I den första säsongen av Orange is the new black, skapad av Jenji Kohan, får vi se Taylor Schilling, Michael Harney, Kate Mulgrew, Natasha Lyonne, Jason Biggs, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Dascha Polanco, Laura Prepon och Taryn Manning i huvudrollerna. Säsongen är 734 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013.

 

Orange is the new black överraskade mig verkligen. Jag kan inte direkt påstå att den var bättre än vad jag trott, men sinnesstämningen och känslan i serien är definitivt annorlunda än vad jag hade fått för mig. Serien är aningen långsam och stundtals tråkig, men den unika tonen och de intressanta karaktärerna gör att serien ändå hålls upp riktigt bra. 

 

 

Redan vid första avsnittet kände jag att Orange is the new black skulle vara en serie jag skulle gilla. Visserligen ligger inte alla avsnitt på samma höga nivå, men den är hyfsat stark rakt igenom. Serien visar en hel del välkända ansikten, exempelvis Jason Biggs (American Pie), men de flesta av skådespelarna är relativt okända för världen. De lyckas dock prestera skickligt och gör ett väldigt bra första intryck på mig som tittare. Karaktärerna är varierade och jag gillar att de känns flerdimensionella. Jag upplever att det finns mycket att utforska, både i deras förflutna och i deras framtid. Min favoritkaraktär är nog Nicky, som spelas av Natasha Lyonne.

Serien är inte särskilt mörk trots att den utspelar sig i fängelset. Visst har den sina dramatiska och smått äcklande stunder, men Orange is the new black framstår mer som en komedi än en drama/thriller. Med detta finner jag både positiva och negativa aspekter. Det bidrar till den mycket unika tonen som serien har, men samtidigt känns det inte särskilt realistisk och även lite ytligt. Jag hade velat ha en lite djupare och dystrare ton, istället för den optimistiska känslan som nästan ständigt är närvarande. Men samtidigt gillar jag att småfnittra till de smått galna karaktärerna, så på den punkten är jag kluven.

 

 

Med det sagt så är ändå Orange is the new black en riktigt bra serie och jag är definitivt intresserad av att se fortsättningen. Jag är väldigt nyfiken över hur det går för alla karaktärerna och jag känner att även skådespelarna har stor utvecklingspotential. Den första säsongen är både underhållande och stundtals spännande, så det ska bli kul att få se mer av serien.

 

 

Ryttarna är skriven av Mats Wahl och publiceras av bokförlaget Natur & Kultur. Boken är 261 sidor lång och är den första delen i Blodregn-serien.

 

Jag både gillar och ogillar Ryttarna. Världen är intressant uppbyggd och det syns tydligt att Wahl är en van författare. Texten är lättsam och enkel att förstå sig på, och det är lätt att komma in i boken. Trots att grunden i konceptet känns igen från många andra dystopier så har boken en unik känsla tack vare den detaljrika miljön och det annorlunda klimatet.

 

Dock tycker jag att dialogerna saknar känsla och karaktäristiska drag. Hade det inte tydligt stått vem som sade vad så hade jag inte kunnat skilja meningarna åt. Jag hade velat att dialogerna och karaktärernas tankar gav dem mer liv och djup, men tyvärr föll den delen rätt platt. Dessutom tröttnade jag ungefär halvvägs igenom boken och jag fann inte intresset igen. Den kändes lite för händelselös och aningen klyschig.

 

Men boken är ändå helt okej och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen, Krigarna. Mats Wahl är en duktig författare och eftersom världen i Blodregn intresserade mig så pass mycket så kommer det bli kul att läsa vidare.

Om det någonsin finns ett så kallat "perfekt köptillfälle" så är det idag. I många butiker så är det Black Friday, vilket innebär att priserna på många av varorna sänks chockartat. Ofta gäller det mellan 45% - 90% billigare. Det finns på allt från kläder och hemutrustning till elektronik, film, böcker och spel. Själv gjorde jag en beställning från Cdon i morse och funderar på att beställa något mer. Du kan se några exempel på deras erbjudanden nedan.

 

För några dagar sedan fick jag filmen Dawn of the planet of the apes av 20th Century Fox, men då ville jag ju såklart se den första filmen innan jag ser och recenserar den. Så nu köpte jag hem Rise of the planet of the apes från Discshop.

 

BD-filmen kostade mig 99: - inkl. frakt. Jag hoppas verkligen att den är bra!

The Ledge är regisserad av Matthew Chapman och i huvudrollerna får vi se bland annat Charlie Hunnam, Patrick Wilson, Liv Tyler och Terrence Howard. Filmen är 96 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2011.

 

Jag brukar inte vara särskilt förtjust i psykologiska thrillers eftersom de tenderar att vara relativt händelselösa. Och trots att detta även gäller The ledge så tycker jag ändå att den är helt okej. Den är lite långsam, har några logiska luckor och romansen känns inte riktigt äkta, men ändå är filmen fullt acceptabel. Den är intressant i sina synpunkter och konceptet lyckas vara både klyschigt och unikt på samma gång.

 

 

Nästan hela filmen består av tillbakablickar, vilket jag inte direkt uppskattar. Det ger en känsla av att det inte riktigt spelar någon roll eftersom det redan ligger i det förflutna. Dessutom består majoriteten av The ledge av dialog och ett uppbyggande för slutet, och den har ingen action och minimalt med våld. The ledge är mer tänkt att få tittaren att tänka efter och känna hur karaktärernas psyke påfrestas, men då måste tittaren också vara på rätt humör för att uppskatta filmen.

 

 

Jag gillar dock skådespelarna i filmen. Charlie Hunnam (Sons of Anarchy) känns bekväm i sin roll och Liv Tyler (Lord of the Rings) är egentligen varken bra eller dålig. Patrick Wilson (The conjuring) är egentligen den som presterar bäst, men jag hade velat ha en lite mer skräckinjagande karaktär, där man fick reda på mer om hans förflutna. Karaktärerna känns smått platta.

 

 

Men allt som allt är filmen helt okej. Den jag tittade på filmen med älskade till och med den. Antagligen uppskattar jag den inte lika mycket just för att jag tycker att den är rätt långsam och platt, men jag tycker definitivt inte att den är dålig. Intressant och lite annorlunda koncept, och helt klart värt att se en gång.

