Jag måste ha slagit mig riktigt hårt i huvudet eller blivit plötsligt sjuk... Som alla vet så avskyr jag skräck. Oftast är de löjliga och överdrivna, och är de inte det så är de läskiga, vilket jag inte gillar. Jag gillar inte att bli skrämd, inte det minsta. Och vad tycker då mitt undermedvetna är en bra idé? Jo, att beställa hem en serie som jag blir äcklad och förskräckt av bara att läsa om. Way to go, girl.

 

 

Det jag pratar om är så klart American Horror Story. Inte köpte jag heller en, utan två säsonger av serien. Det som lockar mig är att så många stjärnskådespelare är med, men nu när det kommer till kritan undrar jag om det är värt det. För hur många duktiga skådisar det än är så kan det väl knappast värt en livstids mardrömmar? Eller?

 

Jag håller tummarna så hårt att de vitnar att serien inte är i närheten så äcklig, motbjudande och skrämmande som jag föreställer mig, men med tanke på att det är 18-årsgräns på serien så skulle jag inte tro det. Köpet kostade mig 99 kr / säsong, alltså 198 kr för båda.

Fakta:

Bringing Down the House är en komedi regisserad av Adam Shankman, med bland annat Steve Martin, Queen Letifah, Eugene Levy, Joan Plowright, Jean Smart, Kimberly Brown, Missi Pyle och Angus Jones i huvudrollerna. Filmen är 101 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2003.

 

 

Jag är ärligt talat besviken på Bringing Down the House. Det är inte en film jag hade särskilt höga förhoppningar på, men jag hoppades ändå på att den skulle vara småmysig och rolig. Istället är det en orealistisk film som är överdriven på gränsen till löjlig. Jag tycker filmen är allmänt jobbig.

 

 

Alla karaktärerna är väldigt respektlösa. Många är dessutom rasistiska och beter sig illa. Det inkluderar även karaktären Charlene, som jag tyckte om minst av alla. Både handlingen och karaktärerna är stereotypiska och trots att de spelas av duktiga skådespelare så fastnar tittaren inte för dem. Jag brukar vanligtvis gilla Steve Martin (Fullt Hus), men tyvärr har de senaste komedierna jag sett honom i floppat.

 

 

Bringing Down the House kan bli lite smått underhållande ibland, men för min del är filmen alldeles för tröttsam att se på. Jag gillar varken karaktärerna eller handlingen och trots att filmen har sina roande stunder så är det ingenting som varar särskilt länge.

 

Idag låg två paket i brevlådan när jag kom hem, ett från Semic bokförlag och ett från Gilla Böcker.

 

Fakta:

The Homesman är en film regisserad av Tommy Lee Jones, med han själv, Hilary Swank, Grace Summer, Miranda Otto, Sonja Richter, William Fichtner, John Lithgow, James Spader och Meryl Streep i huvudrollerna. Filmen är 117 minuter lång, rekommenderas från 15 år och 6 april 2015 av Scanbox.

 

 

Jag kan inte riktigt förklara vad jag tycker om The Homesman för jag vet det knappt själv. Det är en av de där enstaka filmerna som man ser och bokstavligen inte vet om man gillar eller inte. Den har ett intressant och fängslande koncept, och är minst sagt annorlunda, på gott och ont.

 

 

Handlingen är inte särskilt viktig i filmen, utan det som tar över är karaktärerna och stämningen. Jag är inte jätteförtjust i så kallade psykologiska thrillers överlag eftersom de har en tendens att vara långsamma, och tyvärr stämmer även detta in i The Homesman. Trots att filmen inte ens är över två timmar så känns den väldigt tidsödande och långrandig eftersom det egentligen inte händer mycket i den. Men fast den kan bli tråkig ibland så håller stämningen upp filmen; den griper tag i tittaren och vägrar släppa taget. Ibland är The Homesman till och med så pass fängslande att den blir aningen spännande.

 

 

Många av skådespelarna i filmen är riktigt behåvade. Personligen är jag inte ett fan av Hilary Swank (Freedom Writers) och The Homesman ändrar inte min åsikt om henne trots att hennes karaktär har ett märkligt djup. Däremot är Tommy Lee Jones (No Country for Old Men) både karismatisk och underhållande, och det är otroligt kul att få se Miranda Otto (Lord of the Rings) och Meryl Streep (Djävulen Bär Prada) medverka.

 

 

Allt som allt är filmen bra... men samtidigt inte. Dess stora nackdel är just det alldeles för långsama tempot, men tack vare det intressanta konceptet, annorlunda stämningen och de begåvade skådespelarna så hålls filmen ändå uppe.

 

Idag fanns två paket i brevlådan när jag kom hem - ett egenbeställt och ett från filmbolaget Noble Entertainment.

 

Fakta:

I den andra säsongen av Gossip Girl får vi se Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Kelly Rutherford, Matthew Settle och Taylor Momsen i huvudrollerna. Säsongen är 1017 minuter lång, består av 25 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2008.

 

 

Den andra säsongen av Gossip Girl är enligt mig mycket bättre än den första. Inte nog med att handlingen är enklare att komma in i, utan karaktärerna har också utvecklats och börjat visa ett annat djup, samtidigt som intrigerna sakta men säkert förändras.

 

 

Gossip Girl är förvånansvärt nog en riktigt charmig och underhållande serie. Det är en sådan tv-serie som får mig att le som ett fån genom avsnitten. Visst, den är ytlig och aningen överdramatisk ibland, men det är en del av dess tilldragande egenskaper det också. Det är intressant att följa överklassens liv och det är spännande med alla intriger. I den första säsongen av serien brydde man som tittare sig inte om vem Gossip Girl-bloggerskan var, men framåt slutet av den andra säsongen väcks ett starkt intresse att få reda på det, vilket gör att man direkt blir sugen på att se mer.

 

En av seriens största tillgångar är alla de begåvade skådespelarna. Det är omöjligt att inte gilla Blake Lively (The Age of Adaline) i rollen som Serena, och till och med illvilliga karaktärer så som Blair och Chuck blir fängslande, fascinerande och älskvärda tack vare Leighton Meesters (The Roommate) och Ed Westwicks (Children of Men) utomordentliga skådespelarprestationer. En personlig favorit för mig är Kelly Rutherford (Melrose Place). Hon är en fantastiskt begåvad skådespelare och passar perfekt i rollen som Lily. Den andra säsongen av Gossip Girl bjuder också på många bra gästskådespelare. Några exempel är Brittany Snow (Pitch Perfect), Cynthia Watros (Lost) och Krysten Ritter (Breaking Bad).

 

 

Allt som allt gillar jag den andra säsongen av Gossip Girl. Intrigerna tätnar, karaktärerna utvecklas och handlingen börjar ta fart på allvar. Relationerna mellan karaktärerna är glädjande och underhållande, och trots att serien är utvärtes ytlig så har den ett oväntat djup. Som helhet är Gossip Girl en riktigt bra och mysig ungdomsserie som jag definitivt kommer att fortsätta följa.

 

Fakta:

Exodus: Gods and Kings är en film regisserad av Ridley Scott, med bland annat Christian Bale, Joel Edgerton, John Turturro, Aaron Paul, Sigourney Weaver, María Valverde, Indina Varma och Ben Kingsley i huvudrollerna. Filmen är 150 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 4 maj 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Exodus: Gods and Kings är faktiskt en av de bättre filmerna jag sett som baseras på Bibeln och jag är glatt förvånad över att jag gillar den så pass mycket som jag ändå gör. Den är betydligt mycket bättre än Noah och kan lätt ses som en otecknad Prinsen av Egypten (1998). Filmen är riktigt bra gjord och har en hel del starka skådespelare.

