Regissör: Angelina Jolie Pitt.

Längd: 122 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Release-datum: 2016-06-20.

Skådespelare: Angelina Jolie Pitt, Brad Pitt, Mélanie Laurent,  Melvil Poupaud etc.

Filmbolag: Universal Sony.

 

 

By the Sea är en mycket lågmäld men vacker film. Den intagande miljön, de eleganta kläderna och det snygga kameraarbetet visar att den är skickligt utförd, och atmosfären utstrålar en melankolisk stämningsfullhet. Men By the Sea är även väldigt stillsam. Handlingen utvecklas långsamt och filmen är alldeles för lång. Det händelsefattiga förloppet resulterar i att By the Sea förlorar tittarens intresse.

 

 

Enastående Angelina Jolie (Unbroken) och Brad Pitt (The Big Short) är obeskrivligt bra i sina roller och deras personliga relation med varandra bygger upp en trovärdig kemi mellan karaktärerna. Båda två visar en gripande sårbarhet och ett känslomässigt djup som trollbinder. Dessvärre är karaktärerna ytligt utformade och tittaren får bara se en sida av dem: en ständig självömkan som är tradig att följa och som gör att de uppfattas som färglösa.

 

 

Filmen förmedlar en stark och ärlig skildring av problemfyllda äktenskap med des- truktiv kommunikationsbrist. Den flitiga användningen utav metaforer och symbolik ger därtill By the Sea ett oväntat djup. Men på grund av det långsamma tempot och de vemodiga karaktärerna blir filmen tröttsam och när eftertexterna börjar rulla drar tittaren en lättnads suck. 

 

Regissör: Jason Zada.

Längd: 93 minuter.

Åldersgräns: 15 år.

Release-datum: 2016-06-20.

Skådespelare: Natalie Dormer, Taylor Kinney, Eoin Macken, Stephanie Vogt, Noriko Sakura etc.

Filmbolag: Universal Sony.

 

 

 

Genom stereotypiska skrämseltaktiker blir The Forest snabbt en i mängden. De syftes- lösa ”jump scares” som filmen använder sig utav är förutsägbara och lätta att skaka av sig, och trots att den kämpar för att sätta fruktan i tittaren faller det platt. Resultatet blir en utdragen och relativt tråkig skräckfilm, som inte är det minsta kuslig.

 

 

Manuset är inte särskilt genomtänkt och den svaga handlingen gör tillsammans med upprepande händelser, förutsägbara vändningar samt logiska luckor att The Forest upplevs som en medioker dussinfilm. Lyckligtvis kompenserar Natalie Dormer (Game of Thrones) för många av filmens brister, och hon lyckas levandegöra sina karaktärer. Dessvärre är resterande skådespelare slätstrukna och så pass intetsägande att de snabbt glöms bort.

 

 

The Forest är oväntat kraftlös och lam för att vara en skräckfilm. Dormer gör sitt bästa för att väcka ett engagemang hos tittaren, men de klyschiga skrämseltaktikerna gör i kombination med ett dåligt manus The Forest till en medioker filmupplevelse.

 

Igår anlände ett paket från 20th Century Fox. ♥

 

Regissör: Ben Stiller.

Längd: 102 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Release-datum: 2016-06-27.

Skådespelare: Ben Stiller, Owen Wilson, Penélope Cruz, Kristen Wiig, Will Ferrell etc.

Filmbolag: Paramount.

 

 

Zoolander No. 2 är överraskande bra. Eftersom den ex- trema överdrivenheten är ett medvetet val – istället för en biprodukt av ett dåligt skrivet manus – fungerar det och blir till en del av filmens charm. Många skratt utbröt av den intelligensbefriade underhållningen, och fast en del skämt är lite väl tramsiga är filmen som helhet tillräckligt roande för att få mitt gillande. 

 

 

Huvudrollsinnehavarna presterar förvånansvärt bra och får med enkla medel tittaren att förälska sig i filmens karaktärer. I Zoolander No. 2 syns dessutom en oändlig ström av berömdheter i mindre roller och det är otroligt roligt att se så många kändisar i en och samma film. Några exempel på celebriteter som dyker upp är Kiefer Sutherland, Susan Boyle, Billy Zane, Justin Bieber, Benedict Cumberbatch, Susan Sarandon, Ariana Grande, Katy Perry, Neil deGrasse Tyson, Sting, John Malkovich, Alexander Skarsgård, runt ett dussin modedesigners och många fler. Alla har dock inte några repliker, och vissa är lätta att missa om man blinkar på fel ställe.

 

 

Jag brukar ha svårt för överdrivna och fåniga filmer, men i Zoolander No. 2 fungerar det. Filmen är riktigt roande och lockar fram många skratt. Att det dessutom dyker upp en ny stjärna i nästan varje scen är något som verkligen uppskattas. Allt som allt: en komedi som underhåller om den ses med rätt inställning.

Författare: Ursula Poznanski.

Originaltitel: Die Vernichteten.

Serie: Sveket #3.

Längd: 508 sidor.

Bokförlag: Opal.

 

 

Regissör: Tom Hopper.

Längd: 119 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Amber Heard, Matthias Schoenaerts etc.

Filmbolag: Universal Sony.

 

 

I torsdags kom ett paket från Semic och ett från Scanbox. ♥

 

Skapare: Leila Gerstein.

Längd: 889 minuter.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Rachel Bilson, Kaitlyn Black, Jaime King, Cress Williams, Wilson Bethel, Scott Porter etc.

Inspelningsår: 2013.

Filmbolag: Warner Bros.