 

 

Mockingjay del 1 är den tredje delen i The Hunger Games-franchisen. Filmen är regisserad av Francis Lawrence och i huvudrollerna får vi se Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman, Julianne Moore, Willow Shields, Elizabeth Banks, Stanley Tucci, Mahershala Ali och Jeffrey Wright. Filmen är 125 minuter lång, rekommenderas från 15 år och hade svensk biopremiär 19 november 2014.

 

 

Jag är ett riktigt stort fan av Hunger Games-franchisen; både böckerna och filmerna. Just Mockingjay del 1 är aningen stillsam och lite mer utdragen än de tidigare delarna, men samtidigt känns det realistiskt att ha den som en inledning till den stora avslutningen i sista filmen. Mockingjay del 1 är välgjord, med underbara effekter och detaljer. Filmen är dessutom känslosam och fick mig till och med att snyfta tyst.

 

 

Eftersom boken som baserar filmen delas upp i två delar så får Mockingjay del 1 med mycket fram bokens första halva. Uppdelningen gör att filmen kan gå mer in på djupet och vi får se hur karaktärernas psyke påverkas av alla händelser. Den mesta av actionen och de viktiga scenerna är sparade till nästa del, vilket gör att del 1 kan uppfattas som händelselös, men jag tycker att det är ett stort plus eftersom vi får lära känna karaktärerna mycket bättre. Dessutom lär den sista delen bli en ren explosion av känslostormar (book readers, you know what I'm talking about).

 

 

Mockingjay del 1 skiljer sig från de tidigare filmerna med sitt koncept och miljö, och det är intressat att den byter spår. Filmen känns otroligt kraftfull och mörk och har ett slående budskap, samtidigt som den är smått underhållande tack vare karaktärerna Effie och Haymitch. Musiken är berörande och episk och jag tycker att det är ett bra tillägg att Jennifer Lawrence själv sjunger en av låterna ("The Hanging Tree"). Dessutom passar även Lorde perfekt för filmens stämning.

 

 

En annan av filmens styrkor är de fantastiska skådespelarna. De lever sig verkligen in i rollerna och presterar allesammans exceptionellt. Vi får återse skådespelare som Lawrence (The silver linings playbook), Banks (The next three days), Harrelson (True detective) och Tucci (The devil wears prada), men får även träffa på nya så som Moore (Non-stop) och Dormer (Game of thrones). De känns direkt som riktiga lagmedlemmar och tillför en hel del till filmen. President Coin hade inte kunnat spelas av någon bättre än Moore, som med ett kraftfullt agerande får oss att direkt gilla och frukta hennes karaktär. Alla spelade sina karaktärer med äkta känsla och de uppslukade mig som tittare och höll mig fastnaglad vid min plats från början till slut.

 

 

Allt som allt är Mockingjay del 1 underbar. Jag kan nog inte direkt påstå att jag gillade den mer än de tidigare två, men den ligger definitivt på en likartad nivå. Skådespelarna är magiska, effekterna fantastiska och handlingen blir mörkare och mörkare. Musiken är kraftfull och konceptet berörande. Jag längtar väldigt mycket till den sista delen och ser fram emot att se om filmen slutar likadant som boken.

 

 

Transformers: Dark of the Moon är den tredje delen i Transformers-serien regisserad av Michael Bay. I huvudrollerna får vi se Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Josh Duhamel, John Turturro, Patrick Dempsey, John Malkovich och Frances McDormand. Filmen är 157 minuter lång, rekommenderas från 11 och spelades in 2011.

 

Jag är inte direkt överförtjust i Transformers-filmerna. För mig ser det mest ut som två skrothögar som slåss och det är svårt att skilja på vad som är vad. Jag brukar gilla robotfilmer, men hela charmen med robotar är att de är skapade av människor och är en känslolös avbild av dem. Men i Transformers är robotorna som stora metallmänniskor. De har känslor, hår, könsdelar och så vidare. Det blir helt enkelt inte bra. Filmen gör några tappra försök i att underhålla tittaren, både genom hard-core action och humor, men de faller båda två platt.

 

 

Filmen är otroligt klyschig och har väldigt många logiska luckor. Den bryter konstant mot fysikaliska lagar och känns inte det minsta verklighetstrogen. Jag tappade intresset snabbt och tycker att filmen är allmänt tråkig. Jag fann inte mycket till handling och karaktärerna har inte utvecklats sedan de tidigare filmerna. Dessutom känns det löjligt att skaparna har bytt ut ett sött ansikte utan talang (Megan Fox) mot ett annat (Rosie Huntington-Whiteley). Det känns som att de båda två endast blivit valda tack vare deras utseende. Och precis som Sams tidigare romans så är även den nya väldigt cheesy. Dock är det kul att få se Dempsey (Grey's anatomy) i en väldigt annorlunda roll. Tidigare har jag bara sett honom i romantiska komedier och draman.

 

 

Anledningen till att jag inte sågar filmen totalt är att effekterna är fenomenala. Animeringarna är rent av spektakulära och otroligt välgjorda, och visuellt sett är filmen fantastisk. Tyvärr kan inte bara effekterna hålla upp filmen, men det blir ett riktigt stort plus.

 

 

Allt som allt är filmen acceptabel, inte mer. Den är rätt tråkig, med värdelös handling och ytliga skådespelare, tillsammans med ett klyschigt koncept, men tack vare effekterna är det ändå inte en flopp.

 

 

I den sjunde säsongen av House m. d. får vi se Hugh Laurie, Lisa Edelstein, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jesse Spencer, Peter Jacobson, Olivia Wilde och Amber Tamblyn i huvudrollerna. Säsongen är 868 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010 och är den näst sista säsongen i serien.

 

Det var ett tag sedan jag såg House m. d. men jag blev inte besviken på denna säsong. Jag gillar hur serien fokuserar mycket på det medicinska och lär ut mycket till tittaren, samtidigt som den inte snålar på humor och dramatik. Den har fortfarande relationsdraman, utan att nästan helt fokusera på det som exempelvis Grey's Anatomy.

