H.C. Andersen är en antologi bestående av 36 noveller av olika författare, som på ett eller annat sätt anknyter till eller återberättar en historia av just H.C. Andersen. Det är inte helt lätt att recensera en antologi, eftersom de olika författarna har skilda stilar och förmågor. Det är inte heller enkelt att skriva noveller: skribenten behöver på kort tid både fånga läsarens intresse och avrunda berättelsen snyggt. Och tyvärr, är det något som jag anser att många misslyckades med i H.C. Andersen.

 

Några av novellerna i H.C. Andersen lyckades behålla mitt intresse. Dessa inkluderar bland annat ”Den fula ankungen”, ”Det här fixar du” och ”Näktergalen”. Dessvärre höll majoriteten inte måttet. I många av novellerna händer det ingenting. Andra noveller är så pass korta att berättelsen tar slut precis när det känns som att den börjat. Det blir lite snopet, när uppladdningen nästan är längre än själva poängen med historien. På grund av det upplever jag att novellerna inte gav mig mycket som läsare. De kändes för intetsägande.

 

Rent generellt är H.C. Andersen inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte riktigt vad jag hade trott, men jag hade i alla fall räknat med en lite mer sagolik och magisk känsla än vad jag fick. Och med tydligare anknytning till Andersen. Nu är novellerna väldigt löst förankrade, och det är inte alltid helt uppenbart vilken berättelse som en novell baseras på. Förövrigt känns formgivning och språk ofta (men inte alltid) amatörmässig och krystad. Som helhet är alltså inte H.C. Andersen en antologi som föll mig i smaken, och jag kan inte förmå mig att rekommendera den vidare. Tyvärr.

 

 

I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av filmen Ready player one. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.

 

Ready player one baseras på boken med samma namn av Ernest Cline. Filmen är regisserad av Steven Spielberg och utspelas i en alternativ värld där den unge Wade ger sig in i en virtuell verklighet. Filmen släpps 6 augusti 2018, och i huvudrollerna syns bland annat Ben Mendelsohn, Hannah John-Kamen, Simon Pegg och T.J. Miller.

 

 

För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:

1. Svara på frågan: skulle du vilja besöka en fiktiv värld? Vilken?

2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?

3. Ange din mejladress.

 

Tävlingen avslutas midnatt 5 augusti. Sena bidrag blir ogiltiga.

 

Vinnare: Boklunga, Michael A och Åsa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Game night har inte direkt ett nytt och fräscht koncept, men filmen är ändå rätt bra. Skådespelarna är superb. Särskilt Rachel McAdams, som charmar tittaren genom skärmen. Kemin till kollegorna är slående, och deras gemensamma komiska tajming fick mig att skratta oräkneliga gånger. Faktum är att Game night är rätt rolig, och filmen har en del riktigt minnesvärda scener.

 

Ändå är det något som håller filmen tillbaka. Karaktärerna är lite slätstrukna, händelserna klyschiga och upplägget rätt rörigt med sidspår som inte utvecklas ordentligt. Ibland känns manuset lite krystat och på något sätt upplevde jag filmen som förutsägbar, trots att den innehöll många vändningar. 

 

 

Allt som allt underhölls jag av Game night. Det är en rolig film: jag skrattade och mådde allmänt bra när jag tittade på den. Samtidigt känns det inte som att den särskiljer sig särskilt mycket från andra komedier.

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Peadar O'Guilin.

Serie: The call #1.

Längd: 387 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.

 

 

Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.

 

 

Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill inleda med att skriva att manuset är briljant. Trots att den största delen av avsnittet utspelar sig hundra år innan tidigare delar av serien, integreras handlingen snyggt med resten. Utöver det är det hela väldigt snyggt gjort också: klippningarna är inte bara ett sätt att växla mellan scenerna, utan används också för att förstärka det som händer. Sen är också fotot extraordinärt, kostymerna ursnygga och musiken episk. Och som vanligt levererar skådespelarna, tempot är högt och alltsammans är grymt spännande.

 

 

Som helhet är Sherlock: the abominable bride riktigt bra. Om du gillar kvicka, intelligenta mysterier som samtidigt är riktigt roliga, är detta definitivt en serie för dig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Animal farm är en briljant satir. Den skrevs 1945 men är minst lika aktuell idag. Faktum är att boken är skrämmande lätt att relatera till dagens samhälle, vilket gör läsningen rätt obehaglig.

 

Stämningen i Animal farm är mörk. Själva handlingen är enkel och baseras på den ryska revolutionen, men desto mer komplex är de många metaforerna, som symboliserar bland annat manipulation och faran med okunskap. Bokens budskap är tankeväckande och minst sagt viktigt. Samtidigt är Animal farm packad med cynisk humor och ironi.

 

Trots den enkla handlingen är boken riktigt spännande. På få sidor lyckas Orwell bygga upp en tät atmosfär och konstruera karaktärer som läsaren verkligen fastnar för. Deras djup och komplexitet väckte genuina känslor hos mig, vilket också gjorde deras livsöden mer berörande. Favoriten var förstås hingsten Boxer. Åh, Boxer.

