Panic Room
Regissör: David Fincher.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Dwight Yoakam, Jared Leto, Patrick Bauchau.
Inspelningsår: 2002.
Meg och hennes dotter har just flyttat in i ett stort hus i Manhattan, som tidigare tillhört en miljonär som lät installera ett panikrum för att skydda sin förmögenhet. En kväll när de gått och lagt sig kommer tre män med avsikt att leta efter en väska full med pengar. Men de vet inte att huset nu är bebott.
Panic room frustrerar mig verkligen. Det är en film med oerhört många brister, men som i grund och botten ändå är bra. Skådespelarna är begåvade och spänningen håller mig som tittare fängslad rakt igenom. Därför skapas en inre strid: å ena sidan kunde jag inte slita mig från skärmen, men samtidigt irriterades jag enormt över det ogenomtänkta manuset.
Meg och hennes dotter gömmer sig i panikrummet när de får inbrott.
Panic room är nämligen rätt dum. Den ger nästan ingen bakgrundsinformation till det som händer, och inbrottstjuvarna känns ungefär lika seriösa som de i Ensam hemma. Därtill gör den begränsade miljön att thrillern upplevs som lite enformig, och de stereotypiska karaktärerna fick mig att sucka djupt gång på gång. Men värst av allt är de logiska luckorna. Manuset har fler hål än schweizerost, och alla irrationella händelser sänker trovärdigheten enormt och gör att filmen känns billig.
Inbrottet blir snart en kamp på liv och död.
Trots att Panic room sätter krokben för sig själv kan jag inte undgå att tycka om filmen. Den är spännande, trots att min hjärna skriker att det som sker omöjligen skulle kunna hända i verkligheten. Därför rekommenderar jag Panic room till dig som har lätt att förbise förutsägbara sammanträffanden och ologiska vändningar.
