Fakta

Athenas tecken (org. The Mark of Athena) är den tredje delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan. Boken är 557 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen. Boken vann Goodreads Choice Awards 2012.

 

"Percy Jackson och de andra halvgudarna sitter äntligen i samma flygande båt. Leo kan sätta kurs mot Medelhavet - jordens farligaste plats för halvgudar. Men ska man rädda världen får man inte alltid välja plats. Eller vem man kämpar mot... I det onda laget: Gudinnan Gaia, jättar i balettkjolar, havsmonster och onda andar. I det goda laget: Sju ungdomar och en mycket arg getman (förlåt, satyr). Det var lite tungt förut, men nu blir det värre!"

 

Inledningsvis vill jag ge en stor eloge till Bonnier Carlsen för deras omslagsändring. Vanligtvis störs jag när svenska bokförlag ändrar översatta böckers omslag då det oftast innebär en försämring från originalet. Men här har förlaget lyckats exceptionellt och jag är riktigt imponerad.

 

Athenas tecken är en riktigt bra bok. Rick Riordan är en fenomenal författare och fängslar läsaren från början till slut. Romanen är lättsam och har mycket glädjande humor, samtidigt som den är spännande och actionfylld. Det är en bok som både får dig att skratta och sitta som på nålar.

 

I Athenas tecken får vi följa sju huvudkaraktärer, vilket är betydligt många fler än i föregående delar. Som tur är har de allesammans utmärkande karaktärsdrag vilket förhindrar boken från att bli rörig. Romanen berättas dock inte ur samtliga huvudkaraktärers perspektiv, utan ur fyra synvinklar: Pipers, Annabeths, Percys samt Leos.

 

Alla de fiktiva personerna är charmerande och bjuder på en hel del roande repliker, men en av mina favoriter är sidkaraktären Gleeson Hedge. Han är en lättirriterad satyr som har fått mig att dra på smilbanden mer än någon annan karaktär. Jag älskar hans sarkastiska och impulsiva stil och ser alltid fram emot hans nästa scen.

 

Det finns dock ett par nackdelar med Athenas tecken. För det första är upplägget snarlikt seriens föregångare, vilket stundtals känns enformigt och förutsägbart. För det andra är boken inte heller helt trovärdig. Karaktärerna hamnar aldrig i verklig fara och på grund av att läsaren vet att ingen karaktär skadas allvarligt reduceras spänningen.

 

Som helhet är Athenas tecken en riktigt bra bok. Riordan är en utomordentlig och inspirerande författare. Med charmiga karaktärer, actionfylld handling samt ett fascinerande koncept blir det en medryckande läsning. Romanen slutar i en cliffhanger och jag ser mycket fram emot nästkommande del: Dödens port.

 

Fakta

I den första säsongen av Shameless får vi se William H. Macy, Ethan Cutkosky, Emmy Rossum, Shanola Hampton, Jeremy Allen White, Cameron Monagham, Emma Kenny, Joan Cusack och Laura Wiggins i huvudrollerna. Säsongen är 570 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2011 och baseras på den brittiska serien med samma namn.

 

 

Shameless liknar inget jag tidigare sett. Serien har ett säreget koncept och en annorlunda känsla. Den är unik för sin genre och går inte att jämföra med komedier som How I Met Your Mother och Friends. Shameless går sin egen väg och är utan tvekan den mest originella komediserien jag sett.

 

 

Serien har ett förträffligt team med starka skådespelare. Två av mina favoriter är Joan Cusack (Addams Family Values) samt Emma Kenny (Epic – Skogens hemliga rike), som spelar Sheila respektive Debbie. William Macy (Jurassic Park 3) och Emmy Russum (Day After Tomorrow) är även dem skickliga och tillsammans skapar skådespelarna en trovärdig och fascinerande dysfunktionell familj.

 

 

Jag måste dock medge att jag har svårt för huvudkaraktären, Frank. Macy som spelar honom är exceptionell men karaktären är alldeles för egocentrisk, respektlös och nonchalant för att jag ska bry mig om honom. Frank är roande ibland, men de flesta av hans scener irriterar, snarare än underhåller, mig. Jag erkänner också att jag inte heller fastnade för karaktärerna Lip, Carl, Kevin och Karen, men intresset för dem ökar förhoppningsvis i nästkommande säsonger.

 

 

Seriens kaosartade stuk tar ett tag att vänja sig vid, men lyckligtvis är det något man lär sig tycka om. Men på grund av Shameless kalabalik hade jag svårt att relatera till serien: något som jag tror gjort inverkan på mina känslor för karaktärerna. Jag har aldrig festat, blivit full och dylikt. Aldrig upplevt den typiska tonåringens rebelliska liv. Jag är van vid att ha det lugnt och stilla och därför uppfattar jag familjens beteende som destruktivt. Stundtals underhållande, ja, men inget som jag kan associera med.

 

 

Många gillar Shameless just tack vare festandet och tumultet. Det jag, å andra sidan, tycker om är syskonens gemenskap, deras kupper och kontrasten mellan deras vardag och min egen. Shameless är en excentrisk och aningen bisarr komediserie utan like.

 

Fakta

Whiplash är regisserad av Damien Chazelle och i huvudrollerna får vi se bland annat Miles Teller, J.K. Simmons, Paul Reiser, Melissa Benoist och Austin Stowell. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014. Se trailern här.

 

 

Efter allt som jag har hört om Whiplash förväntade jag mig ett mästerverk, men jag är mycket besviken. Jag kan inte direkt påstå att den är bedrövlig, men den är inte i närheten så bra som dess rykte påstår. 

 

 

Jag ser filmens potential och förstår att den ämnar vara djup och psykologiskt intressant, men det räcker inte för mig. Whiplash saknar själ och känsla både när det kommer till handlingen och karaktärerna, och jag finner kort och gott ingen underhållning i det som sker.

 

 

Whiplash är den enda filmen jag sett som lyckas stressa mig trots att den är utdragen och långsam. Fast inte mycket händer känns filmen påskyndad. Därtill är de många, långa trumsolona och framförandena intresseväckande från början, men till slut blir det bara enformigt.

 

 

Filmen är dock inte enbart pest och pina: det går inte att neka skådespelarnas excellens. Både Miles Teller (Fantastic Four) och J.K. Simmons (Spider-Man) presterar riktigt starkt och gör att filmen ändå lyckas behålla en gnutta av min fascination.

 

 

Avslutningsvis kan jag inte påstå att Whiplash är det mästerverk som jag var ute efter, men den har några aspekter som höll kvar mitt intresse. Tempot och det svaga konceptet drar ned filmen, men skådespelarna och de psykologiska aspekterna rycker upp den ur avgrunden.

 

Fakta

I den tredje och näst sista säsongen av Nikita får vi se Maggie Q, Shane West, Lyndsy Fonseca, Aaron Stanford, Melinda Clarke, Lyndie Greenwood, Dillon Casey, Devon Sawa och Noah Bean i huvudrollerna. Säsongen är 924 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2012.

 

 

Nikita är en mycket underskattad serie och jag är oförstående för varför inte fler har sett den. Den borde ligga högst upp på prioriteringslistan hos alla som älskar moderna actionserier.

 

 

I den tredje säsongen av Nikita ligger stor fokus på temat ”försoning”, men det betyder inte att säsongen är omständlig eller långsam. Tvärt om så är den fullproppad med både action och humor som på ett genomtänkt sätt kompletterar varandra. Att serien börjat utforska karaktärernas psyke mer på djupet och analysera hur de vill bli försonade gör dem mer realistiska.

