Den tredje volymen av Be cool Scooby-Doo var ingen hit för mig. Det är sannolikt för att jag är uppvuxen med originalserien, och inte kan undgå att jämföra de båda. Den ursprungliga serien om Scooby-Doo var något som kunde underhålla tittare i alla åldrar, men Be cool Scooby-Doo sänder starka signaler att den enbart är för barn. Detta genom dum humor, överdrivit glättiga röster och primitiva animeringar.

 

 

Be cool Scooby-Doo är blek på alla fronter. Handlingen griper inte riktigt tag, och animeringarna är riktigt fula. Kropparna är helt utan proportioner och miljöerna saknar detaljrikedom. Därtill tycker jag att denna serie förstört karaktärerna; ärligt talat är de flesta i gruppen rätt störiga. Till exempel upplevde jag Daphne och Vilma som intelligenta och modiga i originalserien, men här är de vandrande stereotyper: tafatta och fåfänga.

 

 

Som helhet är jag inte särskilt förtjust i Be cool Scooby-Doo. Den är säkert jättespännande för små barn, men passar inte en äldre publik.

The language of thorns är en samling noveller som utspelar sig i samma värld som Grisha-serien och Six of crows-böckerna. Boken består av sex korta berättelser som inspirerats av gamla myter och sagor. Till exempel får vi läsa historier som är löst baserade på Hans och Greta och Den lilla sjöjungfrun. 

 

Novellerna varierar i längd. Den längsta är uppemot åttio sidor, medan den kortaste knappt upptar tjugo. Samtliga berättelser håller en väldigt hög kvalitativ nivå, och präglas av originalitet. Mina favoriter är ”Ayama and the thorn wood”, ”The too-clever fox” och ”Little knife”, som jag tyckte hade intressanta utgångspunkter och slagkraftiga budskap. Minst tyckte jag om ”The soldier prince”.

 

Det är inte enbart novellernas kreativa koncept som fängslar. Leigh Bardugo har ett magiskt språk, med vackra meningsbyggnader och genomtänkte kompositioner. Bardugo vet verkligen hur ord ska hanteras, och leker lättvindigt med läsarens hjärtsträngar. Trots att varje novell är fristående och består av få sidor, dras man snabbt in och förälskar sig i karaktärerna. Därtill bidrar förstås de utsökta illustrationerna till bokens dragningskraft. På varje sida bildar illustrationer en ram runt texten, som växer och förändras allteftersom berättelsen utvecklas. Det blev en spänning i sig att se hur det byggdes upp, och jag såg hela tiden fram emot att bläddra för att se mer.

 

Som helhet är The language of thorns en riktigt bra novellsamling, som både passar sagoälskare och fans av Grisha-serien.

Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.

 

 

Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.

 

 

Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.

 

Till alla killar jag har gillat är en sockersöt, lättsam läsning som passar perfekt för att ladda upp inför sommaren. Karaktärerna har en underbar dynamik till varandra, och jag blev förvånad över hur närvarande Lara Jeans familj visade sig vara. I ungdomsböcker har exempelvis föräldrar en tendens att plötsligt försvinna när handlingen kommer igång, men i Till alla killar jag har gillat är både Lara Jeans systrar och pappa väl integrerade i berättelsen. Jag tycker också om att kärleksintresset växer fram successivt, snarare än det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”.

 

Men det tar ett tag innan boken kommer igång, och i längden visade sig Till alla killar jag har gillat vara helt annorlunda än vad jag hade väntat mig. Till exempel hade jag förväntat mig att kärleksbreven skulle vara en bärande del av handlingen. Men de används mest för att starta berättelsen, och sen är deras syfte avtjänat. Detta var något jag störde mig på. Lara Jean blir aldrig särskilt uppriven över att hennes privata brev har skickats, och jag upplevde det inte som trovärdigt att hon inte verkade bry sig om vem som skickat dem eller varför. Jag hade sannolikt själv mått dåligt över situationen och försökt undersöka vad som hänt, men Lara Jean ägnar det knappt en tanke.

 

Sen tänkte jag även på kärlekstriangeln. Som jag nämnde tidigare, är jag glad över att kärleken växer fram istället för att dumpas på läsaren. Men det som störde mig var att Lara Jean gick från noll kärleksintressen till två på kort tid, samt att Jenny Han aldrig riktigt fick mig att heja på någon av grabbarna. Jag tycker att båda framstod som relativt omogna, och jag som läsare blev aldrig förälskad i dem.

 

Som helhet är Till alla killar jag har gillat en bra bok. Jag fastnade för familjedynamiken och underhölls särskilt av ”låtsas pojkvän”-berättelsen. Jag ser helt klart fram emot nästa del, fast jag hade väntat mig lite mer av denna.

Den här serien är verkligen söt. Visst hade jag säkert tyckt mer om böckerna om jag hade läst dem när jag var yngre, men de underhåller mig även som vuxen. The wide window går precis som sina föregångare snabbt att läsa. Språket är lättsamt och den underhållande tonen gör att sidorna flyger förbli. Trots att upplägget är väldigt likt de tidigare delarna, såg jag hela tiden fram emot tat läsa mer. 

 

I The wide window introduceras en ny karaktär – tant Josephone. Henne tyckte jag mycket om, både för att hon hade en väldigt intressant personlighet men även för att hon är bristfällig. Ofta framstår vuxna i barn- och ungdomsböcker som överlägsna, men här skildras de som riktiga människor med skavanker. Tant Josephine är ångestfylld, lättskrämd och har – trots stor kunskap inom grammatik – inte alltid rätt i sina resonemang. Det här tycker jag om, då det skildrar att vuxna inte automatiskt har rätt eller kan allt.

 

Någon som jag däremot inte tycker om är mr Poe. Ärligt talat så är jag rätt trött på honom vid det här laget. Han lyssnar inte på barnen för fem öre, och beter sig dumt och nedlåtande mot dem. Vid det här laget borde han veta att syskonen Baudelaire inte ropar varg.

 

Som helhet är The wide window en lättläst läsning för läsare i alla åldrar. Som vuxen blir förklarandet av ord och termer stundtals tradigt, men allt som allt är det en trevlig bok.

 

 

 

 

Finpost denna vecka också – vilket lyx! ♥

 

Eftersom jag tyckte så mycket om Falling kingdoms av Morgan Rhodes, valde jag att skaffa hem seriens fjärde del: Frozen tides. Jag ser fram emot att sträckläsa de här böckerna!

 

Under veckan skickade dessutom B. Wahlströms Fandom av Anna Day, vilket är en fristående roman om ett par nördar som transporteras till en fiktiv värld när de besöker Comic-con. Jag fick också Döden är inget skämt av Karl Modig från Gillaböcker, samt filmen Kingsman: the golden circle från Fox. Jag tyckte väldigt mycket om första Kingsman-filmen men har hört att tvåan inte riktigt håller måttet. Icke desto mindre ser jag fram emot att se den! ♥

Nya filmer: 53 stycken (8 recex).

Recenserade filmer: