Fakta:

A Fish Called Wanda (sve. En Fisk som Heter Wanda) är en film regisserad av Charles Crichton, med bland annat John Cleese, Jamie Lee Curtis, Kevin Kline, Michael Palin och Maria Aitken i huvudrollerna. Filmen är 103 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spealdes in 1988.

 

 

A Fish Called Wanda är en populär film från 80-talet och det är lätt att förstå varför, för det finns mycket att gilla. Dock är jag personligen inte särskilt förtjust i äldre filmer då de, precis som A Fish Called Wanda, saknar mycket personlighet. Handlingen är rätt svag, filmen saknar logik och det är en annan typ av humor än den vi är vana med idag. Därför kunde den emellanåt kännas rätt platt.

 

 

Men trots det var filmen stundtals underhållande. John Cleese (Fawlty Towers) är den som bjuder på sig själv mest och han är inte rädd för att visa sin charm. Han lyckades faktiskt få mig att skratta några gånger, tack vare hans kroppsspråk och minspel. Även Jamie Lee Curtis (Freaky Friday) och Michael Palin (Monty Pythons Meningen med Livet) presterar bra.

 

 

Filmen har några scener man sent kommer att glömma men som helhet är A Fish Called Wanda rätt överskattad. Skådespelarna är duktiga och filmen har sin charm, men humorn har förändrats med tidern och mycket av det som var humoristiskt tidigare är inte längre roligt. Allt som allt är filmen sevärd, men ingen höjdare.

 

 

Idag låg två paket i brevlådan, ett från Modernista och ett från Bonnier Carlsen. 

 

Fakta:

Gamer är regisserad av Mark Neveldine och Brian Taylor, med Gerald Butler, Michael C. Hall, Logan Lerman, Kyra Sedgwick, Amber Valletta, Terry Crews och Alison Lohman, Milo Ventimiglia i huvudrollerna. Filmen är 91 minuter lång, spelades in 2009 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag är sjukt besviken på Gamer. Handlingen lät lockande och trots att jag fortfarande anser att grundidén är intressant så är resten av filmen skit. Jag gillar konceptet som likar spelet The Sims och det är kul att känna igen skådespelare så som Ventimiglia (Heroes), Butler (Law Abiding Citizen), Hall (Dexter) och Lerman (The Perks of Being a Wallflower), men där tog de positiva aspekterna slut.

 

 

För det första är kvalitén på själva filmen dålig. Kameran skakar hela tiden, animeringarna är dåliga och det är hela tiden tillagt jobbiga skärmeffekter, som exempelvis myrornas krig. Det är dessutom riktigt hackigt ihopklippt och Gamer växlar scener väldigt snabbt vilket gav mig huvudvärk. Det är jättejobbigt att titta på filmen då bilden facklar och blinkar konstant. Dessutom spelas det mycket störande hårdrocksmusik i bakgrunden.

 

 

Filmen är en enda oreda och helt planlös. Det känns som att många scener är slumpmässigt utvalda, vilket gör filmen förvirrande. Actionscenerna är dessutom tanklösa och utan poäng. Jag tycker också att filmen var äcklig. Scenerna är filmade på ett sådant sett att porer, svett och annat på människokroppen framhävs. När det är filmat på det sättet är det inte särskilt kul att följa en fet, naken man som kontrollerar en tjej till att ha sex. Inte för att det hade varit kul att se det annars heller, men ni förstår vad jag menar.

 

 

Filmen som helhet är överdriven, jobbig och allmänt fel. Det finns väldigt lite att gilla hos den och det är synd att de talangfulla skådespelarna varit med i en sådan flopp. Koncpetet hade stor potential och det är intressant med själva Sims-idén, men tyvärr utförs det helt fel. Trots att jag köpte filmen för endast 10 kr känns det nu som att jag har blivit lurad på pengarna.

 

 

 

 

Sons of Anarchy är en serie jag aldrig trott att jag skulle gilla, men som jag nu älskar. Jag var inte förtjust i den första säsongen men sedan den andra har jag avgudat serien. Den har hållit sig stark genom alla avsnitt och jag måste säga att det är en fantastisk serie som jag kommer att sakna väldigt mycket. Sjunde säsongen är även den riktigt bra. Jag älskar alla hemligheter och intriger och det är omöjligt att inte älska alla karaktärerna.

 

 

Trots allt som hänt, har Gemma förblivit min favoritkaraktär. Hon spelas av den begåvade Katey Segal (Married...with children). Segal visar en helt ny sida i serien, använder sig av sin fulla potential och imponerar stort. Även Hunnam (Pacific Rim), Coates (Last Days Here), Flanagan (Revenge), Rossi (Bad Hurt), Callie (Archer), Zoli (Deserted), Labrava (Street Level), Matteo (Desperate Housewives) och Smits (Dexter) är som vanligt utomordentligt talangfulla och lyckas både roa och skrämma tittaren. Jag hade aldrig trott att jag skulle älska motorcykelknuttar, men både Chibs, Tig, Happy och de andra har fångat mitt hjärta. I sjunde säsongen kommer ytterligare en duktig skådespelare in i bilden, nämligen Annabeth Gish (Pretty Little Liars). Jag har länge beuntrat hennes skådespelarprestationer så det var riktigt kul att få se henne i en betydelsefull roll i Sons. Den enda skådespelaren jag inte gillar i serien är Ryder Londo (Mad Men) som spelar Abel, då hans röst och ansiktsuttryck är alldeles för monotona.

 

 

Säsongen bjuder på många överraskningar och är väldigt spännande. Jag älskar de brutala scenerna och actionscenerna, men mellan dem kan säsongen bli lite långsam och utdragen. Själva avslutet, d.v.s. sista avsnittet, gjorde mig rätt besviken och det påminde allt för mycket om Dexters slut. På något sätt känns inte serien färdig. Som helhet är säsongen riktigt bra, men på grund av dessa saker så blev det inte min favoritsäsong (Gillar dem i denna ordning: 3, 2, 6, 5, 7, 4, 1).

 

 

Allt som allt är den sjunde säsongen en bra avslutning på en väldigt bra serie. Det har varit en vild, medryckande och underhållande resa som jag är oerhört glad över att fått tagit del av. Sons of Anarchy kommer finnas kvar i minnet långt efteråt och är definitivt en sådan serie som alla borde se.

 

 

I förrgår fick jag ett mejl från Bonnier Carlsen där de undrade om jag ville tävla ut och recensera Stad av fallna änglar av Cassandra Clare när den kommer ut i maj. Jag sade ja till tävlingen men nej till att recensera, eftersom det är länge sedan jag läste serien på engelska och jag minns inte mycket från den så det skulle bli en orättvis recension. Men då svarade underbara Bonnier Carlsen att de gärna skickar de tidigare delarna också till mig. Så dagens brevlåda innehöll Stad av skuggor, Stad av aska och Stad av glas, i inväntan på Stad av fallna änglar.

