Fakta:

Body of Lies är regisserad av Ridley Scott, med bland annat Leonardo DiCaprio, Russell Crowe, Mark Strong, Golshifteh Farahani och Oscar Isaac i huvudrollerna. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008.

 

 

Jag har hört mycket gott om Body of Lies och filmen har ett relativt högt betyg på IMDB. Därför förvånade det mig enormt att märka att den är bland årets sämsta filmer för mig. Jag förstår verkligen inte vad grejen är. 

 

 

Jag var väldigt uttråkad genom filmen. Så pass uttråkad att jag, bara några dagar efter att jag sett den, helt glömt bort dess handling. Så pass likgiltig att jag spolade igenom den sista halvtimmen. Som du förstår var Body of Lies verkligen inte en film för mig och jag förstår inte varför den har så högt betyg på IMDB.

 

 

I huvudrollerna får vi se tre stora stjärnor. Mark Strong är den av dem som imponerar mest, men ingen av dem får något att jobba med. Manuset består i stort sett endast utav enformiga och ointressanta samtal och jag fann inte filmen spännande alls. Inte heller brydde jag mig om karaktärerna. Body of Lies lyckades verkligen inte fängsla mig.

 

Idag kom ett underbart paket från spektakulära 20th Century Fox och Paramount. 

 

Fakta:

Kungar & Drottningar är den tredje delen i Drakhjärta & Hamnskiftare-serien av Jerker Hultén. Boken är 349 sidor lång och publiceras av IDUS förlag.

 

 

Det känns fruktansvärt att skriva en negativ recension när jag tycker att författaren är en sådan trevlig person, men självfallet kan jag inte basera mina åsikter om boken på författarens egenskaper. Kungar & Drottningar är tyvärr ingen bok för mig. Det är inte ovanligt med ungdomsböcker som passar alla åldrar, men Kungar & Drottningar hör inte till dem. Jag fastnar inte för boken och inte känner någon samhörighet med karaktärerna.

 

Jag försökte verkligen tycka om Kungar & Drottningar men varje ansats slutade med att jag tappade intresset helt. Jag känner att boken saknar realism och jag har svårt att ta handlingen och karaktärerna på allvar. Majoriteten av läsningen var jag uttråkad.

 

Något jag stör mig på är att boken har väldigt många karaktärer att hålla koll på. Dessutom har majoriteten av dem underliga namn som gör att jag inte alls minns vem som är vem. Karaktärsnamnet och de geografiska namnen blandas till en enda rörig mix. De andra karaktärerna jag brydde mig om var i slutändan Vera och Albin.

 

Grejen är att det är svårt att sätta fingret på vad som är fel. Inte är det Hulténs skrivteknik i alla fall: jag tycker att han skriver bra. Men jag fångas helt enkelt inte upp som vuxen läsare; och jag dras inte till att läsa mer.

 

Jag tror dock att barn runt åtta till elva år kan uppskatta den här serien väldigt mycket mer. Bokens fantasifulla koncept och magiska scenarion är väldigt spännande för de flesta yngre. Hade jag läst den här boken för cirka tio år sedan tror jag att jag hade uppskattat den betydligt mycket mer. För vilken unge gillar inte en förtrollad värld med drakar, onda härskare, stora borgar, förtrollningar och mytomspunna varelser?

 

Jag ville verkligen skriva en positiv recension. Jerker Hultén är jättetrevlig och skriva kan han; man jag fastnade helt enkelt inte för läsningen. Första boken i serien, Drakhjärta & Hamnskiftare, är helt klart bäst och en liten del av mig önskar att jag hade slutat läsa serien efter den. Nu har serien dock bara en bok kvar och så är det en självklarhet att jag ska se hur äventyret slutar. Jag rekommenderar alla vuxna att köpa den här serien: men ge den till ditt barn istället för att läsa den själv.

 

Idag kom ett paket från CDON i brevlådan.

 

Fakta:

The Drop är en thriller regisserad av Michaël R. Roskam, med bland annat Tom Hardy, Noomi Rapace, James Gandolfini, Matthias Schoenaerts, John Ortiz och Michael Aronov i huvudrollerna. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 28 september 2015 av 20th Century Fox. Se trailern här.

 

 

The Drop är en stadig och sansad thriller. Den håller ett relativt lugnt tempo genom hela filmen och jag kan inte påstå att den är särskilt händelsefylld. Men det finns något hos den som verkligen griper tag i tittaren. Kanske är det den laddade stämningen, kanske är det skådespelarna - det är svårt att sätta fingret på. Allt jag vet är att jag tycker om den.

 

 

Skådespelarna presterar utmärkt. Tom Hardy är fängslande och Noomi Rapace bidrar gott till filmens känsla. Rapaces och Hardys insatser är de jag minns starkast nu efteråt. Självklart är även Gandolfini, Aronov och de andra duktiga: de sticker bara inte ut ur mängden på samma sätt. Filmens stjärnor är dock valparna som spelar den bedårande pitbullen Rocco. Rocco stjäl verkligen uppmärksamheten, förtrollar tittaren och ger filmen liv. Så otroligt söt och sprallig!

 

 

The Drop är som sagt relativt lugn och den har inte särskilt mycket action. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att filmen är spännande, men tack vare den intagande stämningen och de duktiga skådespelarna lyckades den hålla mig fängslad till slutet. Konceptet i sig är starkt och premissen intressant. The Drop är helt enkelt en bra och stadig film, som varken överraskar eller gör tittaren besviken.

 

Fakta:

Ja jag har mens, hurså? är vloggaren Clara Henrys debutbok. Den är 188 sidor lång och publiceras av Forum förlag.

 

 

Det är en sak att uttrycka sig och få fram sin personlighet på Youtube, men en helt annan sak att via skrivna ord förmedla ett budskap till sin publik. Clara Henry lyckas dock galant. På ett underhållande och lärorikt sätt berättar Henry om allt mellan himmel och jord som har med mens att göra; från mensmyter, sex och PMS till konkreta tips om vilka skydd man kan använda, hur man kan maxa sin mens och hur man kan ge slagfärdiga svar på idiotiska kommenterar. 