 

Jag gillar att det finns många ansikten man känner igen. Indina Varma (Game of  Thrones), Sigourney Weaver (Alien), Ben Kingsley (Schindler's List), Aaron Paul (Breaking Bad), Joel Edgerton (The Great Gatsby) och inte minst Christian Bale (The Flowers of War). De passar allesammans perfekt i sina roller och det enda jag egentligen har att klaga över på den fronten är att många får alldeles för lite skärmtid. Ett exempel är att man, trots att filmen är två och en halv timme lång, bara får se Weaver i någon minut, vilket nästan är skamligt.

 

 

Filmen är välgjord samt har grymma animeringar och effekter. Även vid de svårare animationerna, så som Egyptens tio plågor, ser allting väldigt realistiskt ut. Miljön är dessutom vacker och fängslar tittaren.

 

 

Dock måste jag medge att Exodus: Gods and Kings misslyckades med att bygga upp relationen mellan Mose och Ramses och de andra karaktärerna. Karaktärerna i exempelvis Prinsen av Egypten känns mer levande och som tittare förstår man bättre varför saker och ting utvecklas som de gör. I Exodus: Gods and Kings bryr sig tittaren inte särskilt mycket om alla sidkaraktärerna och man får inte samma förståelse för vilka de är och vad de haft för inverkan.

 

 

En sak jag verkligen uppskattar med Exodus är att de har tolkat och gjort berättelsen mer verklighetstrogen än de flesta andra interpretationer jag sett. I många tolkningar av religiösa texter ger guden sina order och sen blir det helt enkelt så som hen sagt. Men när det kommer till Exodus: Gods and Kings så lyckas filmen faktiskt få med logiska förklaringar till mycket. Exempelvis, istället för att låta plågorna dyka upp ur tomma intet så uppstår dem med rationella motiveringar; så som att en krokodilattack färgar havet rött. Motiveringarna kanske inte är superrealistiska, men de känns mycket mer övertygande än alternativet.

 

 

Jag tycker dock att filmen är onödigt lång. Exodus: Gods and Kings lyckas hålla tittarens intresse uppe och blir aldrig tråkig, men samtidigt så hade den lätt kunnat kortas ner till två timmar. Det är aningen ironiskt och B att filmen är så pass lång, men att många av skådespelarna knappt syns och att romansen är påskyndad.

 

 

Allt som allt är jag riktigt förvånad över hur bra Exodus: Gods and Kings är. Det är en vacker film som byggs upp tack vare dess välgjorda effekter och begåvade skådespelare. Handlingen svajar dock och jag måste medge att  den tecknade versionen, Prinsen av Egypten, är snäppet vassare.

Fakta:

I Ljusets Makt (org. Shadow and Bone) är den första delen i Grisha-trilogin, skriven av Laigh Bardugo. Boken publiceras av Gilla Böcker förlag och är 296 sidor lång.

 

 

Jag måste inleda med att skriva att jag inte gillar det svenska omslaget. Det engelska omslaget är det som gjorde mig intresserad av boken och hade jag sett denna version av omslaget först hade jag antagligen inte tittat åt den två gånger. Som tur av blev det inte så, för då hade jag missat en bra bok.

 

Jag tycker att världen som Leigh Bardugo byggt upp är väldigt intressant och annorlunda. Trots att boken har några klyschor så fascinerade Grishan mig och jag tycker att Alinas krafter är riktigt häftiga. Dock är Alina den enda karaktären som lyckades fänglsa mig och under läsningengs gång var jag rätt likgiltigt inställd till alla sidkaraktärerna. Det är som att något saknas hos dem och de känns aningen platta. Boken växlar dessutom tempo rätt ofta; ibland är den väldigt spännande och andra gånger är den alldeles för händelselös. Det gick dock aldrig så pass långt att jag tappade intresset för boken.

 

Som helhet är I Ljusets Makt inte jätteimponerande, men det är utan tvekan en bra bok. Det som fascinerar mig är dess annorlunda värld, alla coola krafter och Bardugos lättsamma skrivteknik, men boken förlorade mig lite på den varierande kvalitén och karaktärerna. Jag är riktigt sugen på att läsa fortsättningen, Stormens öga, och hoppas att den är minst lika spännande.

 

Fakta:

Taken 3 är en film regisserad av Olivier Megaton, med bland annat Liam Neeson, Forest Whitaker, Maggie Grace, Dougray Scott och Famke Janssen i huvudrollerna. Filmen är 110 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps den 11 maj 2015 av Scanbox filmbolag.

 

Jag är en av de få som älskar både den första och andra Taken-filmen, men jag måste medge att jag är besviken på Taken 3. Det är en bra actionfilm, men den lyckas inte nå upp till samma nivå som de föregående filmerna.

 

En av de saker jag stör mig mest på är att Taken 3 känns relativt fristående. Taken 2 skulle aldrig ha hänt utan Taken, men på något sätt känns Taken 3 inte sammankopplad till de tidigare filmerna. Det som händer hade kunnat hända oavsett om Taken och Taken 2 skett och det känns lite trist och slumpartat. Jag förstår att det är för att skapa en variation bland filmerna, men jag saknade helt enkelt kopplingen till det som skett tidigare. Taken 3s koncept är svagare och filmen har dessutom ointressanta bovar, vilket gör den till den sämsta komponenten i trilogin.

 

 

Fakta:

Duplex är en komedi regisserd av Danny DeVito, med bland annat Ben Stiller, Drew Barrymore, Eileen Essell, Harvey Fierstein, James Remar och Robert Wisdom i huvudrollerna. Filmen är 85 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2003.

 

 

Duplex är nog bland de sämre komedierna jag sett på mycket länge. Den är inte det minsta underhållande. De enda känslorna Duplex framkallande hos oss som tittare var ilska och illamående. Jag blev bokstavligen äcklad av filmen och tillsammans med de överdrivna skämten och löjliga karaktärerna så blev det inte en film jag uppskattade.

 

 

Jag gillar Drew Barrymore (Charlies Angels) och Ben Stiller (The Secret Life of Walter Mitty) men inte ens de lyckas hålla filmen uppe. Självklart hade jag inte särskilt höga förhoppningar; det syns ju direkt att filmen inte är Oscar-material, men trots det är jag riktigt bevsiken. Manuset är dåligt skrivet, handlingen förutsägbar och karaktärerna är både underkuvade, dumma och alldeles för tolererande.

 

 

Jag tycker att Duplex är en riktigt usel komedi. Jag log inte ens en enda gång utan blev bara irriterad och äcklad. Filmen är orealistisk och överdriven och underhöll ingen av oss som såg den.

 

+ Skådespelare - Inte rolig, framkallar ilska och illamående, dåligt manus, förutsägbar, karaktärer

Idag låg tre paket i brevlådan när jag kom hem; två stycken från filmbolaget 20th Century Fox och ett från Scanbox.

 

Fakta:

Lucky Number Slevin är en film regisserad av Paul McGuigan, med bland annat Josh Hartnett, Morgan Freeman, Ben Kingsley, Lucy Liu, Stanley Tucci och Bruce Willis i huvudrollerna. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2006. 

