Den första säsongen av Famous in love baseras på romanen med samma namn, skriven av Rebecca Serle. Det är en smått underhållande serie, men oftast på grund av att man skrattar åt den istället för med den. Låt mig förklara närmare.

 

 

Allt med Famous in love känns fejk. Jag har aldrig sett så krystade skådespelare förut. Vartenda ord som kommer från deras läppar, varje rörelse de gör, känns onaturligt och ansträngt. Manuset följer samma spår, och fyller varje scen med klyschor och förutsägbara sammanträffanden. Trovärdigheten är i botten. Det är en serie som tror att den är ”cool”, vilket snarare får motsatt effekt och blir skrattretande. Famous in love känns nästan som en serie passande för Disney Channel.

 

 

Ändå kan jag inte hata den första säsongen av Famous in love. Det är nästan att serien är så dålig att den blir bra: hjärnan skrek åt mig att ge upp, men mina händer vägrade att stänga av tv:n.

 

 

Brun flicka drömmer är Jaqueline Woodsons memoar. Det är en intressant och kraftfull läsning, skriven i vers. Läsningen är tankeväckande, och känns genuin: det som står är rått, ocensurerat och äkta.

 

Jag är emellertid inte ett särskilt stort fan av självbiografiska böcker, och jag var faktiskt inte medveten om att Brun flicka drömmer var en sådan förrän efter att den anlänt. Det, i kombination med att boken är skriven i vers, gjorde att jag hade lite svårt att luta mig tillbaka och helhjärtat njuta av upplevelsen. Men detta beror som sagt enbart på egna preferenser och inte på boken som sådan.

 

Som helhet är alltså Brun flicka drömmer en bra och läsvärd bok, men inte riktigt en bok i min smak.

 

 

Unravel me tar vid där Shatter me slutade, och följer Juliettes kamp mot Återetableringen. Det är en spännande och känslofylld roman: ena stunden fylld med action, den andra så het att fönstren nästan immar igen. Det som jag verkligen tycker om med boken är att den känns. Relationerna mellan karaktärerna är så intensiva, för Juliette känner allt så starkt, vilket också blir mer kraftfullt för läsaren.

 

Jag gillar också att karaktärerna utvecklas så pass mycket i denna. Warner får ett helt annat djup, Juliette är smått irriterande men känns mer trovärdig som person, Kenji är roligare än någonsin och till och med Adam utvecklar en helt annan komplexitet än tidigare. Det är underbart att se!

 

Sen påverkar såklart även det vackra språket helhetsintrycket. Boken är poetiskt skriven och innehållet är väldigt lätt att ta till sig, vilket gör läsningen smått beroendeframkallande. Det enda jag har att klaga på gällande Unravel me är att den har några småtråkiga delar. Därtill är miljön lite enformig, världsuppbyggnaden undermålig och på något sätt känns den som ett avtramp mot Ignite me, och inte riktigt som en ”egen” bok.

 

Allt som allt är Unravel me riktigt bra, och ett måste för alla som lockas av dystopier där action kombineras med romantik.

 

En behaglig stämning. Vackra vyer. Briljanta skådespelare. Vad finns det att inte gilla? Tyvärr ligger alla gobitar på ytan, och analyserar man Submergence lite mer på djupet finns mycket att sakna.

 

 

Jag fastnade snabbt vid den avslappnade och stillsamma tonen som Submergence utstrålade. Dessvärre omvandlades den efter en tid till att bara kännas… tråkig. Tempot är väldigt långsamt och det händer inte mycket under filmens gång. Skådespelarnas insatser känns därtill lite teatriska, och jag övertygades aldrig av Danielles och James känslor för varandra. 

 

Svårast hade jag emellertid för handlingen, som är för tunn och spretig för min smak. Vi får följa två eller tre olika paralleller som helt enkelt inte klaffar med varandra. Sen känns det som att Submergencesaknar ett avslut; en klimax. Filmen slutar utan att det egentligen har hänt något nämnvärt, vilket gör att hela upplevelsen känns rätt intetsägande. Det är jättesynd, för Submergence hade sådan potential, men i slutändan föll alltsammans platt.

 

 

Allt som allt är Submergence ett drama med bra utgångsläge, men som saknar det exalterande narrativet som krävs för att verkligen gripa tag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur många lingon finns det i världen är en mysig film. Lättsam, charmig och sådär typiskt svensk. Jag gillar den sorglösa tonen och att den inte tar sig själv på för stort allvar. Det var helt enkelt en trevlig tittarupplevelse.

 

 

Men är det en film man minns? Nja, inte riktigt. Hur många lingon finns det i världen sticker inte riktigt ut i förhållande till andra komedier. Jag stör mig också på skådespelarna: främst Sverrir Gudnason och Vanna Rosenberg som har huvudrollerna. De känns väldigt stela, och framför sina repliker på ett minst sagt krystat sätt.

