha fel. Jag älskade Bad times at the El Royal. Älskade.

 

Detta är en mystisk och gripande thriller, i stil med Tarantinos verk. Roande utan att bli för lättjefylld. Våldsam utan att bli äckligt brutal. Och besynnerlig utan att upplevas som nyckfull. Bad times at the El Royale är en lågmäld men djupt atmosfärisk film, där fokus ligger på det stilistiska och timida snarare än att proppa in action i varenda scen. Ändå blir alltsammans oerhört spännande. Utöver detta är fotot riktigt snyggt, skådespelarna grymma och karaktärerna väldigt intressanta. Deras livsöden knöts dessutom ihop på ett väldigt skickligt sätt.

 

Till min stora förvåning är speltiden inte en av dem. Jag har generellt svårt för långa filmer, då de sällan upplevs som annat än utdragna och händelselösa. Men trots att Bad times at the El Royale är nästan två och en halv timme lång tänkte jag aldrig tanken att filmen var för lång. Snarare tvärt om, så ville jag ha mer. Det jag störde mig på var emellertid Chris Hemsworths karaktär. Det är den minst intressanta. Jag är besviken på hur han integrerades i handlingen och tror att slutet hade blivit kraftfullare om rollen skrivits om. Min andra kritik är de lösa trådarna. Som helhet gör filmen ett bra arbete med att knyta ihop alltsammans, men fortfarande finns obesvarade frågor som jag gärna velat få klarhet i.

 

 

Allt som allt är Bad times at the El Royale riktigt jäkla bra. Oerhört intressant. Spännande. Intrigfylld. Det skulle inte förvåna mig om den är en årets favoriter för mig.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: David Kerr.

Genre: Komedi, action.

Längd: 1 hr 28 min.

Åldersgräns: 7 år.la

Skådespelare: Rowan Atkinson, Emma Thompson, Ben Miller, Jake Lacy, Olga Kurylenko, Adam James.

Releasedatum: 25 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Johnny English strikes again är den tredje delen i Johnny English-franchisen, och förhoppningsvis även den sista. Jag ville verkligen tycka om filmen, eftersom jag avgudar Johnny English från 2003 och Rowan Atkinson som skådespelare. Men Johnny English strikes again är inte bra. Det går inte att försköna det.

 

 

Det här är den typen av film som fungerar att slötitta på någon enstaka gång. Atkinson är alltid Atkinson, och som de bortkomna komediernas kung bidrar han trots allt med en del charm. Men problemet ligger i det svaga manuset och filmens slarviga utformning. Alltsammans känns helt enkelt… lat. Johnny English strikes again har haft åtta år på sig att bygga upp något innovativt. Ändå kommer filmen inte med något nytt. Samma, gamla skämt återanvänds från tidigare filmer och blir till en själlös rutin. Tillsammans med många dumma sammanträffanden och löjligt många ologiska luckor, blir Johnny English strikes again ihågkommen som oinspirerande och förutsägbar, snarare än underhållande.

 

Som helhet missar Jonny English strikes again sitt mål. Filmen följer en daterad mall och blir aldrig särskilt roande. Visst, den är lättsam och många bra skådespelare medverkar. Men det slutliga intrycket är ”meh”.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Becky Albertalli.

Originaltitel: The upside of unrequited.

Serie: Fristående.

Längd: 324 sidor.

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om jag hade sett Fördelen med olycklig kärlek i bokaffären så skulle jag aldrig köpt den. Aldrig. Det finns absolut ingenting med omslaget som tilltalar mig, och tyvärr är jag så pass ytlig att jag låter det påverka vad jag väljer att skaffa hem. I det här fallet gjorde det också att boken fick stå ett halvår i hyllan, innan jag till slut plockade upp den. Det är synd – för om omslagsdesignen hade varit mer estetiskt tilltalande och representativt för innehållet, skulle jag ha känt den här kärleken tidigare. För ja, jag tyckte väldigt mycket om Fördelen med olycklig kärlek.