 

 

Jag gillar att karaktärerna utvecklas ständigt tillsammans med deras relationer och kemi till de andra. Skådespelarprestationerna är riktigt starka och både Hugh Laurie, Lisa Edelstein och Robert Sean Leonard imponerar stort. Ett annat plus är att det finns en hel del bra gästskådespelare med i säsongen. Några få exempel är den exemplariske Jack Coleman från Heroes, Cynthia Watros från Lost, Matthew Lillard (Scooby-Doo), Candice Bergen (Miss Congeniality), Paula Marshall (Cheaper by the Dozen), Ashley Jones (True Blood), Lesley Fera (Pretty Little Liars), Donal Logue (Sons of Anarchy), Shohreh Aghdashloo (X-men: The Last Stand) och många fler.

 

 

Den sjunde säsongen håller sig stark rakt igenom och varje avsnitt har fänglsande och fascinerande fall. Det är en härlig blandning mellan olika sjukdomar, olycksfall och brott, och just den variationen gör att serien alltid känns ny och fräsch. Som tittare intresserar man sig även av sidkaraktärernas liv. Visst kan den bli lite förutsägbar ibland, men den bjuder också många många överraskningar, och slutar som vanligt i en stor cliffhanger.

 

 

Allt som allt höll den sjunde säsongen helt klart måttet. Med duktiga skådespelare, ett välskrivet manus och en väldigt bra mix av allting så lyckas den hålla tittarens intresse från början till slut. Jag ser mycket fram emot seriens allra sista säsong.

 

 

Idag kom två paket i brevlådan; ett från Paramout och ett från 20th Century Fox.

 

Idag kom tre paket i brevlådan. Ett egetbeställt och två recex.

 

Notting Hill är regisserad av Roger Michell med bland annat Julie Roberts, Hugh Grant, Tim McInnerny, Gina McKee, Rhys Ifans, James Dreyfus, Emma Chambers och Hugh Bonneville i huvudrollerna. Filmen är 124 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1999. Du kan se trailern här.

 

Nästan varenda människa som äger en TV har sett Notting Hill så egentligen är det rätt onödigt av mig att skriva en recension av den. Men jag såg den igår igen och eftersom jag älskar den så tycker jag att det är dags. Notting Hill är en värmande och romantisk feel-good film. Den är väldigt underhållande och får lätt tittaren att skratta med sin kvicktänkta humor som faktiskt håller sig unik. Filmen har en stor dos charm, är väldigt glädjande och otroligt vacker. Notting Hill är den perfekta filmen att mysa till en regnig dag.

 

 

Skådespelarna passar perfekt för sina roller och jag måste skriva att både Roberts, Grant och Ifans gör sina livs bästa prestationer i Notting Hill. Roberts (Pretty woman) och Grant (About a boy) är fulländade och ingen hade kunnat göra Spike bättre än Ifans (Harry Potter and the deathly hallows). Det är också kul att få se duktige Hugh Bonneville (Downton Abbey), Emma Chambers (Ett herrans liv) och de andra sidkaraktärerna.

 

Notting Hill är lättsam, söt, romantisk och magisk romcom, och det kommer från mig som oftast blir väldigt besviken på romantiska komedier. Musiken är fantastisk och har stark inlevelse, och jag gillar att filmen utspelar sig under längre en tid. Det gör att Notting Hill känns mer realistisk. Dessutom är övergångarna mellan årstiderna riktigt bra gjorda.

 

 

En annan sak som jag älskar med filmen är språket. Alla pratar så vackert och har tilldragande dialoger. Manuset är genomtänkt och välskrivet. Det enda jag egentligen har att klara på är att romantiken mellan Anna och William i början känns lite påskyndad, men resten av filmen bygger upp deras relation successivt så det gör ärligt talat inte så mycket.

 

 

Allt som allt är Notting Hill en charmig och vacker klassiker. Den har en hel del unik humor som får tittaren att skratta, och skådespelarna är perfekta. Söker du en mysig och romantisk film så har du utan tvekan funnit den.

 

 

En Julsaga (org. A Christmas Carol) är en bok som skrevs av Charles Dickens år 1843. Nu har bokförlaget Modernista en nyrelease av boken, med en ny översättning av Nils Holmberg. Denna klassiker är 93 sidor lång och har filmatriserats och dramatiserats ett flertal gånger.

 

En Julsaga är en klassiker som jag älskat väldigt länge, trots att jag inte läst boken förren nu. Det finns hur många filmatriseringar av boken som helst, och själv har jag sett minst fyra otecknade och två animerade filmer. Nu efter läsningen tycker jag faktiskt att den film som håller sig bäst till boken är Musse Piggs version, men jag tycker att det är kul att det finns så många olika tolkningar av den.

 

Boken är mysig och låter läsaren snabbt komma in i julstämning. Trots att Dickens skrev den på 1800-talet så är språket inte svårt att förstå, och boken känns nästan modern, bortsett från vissa ordval. Språket är vackert och målar upp en realistisk bild av samhället; både det som var och det som faktiskt fortfarande är. Dickens ger läsaren en riktig tankeställare och lyckas - trots de få sidorna - få läsaren att vilja bli en bättre människa. Jag tycker också att boken är lagom lång, och uppskattar att Dickens inte dragit ut på berättelsen, utan går rakt på sak.

 

Allt som allt var boken bra och mysig att läsa nu till julen. Självklart är det svårt att jämföra med böcker med mycket action och romantik och spänning, men En Julsaga är välskriven och definitivt läsvärd.

 

 

I den andra säsongen av Nashville får vi se Connie Britton, Hayden Panettiere, Clare Bowen, Eric Close, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Maisy Stella, Charley Rose, Aubrey Peeples och Chris Carmack i huvudrollerna. Säsongen är 960 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 26 september 2014. Du kan se trailern här.

 

Recension:
Wow, wow, wow. Jag hade aldrig trott att Nashville skulle vara så här bra. Det tog ett tag innan jag såg den första säsongen och den var verkligen över förväntan. Jag hade trott att jag skulle få se en serie som fokuserade bara på musiken och skulle vara rätt lik Glee; men ack så fel jag hade. Nu när även den andra säsongen svepte bort mig så måste jag erkänna att Nashville är en favoritserie. Den har så mycket större handling, mer djup och är mycket mer berörande än vad jag trodde innan jag började med serien.