 

Jag är väldigt tacksam och trots att jag redan läst böckerna så ska det bli riktigt kul att få läsa dem igen! Eftersom jag inte minns särskilt mycket från dem, lär jag bli lika överraskad trots att det är en omläsning.

 

Glöm inte att hålla utkik efter tävlingen!

Fakta:

Endless Love är en film regisserad av Shana Feste, med bland annat Alex Pettyfer, Gabriella Wilde, Bruce Greenwood, Joely Richardson, Robert Patrick och Rhys Wakefield i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 1 oktober 2014. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Scott Spencer.

 

 

Jag hade kanske inte förväntat mig att Endless Love skulle vara den nya The Notebook, men jag hade definitivt väntat mig att den skulle vara bättre än så här. Filmen är känsloplatt, tråkig och jag fastnade aldrig för karaktärerna. Den är dessutom sliskig och obeskrivligt klyschig. Allt är konventionellt och ingenting är nytt och nytänkande. Endless Love är därför förutsägbar och inte det minsta trovärdig.

 

Vore det första gången man ser ett romantiskt drama skulle Endless Love kanske vara bra, men nu är konceptet och handlingen någonting som jag som tittare har sett alltför många gånger. Jag har svårt för filmer som använder sig av kärlek vid första ögonkastet, men ibland kan det räddas med en stark fortsättning, vilket tyvärr Endless Love inte har.

 

 

Skådespelarna är dock okej och jag gillar Bruce Greenwood (Deja Vu). Dock är jag inte särskilt förtjust i Gabriella Wildes (Carrie) prestation. Hon är alldeles för monoton och jag kände ingen kemi mellan henne och motspelaren Alex Pettyfer. Resten av skådespelarna är bara där och gör ingenting minnesvärt; varken bra eller dåligt.

 

 

Filmen kan dock ibland vara lite småmysig men alltför ofta irriterade den mig. Eftersom Endless Love är en enda stor vandrande klyschiga är det svårt att fokusera på annat. Känner du för att se en tanklös och kärlekssliskig film så passar Endless Love perfekt, men annars rekommenderar jag dig att hålla dig borta.

 

 

Fakta:

Rött Uppror (org. Red Rising) är Pierce Browns debutbok. Den publiceras av Norstedts förlag och består av 388 sidor. Boken har två efterföljare kallade Golden Son (sve. Gyllene Sonen) och Morning Star.

 

 

Rött Uppror är spännande, dramatisk och definitivt värd att läsa, men tyvärr förlorade den mycket av mitt intresse på grund av tempot. Det känns som att Rött Uppror förtjänar så mycket mer då den har grym potential, men samtidigt uppskattade jag den inte lika mycket som jag hoppats på. Jag är dock väldigt nyfiken på fortsättningen och längtar till Gyllene Sonen. För att vara ett debut är Rött Uppror riktigt bra och jag har stor tillit på att Brown kommer att leverera i framtiden.

 

 

Fakta:

I den elfte säsongen av NCIS får vi se Mark Harmon, Michael Weatherly, Pauley Perrette, David McCallum, Sean Murray, Brian Dietzen, Rocky Carroll och Emily Wickersham i huvudrollerna. Säsongen är 982 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 15 december 2014.

 

 

NCIS har länge hållit en hög nivå och speciellt säsong 1 - 6 var riktigt starka. Efter det förlorade serien mycket känsla och har sedan dess inte blivit lika bra igen, men trots det så gillar jag NCIS riktigt mycket. Säsong 11 går väldigt mycket upp och ner i kvalitén. Vissa avsnitt är riktigt bra och fångar tittarens intresse redan vid första scenen, medan andra är sjukt tråkiga och ointressanta. Jag gillade exempelvis inte dubbelavsnitten och New Orleans-spinoffen, medan jag däremot uppskattade när det kom mer personliga fall som involverade huvudpersonerna.

 

 

Som de flesta vet valde skådespelerskan Cote de Pablo, som spelat Ziva David i åtta säsonger, att lämna serien och hon syns ytterst lite i denna säsong. Jag saknar Cote de Pablo och tycker att sättet som Ziva försvinner på är opassande. Hennes historia känns inte avslutad och hennes avfärd är påskyndad. I det avsnittet känns varken Ziva eller Tony som sig själva och deras karaktärsdrag ändras totalt. Men lyckligtvis så tycker jag för ovanlighetens skull att Emily Wickersham, som spelar den nya lagkamraten Ellie Bishop, är riktigt tilltalande och ersätter Ziva bra. Hennes karaktär kanske inte är den mest intressanta, men hon känns ny, fräsch och levande. Hon har precis som de andra karaktärerna sina egenheter och jag hoppas att de förstärks i kommande säsonger.

 

 

Skådespelarna i säsongen är som vanligt riktigt bra och det är roligt att få återse det gamla teamet. Michael Weatherly må ha färre humoristiska repliker, men det är ändå han och Pauley Perrette som lyckas underhålla tittaren. Tillsammans med Mark Harmon, David McCallum, Brian Dietzen och Sean Murray bildar de en stark skådespelargrund. Den enda skådespelaren jag inte gillar är Rocky Carroll. Jag tycker att hans prestationer är alldeles för monotona.

 

 

Den elfte säsongen av NCIS är varm, nostalgisk och spännande. Dock är säsongen också förutsägbar i den mån att man vet att ingenting allvarligt kommer att hända huvudkaraktärerna. Jag skulle exempelvis vilja se Gibbs i en mer utsatt situation. Han är hjälten som aldrig blir skadad och det börjar bli aningen tröttsamt. Snacka om att jag skulle bli förvånad om någon spöade Gibbs blodig! Även kriminalfallen har tappat mycket av min fascination då de inte är lika varierade längre.

 

 

Allt som allt är den elfte säsongen av NCIS bra. Det tog ett tag för mig att komma in i serien och den har några riktigt sega och tråkiga avsnitt. Som tur är finns också spännande och underhållande avsnitt som kompenserar för det. Skådespelarna är duktiga och karaktärerna älskvärda. Jag brukar avsky när en ny skådespelare kommer in som huvudkaraktär mitt i en serie, men för en gångs skull uppskattar jag faktiskt Wickershams prestation. Trots en ojämn resa så ser jag fram emot en tolfte säsong.

 

 

Fakta:

Face/Off är en film regisserad av John Woo, med bland annat John Travolta, Nicolas Cage, Joan Allen, Alessandro Nivola, Gina Gershon och Dominique Swain i huvudrollerna. Filmen, som rekommenderas från 15 år, spelades in 1997 och är 133 minuter lång.

 

 

Jag skulle hemskt gärna vilja se en remake av Face/Off. Med rätt skådespelare tror jag att det skulle kunna överträffa originalet med dagens teknologi. Det mesta jag stör mig på när det kommer till Face/Off är just att den inte är superbra gjord och alla småmissar. Skulle de rättas till skulle det kunna bli en riktig höjdarfilm.