 

Becky Albertalli är mest känd för sin roman Bara tre ord (org. Simon vs. the homo sapiens agenda): en bok som jag tycker om men anser är överhajpad. Enligt mig är Fördelen med olycklig kärlek mycket bättre. Boken är lättläst och så där härligt varm och fluffig. En perfekt kombination av bedårande karaktärer, sockersöta romanser och underhållande humor. Jag kunde verkligen relatera till protagonisten och hennes rädslor, och gillade dynamiken i hennes relationer. Särskilt till Reid, som är rent utav bedårande.

 

Jag uppskattade också att Albertalli inkluderat skapat sina karaktärer med mångfald i åtanke. Att personer med skild sexualitet, kroppstyp, etnicitet och religion får ta plats ökar inte bara trovärdigheten i bokens representation av verkligheten, det gör också att karaktärerna känns mer verkliga.

 

Jag kunde emellertid inte helhjärtat uppslukas av läsningen. Det beror främst på två anledningar. Den första är förutsägbarheten. Det är lätt att lista ut vad som kommer att hända eftersom boken följer en relativt välanvänd mall. Resultatet blir att texten får ett slentrialt lunk, som hade kunna exalterat mer om Albertalli vågade ta ut svängarna mer. Den andra aspekten är lite anknuten till det, och det är det faktum att jag hade velat bli mer känslomässigt involverad. Som det är nu tyckte jag om karaktärerna och deras berättelse, men jag kände mig inte… berörd.

 

Allt som allt är Fördelen med olycklig kärlek en snabbläs må bra-roman, perfekt att njuta av under sommarledigheten. Låt dig inte luras av bokens avtändande yttre: innehållet har mer hjärta än vad omslagsdesignen får det att se ut.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Ruben Fleischer.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 52 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott, Jenny Slate, Melora Walters, Woody Harrelson, Peggy Lu, Malcolm C. Murray, Michelle Lee.

Releasedatum: 18 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Bemötandet gentemot Venom har varit kallt. Enligt mig för kallt. Jag påstår ingenstans att filmen är perfekt. Tvärt om förstår jag den kritik som har riktats mot den. Men samtidigt tillkännager jag att filmen icke-desto-mindre är riktigt underhållande. Faktum är att Venom är bättre än flera kritikerrosade verk inom Marvel Cinamatic Universe. Den slår i mitt tyckte Black panther, Spider-man: Homecoming och Avengers: infinity war med hästlängder. Mitt förslag är därför enkelt: ignorera kritikerna.

 

 

Venom baseras på serietidningen Venom: lethal protector, som först publicerades 1993. Handlingen är klassisk: det man kan förvänta sig av den här typen av film. Och i det här fallet lägger jag ingen större värdering i det hela. Å ena sidan tillför Venom inget nytt, å andra sidan gör filmen det den ska bra. Skådespelarna presterar väl, actionscenerna är snygga och effekterna välgjorda.

 

Något som jag till min stora förvåning fastnade för var vänskapen mellan Eddie och Venom. Jag vet, jag vet: det låter hur absurt som helst att en parasit och dess värd bjuder på en charmig vänskapshistoria. Men precis så är det. De är båda två väldigt intressanta karaktärer, och deras partnerskap tillför en hel del härlig humor till filmen. Förutom att roa och lätta upp stämningen, är det främst relationen mellan dem som gör filmen sevärd.

 

Det jag däremot saknade var ett tydligare syfte med filmen, samt mer distinkta motiv bakom skurkens agerande. Jag hade även önskat fler svar på i dagsläget obesvarade frågor, färre klyschor samt starkare och mer övertygande kemi mellan Tom Hardy och Michelle Williams. Därutöver upplevde jag manuset som stundtals ansträngt. Men trots denna utvecklingspotential, kan jag inte påstå att det drar ner filmen som helhet. Det är sådant som jag noterade, men snabbt gick vidare ifrån.