 

Skämtsamma historier om hennes egna erfarenheter balanseras med åsikter, lärdomsrika tips och renodlad fakta. Det märks att Henry engagerat sig i ämnet länge. Som läsare blir man helt uppslukad av Henrys berättelser och hennes ärlighet är otroligt inspirerande. Som kvinna och erfaren ”mensare” känns det riktigt bra att äntligen få se någon som vågar stå upp och ifrågasätta normerna. Jag kan relatera till Clara Henrys berättelser och jag fick en slags tillfredsställande känsla av att inse att fler än jag har haft ångest över mensens tabu. Henry diskuterar också feminism, vilket gör boken lite extra intressant och tankeväckande. 

 

Jag gillar verkligen Henrys skrivteknik. Den är lättsam, humoristisk och greppar tag i läsaren. Texten kompletteras av en snygg grafisk form; med passande illustrationer och färgglada foton. 

 

Det enda jag kände var lite jobbigt var att boken är skriven i artikelform. Det är definitivt inte fel, men jag kan tycka att det blir lite rörigt och tungt med spalter, drop-quotes och dylikt. Det är dock en smaksak och ingenting jag kritiserar Henry för.

 

Det är starkt gjort att våga blotta sig för läsaren så som Henry har gjort och jag är otroligt imponerad av hur målmedveten och hängiven hon är. Som läsare känner man verkligen att Henry bryr sig. Jag har länge tyckt om Henry och följt hennes videor på Youtube, men Ja jag har mens, hurså? väckte en helt annan respekt för henne. 

 

Som helhet tycker jag att Ja jag har mens, hurså? är en inspirerande bok som både kvinnor och män borde läsa; unga som gamla. Med humor och glädje berättar Clara Henry om sig själv, mens och feminism på ett lärorikt och tankeväckande sätt. Trots att detta är hennes debut så känns hon som en världsvan skribent.

 

Idag fick jag hem en hel del nytt. Jag fick ett paket från 20th Century Fox, ett från CDON och sen har jag köpt ett par begagnade kursböcker (jippie...).

 

Fakta:

I den femte säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Kim Raver, Mary Lynn Rajskub, Gregory Itzin, James Morrison, Jean Smart, Jude Ciccolella, Glenn Morshower och Jayne Atkinson i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.

 

 

Det faktum att 24 efter fem säsonger fortsätter att höja ribban är ofattbart. Serien har behållit sin äventyrlighet, dramatik och spänning i ett halvt decennium och förblir stark. 24 har alltid varit en storslagen serie, men den här säsongen slår allt med hästlängder.

 

 

24 är en av få serier som lyckas fängsla tittaren redan vid säsongens första avsnitt. Trots flera nya karaktärer och annorlunda miljöer är man fast direkt. Det tar ingen längre tid att få koll på läget och hjärtat sätter sig abrupt i halsgropen. 24 snålar inte på spänning och redan de första 15 minuterna av säsongen har två stora karaktärsbortgångar skakat om tittaren.

 

 

24 är en av de mest händelserika serierna jag någonsin sett. Real-tiden gör serien intensiv, realistisk och kompakt. Varje minut består av nagelbitande action och som tittare får man sällan en andningspaus. Tempot är alltid högt och spänningen stillar aldrig. 24 tvingar inte tittaren att genomlida långrandiga och ointressanta samtal, utan väljer ut scener med precision.

 

 

Hela säsongen utspelar sig under en enda dag; vilket innebär att ett avsnitt utgör en timme i real-tid. Trots att det låter som att inte mycket kan hända på en timme lovar jag att det försiggår mer i ett avsnitt av 24 än den typiska tv-seriens kompletta säsong. 24 utvecklas otroligt mycket på en kort tid och handlingen hinner evolvera till oigenkännlighet på bara några avsnitt. Därför är det svårt att summera säsongen som helhet utan att spoila: serien utvecklas så pass snabbt att handlingen i första avsnittet ligger långt ifrån handlingen i sista avsnittet.

 

 

Serien skådespelare är fenomenala. Kiefer Sutherland (The Lost Boys), som spelar huvudrollen Jack Bauer, är exceptionell. Han förtjänade verkligen sin Emmy tack vare hans djupa porträttering av den drivna patrioten som gång på gång förlorar allt han håller kärt, men ändå återvänder för att kämpa för sitt land. Sutherland har en enastående inlevelse och får tittaren att tro att han är Jack. Andra favoriter är Kim Raver (Grey’s Anatomy) och Mary Lynn Rajskub (Little Miss Sunshine) som glänser i denna säsong. Även Itzin, Morrison, Smart, Ciccolella, Morshower, Atkinson och de andra är fantastiska. Det finns ingen i den här säsongen av 24 vars prestation kan kallas något annat än utomordentlig.

 

 

Precis som i tidigare säsonger bjuder också säsong fem på en hel del duktiga insatser från gästskådespelare. Listan är lång, men några extra minnesvärda är Kate Mara (House of Cards), William Devane (NCIS), Carlos Bernard (Babylon 5), Reiko Aylesworth (Aliens vs. Predator 2), Connie Britton (Nashville), Sean Astin (Lord of the Rings), David Dayan Fisher (National Treasure) och Eric Steinberg (Pretty Little Liars). Även Elisha Cuthbert (House of Wax) återvänder ett kortare tag som Kim, vilket knyter ihop hennes parallell bra.

 

 

24 har alltid varit en serie som vet hur man leker med tittarens känslor, och den här säsongen påverkade mig oväntat mycket. Den växlar mellan humoristiska inslag som får tittaren att skratta och kraftfulla scener som berör djupt. Jag vet inte hur ofta jag grät, men definitivt mer än förväntat. Säsongen har oberäkneligt många oförutsägbara och chockerande vändningar och varje avsnitt slutar med en beroendeframkallande cliffhanger. Proceduren efter att ha sett klart ett avsnitt brukar vara: att ryta åt tv:n, studsa upp och ner i soffan och ställa in alla planer och sätta på ett till avsnitt.