 

 

Skådespelarna är otroligt skickliga och bildar allesammans starka, komplicerade och trovärdiga karaktärer. Maggie Q (Divergent) är fenomenal i rollen som Nikita. Hennes karisma gör att både actionscener och stillsamma samtal fängslar.  Aaron Stanford (X-Men 2) bjuder på sig själv och roar tittaren med sina rappa repliker och härliga utstrålning. Min favorit är dock Melinda Clarke (The O.C) som spelar Amanda: den perfekta skurken. Hennes bakgrundshistoria och mystiska motiv gör henne till en fascinerande och episk bov. Intrigerna mellan Nikita och Amanda är så otroligt engagerande att man knappt vet vart man ska ta vägen när det är slut.

 

 

Nikita är alltså en riktigt bra serie som fler borde se. Fast första säsongen förblir starkast är även denna säsong actionfylld, underhållande och överraskande. Skådespelarna presterar exemplariskt och får tittaren att falla pladask för karaktärerna. Trots några klyschor och vissa mindre intressanta avsnitt som gör att detta är den svagaste säsongen hittills så håller den en hög nivå. Jag längtar till den avslutande säsongen… samtidigt som jag inte riktigt kan acceptera att serien snart är slut.

 

Idag kom ett par härliga paket i brevlådan.

 

Fakta

Djupa Ro är en fristående roman av Lisa Bjärbo. Boken är 266 sidor lång och publiceras av Rabén & Sjögren bokförlag.

 

 

Djupa Ro är Lisa Bjärbos senaste succé. Bokens Goodreads-sida pryds med positiva recensioner och till höger och vänster hyllas romanen. ”Läs och få en bit av himmelriket”, står det i en. ”Gripande, vacker och sorglig som bara den”, i en annan.  Därför har jag kommit fram till att det är något allvarligt fel på mig. För jag tyckte inte om den här boken. I alla fall i samma mån som alla andra gör.

 

Visst tycker jag att Lisa Bjärbo har ett mycket vackert och fängslande språk, men där tar mina lovord slut. Djupa Ro är alldeles för händelselös och långsam för att jag som läsare kände mig engagerad av läsningen. Kanske är jag alldeles för van vid att läsa actionfyllda dystopier, men jag blev uttråkad av romanen. 

 

Alldeles för mycket fokus ligger på karaktärernas förhållanden till varandra och deras känslor kring vännens bortgång. Psyket är i centrum, vilket hade kunnat vara intressant, men istället bara känns ältande. Boken, som fått dussintals andra recensenter att brista i gråt, berörde mig inte det minsta.

 

Avslutningsvis kan jag tyvärr inte påstå att Djupa Ro är en bok i min smak. Alldeles för lite händer. Jag engagerades inte som läsare och trots att boken är mycket kort så kändes läsningen ovanligt lång. Bjärbos språk kompenserar för mycket, men inte för allt.

 

Fakta

Minioner är en prequel till Dumma mej-filmerna. Filmen är regisserad av Kyle Balda och Pierre Coffin och rösterna görs av bland annat Sandra Bullock, Jon Hamm, Michael Keaton, Allison Janney, Jennifer Saunders, Geoffrey Rush och Pierre Coffin. Filmen är 91 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 16 november 2015. Se trailern här.

 

 

Minionerna har hjälpt till att förgylla Dumma mej-filmerna men har tyvärr inte styrkan som behövs för att bära upp en egen film. Det är tydligt att den franchise som tidigare behagat alla åldrar nu blivit anpassad åt barn. Handlingen är simpel, fantasilös och saknar ett påtagligt syfte och budskap

 

 

Å ena sidan uppskattade jag att få reda på mer om minionernas bakgrund, men samtidigt är Minioner rätt tröttsam. Visst är karaktärerna söta och charmiga, men en hel långfilm fylld av likartade skämt blir efter ett tag påfrestande. 

 

 

Eftersom minionerna använder ett svårbegripligt språk blir det ibland besvärligt att tyda vad karaktärerna säger. Dock kompletteras deras ord med överdimensionerade kroppsspråk och uttryck som understödjer förståelsen. 

 

 

Minioner är som bäst i början, då fokus ligger på minionernas evolution och resa genom tiderna. När de mänskliga karaktärerna, såsom Scarlet Overkill, kommer in i bilden vacklar dock mitt intresse. Människorna har för svaga personligheter för att göra något intryck och som skurk tillför inte Overkill mycket till filmen. Jag känner mig väldigt likgiltigt inställd till hennes sektion av filmen just för att hon är så stereotypiskt uppbyggd.

 

 

Som helhet är Minioner en okej film. De små gula varelserna är söta och charmfulla men på grund av den svaga handlingen och mänskliga sidkaraktärerna blev resultatet mediokert. Skämten som tidigare förgyllt Dumma mej-filmerna håller inte riktigt till att bära upp en egen långfilm och i slutändan känner man sig som tittare väldigt mättad på det hela.

 

 

Fakta

Komma fram (org. Landline) är en fristående bok av Rainbow Rowell, författaren till bland annat Eleanor & Park och Fangirl. Boken är 334 sidor lång och publiceras av Gilla Böcker. Boken vann Goodreads Choice Awards 2014.

 

 

Komma fram är min tredje bok av Rowell och som alltid har hon ett bra språk och flyt i texten. Hennes karaktärer levandegörs på ett snyggt sätt och berättelsen är vacker samt har ett bra budskap.

 

Bokens koncept är väldigt annorlunda och det är kul att få läsa om något man inte är van vid. Komma fram växlar mellan nutid och dåtid och de båda parallellerna vävs snyggt samman. Men trots det måste jag säga att den övernaturliga faktorn som binder ihop dem känns malplacerad: den magiska telefonen förklaras inte och utforskas inte närmare och därför känns den också opassande i den annars realistiska miljön.

 

Värt att nämna är att Komma fram inte är en ungdomsbok. Istället får vi följa två vuxna människor i deras äktenskap. Å ena sidan tycker jag att det är roligt att läsa något annat än vad jag är van vid, men å andra sidan så kan jag inte riktigt relatera till karaktärerna. Äktenskapsproblem, barn och dylikt är inte något jag själv upplevt och därför hade jag svårt att känna någon djupare förståelse för de fiktiva personerna.

 

Jag måste också medge att jag störde mig lite på Georgie. Från början tyckte jag att hon var en stark karaktär som ville satsa på sin karriär. Men när hon i resten av boken sitter hemma hos sin mamma och bara tänker på Neal istället för att faktiskt jobba så upplevs hon som en tjurig hycklare. 

 

Som helhet tycker jag att Komma fram är en helt okej, trevlig läsning. Det är en mogen, romantisk berättelse med några övernaturliga element. Rainbow Rowell är mycket duktig på att skriva, få flyt i texten och bygga upp trovärdiga och levande karaktärer. Trots att jag tycker att Eleanor & Park samt Fangirl är bättre än Komma fram så tycker jag definitivt att den bjöd på en trivsam lässtund.

 

Idag kom tre paket i brevlådan.

 

Fakta

Mockingjay del 2 är den avslutande delen i The Hunger Games-trilogin. Filmen är regisserad av Francis Lawrence och i huvudrollerna får vi se bland annat Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Julianne Moore, Sam Claflin, Elizabeth Banks, Mahershala Ali, Jena Malone, Natalie Dormer och Michelle Forbes. Den är 137 minuter lång, rekommenderas från 11 år och baseras på boken med samma namn av Suzanne Collins.

 

 

Jag tycker mycket om Mockingjay del 2 på samma gång som jag är riktigt besviken. Fast filmen är bra så saknas något: den känns inte riktigt som en komplett film. Den övervägande mängden action som fanns i de två första delarna har bytts ut mot en dominerande dos drama, vilket faller lite platt.