 

Fakta:

Lucy är en film regisserad av Luc Besson, med bland annat Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Min-sik Choi och Amr Waked i huvudrollerna. Filmen är 86 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 26 januari 2015. Du kan se trailern här.

 

 

 

Allt som allt är Lucy en okej sci-fi. Det är en film med riktigt bra underhållningsvärde, men tyvärr blir den alldeles för överdriven för min smak. Skådespelarna är duktiga och förhöjer filmen och de flesta effekterna är häpnadsväckande. Om man inte överanalyserar filmen så tror jag att man kan gilla den riktigt mycket. Jag vill definitivt se den igen.

 

Idag kom ett överraskningspaket från 20th Century Fox; nämligen innehållande den sjunde och avslutande säsongen av Sons of Anarchy!

 

Fakta:

The Other Woman (org. Love and Other Impossible Pursuits) är en film regisserad av Don Roos. I huvudrollerna får vi se bland annat Natalie Portman, Scott Cohen, Lisa Kudrow, Charlie Tahan, Lauren Ambrose och Michael Cristofer. Filmen är 98 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2009.

 

 

 

Jag är en av de få som inte har sett någonting alls av den populära serien Gossip Girl. Jag har dock fått den rekommenderad flera gånger och efter många om och men så bestämde jag mig för att skaffa hem några säsonger av den. Är serien det minsta lik Desperate Housewives eller Pretty Little Liars så lär jag ju gilla den.

 

Jag skaffade alltså hem de fyra första delarna av seriens totalt sex säsonger. Jag köpte dem begagnade från Tradera och de kostade mig 170 kr plus en frakt på 50 kr. Jag ser fram emot att se serien och hoppas att den inte är lika ytlig som den ser ut att vara.

Fakta:

Leon (org. Léon the professional) är en film regisserad av Luc Besson, med bland annat Jean Reno, Gary Oldman, Natalie Portman, Danny Aiello och Peter Appel i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1994. Du kan se trailern här.

 

 

Fakta:

Järnprovet (org. The Iron Trial) av Holly Black och Cassandra Clare är 385 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen bokförlag. Det är den första delen i Magisterium-serien.

 

 

Jag gillar att stora författare som Holly Black (Spiderwick) och Cassandra Clare (The Mortal Instruments) har samarbetat med att skriva Järnprovet. De är båda två riktigt begåvade och det märks att boken har idéer från båda två. Världen är väldigt intressant och har ett fascinerande koncept som gör läsaren ivrig att få reda på mer. Jag gillade att läsa om uttagningsprovet och utbildningen och tyckte att den både var underhållande och spännande.

 

Karaktärerna är aningen stereotypiska men jag fastnade för dem ändå. Speciellt huvudkaraktären, Callum, som utvecklas mycket under bokens gång. Jag gillar den första halvan av Järnprovet mer än den andra, men hela boken håller en relativt hög nivå. Slutet har en överraskande vändning och jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Det känns som att boken är ett hopplock av andra fantasyböcker, vilket gör att den inte blir helt unik, men allt som allt är Järnprovet en bra och småmysig middle-grade fantasy.

 

 

 

Jag tog fram vinnaren genom "True Random Number Generator". Varje tävlingsbidrag fick sin siffra och sedan lottades en siffra fram. Det namn som motsvarade det angivna numret vann.

 

Resultatet blev nummer 23. Stort grattis till Niklas! Jag mejlar dig angående din postadress, och efter det kommer boken inom några arbetsdagar.

 

Tack till er andra för att ni ville vara med, och håll gärna utkik på bloggen efter nästa tävling.

Fakta:

I den fjärde säsongen av Game of Thrones, som baseras på bokserien A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin, får vi se bland annat Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Maisie Williams, Kit Harington, Sophie Turner, Nikolaj Coster-Waldau, Charles Dance, Rory McCann, Alfie Allen, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Gwendoline Christie och John Bradley i huvudrollerna. Säsongen är 522 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 16 februari 2015 och du kan se trailern här.

 

 

Mina trogna följare vet att Game of Thrones är min favoritserie. Det syns direkt hur välgjord och påkostad den är. Kostymer, byggnader, smink, frisyrer och animationer har alltsammans en välgrundad baktanke. Många som arbetar med film och serier avfärdar avancerade effekter och animeringar för att istället ersätta dem med simplare versioner som ser konstlat ut, och på så sätt spara pengar till annat. Sådant är acceptabelt, men inte så tjusande på skärm. Men i Game of Thrones har de verkligen tagit vara på sina resurser och noggrant genomarbetat varje animering till perfektion; och det uppskattas mycket av mig som tittare.

 

 

Dessutom är manuset otroligt välskrivet. Dialogerna är bland de vackraste jag hört och jag är förtjust över hur orden har en praktfull, intagande och samtidigt hotfull klang. Något annat imponerande är musiken. Jag älskar hur den är komponerad och varje ton framkallar sin specifika känsla. Det finns mycket inlevelse i den storslagna musiken och den påverkar tittaren stort känslomässigt och ger föraningar om vad som kommer att hända.

 

 

Själva handlingen är fängslande och jag älskar konceptet och världsuppbyggnaden. Världen är verklighetstrogen och jag gillar uppdelningen av länderna, de olika Husen och familjernas olika värderingar. Miljöerna är slående vackra och jag gillar att vi får se allt från den kalla Norden till värmen i Meereen.

 

 

Något annat jag uppskattar är att de övernaturliga individerna ökar successivt. För varje säsong får vi se mer och mer supernaturliga varelser och jag tycker det är bra att inte allt kommer på en gång då det lätt kan bli för mycket. I denna säsong får vi precis som tidigare se jättar, drakar och vita vandrare, men vi får även ta del av några nya varelser med häftiga krafter. Eftersom ökningen av dessa paranormala figurer är gradvis så håller serien inte bara kvar intresset för dem, utan det gör också Game of Thrones mycket mer realistisk.

 

 

I Game of Thrones får vi följa ett ofantligt antal karaktärer, och bara mängden huvudkaraktärer i sig är kopiöst. Men det är faktiskt en av de faktorerna som jag gillar med serien. Vi får ta del av många starka karaktärers liv i olika delar världen Westeros, och det är väldigt fängslande att se hur de påverkar varandras liv. Det enda negativa med att ha så många olika paralleller är att varje karaktär får lite skärmtid och det kan ta rätt lång tid innan man får återse samma person igen.