 

 

Det enda negativa som jag kommer på med säsongen är att den återanvänder några idéer från tidigare delar. Exempelvis: vid det här laget kan man ju tycka att CTU borde undersöka vilka de anställer mer noggrant på grund av att de blivit infiltrerade så pass ofta. Men nej. Att man inte vet vilken sida karaktärerna står på gör serien väldigt spännande; det är bara lite trist att infiltrationsidén återanvänds i varje säsong.

 

 

Kort sagt är 24 den bästa actionserien som någonsin gjorts, och detta var den mest utomordentliga säsongen hittills. Den har konstant action, mycket humor och underbara karaktärer. Skådespelarnas insatser imponerar stort och jag kan fortfarande inte lista ut hur skaparna lyckas klämma in så många händelser i varje avsnitt. Vi har dessutom tillräckligt många obesvarade frågor för att dö ihjäl av längtan efter fortsättningen.

 

Idag kom två paket i brevlådan. Ett från Bazar bokförlag och ett egenbeställt.

 

Fakta:

Det mörka ödet är den andra delen i Half Bad-trilogin, skriven av Sally Green. Boken är 381 sidor lång och släpps av Semic bokförlag.

 

 

Jag måste inleda med att be dig att inte döma den här boken efter dess omslag. Det är fruktansvärt fult och speglar inte alls bokens kreativa inre. Jag förstår inte varför omslaget behövde ändras. Det amerikanska är stilrent och effektfullt medan det svenska är för mycket. Färgerna går inte ihop och det är bara allmänt dåligt sammanfört. 

 

Boken i sig är riktigt bra. Den når inte riktigt samma höga nivå som första delen i trilogin eftersom den hade mer säregna element, men den står stadigt på egna men. Det mörka ödet, är som titeln hintar om, en ovanligt mörk bok för att vara en medlem i YA-genren. Jag gillar att huvudkaraktären, Nathan, inte är perfekt eller hundra procent god. Det blir så mycket mer intressant att läsa om en karaktär med en hel del mörka sidor.

 

Jag stöttar Gabriel/Nathan-romansen till tusen! Jag gillar inte alls Annalise men tycker att Gabriel som karaktär är sjukt gullig och jag hoppas verkligen att han och Nathan blir tillsammans. Scenerna de har tillsammans är så galet charmiga och romantiska.

 

Boken har några långsamma och händelselösa partier, speciellt i mitten, men mängden spänning och action kompenserar för det. Greens språk är trollbindande och unikt och som helhet är Det mörka ödet en bok jag verkligen gillade. Jag ser mycket fram emot den avslutande delen i trilogin.

 

Fakta:

Emperor är regisserad av Peter Webber och i huvudrollerna får vi se bland annat Matthew Fox, Tommy Lee Jones, Eriko Hatsune, Toshiyuki Nishida, Masayoshi Haneda, Colin Moy och Isao Natsuyagi. Filmen är 109 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2012.

 

 

Emperor lockar med sin tänkvärda premiss men tyvärr håller inte filmen måttet. Jag tappade intresset redan efter de första femton minuterna på grund av att handlingen hölls i skymundan och aldrig blev särskilt tydlig för mig som tittare. Emperor lyckades aldrig återfå min fascination och jag satt uttråkad och slötittade på resten av den händelselösa filmen.

 

 

Det tråkiga är att filmen verkligen har potential. Den har som sagt ett intressant koncept och många duktiga skådespelare. Vi får bland annat se Matthew Fox (Lost) och Tommy Lee Jones (The Homesman) i huvudrollerna: och de är inte direkt kända för att misslyckas. Dock kan inte ens dessa två stjärnor bära upp filmen när manuset är så pass bristfälligt.

 

 

Emperor arbetar inte särskilt mycket med den fascinerande historiska delen av historien, utan lägger alldeles för mycket fokus på en klyschig romantisk sidhandling; som för sin del inte ens känns äkta. Dessutom måste man vara engagerad och hålla koll på datumen för att hänga med i filmen. Jag kände att tidshoppen lätt blev förvirrande eftersom jag inte mindes vilket årtal nutiden utspelade sig i.

 

 

Som helhet var Emperor inte en film för mig. Det känns som att den hade potential till att bli något större, men tyvärr var den alldeles för tråkig för min smak.

 

Den åttonde säsongen av The Big Bang Theory är överraskande bra. Det borde inte komma som en chock eftersom det trots allt är en riktigt bra serie, men jag har tyckt att de senaste säsongerna hållit sig på en lägre nivå än de första. Därför är jag väldigt nöjd med upptäckten att serien börjat rycka upp sig. Det är sällan komedier får mig att dra på munnen, men den här säsongen av The Big Bang Theory lyckades få mig att skratta många gånger.

 

 

Tittar man tillbaka på de tidigare säsongerna märker man att serien har utvecklats en hel del; på gott och på ont. Karaktärerna har förändrats, mognat på sätt och vis, och det har gjort att även skämten mellan dem blivit annorlunda. Någonting jag tycker är synd med utvecklingen är att en hel del av seriens nördighet har tagits bort. Tidigare i serien låg stor fokus på Leonards och Sheldons nörd-liv: med spel, filmer och actionfigurer. Nu centrerar dock serien på karaktärernas romantiska relationer. Trots att jag tycker att det är gulligt att få följa deras kärleksliv så saknar jag den mer nördiga tiden.

 

 

The Big Bang Theory är en karismatisk, innovativ och underhållande serie som sprakar av färg och liv. Den är lättsam, lättengagerande och otroligt bekväm att se på. Den blandar på ett nyskapande sätt vetenskap, komedi och nördighet till en ljuvlig mix.  Jag tycker dock att den åttonde säsongen tappar några riktigt intressanta handlingstrådar här och var, och fängslande aspekter tittaren vill veta mer om glöms ibland bort. Fokusen blir lite skev och många medryckande händelser uppmärksammas inte tillräckligt. Istället för att utveckla händelsen väljer serien att introducera någonting nytt istället. Det är seriens största nackdel: bristen på påtaglig utveckling och att karaktärerna inte påverkas tillräckligt av händelserna.

 

 

The Big Bang Theory är en karaktärsdriven serie och det är en fröjd att återigen få följa de färgglada och underhållande rollerna. Skådespelarna är exemplariska och allesammans har en härlig utstrålning. Jim Parsons (Home) är en riktig stjärna och jag kan inte tänka mig hur serien skulle fungera utan honom. Personligen har jag lite problem med Galecki, mest för att hans karaktär Leonard känns rätt klängig och gnällig, men Cuoco-Sweeting, Helberg, Rauch och Rayyar gör strålande jobb. Jag är även förvånad över att upptäcka att jag börjat gilla Bialik. För ett långt tag ogillade jag henne starkt men nu har jag svårt att föreställa mig serien utan henne.

 

 

Serien har dessutom många duktiga gästskådespelare. Några favoriter i repris är Kevin Sussman (A. I. Artificiell intelligens) som Stuart, John Ross Bowie (The Heat) som Barry, Laurie Metcalf (Toy Story) som Mary, Christine Baranski (Mamma Mia!) som Beverly samt Nathan Fillion (Firefly) och Wil Wheaton (Star Trek: The Next Generation) som sig själva. Skådespelaren Carol Ann Susi (Min låtsasfru), som spelat Debbie Wolowitz, är dock inte med. Hon dog medan inspelningen pågick och följdaktigen var de tvungna att skriva om en hel del av manuset i sista minuten. Därför har jag full förståelse för att vissa av säsongens avsnitt är mindre bra. Jag tycker dock om att serien drog fördel av tragedin och baserade nya, intressanta handlingsparalleller på det. Men är jag återigen besviken över att det inte påverkade seriens totala förlopp. Den här situationen var perfekt för att motivera stora karaktärsutvecklingar.

 

 

Trots att nördigheten drabbas så tycker jag att det är kul att skaparna lägger lite extra krut på karaktärernas förhållanden. Jag önskar bara att de kunde komma på nya sätt att förändra relationerna på. Det känns som att giftermål är seriens enda sätt att utveckla förhållandena, och det blir lite enformigt. Det skulle vara roligare att få se karaktärerna bli gravida, flytta och liknande, istället för att en efter en gifter sig.

 

 

Säsongens avslut är oväntat starkt. Visserligen kom det plötsligt och jag tycker att det hade kunnat laddas upp mer inför det, men jag tycker ändå att det är en av seriens starkaste och mest oförutsägbara säsongsslut hittills. Det är ovanligt dramatiskt för att vara i The Big Bang Theory och det skapar en stor längtan efter att se fortsättningen.

 

 

Sammanfattningsvis så älskar jag den här säsongen av The Big Bang Theory. Visst, den når inte riktigt samma nivå som de fyra första säsongerna och den har några rejäla missar; men den är charmig, rolig och väldigt egen. Karaktärerna är underbara, skådespelarnas karisma lyser igenom skärmen och det var länge sedan jag skrattade så mycket till en serie. Jag ser grymt mycket fram emot den nionde säsongen.

 

Idag kom två paket i brevlådan: ett egenbeställt och ett från Modernista bokförlag.

 

Fakta:

Blå Tråd (org. Gathering Blue) är den andra delen i Den Utvalda-serien (org. The Giver Quartet), av Lois Lowry. Boken är 251 sidor lång och publiceras av Natur & Kultur.

 

 

Fast Blå Tråd är fortsättningen på Den Utvalde så får vi inte fortsätta att följa samma karaktärer och handlingsparalleller som tidigare. Istället utspelar sig boken i en annan by, flera år efter händelserna i första boken. Lois Lowry bygger upp Blå Tråd riktigt bra, men då den inte har den invecklade och rika världen från första boken kan jag inte undgå att gilla Den Utvalde mer.

 

I de flera dystopier jag har läst är det varit fullt ös och action redan på första sidan. Blå Tråd är lugnare, men det är faktiskt till bokens fördel. Hade den haft det där tempot skulle världsuppbyggnaden gått förlorad. Nu får vi istället i lugn och ro lära känna karaktärerna och samhället. Det gör att atmosfären blir mer påträngande och som läsare hinner man fundera mer över det som sker.

 

Huvudkaraktärerna – Kira och Matt – är båda två riktigt intressanta att följa. Matt är en söta och trogne följeslagaren medan Kira är den med ett fascinerande förflutet. Det är otroligt intressant att läsa om Kiras barndom och uppväxt och jag rycktes verkligen med i tillbakablickarna. Dock måste jag också skriva att jag tycker att Kira är alldeles för passiv som person. Hon får aldrig själv saker att hända, utan påverkas bara av andras val. 

 

Något som är synd är att läsaren räknar ut ”mysteriet” långt innan karaktärerna gör det, vilket gör att det inte blir ett lika storslaget avslut som boken har kompentens till. Dessutom får vi inte svar på en hel del frågor om samhället; boken slutar nämligen ännu mer öppet än Den Utvalda. Men förhoppningsvis så kastas ett ljus över de mörkbelagda frågorna senare i serien.

 

Som helhet tycker jag mycket om Blå Tråd. Karaktärerna och världsuppbyggnaden är som förväntat riktigt noggrant gjorda och Lowrys språk griper tag i läsaren direkt. Trots att boken är rätt stillsam så är den intressant. Jag kommer definitivt att läsa de två resterande delarna i serien och hoppas att de håller sig på samma höga nivå.

 

Idag fick jag en bok från Forum bokförlag.

 

Fakta:

I den tredje säsongen av The Simpsons spelar Dan Castallaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeardley Smith, Hank Azaria och Harry Shearer huvudrollerna. Säsongen är 552 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1991.

 

 

Den tredje säsongen av The Simpsons är uppiggande, underhållande och perfekt att slötitta på. Trots sina många satirer är det här är en otroligt lättsam serie som inte kräver mycket engagemang från tittarens håll.

 

 

Det jag gillar med de tidiga säsongerna av The Simpsons är att allting är ritat för hand. Senare i serien blir allt animerat, och trots att det också ser riktigt bra ut så känns det på något sett mer personligt och genomarbetat med handgjort. Ibland syns skuggor som inte ska vara där och ibland råkar karaktärerna ex. skela med ögonen, men det är ingenting som stör mig.

 

 

Karaktärerna är som alltid charmerande och rösterna görs superb. The Simpsons är dessutom känd för att ha många bra gästskådespelare. I just denna säsong är hela rockbandet Aerosmith med, tillsammans med Michael Jackson (under pseudonymen John Jay Smith), Neil Patrick Harris, Jon Lovtiz, Sting, Steve Allen, Beverly d’Angelo, Danny DeVito och ett stort gäng sportfånar i avsnittet ”Homer at the Bat” som fokuserar på baseboll.

 

 

Nackdelen är att vissa avsnitt ibland känns lite enformiga och upprepande, men oftast kompenseras det av resten av seriens höga kvalité. The Simpsons är en perfekt serie att titta på när man är på dåligt humör, och garanterar en hel del fnitter. Jag är riktigt nere över att The Simpsons inte längre kommer att släppas på DVD. Jag älskar den här serien och vill ha min samling komplett, men trots att 28 säsonger är gjorda och fler är på väg så var säsong 17 den sista som släpptes i fysiskt format… Damn them!

 

Fakta:

Stitch! - experiment 626 (org. Stitch! - the movie) är en animerad film regisserad av Tony Craig och Roberts Gannaway. Huvudrollerna spelas av bland annat Daveigh Chase, Chris Sanders, Tia Carrere, David Ogden Stiers, Kevin McDonald och Ving Rhames. Filmen är 58 minuter lång, barntillåten och spelades in 2003.

 

 

Jag älskar allt som har att göra med den första Lilo & Stitch-filmen. Dess vackra budskap, karaktärerna, musiken… Stitch! – experiment 626 når dock inte upp till förväntningarna. Det är en söt film, men den når inte i närheten av originalet.

 

 

Jag känner att skaparna till filmen använt sig av lite falsk marknadsföring. Läser man om Stitch! – experiment 626 så får man uppfattningen om att man kommer få möta en hel del av de resterande experimenten, men faktum är att vi bara får se två stycken (ej beräknat den sista minuten). Det är lite tråkigt.

 

 

Karaktärerna är så klart söta och en personlig favorit för mig är charmerande Pleakley. Dock känns det som att den här filmen inte påverkade dem på något sätt. Vi lärde inte känna dem bättre och de utvecklades inte. Dessutom är de inte med om någonting extraordinärt. Det kändes lite B att få se saker vi redan sett förut. Men självklart har Stitch! – experiment 626 sina stunder. Med några rappa repliker här och var förhöjs filmen.

 

Det känns dock fel att kalla detta för en film, trots att den klassificeras som det. Det känns snarare som pilotavsnittet för tv-serien Lilo & Stitch – the series.

 

 

Som helhet är Stitch! – experiment 626 okej. Eftersom egentligen ingenting nytt händer bleknar filmen i jämförelse med originalet. Men det är definitivt ett mysigt komplement för dem som inte fått nog av det omaka paret.

 

Idag fick jag hem en mycket efterlängtad fortsättning på The Big Bang Theory. Jag förbokade säsong åtta för några månader sedan och har otåligt räknat ner dagarna.

 

Fakta:

Herregud & co. är en spiralbunden bok skriven och illustrerad av Royne Mercurio. Den är 372 sidor lång och publiceras av Libris förlag.

 

 

”En dag bestämde han sig för att sluta existera och börja leva”. Så lyder ett av de inspirerande citaten från Herregud & Co. av Royne Mercurio. Bokens texter må vara korta, men de lyckas allesammans att förmedla hopp och livsglädje.

 

Herregud och Co. är inte en bok som är ämnad att bara bläddras igenom. Många av texterna ger rejäla tankeställare som får läsaren att stanna upp i flera minuter och fundera över sin egen vardag. Jag kan personligen relatera till mycket som tas upp i boken och kände inspirationen flöda genom mig.

 

Texterna är väldigt jordnära och det är just för att de är så uppenbara och äkta som de påverkar läsaren och sätter perspektiv på vardagen. Mercurio har både skrivit egna korta texter och citerat kändisar och välkända ordspråk. En stor favorit för mig är det afrikanska ordspråket:

 

 

Många av texterna är väldigt djupa och kan tolkas på flera olika sätt. Är man tillräckligt tålmodig skulle man kunna sitta och begrunda varje text hur länge som helst.

 

Illustrationerna är enkla men söta och bidrar till att läsaren tar till sig orden. Texten, den grafiska formen och illustrationerna kompletterar helt enkelt varandra.

 

Det är svårt ge boken ett rättvist betyg, eftersom majoriteten av böckerna jag läser är skönlitterära och inte går att jämföra med Herregud och Co. Därför sätter jag ett så neutralt betyg som möjligt. Det är självfallet inte den mest spännande boken att sträckläsa, men Herregud och Co. är en söt, inspirerande och tankeväckande bok, med glädjefyllda illustrationer och jordnära citat.  

 

Fakta:

Lögner är den första delen i Pretty Little Liars-serien, skriven av Sara Shepard, som baserar tv-serien med samma namn. Boken är 223 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.

 

 

Jag är ett stort fan av tv-serien som baseras på Pretty Little Liars-böckerna. Jag hade dock hört att böckerna skulle skilja sig mycket från tv-serien och därför var jag beredd på att bli besviken. Jag blev dock positivt överraskad och gillade boken betydligt mycket mer än vad jag förväntat mig.

 

Jag fastnade direkt för Sara Shepards skrivteknik. Lögner är otroligt lättsam, språket har flyt och läsningen gick av bara farten. Jag gillar att varje kapitel berättas ur olika individers perspektiv och varje karaktär har en intressant historia att berätta. Att synvinklarna växlas mellan dem gör att man aldrig hinner tröttna på en enskild handlingsparallell, samt att man som läsare lär känna karaktärerna mycket bättre.

 

Nu vet jag ju inte hur det är med resten av böckerna i serien, men jag tycker att just Lögner var väldigt lik tv-serien. Boken inkluderar ungefär samma händelser som tv-seriens första avsnitt. De enda distinkta skillnaderna jag noterade var karaktärernas utseende.

 

Trots att inte särskilt mycket händer i boken så fastnade jag både för karaktärerna handlingen. Lögner har visserligen inte samma mystik och spänning som tv-serien, men jag älskar att läsa om karaktärernas utvecklingsprocesser. Det är intressant att få läsa om hur deras beslut påverkar människorna omkring dem och jag hade svårt att slita mig ifrån boken.

 

Någonting jag satt och funderade på var dock om jag gillar Lögner just tack vare det faktum att jag älskar tv-serien. Detta är bara ren spekulation, men jag är aningen tveksam om jag hade uppskattat boken lika mycket om jag inte hade sett serien först.

 

Allt som allt så tycker jag om Lögner. Det är en lättsam och snabb läsning och jag tycker att karaktärerna är intressanta att läsa om. Jag är definitivt sugen på att läsa mer och hoppas att Modernista fortsätter att översätta de resterande sexton böckerna i serien.

 

I Wayward Pines får vi se Matt Dillon, Carla Gugino, Shannyn Sossamon, Toby Jones, Charlie Tahan, Melissa Leo, Reed Diamond, Hope Davis, Siobhan Hogan och Sarah Jeffrey i huvudrollerna. Serien är 440 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Wayward Pines är en helt unik tittarupplevelse. Innan jag såg serien trodde jag  att det inte skulle vara en serie för mig. Trailern är missledande, baksidestexten ofullständig och omslaget är ärligt talat rätt fult och intetsägande. Men ser du stjärnorna till vänster? Det är ett ovanlig högt betyg. Poängen är; jag hade ingen föraning om hur imponerande och spännande Wayward Pines skulle visa sig vara.

 

 

De sex första avsnitten i serien är de absolut bästa. Med unik struktur och en spänd, obehaglig atmosfär tog mystiken mig med storm. Jag fastnade redan vid första avsnittet och fascinationen växte för varje minut. Det säregna mysteriet är intelligent utformat och jag hungrade konstant efter att få se mer. När sanningen väl avslöjades blev jag hänförd av hur allt sammanlänkades. Därefter blir serien aningen sämre. Inte för att den förlorar spänning, utan snarare för att mysteriet har lösts och serien faller offer för en handfull klyschor. De avslutande minuterna är dessutom anti-klimatiska. Wayward Pines är dock en fantastisk serie och den håller sig otroligt stark rakt igenom.

 

 

Är du, precis som jag, svag för slagfärdiga tvister och chockerande överraskningar så är Wayward Pines utan tvekan rätt serie för dig. Avslöjandena är allt annat än förutsägbara. Serien kräver dock lite engagemang från tittarens håll. Konceptet är otroligt intelligent och fängslande, men också relativt komplext. Det gäller att hänga med i svängarna för att förstå hur allting ligger till.

 

 

Någonting jag älskar är seriens realism. Trots att tv-serier i den här genren lätt kan bli överdrivna och överdramatiserade så håller sig Wayward Pines trovärdig rakt igenom. Den känns inte långsökt och sättet serien utforskar det okända på är övertygande och intresseväckande. 

 

 

Skådespelarprestationerna är ren perfektion. Jag har aldrig gillat Matt Dillon (Den där Mary) i hans tidigare verk eftersom jag alltid uppfattat honom som lite smådryg. Men i Wayward Pines går det inte att förneka hans stora bidrag till serien. Jag tycker dessutom att det är roligt att få se en av mina stora barndomsidoler; nämligen Carla Gugino (Spy Kids). Hon spelar i en väldigt annorlunda genre än vad jag sett henne i tidigare och klarar det galant. Jag tycker också att Melissa Leo (Prisoners) bör nämnas separat eftersom hon både understödde mystiken och bidrog med den starkaste karaktärsutvecklingen. Resterande skådespelare presterade dock också oklanderligt.

 

 

Om du nu sitter och funderar: ”Borde jag ge Wayward Pines en chans?” så är det uppenbara svaret från mig ”Ja, absolut!”. Det är en otroligt välgjord och genomtänkt serie som griper tag i tittaren direkt. Wayward Pines har bland de mest unika koncepten jag varit med om och jag älskar den starka mystiken. Trots att den förlorar lite känsla framåt slutet så är serien som helhet actionfylld och utan brist på häpnadsväckande avslöjanden.

 

Idag fick jag en bok från Libris förlag.

 

Fakta:

Den fängslade guden är den andra delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan. Boken är 499 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen bokförlag.

 

 

Det finns ingen tvekan om att Rick Riordan är en begåvad författare. Den fängslade guden är en roande och actionfylld läsning som går av bara farten att läsa. Riordans skrivteknik är lättsam och han får till ett härligt flyt i texten.

 

Dock känner jag att han använder sig av en mall. Den fängslade guden är väldigt lik Den försvunne hjälten. I båda böckerna beger sig två killar – varav den ena har minnesförlust – och en tjej ut på ett uppdrag, och de är allesammans rädda för att avslöja sitt förflutna. Det är lite trist att läsa om ett näst intill identiskt koncept. Visserligen handlar det om helt andra karaktärer, men det känns nästan som samma bok.

 

Jag tycker inte riktigt att Den fängslade guden är lika bra som den första delen. Den är rolig, men inte lika rolig. Den är spännande, men inte lika spännande. Dessutom måste jag erkänna att jag föredrar karaktärerna från förra boken. Visst älskar jag Percy, Hazel och Frank från Den fängslade guden, men Jason, Piper och Leo hade något alldeles speciellt, en annan personkemi.

 

Nu låter min recension relativt negativt, och jag vill verkligen inte ge sken av att Den fängslade guden är en dålig bok. Tvärt om; den är fantasifull, med underhållande dialoger och tankegångar. Jag diggar den grekiska och romerska mytologin. Jag gillade verkligen boken och tycker bara att det är synd att den var så lik sin föregångare. Men jag är minst sagt nyfiken på fortsättningen: Athenas tecken.