 

Jag älskade den första säsongen men denna säsong lyckas höja ribban ytterligare. Alla karaktärerna genomgår en extrem karaktärsutvekling och de visar allesammans ett djup och komplexitet som man som tittare inte visste att de hade innan. I andra säsongen har jag till och med börjat älska karaktärer jag ogillade i förra.

 

Säsongen är aningen långsam i början och det tar ett tag att komma in i den. Men när den väl får fart saktar den aldrig ner. Jag gillar inte country-musik i vanliga fall men jag älskar musiken i Nashville. Den är kraftfull och sjungs av starka röster. Till och med barnartisterna som Lennon och Maisy Stella sjunger fantastiskt. Många låtar från Nashville har jag laddat ner och lyssnar på dagligen. En personlig favorit är Black roses, men även This town, Why can't I say goodnight, Believing, Fade into you, This time, A life that is good, Don't put dirt on my grave just yet och många fler fastnar i huvudet långt efter att de sjungt dem i serien.

 

 

En sak som jag störde mig på i den första säsongen var att karaktärernas liv inte kändes sammanlänkade då de aldrig påverkade varandra. Då var det bara Juliette och Rayna som kändes betydelsefulla. Men i denna säsong kopplar serien samman alla karaktärerna och det känns som att alla är viktiga och behövs för seriens välbefinnande. Serien har nu ett större helhetsintryck och förlitar sig inte längre på att Rayna och Juliette är de enda som håller upp serien, trots att de lyckas med det riktigt bra.

 

Förutom seriens stora dos underhållning, varma känsla och tittarengagemang så är serien också väldigt spännande och dramatisk utan att bli det minsta överdriven. Nashville förblir också hela tiden trovärdig och som tittare ifrågasätter jag aldrig det som händer. Andra säsongen av Nashville lyckades inte bara få mig att le och skratta, utan den var också så pass känslosam att jag ofta grät.

 

 

Nashvilles starkaste kort är dock de otroligt begåvade skådespelarna. Deras skådespelarprestationer känns äkta och de lyckas allesammans beröra mig som tittare. Connie Britton (Friday night lights) lyckas verkligen skildra en värmande och empatisk modersfigur. Clare Bowen (The clinic) har utvecklat sin karaktär enormt och hon har en fantastisk röst. Dessutom gillar jag att vi får reda på mer angående hennes dramatiska liv. Hayden Panettiere (Heroes) är ofta den som berör tittaren och portätterar en hårt drabbad ung artist med mörkt förflutet. Jag älskar också att Eric Close, Charles Esten, Lennon Stella, Maisy Stella, Chris Charmack och Jonathan Jackson känns mer integrerade i serien och de gör allesammans fantastiska arbeten med sina karaktärer.

 

 

Allt som allt är Nashville en fantastisk serie som definitivt har varit över förväntan. Den lyckas överraska tittaren och blandar musik, underhållning, spänning och dramatik i en välgenomtänkt mix. Serien är trovärdig och lyckas beröra, har många fantastiska skådespelare och underbar musik. Den mognar och blir bättre hela tiden och jag längtar galet mycket till nästa säsong.

 

 

Champion är den sista delen i Legend-trilogin skriven av författaren Marie Lu. Boken publiceras av Modernista bokförlag och är 336 sidor lång. Första boken håller på att filmatriseras.

 

Jag är en av de få som inte är särskilt exalterad av Legend-serien. Jag gillar verkligen första boken men trilogin som helhet är väldigt seg och tyvärr tycker jag att även Champion har ett långsamt tempo. Det är ingen tvekan om att boken är otroligt välskriven, genomtänkt, med djupa karaktärer och ett bra budskap, men ärligt talat var jag rätt uttråkad genom läsningen. Marie Lu är en exceptionell författare, men hon använder ett relativt tungt språk med många politiska inslag, och det gör att det kan bli jobbigt att läsa.

 

Det har varit mycket prat kring Champions slut och jag måste skriva att jag gillar det. Det känns eget och oförutsägbart, samtidigt som det är rätt frustrerande. Jag tycker faktiskt att slutet är bokens bästa del. Jag känner mig dock väldigt kluven när det kommer till helheten. Det finns action och berörande scener med i boken, men på grund av det tunga språket blev jag inte känslomässigt påverkad och jag tyckte inte heller att boken blev särskilt spännande. Därför kan jag inte sträcka mig längre än att skriva att Champion är en otillfredsställande avrundning av trilogin, men som fortfarande är fullt acceptabel.

 

 

Det Levande Slottet (org. Hauru no ugoku shiro) är en film från Studio Ghibli, regisserad av Hayao Miyazaki. Originalrösterna görs av bland annat Chieko Baishô, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashûin, Ryûnosuke Kamiki och Mitsunori Isaki. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2004. Filmen baseras på boken Trallkarlens slott av Diana Wynne.

 

Efter att ha sett Min Granne Totoro och Spirited Away var jag väldigt sugen på att se ytterligare en Ghibli-film, och jag är inte besviken. Visserligen är den inte lika bra som Spirited Away, men den bidrar till att jag uppskattar anime-genren mer och mer.

 

Filmen är härligt udda. Är man van vid Disney-filmer som jag är så tar det ett tag att komma in Det levande slottet, men när man väl vant sig så är man fast. Miyazaki är en fantastisk regissör och animeringarna är otroligt vackra och välgjorda. Landskapen ser nästan verkliga ut och karaktärerna är riktigt imponerande gjorda. Det är dessutom väldigt roligt att få uppleva en helt annan kultur genom filmen.

 

Trots att jag inte riktigt fastnade för de två huvudkaraktärerna Sofie och Hauru så finns det några karaktärer som jag älskar. Fågelskrämman är charmig men de två som sticker ut mest är elddemonen Calcifer och lärlingen Marukuru. Speciellt Calcifer är väldigt underhållande och bedårande.

 

En annan sak jag gillar med filmen är hur allt det övernaturliga och oförklariga faktiskt vävs ihop på ett logiskt sätt som förklarar allt. Dessutom tycker jag om känslan som skapas när filmen använder sig av ett realistiskt samhälle med övernaturliga inslag som magi. Det gör nästan att världen vi lever i känns mer magisk.