 

 

Lucky Number Slevin lockar med sina stjärnspäckade skådespelare men misslyckas tyvärr att leverera. Manuset är riktigt dåligt skrivet och dialogerna är rent utav löjliga. Regissören försöker leka med orden men det får bara karaktärerna och filmen i allmänhet att bli fånig. Lucky Number Slevin är ärligt talat sömnframkallande och jag var minst sagt uttråkad under filmens gång.

 

 

Lucky Number Slevin är en film jag inte förstår mig på. Den är skum och allmänt konstig och det känns som att mycket av det som händer bara är slumpmässigt valda händelser. Jag får varken grepp om handlingen eller karaktärerna, vilket gör att filmen blir otroligt platt och ointressant.

 

 

Skådespelarna är dock duktiga och gör sitt bästa med de endimensionella karaktärer de blivit givna. Lucy Liu (Charlies Angels) är smått underhållande och så har vi ju actionlegenden Bruce Willis (Die Hard) med flera. Dock känns alla talanger bortslösade och ingen prestation är särskilt minnesvärd.

 

 

Allt som allt är Lucky Number Slevin inte särskilt imponerande. Manuset är dåligt skrivet, karaktärerna tråkiga och trots de många talangerna så finns ingenting som gör att filmen kommer bli ihågkommen.

 

Idag fick jag de 24 första Beck-filmerna (fördelade i 6 DVD-boxar) av MovieZine, som tävlingsvinst. Dock är jag i allmänhet inte ett stort fan av svenska filmer och därför har jag beslutat att sälja dem. Är det någon som är intresserad så finns de ute på auktion på Tradera här.

 

Fakta:

I den första säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Leslie Hope, Sarah Clarke, Elisha Cuthbert, Dennis Haysbert, Zeljko Ivanek och Penny Johnson i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spealdes in 2001.

 

 

Innan jag började med 24 visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig och jag var nog rätt negativt inställd till serien. När det dessutom tog mig rätt länge att komma in i serien blev det ju inte bättre av det. Men för varje avsnitt fastnade jag lite mer och till slut var jag helt uppslukad av berättelsen. Säsongen är lite småtråkig ibland, men majoriteten av tiden sitter man som på nålar.

 

 

24 är den första serien jag sett som utspelar sig i realtid. Realtid innebär att den tid som något tar i serien är samma som det tar i verkligheten. Tittar du i fem minuter, ja då har det gått fem minuter i serien. Varje avsnitt utspelar sig under en timme, och hela säsongen utspelar sig under totalt ett dygn. Jag gillar den annorlunda känslan som uppstår tack vare realtiden, men samtdigt har jag aningen svårt att tro att allt det som hände under säsongen kunde ha hänt på ett dygn.

 

 

24 är också den första serien jag sett som använder sig av split-screen. Split-screen är när du ser två eller fler olika scener eller vinklar samtidigt på skärmen. Jag trodde att det skulle bli riktigt jobbigt med denna fuktion, eftersom det är mer att hålla reda på samtidigt, men det gav faktiskt en riktigt bra överblick. Dessutom används inte split-screen konstant, utan oftast när det växlar scen.

 

 

Första säsongen av 24 var oväntat spännande. Ju längre in i serien jag kom, desto mer ville jag se. Vid de två sista avsnitten kom många överraskningar som chockerade mig och hjärtat satt i halsgropen. 24 är en sådan serie där mycket inte är vad det ser ut att vara, så det blir en hel del skakande och oväntande scener. Dock är säsongen också väldigt enformig och upprepande.

 

 

En av säsongens största positiva aspekter är skådespelarna. Kiefer Sutherland (Touch) passar perfekt i rollen som Jack Bauer, men de två som imponerade mig mest var Leslie Hope (NCIS) som Teri och Sarah Clarke (The Twilight Saga) som Nina. Båda bjuder verkligen på sig själva, presterar storslaget och platsar sig som säsongens favoritskådespelare. Dennis Haysbert (The Unit) är även han duktig men hans karaktär, David Palmer, tråkade ut mig för mycket för att jag skulle uppskatta hans prestation. Jag är inte heller särskilt förtjust i Elisha Cuthbert (The Girl Next Door) som spelar dottern Kim. Första säsongen av 24 visar också en hel del duktiga gästskådespelare. Några exempel är Mia Kirschner (The Vampire Diaries), Richard Burgi (Desperate Housewives), Michael O'Neill (Extant), Pauley Perrette (NCIS) och Karina Arroyave (Crash).

 

 

Allt som allt gillade jag verkligen första säsongen av 24, speciellt framåt slutet. Säsongen har ett högt tempo, är väldigt spännande och bjuder på många överraskningar och tvister. Skådespelarna är fantastiska och presterar på topp och trots att serien är aningen enformig och upprepande så har den så pass många positiva aspekter så att det överväger. Jag ska definitivt fortsätta att se serien och hoppas att fortsättningen lyckas nå upp till första säsongens kvalité.

 

Försoning (org. Redeemed) är den tolfte och avslutande delen i House of Night-serien av P. C. Cast och Kristin Cast. Boken är 413 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen bokförlag.

 

 

Usch, vad jag är besviken på House of Night-serien. De första böckerna är bra och serien har haft potential, men efter den femte boken blev böckerna sämre och sämre. Hade serien klämts ihop till fyra eller fem böcker hade den varit mycket bättre. Istället har vi nu fått 12 utdragna, intetsägande och bleka böcker. Försoning är tack och lov den avslutande delen, och den är aningen bättre än sin föregångare, men fortfarande inte bra.

 

Casts skrivteknik är allmänt dålig. Visst är den lättsam, men dialogerna är alldeles för klyschiga och handlingen är väldigt förutsägbar. Det händer väldigt lite i boken och det känns som att författarna inte haft en plan med Försoning, utan snarare hittade på slumpmässiga och meningslösa saker allteftersom de skrev. Boken består mest av onödig dötid innan det faktiskt händer något som påverkar handlingen.

 

Jag är inte förtjust i karaktärerna. Inte nog med att de känns tillgjorda, utan Neferet - som jag tidigare gillat - har blivit otroligt fånig och lättlurad. Läsningen känns ofta löjlig och det är mer än en gång boken får läsaren att himla med ögonen.

 

Allt som allt så är Försoning inte en bok jag är särskilt förtjust i. Serien var bra i början men blev snabbt sämre. Försoning är såklart kul att läsa för att få ett avslut på denna långa serie, men den är dåligt skriven, klyschig, förutsägbar och allmänt fånig. Hade jag inte varit så fast besluten vid att avsluta serien hade jag antagligen inte läst den.

 

 

Fakta:

The Best of Me är en film regisserad av Michael Hoffman. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Nicholas Sparks. I huvudrollerna får vi se Michelle Monaghan, James Marsden, Luke Bracey, Liana Liberato och Gerald McRaney. Filmen är 117 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps den 20 april 2015. Du kan se trailern här.

 

 

Jag är ett riktigt stort Nicholas Sparks-fan men jag måste medge att jag blev besviken på The Best of Me, trots att jag inte läst boken och på så sätt inte har ett påverkat omdöme. The Best of Me är en medelmåttlig, tragisk romans. Småmysig, men ingenting speciellt. Nicholas Sparks böcker skiljer sig mycket åt men filmerna har en tendens att vara väldigt lika varandra, och The Best of Me är inget undantag. Den använder sig av samma metoder som många andra och det börjar bli aningen tröttsamt.