 

Jag gillar spänning. När jag ser actionfilmer eller blodiga fantasy-serier som Game of Thrones är jag i mitt rätta element. Men jag är också svag för barnfilmer. Därför klickade jag nyligen hem fem stycken barnfilmer, varav jag redan äger fyra av dem.

 

Fakta:

I den sjätte och avslutande säsongen av Glee får vi se Lea Michele, Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Matthew Morrison, Naya Rivera, Jenny Ushkowitz, Heather Morris, Chord Overstreet och Darren Criss i huvudrollerna. Säsongen är 570 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Glee är en serie som enligt mig har gått väldigt mycket upp och ner. Vissa delar har varit rent utav förfärliga. Därför vågade jag inte ha allt för höga förhoppningar på dess avslutning. Jag måste dock erkänna att den sista säsongen av Glee är otroligt härlig att se på. Det är utan tvekan seriens bästa säsong och varje avsnitt är uppiggande, glädjefyllt och inspirerande.

 

 

Vid den fjärde och femte säsongen av serien kände jag att den tappade fokus på de ursprungliga skådespelarna. Serien lade till ett stort gäng nya karaktärer som jag personligen inte alls fann lika underhållande och intressanta. Det drog ner serien enormt. Därför gladde det mig mycket att upptäcka att vi får återse nästan alla de ursprungliga skådespelarna i denna säsong. De triviala karaktärerna från förra säsongens mittpunkt, exempelvis Marley och Blake, syns till min stora lättnad inte till alls. Istället är Rachel, William, Sue, Kurt, Artie, Santana, Tina, Brittany och de andra återigen i seriens centrum. Via återföreningar och osedda tillbakablickar får vi också åter möta Mercedes, Puck, Mike, Emma, Quinn, Figgins, Becky, Kitty, Terri, Burt, Unique, Sugar, Carole, Jesse med flera. Vi får till och med se ett gammalt uppträdande med Finn. Den enda karaktären jag känner att jag saknar att återse i säsongen är Shelby, som spelades av Idina Menzel.

 

 

En annan anledning till att jag tycker att detta är den bästa säsongen av Glee är att den har mer känsla. Den är underhållande och charmig, men samtidigt mindre överdriven än tidigare säsonger. Den har dessutom ett tydligt mål och syfte, och håller en stark röd tråd genom säsongens alla avsnitt. I tidigare delar har jag tyckt att avsnitten inte alltid hört ihop, att säsongerna varit rörigt uppbyggda och inte särskilt välplanerade. Men här har varje avsnitt, varje minut, sitt strategiska syfte. Istället för att endast fokusera på att vinna som i tidigare säsonger, läggs istället krut på karaktärernas hopp och framtidsutsikter. Jag tycker också om att säsongen tydligt förespråkar tolerans och respekt för sina medmänniskor. 

 

 

Musiken är som alltid bra och det finns låtar för alla smaker. Precis som tidigare blandar serien gamla klassiker med moderna poplåtar och det blir en behaglig och glädjande mix. Skådespelarna har fantastiska röster och som tittare rycks man verkligen med i deras karismatiska scenglädje. Underförstått är Glee en renodlad musikal, med skillnad från exempelvis Nashville som snarare är en musikalisk dramaserie.

 

 

Den sista säsongen av Glee lyckas förvånansvärt bra med att knyta ihop säcken. Den cirkulerar på ett passande sätt tillbaka till första säsongen och får oss att känna att serien nu är en helhet. Tack vare det sista avsnittet får tittaren en lätt nostalgisk och berörande känsla. Via tillbakablickar inser man hur Glee-klubben påverkat karaktärernas liv, och ett antal framtidsblickar gör att serien knyts samman snyggt och känns komplett.

 

Glee har likt en berg- och dalbana gått mycket upp och ner, och därför trodde jag aldrig att jag skulle känna en avsaknad som denna. Serien gick minst sagt ut med en skräll och jag känner mig riktigt nöjd med vad jag bevittnat. Genom den proffsigt gjorda cirkuleringen så känner jag mig tillfredsställd med sättet serien slutade på. Glee är inte den ideala serien för den som söker chockerande och oförutsägbara tvister, men jag skulle ljuga om jag skrev något annat än att den här säsongen förmedlade en oförglömlig glädje till mig. Tack vare den här avslutningen så kommer jag sakna serien mycket.

 

Idag fick jag två stycken böcker av Modernista bokförlag.

 

Fakta:

I den första säsongen av Penny Dreadful, skapad av John Logan, får vi se Eva Green, Reeve Carney, Timothy Dalton, Rory Kinnear, Billie Piper, Harry Treadaway, Josh Hartnett och Olivia Lleqellyn i huvudrollerna. Säsongen är 419 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014.

 

 

Jag är riktigt, riktigt besviken på Penny Dreadful. Jag hade hoppats på att få se en mörk, intagande och riktigt spännande serie i actionstuk. Och visst är serien mörk och minst sagt speciell, men den är också riktigt tråkig.

 

 

I säsongen får vi möta klassiska litterära figurer så som varulven Dorian Grey, Frankenstein och hans monster, vampyrer osv. Huvudkaraktären Vanessa (Eva Green) är dessutom ett medium. Som du förstår så finns det en hel del övernaturliga varelser och hade det gjorts rätt hade det kunnat bli en superb mix. Istället blir det alldeles för mycket.

 

 

Penny Dreadful känns som en historisk och gotisk version av The Vampire Diaries, fast med äldre skådespelare, underligare karaktärer, råare sex, grövre språk och en konstant erotiskt laddad atmosfär. Här får vi se det klassiska ”hitta-och-döda-monster”-upplägget, lite som i Van Helsing, fast det blir aldrig fullt tempo och actionfyllt i serien. Det är inte ofta som monstren själva syns på skärmen utan serien fokuserar mest på Vanessas psyke och alla gånger hon blir besatt av onda andar. Bra att veta är att seriens åldersgräns troligen inte från våldet i sig, utan just från Vanessas grova språk och… besynnerliga natur.