 

Något som jag däremot har att klaga lite på är att filmen fokuserar rätt mycket på kärleken mellan de två huvudkaraktärerna, och eftersom jag inte fastnade för dem så var det inte särskilt intressant. Jag hade hellre velat se större fokus på världen omkring dem, och få reda på mer om häxorna och magin. Jag kunde bli lite disträ ibland för att fokuset låg på fel håll.

 

 

Allt som allt är Det levande slottet riktigt bra. Precis som övriga Ghibli-filmer är den otroligt vackert animerad och väldigt söt. Den är imponerande och välgjord och trots några missar här och där så är det en film jag utan tvekan kommer att se igen. 

 

 

Idag fick jag en bok som jag inte ens visste skulle ha en nyrelease av Modernista, och därför är jag lite extra taggad! Det är en bok som både dramatiserats och filmatriserats många, många gånger, och själv har jag sett fyra otecknade filmatriseringar och två otecknade versioner. Kan ni gissa vilken bok det är?

 

Självklart är det En Julsaga (org. A christmas carol) av Charles Dickens! Det är en tidlös berättelse som jag verkligen älskar och det ska bli jättekul att äntligen få läsa originalhistorien bakom filmerna; speciellt nu nära jul. Boken skrevs 1843 och berättar historien om Ebenezer Scrooge, en snål och elak kapitalist som genomgår en total omvändelse och blir en god människa efter att ha hemsökts av spöken på julaftonsnatten.

Jag gillar faktiskt omslaget riktigt mycket. Det blev inte särskilt bra på bild, men när man väl håller boken i handen hänförs man verkligen av den bleka färgen och lite suddiga konturen flickan har. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den!

 

 

I den tredje säsongen av Pretty Little Liars, som baseras på de 16 böckerna i serien med samma namn av Sara Shepard, får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Ian Harding, Laura Leighton, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Janel Parrish, Holly Marie Combs, Tyler Blackburn och Keegan Allen i huvudrollerna. Säsongen är 1015 minuter lång, består av 24 avsnitt och släpptes 16 oktober 2013. Den rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.

 

Pretty little liars är en sådan serie som jag älskar och hatar samtidigt. Egentligen har den flest brister, men jag kan inte låta bli att verkligen gilla den ändå. På något sätt gör den mig både uttråkad och beroende på samma gång.

 

Jag tycker att den tredje säsongen är svagare än de tidigare två; manuset känns inte lika välskrivet. Jag tycker också att mängden klischéer har ökat väsentligt. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag suckade högt över hur löjligt överdramatisk säsongen var. Inte nog med att karaktärerna gör om sina misstag gång på gång, utan även de mest fåniga problemen förstoras upp och tar en stor del av säsongens tid.

 

 

En sak som jag verkligen gillar med serien är den höga känslan av mystik. Visserligen är det inte i samma grad som i exempelvis Lost, men tillräckligt för att tittaren ständigt ska undra över sanningen. Dock har serien kommit till den punkten där tittaren måste få svar angående "vem, hur och varför" och inte bara ge förutsägbara villospår hela tiden, och där misslyckas säsongen. Tittaren är inte särskilt mycket klokare nu än vad den för i förra säsongen. Det man får svar på är sådant man kunnat gissa sen seriens start, medans de större frågorna lämnas obesvarade.

 

 

Skådespelarna är väldigt talangfulla, men det är faktiskt inte kvartetten med huvudskådespelare som imponerar mest. Enligt mig är skådespelarna som spelar föräldrarna bland de bästa i serien; bland annat Laura Leighton, Lesley Fera, Eric Steinberg och Holly Marie Combs. Kanske är det för att de har mer erfarenhet och är betydligt mognare i deras skådespel. Även många gästskådespelarna är fantastiska, och här tänker jag till största delen på Torrey DeVitto och Annabeth Gish. 

 

 

Karaktärsutvecklingen står rätt still i denna säsong. Egentligen är det bara Spencer och Emily som utvecklas, tycker jag. De andra karaktärerna betéer sig fortfarande rätt barnsligt och lär sig inte av sina misstag. I tidigare säsonger var Aria en av mina favoritkaraktärer, men så är inte fallet längre. Jag tycker att hon är en otroligt stor hycklare. Hon ljuger för sin pojkvän Ezra hela tiden men blir asförbannad när han undanhållit något litet. Dessutom börjar Arias och Ezras kärlekshistoria bli uttjatad då den aldrig utforskar nya marker. Något annat jag stör mig på med säsongen är att spänningen ofta dör ut för att jag som tittare förstår att ingenting kommer att hända gruppen. De klarar sig alltid undan oavsett vad problemet är, och det börjar bli tråkigt att de är så immuna mot allt som händer.

 

 

På något sätt lyckas Pretty little liars vara både överraskande och otroligt förutsägbar på samma gång. Allt som allt är säsongen bra och beroendeframkallande, samtidigt som den har väldigt många brister. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas att vi får svar på våra frågor. Dessutom hoppas jag verkligen inte att tv-serien kommer bli lika lång som bokserien; för hur bra Pretty little liars än är så tror jag inte att jag skulle klara av 16 säsonger av den.

 

 

Red är regisserad av Robert Schwentke och i huvudrollerna får vi se Bruce Willis, Mary-Louise Parker, Karl Urban, Morgan Freeman, John Malkovich, James Remar, Robert Stanton, Brian Cox och Helen Mirren. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2010. Filmen baseras på den grafiska boken av Warren Ellis och Cully Hammer.

 

Red har en hel del skjutande men trots att jag brukar bli engagerad av actionscener så tycker jag att det ändå blir tråkigt. Den saknar känsla och en stark handling, och det förstör även de positiva delarna. Filmen är också förutsägbar och klyschig.

 

Allt som allt är Red okej, men jag är besviken. Jag hade velat ha en starkare handling, mer känsla, djupare karaktärer och roligare humor. Visst fick filmen mig att le, men eftersom den är så överdriven blev jag snabbt uttråkad. Red har alltså både toppar och dalar och är sammanfattningsvis en OK film.