 

 

Tillgjorda insatser från skådespelarna, ett styltat manus samt en mycket klyschig utformning borde störa mig. Men faktum är att Hart of Dixie är en av mina ”guilty pleasure”-serier, och trots bristerna upplever jag den som en mysig och underhållande. Den tredje säsongen är inget undantag. 

 

 

Säsongen har en ofokuserad handling som ofta spårar ur, vilket gör att den uppfattas som spretig. Mycket av det som sker är dessutom förutsägbart och överdrivet, och det ändlösa kärleksdramat är extremt tradigt. Trots det finns dock något oförklarligt som håller intresset kvar. Den lättsamma atmosfären och de charmanta karaktärerna gör Hart of Dixie till en trevlig serie att följa. Fast serien ibland tråkar ut mig bjuder den på så pass många värmande stunder att engagemanget hålls kvar. 

 

 

Den tredje säsongen av Hart of Dixie har alltså många brister, men genom den varma stämningen och intagande karaktärerna hålls intresset kvar. Ett välskrivet manus lyser med sin frånvaro: ändå är det omöjligt att inte tjusas.

 

 

 

Fakta

Budbäraren (org. Messenger) är den tredje delen i The Giver Quartet-serien av Lois Lowry. Boken är 191 sidor lång och publiceras av Natur- &kultur.

 

 

Seriens tidigare delar har varit relativt fristående från varandra. Genom att låta protagonisterna från Den utvalde och Blå tråd närvara i romanen kopplar dock Budbäraren samman föregångarna och får böckerna att kännas som en enhet. De olika samhällenas skilda levnadsstilar förenas och läsaren får en större förståelse för den värld Lowry byggt upp.

 

Budbäraren är en mycket välskriven och intressant bok. Det är dessutom en aktuell läsning som väcker tankar kring vårt eget samhälle. Genom den starka handlingen och det metaforiska språket tar Lowry upp ämnen så som exempelvis invandrarfientlighet.

 

Det händer dock inte särskilt mycket i romanen. Budbäraren är väldigt kort och ofta tas intressanta aspekter upp för att sedan försvinna helt igen. De många förlorade handlingstrådarna gör att upplägget känns spretigt och slutet upplevs som anti-klimatiskt. Fast jag förvånades och berördes djupt över det starka avslutet lämnades för många frågor obesvarade för att jag skulle kunna njuta helhjärtat.

 

Intressanta karaktärer, ett fascinerande samhälle och tankeväckande koncept gör Bud- bäraren till en riktigt bra roman. Det vackra, metaforiska språket griper tag i läsaren och slutet berör. Fast boken har sina brister är det en spännande och tankeväckande läsning.

 

Fakta

Serena är regisserad av Susanne Bier och huvudrollerna spelas av Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Rhys If- ans, Toby Jones, Sean Harris och Ana Ularu. Filmen är 110 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes i april 2015.

 

 

Serena är inte ett romantiskt drama. Istället får den dystra filmen en laddad atmosfär genom att ställa ämnen så som avundsjuka, depression, mord och girighet i centrum. Därtill är den förvånansvärt brutala filmen vackert filmad och skådespelarnas prestationer gör intryck.

 

 

Filmen är dock utdragen och det tar alldeles för lång tid för den svaga handlingen att komma igång ordentligt. De många sidospåren distraherar och gör att Serena upplevs sakna riktning. Därtill är relationen mellan huvudkaraktärerna underutvecklad och trots skådespelarnas imponerande insatser saknas kemi mellan dem.

 

 

Då tempot ökade närmare slutet växte dock mitt intresse och jag medger att det blev riktigt spännande när de dramatiska intrigerna tätnade. Det bevisade att Serena hade kunnat bli lysande om den kortats ned och sidospåren tagits bort.

 

Idag kom recensionsexemplar från Universal Sony och Rabén&Sjögren, samt ett par egenbeställda paket från Adlibris och CDON. ♥

 

Fakta

Out of Africa är regisserad av Sydney Pollack och huvudrollerna spelas av bland annat Meryl Streep, Robert Redford, Malick Bowens, Suzanna Hamilton och Graham Crowden. Filmen är 161 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1985. Den finns även i samlingsboxen Meryl Streep Collec- tion som släpptes maj 2016 av Universal Sony.

 

 

I Out of Africa händer det dessvärre inte tillräckligt mycket för att hålla tittarens engagemang hela vägen. Den närmare tre timmar långa filmen har många överflödiga scener som hade kunnat kortas ned eller helt tagits bort. Resultatet blir att filmen upplevs som långdragen och tråkig. Det händelselösa upplägget tillsammans med avsaknaden av dramatiska konflikter gjorde att mitt intresse falnade snabbt.

 

 

Out of Africa är även i behov av en starkare handling samt karaktärsutveckling. Att filmen uppfattas som utdragen betonas ytterligare av de platta karaktärerna och de stundtals styltade scenerna. Fast Out of Africa har några riktigt duktiga skådespelare finns där lika många som känns stela och onaturliga i sina roller.

 

 

Filmen är dock väldigt vacker och en värmande må bra-känsla uppstår genom det välformulerade språket, den exotiska miljön och de vilda djuren. Dessvärre är det inte tillräckligt för att bära upp filmen och den för längden i kombination med få konflikter gör att den uppfattas som monoton.

 

Idag kom ett paket från Paramount och 20th Century Fox. ♥

 

Fakta

Hästen och hans pojke (org. The horse and his boy) är den femte publicerade boken i Narnia-serien av C. S. Lewis. Boken är 221 sidor lång och publi- ceras av Bonnier Carlsen.

 

 

Den enkla handlingen, de endimensionella karaktärerna och det faktum att boken inte utspelar sig i Narnia gör att Hästen och hans pojke inte får samma magiska känsla som resterande böcker i serien. Ändå är det en trevlig läsning. 

