You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.

 

 

Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.

 

 

Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.

 

 

Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.