 

 

Filmens välgjorda effekter, intressanta värld och fantastiska skådespelare är det som gör Mockingjay del 2 stark. Jennifer Lawrence (Serena) passar som handen i handsken som Katniss, men imponerar mest gör fenomenala Julianne Moore (Carrie) och Donald Sutherland (Crossing Lines). Deras erfarenhet och utstrålning når tittaren genom den vita duken och gör karaktärerna både trovärdiga och kraftfulla. Jag tycker också om att så många välkända ansikten dyker upp i filmen. Abtahi (NCIS), Tucci (The Lovely Bones), Dormer (Game of Thrones), Forbes (True Blood), Christie (Game of Thrones), Harrelson (Now You See Me) och Banks (Pitch Perfect) är några exempel på starka skådespelare som förgyller filmen. Det är bara synd att majoriteten av dem bara är med i några få minuter. 

 

 

Att Mockingjay delats upp i två delar är dock meningslöst. Fast del 2 har en hel del minnesvärda och spännande scener så dras helheten ned rejält av att de allesammans följs av anti-klimatiska och långrandiga scener. Mockingjay del 2 har en skev fokus och oviktiga scener har dragits ut på, medan essentiella har påskyndats. Så här i efterhand minns jag de långa, enformiga samtalen mer än de actionfyllda händelserna. I det hela taget är Mockingjay del 2 inte alls lika mörk och överraskande som jag hade hoppats på.

 

 

Jag tror dessutom att tittare som inte läst boken kan uppleva filmen som osammanhängande eftersom inte mycket bakgrundsinformation och förklaringar ges. Några exempel är karaktären Tigris, muttarna, avoxarna och dylikt. Ytterligare något jag känner hade kunnat göras bättre är epilogen. Slutet hade blivit mer effektfullt om den placerats bakom eftertexterna. Som det är nu känns det snarare malplacerat och utdraget.

 

 

Trots en relativt negativ recension så tycker jag om filmen. Den är välgjord, har en bra grund att stå på och visar upp många fantastiska skådespelare. Mockingjay del 2 är en gedigen avslutning på franchisen: den saknar bara kraft och tempo.

 

Fakta

Monstrumologen (org. The Monstrumologist) är den första delen i en quadrilogi av Rick Yancey, författaren till Den femte vågen-trilogin. Boken är 348 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

Rick Yancey är en fenomenal författare och Monstrumologen är välskriven, genomtänkt samt detaljerad. Boken har en mörk stämning och särpräglad struktur. Romanen är skriven i första person (jag-form) och inleds med upphittandet av Will Henrys dagböcker. Resterande sidor läses direkt ur de bearbetade journalerna, ur Wills synvinkel. Under bokens gång tänker man inte på att det är någons dagbok man läser ur, men samtidigt ger upplägget läsningen en trovärdig och annorlunda känsla.

 

Jag tycker om huvudkaraktären, Will. Han är väldigt mogen för sin ålder och kan hantera situationer som många vuxna skulle missköta. Trots att Monstrumologen är en mörk, blodig och gotisk skräck så bidrar Wills dispyter med doktorn med en humoristisk ton som fick mig att le.

 

Monstrumologen är modernt skriven men har vissa stilmarkörer som förstärker känslan av att boken utspelar sig i 1800-talets England. Med precision och skicklighet lyckas Yancey övertyga läsaren om att händelserna och dialogerna är fullt trovärdiga. Miljöerna och varelserna beskrivs rikt med detaljer och levandegör boken. Dock har dessa aspekter även en ogynnsam faktor: de saktar nämligen ner tempot.

 

Monstrumologen är en överraskande bra bok. Tack vare detaljrikedomen, strukturen och karaktärerna får romanen en krypande, mörk stämning som passar perfekt i vintermörkret. Det är en bok som skulle göra sig utmärkt som film, och jag kommer definitivt att läsa resterande delar i quadrilogin.

 

Fakta

I den första säsongen av svenska tv-serien Halvvägs till himlen får vi se bland annat Johan Glans, Anders Jansson, Jenny Skavlan och Jan Malmsjö i huvudrollerna. Säsongen är 176 minuter lång, består av 8 avsnitt och spelades in 2013. Den rekommenderas från 7 år.

 

 

Halvvägs till himlen är en mild och småtrevlig serie. Fast serien går hand i hand med svenska kyrkan så är det inget krav att tittaren ska tillhöra religionen för att uppskatta serien. Inte heller lär kristna känna sig förnedrade av den, eftersom Halvvägs till himlen aldrig låter sina skämt gå för långt.

 

 

Jag medger att den lättsamma och smått underhållande stilen fick mig att fnissa på vissa ställen, men samtidigt kan jag inte påstå att serien är rolig. De flesta av skämten känns uttjatade och det är bara några scener som verkligen får effekt. Den här säsongen av Halvvägs till himlen är dessutom riktigt kort – inte ens tre timmar – vilket gör att man som tittare inte hinner fästa sig vid alla karaktärerna och seriens koncept.

 

 

Johan Glans (Nisse Hults historiska snedsteg) går dock inte att klaga på. Fast jag inte hann fastna för hans karaktär så är det oundvikligt att inte charmas av Glans. Jag tyckte även att Jenny Skavlan (En gång i phuket) och Anders Jansson (Morgan Pålsson - världsreporter) presterar bra.

 

 

Som helhet är den första säsongen av Halvvägs till himlen okej. Många av skämten faller platt men det finns några skrattframkallande och minnesvärda scener. Jag tror att detta är en serie som kan växa med tiden och därför är jag nyfiken på fortsättningen.

 

Idag kom ett egenbeställt paket från Home Enter.

 

Fakta

Escape Plan är en actionthriller regisserad av Mikael Håfström. I huvudrollerna får vi se bland annat Sylvester Stallone, Arnold Scharznegger, Jim Caviezel, Faran Tahir, Amy Ryam, Sam Neill, Vincent D'Onofrio och Vinnie Jones. Filmen är 115 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2013.

 

"Ray Breslins unika talang för att bryta sig ut har gett honom ett jobb som säkerhetsexpert. Men när han ska testa ett nytt flyktsäkert fängelse går allt fel. Beslin hamnar bakom galler och det finns ingen flyktväg. Men så möter han straffången Emil Rottmayer och kan de bara överleva varandras sällskap har de kanske en chans att rymma från världens mest flyktsäkra fängelse."

 

Escape Plan överraskade mig. Filmens tempo är högt och konceptet är mycket intressant. De olika utbrytningsmetoderna är fascinerande och actionen underhåller från början till slut. Escape Plan är välgjord och genomtänkt, med charmiga karaktärer och konstant spänning. Förvånande nog är filmen dessutom humoristisk: trots att det är en action-thriller så skrattade jag faktiskt till några av scenerna.

 

 

Mästarna Stallone (Rocky) och Schwarzenegger (Terminator) ger filmen en otroligt stark grund att stå på. De två actionlegenderna bidrar med åratal av erfarenhet, vilket ger filmen ett professionellt och moget uttryck. Deras utstrålning framkallar kraftfulla och minnesvärda prestationer. Som team är Stallone och Schwarzenegger enastående.

 

 

Jag kan dock inte kalla Escape Plan felfri. Den snygga fasaden spräcks lite av mindre klyschor som både känns onödiga och illa förberedda. Efter att merparten av filmen varit kraftfull och innovativ kommer ett lite nedslående avslut. Jag kan inte påstå att klimaxet är dåligt, men jag blev lite besviken. Jag hade dessutom velat veta mer om filmens ”skurk”: hans motiv och livshistoria. Eftersom vi kastas rakt in i händelserna känns bovens handlingar  omotiverade.

 

 

Som helhet tycker jag verkligen om Escape Plan. Den ledande, starka duon använder sin erfarenhet och talang för att skapa en spännande och underhållande actionfilm som jag gärna ser igen. 