 

 

I den fjärde säsongen av Game of Thrones får vi följa inte mindre än 10 huvudparalleller. Då syftar jag till sådana paralleller där de viktigaste karaktärerna befinner sig i olika delar av världen. Vi har den största parallellen med Tyrion, Jaime, Cersei, Tywin, Joffrey, Margaery och Tyrell-familjen, Varys, Shae och Oberyn i Kingslanding. Sedan har vi Daenerys, Jorah, Unsullied-soldaterna och Second Sons i Meereen. Jon, Sam, Gilly och Nattens väktare på Castle Black. Sansa, Petyr och Lysa i Eyrie. Davos, Stannis och Melisandre vid Dragonstone. Theon och Ramsey i Dreadfort. Bran, Hodor och Reed-syskonen i Norden. Sandor och Arya någonstans i vildmarken, och likaså Brienne. Och till sist Tormund, Ygrette och vildingarna i Norr. Som du märker är det en hel del huvudkaraktärer att hålla reda på. Vi får dessutom möta på några nya betydelsefulla karaktärer; bland annat Oberyn och Olly.

 

 

En rätt stor negativ del när det kommer till den fjärde säsongen av Game of Thrones är alla skådespelsbyten. Jag gillar inte när en karaktär byter skådespelare, oavsett anledning. Det är både förvirrande och irriterande att se en helt annan människa spela samma person. De karaktärer som bytt skådespelare inför säsong fyra är Gregor Clegane, Daario Naharis och Tommen Baratheon och den enda av dem jag egentligen accepterar är Tommen då han varit en relativt liten karaktär tidigare och ändå liknar sig själv. De andra störde jag mig mycket på eftersom skådespelarna inte alls liknande den karaktär som tidigare varit med i serien.

 

 

Skådespelarprestationerna är dock oklanderliga. Både gästskådespelarna och huvudskådespelarna gör fantastiska arbeten och många gör sina livs bästa insatser. Under åren som gått har vi förlorat många begåvningar, men fortfarande finns ett hav av talanger kvar i serien. De starkaste skådespelarna enligt mig är Lena Headey (Terminator: The Sarah Connor Chronicles), Peter Dinklage (X-Men: Days of Future Past), Sophie Turner (X-Men: Apocalypse), Kit Harington (Pompeii), Maisie Williams (Corvidae), Nikolaj Coster-Waldau (The Other Woman) och Charles Dance (The Imitation Game) men det är näst intill omöjligt att utse en favorit. Dessutom är det ingen som presterar dåligt. Jack Gleeson, Sibel Kekilli, Rose Leslie, Natalie Dormer, Rory McCann, John Bradley, Isaac Hempstead Wright, Aidan Gillen, Conleth Hill, Stephen Dillane, Thomas Brodie-Sangster, Carice van Houten… alla är fantastiska och gör sina karaktärer levande och äkta.

 

 

Den fjärde säsongen av Game of Thrones lyckas, precis som föregående delar, verkligen att beröra. Den är fängslande och den mest episka serien jag känner till. Det händer mycket på säsongens få avsnitt och när jag blickar tillbaka till dess början så är det nästan oförståeligt hur mycket handlingen och karaktärerna utvecklats på så kort tid. Det är en serie som passar alla tycken då den inte är inbiten i en viss genre. Den har både fantasy, historia, krig och romantik och blandar dem väl.

 

 

Säsongen efterlämnar sig många obesvarade frågor som garanterat kommer få mig att gå och undra i väntan på fortsättningen. Det kommer bli riktigt tufft att vänta ytterligare ett år på att få se mer, men det speciella med just Game of Thrones är att det är värt det. Trots att jag personligen uppskattade säsong tre mer än denna, så är det fortfarande en succéserie och utan tvekan min favorit.

 

 

Fakta:

The Selfish Giant är regisserad av Clio Barnad, med bland annat Conner Chapman, Shaun Thomas, Ralph Ineson, Ian Burfield, Sean Gilder och Lorraine Ashbourne i huvudrollerna. Filmen är 86 minuter lång, spelades in 2013 och rekommenderas från 11 år.  Filmen baseras på Oscar Wildes berättelse och du kan se trailern här.

 

På Imdb är majoriteten av recensionerna för The Selfish Giant mycket positiva och därför är det inte konstigt att jag blev mycket besviken på denna långsamma och händelselösa film. Jag tycker att den är allmänt tråkig. Inte nog med att den saknar normala faktorer så som musik till att förstärka känslorna med, utan den är också jobbigt filmad med skakig kamera. Dessutom har filmen ingen tydlig handling och på något sett känns den ofärdig.

 

 

Trots att det märks att filmen försöker bygga upp tittarens medlidande för huvudkaraktären Arbor så är han för mig helt omöjlig att gilla. Han, tillsammans med många andra karaktärer, är allmänt irriterande och har inga älskvärda kvalitéer alls. Den enda karaktären jag egentligen tyckte om var Swifty, men även han kändes platt. Jag upplevde att man inte fick lära känna karaktärerna tillräckligt för att bry om dem.

 

 

Jag tycker att filmen är väldigt otydlig när det kommer till dramat och karaktärernas relationer till varandra, och på något sätt känns det som att filmen aldrig kommer igång. Det känns istället som en enda lång inledning till någonting annat. Dock finns det några saker med The Selfish Giant som jag gillade. Skådespelarna är duktiga och hindrar filmen från att bli ett bottenskrap. Dessutom är konceptet intressant och fängslande och gör att filmen hade stor potential. Det är riktigt synd att The Selfish Giant inte tog vara på det bättre.

 

 

Allt som allt är The Selfish Giant en film som försöker vara mörk och berörande, men som snarare blir känsloplatt och monoton. Som tittare bryr man sig inte om karaktärerna och filmen som helhet är alldeles för långsam och händelöselös för att bli fängslande med sina intriger. Den har fått riktigt positiva recensioner på Imdb, men själv tycker jag inte alls att den når den standard som jag förväntat mig.

 

 

Fakta:

I den sjätte säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 497 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2010.

 

Den sjätte säsongen är inte lika bra som de tidigare fem. De flesta av skämten är svagare och serien börjar kännas uttjatad och utdragen vid det här laget. Skådespelarna är fortfarande riktigt duktiga och det är kul att se så många begåvade gästskådespelare med i serien, exempelvis Katy Perry, John Lithgow (Dexter), Jennifer Morrison (Once Upon A Time), Rachel Bilson (Hart of Dixie) och Jorge Garcia (Lost). Men inte ens deras talanger lyckas göra att serien hålls på samma nivå som tidigare.

 

 

Den största skillnaden mellan tidigare delar och säsong 6 är att både handlingen och många av karaktärerna mognat. Det låter ju inte helt fel, men problemet blir just att serien blir för allvarlig och eftersom det är en komedi blir resultatet bara platt och tråkigt vid de stunderna. Jag har länge hoppats på att karaktärerna skulle utvecklats, men i vissa fall går det åt fel håll. Ted har blivit gnälligare och Barney har förlorat lite av sin charm. Självklart är de allesammans fortfarande älskvärda, men de börjar tappa lite av sina personligheter.

 

 

Det finns dock några väldigt underhållande stunder och håller serien uppe. En personlig favorit i denna säsong är det stående skämtet med Robin Sparkles. Då skrattade jag faktiskt tillsammans med Barney och Ted. Jag tyckte också att det är roligt att serien har med referenser till andra filmer/serier, exempelvis Lost i avsnittet The Blitz.