 

 

Eva Green (Oskuldens Tid) är anledningen till att jag såg den här serien, och hon presterar onekligen utmärkt. Dock har jag fastnat för väldigt få karaktärer då majoriteten är alldeles för grova i munnen och allmänt underliga för min smak. Jag både ogillar och gillar Greens karaktär, Vanessa. Hon är otroligt besynnerlig, högljudd och allmänt jobbig, men samtidigt drogs jag till hennes mörker av ren fascination. Jag skulle vilja veta ännu mer om hennes förflutna och varför hon är som hon är. Den enda karaktären jag dock har ett genuint gillande för är Frankensteins monster. Men då Penny Dreadful återigen fokuserar väldigt mycket på karaktärernas psyke så förlorar den karaktärsutvecklingen och handlingen på vägen.

 

 

Personligen uppskattar jag tillbakablickarna mest, vilket är ytterst ovanligt. Jag har alltid varit väldigt kritisk mot tidshopp i serier och filmer, men i Penny Dreadful känner jag att tillbakablickarna är den enda chansen att  lära känna karaktärerna mer på djupet. Det är just tillbakablickarna som fått mig att fastna för Frankensteins monster, och som gjort att jag förstått mig på Vanessa... lite mer i alla fall.

 

 

Att inte fastna för karaktärerna och att hela tiden möta fler frågor än svar gjorde att jag tidigt tröttnade och kände mig uttråkad. Redan vid andra avsnittet kände jag att detta inte skulle bli en serie som jag skulle vilja fortsätta att följa. Jag plöjde mig igenom säsongen, och känner inte för att se mer. Men känner jag mig rätt så kommer jag lockas tillbaka just av det sjuka konceptet och antagligen se övriga säsonger också.

 

 

Penny Dreadful är helt enkelt för mycket. Den dansar för mycket mellan ytterligheterna; växlar hastigt mellan enformiga dialoger och högljudda skrik, mellan erotiska sexscener och kirurgiska ingrepp på mentalsjukhus, mellan blodiga experiment och balettdansande småflickor. Det blir för mycket och det som är menat att vara dramatiskt blir istället tråkigt. Den skumma delen är att jag faktiskt är kluven. En del av mig gillar den lite sjuka skräck-atmosfären. Jag skulle definitivt inte kalla Penny Dreadful läskig, men personligen tycker jag att den var mycket obehagligare än American Horror Story. Jag hade riktigt svårt att skriva den här recensionen, och det enda ordet som egentligen beskriver serien är "udda".

 

Idag kom ett paket från 20th Century Fox.

 

Fakta:

I den fjärde säsongen av komediserien Two and a half men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Marin Hinkle, Conchata Ferrell, Holland Taylor och Melanie Lynskey i huvudrollerna. Säsongen är 496 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2006.

 

 

Den fjärde säsongen skiljer sig inte särskilt mycket från de tidigare delarna, vilket både har sina för och nackdelar. Å ena sidan så får vi återse det vi älskar: de charmiga karaktärerna, den lättsamma tonen och underhållande atmosfären. Men å andra sidan skulle jag vilja se en mer kontinuerlig handling vid det här laget. Varje avsnitt är välgjord och roande, men ser man på serien som helhet så känns den rätt meningslös, just för att den saknar en större handling.

 

 

Skådespelarna är dock oklanderliga och jag älskar alla karaktärerna. Sheen, Cryer och Jones är hur charmerande som helst och de lyckas göra sina karaktärer utmärkande, egna och otroligt intagande. Även Ferrell, Taylor och Lynskey bjuder på en hel del utstrålning och charm.

 

 

För att vara helt ärlig så finns det inte mycket mer att skriva om den här säsongen. Den är underhållande och lättsam, och gillar du de tidigare säsongerna så lär du gilla denna också. Jag tycker personligen att säsong tre höll en lite högre klass, men det är bara en smaksak. Jag ser det också som ett gott tecken att min mamma, som annars är väldigt kritisk mot Two and a half men, satt och skrattade flera gånger till denna säsong. 

 

Idag kom ett paket som jag beställde förra veckan från Adlibris. Det innehöll både böcker som får mig att vilja hoppa upp och ner av lycka, och böcker som... not so much.

 

Fakta:

Gyllene Sonen (org. Golden Son) är den andra delen i Rött Uppror-trilogin (org. Red Rising), skriven av Pierce Brown. Boken är 462 sidor lång och publiceras av Norstedts bokförlag. Den har fått betyget 4,5/5,0 på Goodreads.

 

 

Precis som Rött Uppror genomsyras Gyllene Sonens Goodreads-sida av positiva recensioner. Där finner man sida upp och ner fyllda med lovord och beröm. Och visst förstår jag varför Gyllene Sonen är populär, men jag delar inte riktigt deras entusiasm. Jag tycker att detta är en riktigt bra bok; men jag kan inte påstå att jag älskar den.

 

Konceptet är grymt och jag finner hela kastsystemet fascinerande. Det är dessutom ovanligt att hitta en välskriven bok som inte utspelar sig på Jorden, och jag tycker att Pierce Brown använder sin rymdkunskap på ett fantastiskt sätt. Det är till exempel riktigt intressant att uppleva actionscener på ställen med låg gravitation. Browns skrivteknik är intelligent och det finns inga tvivel om att textens kvalité är på topp.

 

Dock kan jag också tycka att hans språk känns aningen tungt. Det i sin tur gör att tempot sackar efter och att jag som läsare inte riktigt kunde anknyta till karaktärerna på en känslomässig nivå.

 

Som helhet är Rött Uppror-trilogin en bokserie jag verkligen rekommenderar till er som vill ha actionfylld och genomtänkt science fiction. Personligen kunde jag inte riktigt slappa av och njuta av läsningen just på grund av tyngden i Browns ord, men jag älskar världen och är riktigt nyfiken på vad som kommer att hända härnäst. Jag kommer utan tvekan att läsa den avslutande delen i trilogin.

 

Idag fick jag ett paket från Bonnier Carlsen bokförlag.

 

Tänk vad tiden går fort! Det är hela fyra år sedan jag startade bloggen och nu är jag inte längre tonåring! Dessutom har jag börjat på högskolan. Jisses vad gammal jag känner helt plötsligt...