 

Fakta

Berättelser om en (inte så smart) fröken Besserwisser (org. Tales From a Not-So-Smart Miss Know-it-all) är den femte delen i Nikkis dagbok-serien (org. Dork Diaries) av Rachel Renée Russell. Boken är 321 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Nikkis dagbok-seriens filmrättigheter har sålts till Summit Entertainment.

 

 

Berättelser om en (inte så smart) fröken Besserwisser är en otroligt charmerande bok. Det behöver egentligen inte skrivas, men det är definitivt en bok som kräver att läsaren har sitt barnasinne kvar.

 

Boken är, precis som sina föregångare, skriven i dagboksform. Texten ser handskriven ut och lite här och var finns teckningar och seriestrippar som förhöjer läsupplevelsen.

 

Trots att jag ofta tycker att Nikki Maxwell är överdramatisk och bortskämd så är det riktigt underhållande att läsa om hennes liv. Karaktärerna runt omkring henne är otroligt söta och Nikkis tankesätt är roande. Det hände faktiskt att jag skrattade rätt ut under läsningens gång. Förälskelsen Brandon och den bedårande lillasystern Brianna förgyller sidorna med sin närvaro och trots att boken minst sagt är förutsägbar så är det omöjligt att inte njuta av upplevelsen.

 

Berättelser om en (inte så smart) fröken Besserwisser är en underhållande, lättsam och snabb läsning. Sidorna flyger förbi och trots att den självfallet är anpassad för barn så passar den även ungdomar och vuxna med barnasinnet kvar. Med sin humor så lättar boken upp stämningen och förtjänar sin plats i hyllan.

 

Fakta

Freak Show är den fjärde säsongen av American Horror Story. I säsongen får vi se bland annat Sarah Paulson, Evan Peters, Michael Chiklis, Frances Conroy, Denis O'Hare, Emma Roberts, Finn Wittrock, Angela Bassett, Kathy Bates, Jessica Lange, Neil Patrick Harris, John Carroll Lynch, Grace Summer och Naomi Grossman i huvudrollerna. Den är 647 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 18 år. Den släpps 23 november 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Freak Show är lite smått obehaglig ibland men är definitivt inte otäck. Däremot är den fascinerande. Många av karaktärerna i säsongen har ett otroligt komplext psyke som trollbinder mig som tittare. Här kan man inte kategorisera de fiktiva personerna i ”ont” och ”gott”, utan de har allesammans en invecklad natur och mörka bakgrunder som gör att de är kapabla att agera på båda sätt.

 

 

Det faktum att alla säsonger i American Horror Story är fristående ger skaparna en hel del frihet. De kan verkligen ta ut svängarna utan att behöva fundera på hur det påverkar nästkommande säsong. Det gör att mycket av det som sker är oförutsägbart och överraskande. Som tittare måste man förkasta det gamla tankesättet att huvudkaraktärerna alltid överlever.

 

 

Skådespelarna är fenomenala. Seriens stora stjärna är Jessica Lange (Big Fish) som spelar Elsa Mars. Jag blir hänförd av hennes utomordentliga minspel och kroppsspråk och skulle inte kunna tänka mig någon annan i rollen. Lange trollbinder tittaren från första avsnittet och hon gör sin karaktär komplex och otroligt intressant. Jag skulle nästan kunna påstå att det är hon som bygger upp serien, och därför är det väldigt synd att hon inte kommer att vara med i den femte säsongen (Hotel).

 

 

Dock presterar även resterande skådespelarna mycket bra. Sarah Paulson (12 Years a Slave) är exemplarisk i rollen som tvillingarna Dot och Bette. Det är fantastiskt att se hur hon lyckas skilja deras karaktärsdrag åt så pass mycket att de verkligen känns som två separata individer: trots att de delar kropp och har likadana ansikten. Genom ansiktsuttryck, förändring av tonfall och dylikt vet tittaren direkt vem det är som talar. Även Denis O’Hare (True Blood), Frances Conroy (Six Feet Under), Emma Roberts (We’re the Millers), och Finn Wittrock (Unbroken) är mycket imponerande i sina roller.

 

 

Precis som jag nämnde ovan är karaktärerna mycket fascinerande. Det är riktigt häftigt att känna en stark avsky för vissa karaktärer, samtidigt som man tycker synd om dem. Dock kan jag inte påstå att jag brydde mig mycket om dem i slutändan: jag var inte tillräckligt personligt involverad i deras liv och hade inte kopplats känslomässigt till dem.

 

 

Som helhet tycker jag att American Horror Story: Freak Show är bra. Det är en otroligt fascinerande säsong som utforskar karaktärernas psyke på ett fängslande sätt. Skådespelarna är intagande och imponerar stort och Freak Show lyckas blanda spänning med humor på ett oförutsägbart och genomtänkt sätt. Problemet är mest att jag inte fastnade för karaktärerna på ett känslomässigt plan och att vissa delar kändes upprepande samt utdragna.

 

Fakta

Paper Towns är baserad på boken med samma titel av John Green. Filmen är regisserad av Jake Schreier och i huvudrollerna får vi se bland annat Nat Wolff, Austin Abrams, Justice Smith, Halston Sage, Jaz Sinclair och Cara Delevingne. Den är 109 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 23 november 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Trots att Paper Towns har sin egen charm så lär du bli besviken om du förväntar dig en film på samma nivå som The Fault in Our Stars. Fast John Green är en gemensam faktor så spelar skådespelarna, manuset och känslan i The Fault in Our Stars i en helt annan liga. Med det sagt så tycker jag ändå att Paper Towns är bra.

 

 

Tempot i filmen är inte särskilt högt vilket resulterar i att vissa scener känns tråkiga. Detta är dock inte ett konstant fenomen, utan kompletteras med glädjefyllda och roande scener. Vissa delar av filmen är riktigt underhållande och Paper Towns lyckades framkalla några skratt.

 

 

Skådespelarna är okej. Jag tycker om Justice Smith (The Get Down), Austin Abrams (The Kings of Summer) samt Jaz Sinclair (Ordained) då de bjuder på sig själva och har god utstrålning. Nat Wolff (The Fault in Our Stars) är även han duktig, men har inte riktigt tillräckligt med karisma för att bära upp huvudrollen. Den jag är mest kluven för är Cara Delevingne (Suicide Squad). Jag kan inte direkt påstå att hon presterar dåligt, men även hon är rätt platt i sitt utförande och ärligt talat var filmen som bäst när hon var ute ur bilden.

 

 

Delevingne spelar Quentins förälskelse Margo, och precis som med skådespelaren har jag ett delat tycke för Margo som karaktär. Jag värdesätter det faktum att hon vågar ta för sig och att hon verkligen lever sitt liv. Det är inspirerande och ger filmen ett fint budskap. Men samtidigt känns Margo desperat: hon har ett maniskt behov av att vara originell och att bli ihågkommen. Hon känns självupptagen och trots att jag inte tycker att Margo är påfrestande som karaktär så tror jag att det hade varit mycket slitsamt och frustrerande att vara vän med en sådan person i verkligheten.

 

 

Som helhet tycker jag om Paper Towns. Trots att den är småtråkig och aningen intetsägande så lyckades den underhålla mig. Jag fastnade för sidkaraktärerna och Paper Towns lyckades framkalla några skratt. Filmen har dessutom några minnesvärda scener som gör att jag antagligen kommer att se den igen. 

 

Fakta

Fairest är en prequel till The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Boken är 220 sidor lång, samt innehåller de tre första kapitlena från den sista delen i serien: Winter.

 

 

Att läsa ur Levanas synvinkel väcker sympati för henne. Samtidigt inser man som läsare hur sjuk hon verkligen är. Alla bokens paralleller kopplar på något sätt samman till hennes psyke och ärligt talat är hennes tankegångar aningen skrämmande.