 

Som helhet är Animal farm en enastående klassiker. Verkligen enastående. Den fick mig att tänka. Den fick mig att känna. Och den gjorde mig genuint rädd. Inte för spöken eller vålnader, utan för något mycket farligare: människor som inte kan hantera sin makt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regissör: Tom Hopper.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 34 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham-Carter, Derek Jacobi, Michael Gambon.

Releasedatum: 8 juni 2011.

 

 

 

 

 

 

The king’s speech är ett stadigt drama som får tittaren att må bra. Filmen är tankeväckande och smått berörande, men det som förvånar är humorn. Skratt är kanske inte vad man förväntar sig från den här typen av film, men skratta var precis vad jag gjorde. Och det är lite det som gör att intresset hålls rakt igenom.

 

 

Förutom de humoristiska glimtarna är det skådespelarna som imponerar. De tre huvudrollsinnehavarna presterar riktigt starkt, och kemin mellan dem är trovärdig och intagande. Jag fastnade särskilt för relationen mellan kung Albert och hans läkare, då dem förmedlade en oerhörd genuin värme. 

 

 

Som helhet är The king’s speechen bra film. Trots att tempot är lite långsamt, förlorade jag aldrig mitt intresse. Skådespelarna och den härliga stämningen gör att engagemanget förblir ända till eftertexterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är en biografi om mannen bakom filmen The room från 2003. Ehm… det är minst sagt en intressant tittarupplevelse. Jag hade inte hört talats om The room tidigare, men efter att ha sett The disaster artist är jag nästan sugen på att se den. Jag tror aldrig att jag har följt en så udda personlighet som Tommy Wiseau. James Franco får fram hans egenheter på ett spektakulärt sätt och gjorde mig som tittare ställd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Tommy: han är frustrerande och extremt irriterande, men samtidigt oerhört fascinerande. Oftast tyckte jag dock att det var rätt jobbigt att titta på hans påhitt.

 

 

Men trots att det var väldigt intressant att se Franco porträttera Tommy, började jag aldrig genuint bry mig: varken om karaktärer eller handling. Filmen bjuder på några skratt, men blir aldrig tillräckligt engagerande. Den känns för lång, upprepande och lite platt. Därtill står kameran aldrig still: inte ens när karaktärerna bara sitter och pratar, vilket störde mig.

 

 

Som helhet är The disaster artisten annorlunda film. Eller nej, stryk det. Det är inte filmen som är annorlunda, utan personen som den porträtterar: Tommy Wiseau. Det var fascinerande och underhållande att ta del av hans liv, och som tittare visste jag aldrig riktigt var jag hade honom. Men som film blev det inte en särskilt extraordinär upplevelse, därav betyget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Serien om Ivy Pocket är helt klart underskattad. Det borde pratas mer om den! Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är, precis som sina föregångare, riktigt söt och mysig. Och så där härligt oseriös: lite i stil med Rick Riordan och Lemony Snicket. Protagonisten Ivy är både snabbtänkt och helt aningslös på samma gång, vilket försätter henne i många krångliga situationer som underhåller läsaren. Utöver den roliga berättarstilen och de charmanta karaktärerna, innehåller boken också fina illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.

 

I slutändan känns det som att det saknas något litet i Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, men allt som allt är det en bra avslutning på en bra trilogi. Tycker du om komiskt skrivna romaner som inte tar sig själv på för stort allvar, är Ivy Pocket-böckerna definitivt för sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har svårt att stämpla Sarah Dessen som ”bra” eller ”dålig”. Hennes romaner går mycket upp och ner för mig: vissa, som I dina ögon, älskar jag av hela mitt hjärta. Andra tycker jag är rätt tråkiga. En gång för alla lutar mer åt det senare. Det är inte en dålig bok, men samtidigt inget speciellt.

 

Låt mig börja med det positiva. Dessens språk är behagligt och lätt att ta till sig. Jag tycker om konceptet med att arbeta som bröllopsfixare och tror inte att jag har läst om det tidigare. Jag gillar dessutom karaktärernas lite cyniska tankesätt. När jag tänker ”bröllopsfixare” ser jag framför mig en hopplös romantiker, men sådana är inte dessa karaktärer: något som jag tyckte om.

 

Jag fick emellertid inga gulli-gull-känslor av En gång för alla. Ni vet, en sån där härligt varm och hjärtevärmande känsla som sveper in en som en varm filt och får en att bli alldeles lycklig? En gång för alla fick mig inte att känna mycket alls. Jag fastnade inte riktigt för karaktärerna och var helt enkelt inte särskilt intresserad av förhållandet mellan Louna och Ambrose: hon är tråkig och nedstämd, han irriterande. Förövrigt är tempot lite för långsamt, och jag saknar en starkare handling samt karaktärsutveckling.

 

Som helhet är jag relativt besviken. Jag vet att Sarah Dessen kan bättre. En gång för alla är inte dålig, men det känns som en förutsägbar dussinbok som inte har mycket att säga. Tyvärr.