 

Jag tycker mycket om Lewis sätt att skriva och uppskattar att läsaren blir involverad i berättelsen genom användningen av ett stundtals personligt tilltal. Ett starkt band skapas mellan Lewis och läsaren genom att han direkt riktar sina yttranden till den som håller i boken. Därtill känns språket säreget och formuleringarna är mycket vackra.

 

Engagemanget i Hästen och hans pojke går dock mycket upp och ned. Jag är mycket förtjust i vissa delar, medan andra upplevs som utdragna, förutsägbara och tråkiga. Som helhet är det en trivsam och nostalgisk roman, men som jag hade svårt att njuta fullt ut av.

 

Bridesmaids är regisserad av Paul Fe- ig och huvudrollerna spelas av bland annat Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne, Rebel Wilson, Melissa McCarthy och Wendi McLendon-Covey. Filmen är 120 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 2011.

 

 

Bridesmaids är inte en underhållande film. Handlingen är uttjatad och de flesta scenerna utdragna. Konceptet är förutsägbart och skämten överdrivna och vulgära. Filmen upp- fattas som slarvig, ovårdad och desperat.

 

 

En del riktigt begåvade skådespelare tar plats i filmen, exempelvis Wiig (The Martian), McCarthy (Gilmore Girls) och Byrne (X-Men: First Class). Dessvärre gör det svaga manuset och de påfrestande karaktärsuppbyggnaderna att det blir svårt att njuta av deras insatser. Det konstanta omogna och själviska agerandet gick mig på nerverna och inte ens dessa stjärnor kunde rädda den frånstötande filmen från att falla platt.

 

 

Humorn i Bridesmaids saknar intelligens och de flesta skämten anspelar på sex, fisar och spyor. Den barnsliga underhållningen är pinsam och rent utav äcklande: att se kara- ktärerna kräkas i varandras hår eller bajsa i handfatet är inte något jag klassificerar som nöjsamt eller roligt.

 

 

Genom en underutvecklad handling, irriterande karaktärer och motbjudande humor är Bridesmaids en omogen film som endast passar dem som fortfarande tycker att bajs- och-kisskämt är underhållande. 

 

Fakta

Jag lät dig gå (org. I let you go) är en fristående bok av Clare Mackintosh. Den är 421 sidor lång och publiceras av Lind&co.

 

 

Jag lät dig gå är en komplex och mörk roman, som på ett skickligt sätt kombinerar berörande förluster, en- gagerande mystik och gripande spänning. Genom ett laddat koncept och flera oväntade vändningar är Jag lät dig gå en stark roman du aldrig kommer att släppa taget om.

 

Romanen är uppdelad i två delar: på 190 respektive 231 sidor. Boken börjar relativt stillsamt men efter den överraskande vändningen i slutet av den första delen ökar tempot ordentligt. Tvisten fick mig att läsa om sidorna flera gånger, innan jag till slut insåg att Mackintosh diskret vilselett mig från första början. Skickligt får hon läsaren att ifrågasätta allt, och för varje kapitel blir boken mörkare och allt mer överväldigande. Boken omfattar ämnen så som mord, ångest, misshandel och sexuella övergrepp, vilket gör Jag lät dig gå stundtals obehaglig att läsa.

 

Det noga valda språket och den genomtänkta handlingen i Jag lät dig gå är sällsynt att se i en debutants roman. Bokens detaljrikedom och trovärdighet avslöjar dessutom Mackintoshs personliga relation till det hon skriver om. Mackintoshs erfarenhet som kriminalpolis och förlusten av hennes son har tydligt influerat texten och gett boken en stark grund att stå på.

 

Bokens kraftfulla avslut lämnade mig både imponerad och konfunderad. Den implicita utformningen ger läsaren möjligheten att göra en egen tolkning av hur det slutade för protagonisten. Allt som allt är Jag lät dig gå en enastående roman som genom oväntade vändningar, starka karaktärer och en gripande handling stannar kvar i läsarens hjärta.

 

Idag kom ett paket från bokförlaget Modernista. ♥

 

Fakta

I den tredje säsongen av Commun- ity spelas huvudrollerna av Joel Mc- Hale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Alison Brie, Ken Jeong, Yvette Nicole Brown, Jim Rash, Donald Glover och Chevy Chase. Säsongen är 468 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 2013 av Universal Sony.

 

 

Den tredje säsongen av Community är charmig, lättsam och väldigt underhållande. Genom härliga karaktärer, ett fängslande manus och kreativa skämt hålls tittaren engagerad. Några utfyllnadsavsnitt finns och på grund av att serien ibland försöker för mycket blir den stundtals överdriven och rörig. Men allt som allt är det en förtjusande säsong.

 

 

Community gör frekvent parodier och refererar ofta till kända filmer och tv-serier. Anspelningarna vävs skickligt in i handlingen, är minst sagt underhållande och en av anledningarna till att jag tycker mycket om serien. I denna säsong hänvisas det till bland annat Glee, Batman, The shining, Die hard, Inception, Minority report och Back to the future.

 

 

Eftersom serien följer relativt många karaktärer är det svårt att fastna för alla, men det finns några guldkorn som sticker ut. Mina favoriter är rektorn, Abed och Chang – som allesammans är karismatiska och underbart humoristiska. Dessvärre har jag svårt för Shirley, Britta och Pierce, eftersom deras brist på tilltalande egenskaper gör att de upplevs som stela.

