Jag hade inte särskilt höga förväntningar på Tjuren Ferdinand, men det visade sig vara en riktigt söt familjefilm. Det är en hjärtevärmande och förvånansvärt rolig dramakomedi med fint budskap, som passar såväl stora som små. Handlingen känns igen från julafton, men följer inte den ursprungliga berättelsen alltför plikttroget: vilket jag tycker om. Berättelsen har mer mörker, men bjuder också fler skratt.

 

 

Karaktärerna är stereotypiska men ändå väldig charmiga. Ferdinand är lätt att tycka om, och jag kan tänka mig att tittare i alla åldrar inspireras av hans personlighet. Han bryr sig om sina ”meddjur”, och vågar stå upp för sig själv och andra. Favoriten är emellertid den skruvade geten Lupe, som hade en förmåga att få oss i soffan att fnissa gång på gång.

 

 

Filmen är emellertid något för lång, och en del scener känns så pass krystade att skaparna hade kunnat ta bort dem helt. Exempel på en sådan scen är tjurarna tävlar mot hästarna i hagen bredvid om vilka som är de bästa dansarna. Det kändes relativt malplacerat i förhållande till resten av filmen. Tjuren Ferdinand innehåller också troper, klyschor och logiska luckor som jag gärna hade varit utan, men det är lite vad man kan förvänta sig från den här typen av film.

 

 

Som helhet tycker jag mycket om Tjuren Ferdinand. Det är kanske inte en ny klassiker, men jag kan definitivt tänka mig att se filmen igen.