 

 

Allt som allt är den sjätte säsongen av How I Met Your Mother bra, men inte lika bra som tidigare säsonger. Serien vet hur man underhåller men då den även försöker få in mer allvarligare faktorer så faller den ofta platt. Därför måste jag skriva att dess slogan "The New is Always Better Edition" är rätt motsägande.

 

 

Fakta:

What to Expect är en film regisserad av Kirk Jones, med bland annat Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Elizabeth Banks, Chace Crawford, Brooklyn Decker, Ben Falcone, Anna Kendrick, Matthew Morrison, Dennis Quaid, Chris Rock, Rodrigo Santoro och Joe Manganiello i huvudrollerna. Filmen, som spelades in 2012, är 105 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Filmen baseras på boken av Heidi Murkoff och du kan se trailern här.

 

Jag tycker att What to Expect har fått en orättvis mängd negativ kritik. Visst, den är ingenting unikt och kommer lätt att glömmas bort, men den är definitivt inte dålig. Jag tycker att det var en mysig tittarupplevelse och trots att filmen inte är någonting utöver det vanliga så är det en helt acceptabel feel-good-film.

 

 

Filmen har sina små tillfällen och är smått underhållande. Jag gillar att det finns så många duktiga skådespelare med och de bidrar definitivt till filmens myshetsfaktor. Jennifer Lopez (The Back-Up Plan), Cameron Diaz (What Happens in Vegas), Elizabeth Banks (The Hunger Games), Matthew Morrison (Glee), Anna Kendrick (Into the Woods) och Rebel Wilson (Pitch Perfect) är de som jag tycker presterar bäst i filmen, men jag tycker att de flesta lyckas riktigt bra.

 

 

Sedan är What to Expect förstås förutsägbar, klyschig, orealistisk och relativt platt, men det är sådant jag hade väntat mig av en sån här film. Allt som allt är filmen helt okej och jag kan tänka mig att se den igen. Vill du ha någonting lättsamt att slötitta på så passar den riktigt bra.

 

 

I förrgår lade jag en beställning från Discshop och idag kom paketet i brevlådan. Dessutom fick jag en bok av Rabén&Sjögren.

 

Fakta:

Man On A Ledge är en film regisserad av Asger Leth, med bland annat Sam Worthington, Elizabeth Banks, Jamie Bell, William Sadler, Genesis Rodriguez och Ed Harris i huvudrollerna. Filmen är 99 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2012. 

 

 

Man On A Ledge är faktiskt rätt bra. Vissa delar är riktigt spännande medans andra är mer enformiga och tråkiga. Filmens största fel är de många logiska luckorna och att den har några otroligt klyschiga och frustrerade stunder där man bara vill skrika kommandon till de tröga karaktärerna. Men filmen är bra gjord, karaktärerna intressanta och som helhet tycker jag den är sevärd.

 

 

Skådespelarna är väldigt duktiga, speciellt Worthington (Avatar) och Banks (The Hunger Games) i huvudrollerna. Trots att filmen är förutsägbar så finns det en vilja hos tittaren att ändå se hur det går. Konceptet är riktigt intressant och trots att det kunde ha utförts bättre så är filmen bra. Man On A Ledge är en sådan film som är lätt att gilla, men det är svårare att förklara varför. Jag gillade helt enkelt blandningen mellan det häftiga rånet och det lite mer stillsamma dramat på avsatsen.

 

 

Man On A Ledge är helt enkelt en småspännande och intressant film, så om du inte stör dig allt för mycket på logiska luckor och klyschor så rekommenderar jag den definitivt! Den är annorlunda och smått överraskande, så ge den en chans. Jag kan i alla fall tänka mig se den igen.

 

 

... är den äntligen här!!!!

 

Alla som följer min blogg vet att min absoluta favoritserie någonsin är den fantastiska Game of Thrones. I februari 2014 såg jag den tredje säsongen som bokstavligen var mind-blowing. Sedan dess har jag längtat och väntat och räknat ner dagarna till fortsättningen... och idag, fyra dagar innan dess release, så kom äntligen säsong 4 i brevlådan!!! Nu är det svårt att föreställa sig en lyckligare Melanie.

 

Fakta:

I den tredje säsongen av Once Upon A Time får vi se Jennifer Morrison, Ginnifer Goodwin, Lana Parrilla, Josh Dallas, Jared Gilmore, Robert Carlyle, Emilie de Ravin och Colin O'Donoghue i huvudrollerna. Säsongen är 908 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2013.

 

Serien Once Upon A Time har ett koncept som jag älskar. Jag tycker att det är en otroligt läcker idé att ha en värld där karaktärerna har ett förflutet som sagofigurer. Det gör att serien, tack vare de klassiska sagorna, känns väldigt nostalgisk, plus att den har en modern tvist för att passa vuxna bättre. Säsongens största nya karaktärer vi får träffa på är Peter Pan och Wicked, men vi möter också på karaktärer så som Ariel, Medusa, Rapunzel, Tingeling, Lumiere, Blackbeard och Elsa, samtidigt som vi såklart fortsätter att följa originalspåren som exempelvis Skönheten och Odjuret och Snövit.

 

 

Jag älskar den enorma karaktärsutvecklingen som sker i denna säsong. För varje avsnitt som går känner jag att karaktärerna får mer liv och djup. De har inte bara en sida som i originalsagorna, vilket uppskattas stort. Skådespelarna är fantastiska och utför sina roller mycket väl. Mina favoriter är Lana Parrilla och Robert Carlyle, som spelar Regina respektive Rumpelstiltskin. De är båda två otroliga när det kommer till att använda sitt kroppsspråk och ansiktsuttryck till att beröra tittaren. Jag gillar även Emilie de Ravin och många andra av skådespelararna. Dock är jag inte särskilt förtjust i Dallas och Goodwin, men antagligen är det för att de har alldeles för sötsliskiga karaktärer. Dessutom tycker jag att Gilmores skådespeleri känns oäkta. Så på skådespelarfronten finns både plus och minus.

 

 

Once Upon A Time lyckas väva samman alla sagor och karaktärer på ett riktigt bra sätt och serien håller tittaren ständigt intresserad. Dock tar det ett tag för tittaren att komma in i varje säsong, och animeringarna är under all kritik. Många av CGI-effekterna ser otroligt fejkade ut, men efter ett tag vänjer man sig helt enkelt. Serien har dessutom klyschiga dialoger och en relativt förutsägbar handling, men trots det lyckas den ändå överraska tittaren med en hel del tvister.

 

 

Allt som allt är Once Upon A Time en otroligt mysig och älskvärd serie. Den är perfekt för dig med barnasinnet kvar; som vill se klassiska sagor i en ny, spännande och berörande tappning. Karaktärerna fängslar tittaren och det är otroligt intressant att se alla sagokaraktärers "riktiga" förflutna. Stör du dig dock väldigt mycket på dåligt gjorda animeringar och klyschiga dialoger, så är detta ingen serie för dig. Men själv ser jag mycket fram emot säsong 4, efter denna säsongs frustrerande cliffhanger till slut!