 

 

En annan anmärkning är att jag gärna skulle vilja se en tydligare röd tråd. Nu är de flesta av avsnitten fristående, och fast det gör att tittaren inte behöver anstränga sig för att hänga med i serien skulle jag vilja att handlingen som helhet förs framåt mer. Just nu känns det som att serien står still och fast avsnitten är underhållande skulle jag vilja bli mer involverad.

 

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Community charmig. De vanligt förekommande filmreferenserna förhöjer helheten och flera av karaktärerna är underbara. Eftersom Community är en trevlig serie som inte kräver mycket av tittaren är den perfekt att slötitta på.

 

Fakta

Alvin och gänget: gasen i botten är den fjärde delen i franchisen. Den är regisserad av Walt Becker och huvudrollerna spelas av bland annat Jason Lee, Justin Long, Matthew Gray Gubler, Jesse McCartney, Josh Green, Bella Thorne och Kimberly Williams-Paisley. Filmen är 92 minuter lång, barn- tillåten och släpptes 6 juni 2016 av 20th Century Fox.

 

 

Alvin och gänget: gasen i botten är ytterligare ett on- ödigt tillskott till franchisen som borde ha slutat efter den första filmen. Fast filmen är smått söt och har några medryckande låtar är den inte imponerande som helhet. De duktiga skådespelarna slösas bort och filmens slappa handling är fylld med ointelligenta skämt.

 

 

De många klyschorna filmen innehåller är dessutom oerhört fåniga. Tillsammans med förutsägbarheten uppfattas den som förutsägbar, stel och tråkig. Därtill är Alvin och gänget: gasen i botten mycket överdriven och även de vuxna karaktärerna är omåttligt gapiga och omogna.

 

 

Alvin och gänget: gasen i botten är alltså ingen höjdare, och inget man gärna ser flera gånger. En välgjord familjefilm kan ses av tittare i alla åldrar, men detta är dessvärre en film som endast de minsta kan njuta av. 

 

 

Fakta

The 5th Wave är regisserad av J. Bla- keson och huvudrollerna spelas av bland annat Chloë Grace Moretz, Nick Robinson, Zackary Arthur, Liev Sch- reiber, Maika Monroe, Maria Bello och Alex Roe. Filmen är 112 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 6 juni 2016 av Universal Sony. Den bas- eras på boken med samma namn, skriven av Rick Yan- cey.

 

 

The 5th Wave av Rick Yancey är en fantastiskt mörk bok och jag beundrar den unika handling som han har skapat. Följaktligen har även filmen ett intressant koncept. Dessvärre ger den inte en rättvis skildring av den fascinerande postapokalyptiska värld Yancey byggt upp och resultatet blir en konstlad och stereotypisk tonårsfilm.

 

 

Filmen börjar intressant. Bakgrundsinformationen om de tidigare vågorna bygger upp spänningen på ett effektfullt sätt och det är fascinerande att deras förödelse. Dessutom är effekterna riktigt snygga och jag blev imponerad av det övertygande utförandet. Men successivt försämras filmen och den konverteras till en blek Hollywoodkopia av boken. Upplägget känns passivt och stilen liknar många andra tonårsfranchiser, vilket blir förutsägbart och uttjatat. Därtill är slutet, som signalerar om en potentiell efterföljare, fruktansvärt banalt.

 

 

Trovärdigheten brister ofta och klyschorna radas upp en efter en. Klichéer så som passionerade kyssar under strid fick mig att ofta himla med ögonen. Romantik i filmer är något jag uppskattar, men jag upplevde kärleksparallellen i The 5th Wave som onaturlig och intetsägande; utan värdigt innehåll eller syfte.

 

 

Fast Chloë Grace Moretz (Carrie) inte riktigt förmedlar den styrka som jag eftersträvade hos protagonisten Cassie tycker jag att hon är helt okej i rollen. Däremot upplevde jag många andra skådespelare som uttryckslösa och på grund av deras tillgjorda prestationer känns deras karaktärer innehållslösa. De saknar dessutom den bakgrundsinformation som behövs för att tittaren ska kunna engagera sig känslomässigt.

 

 

Genom att ha boken som stadig grund får The 5th Wave ett fascinerande koncept och en spännande – samt stundtals berörande - handling. Men successivt ökar klyschorna och trovärdigheten svajar. De i boken livfulla och intressanta karaktärerna uppfattas som intetsägande och på grund av mediokra skådespelarinsatser blir delar av filmen platta. Dessutom är filmen inte alls lika mörk som boken. Allt som allt är The 5th Wave en okej film som hade potential till att bli enastående.

 

Fakta

Den fantastiska räven (org. Fantastic Mr Fox) är en fristående roman av barnboksförfattaren Roald Dahl. Den är 93 sidor lång och publiceras av Rabén & Sjögren.

 

 

Fast jag inte tillhör bokens tänkta målgrupp är läs- ningen av Den fantastiska räven mycket trevlig. Tack vare bokens korthet samt lättsamma språk går det snabbt att ta sig igenom den. Den mysiga berättelsen kompletteras dessutom med snygga illustrationer, som är angenäma för både stora och små att se på.

 

 

Till bokens disfavör saknar karaktärerna lite av den intelligens och kvickhet jag hoppats på. Visst är rävarna mycket lätta att tycka om, men de ”fantastiska” lösningarna var inte lika sluga som jag föreställt mig. Istället var det rätt simpla och uppenbara utvägar, ofta med logiska luckor.

 

Allt som allt är Den fantastiska räven en bra bok, speciellt för unga barn. Språket flyter på bra och är enkelt att förstå, samtidigt som de många illustrationerna hamnar i en livfull kontrast till texten. De nackdelar jag listade ovan är inget som barn i bokens målgrupp skulle tänka på, och därför passar Den fantastiska räven perfekt för ex- empelvis högläsning på förskolan.