 

 

De flesta skådespelarna i filmen är riktigt duktiga. Michelle Monaghan (Gone Baby Gone) och James Marsden (X-Men) är de som bär upp filmen på sina axlar. Jag tycker också att Liana Liberato (If I Stay) och Gerald McRaney (Den Oändliga Historien) presterar bra. Dock är jag missnöjd med Luke Bracey (The November Man). Hans skådespelarbidrag känns tillgjort och jag tycker att han är en rätt tråkig skådespelare.

 

 

Tyvärr fastnar jag inte särskilt mycket för karaktärerna i The Best of Me. Största anledningen till detta är att filmen fokuserar allt för mycket på romansen i det förflutna istället för att bygga upp dramat i nuet. Filmen känns påskyndad och platt, och jag saknar det djup de flesta Nicholas Sparks-filmer har. The Best of Me är småmysig, men den tragiska kärlekshistorien påverkade mig inte särskilt mycket känslomässigt. Det är tydligt att filmen menar att beröra flera gånger, men jag tycker inte att den lyckas rent emotionellt. Det är för förutsägbart. För klyschigt. Och för påskyndat. 

 

 

Dock är filmen otroligt vackert filmad. Miljöerna i The Best of Me är häpnadsväckande och de har lyckats bra med alla färger och kontraster. Allt som allt är The Best of Me en bra romantisk film, men en av de sämre Nicholas Sparks-filmerna. Jag hade velat lära känna karaktärerna bättre och fått ett större djup i historien. Jag är dock väldigt nyfiken på boken och ser dessutom fram emot Sparks nästa film; The Longest Ride.

 

+ Mysig, skådespelare, vacker - Går efter mall, Bracey, karaktärer, platt, påskyndad

Fakta:

I den första säsongen av The 100 får vi se Eliza Taylor, Bob Morley, Paige Turco, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington och Henry Ian Cusick i huvudrollerna. Serien är 542 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 5 januari 2015.

 

 

Recension:
Det tog oväntat lång tid för mig att komma in i The 100. Det var inte förrän vid fjärde avsnittet som jag började gilla serien. Anledningen till detta är att serien är rätt klyschig och allmänt smålöjlig ibland. De yngre skådespelarna känns inte särskilt professionella vilket gör att deras karaktärer inte heller blir trovärdiga. Men efter att ha sett några avsnitt inte bara vande jag mig vid karaktärerna, utan började faktiskt uppskatta dem. 


Seriens koncept och idé är fantastiskt och jag är otroligt fascinerad av den dystopiska science fiction-världen. Arken, det vill säga rymdstationen, fängslade mig redan från början. Dess lagar och annorlunda livsstil är väldigt intressant och som tittare vill man hela tiden veta mer om det. Dessutom är rymdstationen riktigt snyggt gjord. Animeringarna och effekterna i serien är över förväntan och vi får se riktigt många snygga miljö- och rymdbilder. Parallellerna på Jorden är också spännande, men det var något hos Arken som verkligen förundrade mig och drog mig till att titta på ”ett avsnitt till”.


The 100 har några stjärnskådespelare som lyser genom serien. De bästa enligt mig är utan tvekan Paige Turco (Person of Interest), Henry Ian Cusick (Lost) och Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och jag får känslan av att de kommer få ta ännu större plats med sina roller i följande säsong, vilket jag ser fram emot. Det jag gillar med deras prestationer är att det känns som att de har den kunskap och erfarenhet som behövs för att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer att följa. De är kompetenta, helt enkelt, och får tittaren att engagera sig i serien.


Ungdomsskådespelarna är duktiga de också, trots att de inte alls har samma sakkunniga stjärnglans som de mer erfarna skådespelarna och därmed känns aningen oäkta. Jag gillar speciellt Thomas McDonnell (The Forbidden Kingdom) och Christopher Larkin (The Flamingo Rising). Jag är dock inte särskilt förtjust i Eliza Taylor (The November Man) som spelar huvudrollen. Hon känns relativt omogen och presterar inte mer än OK. Serien har dock några välkända och begåvade gästskådespelare som kompenserar för det. Ett par exempel är underbara Kelly Hu (The Vampire Diaries) samt skickliga Kate Vernon (Battlestar Galactica: The Plan).


The 100 är väldigt förutsägbar. Men trots detta så är serien fängslande, spännande och ärligt talat aningen förvånande. För fast man kan förutspå mycket så är det omöjligt att förutspå allt. Serien har några tvister framåt slutet och säsongen slutar i en stor cliffhanger som gör att tittaren måste få veta svaren. Känslan är lite som Pretty Little Liars: man vet att serien inte är särskilt bra men ändå blir man beroende och vill se mer.


Något jag stör mig på är de lösa trådarna, och då snackar jag inte om cliffhangers och liknande, för sådant gillar jag. Men vad jag inte gillar är när saker och ting tas upp i början av serien och sedan glöms bort helt och hållet. Det ger en ofärdig och ogenomtänkt känsla till serien. Ett litet exempel är att vissa delar av träden på Jorden glödde i mörkret i ett enda avsnitt, men senare i serien är det kolsvart i skogen på natten. Det är en väldigt liten detalj, men någonting jag stör mig på. Dessutom är serien orealistisk. Då menar jag inte det övernaturliga, utan att någon kan få ett spjut i bröstet och må bra efter några dagar. Det är en av anledningarna till att serien ibland känns löjlig.

Allt som allt så gillade jag The 100. Det tog mig ett tag att komma in i serien men när jag väl gjort det fascinerades jag av den annorlunda världen. Personligen föredrar jag att följa de vuxna karaktärerna och livet på Arken, men ungdomarnas liv på Jorden blev intressantare framåt slutet. The 100 är som en tonårsblandning av Lost, Lord of the Flies och Battlestar Galactica och det blir en förvånadsvärt bra mix. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas på att första säsongens klyschiga tonårsdrama försvinner.

 

Fakta:

Bangkok Dangerous är en film regisserad av Oxide Pang Chung och Danny Pang, med bland annat Nicolas Cage, Shahkrit Yamnarm och Charlie Yeung i huvudrollerna. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008.

 

 

Bangkok Dangerous är en sådan film som varken är bra eller dålig. Från början till slut håller den helt enkelt en medioker kvalité och lyckas underhålla till en viss gräns. Det är inte en film tittaren minns långt efteråt, men samtidigt inte en film som är slöseri med pengar eller tid.

 

 

Skådespelarprestationerna är okej, men ingenting utmärkande. Nicolas Cage (National Trasure) är duktig men känns samtidigt lite intetsägande i rollen som Joe. Det gör också att filmen som helhet känns relativ monoton och platt. Actionen är dock välgjord och coolt gjord, med bra effekter och den lyckas hålla filmen uppe med sin spänning. Bangkok Dangerous är dock väldigt orealistisk samt aningen förutsägbar, trots några sluttvister.

 

 

Allt som allt är filmen okej, men inte en actionfilm som sticker ut ur mängden. Allting i filmen ligger på en medioker nivå, vilket gör att jag varken klassar den som dålig eller bra. Jag kan rekommendera Bangkok Dangerous till alla stora Nicolas Cage fans, men det finns definitivt bättre actionfilmer därute.

 

+ Okej skådespelare, action - Medioker rätt igenom, orealistisk

Idag kom ett egenbeställt paket från Cdon i brevlådan.