 

 

Fakta:

My Name Is Khan är en film regisserad av Karan Johar, med bland annat Shah Rukh Khan, Kajol, Katie A. Keane, Kenton Buty, Benny Nieves och Arjan Aujla i huvudrollerna. Filmen är 128 minuter lång, spelades in 2010 och rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.

 

 

Allt som allt är My Name Is Khan en bra film. Den är smårolig och dramatisk, och lyckas få fram många olika känslor hos tittaren. Trots att den inte framkallade några kraftiga känsostormar så både skrattade och grät jag. Skådespelarna är duktiga och karaktärerna utmärkande. Det är en film man minns långt efteråt, och de få brister som finns glöms snabbt bort.

 

 

Boken Cirkeln, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, har slagit igenom stort i Sverige! Och nu den 18 februari har filmen, som baseras på boken, biopremiär (se trailern här). Lagom till premiären ger Rabén&Sjögren ut Cirkeln i pocketformat, med ett snyggt filmomslag.

 

 

Allt du behöver göra för att gå med i tävlingen är att lämna en kommentar på detta inlägg, där du skriver "Jag är med". Lämna också ditt namn och din mejladress (den är bara synlig för mig).

 

Tävlingen avgörs genom lottning och avslutas om en vecka; den 17 februari klockan 12.00. Det går att anmäla sig till tävlingen ända fram tills dess. Eventuella tävlingsbidrag som lämnas efter klockan 12.00 den 17 februari är ogiltiga.

 

Ett vinnarmejl skickas till pristagaren den 17 februari. Då behöver jag en adress. Får jag inte svar inom tre dagar lottas en ny vinnare fram. Jag vidarebefodrar adressen till Rabén&Sjögren som skickar boken personligen till dig som vunnit. Det kan ta några dagar innan den anländer.

 

Stort lycka till! May the odds be ever in your favor.

Fakta:

Systrars Öde är den tredje och avslutande delen i Systrarna Cahill-serien av Jessica Spotswood. Boken är 360 sidor lång och släpps av bokförlaget Rabén&Sjögren.

 

 

Jessica Spotswood är minst sagt en gudomlig författare. Hennes texter är lättsamma och har precis lagom tempo. Hon lyckas fängsla mig som läsare och hon har gjort det otroligt svårt för mig att lägga ifrån mig hennes böcker! Spotswood har lyckas bygga upp en unik och väldigt intressant värld. Hon ska dessutom ha extra beröm för att hon lyckats göra boken aktuell i dagens samhälle och kopplad till verkligheten, trots att det är en övernaturlig YA-bok.

 

Spotswood känns historiskt kunnig och läsningen känns genomtänkt och verklig. Systrars Öde har precis som sina föregångare en gammaldags känsla och jag älskar att mycket fokus ligger på just häxjakter och kvinnors rättigheter. Det är allvarliga ämnen som Spotswood lyckas skildra på ett riktigt bra sätt.

 

Jag gillar hur serien har utvecklats från första boken, Farlig Förmåga. Systrars Öde återkopplas snyggt till början samtidigt som den tar en ny vändning och utforskar nya områden. Karaktärerna har förändrats en hel del och det är fascinerande att få följa deras skilda tankegångar. Systrars Öde är spännande, lärorik och lite av en bitterljuv läsupplevese. Spotswood lyckas både underhålla och beröra läsaren och det är riktigt tråkigt att serien nu är slut. Jag tycker dock att Systrarna Cahill skulle passa perfekt som en mörk tv-serie och jag håller tummarna för att detta inte är slutet för dem.

 

Bokens slut var aningen förutsägbart men jag är ändå väldigt nöjd med helheten. Det har varit många cliffhangers och överraskningar och spänningen har varit nästan konsant. Romantiken syntes inte riktigt mycket i Systrars Öde som i de tidigare delarna, men ändå tillräckligt för att muntra upp läsarna och värma våra hjärtan. Jag vill utan tvekan läsa mer av Spotswood i framtiden och rekommenderar Systrarna Cahill-serien starkt. Det är en unik och tankeväckande serie som tar upp många aktuella frågor.

 

 

Fakta:

If I Stay är en film regisserad av R. J. Cutler, med bland annat Chloë Grace Moretz, Mireille Enos, Jamie Blackley, Joshua Leonard, Liana Liberato, Stacy Keach och Gabrielle Rose i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 28 januari 2015. Filmen baseras på boken med samma namn, av Gayle Forman.

 

Min förväntning av If I Stay var att den skulle vara en romantisk och dramatisk snyftare, och visst fanns några smått berörande scener men filmen som helhet påverkade mig inte känslomässigt. Trots att den endast är 102 minuter lång känns den utdragen. Detta beror på att majoriteten av filmen består av tillbakablickar. Scenerna som utspelas i nutid är korta och ogenomtänkta och skapar en stor obalans i filmen. Det blir som att den försöker berätta två helt olika historier och det avdramatiserar bilkraschen och Mias val. Eftersom scenerna hattar fram och tillbaka mellan nutid och glädjefyllda dåtids-scener så får kraschen ingen tid att bygga upp spänning eller sorg. Helt plötsligt är det bara över och det känns nästan som att den inte hänt alls och tittaren lämnas oberörd.

 

Skådespelarna är väldigt duktiga men hur mycket jag än gillar Moretz (Carrie, The 5th Wave) så tycker jag inte att hon passar som Mia. Hon klarar inte av att bära upp ett romantiskt drama på egen hand och man fastnar inte för hennes karaktär. Sidkaraktärerna spelas okej men även där görs ingen minnesvärd prestation.

 

 

Allt som allt så är filmen okej och jag älskar idén If I Stay grundas på. Dock utförs den inte särskilt bra då den fokuserar alldeles för mycket på det förflutna istället för att koncentrera sig på nutiden och vad som komma skall. Tillbakablickarna gör filmen långsam och jag som tittare kände mig ofta likgiltig och oengagerad, vilket är synd eftersom  If I Stay hade potential till att bli så mycket bättre.

 

Idag fick jag fyra nya filmer, nämligen Matrix, Matrix Reloaded, Matrix Revolations och Charlies Änglar.

 

Jag storgillar Charlies Änglar och hade redan tvåan, så det känns kul att nu ha ettan med i samlingen. Jag har hört mycket gott Matrix-filmerna och eftersom det görs många referenser till dem i andra filmer och serier så ska det bli kul att se dem.

Fakta:

Crank är en film regisserad av Mark Neveldine och Brian Taylor, med bland annat Jason Statham, Amy Smart, Carlos Sanz och Jose Pablo Cantillo i huvudrollerna. Filmen är 84 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2006.