 

Böckerna i The Lunar Chronicles-serien är bäst att läsa i publiceringsordning. Fairest bör alltså läsas efter Cinder, Scarlet och Cress, eftersom den innehåller små spoilers från resterande böcker. Inte heller är Fairest ett måste för att förstå resten av serien. Däremot rekommenderar jag den till alla fans  som vill veta mer om Levanas bakgrund. 

 

Personligen tycker jag att läsningen var mycket fascinerande. Jag har alltid tyckt att Levana varit en intressant karaktär och Fairest ger henne ett ytterligare djup. Vi får bland annat veta varför Levana döljer sitt utseende, hur hon blev elak och hur Winter hamnade i hennes vård.

 

Dessutom är både Cinder, Cress och Winter med i Fairest och skapar en stark koppling till Levana som karaktär. Marissa Meyer är verkligen en fantastisk författare och hon väver ihop alla paralleller på ett häpnadsväckande sätt.

 

Dock är Fairest premiss inte lika stark som för de andra böckerna: vilket självfallet är förståeligt eftersom det trots allt är en långnovell. Den intensiva action som kännetecknar de andra böckerna finns inte närvarande. Istället fokuserar boken på Levana, hennes drömmar och hennes kärleksliv. Vissa delar känns lite upprepande och en personlig åsikt är att boken hade kunnat kortas ner något.

 

Som helhet tycker jag verkligen om Fairest. Meyer är en enastående författare och jag tycker att den bakgrundsinformation vi får om Levana är fascinerande. Fairest passar alla som vill veta mer om vad det är som influerat den onda härskaren från The Lunar Chronicles.

 

Fakta

I den andra säsongen av NCIS: Los Angeles får vi se Chris O'Donnell, Daniela Ruah, Barrett Foa, Linda Hunt, LL Cool J, Eric Christian Olsen samt Renée Felice Smith. Säsongen är 997 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010.

 

 

Jag tyckte inte särskilt mycket om den första säsongen av NCIS: Los Angeles. Kanske var det de stora förhoppningarna som ställde till det för mig, men resultatet blev ren och skär besvikelse. Därför påbörjade jag denna säsong med ett tungt sinne och låga förväntningar. När mina farhågor om series kvalité sedan bekräftades i form av understimulerad action, klyschiga dialoger och fall som kändes tagna från från NCIS föll mitt mod ytterligare. Men! Till min förvåning visade sig säsongens andra halva vara betydligt bättre och nu med facit i hand kan jag ärligt skriva att jag tycker om säsongen.

 

 

Den andra säsongen av NCIS: Los Angeles är en tydlig förbättring från den första. Trots den tuffa starten så rycker säsongen upp sig och jag märkte själv hur mitt intresse skiftade. När säsongen kommit igång blir fallen mer personliga, vilket både ökar spänningen och gör att tittaren samtidigt lär känna karaktärerna bättre. Som tittare kände jag mig mer involverad och jag engagerades av att den stora utveckling som många karaktärer genomgår.

 

 

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Callen och Hanna. Trots att jag tycker att skådespelarna som spelar dem är duktiga så känner jag ingen dynamik eller kemi mellan dem. Hetty är å andra sidan en mycket fascinerande karaktär som stjäl stjärnglansen i alla scener hon är med i. Linda Hunt (Pocahontas) som spelar henne är en mycket begåvad skådespelare och hon utstrålar både värme och karisma. Därtill har även Kensi och Marty växt som karaktärer, och som helhet ser jag definitivt en ökad personkemi och potential när det kommer till karaktärerna.

 

 

Trots den gropiga början så lyckades alltså säsongen rycka upp sig till slut. Fallen blev intressantare och eftersom tittaren får lära känna karaktärerna bättre ökar engagemanget för serien. Säsongens slut är faktiskt riktigt spännande och oväntat, vilket förvånansvärt nog får mig att se mycket fram emot fortsättningen.

 

Fakta

Die Hard 2 är regisserad av Renny Harlin och i huvudrollerna får vi se bland annat Bruce Willis, Bonnie Bedelia, William Atherton, Reginald VelJohnson, Franco Nero, William Sadler och Sheila McCarthy. Filmen är 118 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1990.

 

 

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är med Die Hard-filmerna som tilltalar mig: trots att jag hittar en hel del brister som klyschor och logiska luckor så underhålls jag verkligen av dem. Det sjuka är att jag fick en härlig myskänsla av Die Hard 2. Ja, det är en actionfilm, människor dör och saker exploderar, men trots det kunde jag inte undgå från att få en tidig längtan efter julen, just för att filmen utspelar sig under en snöig julaftonskväll.

 

 

Die Hard 2 är enligt mig inte riktigt lika självklar som sin föregångare (saknar Hans Gruber!), men den är ändå bra. Det är en välgjord film, med genomtänkt action, smått komiska inslag i form av repliker och gammaldags ljudeffekter samt duktiga skådespelare. Bruce Willis (Armageddon) är oersättlig i rollen som McClane och det är en fröjd att se honom ta sig an de nya utmaningarna. Stuntscenerna är snygga och trots att vissa saker inte är särskilt realistiska så är de ändå tillräckligt trovärdiga för att underhålla mig som tittare.

 

 

Som helhet tycker jag att Die Hard 2 är en bra film. Trots välgjorda actionscener så är den inte särskilt intensiv, utan snarare en trevlig och lättsam film. Skådespelarna gör bra ifrån sig och jag kan inte annat än att vara nöjd.

 

Idag kom ett paket från 20th Century Fox och ett egenbeställt från Adlibris.

 

Fakta

Legend (org. I Am Legend) är en fristående bok av Richard Matheson. Den är 212 sidor lång och publiceras av bokförlaget Styxx Fantasy. Boken har filmatiserats tre gånger.

 

 

Att Legend skrevs år 1954 märks inte över huvud taget när man läser boken. Språket är inte gammeldags och boken känns som en modern dystopi. Jag tycker mycket om Mathesons skrivteknik: han beskriver inte särskilt mycket, men är väldigt konkret. Formuleringarna känns genomtänkta och texten är lätt att begripa.

 

Handlingen är enkel. Det händer egentligen inte mycket i boken utan Legend fokuserar mycket på Nevilles isolering och ensamhet. För läsaren byggs en relation till Neville upp och man bryr sig genuint om honom.

 

Den postapokalyptiska världen och vetenskapliga förklaringarna är väldigt intressanta att läsa om och att läsa om Nevilles experiment och få reda om hur vampyrerna fungerande var fascinerande. Det känns som att Legend har influerat många andra böcker, filmer och spel som finns idag, för trots att den är sextio år gammal så känns den på något sätt aktuell och jag känner igen vissa delar från andra medier.

 

Något jag däremot tyckte var mindre intressant att läsa om var vampyrerna själva. Vetenskapen bakom dem tyckte jag var fängslande men scenerna med vampyrerna kändes rätt B. De hade inte rätt tempo och känsla och personligen föredrog jag helt enkelt att fördjupa mig mer i Nevilles psyke.

 

Som helhet är Legend en bra bok. Inget mästerverk, men något jag är glad över att ha läst. Bokens tempo är lite långsamt men samtidigt tar Matheson upp många intressanta aspekter som fängslade mig. Dessutom tyckte jag mycket om avslutet.

 

Fakta

Child 44 är regisserad av Daniel Espinosa och i huvudrollerna får vi se bland annat Tom Hardy, Noomi Rapace, Joel Kinnaman, Fares Fares, Jason Clarke, Charles Dance, Vincent Cassel och Gary Oldman. Filmen är 131 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015.