 

Fakta:

Anna och den franska kyssen (org. Anna and the french kiss) är skriven av Stephanie Perkins. Boken är 298 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. 

 

 

Anna och den franska kyssen är en väldigt omtalad och hypad bok. Aningen överhypad enligt mig, men jag håller definitivt med om att det är en bra och riktigt söt bok. Den är otroligt charmig, läsningen är lättsam och Anna och den franska kyssen är allmänt mysig.

Karaktärerna och deras relationer till varandra känns väldigt realistiska och jag fastnade för både Anna och Étienne. Det roliga är att jag kan relatera till Annas filmintresse och jag kan definitivt förstå varför alla faller för Étienne. Annas berättarröst är bra men tempot är aningen långsamt för min smak.

 

Allt som allt så gillade jag verkligen Anna och den franska kyssen. Det är en välskriven chick-lit och en perfekt sommarläsning. Jag tror att Anna och den franska kyssen skulle passa väldigt bra som film och jag är nyfiken på mer av Perkins. Jag hoppas att Modernista kommer ge ut Lola and the boy next door och Isla and the happily ever after på svenska.

 

 

Fakta:

I den första säsongen av Welcome to Sweden, får vi se Greg Poehler, Josephine Bornebusch, Lena Olin, Claes Månsson, Christopher Wagelin och Amy Poehler i huvudrollerna. Säsongen är 242 minuter lång, består av 10 avsnitt och spelades in 2014. Den rekommenderas från 11 år.

 

 

Trots att jag har lite blandade känslor kring Welcome to Sweden så tycker jag verkligen om den. Den har en viss charm och är både mysig och lättsam att se på. Det är inte heller några som helst problem att sträcktitta på hela säsongen eftersom den är så pass kort. Trots att helheten inte är särskilt rolig så fick serien mig att skratta upprepande gånger.

 

 

Seriens största styrka är skådespelarna. Greg Poehler har inte varit med i någonting tidigare, men jag tycker att han tillför serien en viss charm och att han presterar bra. Josephine Bornebusch (Solsidan) är som alltid duktig och det är roligt att få se henne i någonting mer amerikanskt. Även Lena Olin (The Ninth Gate) och Claes Månsson (The Stig-Helmer Story) är minnesvärda. Någonting som dock ger serien ett väldigt stort plus är alla gästskådespelare. Serien har ett gäng kändisar från både Sverige och USA som syns i bild, bland annat Will Ferrell (Anchorman), Gene Simmons, Amy Poehler (Mean Girls), Björn Ulvaeus (Mamma Mia!), Björn Ranelid, Malin Åkerman (The Heartbreak Kid) och Aubrey Plaza (Parks and Recreation).

 

 

Jag tycker att det är en fantastiskt bra idé att ha en amerikansk-svensk serie och det är otroligt roligt att se hur de båda länderna samarbetar. Det är inte bara när det kommer till skådespelarna som det är av båda världar, utan även när det kommer till produktionen - och det märks tydligt. Som exekutiva producenter får vi bland annat uppleva en härlig mix av både Amy Poehler, Greg Poehler, Fredrik Herngren, Carrie Stein med flera, vilket gör att vi får uppleva både svensk och amerikansk humor.

 

 

Allt som allt så gillar jag Welcome to Sweden och jag kommer definitivt att fortsätta följa serien. Den är stundtals överdriven och inte alla avsnitt underhåller, men den är smårolig, charmig och den lättsamma känslan gör att man gärna ser mer. Skådespelarna är begåvade, det finns många kända ansikten och det är riktigt kul att få se en serie där det både är svensk och amerikansk miljö.

 

Fakta:

The Conjuring är en rysare regisserad av James Wan, med bland annat Vera Farmiga, Patrick Wilson, Lili Taylor, Ron Livingston, Shanley Caswell, Hayley McFarland, Joey King och Machenzie Foy i huvudrollerna. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2013. Du kan se trailern här.

 

 

Som alla vet avskyr jag skräckfilmer. Är en skräckfilm bra gjord så är den läskig, och det gillar jag inte. Är en skräckfilm dåligt gjord så är den ju inte heller bra. Så det finns inget som kan resultera i att jag gillar en skräckfilm, och därför ber jag er ta min recension med en nypa salt. Jag försöker vara så opartisk jag kan, men det faktum att jag verkligen, verkligen inte gillar skräck kommer såklart att påverka min åsikt starkt.

 

 

The Conjuring bjuder på grundläggande och rätt stereotypiska skrämseltaktiker och filmen i sig är inte särskilt unik. Dock har den gjorts bra och jag "gillar" att mestadelen av skräcken kommer ifrån att man hela tiden förväntar sig att någon ska dyka upp helt plötsligt. Som tittare spänner man sig och är rädd för det okända. Filmer där monstrena syns hela tiden brukar vara väldigt fåniga, men i The Conjuring får man bara snabba glimtar av demonerna vilket gör att man själv skapar sin oro kring vad som komma skall.

 

 

The Conjuring har varken sexscener, blodiga scener eller svordommar så åldergränsen på 15 år beror helt och hållet på filmens obehaglighetskänsla. Och ja, filmen är stundtals obehaglig just på grund av att alla "jumpscares". Men notera också att filmen har en hel del löjliga och överdrivna "skräckscener".

 

 

Jag tycker att skådespelarna är duktiga och trots att jag bokstavligen avskyr skräckfilmer så kan jag tydligt se att The Conjuring är en bra film. Den är inte direkt läskig, utan snarare obehaglig och den har några jumpscares. Gillar du skräckfilmer så borde du definitivt se The Conjuring, men är du som jag och ogillar dem starkt så är det en självklarhet att hålla sig borta.

 

 

Idag kom två paket i brevlådan; ett från bokförlaget Modernista och ett egenbeställt från Cdon.

 

Fakta:

The Original Sinners-serien är uppdelad i två delar; De Röda Åren och De Vita Åren. Trots att De Vita Åren är en prequelserie till De Röda Åren bör den läsas efter De Röda Åren. Helgonet är den femte boken i The Original Sinners-serien av Tiffany Reisz, och den första delen i De Vita Åren. Boken är 412 sidor lång och släpps av Harper Collin Nordic (tidigare kallat Harlequin) bokförlag.

 

 

Jag älskar verkligen Tiffany Reisz och rekommenderar The Original Sinners-serien till alla som är nyfikna på den här genren. Jag storgillade verkligen De Röda Åren och var grymt taggad över att få läsa om Noras tonårsliv; tiden innan hon blev dominatrix. Helgonet gjorde mig verkligen inte besviken. Jag älskar stämningen i boken och Tiffany Reisz språk är fantastiskt. Det är lättsamt och lättförståeligt, med ett perfekt tempo. Hon lyckas få med både komik, spänning, romantik och erotik i en välarbetad mix. Trots att det självfallet finns en hel del sexprat och intima scener så är denna erotica så mycket mer och boken väcker många blandade känslor.

 

Många har läst Fifty Shades of Grey och jag tycker själv att den serien är bra, men den är inte jämförbar med The Original Sinners. Den här serien är både mörkare och bättre skriven, och den bjuder på som sagt mycket mer än bara sex. I Helgonet berättar dominatrixen Nora om sitt liv för Nico, och vi får följa hennes väg till Søren och BDSM. BDSM är ingenting jag intresseras av i vanliga fall men Tiffany Reisz skriver böckerna såpass bra att vem som helst skulle bli fascinerad av det.

