Det är inte ofta som jag läser klassiker, men ibland ger jag genren ett försök. Inte minst för att det får mig att känna mig mer allmänbildad. Just Frankenstein är en psykologiskt intressant berättelse, som jag tyckte om mer än förväntat. Jag tar emellertid avstånd från att den kategoriseras som en skräckroman. Det finns nämligen ingenting läskigt med boken. Jag skulle istället förklara Frankenstein som ett satiriskt sci fi-drama.

 

Frankenstein är en tragisk berättelse. Boken centreras kring ensamhet, delaktighet och vad som egentligen definierar människan. Det är lätt att sympatisera med ”monstret” och jag berördes av Shelleys noggrant utformade moraliska budskap. Sen måste jag också nämna att boken är förvånansvärt spännande för att vara över 200 år gammal. Visst är den lite släpig och torr, och det tar ett tag innan läsningen kommer igång ordentligt. Men jag förlorade aldrig mitt intresse, och ville hela tiden veta hur det skulle sluta för det stackars monstret.

 

Något som jag emellertid stör mig lite på, är att mycket berättas istället för att visas. Jag föredrar när jag som läsare själv får ta del av det som händer, då det ofta blir mer livfullt och dynamiskt. I Frankenstein är det emellertid ofta någon som återger det som har hänt i efterhand. I vissa fall blir det till och med berättelser i berättelser i berättelser, vilket blev lite jobbigt att läsa. Jag tror personligen att jag hade upplevt ett bättre flyt om själva strukturen inte varit så invecklad.

 

Som helhet är Frankenstein en klassiker väl värd sitt namn. Fast det inte blev en wow-upplevelse för min del, tycker jag definitivt att romanen förtjänar att bli läst.