 

Fakta

The Assassin (org. Nie yin niang) är regisserad av Hsiao-Hsien Hou och huvudrollerna spelas av bland annat Chen Chang, Qi Shu, Yun Zhou och Dahong Ni. Filmen är 101 minuter lång, rekom- menderas från 15 år och släpptes 7 juni 2016 av Njutafilms.

 

 

The Assassin är tyvärr en film som jag inte förstår mig på. Den otydliga handlingen, svävande introduktionen av karaktärerna och det stillsamma upplägget gör att intresset aldrig fångas upp. Därtill är tempot långsamt och ytterst lite händer. Filmen är så pass händelsefattig att jag flera gånger trodde att jag råkat trycka på "paus", när jag i själva verket egentligen snabbspolade. 

 

Filmen är dessutom otroligt tystlåten. Den saknar nästan helt musik och de lågmälda dialogerna hörs knappt. Fast jag skruvade upp volymen hördes det nästan inte när karaktärerna talade. Och på tal om karaktärerna: på grund av den bristande bak- grundsinformationen började jag aldrig bry mig om dem.

 

 

The Assassin är dock väldigt vacker. Miljön som filmen utspelas i utstrålar ett värmande lugn som fängslar tittaren. Det är dessvärre inte tillräckligt, eftersom man beundrar skönheten utan att bry sig. Av den orsaken att filmen är så pass otydlig, långsam och tyst engageras inte tittaren och inga känslor väcks. 

 

Fakta

Krigarens svärd (org. Mangnus Chase and the sword of summer) är den första delen i Magnus Chase-serien (org. Magnus Chase and the gods of Asgard) av Rick Riordan. Boken är 528 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.

 

 

Rick Riordan har tidigare skrivit om grekisk, romersk och egyptisk mytologi. Nu tar han sig istället sig an den nordiska gudaläran, och det med bravur. Det syns tydligt att Riordan gjort sina efterforskningar, och genom sitt kreativa skrivande ger han liv i de gamla myterna om Oden, Tor och de andra asagudarna. Det är en lärorik läsning, med en humoristisk tvist.

 

När det kommer till att skriva lättsamma, actionfyllda och samtidigt underhållande böcker är Riordan kung. Genom hans förmåga att med enkla medel skapa vitsiga karaktärer och skriva rappa dialoger blir boken riktigt underhållande: flera gånger skrattade jag rätt ut. Riordans språk känns naturligt och fast Krigarens svärd har några karaktärer som jag har svårt att relatera till finns en hel del som jag förälskade mig i direkt. Genom att därtill skriva om karaktärer med stor mångfald betonar Riordan vikten av att acceptera sina medmänniskor; oavsett utseende, religion eller funktionsnedsä- ttningar.

 

Jag tycker om protagonisten Magnus och hans sarkastiska stil, men dessvärre känns han ofta som en kombination av Percy och Jason. I längden blir det lite tråkigt, eftersom Magnus inte riktigt får en egen röst. Därtill har Krigarens svärd några stundtals utdragna scener som hade kunnat komprimeras.

 

Som helhet är Krigarens svärd en riktigt bra bok, som knyter an till Riordans tidigare verk. Språket är fantastiskt, konceptet intressant och karaktärerna levande. Krigarens svärd är inte Riordans bästa roman, men definitivt en bok värd din tid.

 

Igår kom ett paket från Norstedts. ♥

 

Fakta

The Driftless Area är regisserad av Zachary Sluser och huvudrollerna spe- las av bland annat Anton Yelchin, Zooey Deschanel, John Hawkes, Alia Shawkat, Aubrey Plaza och Frank Langella. Filmen är 92 minuter lång, rekommenderas från 15 år och slä- pptes 23 maj 2016 av Universal Sony.

 

 

På grund av mängden klyschor, det underliga konceptet och det långsamma tempot upplevs The Driftless Area som tråkig. Den är dessutom intetsägande och väcker inga känslor hos tittaren. Därutöver är karaktärerna ointressanta och deras relationer till varandra känns inte övertygande.

 

 

Kvalitén på skådespelarnas insatser varierar. Zooey Deschanel (New Girl) är helt okej i rollen som Stella. Anton Yelchins (Star Trek) och flera andras prestationer känns dock konstlade och många av replikerna framförs krystat. De mediokra skådespe- larprestationerna sänker karaktärernas tillförlitlighet och gör dessutom att intresset förloras.

 

 

The Driftless Area är inte direkt en dålig film, men den är långt ifrån bra. Tittarens engagemang falnar på grund av ett slarvigt och spretigt manus och filmen upplevs som tråkigt på grund av att den inte väcker några känslor. Allt som allt är det en rätt intetsägande film.

 

Fakta

I den andra säsongen av Fargo spelas huvudrollerna av Kirsten Dunst, Pat- rick Wilson, Jesse Plemons, Jean Sm- art, Ted Danson, Cristin Milioti, Bok- eem Woodbine, Jeffrey Donovan och Zahn McClarnon. Säsongen är 533 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 9 maj 2016 av 20th Century Fox.

 

 

Fargo är en genialiskt utformad serie, med mörk humor och en spänd atmosfär. Snyggt filmad, med ett starkt koncept och en spännande handling fängslar serien redan från första avsnittet. Fast den andra säsongen av Fargo inte är lika enastående som föregående är det tydligt att det är en kvalitéserie där varje avsnitt omsorgsfullt tänkts igenom.