 

 

Hur kan den här filmen ha betyget 7,0 på Imdb? För mig är det helt ofattbart att någon skulle kunna ge Crank så högt betyg. Jag har sett några riktigt dåliga filmer på sistone, men denna tar ändå priset.

 

 

För det första har filmen ett riktigt dåligt manus samtidigt som den är uselt filmad. Det är ryckigt och slarvigt ihopklippt och ofta är det två-eller-fyrdelad skärm, vilket stör enormt. Dessutom är Crank otroligt obehärskad och alldeles neurotisk. Det är mycket skrikande, hög rockmusik och många headbangs och tillsammans med den skakiga kameran så stressar det upp tittaren enormt. Dialogerna och karaktärerna är klyschiga och rasistiska. Filmen som helhet är väldigt överdriven och grymt orealistisk.

 

 

Men det värsta med filmen är dock huvudkaraktären Chev. Trots att han spelas av den mycket begåvade Jason Statham så är han omöjlig att gilla. Han är odräglig, självisk och omoralisk. Jag förstår att det inte kan vara särskilt kul att få reda på att man är döende, men så som han beter sig är inte acceptabelt; inte ens på film. Inte nog med att han tar en massa droger och dödar alla i sin väg; även oskyldiga, gamla och sjuka, för sin egna överlevnads skull. Han sjunker även så lågt att han våldtar sin flickvän. Han behöver få upp adrenalinet för att överleva, så mitt ute på gatan bland alla människor som står och tittar på (och hurrar och skrattar), slitar han av sin flickvän hennes kläder och har sex med henne mot hennes vilja. Där gick det alldeles för långt, enligt mig. Och eftersom filmen är filmat på ett "komiskt" sätt så får Crank det att se ut som att droger, dödande och våldtäckt är acceptabelt.

 

 

Nej, Crank är definitivt ingen film jag tyckte om. Dåligt manus, uselt filmad och en outhärdlig huvudkaraktär gör att Crank är årets hittills sämsta film.

 

 

I förrgår fick jag en ny bok av Opal bokförlag.

 

Fakta:

I Love You, Phillip Morris är en film regisserad av Glenn Ficarra och John Regua, med bland annat Jim Carrey, Ewan McGregor, Leslie Mann och Rodrigo Santoro i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2009. Filmen är verklighetsbaserad. Du kan se trailern här.

 

 

I Love You Phillip Morris är en helt okej film, men tyvärr var det ingen större hit för mig. Filmen är riktigt bisarr och underhåller till viss del, medans andra bitar känns för irriterande och överdrivna. Jag gillar den första halvan av filmen; tiden innan Steven Russell hamnar i fängelse, men efter det går det utför. Skådespelarna är duktiga och som många vet så älskar jag Jim Carrey. Men tyvärr känner jag ingen kemi mellan Carrey och McGregor och deras förhållande känns tillgjort.

 

 

Filmen är enligt mig inte rolig. Ibland kunde den vara aningen roande, speciellt i början, men den fick mig aldrig att skratta. Den har inte heller den värme och glädje som jag hoppats på. Eftersom filmen varken är tillräckligt dramatisk eller rolig så faller den platt och blir småtråkig istället. Hade den bestämt sig för en tydlig genré, och fokuserat på aningen skämt eller romantisk tragedi hade den varit bättre, men nu blandar den för mycket vilket gjorde mig oengagerad och ointresserad. I Love You Phillip Morris kunde också kännas klyschig, förutsägbar och aningen taktlös.

 

 

Allt som allt är I Love You Phillip Morris okej, men ingenting jag hurrar högt över. Visst har den sina härliga och minnesvärda stunder, men den gjorde mig aldrig glad och uppspelt. Jag hade hoppats på en varm, romantisk komedi men fick istället en platt blandning av för många genrér. Den är alldeles för förutsägbar och allmänt omständig för att jag ska vara mer hypad än vad jag är.

 

 

Fakta:

Gone Girl är en film regisserad av David Fincher, med bland annat Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Carrie Coon, Kim Dickens, Missi Pyle och Sela Ward i huvudrollerna. Filmen är 148 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpps 23 februari 2015 av 20th Century Fox. Gone Girl baseras på boken med samma namn, skriven av Gillian Flynn.

 

Gone Girl är en mycket intressant film med en riktigt bra grundidé. Dock brister den på många ställen och det finns en hel del logiska luckor och obesvarade frågor. Filmen som helhet är långsam och relativt händelselös. Gone Girl är helt enkelt stillsam och den blev lite tråkig i mellanåt.

 

Vi får följa både Nicks och Amys paralleller. Jag tyckte att Nicks synvinkel var intressant i början men Amys höll från början till slut. Skådespelarna är riktigt duktiga och känns trovärdiga, och Rosamund Pike har en perfekt berättarröst. Dock känns många av karaktärerna otroligt klyschiga och aningen platta.

 

 

Nu till mitt största problem med filmen: dess realism. Filmen är otroligt osannolik, ologisk och orealistsik. Jag kan inte skriva något specifikt då det skulle försöra din upplevelse av filmen, men Gone Girl har några rejäla logiska luckor. Det är kanske ingenting man tänker särskilt mycket på under filmens gång, men när man blickar tillbaka så märker man att saker och ting inte hänger ihop korrekt.

 

 

Allt som allt är Gone Girl okej. Konceptet är intressant, skådespelarna duktiga och jag gillar den mystiska känslan. Dock är filmen långsam och orealistisk, vilket förstör en hel del och gör den otillräcklig.

 

 

För ett tag sedan beställde jag en order från Homeenter AB och idag hämtade jag paketet hos Posten.

 

Fakta:

I den femte säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 528 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 7 år. Den spelades in 2009 och släpps av 20th Century Fox.

 

Det är förvånadsvärt att How I Met Your Mother lyckas hålla sig på samma starka nivå, till och med efter fem säsonger. Självklart hade jag hoppats på att serien hela tiden skulle bli bättre och bättre, men jag är rätt nöjd med att den i alla fall inte fallit platt ännu. Serien är fortfarande riktigt mysig och charmig. How I Met Your Mother är lättsam att följa och trots att avsnitten är fristående så följer vissa stående skämt och en röd tråd genom serien.

 

 

Skådespelarna är riktigt duktiga. Med det sagt så tror jag faktiskt inte att jag skulle gilla serien om inte Neil Patrick Harris vairt med. Han har ett sådant fantastiskt kroppsspråk och han är expert på ansiktsuttryck. Han spelar karaktären Barney perfekt och jag hade inte velat ha någon annan i rollen. Det är oftast han som får mig att dra på mungiporna och flina som ett fån.

 

 

Men självklart är de andra skådespelarna även de riktigt bra, trots att de inte skulle klara av att bära upp serien på egen hand utan Harris. Smulders, Hannigan och Segel har allesammans sin egna slags charm och som tittare blir man glad av att se gruppen samarbeta. Jag gillar dessutom att serien har en hel del duktiga gästskådespelare. I denna säsong fick vi se bland annat Judy Greer, Joe Manganiello, Tim Gunn, Jennifer Lopez, Rachel Bilson, Amanda Peet, Carrie Underwood och Malin Åkerman.

