1. Svara på frågan: har du något roligt inplanerat inför sommaren?

2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?

3. Ange din mejladress.

 

Tävlingen avslutas midnatt 8 juli. Sena bidrag blir ogiltiga.

 

Vinnare: Micke, Sanna & Alexandra.

 

 

 

Hjärtat är inte min typ av film. Från början var den helt okej, men ju längre jag tittade desto mer uttråkad blev jag. Det finns ingen tydligt urskiljbar handling, och det händer inte särskilt mycket. Mika och Tesfay ligger med varandra. Bråkar. Festar. Pratar. Ligger lite till. Jag behöver mer än så. Det känns som att filmen mest står och trampar och inte kommer någon vart, vilket blir utdraget.

 

 

Förövrigt är skådespelarna okej, men inte helt övertygande. Därtill känns manuset rätt tafatt och jag upplevde många av replikerna som krystade. Allt som allt är Hjärtat en film som inte sticker ut. Jag skulle inte kalla det för en typisk svensk film, för det är det inte, men den gör inte något stort intryck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eliza och hennes monster fick mitt hjärta att svälla över. Vilken underbar bok! Den fängslade mig redan vid första sidan och ju mer jag läste desto mer greps jag tag. Det är en varm, lättsam och underhållande roman som verkligen får läsaren att känna, och som är så gott som omöjlig att släppa taget om.

 

För det första är konceptet oerhört intressant. Jag tycker verkligen om grejen med två identiteter: något som jag har gjort ända sedan jag såg Hannah Montana som ung. Det är riktigt fascinerande att läsa om kontrasterna mellan Elizas berömdhet på Internet, och hennes impopulära tillvaro i skolan. Sättet det utförs på känns dessutom nytt och fräscht.

 

Sen är protagonisten oerhört enkel att tycka om. Det är lätt att relatera till Eliza: hon känns så… genuin? Jag inspirerades av hennes skaparglädje och kände igen mig i hennes sätt att tänka. Hon genomgår också en karaktärsutveckling som bara fick mig att tycka om henne mer. Det bästa är emellertid hennes relationer. Jag tycker om att hennes föräldrar är närvarande genom hela boken, något som är relativt ovanligt för ungdomsböcker där protagonistens föräldrar har en tendens att gå upp i rök. Jag förälskade mig också i Elizas relation till sina syskon. Inte minst tycker jag om förhållandet med Wallace, och är tacksam över att romansen är så där härligt sockersöt utan att ta få för stort fokus.

 

För övrigt har Eliza och hennes monster ett bra tempo, behagligt språk och inslag av både komik och tragedi. Den fick mig att skratta, men berörde mig också på djupet. Det känns som en oerhört meningsfull bok: tankeväckande och ifrågasättande. Den fick mig att vilja ta ut svängarna mer i mitt eget liv, samtidigt som den gav ett nytt, ögonöppnande perspektiv på exempelvis psykisk ohälsa. 

 

Är det något som jag har att ”klaga” på så är det att Eliza och hennes monster är rätt förutsägbar. Jag tycker också att det är roligt med seriestripparna och illustrationerna i boken, men att de egentligen inte bidrar med mycket. Detta är dock petitesser, och som helhet älskade jag boken. Älskade, älskade, älskade. Eliza och hennes monster är en av de bästa böckerna som jag läst i år, och jag vill definitivt ta del av fler av Zappias verk.

 

I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.

 

Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.

 

Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.

 

Skräck är inte min genre. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att se på, utan för att det helt enkelt inte underhåller mig. Insidious: the last key är inte ett undantag.

 

 

Det här är faktiskt en rätt så tråkig film. Tempot är långsamt, handlingen uttjatad och det finns inte mycket till hjärta eller klimax. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, och jag kan inte direkt påstå att jag satt som på nålar av spänning. Dessutom är Insidious: the last key, som de flesta rysare, överdriven och orealistisk: något som skräckfans såklart accepterar men som jag personligen har rätt svårt för. Monster och plötsliga läten får i mina ögon snarare en komisk effekt än kuslig.

 

 

Ni förstår alltså att jag är aningen partisk när det kommer till skräck. Det är helt enkelt inte min typ av film. Om du tycker mycket om lite lågmälda skräckfilmer så kan du säkert tycka om Insidious: the last key. Men för mig var det en rätt så tråkig tittarupplevelse.

 

In the heart of the sea är en bra film, med potential att bli fantastisk om inte resurser hade kastats bort på ytligheter. 

 

 

Låt oss börja med det positiva. Filmen har en väldigt gripande handling. Själva konceptet i sig bär en enorm kraft, och det är riktigt intressant att se hur händelserna avlöser varandra. In the heart of the sea har en del riktigt starka scener, som jag sannolikt kommer att minnas livet ut. Därtill är fotot snyggt och effekterna läckra.

 

Så var går filmen på grund? En aspekt är att tempot sackar ibland, men den största svagheten är avsaknaden av djup. Vi lär nämligen inte känna karaktärerna ordentligt, något som till en följd gör att jag som tittare helt enkelt inte brydde mig om deras makabra öden. Moviezine skrev i sin recension av filmen: ”En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget” (Bolin, 2015), och jag kan inte instämma mer med de orden.

 

 

Som helhet är In the heart of the sea en minnesvärd film, men som på grund av den grunda skildringen av karaktärerna inte gör ett så stort intryck som jag hade önskat.