 

 

Den andra säsongen av Fargo utspelar sig innan den första och följer därmed en ny grupp karaktärer. De spelas av en fantastisk ensemble skådespelare: bland annat Kirsten Dunst (Spider-Man), Patrick Wilson (The Conjuring), Jean Smart (24) och Zahn Mcclarnon (Spirit – hästen från vildmarken), som presterar oerhört skickligt och skapar ett starkt intresse för sina karaktärer. De imponerar i varje scen och visar verkligen hur begåvade de är.

 

 

Manuset för säsongen är fenomenalt skrivet och det finns hela tiden nya lager att upptäcka. Dock blev jag riktigt besviken på det anti-klimatiska slutet. Säsongens sista avsnitt har inte samma spända atmosfär och den starka uppladdningen hade fått mig att hoppats på mer. Därtill svajar tempot ibland och underligt nog finns även några malplacerade scener med ett UFO. Fargo är en brutal kriminalare och därför kändes det mycket opassande att se utomjordiska aspekter närvara utan någon förklaring. Ärligt talat förstod jag inte syftet med det.

 

 

Den andra säsongen av Fargo är alltså riktigt bra. Med humor och spänning, duktiga skådespelarprestationer samt ett välskrivet manus fängslar serien tittaren från början till slut. Bortsett från en matt upplösning, ett stundtals långsamt tempo och ett malplacerat UFO är det ett riktigt skickligt arbete.

 

Idag kom ett paket från Bonnierpocket. ♥

 

Fakta

It's Complicated är regisserad av Nancy Meyers och huvudrollerna sp- elas av Meryl Streep, Alec Baldwin, Steve Martin, John Krasinski, Lake Bell, Zoe Kazan och Caitlin FitzGerald. Filmen är 120 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2009. Den 16 maj 2016 släpptes filmen även i Meryl Streep Collection av Universal Sony.

 

"Efter att ha varit skilda i tio år attraheras plötsligt exen Jane och Jake till varandra igen. Den affär de inleder är ämnad att vara en engångsföreteelse, men ingen kan hålla sig ifrån den andre, vilket påverkar deras andra romanser och deras familjeliv."

 

It’s Complicated är en värmande och intelligent komedi som bjuder på många skratt. Manuset är välskrivet och bjuder på skarpsinnig humor. Filmen har därtill en mysig atmosfär, empatiska karaktärer och får tittaren att känna sig som hemma.

 

 

Filmen har dessutom många begåvade skådespelare. Huvudkaraktären, Jane, spelas av ingen mindre än enastående Meryl Streep (Into the Woods). Föga förvånande ger hon allt hon har och trollbinder tittaren med sin magi. Hon levandegör sin karaktär och imponerar genom ett dynamiskt kroppsspråk. Även John Krasinski (The Office) sticker ut ur mängden och är oväntat underhållande.

 

 

Steve Martin (The Jerk) är en charmig skådespelare som jag tycker mycket om. Samtidigt förknippar jag honom med överdrivenhet och smålöjliga filmer. Men i It’s Complicated är han ovanligt sansad och fast hans humoristiska personlighet kvarstår visar han en mer känslig sida av sig själv. Även Alec Baldwin (30 Rock) imponerar. Jag brukar ha väldigt svårt för honom och här spelar han dessutom en karaktär jag inte alls tycker om: men trots det njöt jag av hans lättsamma och underhållande prestation.

 

 

Allt som allt är It’s Complicated en riktigt trevlig film. Det välskrivna manuset och de duktiga skådespelarna gör tillsammans den till en värmande och roande komedi.

 

Idag kom tre filmer från Njutafilms, 20th Century Fox samt Universal Sony. ♥

 

Fakta

Rabén&Sjögren publicerar Holly Bla- cks fristående roman Den kallaste flickan i Coldtown (org. The coldest girl in Coldtown). Boken är 440 sidor lång.

 

 

Den kallaste flickan i Coldtown börjar riktigt intressant och griper tag redan från första sidan. Dessvärre lyckades boken inte hålla kvar mitt engagemang. Jag upplevde konceptet som uttjatat och fast det utfördes riktigt bra kändes romanen som en blek kopia av Kagawas De odödligas regler.

 

Holly Black är en begåvad författare och jag tycker mycket om hennes språk. Tack vare hennes vackra formuleringar får texten ett bra flyt. Dock känns många dialoger krystade och jag många av samtalen är inte realistiskt utförda. Därtill utvecklas handlingen långsamt och jag hade svårt att fastna för karaktärerna. Jag förstod mig inte på mycket av det protagonisten, Tana, gjorde och sidkaraktärerna kändes ogenomtänkta.  

 

Handlingen i sig är mycket intressant men tyvärr utgörs boken av många irrelevanta delar som saktar mer tempot. De många oväsentliga tillbakablickarna gör att spänningen förloras. Därtill är världen Black byggt upp fascinerande och påhittig, men de sociala medierna och den moderna tekniken känns malplacerad och passar inte riktigt in i den mörka atmosfären.

 

Jag tillhör minoriteten som tycker att Den kallaste flickan i Coldtown inte är mer än okej. Jag ser definitivt tjusningen i boken, men på grund av att jag läst så många liknande böcker hölls inte mitt intresse kvar. Romanen har ett intressant koncept, vackert språk och en fascinerande värld – men det visade sig inte vara tillräckligt för att behålla mitt engagemang genom hela boken.

 

Fakta

Youth är regisserad av Paolo Sorren- tino och huvudrollerna spelas av Mic- hael Caine, Harvey Keitel, Rachel We- isz, Madalina Diana Ghenea, Jane Fonda och Paloma Faith. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 23 maj 2016 av Scanbox.

