En stor del av min barndom definieras av Pokémon. Jag följde inte serien slaviskt och lyckades aldrig se avsnitten i rätt ordning, men varje gång jag upptäckte att serien visades på tv blev det automatiskt till dagens höjdpunkt. Men sedan dess har det gått många år. Därför var det ren och skär nostalgi att sträcktitta på den första säsongen av Pokémon: indigo league. Den här recensionen ska emellertid inte handla om nostalgi. Istället ska jag försöka hålla ett objektivt avstånd till serien för att ge dig en rättvis bedömning om dess kvalitét.

 

 

I början kände jag mig besviken på Pokémon: indigo league. De första avsnitten är extremt lika varandra och jag upplevde att i princip ingenting hände. Det kändes rätt snopet, för jag hade sett fram emot en mysig nostalgikick och inte att bli uttråkad. Men avsnitten blev successivt bättre. Allteftersom började det hända saker som stack ut från resten, och avsnitten fick mer karkatär. I slutändan tog det inte lång tid förrän jag var fast, och de där småtråkiga avsnitten i början glömdes snabbt bort.

 

Jag ska inte neka att säsongen ibland blir lite enformig. Det finns trots allt inte mycket till handling, och ofta är vändningarna både förutsägbara och övertydliga. Men ärligt talat bryr jag mig inte. Karaktärerna är söta som socker. Humorn bidrar med en hel del charm. Och serien är helt enkelt allmänt mysig att se på. Dessutom bidrar förstås de färgglada animeringarna också till tjusningen.

 

Allt som allt tycker jag faktiskt att den första säsongen av Pokémon: indigo league är bra. Kanske är det nostalgin som talar, men jag hade svårt att slita mig.