 

Jag älskar karaktärerna. Kingsley, Eleanor och Søren är alla tre djupt fascinerande, otroligt charmiga och mycket komplexa karaktärer. Jag gillar hur Eleanor är kaxig och rättfram och det är en fröjd att läsa ur hennes synvinkel. Hon är en allmänt underhållande karaktär som ständigt kommer med rappa kommentarer.

 

Fakta:

I den första säsongen av Chicago Fire får vi se Jesse Spencer, Taylor Kinney, Monica Raymund, Charlie Barnett, Yuri Sardarov, Eamonn Walker, Christian Stolte, Lauren German och David Eigenberg i huvudrollerna. Säsongen är 983 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2012 och har redan en egen spinoff-serie kallad Chicago P. D.

 

"Vi får en personlig inblick i den dramatiska vardagen på brandstation 51 i den amerikanska storstaden Chicago. De hjältemodiga brandmännen, räddningstjänsten och ambulanspersonalen arbetar med livet som insats och ingen dag är den andra lik."

 

Chicago Fire är en intressant serie som jag är villig att fortsätta följa. Det är annorlunda att få följa brandmäns vardag och som tittare blir man väldigt insatt i fallen. Trots att många av offren inte har haft mycket skärmtid så lyckas serien både fascinera och beröra. Dock följer serien liknande uppbyggnad som vanliga kriminalare, vilket känns lite B.

 

 

De flesta av fallen vi får se är särpräglade och det är spännande att få se vad människorna råkar ut för. Dock avklaras de flesta fallen väldigt snabbt och mellan utryckningarna tyckte jag att serien blev småtråkig, klyschig och tröttsam. Då fokuserade Chicago Fire istället på kärleksdraman och dylikt vilket jag är mindre intresserad av i en serie som denna.

 

 

Serien har ett relativt stort antal karaktärer att hålla reda på och skådespelartalangerna varierar stort. Jag tycker att Jesse Specer (House m. d.) och Taylor Kinney (The Vampire Diaries) är de som presterar bäst, men jag har desto större problem med Charlie Barnett (The Happy Sad) och Lauren German (A Walk to Remember) som jag tycker känns fejk.

 

 

Allt som allt tycker jag att Chicago Fire är bra, men inte fantastisk. Säsongen är en rätt ojämn tittarupplevelse. Många av fallen är väldigt fascinerande men mellan utryckningarna håller serien inte riktigt måttet. Jag är nyfiken på att se fortsättningen, men samtidigt blev jag rätt trött på serien efter dess 24 avsnitt, så det kan dröja ett tag innan jag skaffar hem säsong 2.

 

 

Fakta:

Inside Man är en film regisserad av Spike Lee, med bland annat Clive Owen, Denzel Washington, Jodie Foster, Christopher Plummer, Willem Dafoe och Chiwetel Ejifor i huvudrollerna. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2006.

 

 

Inside Man är en riktigt bra thriller. Trots det mediokra tempot så är filmen spännande och det det gäller att hänga med ordentligt. Jag gillar verkligen idén och konceptet genomförs mycket väl.

 

 

Det finns en hel del duktiga skådespelare med i filmen. De som står ut i mängden är Clive Owen (Beyond Borders) och Denzel Washington (Flight). Personligen har jag inte varit särskilt förtjust i Washington tidigare men jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb i Inside Man. Det är också kul att få se  Willem Dafoe (Spider Man) och Chiwetel Ejifor (12 Years A Slave) i mindre roller. Jag blev dock besviken över den lilla roll som Jodie Foster (Flightplan) fick. Hon är en mycket talangfull skådespelerska och borde inte hamnat så mycket i bakgrunden.

 

 

Någonting som både är till filmens fördel och nackdel är mystiken. Jag gillar att svaren inte är uppenbara och att Inside Man får en att undra ända till slutet. Dock får man som tittare inte riktigt grepp om allt som hänt och om man inte överanalyserar filmen kan den vara svår att förstå sig på. Vissa delar är ologiska och motivet känns aningen förvirrande.

 

 

Allt som allt är Inside Man en intelligent gjord film som är genomtänkt och välgjord. Duktiga skådespelare, en lugn spänning och mystik är bara några av de positiva faktorerna filmen bjuder på. Stör du dig inte allt för mycket på att svaren är lite kluriga så tror jag att du kommer att gilla den.

 

+ Spännande, koncept, skådespelare, mystisk - Mediokert tempo, förvirrande, ologisk 

Fakta:

Katherineteorin (org. An Abundance of Katherines) är en fristående bok skriven av John Green. Boken publiceras av Bonnier Carlsen och består av 288 sidor.

 

"När det kommer till förhållanden söker sig de flesta till en viss sort. Colins sort heter Katherine. Men de är tyvärr också en sort som gör slut med Colin. 19 gånger har detta hänt noga räknat. I kölvattnen av den senaste dumpningskatastrofen drar Colin, före detta barngeni, ut på en road trip med sin (enda) kompis Hassan. Är Colin fortfarande ett geni, bara lite äldre? Kommer han att gå till historien genom att skapa en dumpningsformel som förutser när ett förhållande ska ta slut? Kommer han att vara den som gör slut nästa gång?"

 

Jag är aningen besviken på Katherineteorin. John Green är en väldigt begåvad författare och det syns även i Katherineteorin, men för min smak är boken alldeles för tröttsam. Tempot är långsamt, boken är förutsägbar och mycket upprepas. Jag gillar inte heller användandet av fotnoter utan föredrar när saker och ting förklaras inbakat i texten.

 

Huvudkaraktären, Colin, är fascinerande och påminner mig om Colin från I Huvudet På Colin Fischer. Dock fängslades jag betydligt mer av den boken än Katherineteorin. Colin i Katherineteorin är ingen karaktär jag gillade särskilt mycket och hans tankar blev rätt tröttsamma ett tag. Jag gillar matematik men tycker inte att det hör ihop med skönlitteratur. Efter mindre än halva boken var jag minst sagt trött på alla formler, anagram, grafer och diagram. Jag gillar dock hur härligt udda Colins tankesätt är och jag tycker att det är intressant att läsa om ett före detta barngeni.

 

Jag tycker också att boken är orealistisk. Det var egentligen ingenting jag tänkte på under läsningens gång, utan snarare började fundera på nu medans jag skriver recensionen. För det första, hur har Colin lyckats hitta 18 olika Katherines i sin egna ålder? Personligen har jag inte träffat någon vid det namnet, så Colin måste verkligen ha gått runt och aktivt letat efter dem? Och varför skulle de vilja vara tillsammans med Colin allesammans? Tolka mig inte fel, jag tycker som sagt att Colin är fascinerande, men varför skulle alla Katherines omkring Colin falla för honom?

 

Allt som allt är Katherineteorin okej, men inte mycket mer än så. Gillar du lite annorlunda huvudkaraktärer och matematiska romaner, så ska du defintivt ge Katherineteorin en chans. Men stör du dig på fotnoter, upprepningar och ett relativt lågt tempo så tycker jag du ska läsa någon annan av John Greens böcker istället.

 

Fakta:

The English Patient är en film regisserad av Anthony Minghella, med bland annat Ralph Fiennes, Juliette Binocke, Willem Dafoe, Kristin Scott Thomas, Naveen Andrews och Colin Firth i huvudrollerna. Filmen är 162 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1996.