 

 

Draktränaren 2 (org. How to train a dragon 2) är en film regisserad av Dean Deblois. Rösterna görs av bland annat Jay Baruchel, Cate Blanchett, Gerald Butler, Kristen Wiig, Craig Ferguson, America Ferrera, Jonah Hill, Kit Harington och Christopher Mintz-Plasse. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 7 och släpptes 3 november 2014 av DreamWorks. Du kan se trailern här.

 

"När Hicke och Tandlöse, fem år efter händelserna i Draktränaren, hittar en hemlig isgrotta med vilda drakar och en mystisk draktränare hamnar de mitt i en mäktig kamp för att rädda framtiden för både människor och drakar."

 

Jag är faktiskt glatt förvånad över hur bra Draktränaren 2 är. Den är överraskande bra för att vara en efterföljare. Visserligen tycker jag att ettan var snäppet starkare, men de ligger på ungefär samma nivå.  Draktränaren 2 utspelar sig fem år efter den första filmen och jag gillar verkligen utvecklingen som skett och att få se hur karaktärerna har förändrats genom åren men ändå har kvar sina karaktäristiska och charmiga drag. 

 

 

Rösterna görs av otroligt starka skådespelare som lyckas perfekt med sina roller. Några som utmärker sig speciellt är Baruchel (This is the end) som Hicke, Blanchett (Lord of the Rings) som Valka, Butler (300) som Tryggvåld, Harington (Game of Thrones) som Eret och Wiig (Bridesmaids) som Ruffnut; som verkligen lyckas leva sig in i sina roller och göra dem exemplariska. 

 

 

Filmens starkaste element är hur välgjorda animeringarna är. De är otroligt vackra och verklighetstrogna, med många starka färger och mycket liv. En annan stark beståndsdel är den varma och fängslande känslan filmen har. Draktränaren 2 är väldigt söt och får tittaren att le. Tandlöse, babydrakarna och smådetaljer så som fåren är otroligt glädjande och muntrar upp även den suraste av tittare med sin charm.

 

Filmen har dessutom ett bra budskap som engagerar tittaren samtidigt som den lyckas skildra verkligheten. Filmen har dock några nackdelar; så som att den är förutsägbar, klyschig och hade några få smått tråkiga scener. Men de positiva aspekterna överväger starkt och gör att filmen utan tvekan är värd att se. Draktränaren 2 håller sig på ungefär samma nivå som den första filmen och lyckas både att underhålla och hålla tittarens intresse genom hela filmen. Jag ser fram emot Draktränaren 3 som kommer ut 2017 och vill väldigt gärna se tv-serien Dragons.

 

 

Miriam om natten är skriven av Maria Nygren och publiceras av Bonnier Carlsen bokförlag. Boken är 249 sidor lång.

 

 

 

I den femte säsongen av Glee får vi se Lea Michele, Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Amber Riley, Naya Rivera och Jenna Ushkowitz i huvudrollerna. Säsongen, som är 877 minuter lång, består av 20 avsnitt och släpptes 24 september 2014 av 20th Century Fox. Den rekommenderas från 15 år.

 

 

Den femte säsongen av Glee är faktiskt en av de bättre. Självklart är serien fortfarande väldigt upprepande och det blir tråkigt att sträckse säsongen, men jag känner att säsong fem har mer variation än de tidigare. Jag gillar att se hur det går för karaktärerna i New York och inte bara följa eleverna i klassrummet. Musiken är bra och trots att jag tycker att de flesta framträdandena är alldeles för långa så fixade den femte säsongen det ändå helt okej.

 

 

Serien är enligt mig inte rolig men den är däremot smått underhållande. Den mesta av "komiken" kommer från Jane Lynchs karaktär Sue Sylvester, som är så pass sarkastisk att det blir kul. En stor brist med serien är dock att den har en hel del lösa trådar. Det kan vara allt från att karaktärer försvinner oförklarigt och alldeles för lätt, till att olika handlingsparalleller aldrig tas upp igen. Personligen irriterande jag mig på dessa logiska luckor och sammanträffanden, men ser du Glee bara för musikens skull lär det inte bli något problem.

 

 

Seriens starkaste kort är alla duktiga gästskådespelare. I den femte säsongen gästade en hel del kändisar, bland annat Ioan Gruffudd, Demi Lovato, Gwyneth Paltrow, Kristin Chenoweth, Tyra Banks, Peter Facinelli, Dana Davis, Whoopi Goldberg, June Squibb, Melinda McGraw och många fler. Det är alltid lika kul att se ett känt ansikte och de gör allesammans riktigt bra arbeten.

 

 

Allt som allt är den femte säsongen av Glee bra, men den har sina brister. Det är kul att få följa Rachel och de andra i New York och att få se deras utveckling till fullfjädrade artister, men däremot är serien väldigt upprepande och utdragen. Det kan bli rätt jobbigt att sträckse säsongen eftersom många avsnitten liknade varandra, men den hade några riktiga guldkorn. Jag tyckte bland annat att julavsnittet var väldigt mysigt. Skådespelarna är duktiga och trots alla lösa trådar och logiska luckor så ska jag definitivt se den avslutande säsongen av Glee.

 

Juno är regisserad av Jason Reitman, med bland annat Ellen Page, Michael Cera, Jennifer Garner, Jason Bateman, J. K. Simmons, Allison Janney och Olivia Thirlby i huvudrollerna. Filmen är 96 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2007.

 

Juno är inte den perfekta filmen för spänningssökande, eller för dem som vill skratta genom hela filmen, men är däremot ideal när det kommer till att se en värmande feel-good-film. Juno är mysig och lättsam vilket gör att den blir perfekt att se en regnig dag tillsammans med familjen.

 

 

Juno som karaktär är otroligt stark och väldigt charmerande. Hennes dialoger är rappa och underhållande och jag gillar hur självsäker och härligt nonchalant hon är. Hennes sarkasm är det som snarare värmer än irriterar tittaren. Ellen Page (X-Men) spelar henne riktigt bra och ger en minnesvärd prestation. Men de som egentligen sticker ut är Jennifer Garner (Alias) och Jason Bateman (Horrible Bosses) som båda två är lysande.