 

 

Child 44 var ingen film för mig. Den stora frågan är hur en sådan stjärnspäckad film kan bli så misslyckad. Bortsett från några få intressanta scener var hela filmen ett enda stort sömnpiller.

 

 

Handlingen är otroligt otydlig: trots att jag nu sett filmen så skulle jag inte kunna förklara vad den handlar om. Det känns som att Child 44 är ett hopplock av ett gäng osammanhängande scener – vilket varken blir tilltalande eller begripligt. Dessutom är filmen alldeles för utdragen och tråkig. Filmens 131 minuter hade lätt kunnat förkortas till 80.

 

 

Ja, det var egentligen allt jag har att skriva om Child 44. Skådespelarna är duktiga men de har inte mycket att arbeta med. Varken karaktärerna eller ”handlingen” tilltalar mig och filmen saknar alldeles för mycket glöd och tempo för att engagera mig som tittare.

 

Idag kom ett paket från Modernista och ett från 20th Century Fox i brevlådan.

 

Fakta

She's Funny That Way är regisserad av Peter Bogdanovich, med bland annat Imogen Poots, Owen Wilson, Rhys Ifans, Kathryn Hahn, Will Forte, Debi Mazar och Jennifer Aniston i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 2 november 2015 av Noble Entertainment.

 

 

She’s Funny That Way är en helt okej film. Den är lättsam och småcharmig men inte rolig. Filmen byggs helt och hållet upp av de duktiga skådespelarna: utan dem hade den fallit pladask.

 

 

Rhys Ifans (Notting Hill), Kathryn Hahn (We’re the Millers) och Jennifer Aniston (Friends) presterar riktigt bra och det är deras insatser som man minns efteråt. De är allesammans starka skådespelare som klarar av att stå på egna ben. Owen Wilson (Shanghai Knights) är förstås också duktig, men jag är besviken på att han inte tar ut svängarna. Missnöjd är jag däremot med Imogen Poots (Need for Speed) samt Will Fortes (Nebraska) prestationer. Som skådespelare är de ointressant och triviala, och deras karaktärer känns oäkta. 

 

 

Som ni vet är jag väldigt anti tidshopp. Därför är dessa aspekter av filmen inget jag uppskattar. She’s Funny That Way återberättas nämligen av huvudkaraktären i en intervju som utspelar sig några månader efter filmens händelser och jag tycker personligen att de scenerna både är trista och onödiga och hade kunnat klippas bort helt.

 

 

Som helhet är She’s Funny That Way en smått trevlig film som ämnar att roa men som inte framkallar några skratt. Den är orealistisk och överdriven och sticker helt enkelt inte ut ur mängden. Men tack vare en del duktiga skådespelare så blir det ändå en lättsam och charmig film som är behaglig att titta på.

 

Fakta

Femtio nyanser av honom (org. Fifty shades of Grey) är första delen  i Fifty Shades-trilogin av E. L. James. Boken är 554 sidor lång och publiceras av Norstedts förlag.

 

 

Femtio nyanser av honom är en tydlig fanfic av Twilight, fast utan vampyrer och med BDSM. Både Christian och Edward är mystiska, överbeskyddande, attraktiva och rika män. Bella och Ana är båda två klumpiga, oskyldiga och relativt ointelligenta kvinnliga karaktärer som vid första ögonkastet faller för mannen. Fler likheter radar upp sig under läsningens gång, men jag måste medge att jag är ett mycket större fan av Twilight än Femtio nyanser.

 

Ana är en alldeles för svag och foglig karaktär för att jag ska kunna tycka om henne. Hon står inte upp för sig själv och rättar sig ständigt efter Christians vilja. Christian å andra sidan vet vad han vill, men som läsare får jag inte riktigt grepp om honom. Han är otroligt temperamentsfull och därmed förvirrande eftersom man aldrig riktigt vet hur han ska reagera på olika situationer. Trots att jag aldrig skulle vilja vara i närheten av honom i verkligheten så måste jag dock medge att jag finner honom fascinerande. Som läsare vill man få reda på mer om hans förflutna och varför han är som han är.

 

Femtio nyanser av honom har en del tilltalade drag och jag finner de romantiska scenerna mellan Christian och Ana intressanta. Dock är boken dåligt skriven och många av replikerna känns skrattretande irrelevanta och opassande. Mycket av det som sägs och händer är dessutom upprepande och i längden blir det tjatigt att läsa om samma saker gång på gång. Ytterligare en aspekt som gör boken lite B är att både karaktärerna och en stor del av handlingen är stereotypiska.

 

Nu har största delen av den här recensionen varit negativ men jag tycker faktiskt inte att boken är dålig. Jag avskyr att vissa människor säger att boken stödjer misshandel och våldtäkt: alla får ha sin egen åsikt och faktum är att Ana i boken ger sitt samtycke. Du behöver inte tycka om det som sker men du ska inte heller nedvärdera andra som faktiskt gillar boken. Punkt. Jag tycker att karaktärerna är fascinerande och romantiken (inte sexscenerna) finner jag rätt tilltalande. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen.

 

Idag utökades samlingen: fick en present av en vän samt ett paket från Noble Entertainment.

 

Fakta

I den första säsongen av Vikings får vi se Travis Fimmel, Clive Standen, Gustaf Skarsgård, Katheryn Winnick, George Blagden, Jessalyn Gilsig, Alyssa Sutherland och Donal Logue i huvudrollerna. Säsongen är 378 minuter lång, består av 9 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013.

 

 

Jag blev glatt överraskad av Vikings. Jag tycker det är otroligt fascinerande att följa en serie som kretsar kring nordisk mytologi. Traditionerna, kulturen och religionen i sig tycker jag är väldigt intressant och trots att inte allt stämmer med ”verkligheten” så finner jag serien lärorik och medryckande.

 

 

Karaktärerna som vi får följa är antihjältar och en sida av mig vill inte tycka om dem. De mördar, våldtar och plundrar utan att bli provocerade. Trots att jag är emot alla dessa saker så är det samtidigt de aspekterna som gör serien mer realistisk. Vikingarna var trots allt inte moraliska och gulli-gulliga, utan hänsynslösa tjuvar. Det är dessutom ovanligt med samvetslösa karaktärer i tv-serier, vilket gör Vikings desto intressantare.

 

 

Jag gillar vissa karaktärer mer än andra. Floki och Lagertha är mina favoriter: Floki för att han är så konstig och Lagertha för att hon är en inspirerande, stark kvinnlig karaktär. Jag är dock besviken på att jag inte blev mer känslomässigt involverad. Mängden tidshopp gör att tittaren missar karaktärsutvecklingarna: helt plötsligt har karaktärerna förändrats men som tittare har vi inte fått se utvecklingsprocessen. Inte tillräckligt av karaktärernas liv visas för att vi ska känna oss involverade. En annan anledning till att engagemanget för karaktärerna svackar är för att de är så nyckfulla. Det är svårt att veta hur de reagerar i olika situationer och deras starka temperament gör att man aldrig kommer karaktärerna nära. Ett exempel är att karaktärerna ibland skrattar och säger ”it is only death” när någon dör, och vid andra lägen blir rosenrasande.

 

 

Vikings är en spännande och fascinerande serie men jag måste skriva att dialogerna är tråkiga. I exempelvis Game of Thrones är karaktärernas repliker minst lika viktiga som händelserna i sig. Som tittare kan jag rysa och få gåshud av en enkel mening, just för att den har ett sådant djup. I Vikings däremot, saknar replikerna känsla och som tittare blev jag uttråkad snarare än engagerad.  

 

 

Skådespelarna är dock duktiga. Travis Fimmel (Warcraft: the beginning) utgör en bra Ragnar och Katheryn Winnick (Love & other drugs) är fantastisk som Lagertha. Jessalyn Gilsig (Heroes) presterar även hon riktigt bra. Den som överväldigade mig var dock svenska Gustaf Skarsgård (Ondskan). Han lyckas verkligen med att roa tittaren och imponerar stort.