 

Allt som allt tycker jag att Venom är bra, och alldeles för hårt kritiserad. Självklart, om du förväntar dig ett berörande actiondrama med komplex story så kommer du att bli besviken. Men ser du Venom för vad den är, sveps du lätt med i det fartfyllda äventyret.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: J.K. Rowling.

Originaltitel: The crimes of Grindelwald.

Serie: Fantastiska vidunder #2.

Längd: 258 sidor.

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grindelwalds brott: filmmanuset är precis som det låter: manuset som använts vid inspelningen av filmen med samma namn. Jag ville verkligen tycka om boken. Harry Potter utgör trots allt hela min uppväxt, och det har aldrig funnits på kartan att jag någonsin skulle kunna ogilla en bok skriven av J.K. Rowling. Men här är jag nu. Besviken och nedslagen.

 

Inledningsvis vill jag förtydliga att Grindelwalds brott: filmmanuset inte är en dålig bok. Den är bara inte vad jag hade förväntat mig. Strukturen är rörig och handlingen distanserad. Boken har en del action framåt slutet, men mittendelen är nästan tråkig. En anledning till detta är formatet som boken är skriven i. På grund av att Grindelwalds brott: filmmanuset är skriven i manusform, ges ofta känsloneutrala påståenden och konstateranden utan värdering snarare än stämningsfulla beskrivningar. Det gör tyvärr upplevelsen lite platt.

 

Något som jag däremot tycker om är karaktärerna, särskilt Queenie och Leta. De har båda två så oerhört härliga och färgrika personligheter att det är omöjligt att inte bli totalt förälskad. Dessutom är att jag är en av få läsare som faktiskt uppskattar hur deras paralleller utvecklas i denna bok. Det är okonventionellt, ja, men jag gillar det som deras ark tillförde berättelsen.

 

Jag tycker också om att vi får återse så många karaktärer från Harry Potter-serien. Dumbledore, McGonagall, Nagini och Nicholas Flammel är bara några exempel. Samtidigt upplever jag att alltför många bakgrundsberättelser försöker trängas ihop i samma bok. Det påverkar tempot negativt och tar fokus från den huvudsakliga handlingen. Sen gör också mängden återkommande karaktärer att deras skildringar blir korta och relativt intetsägande. De saknar komplexitet och trots att det som sagt är kul att ta del av deras liv igen, tillför deras berättelser inte särskilt mycket.

 

En sista synpunkt som jag har angående boken är slutet. Ugh. Den allra sista scenen tilltalar mig inte alls. Den känns ogenomtänkt och ärligt talat rätt billig. Den passar inte heller ihop med det vi vet sedan tidigare, vilket stör mig enormt. Jag förstår att vändningen ämnar chockera läsaren/tittaren och bygga upp spänning inför fortsättningen, men för mig blev effekten den motsatta. Världens antiklimax.

 

Allt som allt är Grindelwalds brott: filmmanuset medioker. Jag har glad över att ha tagit del av den – boken är trots allt ytterligare en pusselbit i Harry Potter-universumet – men den gjorde inget större intryck.

 

BETYG: 4,5/10

 

Om det är någon som borde ha köpförbud så är det jag. Jag har hur många olästa böcker och osedda filmer som helst i hyllan. Ändå rycker fingrarna okontrollerat av ha-begär varje gång minsta lilla mediokra erbjudande dyker upp.