 

 

Filmen klassificeras som komedi men jag skulle inte kalla den rolig; snarare underhållande och söt. Jag skrattade inte till den men visst drog jag läpparna till ett leende och den gjorde mig glad. Jag kan definitivt tänka mig att se Juno igen.

 

 

Draktränaren (org. How to train your dragon) är en film regisserad av Dean DeBlois och Chris Sanders. Rösterna görs av bland annat Jay Baruchel, Gerald Butler, Craig Ferguson, America Ferrera, Jonah Hill och Christopher Mintz-Plasse. Filmen är 94 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 3 november 2010. Du kan se trailern här. Filmen baseras på boken med samma namn av Cressida Cowell.

 

Det finns inga tvivel om att Draktränaren är en bra film. Animeringarna är vackra och välgjorda, skådespelarna gör rösterna bra och filmen har en fullt acceptabel handling. Konceptet känns dock igen från många andra filmer, vilket gör att Draktränaren inte sticker ut, men det är en mysig film som jag definitivt kan tänka mig se igen.

 

 

Jag gillar huvudkaraktären Hicke och hans utveckling genom filmen. Jag som tittare kan relatera till hans karaktär; klantigheten och osäkerheten, och det finns en kraft i att han går från en underkuvad pojke till en hjälte. Det Hicke saknar i muskler tar han igen med hjärta. Visserligen är det något som finns med i de flesta animerade barnfilmerna, men det är en idé som håller sig starkt ändå. 

 

Filmens stjärnskott är förstås draken Tandlöse som är otroligt söt. Hans beteende är bedårande och kan jämföras med en katt eller hund. Tandlöse och Hicke förmedlar tillsammans ett bra budskap till yngre tittare; att tolera andra och våga inse att man kanske inte är så olik dem man föraktar.

 

Filmens stora brist, förutom frånvaron av ett unikt koncept, är dock att den har med många klyschor och är förutsägbar. Självklart är det något som nästan förväntas av barnfilmer, men det blir ändå ett minus. Allt som allt är Draktränaren en söt och smått underhållande film. Den är bra och välgjord, men också en i mängden. Jag kan tänkta mig att se den igen och ser fram emot att se efterföljaren. 

 

 

I den sjunde säsongen av The Big Bang Theory får vi se Johnny Galecki, Jim Parsons, Kaley Cuoco-Sweeting, Simon Helberg, Kanul Nayyar, Melissa Raunch och Mayim Bialik i huvudrollerna. Säsongen är 464 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 6 oktober 2014.

 

Jag älskade de fyra första säsongen av TBBT, men tyvärr har jag inte uppskattat de senaste säsongerna lika mycket. Den sjunde säsongen är fortfarande bra, men den har en hel del brister och lever inte upp till seriens underbara start.

 

 

Seriens styrka är att den är otroligt charmig, på ett nördigt sätt. Den refererar till mycket inom sci-fi-världen; både genom förtjusande citat och gästskådespelare, och det ger en känsla av tillhörighet och realism. Dock känns handlingen inte lika unik och kreativ längre, och serien har fått med allt fler klyschor.

 

 

Karaktärerna är dock minnesvärda och hur söta som helst, speciellt Sheldon Cooper och alla hans "problem". Jim Parsons är perfekt i sin roll och samspelar otroligt bra med de andra. Alla seriens skådespelare är väldigt begåvade och vet hur de ska föra sig. Jag skulle gärna vilja vara en del i det gäng som de levandegör. Till och med Bialik börjar växa hos mig. Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i Amy då hon är rätt platt, men Bialik är talangfull och börjar ge sin karaktär mer liv. Alla seriens karaktärer har påbörjat en succesiv utvecklingsfas och det är väldigt intressant att se hur mycket de förändras genom serien.

 

 

En sak som jag älskar med serien är hur lätt det är att relatera till den. Visst, jag är en nörd, men det var inte riktigt det jag syftade till. Andra tv-serier fokuserar ofta på mord eller svåra relationer, men TBBT tar upp vardagliga beslut så som valet mellan en Xbox One och en PS4, eller om man ska ta ett skitjobb för att tjäna pengar, och det känns mer igenkännligt och relaterbart.

 

Serien har en hel del humor men jag skulle inte direkt klassificera den som rolig. Den är snarare lätt underhållande. Jag skrattade aldrig till den sjunde säsongen, men däremot gav den mig en konstant varm känsla och fick mig att le. Allt som allt var den sjunde säsongen av TBBT härligt nördig, söt och varm, men inte tillräckligt rolig. TBBT är en serie jag njuter av att se, men jag tycker ändå att serien bör läggas ner nu medan det fortfarande finns liv kvar i den. Med det sagt så kommer jag att se alla kommande säsonger, oavsett hur utdragen serien blir.

 

 

Idag kom ett paket som jag beställt från Cdon. Egentligen skulle paketet kommit igår men Cdon var inte särskilt smarta utan paketerade mina små blu-ray-filmer i ett överstort paket vilket gjorde att jag istället behövde hämta ut det på Posten. Men men.

 

Eftersom jag fick Draktränaren 2 som recex av DreamWorks så ville jag se föregångaren först, så jag köpte Draktränaren på blu-ray. Den kostade mig 74,50 kronor. Sedan passade jag också på att köpa en film som nästan alla utom jag har sett; nämligen Juno, med underbara Ellen Page i huvudrollen. Den kostade mig även den 74,50 kronor för BD-versionen. Totalt blev det 149: -, fraktfritt.

Sveket (org. Die Verratenen) är den första delen i en ny trilogi av Ursula Poznanski. Boken är 432 sidor lång och publiceras av Opal bokförlag.

 

Ursula Poznanski var en författare jag aldrig trodde att jag skulle gilla, men efter hennes mästerverk Erebos var jag fast. Hon är en grymt bra författare som vet hur hon ska tilltala läsaren och göra texten beroendeframkallande. Även hennes bok Saeculum var bra och det gjorde att jag hade höga förväntningar på Sveket.

 

Återigen visar Poznanski att hon är en fantastisk författare med vild fantasti och ett underbart språk. Hon bygger upp en mycket intressant värld vars koncept kan mätas med bland annat Divergent av Veronica Roth och Delirium av Lauren Oliver. Hon gör läsaren engagerad i karaktärerna och som alltid så är boken genomtänkt.

