Jag tycker om Sovande jättar. Det är inte en bok för alla, men jag fastnade verkligen för premissen och greps tag direkt av berättelsen. Boken följer ett spännande science fiction-mysterium och som läsare ville jag hela tiden veta mer. Det var svårt att lägga ifrån sig romanen, och även fast jag var hur trött som helst intalade jag mig hela tiden ”ett kapitel till”.

 

Sovande jättar har en okonventionell berättarstil. Det narrativa upplägget liknar det i exempelvis Illuminae, och utgörs av intervjutranskriptioner, labbrapporter och dagboksanteckningar istället för vanlig löptext. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det boken annorlunda och speciell. Jag gillar att stilen känns som en fräsch fläkt i förhållande till den standardiserade romanen. Texten blir också lätt att ta till sig. Nackdelen är emellertid att det blir lite begränsande. Som läsare kommer man inte särskilt nära karaktärerna och det är svårt att känna med dem. Deras berättarröster är också väldigt liknande varandra, och det är inte alltid tydligt vem det är som talar. Därtill begränsade narrativet också vilken slags information som var möjlig att förmedla till läsaren, och efter ett tag kändes upplägget lite enformigt.

 

Som helhet tycker jag om Sovande jättar. Det är en annorlunda science fiction-roman, som är spännande på ett lågmält och tillbakadraget sätt. Boken slutar på ett mycket intrigant sätt, och jag ser mycket fram emot att ta del utav resten av Themisfilerna-trilogin: Gudarna vaknar och Bara människa.