 

Allt som allt är Hur många lingon finns det i världen helt okej. Filmen är inte spektakulär, men småmysig för stunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag satte på I feel pretty utan några förväntningar. I princip det enda som jag visste var att Amy Schumer hade huvudrollen, vilket i mina ögon inte var ett gott tecken. Detta eftersom jag enbart sett henne i överdrivna, festfokuserade filmer som inte alls fallit mig i smaken. Det var därför med stor förvåning som jag faktiskt gillade filmen. Riktigt mycket.

 

 

I feel pretty är definitivt inget mästerverk, men långt över förväntan. Filmen är faktiskt riktigt rolig. Jag skrattade åt alla missförstånd, och njöt helt enkelt av den lättsamma stämningen. I feel pretty är så där plågsamt rolig. Du vet, ungefär som när man tittar på Mr. Bean, där man skäms för huvudkaraktären. Precis så var I feel pretty. Tro det eller ej, men Amy Schumer gör också riktigt bra ifrån sig, och jag diggar verkligen självsäkerheten hon förmedlar i sin roll.

 

 

Sen är I feel pretty förstås inte utan brister. Den är förutsägbar, stundtals överdriven och ibland lite för klyschig.  Men bortsett från det är filmen riktigt bra. Det är en må bra-rulle med klockren humor och ett nyskapande koncept. Söker du en ny komedi, är det ett givet val.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni vann aldrig är en självbiografisk bok av Lisa Jonsson, mer känd under namnet Misslisibell. Boken skildrar hennes erfarenhet av mobbning under högstadiet, samt hur hon har påverkats av det efteråt. 

 

Ni vann aldrig är en okej bok, men inte riktigt lika gripande och kraftfull som många andra självbiografier och självhjälpböcker. Detta på grund av att Jonsson mest berättar om sitt eget liv, utan att ge mig upplevelsen att jag har något att lära. På grund av att jag själv har varit mobbad en stor del av min studieperiod, kan jag relatera till det som hon berättar. Ändå kände jag mig inte särskilt berörd. Kanske beror det på språket, som känns betydligt mer distanserat än i exempelvis Therése Lindgrens böcker. Kanske beror det på att Jonsson aldrig går särskilt djupt in i ämnet. Men av någon anledning föll den sammanlagda läsupplevelsen rätt platt för mig.

 

Det är faktiskt allt jag har att skriva om Ni vann aldrig. Boken är intressant att ta del utav, men i slutändan känner jag inte att den har vidgat mitt perspektiv eller bidragit med något utöver Jonssons egna berättelse.

 

Isle of dogs är en riktigt svår film att recensera. Jag vet knappt vad jag tycker om filmen. Ena halvan av mig älskade den och är hänförd. Förundrad. I vördnad. Den andra halvan är inte lika imponerad. Låt mig förklara.

 

 

Isle of dogs är en stop motion-film som utspelas i ett dystopiskt Japan. I och med att filmen är använder enbildstagningar, ser rörelserna lite ryckiga ut – vilket kan störa en viss publik. Men personligen tycker jag att animeringstekniken är tjusande och läcker. Nu är dockornas skiften visserligen inte lika diskreta som i exempelvis Kubo och de två strängarna, men det hela är ändå riktigt snyggt gjort. Tillsammans med den episka musiken skapades genuin inlevelse.

 

 

När det kommer till själva handlingen vet jag knappt vad jag ska skriva. Isle of dogs är väldigt, väldigt annorlunda, och går inte riktigt att likställa med något annat som jag har sett. Stundtals är filmen väldigt rolig. Jag skrattade åt det rent absurda som hände. Jag lyckades också bli berörd, vilket förvånade mig. Men samtidigt… jag vet inte. Jag har svårt att registrera det som har hänt. Det var lite för bisarrt för mig, kanske.

 

 

Allt som allt tycker jag ändå att Isle of dogs är en bra film. Tror jag.

 

The wall fångade aldrig upp mitt intresse. Det syns så tydligt att det är en lågbudgetfilm. Miljön är begränsad, skådespelarna få och manuset händelsefattigt. Det finns inga påkostade specialeffekter och helheten känns helt enkelt… färglös.

 

 

Jag fastnade inte för karaktärerna. De är för bleka, och vaga i sin uppbyggnad. Som tittare lär vi inte känna dem ordentligt, och de frekventa dumdristiga besluten som tas av dem får dem att sjunka i mina ögon. Därtill är handlingen för enformig i min smak. Jag tycker faktiskt att The wall är rätt tråkig: ingenting leder någonstans.

 

Som helhet är jag besviken på The wall. Jag hade förväntat mig ett spännande och actionfyllt krigsdrama, men fick istället en stillsam och enformig B-film.

 

När jag gav mig in i seriens fortsättning, var jag osäker på vad jag hade att förvänta mig. Homeland har gått så himla mycket upp och ner. Vissa säsonger är briljanta. Andra rätt tråkiga. Det var därför med en blandning av upphetsning och viss reservation  som jag startade första avsnittet. Så hur var egentligen seriens sjunde och näst sista säsong?