 

 

Tyvärr är The English Patient ingen film för mig. Den är alldeles för monoton och utdragen för att jag ska fastna för handlingen och karaktärerna. Konceptet i sig är intressant, men då tempot segar sig framåt tappade jag väldigt snabbt intresset. Filmen hade lätt kunnat vara en och en halv timme kortare och på så vis blivit mer kompakt.

 

 

Visuellt sett är filmen bra och välgjord, och vi får se en hel del begåvade skådespelare. Dafoe (Spiderman), Fiennes (Harry Potter), Firth (The Kings Speech och Andrews (Lost) är allesammans duktiga. Dock saknar jag kemi mellan alla karaktärerna och filmen känns aningen platt. Dessutom har jag personligen aningen svårt för tillbakablickar när de inte är sjukt bra gjorda, och eftersom dessa bygger upp majoriteten av filmen så blir det ett litet minus där.

 

 

Givetvis har filmen några fänglsande scener och jag påstår verkligen inte att The English Patient är dålig. Jag fastnade helt enkelt inte och anser att den är alldeles för långsam. Men gillar du gamla klassiker utan några krav på ett högre tempo så tror jag att The English Patient är något för dig.

 

 

Fakta:

Pingvinerna från Madagaskar är en animerad film regisserad av Eric Darnell och Simon J. Smith. Rösterna görs av bland annat Tom McGrath, Chris Miller, Christopher Knights, Conrad Vernon, John Malkovich, Benedict Cumberbatch och Annet Mahendru. Filmen är 92 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 27 april 2015 av Dreamworks. Du kan se trailern här.

 

 

Jag tycker att Pingvinerna från Madagaskar har fått mycket oförtjänt dålig kritik. Visst, det är inte en jättehit och filmen har många brister, men den är definitivt inte dålig! Pingvinerna från Madagaskar är riktigt snyggt animerad och det är roligt att få fortsätta följa de charmiga karaktärerna.

 

 

I Pingvinerna från Madagaskar får vi veta lite mer om pingvinernas bakgrund och vi får reda på hur de blev superspioner. Det mesta av filmen utspelar sig dock efter den tredje Madagaskar-filmen, men det är definitivt inget krav att ha sett Madagaskar-filmerna för att förstå sig på denna. Personligen har jag bara sett den första filmen och jag hade inget problem alls med att hänga med.

 

 

Rösterna görs bra av de vanliga skådespelarna och i Pingvinerna från Madagaskar tillkommer även John Malkovich (Changeling) och Benedict Cumberbatch (Sherlock), vilket jag tycker är riktigt härligt eftersom de båda två är sådana fantastiska skådespelare! Trots att man som tittare inte riktigt hinner fastna för deras nykomliga karaktärer så tycker jag att de gör bra i från sig.

 

 

Filmen är småsöt och har sina underhållande delar. Dock var det dock ytterst få gånger jag fnittrade till och majoriteten av filmen är inte särskilt rolig. Själva handlingen är svag och klyschig, med ett väldigt förutsägbart händelseförlopp.

 

 

Allt som allt är Pingvinerna från Madagaskar helt okej, samtidigt som det känns som ett rätt överflödigt tillägg till Madagaskar-franchisen. Jag tycker att det var en söt mysupplevelse, men jag föredrar nog pingvinerna som ett underhållande bidrag till Madagaskar-filmerna istället för att ha dem som huvudpersoner.

 

 

Fakta:

I den första säsongen av 30 Rock får vi se Tina Fey, Tracy Morgan, Jack McBrayer, Scott Adsit, Alec Baldwin, Judah Friedlander och Jane Krakowski i huvudrollerna. Säsongen är 454 minuter lång, består av 21 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2006.

 

 

Jag är mycket besviken på 30 Rock. Faktum är att det är en av de sämre komediserierna jag sett. Serien är alldeles för löjlig och överdriven för min smak. Den har torr humor med klyschia skämt. Tydligen var det menat att jag skulle skratta åt saker så som att män klär ut sig till kvinnor, att någon tas för lesbisk men inte är det, omogna 30-åriga som äter med munnen öppen och liknande. Den så kallade komiken känns otroligt framtvingad, oäkta och platt.

 

 

Jag är ett fan av Tina Fey och hon är egentligen den enda skådespelaren i 30 Rock som gör bra ifrån sig. Visst, McBrayer är lite smått underhållande som Kenneth, men han känns också väldigt överdriven. Jag gillar egentligen ingen av karaktärerna i serien och många av skådespelarna är riktigt, riktigt dåliga. Ett exempel är Tracy Morgan som är bland den sämsta skådespelarna jag sett på mycket länge.

 

 

Tyvärr varken skrattade eller log jag en enda gång till 30 Rock. Jag var snarare uttråkad genom alla avsnitt. Det är en alldeles för omogen serie med dåliga skådespelare för att jag ska kunna uppskatta den. Jag kommer inte att köpa hem fortsättningen och detta var utan tvekan årets hittills sämsta serie.

 

Idag kom två blu-ray i brevlådan; den ena från Paramount och den andra från Dreamworks.

 

Fakta:

Oskuldens Tid (org. Cracks) är en film regisserad av Jordan Scott, med bland annat Eva Green, Juno Temple, María Valverde och Imogen Poots i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2009.

 

 

Jag blev glatt förvånad av Oskuldens Tid och trodde verkligen inte att jag skulle gilla den så pass mycket som jag gjorde. Filmen har en annorlunda och fängslande handling. Ibland är den lite smått förbryllande men det är också en del av filmens charm. Oskuldens Tid är vackert filmad och av någon anledning så påminde den mig om Flugornas Herre.

 

 

Filmen har många fantastiska skådespelarprestationer, speciellt Juno Temple (Atonement) som är en mycket intressant skådespelerska. Filmens stora stjärna är dock Eva Green (Penny Dreadful). Hon är en makalös skådespelerska med obegränsad begåvning. Hon får tittaren att häpna över hennes talanger och hon har perfekt kemi med kameran. Karaktären hon spelar är otroligt fascinerande och komplex och Green lyckas bygga upp både empati och avsmak mot henne.

 

 

Tack vare Eva Greens stora talang, hennes komplexa karaktär, de andra duktiga skådespelarna och den fängslande handlingen så blev Oskuldens Tid en film jag gillade väldigt mycket. Den är lite udda, men det är en av anledningarna till att jag uppskattade den. Oskuldens Tid har ett bra budskap och är definitivt en film jag rekommenderar.

 

När man ser film vill man att den ska väcka känslor av något slag. Ibland vill man bli road och ibland vill man bli rädd. En av de starkaste känslorna är sorg, men ibland kan det vara riktigt svårt att hitta en film som berör en till tårar. Därför har jag nu listat topp-tio sorgligaste filmer som garanterat kommer att sätta igång tårkanalerna.

 

Fakta:

Berättelser om en (inte så) graciös isprinsessa (org. Tales from a not-so-graceful ice princess) är den fjärde delen i Nikkis dagbok-serien, skriven av Rachel Renée Russell. Boken är publicerad av Modernsita bokförlag och är 347 sidor lång.