 

Huvudkaraktärerna är starka och vågar kämpa för det de tror på, vilket jag gillar starkt. Det är inga malplacerade offer här inte, utan de vågar stå för sina åsikter. De första hundra sidorna av boken var magiska. Det var en fascinerande värld som tillförde nya saker till den dystopiska genrern samtidigt som man enkelt kunde känna igen boken bland andra dystopier. Dock uppskattade jag inte riktigt läsningen lika mycket efter de här hundra sidorna. Jag blev fascinerad av att läsa om sfärlivet men var inte lika intresserad av livet bland klanerna, och det blev lite småtråkigt. Jag tycker att karaktärernas tankegångar och handlingar kändes upprepande och jag tröttnade efter ett tag. Sveket hade helt enkelt inte samma sug genom hela boken. Det blev dock mycket bättre framåt slutet igen, men då hade boken hunnit förlora lite av sin charm.

 

Allt som allt så gillade jag verkligen Sveket och jag kommer utan tvekan att läsa resten av serien. Jag har många frågor som jag vill få svar på och eftersom Poznanski är en underbar författare så tvivlar jag inte på att hon kommer att besvara dem med en stor tvist. Trots att boken inte var lika bra som hennes debut, Erebos, så gjorde den ändå att det är lockande att läsa mer.

 

 

The Ruins är regisserad av Carter Smith och i huvudrollerna får vi se Jonathan Tucker, Jena Malone, Laura Ramsey, Shawn Ashmore, Sergio Calderón och Joe Anderson. Filmen spelades in 2008 och är 87 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år. Filmen baseras på boken med samma namn av Scott Smith.

 

Jag har aldrig varit förtjust i skräck. Det är inte för att jag är lättskrämd; jag gillar mörka filmer med obehagliga scener. Men det är för att skräckfilmer nästan alltid är överdrivna, orealistiska och otroligt fåniga. Visst finns det ändå rysare som jag vill se, exempelvis Carrie från 2013, men det är en väldigt kort lista. Men nu är det ju Halloween-tider och då var jag ju såklart smått tvungen att se en skräckis. Denna gången blev det då The Ruins.

 

 

Filmen började lovande och bortsett några klyschor så tänkte jag att The Ruins ändå skulle bli den första skräckfilmen som jag skulle uppskatta. Men efter ungefär fyrtio minuter började The Ruins visa de klassiska spåren på en film jag inte skulle komma att gilla. Den blev alldeles för overklig. Jag kan gilla övernaturliga filmer riktigt mycket men det måste vara realistiskt gjort; speciellt om filmen försöker vara läskig. I The Ruins var "den onda, läskiga varelsen" en slingerväxt. Enligt mig är ondskefulla växter inte särskilt skräckinjagande och det blev snabbt fånigt.

 

 

Dessutom var karaktärerna bara offer och inga kämpar. De hade kunnat göra en hel del för att underlätta för sig själva och vinna över den "skärckinjagande" växten, men det enda de gjorde var att gnälla, gråta och bråka. Skådespelarna var duktiga, men det kändes som att de spelade över. Jag brukar i vanliga fall gilla Ashmore (X-Men) och Malone (Cathing Fire) men de gjorde inte särskilt imponerande insatser i denna.

 

Dock uppskattade jag att filmen utspelade sig ute i det fria och hade en överlevnadskänsla. Jag hade trott att karaktärerna skulle befinna sig i en trång, mörk grotta så att man inte skulle se någonting, men där hade jag fel. Det gjorde att filmen kändes lite mer åt äventyrshållet istället för skräck. Dock var filmen fortfarande orealistisk och ologisk, med en hel del obesvarade frågor och väldigt få förklaringar. Slutet kom väldigt abrupt och som tittare funderar jag fortfarande om The Ruins hade en annan handling än att helt enkelt överleva slingerväxten.

 

 

Jag är inte en skräckperson. Jag vill ha genomtänka filmer med starka handlingar och karaktärer, och så få logiska luckor som möjligt. I skräck får man oftast motsatsen; med många överdrivna scener och få förklaringar. Tyvärr var även The Ruins en del i denna klyschiga kategori, men den hade ändå några delar som jag verkligen gillade. Allt som allt, en okej rysare som inte var läskig alls. Jag hoppas att boken förklarar de logiska luckorna i filmen.

 

 

I den sjätte och näst sista säsongen av Sons of Anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Sagal, Kim Coates, Theo Rossi, Dayton Callie, Maggie Siff, Drea de Matteo och Winter Ave Zoli i huvudrollerna. Säsongen släpptes 10 september 2014 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Den är 791 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den sista säsongen släpps 24 februari 2015.

 

En sak som jag älskar med Sons of Anarchy är att den har en hel del humor. Trots att serien är riktigt mörk och brutal så är varje avsnitt underhållande och får mig både att le och skratta. Karaktärerna känns levande, realistiska och genomtänkta, och deras sätt att te sig är en fröjd för tittaren. De utvecklas och förändras ständigt och har alltid någonting nytt att visa. Skådespelarnas samspel och det välskrivna manuset gör att varje avsnitt har någonting roligt att bjuda på.

Serien är väldigt spännande och trots att den sjätte säsongen är aningen förutsägbar så har den samtidigt en hel del överraskningar. Jimmy Smits (Dexter) har etablerat sig bland de andra skådespelarna och som tittare har man blivit riktigt förtjust i honom; han är nu en i gänget. Sons of Anarchys starkaste resurs är fortfarande de otroligt begåvade skådespelarna som allesammans lyckats nästla sig in i tittarens hjärta. De känns mogna och erfarna och deras talanger lyser igenom rutan. Min favorit är fortfarande Katey Sagal (Married with children) som spelar Gemma, men jag gillar även Theo Rossi (Kill theory), Kim Coates (Black hawk down) och Tommy Flanagan (Gladiator) otroligt mycket.

 

 

Då var det dags för en månadssammanfattning igen! Det har varit en rätt bra månad på både läs- och filmfronten och jag har fått uppleva en hel del nya härligheter inom seriens värld.

 

Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på bildlänkarna för att komma till recensionerna. Bildlänkarna står i betygsordning, och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn.

 

----------