 

 

Trots att serien aldrig fått mig att skratta så är den definitivt underhållande och får mig att le. Humorn är lite dämpad, men ärligt talat gör det mig ingenting eftersom jag ändå får del av den värme som serien ger. Dock börjar jag känna att serien är aningen tjatig från tidigare säsonger och jag hade önskat att How I Met Your Mother tog en mer drastisk vändning, med fler cliffhangers och tvister. Som den är nu är den förutsägbar.

 

 

Allt som allt är den femte säsongen av How I Met Your Mother bra. Precis som föregående säsonger är den mysig, lugn och underhållande. Skådespelarna - speciellt Harris - är utomordentliga och bidrar allesammans med sina egenheter. Vissa avsnitt är dock rätt svaga och serien som helhet är förutsägbar. Men då allting utförs bra så är det definitivt en serie jag uppskattar. How I Met Your Mother är en perfekt serie till att göra någon glad.

 

 

Idag fick jag en ny film och två nya böcker, av 20th century fox respektive Natur&kultur.

 

Fakta:

The Kids Are All Right är en film regisserad av Lisa Cholodenko, med bland annat Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Josh Hutcherson och Mia Wasikowska i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas  från 11 år och spelades in 2010.

 

Jag hade hoppats på att The Kids Are All Right skulle vara en romantisk och rolig film, men ärligt talat är jag mycket besviken. Tempot är relativt lågt och jag fastnade aldrig för den platta berättelsen. Mycket av det som händer känns inte relaterat till handlingen och hade lätt kunnat klippts bort, samtidigt som det känns som att det saknas mycket för att ge filmen rätt känsla och trovärdighet.

 

 

Skådespelarna är dock riktigt duktiga och gör sitt bästa med manuset. Julianne Moore (Carrie), Mark Ruffalo (Now You See Me), Josh Hutcherson (The Hunger Games), Mia Wasikowska (Alice in Wonderland) och Annette Bening (American Beauty) är allesammans duktiga och deras prestationer är vad som gör filmen sevärd. Dock kunde jag störa mig rätt mycket på karaktärerna. Nic irriterade mig konstant med hennes gnäll och Laser är allmänt tråkig. Jag skulle ha gillat Jules och Paul om de hade varit starkare karaktärer, men nu var de mest intetsägande.

 

 

Allt som allt är The Kids Are All Right okej tack vare de duktiga skådespelarna. Tyvärr är manuset dåligt och handlingen känns platt. Jag fastnade inte för karaktärerna och filmen underhöll mig inte. The Kids Are All Right snarare drog ner mig istället för att muntra upp mig då den har en lite deppig ton genom hela filmen. Det är en film som kan vara trevlig att se på en gång, men som sedan står i hyllan och dammar.

 

 

Fakta:

Die Welle (sve. Vågen) är en film regisserad av Dennis Gansel, med bland annat Jürgen Vogel, Frederick Jau, Max Riemelt, Jennifer Ulrich och Christiane Paul i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2008. Filmen baseras på en riktig händelse 1967. Du kan se trailern här.

 

 

Die Welle är en sådan film som hyllats av många kritiker och sågats av andra. Själv är jag kluven. Skådespelarna är okej; vissa är duktiga och minnesvärda medan andra drar ner filmen i sina fall. Dessutom ger Die Welle tittaren en rejäl tankeställare angående hur samhället fungerar och kan brytas ner. Men filmen har några nackdelar som jag inte kan förbise.

 

 

För det första är tempot lågt. Filmen känns, trots att den bara är 97 minuter lång, rätt utdragen och den är småtråkig. Die Welle fokuserar ofta på fel saker vilket saktar ner den ytterligare. Jag fastnar inte heller för karaktärerna, vilket gör filmen platt.

 

 

Nu till filmens största brist: dess realism. Eller avsaknad av realism, kanske jag ska skriva. Visst håller jag med om att det är fullt möjligt för fascism att uppstå i vårt samhälle, och det är en riktigt skrämmande tanke. Men i Die Welle går det lite för "lätt" till. På bara några få dagar har både eleverna och läraren svepts med och det känns inte särskilt troligt. Att det dessutom finns de elever som protesterar mot Vågen redan första dagen, då inte den minsta fara uppstått, känns inte heller sannolikt. Det hela gör att Die Welle känns överdriven. Men det är här det blir förvirrande; för samtidigt är filmen underdriven. Låt oss säga att allting går så lätt till och att fascism uppstår i klassen. Då känns dess konsekvenser alldeles för små. Misstolka mig inte, det som händer är tragiskt, men det känns naivt och eftersom det handlar om ett riktigt allvarligt ämne så tycker jag att det blir lite av en skymf och förolämpning mot de människor som verkligen påverkats av fascism.

 

 

Allt som allt är Die Welle okej. Det är en film med ett bra budskap och helt okej skådespelare, men som inte riktigt bygger upp situationens allvar. Jag kände att filmen missade realism och tempo, och därför kändes den platt.

 

 

 

Den femte vågen är en bok som jag både älskar och ogillar på samma gång. Bokens största styrka är dess koncept. Den femte vågen är mörk, fängslande och riktigt fascinerande. Idén med att utomjordingarnas attacker kommer i vågor är väldigt medryckande och jag som läsare drogs in i boken och ville hela tiden veta mer. Världen är otroligt bra uppbyggd och karaktärerna är intressanta.

 

Rick Yancey skriver riktigt bra och trots att han blandar olika tempus så blir det ingenting som stör läsningen; snarare tvärt om. Runt hundra sidor i början består av tillbakablickar; någonting jag inte är ett stort fan av, men de var så pass välskrivna och fascinerande att jag inte kunde släppa taget. Det var väldigt intressant att få läsa om hur allting började, om de olika stegen som leder fram till mänsklighetens undergång.

 

Dock är Den femte vågen också riktigt långsam och det är inte förren slutet som det blir lite högre tempo med  action. En stor del av boken är väldigt seg och det enda som håller upp boken vid de tillfällena är just karaktärerna och konceptet. 

 

En annan sak som jag störde mig lite på vad att det ibland var svårt att avgöra ur vilket perspektiv man läste ur. Ofta tog det några sidor innan jag listade ut om jag läste ur Cassies, Zombies eller Nuggets synvikel. Personligen gillade jag verkligen alla perspektiven eftersom de var så olika och utspelade sig på olika platser, men min favorit är nog Cassies.

 

Allt som allt är Den femte vågen en spännande och välskriven mörk bok. Den kan bli seg och småtråkig ibland men det kompenseras med den starka världsuppbyggnaden och de intressanta karaktärerna. Jag är defintivt nyfiken på att läsa fortsättningen, Det oändliga havet, och är sjukt taggad över filmatriseringen med Chloë Grace Moretz i huvudrollen.

 

 

 

----------