 

 

Som helhet är den första säsongen av Vikings riktigt bra. Den har några dippar och kan bli lite småtråkig ibland, men allt som allt är den spännande. Konceptet är riktigt fascinerande, karaktärerna har potential och skådespelarna är oväntat bra. Introt är dessutom fantastiskt och sveper med tittaren. Detta var en lovande början och jag ser mycket fram emot att fortsätta följa serien.

 

Fakta

We're the Millers (sve. Familjetrippen) är regisserad av Rawson Marshall Thurber och har bland annat Jason Sudeikis, Jennifer Aniston, Emma Roberts, Will Poulter, Ed Helms, Nick Offerman, Kathryn Hahn och Molly C. Quinn i huvudrollerna. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2013.

 

 

Jag är inte särskilt imponerad av We’re the Millers. Visst är det en helt okej komedi, och den bjuder på några skratt, men den är för tanklös och intetsägande. Själva konceptet är tvivelaktigt och svagt och jag hade helt enkelt väntat mig mer av filmen.

 

 

Filmens styrka är skådespelarna. Aniston (Vänner), Sudeikis (Horrible bosses), Roberts (American horror story) och Poulter (Kung Caspian och skeppet Gryningen) är allesammans duktiga skådespelare och lyckas leverera. 

 

 

Själva manuset går upp och ner. Filmen är väldigt överdriven och har alldeles för många klyschor, men samtidigt innehåller manuset några guldkorn som fick mig att skratta. We’re the Millers är en väldigt lättsam film och manuset kräver inte mycket tänkande av tittaren, vilket både gör filmen behaglig och småtråkig på samma gång.

 

 

Som helhet är We’re the Millers en okej film. Den är smått underhållande och roar emellanåt, samtidigt som de överdrivna klyschorna ibland tar över lite väl mycket. Skådespelarna är duktiga och trots att mycket av humorn inte var i min smak så finner jag filmen acceptabel.

 

Fakta

I den fjärde säsongen av Gilmore Girls får vi se Lauren Graham, Alexis Bledel, Scott Patterson, Keiko Agena, Yanic Truesdale, Kelly Bishop, Edward Herrmann, Melissa McCarthy, Sean Gunn, Jared Padalecki, Liza Weil och Milo Ventimiglia i huvudrollerna. Säsongen är 916 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2003.

 

 

Inne på sin fjärde säsong är Gilmore Girls bättre än någonsin. Saker och ting börjar sakta men säkert förändras för karaktärerna: Rory börjar på college, vissa relationer bryts och andra byggs upp. Den här säsongen är glädjefylld och varm och när eftertexterna för sista avsnittet rullat förbi ville jag genast börja titta på nästa säsong.

 

 

Gilmore Girls viktigaste tillgång är skådespelarna och karaktärerna. Samtliga skådespelare presterar på topp och jag älskar karaktärernas intelligens och rappa, energiska repliker. De har alltid svar på tal. Generellt sett fängslas jag ofta endast av huvudkaraktärerna i tv-serier och tycker ofta att sidkaraktärerna känns platta, men i Gilmore Girls har allesammans en älskvärd charm. Kirk, Dean, Jess, Luke, Lane, Emily, mrs Kim… ja, de är allihop guld värt och bidrar till en oförglömlig, värmande stämning.

 

 

Manuset är välskrivet och säsongen är både underhållande och berörande. Jag tyckte extra mycket om säsongens sista avsnitt, ”Raincoats and Recipes” eftersom det både visade nya sidor av karaktärerna samtidigt som det visade en annan vinkel av serien. Mitten av säsongen är lite småtråkig, vilket drar ner betyget, men säsongen som helhet är riktigt bra.

 

 

Jag tycker alltså att den fjärde säsongen av Gilmore Girls är den bästa hittills. Relationerna mellan karaktärerna i Stars Hollow är inspirerande och glädjande, och jag älskar karaktärernas kvickhet och intelligens. Säsongen både roar, värmer och berör. Gilmore Girls är en mycket mysig serie som hittills har utvecklats enormt och blivit bättre och bättre.

 

Idag fick jag ett gäng filmer från en vän som ska flytta och därmed rensar i sin samling.

 

Fakta

Self/less är regisserad av Tarsen Singh och i huvudrollerna får vi se bland annat Ryan Reynolds, Natalie Martinez, Matthew Goode, Victor Garber, Jaynee-Lynne Kinchen, Ben Kingsley och Michelle Dockery. Filmen är 117 minuter lång, rekomenderas från 15 år och släpps 9 november 2015 av Noble Entertainment.

 

 

Jag tycker att Self/less har fått mycket oförtjänt kritik. Det är inget mästerverk men jag tycker definitivt inte att det är en dålig film. Lite utdragen kanske, men jag blev glatt överraskad över hur mycket jag tyckte om den.

 

 

Det innovativa konceptet engagerar tittaren från första början och Self/less underhåller mig som tittare med de välgjorda actionscenerna och de intagande karaktärerna. Skådespelarna är riktigt duktiga och det är kul att få se så många välkända ansikten, exempelvis Reynolds (Green Lantern), Martinez (Death Race), Goode (The Imitation Game), Garber (Titanic) Kingsley (Schindler’s list) och Dockery (Downton Abbey). Filmen styrka ligger i Reynolds prestation men jag måste uttrycka hur imponerad jag är av Kinchens insats. Fast  hon är endast åtta år gammal så charmar hon tittaren och stjäl showen.

 

 

Filmen når dock inte ända fram. Jag saknar djup och en mer filosofisk touch, samt starkare karaktärsutveckling. Jag vill dessutom ha mer bakgrundsinformation och förklaringar utöver all action och alla jakter. Trots att jag tycker om filmen så tycker jag också att många av tvisterna känns matta och förutsägbara.

 

 

Avslutningsvis är Self/less en underhållande actionfilm med en touch av science fiction. Skådespelarna presterar utmärkt och filmen engagerar tittaren. Jag brydde mig genuint om karaktärerna och ville att det skulle gå väl för alla. Det som drar ner den är att den inte förklarar tillräckligt, samt att Self/less är aningen intetsägande och inte utforskar karaktärerna och handlingen på djupet. Self/less är en bra film – varken mer eller mindre.

 

Idag fick jag ett paket från Semic bokförlag och ett från B. Wahlströms.

 

Fakta:

Natt på museet 2 (org. Night at the Museum: Battle of the Smithsonian) är en komedi regisserad av Shawn Levy och i huvudrollerna får vi se bland annat Ben Stiller, Amy Adams, Hank Azaria, Owen Wilson, Robin Williams, Christopher Guest, Steve Coogan, Ricky Gervais och Jon Bernthal. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2009.

 

 

Natt på museet 2 är enligt mig den sämsta i trilogin: både den första och sista filmen är mer roande. Dessutom – och detta är självfallet inget som påverkar filmens omdöme - undrar jag varför Owen Wilsons karaktär inte är i sin rätta storlek på omslaget. Växte han plötsligt för att ta ett omslagsfoto och sedan krympte igen? Förvirrande.

 

 

I alla fall… skådespelarna är duktiga. Det är kul att se Bernthal (The walking dead), Adams (Förtrollad), Stiller (The secret life of Walter Mitty), Wilson (Shanghai knights), Williams(Mrs. Doubtfire), Azaria (The Simpsons), Gervais (The office) och de andra samarbeta. Det dåliga manuset tar dock över och ger dem inte särskilt mycket att arbeta med.