 

 

Riktigt bra. Den sjunde säsongen av Homeland var definitivt över förväntan. Efter att ha blivit besviken på föregångaren var jag beredd på att serien successivt skulle vandra utför, men jag tyckte verkligen om den här installationen. Den är oerhört spännande att följa. Stämningen är så tät att man nästan kan ta på den, och actionscenerna fick mig nästan att tappa andan. Att säsongen dessutom innehåller många intriger, fick mitt konspirationsälskande jag att förälska mig ytterligare.

 

Men det som verkligen gör den sjunde säsongen av Homeland enastående, är skådespelarna. De. Är. Så. Bra! Särskilt Claire Danes. Säga vad man vill om henne – jag är själv inte ett särskilt stort fan – men hon kan verkligen agera. Det hon gör känns så äkta, så nära, så rått. Jag tror på det jag ser, och övertygas av alla känslor hon vill förmedla. Och det gäller de flesta skådespelarna i serien. De är sina karaktärer.

 

 

Som helhet är jag glatt överraskad över hur bra den sjunde säsongen av Homeland visade sig vara. Eller, överraskad och överraskad. Jag vet ju att Homelandär en fantastisk serie, men efter ett antal dippar vågade jag inte riktigt hoppas. Har du samma reservationer som jag hade, kan jag emellertid intyga dig redan nu att de är onödiga. Den sjunde säsongen är toppen. Se den.

 

Jag läser sällan thrillers. Särskilt inte psykologiska thrillers. I min värld är det bara ett fint sätt att säga ”långsam spänningsroman som aldrig blir riktigt spännande”. Av den anledningen var mina förväntningar inför Kvinnan i fönstret inte särskilt höga. Samtidigt har lovorden regnat över boken, vilket gjorde att jag på samma gång inte kunde undgå att se fram emot läsningen. Och jag måste erkänna att den var förvånansvärt gripande.

 

Kvinnan i fönstret är inte en särskilt revolutionerande roman. Den har inte några chockerande vändningar, tempot är lite långsamt och det tog mig rätt lång tid att verkligen fastna. Ändå hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Protagonisten är väldigt intressant att läsa om, lätt att sympatisera för och förvånansvärt enkel att relatera till. Hennes ångest och oro är trovärdigt återgivna, och jag gillar verkligen att hennes berättarröst inte är helt pålitlig. Istället får man som läsare själv lista ut vad som stämmer och inte, vilket gör det hela ännu mer spännande. För övrigt tycker jag mycket om att kapitlen är korta, då det bidrog till ett himla bra flyt på texten.

 

Som helhet är Kvinnan i fönstret bra. Riktigt bra, om jag ska jämföra med tidigare psykologiska thrillers som jag har läst. När jag väl hade tagit mig igenom de där första, 100 sega sidorna var det svårt att lägga ifrån mig boken. Jag ville veta mer.

 

 

 

Therése Lindgren är en av mina förebilder. Men jag har inte alltid tyckt om henne. Faktum är att när jag hittade hennes Youtube-kanal för några år sedan, upplevde jag henne som ytlig och opersonlig. Men med tiden mognade både hon och jag. Och nu – i och med releasen av boken Vem bryr sig? – visar hon en gång för alla varför hon är värd att se upp till.

 

Den här boken kan både betecknas som facklitterär och självbiografisk. Detta eftersom den sakligt skildrar ämnen som köttproduktion, pälsindustri, djurhållning och liknande, i kombination med Theréses personliga erfarenheter. Det är en lärorik och intressant läsning, som minst sagt känns viktig. Trots att jag upplever mig veta mycket av det som Therése berättar om sedan tidigare, blev Vem bryr sig? en inspirerande ögonöppnare. Detta tack vare hennes passionerade förhållningssätt. Det hela handlar inte enbart om att förmedla information från en part till en annan. Istället gör Therése sitt yttersta för att väcka ett genuint engagemang och en glöd. Och med det lyckas hon verkligen. Fast jag inte med säkerhet kan säga att min flexitarianism kommer att övergå till något mer, har Vem bryr sig? utan tvekan sått ett frö och fått mig att överväga en annan livsstil.

 

Faktum är att jag kände mig berörd av att läsa Vem bryr sig?. Inte bara av den fakta som Therése tar upp, utan av hennes sätt att kommunicera den. Hennes språk är lättsamt och ledigt, på gränsen till talspråkligt. Det gör att det annars tunga innehållet blir enkelt att ta till sig, samtidigt som det sätter en personlig prägel på den mer opersonliga faktan. För var så säker: Vem bryr sig? är faktatung. Theréses kommer inte med några tomma uttalanden utan står på en stark grund av statistik och väl efterforskade källor, vilket ökar hennes trovärdighet som författare. Samtidigt gör det texten lite predikande och arbetsam att ta sig igenom.

 

Som helhet är jag glatt överraskad av Vem bryr sig?.Det märks att Therése Lindgren brinner för djurrätt, och hon lyckas verkligen förmedla sin passion till läsaren. Vem bryr sig? är kanske inte en revolutionerande bok som kommer att omvända den som läser på en millisekund, men den uppmanar till eftertänksamhet och sår ett värdefullt frö hos den som håller i den i sina händer.