Joy
Joy är regisserad av David O. Russell och i huvudrollerna är Jennifer Law- rence, Robert De Niro, Bradley Coo- per, Edgar Ramírez, Virginia Madsen, Dascha Polanco och Diane Ladd. Filmen är 124 min- uter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 9 maj 2016 av 20th Century Fox.
Handling
"Fast Joy är pank öppnar hon sitt hem för sin familj. Hon är skild, har ett otacksamt jobb och bor med sin mamma. Hon har dessutom valt att hjälpa sina föräldrar med deras skilsmässa istället för att gå på college och följa sin dröm. Joy har dock alltid varit fascinerad av att skapa saker, och när allt ser som mörkast ut lyckas hon mot alla odds grunda ett företagsimperium."
Recension
Efter en långsam uppstart kommer Joy igång ordentligt och utvecklas till att bli en riktigt bra film. Handlingen är tillräckligt ovanlig för att fängsla tittaren och hålla kvar intresset till slutet. Fast filmen hade kunnat förkortas rätt mycket överträffade den mina förväntningar och när eftertexterna började rulla kände jag mig belåten.
Joys dysfunktionella familj tar upp all hennes tid.
Alla skådespelarna är riktigt duktiga, men filmen stjärna är så klart Jennifer Lawrence (The Hunger Games), vars gripande framförande engagerar. Hon levererar en oerhört stark prestation och hon ger sin karaktär en minnesvärd dynamik. Tack vare karaktären Joys starka personlighet är hon riktigt intressant att följa.
När hoppet tänds väcks Joys drömmar till liv igen.
Vidare har Bradley Cooper (The Silver Lingings Playbook) en underbar kemi med Lawrence och scenerna de har ihop är lysande. Därtill är det roligt att se Dascha Polanco (Orange is the New Black) i filmen. Robert De Niro (Goodfellas) presterar även han bra, men jag irriterade mig mycket på hans karaktär och scenerna med honom i var bland de sämre. Personligen tror jag att filmen klarat sig bättre utan honom.
Att skjuta saker är ett bra sätt att hantera ilskan på.
I filmens början är det dock rätt svårt att hålla koll på vad som händer i nutid och vad som är tillbakablickar. Ofta sker snabba scenbyten fram och tillbaka som till slut flyter in i varandra och bildar ett förvirrande virrvarr. Därtill blir det rörigt med alla olika karaktärer och deras relationer till varandra.
Joy utvecklas till en stark och ambitiös kvinna.
Filmens uppstart är alltså relativt långsam och oordnad, men efter ett tag rycker den upp sig, tempot ökar och handlingen blir mer intressant. Den sista halvan är riktigt bra och där fängslar både konceptet, karaktärerna och skådespelarna. Allt som allt tycker jag att Joy är ett inspirerande drama.