 

 

Förutom att filmen är förutsägbar, klyschig, småtråkig och har logiska luckor så är dessutom romantiken rätt meningslös. Filmen som helhet särskiljer sig inte heller. Jag är fortfarande ett fan av konceptet och tycker definitivt att filmens animeringar är snygga, men på grund av det bristande manuset så håller det inte.

 

 

Avslutningsvis är Natt på museet 2 okej, men inte lika bra som ettan och trean. Den saknar den varma humorn och är inte särskilt underhållande. Det är oftast miniatyrfigurerna som underhåller, men resten känns platt.

 

Idag fick jag filmen Child 44 på DVD.

 

Fakta:

Det är inte jag, det är du är en fristående roman av Mhairi McFarlane. Boken är 415 sidor lång och publiceras av Harper Collins Nordic.

 

 

Efter att ha läst Det är inte jag, det är du är jag definitivt intresserad av att läsa mer av McFarlane. Det var en riktigt trevlig läsning: lättsam och med bra flyt i språket. Brödtexten kompletteras med sidor med seriestrippar och karaktärerna känns levande och realistiska.

 

Trots att boken tar upp ämnen som otrohet, äckliga chefer och dylikt så är den glädjefylld och inspirerande. Relationen mellan Delia och Adam är värmande och som läsare kände jag mig upplyft.

 

Boken är dock väldigt långsam, händelselös och ärligt talat aningen tråkig framåt mitten. Jag skummade igenom mittenpartiet och njöt istället av början och slutet. Det är inte jag, det är du hade kunnat kortas ner för att bli mer konkret och mindre utdragen.

 

I det hela taget så tycker jag om boken. McFarlane är en duktig författare och jag tycker om både hennes språk och karaktärsuppbyggnad. Handlingen i sig hade kunnat vara starkare och jag hade velat ha fler händelser i mitten av boken, men allt som allt så är det en bra bok. 

 

Idag kom ett paket från Noble Entertainment.

 

Fakta:

Jurassic World är regisserad av Colin Trevorrow och utspelar sig efter den ursprungliga Jurassic Park-trilogin. I huvudrollerna får vi se bland annat  Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Irrfan Khan, Vincent D'Onofrio, Ty Simpkins, Nick Robinson, Jake Johnson och Judy Greer. Filmen är 124 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 26 oktober 2015.

 

 

Jag tycker riktigt mycket om Jurassic World. Visserligen är den inte lika bra som Jurassic Park när det kommer till manuset, men det visuella… wow! Jurassic Worlds CGI-effekter är väldigt imponerande och både dinosaurierna och miljön är häpnadsväckande.

 

 

Jag gillar den balans som finns mellan uppbyggande introduktion och action: båda var intressanta på sina egna sätt. Det är otroligt fascinerande att se all teknologi och hur parken fungerar. Dessutom ger introt en bra presentation av karaktärerna. När actionen väl tar vid har man som tittare all den kunskap som behövs för att uppskatta filmen till fullo. 

 

 

Skådespelarna är karismatiska och fungerar bra tillsammans. Chris Pratt (Guardians of the Galaxy) passar riktigt bra i huvudrollen och Bryce Dallas Howard (Eclipse) bygger upp en väldigt intressant karaktär. Barnskådespelarna, Ty Simpkins (Insidious) och Nick Robinson (The kings of summer), presterar helt okej. Det är dessutom kul att få återse B. D. Wong från originalfilmen. Personligen hade jag uppskattat att se ytterligare skådespelare från den ursprungliga trilogin, men man kan inte få allt.

 

 

Trots att de ursprungliga skådespelarna inte är med i Jurassic World så tycker jag att filmen återkopplar till originaltrilogin på ett snyggt sätt. Via dialoger och detaljer i miljön sammanlänkas filmen med sina föregångare.

 

 

Jag måste dock nämna att filmen är förutsägbar och har några rejäla klyschor som fick mig att himla med ögonen. På grund av dessa blev filmen inte lika spännande och exalterande som originalen. Jurassic World har också ett par logiska luckor. Men eftersom filmen verkligen underhåller och engagerar tittaren så känner jag att jag kan förlåta den för sina misstag.

 

 

Avslutningsvis vill jag skriva att jag blev riktigt imponerad av Jurassic World. Självfallet når den inte upp till den höga ribba som satts av originaltrilogin, men tack vare de fantastiska animeringarna, de duktiga skådespelarna och det kreativa konceptet så njöt jag ändå av filmen. Gillar man Jurassic Park borde det vara en självklarhet att även se denna.

 

Idag fick jag ett paket från Bookmark förlag.

 

 

 

 

Fakta:

Jag och Earl och tjejen som dör (org. Me and Earl and the Dying Girl) är en fristående bok skriven av Jesse Andrews. Boken är 280 sidor lång och publiceras av B. Wahlströms. Den här recensionen är en del av en bloggstafett som anhålls av bokförlaget. Föregående bloggare i stafetten var Anna från Sagan om Sagorna, och nästkommande bloggare i stafetten är Sebastian från Bokentusiasten: så vill du läsa mer om boken kan du kolla in deras bidrag till stafetten! Jag och Earl och tjejen som dör har även gjorts till film, med bland annat Olivia Cooke, Connie Britton, Jon Bernthal och Thomas Mann i huvudrollerna.

 

 

Jag brukar ha svårt för böcker som klassificeras som ”roliga”. Ofta delar jag inte samma humor som författaren och då faller boken platt. Men Jag och Earl och tjejen som dör är annorlunda. Boken är underhållande och jag tycker om att Andrews har en helt egen stil på texten.

 

Språket är väldigt särskilt från böckerna jag brukar läsa. I Jag och Earl och tjejen som dör är texten uppbyggd som att det är huvudpersonen Greg som skrivit boken. Greg skriver i första person (jag-form) och tilltalar läsaren personligt, vilket förtydligar att det är han som berättar historien och inte en allvetande berättarröst.

 

Även strukturen är unik. Boken håller sig inte till en enda texttyp, utan varierar mellan användning av vanlig löptext, punktlistor, faktakapitel med radrubriker, manus och dylikt. Det gör att boken får en säregen ton och att jag som läsare kommer ihåg den långt efteråt. En nackdel med denna berättarteknik är dock att berättelsen förlorar flyt.

 

Det tog inte lång tid förrän jag fastnat för huvudkaraktären, Greg. Han känns ärlig och äkta. Jag tycker om att han inte är perfekt, utan att han har okonventionella tankar och helt enkelt är sig själv. Ett exempel är att han inte är ledsen över Rachels leukemi. Jag förstår att sådana aspekter kan vara provocerande för vissa: normen är ju trots allt att döden ska göra en ledsen. Men jag vill istället ge Andrews en eloge för att han vågat skapa en sådan ärlig karaktär. Samtidigt vill jag också betona att Greg inte alltid är inspirerande och charmig i boken – utan ibland blev jag som läsare aningen irriterad på hans omogna agerande.

 

På bokens baksida står det:

 

”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa."

 

Och visst är boken underhållande, men jag kan inte riktigt påstå att den är rolig. Trots många leenden blev det inga skratt för min del. Inte heller berördes jag lika mycket som jag trott att jag skulle göra. När boken var slut hade jag en djup förståelse för karaktärerna och en tillfredsställd känsla av boken som helhet, men samtidigt fanns där en avsaknad efter de förväntade skratten och tårarna.

 

Handlingen i sig är inte mycket att hurra över. Det händer inte särskilt mycket och konceptet med en tjej som får cancer har använts många gånger. Det som gör Jag och Earl och tjejen som dör värd att läsa är just den realistiska framställningen, den underhållande tonen och de ärliga karaktärerna. Trots bristande känslostormar tycker jag att Jag och Earl och tjejen som dör är en bra bok, mycket värd att läsa.