 

 

Nikkis dagbok-böckerna är verkligen söta. Precis som tidigare delar är Berättelser om en (inte så) graciös isprinsessa (härmed hänvisad till med BOEISGI) sött illustrerad med både skissade teckningar och seriestrippar vilket förhöjer läsupplevelsen. Det är en mycket lätt-och snabbläst bok och Rachel Russell använder ett behagligt språk som drar in läsaren i berättelsen.

 

I BOEISGI märks det att serien successivt börjar förändras och berättelsen röra sig framåt, vilket jag gillar. Karaktärerna kommer närmare sina mål och står inte still i utvecklingen. Min favoritkaraktär är bedårande Brianna, men jag kan tyvärr inte hantera huvudpersonen Nikki. Hon är alldeles för ytlig, respektlös, barnslig för sin ålder och bortskämd för att jag ska kunna känna det minsta medlidande i de situationer som hon försöker ta sig igenom. Karaktärerna i allmänhet känns rätt orealistiska. Saker de gör och säger... det är i alla fall inte så jag har upplevt hur samhällets yngre medborgare beter sig.

 

BOEISGI är först och främst anpassad för unga flickor vid åldrarna 7-14 år, men passar faktiskt också bra för äldre tonåringar med barnasinnet kvar. Man måste ge sig in i läsningen med ett realistiskt sinne och en nypa salt, för det är trots allt ingen bok du kommer häpnas över. Men söker du en mysig, lättläst och söt bok så tycker jag defintivt att du ska ge denna serie en chans!

 

Fakta:

The Best Exotic Marigold Hotel är en film regisserad av John Madden, med bland annat Judi dench, Bill Nighy, Tom Wilkinson, Maggie Smith, Penelope Wilton, Ronald Pickup, Celia Imrie och Dev Patel i huvudrollerna. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2011.

 

 

Jag hade hoppats att filmen skulle vara lika varm och inbjudande som dess omslag men tyvärr är The Best Exotic Marigold Hotel inte mer än okej. Det är en trevlig och småmysig feel-good-film, men den bjuder inte på många minnesvärda scener. The Best Exotic Marigold Hotel är förutsägbar, klyschig, långsam och ärligt talat händelselös.

 

 

Filmens största fördel är förstås de utomordentliga skådespelarna. Eftersom majoriteten av dem är i sina gyllene år har de haft en lång karriärsväg med många olika erfarenheter. De är allesammans väldigt mogna, vilket på något sätt blir filmens försäkran. Jag gillar hur Judi Dench (Philomena) förmedlar ett slags lugn till tittaren. Bill Nighy (Wild Target) har som vanligt en väldigt underhållande uppenbarelse. Tom Wilkinson (Batman Begins) och Celia Imrie (Nanny McPhee) är båda två charmiga. Penelope Wilton (Downton Abbey) och Maggie Smith (Harry Potter) presterar som alltid starkt och är de mest minnesvärda i filmen, och Dev Patel (Slumdog Millionaire) är lite småsöt.

 

 

Allt som allt är filmen okej. Lite för lång, lite för långsam, men ändå trevlig att titta på. The Best Exotic Marigold Hotel har några bra scener och riktigt bra skådespelare, och fast det inte är en film som stannar i minnet långt efteråt så kommer jag att vilja se dess efterföljare. Trots allt säger Dev Patels karaktär i filmen: "Allting kommer bli bra i slutändan. Om det inte är bra, är det inte slutet." Låt oss hoppas att han har rätt.

 

Fakta:

Den Unga Eliten (org. The Young Elites) är den första boken i en ny serie av Marie Lu, författaren till Legend-trilogin. Boken är 307 sidor lång och publiceras av Modernista. Dess efterföljare, The Rose Society, släpps 6 oktober 2015.

 

 

Den Unga Eliten är en bra bok och jag älskar konceptet och alla övernaturliga krafter. Dock har jag lite problem med Marie Lu's språk. Hon är en fantastisk författare, det visste vi redan vid Legend-trilogin, men jag har alltid tyckt att hon använt ett relativt tungt språk vilket gör det svårt för mig personligen att verkligen fastna för bokens berättelse och karaktärer. I Den Unga Eliten berättas historien också genom Tredje Person istället för Första som i Legend, och det stör mig lite att inte befinna mig i huvudet på karaktärerna.

Vi får läsa boken ur flera olika perspektiv, vilket är intressant, men jag föredrog Adelinas. Jag gillar hur mörk och komplex hon är som karaktär och finner hennes krafter extremt fascinerande. Återblickarna till hennes förflutna är nog mina favoritdelar i boken och jag finner hela Adelinas liv otroligt fängslande. Dock är Adelina den enda karaktären jag egentligen fastnat för och jag tycker inte att sidkaraktärerna är lika gripande.

 

Det händer inte jättemycket i boken, ibland kan den kännas lite seg och stundtals tappade jag intresset. Men eftersom den har en hel del överraskande tvister och ett väldigt intressant koncept så gillar jag den ändå. Den Unga Eliten är en sådan bok som skulle passa alldeles perfekt som film och jag hoppas innerligt att vi kommer få se den på vita duken. Jag tycker definitivt att det är en bok värd att läsa och jag ser fram emot fortsättningen. Gillar du Legend kommer du att älska Den Unga Eliten.

 

Fakta:

Two Weeks Notice är en film regisserad av Marc Lawrence, med bland annat Sandra Bullock, Hugh Grant, Alicia Witt, Dana Ivey och Robert Klein i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång,  spelades in 2002 och är barntillåten.

 

 

Two Weeks Notice är okej, men inte mycket mer än så. Filmens humor är torr och jag skrattade inte en enda gång. Manuset är relativt svagt skrivet och handlingen är väldigt klyschig och förutsägbar. Egentligen händer ingenting som vi inte sett förut.

 

Men trots att filmen inte är särskilt underhållande så är det en småmysig feel-goodfilm. Ja, den känns platt ibland, men skådespelarna är duktiga och speciellt Hugh Grant (Notting Hill) lyckas charma tittaren. Detta blir en riktigt kort recension för jag har ärligt ingenting mer att säga förutom att den är värd att se om du söker en lättsam romcom där du inte behöver koncentrera dig för att hänga med i handlingen.

 

 

 

 

Idag låg ett paket från Gilla Böcker i brevlådan när jag kom hem.

 

Det känns helt ofattbart att jag den 29 mars klockan 12:47 avslutade bloggens 1000:e recension! Det har länge varit mitt mål att ha skrivit fyrasiffrigt med recensioner och nu, tre och ett halvt år från start, är det äntligen så! Woop-woop. Så här har min blogg utvecklats under åren:

 

Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på bildlänkarna för att komma till recensionerna. Bildlänkarna står i betygsordning och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn.

 

----------

 

 

 

 

----------

 

• Fangirl av Rainbow Rowell - recex
• Den Unga Eliten av Marie Lu - recex
• Helgonet av Tiffany Reisz - recex
• Den Store Gatsby av F. Scott Fitzgerald - recex
• Berättelser om en (inte så) graciös isprinsessa av Rachel Renée Russell - recex
• Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins - recex

• Dracula Untold
• A Walk Among the Tombstones
• The Hunger Games
• Catching Fire
• Mockingjay part 1
• Hotel Transylvania
• Love, Rosie
• The Lone Ranger
• The Good Lie
• The Best Exotic Marigold Hotel

• Revenge säsong 1
• Welcome to Sweden säsong 1
• The Mentalist säsong 1
• The Mentalist säsong 2
• The White Queen - recex
• Alcatraz: kompletta serien
• The 100 säsong 1