 

 

Skådespelarna i Youth är mycket duktiga och konversationerna mellan karaktärerna är tankeväckande och stundtals humoristiska. Dock fångade filmen inte upp mitt intresse ordentligt och det spretiga upplägget gjorde att jag uppfattade den som småtråkig. 

 

 

Tyvärr fastnade jag inte för karaktärerna. En stor anledning till detta är att vi inte lär känna dem ordentligt, vilket gör att de upplevs som ytliga och platta. Därtill berättas filmen endast ur manliga perspektiv och de kvinnliga karaktärerna är så gott som irrelevanta för handlingen. Dessutom objektifieras de och filmen omfattar en onödig mängd nakenhet.

 

 

Helhetsintrycket är att Youth fungerar som ett okej drama, men personligen känner jag att den inte gav mig mycket som tittare. Handlingen tilltalade mig inte och trots de duktiga skådespelarna fastnade jag inte för karaktärerna. Det går fint att se filmen en gång, men efteråt kan jag inte påstå att man minns mycket.

 

Fakta

Heroes Reborn är skapad av Tim Kring och utspelar sig efter Heroes. Huvudrollerna spelas av Jack Cole- man, Zachary Levi, Robbie Kay, Kiki Sukezane, Ryan Guzman, Rya Kihlstedt, Gatlin Green, Danika Yarosh, Toru Uchikado och Henry Zebrowski. Säsongen är 554 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 16 maj 2016 av Universal Sony.

 

 

Heroes Reborn börjar inte bra. Karaktärerna är bleka och avsnitten präglas av logiska luckor och klyschor. Att kvalitén på skådespelarnas prestationer därtill varierar enormt gör att det tar lång tid att komma in i serien. Det blir dock bättre. Framåt det sjunde avsnittet ökar intresset och spänningen tar vid. Skådespelare som vi känner igen från den ursprungliga serien tar mer plats, mystiken tätnar och karaktärerna djupnar. Fast serien inte är lika bra som Heroes utvecklas den till att bli riktigt fängslande.

 

 

Rya Kihlstedt spelar seriens bov: Erica Kravid. Trots hennes svaga introduktion visade hon sig vara en av seriens intressantaste nya karaktärer. Genom exempelvis till- bakablickar lär vi känna hennes drivkrafter och svagheter och via dessa uppstår empati. Kihlstedt gör en snygg skildring av henne och som tittare kunde jag inte undgå att heja på Erica, trots att jag egentligen stod på hjältarnas sida.

 

 

En annan skådespelare som gör intryck är Robbie Kay (Once upon a time). Dessvärre känns insatserna från bland annat Danika Yarosh (Retribution) och Ryan Guzman (The Boy Next Door) krystade. Det kompenseras dock utav att så många skådespelare från originalserien återses. Det är intressant att ta del utav hur karaktärernas liv förändrats efter Heroes avslut, och en känsla av nostalgi genomsyrar avsnitten. De karaktärer vi får återse är bland annat Noah, Hiro, Matt, Mohinder, René, Micah och Angela.

 

 

Heroes Reborn har engagerande mystik och knyter ihop de olika handlingstrådarna bra. Därtill bjuder den på humor och en del tankeväckande vändningar. Att serien har svackor i manuset, några svaga skådespelare samt upprepar vissa idéer från ori- ginalserien är stora svagheter, men allt som allt är jag nöjd. Fast serien är långt ifrån lika bra som Heroes är jag relativt tillfreds med resultatet. Om en fortsättning fanns skulle jag gärna se den.

 

Fakta

Jag utan dig (org. Me without you) är en fristående roman av Kelly Rimmer. Boken är 318 sidor lång och public- eras av Modernista.

 

 

Jag utan dig är vacker och berörande. Det inspirerande konceptet visar dessutom läsaren hur vackert livet kan vara och påminner om att ta vara på alla möjligheter. Boken berättas främst ur karaktären Callums perspektiv, men har även inslag ur Lilahs dagbok. Båda karaktärerna är lätta att relatera till och som läsare kände jag samhörighet med dem. Empatiska Callum och principfasta Lilah passar bra som par och deras livfulla kontraster gör dem dynamiska ihop.

 

Jag utan dig är en genomtänkt och välskriven bok. Den melankoliska atmosfären griper tag och skapar dessutom ett berörande djup. Ibland finns dock långa, irrelevanta beskrivningar med. Dessa saktar ner tempot och leder till ett temporärt ointresse. För att snabbare komma till de innehållsrika sektionerna skummade jag därför igenom dessa delar. 

 

Bokens fokus ligger på relationen mellan Callum och Lilah. Det är en värmande och underhållande läsning. Dock bygger den upp förväntningarna för romanens klimax och som läsare förväntade jag mig ett kraftfullt avslut. Dessvärre upplevde jag slutet som relativt påskyndat och förutsägbart och jag hade velat bli mer känslomässigt påverkad.

 

Allt som allt är Jag utan dig en mycket fin bok. Med vissa ointressanta delar och ett lite antiklimatiskt avslut som undantag är det en inspirerande, vacker och berörande läsning.

 

Fakta

I den första säsongen av Zoo spelas huvudrollerna av James Wolk, Nonso Anozie, Kristen Connolly, Nora Arne- zeder och Billy Burke. Säsongen är 516 minuter lång, består av 13 avsnitt och rek- ommenderas från 15 år. Den släpptes 9 maj 2016 av Paramount och baseras på boken av James patterson.

 

 

Den första säsongen av Zoo har ett nytänkande och fascinerande koncept. Att djuren gör uppror mot människan var en premiss som väckte mitt intresse direkt. Dessvärre använder inte serien sin fulla potential. Genom det dåligt skrivna manuset och de ointressanta karaktärerna uppfattas säsongen som tråkig och utdragen.

 

 

Olyckligtvis är seriens skådespelare bedrövliga. Sämst levererar Arnezeder (Safe house), vars insats upplevs som överdriven och konstlad. Jag blev även djupt besviken på Connolly (The bay), Wolk (You again), Anozie (Game of thrones) och Burke (Twilight), då deras stela kroppsspråk och ansträngda dialoger snarare stötte ifrån tittaren än trollband. Deras reaktioner växlar mellan att vara överdrivna och känslolösa, och bortsett från en del gästskådespelare misslyckades de allesammans med att ge karaktärerna liv.

 

 

Det klyschiga manuset bär dock stor del av ansvaret till seriens katastrofala karaktärer. Deras endimensionella personlighetsdrag hade inte kunnat levandegöras ens av de bästa skådespelarna. Karaktärerna är dessutom löjligt ointelligenta och många av replikerna är så pass klyschiga att jag ryser. Därtill är deras relationer till varandra tillgjorda och den stora mängden sammanträffanden och logiska luckor bidrog till det falnande intresset.

 

 

Den potential Zoo har grundas helt i det annorlunda konceptet. Dock gör det slarviga manuset och de dåligt presterande skådespelarna att serien upplevs som krystad, otrovärdig, överdriven och stundtals osammanhängande. Det brinnande intresset som fanns i början slocknade redan i första avsnittet och då engagemanget inte återupptogs tvivlar jag på att jag kommer att fortsätta med serien.

 

Efter att brevbäraren idag ringt på dörren och skyfflat över ett gäng paket i min famn kändes det som rena rama julafton. Jag blir alltid lika glad av att få paket, och dagens innehåll resulterade i ren eufori. ♥

 

Fakta

Hundra omistliga ting (org. A hundred pieces of me) är en fristående roman av Lucy Dillon. Boken är 488 sidor lång och publiceras av Forum förlag.

 

 

Hundra omistliga ting är den första boken jag läst av Lucy Dillon. Jag tycker mycket om hennes lättsamma språk och texten flyter på bra. Bokens koncept är därtill intressant och fick mig att fundera över min egen tillvaro. Fast stor del av romanen är relativt händelselös är Hundra omistliga ting en inspirerande läsning som får läsaren att vilja leva bättre.

 

Mitt största problem med boken är den konstanta växlingen mellan nutid och dåtid. Protagonisten Gina lever ett intressant liv och jag älskar parallellen med den misskötta hunden Buzz, som ger romanen extra värme och liv. Men de tätt följande till- bakablickarna sänker helhetsupplevelsen. 

 

Ginas förflutna är inte av lika stort intresse som hennes nutid. Många av sidorna känns som utfyllnad och de saktar ner tempot rejält. Dessvärre blir både handlingen och karaktärerna lidande av tillbakablickarna: de är för frekventa och innehållslösa. Varje gång en återblick dök upp falnade intresset och jag fick allt svårare att fastna för karaktärerna. Istället för att ge dem djup upplevdes de fiktiva personerna som allt mer slätstrukna ju fler tillbakablickar som kom. Ett resultat av det blev att läsningen uppfattades som utdragen.

 

Allt som allt är Hundra omistliga ting helt okej. Fast jag inte blev lika investerad i berättelsen som jag hoppats på inspirerades jag ändå av Ginas styrka och livsgnista. Romanen är utdragen med många innehållslösa scener, men samtidigt bjuder Dillon på en hel del värme och charm.

 

Idag kom ett paket från Semic bokförlag och ett från Universal Sony. ♥

 

Fakta

The Revenant är regisserad av Alej- andro G. Iñárritu och huvudrollerna spelas av Leonardo DiCaprio, Tom H- ardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter och Forrest Goodluck. Filmen är 156 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 30 maj 2016 av 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Revenant är den starkaste filmen jag sett på länge. Den enkla handlingen kombineras med vackert foto samt imponerande skådespelarinsatser och resulterar i ett mäktigt arbete. Kontrasten mellan omgivningens naturliga skönhet och de brutala striderna formar ett intensivt mästerverk, som trots en avskräckande längd aldrig blir tråkig.

 

 

Det är tydligt att mycket tid har lagts ner på filmens estetik. Miljön är obeskrivligt vacker och de makalösa vyerna som närvarar i varje filmruta överväldigar. Som en ovärderlig rekvisita används naturens storslagenhet för att få till ett spektakulärt foto. Därtill är filmen stilfullt filmad och den naturliga ljussättningen skapar ett hänförande, dynamiskt foto. Sammantaget är The Revenant en av de vackraste filmerna jag sett.

 

 

Leonardo DiCaprio (Inception) är fenomenal. Hans enastående porträttering av Glass gör ett stort intryck och berör. Innehavarna av birollerna är också beundransvärda. Speciellt Tom Hardy (Legend), som presterar oerhört starkt och ger sin karaktär en fängslande komplexitet. Därtill ger även Domhnall Gleeson (About time) och Will Poulter (The Maze Runner) värdiga insatser.

 

 

Filmens spända atmosfär tillsammans med skickligt koreograferade actionscener skapar intensiva scener som frekvent får tittaren att dra efter andan. Fast många av prövningarna Glass möter inte upplevs som trovärdiga gör DiCaprios kraftfulla insats att de känns äkta. Dock är avslutet antiklimatiskt. De sista minuterna upplevdes som aningen påskyndade och det abrupta slutet lämna flera frågor obesvarade.

 

 

Som helhet är The Revenant en extraordinär överlevnadsberättelse. Det vackra fotot kombineras med fenomenala skådespelarprestationer och en spännande handling. Resultatet: ett gripande drama som alla borde se.