 

Recexen den här veckan är få men efterlängtade. Universal Sony skickade komedin Johnny English strikes again, det historiska dramat First man och scifi-filmen Venom. Från 20th Century Fox kom Bad times at the El Royale och från Warner bros kom A star is born. Sen anlände också Ankomsten av Shaun Tan från Lilla Piratförlaget. Som jag förstår det är det är en grafisk roman om förintelsen

 

Utöver recexen fick jag två presenter av min pojkvän, nämligen Farbror Joakim och knattarna: jakten på den försvunna lampan samt Bamse och tjuvstaden. Det kanske framstår som absurt att ge en 23-årig kvinna filmer som egentligen är ämnade för barn, men om ni inte har märkt det vid det här laget så avgudar jag pluttinuttiga animerade filmer. No shame, no shame at all.

 

Sen köpte jag som sagt lite själv. Bland annat några filmer och serier som jag hittade billigt på Coop. Dessa var det musikaliska dramat Begin again, volym fyra och fem av Talespin och svenska komedin 10 000 timmar. Det blev några böcker också: Windfall av Jennifer E. Smith, Thunderhead av Neal Schusterman, Girls of paper and fire Natasha Ngan samt Little Monsters av Kara Thomas.

 

Har du köpt något roligt på sistone? ♥

FAKTA
Regissör: Neil Marshall.

Genre: Rysare.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Shauna Macdonald, Natalie Mendoza, Alex Reid, Saskia Mulder, MyAnna Buring, Nora-Jane Noone.

Releasedatum: 7 september 2006.

HANDLING
När en grupp kvinnor går på expedition, går de vilse i grottorna. Utan att veta var de är och med blodtörstiga kannibaler gömda i skuggorna, måste de snabbt ta sig ut - eller förlora sina liv.

 

 

 

 

 

 

 

The descent når inte några revolutionerande höjder. Musiken är kakofonisk, actionen rörig och handlingen allt annat än originell. Filmen är ibland klippt på ett irriterande, stressigt sätt, och i dagens mått är effekterna ärligt talat rätt usla. Det som sker känns överdrivet, och karaktärerna är inte särskilt välutvecklade. Istället faller de in i stereotyper blir svåra att hålla isär.

 

 

Ändå kan jag inte undgå att underhållas av The descent. Visst känns filmen billig och slentrial, men ibland är det precis vad man behöver. Det var faktiskt en riktigt skön film att slötitta på. Den kräver inte stort engagemang för att tittaren ska hänga med, men ger en tillfällig adrenalinkick och en trevlig stund. Och ärligt talat, så var filmen rätt bra när den enbart fokuserade på överlevnaden i grottan. Det var när de Gollum-liknande varelserna introducerades som det blev lite too much i min smak.

 

Allt som allt är The descent precis vad man kan förvänta sig: överdriven, förutsägbar och inte särskilt trovärdig, men ack så underhållande ändå.

 

BETYG: 4,5/10

 

Antal lästa böcker: 8 stycken (3 på engelska, 5 på svenska)

Antal nya böcker: 12 (3 recex)

 

Lästa böcker (bäst till sämst):

1. Heir of fire av Sarah J. Maas (7★)

2. Triangel av Nic Stone (7★)

6. Genuine fraud av E. Lockhart (4★)

7. Önskebrunnen av Frances Hardine (4★)

8. Vänner: I'll be there for you av Kelsey Miller (3★)

 

Längsta boken: Heir of fire – 565 sidor.

Kortaste boken: Snöstorm och kanelhjärtan  – 171 sidor.

 

 

Antal filmer sedda: 8 stycken

Antal nya filmer: 9 stycken (9 recex)

 

Sedda filmer (bäst till sämst):

1. Crazy rich asians (7★)

2. The equalizer 2 (7★)

3. Smallfoot (6,5★)

4. Christoffer Robin och Nalle Puh (6,5★)

5. Adrift (6,5★)

6. BlacKkKlansman (6★)

7. The cloverfield paradox (5★)

8. Alpha (5★)

 

 

Antal tv-serier sedda: 2 stycken.

Antal nya tv-serier: 2 stycken (2 recex)

 

Sedda tv-serier (bäst till sämst):

1. Succession säsong 1 (6★)

2. Castle rock säsong 1 (6★)